Hur bra recensenter är bokbloggare?

Helgfrågan denna vecka lyder som följer:
Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar? Tipsa gärna om en bok som inte skulle ha fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare!

Ja jag har faktiskt undrat ibland, tillhör ju inte dem som får nyutkommet hemskickat, skriver sällan recenserande. Recensioner är väl oftast intressant för att bokläsaren har någon sorts relation till avsändaren, vet hur dennes resonemang brukar stämma med de egna? Hur många bokbloggare har så stor läsekrets att det funkar? Vissa har uppenbarligen lyckats få det, men resten?

För förlagen tror jag ändå att i det medieklimat som råder, med stenhård konkurrens om varenda spaltcentimeter och sändningssekund, är allt bättre än inget, även om de där gratisexemplaren nog kan svida i budgeten. För att inte tala om alla de aspirerande bästsäljar-skribenter som ger ut sina verk på eget förlag, utan marknadsavdelning, utan stödtrupper! De behöver ju verkligen en glimt av rampljuset!

Mun-mot-mun-metoden brukar ju ändå visa sig fungera även i bokhandeln. Och jag vet av egen erfarenhet att bokbloggar-recensioner kan ge den sortens pluseffekt. När min barn/ungdomsbok "Dela lika" kom ut recenserades den visserligen (i vänliga ordalag) av Bibliotekstjänst, men barnboksbloggarna var fler och ännu mer uppskattande. (Tack ska ni ha!)

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa kassen – i ny variant

Väskor har jag alltid gillat, här på bloggen har "väskor" en alldeles egen etikett. För den där accessoaren som kan rymma livets väsentligheter är viktig, fast framför allt rolig! Med en ny liten väska i handen kan världen plötsligt te sig angenämare än den gjorde alldeles nyss.

En av de mest fantastiska väskmodeller som jag stött på och har hyllat här på bloggen kommer från Ikea. Jag skrev om den för nästan på dagen fem år sedan, du kan läsa inlägget under rubriken "Prisvärd" här.

Den där blåa kassen har blivit så gott som livsnödvändig för oss sedan den lanserades. Syskonparet Knut och Marianne Hagberg har designat den, bland en hel del annat åt just Ikea, som anställde dem 1979 som möbeljättens dekorchefer.

Nu har det visat sig att det är inte bara shoppare på möbelvaruhusen som störtgillar den där återvinningsbara plastkassen som tål att lastas så tungt och ändå vara bärbar. Franska modehuset Balenciaga har lanserat vad som ser ut som en exakt kopia, om än gjord i skinn och försedd med blixtlås och guldfärgad logga. Att de har satsat på ett vinnande koncept är helt klart, åtminstone så länge inte prislappen spelar roll.

Visserligen har Ikea dubblerat priset på sin påse nyligen, från fem kronor till en tia, men vill man ha den franska varianten får man punga ut med strax över 20 000 kronor. Betänk då också, att läder väger mer än plast och därmed blir mycket tyngre än Fraktas 120 gram ...

Ofta uppstår stor irritation kring kopior på designsuccéer, med hot om beslag, skadestånd och annat. Så icke denna gång. "Vi är väldigt smickrade av detta" säger en Ikea-chef intervjuad i en brittisk tidning.

Jag vet vilken av de två jag föredrar, jag har ju redan valt. Och håller fast vid originalet. Mina (ja jag har ett gäng) har dessutom bara kostat den där femman!

Copyright Klimakteriehäxan 

Kan man älska ett bokförlag?

Min undring i rubriken ovan kommer av att jag just tagit reda på vilket veckans uppdrag i Bokbloggsjerkan är. Annika frågar:
Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Första reaktionen i min hjärna var nämligen att bokförlag är inget man går omkring om störtgillar. Böcker framkallar känslor däremot, varma, ljumma eller väldigt bakåtlutade, men då spelar det nog ingen roll alls vem som gett ut dem, åtminstone inte för mig.

Men jo, det kan ju spela roll. Ta till exempel Isaberg förlag! Finns inte i huvudstaden, har ingen jättescen på bokmässan, toppar knappast försäljningslistan i bokhandeln, ger ut få böcker i (annars så populära) pocketupplagor.

Vad Isaberg ändå gör: trycker läromedel framförallt i musik och svenska, tar hem priser med fina böcker om svenska fik, erbjuder matböcker med fotoglädje (mest av Mickan Thor, också hon en journalist i botten) och mycket annat. Samt, och däri bottnar förstås mina varma känslor för förlaget, har coola Eva Henricson-Månsson satsat på mina tre böcker: "Klimakteriehäxan" och "Att vara yngst är ett handikapp som går över" och barnboken "Dela lika"!

Hur skulle jag kunna låta bli att älska det? Det är fint att vara liten och modig!

Copyright Klimakteriehäxan

Karaktärer och roller

Vad är det som gör att man fastnar eller lägger ifrån sig, gillar eller ogillar en bok? Nog har det väl oftast med huvudpersonerna att göra?!
Veckans Bokbloggsjerka undrar:
Hur viktiga är karaktärerna tycker du?

Väldigt viktiga, är det korta, raka och enkla svaret. Det finns rollfigurer man blir rent av förälskad i, det finns andra man hatar – och, för all del, älskar att hata!
Här finns för övrigt en språklig krumelur: engelskans "character" blir ofta "karaktär" på svenska trots att betydelsen från början är olika.

Jag låter Wikipedia reda ut skillnaden: "Karaktär" betecknar en persons, plats eller situations kännetecken, egenskaper eller läggning, sådant som "karakteriserar" personen, platsen, föremålet eller situationen. Fast användningen av ordet i betydelsen "roll" eller "rollfigur" blir förstås allt vanligare.

I mitt fall tror jag att det är figurer som rört mitt hjärta, framkallat min medkänsla, som känns allra viktigast. Jag tänker på pojken i "Den mystiska händelsen med hunden om natten", jag tänker på Kejsarn i Portugallien, Rosario i Majgull Axelssons "Rosario är död". Men visst, personer som fått mig att skratta och le uppskattas förstås också. Som när Barbro Alving skriver om sig och sitt i "Sol över torpet" till exempel. 

Copyright Klimakteriehäxan

Författare i sociala medier

Det är sociala medier som gäller numera. Och inte blogg i första hand, bloggandet verkar ha blivit aningen omodernt. Men det finns ju varianter! Vilket syns i denna veckas Helgfråga:
Följer du en eller flera författare på facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför?

Nog har jag Facebook och visst har jag också ett Instagram-konto. FB är jag inne på ideligen, men det där instagrammandet har jag inte kommit mig för att göra något åt trots att jag la upp kontot för kanske två-tre år sedan.

Och framför allt på FB har jag några författande kontakter, några som jag personligen känner och kan kalla mina "riktiga" vänner (till skillnad från FB-vänner då) som exempelvis Eva Ström, Majgull Axelsson, Maria Gustavsdotter, Karin Alfredsson, Edna Alsterlund och Mickan Thor. Så finns skrivande kollegor som Elisabet Åsbrink och andra som jag faktiskt fått kontakt med genom flitigt bokbloggande. Eva Klingberg och Robert Warholm är sådana. Glömt någon? Förmodligen.

Förmodligen har samtliga också var sitt sprudlande Instagram-konto men det har jag helt enkelt inte orkat bry mig om.
Men varför, det var också frågan. Jo men man får ju veta vad som är på gång, vem som föreläser var, vem som publicerat en ny debattartikel. Och ibland är fb-inläggen i sig själva läsning värd namnet. Bara att tacka och ta emot!

Copyright Klimakteriehäxan

Lika men olika

Har jag en botanisk sensation på min fönsterbräda?
Eller är det bara jag som tycker det är originellt att det på en och samma orkidéplanta, på en och samma stängel, blir två så olika blommor? En går i gult och rött, den andra i vitt och rosa, helt oberoende av hur ljuset faller.

Det är en brudorkidé, en phalaenopsis-variant som bjuder på överraskningen. Är det vardagsmat för andra kruk- och balkongbönder får jag naturligtvis acceptera det ... men tills vidare tillhör detta sensationerna i min (annars ganska sensationsfattiga) vardag. Dessutom en av de vackrare, kan jag lägga till!

Copyright Klimakteriehäxan

Turist i Turkiet? Nej tack!

Bilden från poolside i Alanya för sju år sedan.

Sköt dig själv och skit i andra är en devis som åtminstone ibland är bra att ha som rättesnöre. Men det kan inte hjälpas: då och då vill man ändå, ohjälpligt, lägga sig i. Som nu. Ett stort och folkrikt land inte särskilt långt bort från oss är på väg att bli ett enmansvälde, att lägga demokratin till historien – samma demokrati som så oändligt många andra människor bara kan drömma om. /.../

Vi är ju många vi svenskar som gärna tagit en sväng till den sjudande storstaden Istanbul eller till de härliga stränderna vid Side och Antalya. Vi har åkt på utflykt till Bomullsbergen, vi har klivit ombord på båtar som fört oss ut på Bosporen eller över klart havsvatten, sett vackra naturscenerier från sjösidan.

Nu får det bli slut med det.

Glöm det fantastiska besöket ... (forts)

Jag är en av alla de svenskar som ett antal gånger återvänt till Turkiet och njutit av väder, mat, miljöer, sevärdheter, shopping och rent av en och annan nattklubb. Första gången var redan 1970 om jag minns rätt, en veckolång resa med pojkvännen till Istanbul där min kortkorta solklänning ogillades av turkiska gubbar som spottade efter mig.

På åren som gått har mycket hunnit hända med landet. En kort kjol blev inte särskilt uppmärksammad några år senare, exempelvis. Men nu gör turkarna en politisk u-sväng och avskaffar, jo faktiskt, demokratin för att ersätta den med en diktatorisk president.

Ska vi bara se på? Rycka på axlarna? Nej. När demokrati förpassas till historiens skräphög, när mänskliga rättigheter inte verkar finnas, när journalister fängslas utan annan anledning än ett reportage de gjort eller en tweet de skickat vill åtminstone jag visa mitt ogillande. Så det blir ingen ny semester i Turkiet, trots den fantastiska metropolen Istanbul, trots de härliga stränderna i söder.

Om du vill läsa hela min text gör du det här, på News55. Kul om du kommenterar och delar vidare!

Exempel på turkiskt konsthantverk från köksregionen: rädisor och rödbetor i skön bukett.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MYSIGT

MYSIGT är bra och vi kan nog alla behöva mer mysighet, skriver Maria som håller i bloggarnas tisdagstema.

Och nog fattar jag att långt ifrån alla som tänker på något mysigt hamnar i en balkongkruka som första val. Men jag vattnar där ute medan snöflingor dalar mot marken och tycker verkligen att det är mysigt att min lilla ros fortfarande lever, jag tror det är på femte eller rent av sjätte året!

Trevlig tisdag önskas ni med detta lilla gröna vårtecken, aprilvädret till trots!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Inte alls gammal och fet!

"Jag får tillräckligt med uppmärksamhet från män för att må bra. När jag ser bilder på mig själv tycker jag att jag ser yngre ut än jag känner mig."

-Komikern, skådespelaren och författaren Amy Schumer (superpopulär i USA!) ger svar på tal. Hon har fått kritik för att hon ställt upp i baddräkt som omslagsflicka på tidningen InStyle. Amy är "för fet" har det hävdats. Snygga smarta Amy struntar högaktningsfullt i det. Och det gör hon rätt i. Härlig inställning värd att ta efter! Själv ska jag läsa hennes bok "Saker du inte vet om mig" (The Girl with the Lower Back Tattoo) vilken dag som helst. 

På sippjakt

Det hör till när det är påsk att gå ut och leta efter de första sipporna i Barndomslandet. Men i år får jag verkligen titta noga. De små stackarna hukar fortfarande efter snö-överfallet, ser ut att ha tagit skydd bland fjolårets bruna ormbunksblad – och kalla nätter lockar heller inte fram blommornas bästa sida. Fast de finns där i alla fall, tack och lov!

Någon liten bukett till köksbordet kunde det dock inte bli. Där får jag nöja mig med lite förvildade påskliljor, små men väldigt söta, påskdagen till ära.

 Copyright Klimakteriehäxan

Var är rödpennorna nu för tiden?

Säg emot mig om du vill. Men mitt bestämda intryck är att allt fler böcker omfattar allt fler sidor, fler ord, fler stickspår, fler idéer som inte alltid tas i mål.
Var är rödpennorna? Vad gör de där förlagsredaktörerna? 

Att jag funderar på det just nu beror på att påskhelgens Bokbloggsjerka formulerats så här av Annika:
Less is more, håller du med om det?  
Och mitt svar är (det har mina smarta bloggbesökare redan räknat ut): JA.

Ta en folkets hjälte som Leif GW Persson. Ingen på hans förlag vågar väl ens antyda att hans böcker skulle tjäna på lite kortningar här och där. Deckardrottningen, ja så har hon väl kallats, Elizabeth George, verkar heller inte veta hur man kan använda datorns delete-tangent när detaljerna blir åt skogen för många.

En annan tokhyllad författare som skulle tjäna på lite mer självkritik är Fredrik Backman. Då tänker jag på "Britt-Marie bor inte här". Den innehåller alldeles för många upprepningar. Och Karin Alfredssons "Klockan 21:37" har åtminstone en bihistoria för mycket, det vet jag att till och med hon själv håller med om i dag (läs i stället hennes utmärkta "Den sjätte gudinnan" till exempel).

Som bokläsare blir man helt enkelt upplyft av en bok som till formatet är så liten att den utan problem ryms i ficka eller handväska, men som ändå berättar en fullödig historia. Jaså, du vill ha exempel? OK. "Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf, "Passionens tid" av Annie Ernaux, "Drottningen vänder blad" av Alan Bennett.
Det får räcka för denna gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskgummor med proveniens

På plats i Barndomslandet minns jag var mor min lagrade sina påskprydnader och öppnar skåpet, tar ut lådan.

Fram kommer de små påskkäringarna, med huckle, kvast och kaffekanna försedda.
Vackra är de inte. Men de har en historia, ni vet det där med proveniensen, uttrycket som man om inte annat tvingats införliva med sitt ordförråd via teves "Antikrundan" och "Bytt är bytt".

Våra påskgummor är handmålade, ingen är den andra exakt lik. De är signerade (under foten) och kommer från ett äldreboende i Kristinehamn. Ja, de är så pass gamla att det säkerligen hette ålderdomshem, det där stället dit gamla och skröpliga togs när de inte längre orkade sköta sig och sitt på egen hand.

De som var lyckligt lottade hade naturligtvis anhöriga som ställde upp, som kom på besök, som kom ihåg bemärkelsedagar, som då och då bjöd hem den åldrade familjemedlemmen.
Men det hade inte Wilhelm Bobzien. Vi kallade honom "tysken" kort och gott. Han var ensamstående i ordets sanna bemärkelse.

Wilhelm Bobzien kom till Sverige någon gång på 40-talet, på flykt undan nazisterna. Kanske var han jude, det är till och med troligt, men jag vet inte säkert. Han delade åtminstone inte Hitlers politiska åsikter, så mycket stod helt klart.

Mödosamt började han lära sig svenska. Han fick jobb på den lokala bilverkstaden, var en erfaren mekaniker och arbetade bra. På ett eller annat vis blev han god vän med min farfar. Kanske kunde han lättare än andra på bygden prata med "tysken", eftersom farfar efter många år på sjön tillägnat sig ett fungerande blandspråk som tydligen utvecklats mellan sjömän av olika nationaliteter.

Bobzien (ja när vi inte kallade honom "tysken" var det efternamnet som gällde) blev aldrig jättebra på svenska, men han klarade sig. Han satt gärna på verandan hos mina farföräldrar, sög på sin cigarr som gjort en urgröpning i läpparna precis som på Putte Kock, och diskuterade livets gåtor med farfar. Bobzien var den som första gången drog ett riktigt klassikerskämt för mig: "Sehr schön!" sa tysken till svensken som nickade instämmande och sa: "Ja visst, visst ser man sjön!". För det gjorde man från verandan på den tiden. Såg sjön, alltså ...

Fanns det kvinnor i hans liv? De syntes inte till, åtminstone inte så vitt jag vet. Barn fick han inga heller. Men jag tror att min pappa blev den som han såg på med fadersliknande blickar, och jag blev därmed hans barnbarn, om än på låtsas. Vänkretsen glesnade, min farfar dog redan 1954, övriga Bobziens bekanta föll också ifrån. Han hamnade på det där hemmet.

Men vi hälsade faktiskt på honom där. Inte bara Bobzien utan även personalen uppskattade det. Vår lilla familj var tydligen hans enda besökare. Vilket också gjorde att vi fick ta emot en del av hans produkter från terapiverkstaden, de små påskkäringarna bland annat. Det var också så jag blev ägare till en liten ryamatta i vackra blå toner, en present från "tysken". Jag har den kvar.

Bobzien blev förstås inte piggare med åren. Han magrade, ögonen bakom glasögonen bleknade, gubben sjönk ihop bit för bit.
Det som skulle bli vårt sista besök hos honom glömmer jag inte, jag måste ha varit tonåring och förmodligen inte särskilt angelägen om den där utflykten till Kristinehamn.

Fast det var ju värt besväret. Lång tid hade gått sedan förra besöket. Bobzien började gråta när han fick se oss, klappade mig och mamma på kinden med darrande hand, dunkade pappa i ryggen fast det nästan inte kunde kallas "dunk". Tårarna ville inte sluta rinna längs hans skrynkliga kinder. Mammas medhavda kaffekorg innehöll hembakta bullar, som han tyckte så mycket om.
Kort tid efteråt kom meddelandet att han avlidit.

Jag vet inget om hans jordfästning, om det finns en grav, om någon över huvud taget kommer ihåg honom utom jag.
Men jag är säker på att han skulle ha uppskattat att hans påskkäringar fortfarande plockas fram.

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfrågan: Påskdeckare

Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Det är veckans helgfråga, som vanligt ställd av Mia. Här kommer svaret:

Ja ibland, men det är inte lika obligatoriskt för mig som det är i Norge där "påskekrim" snarare är regel än undantag.
Fast just den här påsken råkar min deckare vara en krim, alltså norsk. "Det hemliga brödraskapet från Wien" av Ingar Johnsrud var en debut i fjol som blev en knallsuccé, på direkten såld till mer än tjugo länder. Så ny och fräsch kan den ju kallas!

Vi har den som ljudbok i bilen, inläst av Erik Eriksson, och har kommit halvvägs. Vilket betyder att den räcker för turen tillbaka från Barndomslandet till Stockholm också, så praktiskt! Men hur bra är den egentligen? Lite rörig kan jag tycka. Stundtals väldigt action-artad. Fast sen kan det möjligen också vara så att jag nickar till lite ibland där i passagerarstolen, vilket inte är bra för den som ska tillgodogöra sig en lätt tillkrånglad kriminalhistoria.

Johnsrud har tydligen förutskickat att det blir en trilogi med den udda polisduon Kafa och Fredrik. Som det känns just nu måste jag inte prompt läsa fortsättningen. Ska i alla fall försöka hålla mig vaken under de resterande sex cd-avsnitten ...

Copyright Klimakteriehäxan

Glad och gul påsk?

Påstod jag inte alldeles nyss här på bloggen att påskens färg är gul?
Helt fel, skulle det visa sig.
Det är vitt som gäller. I alla fall här i Barndomslandet. Bilderna tagna från mitt sovrumsfönster på långfredagens morgon.

Copyright Klimakteriehäxan

Sympati utan slut

Det har snart gått en vecka sedan den där lastbilen framfördes i ett vansinnesdåd mitt i Stockholm.

Men sympatin för offren har inte avtagit. Nya blommor läggs till dem som tappat sin första fräschör, nya ljus tänds och ersätter dem som brunnit ut. Två unga tjejer "klär av" var sin bukett med röda rosor för att lägga ner dem på Drottninggatan. En man står stilla med en påskgul gerbera i handen, han sticker ned blomman bland hundratusentals andra.
"99 procent av allt vi säljer går till gatan och torget" säger flickan i blomsteraffären.

Strömmen av tankfulla människor sinar inte. Halsen blir trång vid anblicken av den här manifestationen, av alla gosedjuren som stoppats in bland blommorna, av alla hälsningar som skrivits till dem som inte längre kan läsa.

Fast poliserna kan ju förstås, hyllningarna av ordningsmakten och räddningstjänsten fortsätter de också. Fortfarande stoppas blommor in under vindrutetorkarna på en polisbil, nya meddelanden sätts upp på plywood-väggen vid hörnet på Åhléns. Olika nationsflaggor syns, flest svenska förstås. Många fotograferar. Alla tänker "Det kunde ha varit jag som gick här i fredags, intet ont anande."

Det ofattbara har hänt. Känslorna dådet utlöste är av ofattbar magnitud. Illviljan, lusten att skada också ofattbar.
Samtidigt tvingas man inse att gärningsmannen inte är "nöjd". Han hade tänkt sig många fler dödsoffer, ännu större förödelse. Svaret på alla "varför" är ett och samma: mot enskilda terrorister är det så gott som omöjligt att försvara sig. Men vi visar i alla fall vår avsky med blommor och känslor.

"Kärleken vinner alltid" står det i värmeljus nere på Plattan.

UPPDATERING: Den som med egna ögon vill se blomsterhyllningarna måste göra slag i saken i påsk. Efter helgen städas allt bort, det blir förstås en ruttnande och ohygienisk massa annars.

Copyright Klimakteriehäxan

När (nästan) allt går i gult

Det är nu världen går över i gult.
Visst är det lite märkligt det där med att vissa färger är så hårt förknippade med vissa dagar? Julen är självklart röd, påsken är gul och är det inte så att nyåret drar lite åt blått, med silverstänk?

Julen har förstås sin röda tomte. Påsken har något som bara midsommaren kan tävla med. Jag tänker på  alla de underbara vårblommorna: svalört, vårlök, krokus, maskros, kabbeleka, påsklilja – alla gula, alla goda skäl att frossa i den färgen.

Ändå kan jag tycka att det blir lite hysteriskt. Men nu kör vi: gult! Och GLAD PÅSK!

 

För säkerhets skull: en liten påskkyckling också, glas, cirka 20 mm hög.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara för blomfrossare!

 Välkommen till Kungsträdgården i Stockholm. Där är det rosa dagar just nu. Omöjligt att inte ta nya bilder trots att de från ifjol (och alla andra år) ser i princip identiska ut! Än så länge är det dock bara den östra trädraden som slagit ut, så mer kommer det att bli när västsidan fått lite mera sol.
Och gillar man att frossa i blommor så gör man. Väl bekomme!

Copyright Klimakteriehäxan

Superbra om kärlek – i sista stund

Foto Carl Thorborg

I söndags spelades "Egenmäktigt förfarande" för sista gången på Scala-teatern i Stockholm. Jag lyckades ta mig iväg – äntligen – och såg den på lördagen, någon hade väl lämnat tillbaka två kanonplatser på parkett och dem knep jag.

Lena Anderssons roman om Ester Nilsson och Hugo Rask läste jag med stor behållning, trots att Ester uppförde sig onödigt töntigt och Hugo onödigt buffligt. Men det fanns saker att känna igen i historien, detaljer att fundera över, kommentarer att minnas. Lena A är alltid välformulerad, så också denna gång.

Men märkligt nog är historien faktiskt ännu bättre i teaterversionen än mellan pärmar. Fyndiga scenlösningar, tydliggjord humor och, förstås, strålande skådespelare svarar för det. 
I rollerna: Krister Henriksson, lysande som Hugo och Jessica Liedberg är jättebra som Ester. 

Ann Westin och Malin Cederbladh spelar både väninnor och polare och lite scenarbetare också, faktiskt. Mera pluspoäng! Eva Dahlman, som även har bearbetat manus, stod för regin. Superbra! Vilket också recensenterna tyckte.

I grund och botten handlar det förstås om kärlek, sedd från (minst) två olika håll och med väldigt skilda ingångsvinklar. Men det är ju ändå det hittills oöverträffade ämnet för all sorts litteratur, om på papper eller i dramatiserad form! Dessutom är KÄRLEK tisdagstema så här i den stilla veckan.

Himla glad att jag kom iväg i sista stund är jag. Och om pjäsen tas upp på repertoaren igen (det verkar troligt): se den!

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt på Södermalm

Journalisten Anders Andersson har gjort sig ett namn som privatekonomiskt snille, en guru som skrivit mängder av artiklar om pengar, gjort radio, synts i tv (kommer i Plus i SVT denna vecka!), gett ut böcker i ämnet.

Många år har gått sedan vi lärde känna varandra på Expressens redaktion, han jobbade som kriminalreporter och jag som redigerare (mest). Nu är vi båda vithåriga och möjligen förbi vårt bäst-före-datum – fast nej, det tror jag faktiskt inte ändå.

Man behöver bara titta på Anders fantastiska stillbilder! Han har efter sin pensionering varit i hälarna på granna isbjörnar på Svalbard och nära lejon i Afrika, riktat sin kamera mot insekter och sebrors randiga bakdelar. Ett urval av hans fotografier ställs just nu ut på Bageriet, ett litet fik på Folkungatan 58 på Södermalm, Stockholm.

Jag tryckte i mig det som rimligen bör vara årets sista semla under överinseende av valross i närbild och sjöfåglar mot en bakgrund av blånande isberg.
Förtjänsten av de bilder Anders säljer går till Världsnaturfonden. Se dem du också! En stunds njutning är gratis (ja inte fikat då förstås ...)

Om du vill se fler av hans bilder (jag har naturligtvis inte ens försökt att plåta av någon) är det bara att klicka här!

När fikagästerna höjer blicken ser de Anders Anderssons fantastiska djurbilder!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett litet steg framåt ...

Ibland kan man, tack och lov, glädjas åt små ting. Särskilt värdefullt när världen runt omkring inte bjuder på idel glädjeämnen.

Men ni som vet att jag försöker få folk (och naturligtvis mig själv) att minska användningen av plastpåsar kommer att förstå mig när jag nu presenterar det som i går var en definitiv nyhet för mig.
Köpte en bukett rosor att ge bort. Expediten i blomsteraffären undrade om jag ville ha dem inslagna. Jo det ville jag ju, tack så mycket. 

Det är då det händer! Vid kassan har man en bunt färdigknutna öglor av snöre. Hon tejpar in en ögla under det nedvikta papperet och vips! hade jag ett handtag, praktiskt och lätt att bära i och dessutom 100 procent plastfritt! Enkelt, billigt och miljövänligare än den "normala" plastkassen.

Kan inte låta bli att tänka på den första månlandningen (ja ni vet, associationsbanor är sällan spikraka). Astronauten Neil Armstrong utbrast: 
That's one small step for a man, one giant leap for mankind!
Visst inser jag att det jag just upptäckt, som definitivt är ett litet steg framåt för människan, inte är ett jättekliv framåt för hela mänskligheten ... men ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur ny måste en bok vara?

Hur väljer ni bland alla nya böcker? Har ni någon slags prioritering? Eller bryr ni er kanske inte om nyutkomna böcker?
Så lyder helgfrågan från Mias bokhörna denna gång. Många har redan svarat, fast jag är lite senfärdig av mig ...

Jag bläddrar lystet i bokkataloger, skummar recensioner, tittar i bokhandelns fönster och på butikernas hyllor med färska pocketböcker till specialpris. Alltid med en och samma tanke i skallen: köp nu inte en till bok!

Alltså är svaret på frågan att jag försöker låta bli nyutkomna böcker över huvud taget. Det går sisådär. Ibland köper jag en i present till någon, i den fasta förvissningen om att jag snart får låna den! Ibland ger jag i och för sig bort en äldre bok också, en favorit som jag tycker mottagaren verkligen inte bör missa. Exempelvis har jag gett bort Agneta Pleijels "Vindspejare" minst åtta gånger, och Rebecca Skloots "Den odödliga Henrietta Lack" nästan lika många. Hur ny behöver en bok egentligen vara?

Men med den moderna bokbranschen förhåller det sig ju ändå så att man behöver vänta ganska kort tid på att få den nya romanen (eller vad det nu är man råkar vara sugen på) i billigare och lätthanterligare pocketformat. Och eftersom jag redan har så mycket oläst tycker jag nästan alltid att jag kan vänta på det.

Copyright Klimakteriehäxan

En seriemördare för mycket?

Hur lång kan en bokserie vara? Ja, ibland undrar man. Och just denna gång är det Annika som får mig att tänka på detta. I veckans bokbloggsjerka anger hon temat:
Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?

Jag vågar nog påstå att de riktigt långa serierna är ingenting för mig. Redan Per Anders Fogelströms Stockholms-böcker tyckte jag tappade charm ju närmare vår egen tid handlingen kom. Jean Auels historia om grottbjörnsfolket har jag aldrig börjat på, det är sex böcker minst. Norska "Sagan om Isfolket" är i 47 (FYRTIOSJU) delar. Avskräckande!

Men jag vet att vi ser olika på saken. Sonen verkar aldrig få nog av Terry Pratchett trots att han, Sonen alltså, vid det här laget måste kallas vuxen. Själv slukade jag Kitty-böcker och Cherry Ames (finns åtminstone tolv) utan sviktande aptit, i volym efter volym, år ut och år in. 

I dessa dagar finns Elena Ferrantes Neapel-flickor i fyra sammanhängande böcker. Jag har läst den första, är till motsats mot så många andra tveksam till att ägna tid åt fortsättningen. Fast en sak är klar: det är inte omodernt med bokserier. Det kan dessutom vara väldigt lönsamt för den författare som lyckats fånga in många läsare. 

Deckargenren är full av återkommande mysterielösare, sedan decennier: Kommissarie Maigret, Hercules Poirot, Maria Langs Christer Wijk, Mankells Wallander, Thomas Andreasson i Sandhamn ... alla löser de mord på löpande band. Men nog kan det bli en seriemördare (och en seriekommissarie) för mycket!

Jag känner mig helt enkelt tacksam när jag som läsare ramlar på en bok som är en solitär, som berättar hela sin historia, kanske på mindre än 500 sidor rent av. 300? Tack!!! Tid är ju inte en outtömlig resurs. Vore jag den sortens författare som inte kan låta bli att spinna vidare på den tråd jag börjat nysta upp skulle jag kanske tänka annorlunda.

Copyright Klimakteriehäxan