Tisdagstema SYN

Oj, ett sådant svårt tisdagstema! Det var min första tanke när jag såg att nyckelordet denna gång är SYN. För min inre syn såg jag inte alls nån illustration, men hade förstås som vanligt kameran i fickan när jag gick ut. Det gäller ju att passa på så länge det vackra vädret håller i sig!

Döm om min förvåning när jag hade gått kanske tvåhundra meter och ser det som jag tycker passar perfekt in. Kanske en tanke vi borde tänka lite oftare, lite till mans ... och ge Jantelagen en skjuts mot förgängelsen ... Fler syner bjuds man på den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

En bra vintersöndag!

Måste få göra tummen upp för januaris sista söndag: vilket väder! Som gjort för promenad! Med solglasögon, det kändes helt exotiskt och synnerligen ovant! Måsarna kanade på blankisen, barn matade änder, par gick hand i hand och arm i arm, det knastrade under sulorna på alla raska fötter som vandrade fram längs vattnet.

 Lägg till detta att jag med all den energi som sol och luft bjöd på uträttat ett storverk, varken mer eller mindre. Jag har ju mer än en gång bekänt min dragning åt receptomani. Den har resulterat i en osorterad driva av papper, klipp och hela tidningar innehållandes matidéer som jag tänkt att, jooo, nån gång kanske, nån gång ska jag prova ...

Nu har jag rensat. Slängt säkert två kilo recept: fyra versioner på avokadosoppa, tre på parmesangratinerad kyckling, ett antal kaloristinna, komplicerade och tidskrävande desserter, fem varianter på tomatpaj, och säkert lika många sätt att variera chevre och pastasås. Tror jag ska steka falukorv till söndagsmiddag. Det går jättebra utan recept.
 
  Copyright Klimakteriehäxan

Sjuk - men kanske inte (riktigt) lidande?

Det tog en evärderlig tid. Men nu har jag fått den. Diagnosen.
Den förvånar mig inte särskilt, det är väl mest det att jag hittills inte känt till facktermen. När domen nu väl uttalats kan jag bara nicka bekräftande: Jo visst, nog har jag väl det. Och jo visst, nog har jag väl haft det väldigt länge. Och visst, nog vore det väl nyttigt att tillfriskna.

Vad är det då jag har, undrar ni kanske? Svaret är garderobsfetma. Det är precis vad det handlar om. Och som all annan övervikt grundläggs den med överkonsumtion. Det visar sig att svensken kommit hem med ett nytt plagg i veckan på senare år, konsumtionen gick upp med hela 40 procent mellan 2000 och 2010 står det i SvD idag. Att det ledde till ökad trängsel i klädskåp och garderober, det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut. Alltså är garderobsfetman ökande, möjligen rent av smittsam.

Hur blir man då frisk från denna åkomma? Jo då, besserwissrarna finns där, i rader: man ger sig själv köpstopp. Man rensar ut allt som inte använts de senaste tolv månaderna. Man ordnar klädbytarkväll med väninnor som har ungefär samma storlek. Man hyr sina kläder och accessoarer i stället för att köpa. Man går till Stadsmissionen eller Myrorna med det som inte längre känns absolut nödvändigt. Man överväger rent av att övergå till ”uniform”, fast då en högst privat variant.

För ett par år sedan dök idén om att en kvinna gott kan klara sig på max sex olika plagg, kombinerbara i oändlighet (nästan). ”Six Items Or Less” (6IOL) spred sig från Kalifornien, där begreppet kläcktes. Och deltagare vittnar om att visst, det fungerade. Huruvida de åtminstone någon gång tyckte det var lite tråkigt – och lite tätt mellan turerna till tvättstugan – förmäler dock inte historien.

Om jag skulle försöka mig på att rekommendera ett botemedel för mig själv så skulle det gå ut på att ta farväl av de där klädespersedlarna som hänger kvar i den fåfänga förhoppningen att jag en gång ska gå i dem igen. Den ”enkla” operationen skulle minska min garderobsfetma påtagligt.
Nu återstår bara att verkligen bestämma: lider jag av denna åkomma? Eller har jag den bara?

Copyright Klimakteriehäxan

Tidsenligt

Dagarna de bara går och går. Det känns som om tiden bara rusar fram. Ibland tror jag att vi försöker låtsas att tid är en tänjbar företeelse, vi frestas att bli tidsoptimister lite till mans: nog hinner jag väl det där, också? Och lite till? Men det ryms ju faktiskt bara sextio minuter på en timme, bara sju dagar på en vecka – även om vi nu råkar få en extra dag i år, eftersom det är skottår.

Faktum är att tiden låter sig inte ruckas. Den är i högsta grad möjlig att beräkna, varje urverk mäter den tämligen exakt. Det är bara vi som försöker förtränga det.
Men tid kan vara spännande också. Många kämpar ständigt mot den, en del hinner verkligen mycket mer än andra, utnyttjar den på bästa sätt.

När skaffar man sig begrepp om tiden?
Inte vet jag. Men en gång för många år sedan hade jag varit på en resa och hemförde present till Sonen. Han kan ha varit fyra eller fem, kanske. Gåvan jag hade köpt när jag var borta var ett litet stoppur i färgglad plast. Han kastade sig hungrigt över det, tryckte i gång, stannade, nollställde, tryckte på startknappen igen, stannade, började om. Fascinationen gick inte att ta miste på.

Det blev helt enkelt så att grabben blev fixerad, tog inte ett steg utan sitt stoppur, som ständigt knallade vidare. Så utropade den lille tidsentusiasten plötsligt:
-Mamma, mamma, nu har det gått 37 sekunder!
-Jaha, har det?!
-Mamma, mamma, nu har det gått 48 sekunder!
-Jaha, jag fattar – men 48 sekunder sen vad då?
-Sen jag började ta tid!

Onekligen ett synnerligen pragmatiskt sätt att förhålla sig till den där bristvaran. Jag tänker på det ibland, när schemats ramar är snäva. Man bör sätta stopp, trycka på den där knappen som säjer att nu, nu är det slut, för nu har tiden gått, den där som du hade att disponera. Bara man kommer ihåg när man startade uppräkningen. Och kommer i tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Saknad: En bit barndom

Den är borta!
Som en blixt från klar himmel kommer insikten till mig: Ännu en bit av min personliga historia har ödelagts av grävskopor och andra skoningslösa maskiner – och människorna (läs makthavarna) bakom maskinerna och besluten, förstås. Jag har inte gått åt det här hållet på några dagar, ingenting sett. Men räden är genomförd.
Vår lekplats är jämnad med marken.

Borta är gungorna, borta är det spännande klätterträdet som också hade en liten grotta inne i stammen, borta är den lilla lekstugan, borta är gunghästarna, borta är sandlådorna, borta är basketplanen som vissa vintrar kunde tjäna som skridskobana. Ja, till och med pensionärernas lilla tillhåll, boulebanan, har försvunnit. Syrenbuskarna är uppryckta, häckväxterna likaså. Äppelträdet, det förvildade men vackra, står kvar fast med rötterna delvis blottlagda. Antagligen bara en tidsfråga innan det trillar omkull.

Det var här vi tillbringade så många stunder när ungarna var små, vi som bor i området. Flitiga besökare var vi föräldrar men framför allt förstås våra ungar. Sedan kom barn från ett närbeläget dagis och från en skola i ett intilliggande hus. Andra var på utflykt och tog en paus här, provade ”våra” gungor, åt matsäck sittande på ”våra” träbänkar vid de grovt tillyxade borden. Gängliga pojkar spelade boll på en asfalterad yta, andra visade konster på cykel.

Här lades grunden till varaktiga vänskapsrelationer, som när Sonen bekantade sig med en annan liten pojke och försökte låna dennes bil. Grabben lade sin hand hindrande över leksaken och sa med bestämd röst: Den är jas! Men snart blev de såta vänner. De är fortfarande, mer än tjugo år senare, kompisar. Mammor blev väninnor, pappor gick ut och tog en öl när ungarna somnat, folk började umgås familjevis.

Här utspelade sig också andra dramer: barn som ramlade och slog sig och fick åka till doktorn, barn som kaskadkräktes utan förvarning, andra som sabbade sandtårtor, några som slogs, några som tiggde bullar när de egna tagit slut. Ibland blev det riktiga knytkalas kring de där träborden, kul stämning, härligt solsken, glatt humör på alla fronter.

I dag finns alltså ingenting synligt som stöd för de där minnena.
Det känns lite sorgligt när ännu en bit barndom är borta.
Men det är klart att de där ungarna som jag ser framför mig som hade det varit i går, de är ju också borta. Står på egna ben och är utflugna på unga, starka vingar.
Så då är väl allt i sin ordning. Nya föräldrar, nya småttingar får inta en ny lekplats, göra den till sin. Fast något riktigt äkta klätterträd med grotta i stammen, det blir det inget.


Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är livsviktigt!

Äta bör man, annars dör man. Därför kan också veckans tisdagstema kallas livsviktigt.
Själv älskar jag de vackra, färgsprakande frukt- och grönsaksdiskarna som dukas upp på torg, i saluhallar och "vanliga" affärer. Vem kan undgå att bli sugen på frukt och grönt när ögonen fångar den bilden?
Och nog för att jag gillar vegetabiliska livsmedel - men jag har alltid varit och kommer sannolikt också alltid att vara en köttätare.

Alltså blir det vad jag betraktar som en idealisk kombination när tisdagstemat MAT ska illustreras.
Fruktutbudet från en bakgata på Capri, slaktarskylten från centrala Köpenhamn.
Fler bilder av mat hittar du här!


Copyright Klimakteriehäxan

Nu flaggar vi för Sven-Bertil!

Jag tog den här bilden på Sven-Bertil Taube 2008 när vi - hur märkligt det än kan tyckas - var inblandade i samma jobbprojekt. Trodde väl aldrig att jag skulle få anledning att använda den - men nu! Flaggan i topp! Ikväll har han belönats med en guldbagge i kategorin "bästa manliga huvudroll" på Filmgalan! Grattis!

Det märkliga är att jag såg "En enkel till Antibes", som han har huvudrollen i, så sent som i går. Gick ut från bion i snöglopp men varm inuti. Dock hade jag inte en tanke åt filmgale-hållet, visste faktiskt inte ens att Taube var nominerad för ett av (de finaste) priserna. I själva verket har jag varit på väg för att se den där filmen jättelänge, utan att lyckas. Trodde rent av att den var nedplockad från repertoaren vid det här laget, det har ju gått några månader sedan premiären, och filmer oavsett kvalitet har en tendens att försvinna ganska snabbt.

Men eftersom jag haft ett gott öga till Sven-Bertil i evigheter ville jag ändå se den. "Vår gemensamma historia" började för många år sedan. Jag skulle äta lunch på en restaurang i Vasastan i Stockholm. Någon incident inträffade i köket, servitören kom ut och bad om ursäkt för förseningen, men bjöd på något att dricka så länge. Jag tror att det var mitt livs första kir (vitt vin och svartvinbärslikör), men jag visste inte vad drycken hette. Den fick dock ett eget namn av mig: jag kallade den för Sven-Bertil.

Jag blev nämligen inte alls irriterad på väntetiden, för några bord bort satt han - fick väl också vänta på maten, antagligen. Jag kunde se mig om inte mätt (jag skulle ju ändå äta) så i alla fall nästan på denne karl, som åtminstone på den tiden var ungefär det vackraste jag visste. Ja, han är ju än i dag, vid 77 års ålder, en fröjd för ögat, faktiskt ...

Nu skulle jag gärna ta ett glas kir som en liten hyllning. Faktum är att jag än i denna dag kallar den där goda blandningen för Sven-Bertil, som jag härmed utbringar en skål för och viftar med en imaginär flagga!
Om du inte sett filmen: gör det. Och när du ändå är i farten: drick en Sven-Bertil också. Fast om du beställer den på krogen blir du nog tvungen att be om en kir.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs recensionen av filmen och hyllning till Taube i DN här och i SvD här. Ännu mer att läsa om filmveteranen Taube om du klickar här - och här hittar du samtliga årets vinnare av Guldbaggen.

Honom hade jag velat träffa

I dag för 163 år sedan föddes han, August Strindberg, en man som än i dag kan utlösa häftiga diskussioner. Som den om han ska uttalas A-gust eller Å-gust, som den om hans kvinnosyn, som den om hans geniala(?) frieri till Harriet Bosse (”Vill fröken ha ett litet barn med mig?”) eller den om det kloka i att försöka behålla den strindbergska språkliga dräkten i svenskan. För att ta några exempel av olika hög dignitet.

Alla vi som är lite äldre bekantade oss med ”Röda rummet” i gymnasiet, gör man det fortfarande? Läraren i svenska läste med vördnad i rösten öppningstexten som beskrev solstrålens vandring över staden. Det hela tilldrar sig i maj och låter så här:
”Solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.”

Som skildrare av huvudstaden har han hyllats hur mycket som helst. Men det var väl när skärgårdsromanen ”Hemsöborna” (också den obligatorisk läsning i skolan och jag älskade den!) blev teveserie i mitten på 60-talet som Strindberg på allvar gick hem i stugorna, alltså även de som låg långt från akademikernas kvarter. Sif Ruud som Madam Flod och Allan Edwall som Carlsson var och förblir oförglömliga. Repris av serien är utlovad under året, som en del i hyllningskonserten!

I årets läskampanj ”Stockholm läser” har man självklart valt en Strindberg-bok, men då inte någon av de två klassiker jag just nämnt, utan ”En dåres försvarstal” som lär beskriva kärlekshistorien med Siri von Essen, fylld av hat och kärlek och dramatik – fast jag tror inte jag läst den, bara läst om den. Kanske läge att ändra på det nu!
Det var för övrigt medan August och Siri fortfarande var gifta som han passade på att fria till fröken Bosse … apropå hans syn på kvinnor, äktenskap och relationer ...

Ibland får folk frågan om vilken person de gärna skulle vilja möta om det vore möjligt. Jag måste säga att August Strindberg skulle hamna mycket högt på min lista. Men i den mån man har frågor till honom får väl svaren sökas i alla hans texter. Det har förstås litteraturforskarna redan gjort i ett sekel. Och så tror jag att jag äntligen ska göra slag i saken och läsa Annette Kullenbergs bok om honom: ”Strindberg – murveln”. Den har väntat länge på hyllan, säkert flera år.

Dessutom är det inte bara 163 år sedan Strindberg föddes, i år är det också 100 år sedan han dog.
Nog skulle han ha gillat att 2012 blev ett Strindberg-år – invigning i dag på Dramaten. För hur han än var, men blygsamhet tror jag inte var ett av hans starkare karaktärsdrag …
Kanske är det som Björn Wiman skriver i dagens DN: de odrägligaste personerna är ofta de bästa författarna.
Jaa: honom hade jag velat träffa!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Har nu hört flera normalt mycket pålitliga personer höja "En dåres försvarstal" till skyarna: inte ett smack omodern, lättläst, engagerande, dramatisk ... Då kan det ju vara bra att veta att den just kommit i ny pocketutgåva. Om du inte går till biblioteket, förstås.

Veckans fönster är FELSTAVAT

En tvättäkta söderkis har inga problem med denna stavning. Fler felstavade fönster att titta - och reta sig - på hittar man via Susanne här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om modemod

"Denna modetossa är en av våra representanter i Europeiska parlamentet, något som bereder mig djup glädje, helt bortom eventuella partisympatier. Det är nämligen ovanligt att kvinnor som jobbar inom så kallat seriösa områden tillåts intressera sig alltför mycket för kläder. Och om de nu framhärdar så bör de hålla sig på det beprövades mark. /.../ Om det är något som Sveriges likriktade modeklimat behöver så är det fler personer som hon."
- Svenska Dagbladets Daniel Björk har kommit till den punkt i sitt liv som modeskribent då han känner sig tvingad att sätta ner foten och gå mot strömmen - ja, så beskriver han själv bakgrunden till artikeln om Anna Maria Corazza Bildt i dagens tidning. Damen får höga stilpoäng både för kläder och hår, men framför allt för sitt modemod, som ofta går tvärtemot trendnissarnas riktlinjer. Visst ligger det något i det?

Vems kläder passar?

Vi satt nyss vid fredagsmiddagsbordet – renskav och kokt potatis med lite franskt rödvin – när jag kläckte ur mig dagens politiska och verkligt djuplodande analys:
Det är skönt att inte vara i Juholts kläder.
Maken instämde, men undrade i nästa andetag i vems kläder jag då eventuellt skulle vilja vara?

Det krävde viss eftertanke. Och jag undrade hur villkoren såg ut: måste jag nämna någon vars kläder jag de facto har en chans att ta mig i?
Vi kom inte fram till någon slutsats. Jag grubblar fortfarande.
Vems kläder vill jag egentligen vara i?

Som tur är känner jag mig någorlunda nöjd med att vara i mina egna. (Dagens outfit: långbyxor med resårmidja, rymlig tunika i mjuk bomullstrikå. Ni slipper foto. Jag är ju ingen riktig modebloggare.)
Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

Solskenshistoria en mörk januarikväll

Det är en mörk och lite ruggig kväll, gråvinter. Visst kan det passa bra med en liten solskenshistoria?

Min väninna hade fått ett problem med sin bil. Inget stort problem, men irriterande: torkaren på bakrutan hade fastnat och vägrade röra sig en endaste millimeter.
Vad gör en inte särskilt teknisk människa när något på bilen krånglar?
Ringer en verkstad, självklart. Hon förklarar problemet och uppmanas att komma in med åket för att få en diagnos på sjukdomen. En sådan felsökning kostar 800 kronor, upplyser man. Och vi som inte är födda till bilmekaniker, vi kan inte argumentera. Det är bara att lyda.

Framme vid bilverkstaden går min väninna in till kundmottagningen. Jo, hon ringde nyss, jo man erbjöd felsökning, torkaren står still.
Mannen bakom disken hade inte en rad väntande kunder. Han erbjöd sig att gå med ut och slänga ett första öga på ”patienten”. Hm, sa han nästan på direkten. Kunde det möjligen vara så att en säkring hade gått?

Upp ur fickan kom en liten pryl och sekunder senare löd torkaren när den fick order att röra på sig. Men så bra! Och så snabbt! Och så enkelt! Var det nu detta som betingade ett pris av 800 svenska riksdaler (tanken på timpenningen svindlar)?

Mannen skakar på huvudet. Nej, det här tänkte han verkligen inte ta hundratals kronor för. Han bjöd faktiskt, både på säkringen och handgreppet. Inte nog med det, han hivade upp ett par extra säkringar ur sin ficka – man kan ju aldrig veta när det behövs en nästa gång, som han sa, lite skämtsamt, när han släppte ner dem i hennes handväska.

Hans tacksamma kund fick så småningom upp hakan, tillbaka i pratbart läge, och tackade förstås alldeles överväldigad av denna vänlighet. Och så la hon till, med ett väldigt trevligt leende som hon har, att kanske ville han ha en puss som tack för besväret?
Den mekaniskt begåvade mannen hade också han glimten i ögat och log brett även han, men avböjde. Påstår i alla fall min väninna ...
Dock vågar jag hävda att om den där bilen krånglar igen vet jag precis vilken verkstad den hamnar på.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt livs hjältar – på låtsas

Folk har hjältar. Ibland bleknar glorian – ja, det gör den nog nästan alltid. Men ett skimmer av idolskap kan ändå dröja sig kvar, hur saker och ting än utvecklar sig.
På någon av de bloggar jag brukar hälsa på skrevs det nyligen om den här sortens kärlek, svagare med åren men ändå vare sig bortglömd eller kanske ens riktigt rostig. Det fick mig att själv tänka tillbaka: vad har jag haft för hjältar, personer som jag bara känner från scen, teve eller film?

Lustigt nog dök en av dem upp som födelsedagsintervju i morgontidningen alldeles nyss. Stig Engström stod i begrepp att fylla 70. Oj, vilken snygging han en gång var! Rena svärmorsdrömmen! För att inte tala om Sven-Bertil Taube, som under många år var något av det vackraste jag ansåg att man kunde vila ögonen på. Missade inte frivilligt hans Gröna Lund-kvällar, köpte hans skivor. I dag en grånad äldre (mycket äldre!) man som fortfarande får beröm för sina rolltolkningar.

En annan karl som kunde få hjärtat att slå lite snabbare var nog inte världens bästa skådespelare direkt, men vad gjorde det: Peter Gilmore, Onedin-linjens supermacho kapten. Jag satt spikad framför teven, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Vilken karl! Han var faktiskt inte ens särskilt snygg!
Robert Redford har också haft något visst: redan i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” och sen exempelvis i ”Mitt Afrika”. Och Marcello Mastroianni! Ojojoj! Lyckliga Sophia Loren som fick krypa in i den famnen!
Man skulle också kunna fråga sig om någon karl varit sexigare på vita duken än Marlon Brando i "Sista tangon i Paris".

Dustin Hoffman blev jag förälskad i eftersom han var helt underbar i ”John och Mary” – det var 1969. Aldrig glömmer jag honom som den eländige Ratso i Midnight Cowboy som kom samma år. Och lägger man till ”Kramer mot Kramer” blir han svårslagen på listan över älskansvärda män på film. Jag har inte tröttnat på honom än, även om han inte precis är någon drömprins längre.
Sedan var det svårt att inte bli lite kär i Clint Eastwood, men nu är vi en aning modernare. Jag tänker förstås på superromantiska ”Broarna i Madison County”, långt efter spaghetti-eran, som gick mig spårlöst förbi.

På senare tid har jag inte särskilt gott om romantiska hjältevibbar i skådespelarbranschen. Jo, jag förstår varför Marie Richardson snodde åt sig Jakob Eklund, och jag skäms lite för det men kan ändå erkänna att jag gärna går och tittar på Hugh Grant.
Listan skulle säkert kunna bli mycket längre, medan en uppräkning av en massa ointressanta herrar utan sug i blicken skulle kunna bli hur lång som helst … Som tur är handlar det ju om tycke och smak – för hur skulle det gå om alla blev förälskade i en och samma kille, om så bara på bio?

Summan av kardemumman är förstås att nästan alla på min lista (och det KAN bero på att jag ser för lite film numera) är pensionärer med råge. Inget att drömma om alls. Såvitt de inte dök upp i 60-, 70- eller 80-talsversion förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att fira

Så har det blivit dags igen.
Dags att fira en av mina allra bästa vänner, en vars åsyn alltid piggar upp, en som inte kräver någonting tillbaka, en som bara skänker glädje. Kanske, ja troligen, har du samma vän, hyser du samma varma känslor och deltar i firandet!

Det är tulpanens dag igen. Knappt har granen hunnit över tröskeln förrän vårens första knippe kräver, ja verkligen yrkar på, att få komma in. Det är ett krav som är lätt att tillmötesgå.

Och när blommorna stått i den obligatoriska timmen, med nyavtagna stjälkar i kallast möjliga vatten och den skyddande plasten kvar, då kommer det härliga frasandet av gröna blad som gnids lätt mot varandra när de tar plats i vasen. Njutning!
Det ska vi naturligtvis fira!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster har stil!

En pelargon i vit kruka, en liten byst av en kvinna, en glimt av Stockholm eller åtminstone dess grönska. Se där vad en snabb blick på ett fönster kan bjuda! Och så stiligt det kan bli, i all enkelhet!

Ni ser av träden där ute att bilden togs tidigare i höstas, en av de där få gångerna när jag verkligen kom iväg på en utställning - tänk, alla dessa kulturella begivenheter som finns i storstaden och som man ändå lyckas missa, gång efter gång! Då tog jag mig i alla fall till Waldemarsudde.

I dag gjorde jag ett försök att se Moderna Museets exposé över Monet/Turner/Twombly. Bara två dagar återstår. Men när det är kö redan före lunch långt ut på gården, då kroknar jag ... och, som Maken tröstande sa, Monet har vi ju ändå sett förr.

Där ser man, det är inte lätt att vara kulturell när man inte håller grytan kokande, dvs vanan uppe. Man skulle rent av kunna säga, att mitt kulturella fönster var stängt, åtminstone för dagen. Det blev helt enkelt bio i stället, USA-varianten av Stieg Larsson: The Girl With The Dragon Tattoo. Vad jag tyckte? Jo då, fralldel. Det var i alla fall inte kö.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster hittar du som vanligt här - och denna gång är temat VALFRITT.

Dagens citat - om bantning och bloggning

”Köp dyrare viner så dricker du mindre och får på så sätt i dig färre kalorier. /…/ Kanske är det också så att man dricker mer av billiga viner för att de inte är så goda – och därför måste sväljas snabbare.”

- Svenska Dagbladets vinkrönikör Mikael Mölstad ger (ganska originellt) bantningstips på det nya året, i dagens nummer av tidningen. Frågan är möjligen var gränsen mellan billigt och dyrt går i Systembolagets hyllor?

”Bloggvärlden består till största delen av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit.”

- Hanna Hellquist skriver krönika i dagens DN om varför det tydligen är så viktigt att sätta tjejer på plats. Och gör samtidigt klart för mig att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln? För ung kan jag inte längre kallas, det har jag insett. Men nog händer det att jag skriver om shopping här, om än mer sällan om smink. Lågstatus eller inte? Den markeringen överlåter jag åt andra, utan problem!
Läs hela krönikan här.

Julen som kom av sig

I morgon fredag har Knut namnsdag - en fredag den trettonde, dessutom. Julen tar officiellt slut då, på den tjugonde dagen. Ut ska alla tomtarna, granen, glittret, halmbocken, dörrkransen, de röda ljusen. Bara överlevande julstjärnor, amaryllis och hyacinter får en nådatid, så länge de är en fröjd för ögat.

Men det verkar som om helgen på vissa håll tog tvärslut långt tidigare. Det är i alla fall så jag tolkar denna i mitt tycke vansinnigt skojiga adventsstake, där tre ljus vittnar om flitigt glöggande, rimgnuggade geniknölar, pepparkakor och pyssel. Och så kom alltihop av sig, tvärdog.

Samtidigt kanske en och annan kan känna igen sig: först gnor man frenetiskt och blir rätt sliten för att inte säga nerkörd, som tomte 1, 2 och 3. När det sedan verkligen är dags kan orken ha tagit slut - eller så betyder det tvärtom att allt är perfekt och friden lägrade sig, la sig så tungt att ingen orkade tända det sista ljuset i staken ...

Med Knut bärs säkert även denna skapelse ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän
För det har han lovat!

Copyright Klimakteriehäxan

Vinterpäls

Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Plötsligt visade termometern minus 7. Och det är nästan så att jag tror att ett litet ”äntligen” smög sig över mina läppar, om än knappt hörbart.
För när januarikylan smög sig på kunde jag – äntligen! – få krypa in i min nästan trettio år gamla päls igen.

Vi har levt åtskilda liv, pälsen och jag, i ett antal år. Den har behållit sin storlek medan min har ökat. I fjol gjorde jag slag i saken och fick den ändrad så att jag rymdes i den på nytt. Lycka! För det är som att gå in i ett mjukt och varmt sommarmoln när man trär armarna in i härligheten. En helt ljuvlig känsla.

Som trogna läsare här vet har jag ändå haft lite ångest, pälsångest. För jag är naturligtvis högst medveten om att en snäll människa visserligen kan klä sig i lurviga skinn, men då ska de vara konstgjorda. Men vem skulle bli gladare av att jag slänger mitt härligaste ytterplagg? Ingen, faktiskt, om man tänker efter.

Nog för att jag undrade lite när jag stegade iväg om en sprejflaska väntade runt hörnet, en stor kniv eller en blåslampa, som på ett ögonblick skulle förvandla mig till en enda stor färgfläck, en lurvig trashank eller en brinnande fackla. Men hittills, peppar peppar, har det gått bra.

Fast kommentarerna jag fått har ändå varit överraskande.
-Å, så skönt! sa en kvinna.
-Jag använde min mammas päls tills den föll sönder, man frös ju ALDRIG!
-Nu blir jag avundsjuk, sa en annan som hackade tänker, iklädd yllejacka, på busshållplatsen.
Och en tredje sa ungefär samma sak medan hon kurade ihop sig i en sjal virad många varv runt halsen.

På hemvägen frågade dock en kollega om jag inte var lite väl varmt klädd – temperaturen låg nära nollan igen. Jag var på vippen att ge henne rätt, men ångrade mig. Att gå omkring i det där mjuka och varma sommarmolnet är underbart, om än inte alldeles politiskt korrekt.
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.

Copyright Klimakteriehäxan

PS ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” är ett bevingat ord, snudd på. Jag minns hur jag som barn lyssnade på radions frågetävling ”Vi som vet mest” och där fanns en domare, Folke Olhagen hette han bestämt, som i varje program lyckades klämma in just den frasen. Om han hade päls? Se, det fick lyssnarna aldrig veta. Tror jag i alla fall. Men om han hade det var den äkta, DET är jag säker på ...

Vinterns första is

Den allra första isen har lagt sig. Ett supertunt skal över vikens vintermörka vatten. Kanske blir det "riktigt" januariväder trots allt?
Isskorpan är blank och låter naturen spegla sig. Allt grenverk blir dubbelt, sträcker sig såväl mot himlen som mot sjöns botten. I strandkanten har en massa skräp som stormarna slitit loss kapslats in.

En lat långhelg går mot sitt slut. Ibland är det just detta man behöver: att göra så gott som ingenting. Äta något gott, knapra på sista julgodiset, se ett missat avsnitt av en tv-serie. Och titta på vinterns första is, med spegelbilder försedd.

Nya vindar kan snabbt bryta den hårda hinnan, några plusgrader kan lösa upp den igen. Fast vem vet: den kan ju också bli tjockare, en lockelse för skrinnare och pimplare.
Kanske blir det vinter trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Hoppfullt triss i Veckans fönster

Min fantasi firar inte direkt några triumfer när temat för Veckans fönster är HOPPFULLT.
Men vem har inte då och då satsat sin tilltro till en skraplott, i hopp om snabb lycka och rikedom?
Få är de som förunnas att vinna, få är vinnarna som blir speciellt mycket och varaktigt lyckligare, sägs det.

En sak är säker: Många av alla de människor som kan höras säga den synnerligen vanliga frasen "ja se jag vinner då aldrig" köper väldigt sällan någon lott.
Det gjorde till exempel inte jag, plåtade bara det hoppfulla fönstret, en triss på sitt vis. Så min jul har varit utan Triss, stick i stäv med det lovande budskapet. Det gick bra det också!

Hopp uttryckt på andra sätt, i andra fönster, hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Kylskåpskallt mysterium

Vi bytte kylskåp för en tid sedan. Ja, för rätt länge sedan, om sanningen ska fram. Vårt nya kylskåp fungerar utan anmärkning: det håller temperaturen, det rymmer en hel del när man väl lärt sig att ladda det. Dessutom lär det vara energisnålt och därmed mycket mera miljövänligt än vårt förra, som hade åtskilliga år på nacken.

Men just det här kylskåpet bjuder på ett mysterium som vi inte har lyckats lösa. Därför, kära bloggläsare, vänder jag mig i min nöd till dig. Och frågan är: Vad är detta?
Metallkroken satt på översta hyllan, inkilad utan någon tanke verkade det som. I ena änden (den raka, till vänster på bilden) har den en liten skyddande plastplugg. Den är ca 15 centimeter mellan "armarna".

Vi har faktiskt tittat rätt noga i skåpet, men hittar ingenstans där den verkar passa. Inte heller kan man se något tomrum varifrån den skulle kunna tänkas ha lossnat.
Därför kommer här en efterlysning: Kan du, som kanske är mer vän med vitvarorna än vi är i vårt hushåll, berätta vad man har den här mojängen till? Kan den helt enkelt slängas bort?
I spänd förväntan på svar önskar jag en trevlig trettondagshelg.

Copyright Klimakteriehäxan

Ajöss med Enid Blyton

Det hördes ett stillsamt men sorgligt skramlande i vårt vardagsrum. En beundrad människa, ja nästan en idol, ramlade ner från sin piedestal och fick sin gloria krossad, omöjlig att reparera.

Personen till vilken jag och många med mig har eller i alla fall har haft en stark relation hette Enid Blyton. Jag är en av alla dess många miljoner ungar som växte upp i sällskap med George och hennes hund Tim, förgrundsfigurerna i Fem-böckerna. Man fick en bild av hur en perfekt sommar skulle se ut: picknick med spännande mat i korg, simturer, skogspromenader och ett och annat litet mysterium som förunderligt nog gick att lösa. En ny Blyton-bok var en veritabel höjdare på födelsedagen eller under granen.

Men 2009 gjordes filmen ”Den sanna Enid Blyton” och nu när den just gått på SVT har alltså denna succéförfattares namn fått sig en rejäl törn. Filmens manus lär ligga mycket nära verkligheten.
Enid Blyton hade ingen lätt barndom. Pappan övergav hemmet, och det gjorde också Enid så snart det gick. Mamma och två bröder ville hon inte veta av.

Egentligen började Enid en lärarutbildning, men det var författandet som hon ville ägna sig åt. Och efter rader av refuseringsbrev fick hon till sist napp. Förläggaren blev också hennes man och de fick två döttrar – flickor som mamman inte stod ut med. Samtidigt ägnade hon sig flitigt åt att bygga upp sin barnvänliga image genom att ställa upp för andra barn. Högarna av beundrarbrev växte, Enid bjöd ibland in några ungar på saftkalas medan hennes egna skickades undan med barnsköterskan.

Enid var helt enkelt en riktig ragata. Om hennes chaufför inte var bra från sin förkylning på ett par dagar fick han sparken. Familjen tvingades posera för reklambilder, för att köras bort så snart röken från kamerablixten lagt sig. Intervjuare som ställde "fel" frågor fick finna sig i att bli tillrättavisade.

Den äkta mannen körde hon med i den allra bitchigaste stilen. Hon bedrog honom och manövrerade med list och lögner ut honom ur sitt och döttrarnas liv.
Sitt eget bästa vårdade hon däremot ömt, liksom sin självbild. Utan tvekan var hon ytterst framgångsrik, hon skrev fler än 700 böcker och sålde 600 miljoner exemplar över hela världen, vilket naturligtvis gjorde henne superförmögen.

Den känslokalla kvinnan står ut med – eller orsakar själv – saker som skulle gjort vem som helst förkrossad. Men riktigt berörd och ledsen blir hon först när hon anklagas för att inte själv ha skrivit alla sina böcker.
Nu gjorde hon antagligen det. Men priset för framgången var omänskligt, sett ur mina ögon.

Och jag som med viss stolthet har berättat, att jag minsann översatt några Blyton-titlar till svenska, ett av de ungefär nittio språk som hon finns utgiven på.
Det tänker jag inte skryta mer med. Sveper i stället ihop skärvorna av den gamla idolen och langar dem i sopnedkastet. Ajöss med henne.
Enid Blyton avled 1968.

Copyright Klimakteriehäxan

Ur led är tiden

På min balkong kämpar fortfarande några gröna växter för sin överlevnad, med viss framgång trots ett par frostsmällar.

I morse gick jag till jobbet i ösregn, häromdagen såg naturen ut som om det skulle stå mars eller april i almanackan.
I affärerna hänger fuskpälsjackorna i långa rader på reastängerna, bredvid vantar och yllesjalar till halva priset. En tjock kappa som kostat 1000 kronor kunde man i dag bära hem för en endaste hundralapp.
Skidor, skridskor, pulkor och kälkar slumpas bort i varje sportaffär i hela södra Sverige.

Tulpanknippena har invaderat blomdiskarna. Amaryllis i kruka reas för 20 kronor.
Och här och där spirar de kaxiga skyltarna: Vårens nyheter har kommit! Som om vi vore redo för skira sommarklänningar, sandaler och sjömanskragar – eller vad det nu kan bli som vi förväntas skruda oss i om några månader.

Inte undra på då att en och annan julgran gett upp, låter Dagmar och hennes mindre avkommor styra och ställa. Den här granen (en rejäl sak, kanske 15 meter hög) har definitivt bestämt sig för att vintern redan är slut, att tiden är ur led – och böjt sig för fakta. Visst ser det ut som om den rent av vill, och redan försökt, skaka av sig alla de små lamporna?

Fast i de mörka kvällarna älskar vi fortfarande ljusen. Ur led är tiden, må så vara, men julbelysningen, den vill vi ha kvar! Hur det går med just den här måste jag dock låta vara osagt ...

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Den här granen, som jag passerar dagligen, har återfått sin resning och lampgirlanderna är åter vackert spridda över grenarna. Stormen är besegrad!

Scumt citat att starta 2012 med

"-Det var många år sen Tommy lärde sig sitta ner och kissa. I vinter har jag fått honom att köpa kängor med broddar ... och i år avstår han äntligen från nyårsraketer!
-Broddar, sittkissning och inga raketer!!! Låter som en folkhemsversion av Scum-manifestet!"

-Berglins bidrag till nyårshelgen så som det tog sig uttryck i SvD i går. Man undrar om Valerie Solana vrider sig i sin grav ... eller om även mycket små feministiska framgångar räknas? Men broddar, sittkissning och inga raketer låt rätt bra som nyårslöften i mina öron, Scum-igt eller ej. God fortsättning!