2010 börjar kallt och vitt

Det blev inte bara en vit jul, det blev ett vitt nyår också. Ett kallt.
Stockholm förändrar utseende när minusgraderna gör entré och stannar kvar. Till och med cykelbuden faller till föga och har någonting på benen under tjänsteshortsen. Även de mest inbitna uteätarna stannar inomhus, på stolar och bord på trottoarerna ligger bara de billiga fleece-filtarna kvar, en aning frostnupna.

Folk som äger en päls är glada att använda den för värmens och vindtäthetens skull trots att det inte är politiskt korrekt - i går såg jag faktiskt en fläckig pälsjacka som såg alldeles äkta ut, bredvid alla våra djurmönstrade textilier.
Bilägarna/förarna får motion de förmodligen annars gärna undviker. Nu gäller det att skotta ut åket ur de numera gråsvarta drivorna, förstärkta av plogvallar. Rutorna är täckta av ett segt istäcke som kämpar emot i varje tag med skrapan.

På Strömmen är det trångt om saligheten eftersom Mälardalens samtliga svanpar ser ut att ha kommit dit. Änderna och sothönsen har också samlats för nyårsfirandet, alla hoppas de väl på smulor från de rika människornas bord.
Ett par kvarter bort har massor av bortplogad snö tippats i Nybroviken, som är brun och ser allmänt motbjudande ut. Men köerna till skärgårdsbåtarna är långa.

Vi kan alltså konstatera, att det nya decenniets första år börjar vitt och kallt.
Låt oss hoppas att det får en något grönare och varmare fortsättning framöver. Så här års får vi nöja oss med blommorna som finns inomhus - ja, vad tycks om min amarylliskruka, som till och med har en blyg blomma som slagit ut under kanten?
GOTT NYTT ÅR!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett grönare hjärta 2009 - tisdagstema

Tisdag och årets allra sista tisdagstema, som är 2009. Vilka viktiga saker har hänt deltagarna i fotokedjan i år?, det är frågan som ställs och ni har vägen till svaren här.

Visst kollade jag redan i morse in "uppdraget", men jag fick ta mig en funderare på saken. Och först nu, på kvällskvisten, tror jag att jag kommit på ett svar som jag kan stå för: jag tror att jag fått ett lite grönare hjärta.

Har blivit mer eller mindre tvungen att tänka efter, påverkad av alla debatter om människans påverkan på klimatet och miljön. Inse att vi med våra matvanor inte tar hänsyn till vare sig att stor del av jordens befolkning svälter eller att djur alldeles för ofta vansköts. Tittar man på vår energiförbrukning slösar vi hej vilt, och när vi handlar väljer vi varor som fraktats runt halva jordklotet utan att verkligen fråga oss om det är riktigt nödvändigt.
Till råga på allt slänger vi för mycket av det vi köper.

Under 2010 fortsätter jag att vara allätare, men äggen i mitt kylskåp är ekologiska, äpplena svenska så länge de finns att köpa, jag stänger av standby-funktionerna på elektriska apparater, jag följer så många kloka och klimatsmarta råd jag hinner, efter bästa förmåga.

Och mitt något grönare hjärta får symboliseras av julbegonians vackert hjärtformade klargröna blad, så snyggt matchat med den passionerat blodröda blomman ... nu är det strax tulpandags! (ja, de jag köper har förstås odlats i växthus men åtminstone alldeles utanför Stockholm - ingen kan ju vara perfekt och det finns ju saker man bara MÅSTE ha. Som tulpaner.)

Copyright Klimakteriehäxan

Julnatt med variationer

Tror aldrig att jag hört ”O helga natt” sjungas så evinnerligt många gånger någon jul tidigare. Men i år har Adams julsång funnits med överallt – ja, ni vet ju att han heter a-DA-m, han var fransman, Adolphe, så det är faktiskt inte så att Adam sjöng den redan för Eva i Paradiset ...

Det är ingen enkel låt att ta sig igenom, det vet alla som har försökt. Tommy Körberg gör det på en gammal julskiva, värd att lyssna på. Peter Jöback gjorde den förstås i sin julshow, Karl-Magnus Fredriksson tog i för kungen med familj i Slottskyrkan, den har gått i mängder av andra versioner i radio och tv. Lite trött på den är jag vid det här laget, det måste erkännas.

Men så stöter jag ihop med en musikaliskt bevandrad människa som själv framfört den i en julaftonskonsert. Vi enas om att texten är knepig, vilket ofta händer med gamla sånger som nya röster framför, utan att förstå orden – ”tryggarekan” är ett exempel, ”kring jord som soln förlät”, ”huld med din maning” och ”signade lågors vakt” är tre uttryck ur Luciasången som lika gärna skulle kunna vara fraser på en estnisk dialekt om man frågar lussande barn.

Nu får jag lära mig att i originaltexten till Adams julsång står det ”uti din slaf, du ser en älskad broder”.
Åhå – detta är skrivet framför allt för manliga sångare med preferenser för sitt eget kön när det kommer till sängen?!
Nej, riktigt så är det inte.
”Slav” stavades med ”f” förr i världen.

Fast moderna sångare sjunger oftast inte om slavar heller, de brukar välja en modern omskrivning: ”uti var man” blir det då, i den heligaste av nätter. En natt då slafen brukar kännas extra välkomnande efter all julstress, med eller utan en älskad broder i.

Copyright Klimakteriehäxan

Grannlaga

Vi bor lyhört.
Vilket betyder att vi stundtals och fläckvis är mer informerade om våra grannars vardag än vad vi egentligen önskar. Det är ju en sak om stora borrmaskinen kommer fram på konstiga tider, om torktumlaren dånar i gång just när det är sovdags eller om en väckarklocka är så högljudd att den sätter stopp för sömnen på mer än en sida om väggen.

Men de där andra ljuden, de mer privata, de är faktiskt svårare att hantera. Fast man får akta sig för att klaga, det kan göra alltihop värre, det finns de som kan vittna om det.
På jobbet har jag en mycket ung kollega som sett väldigt trött och sliten ut den senaste tiden. Och det finns en anledning till det: nya grannar. Ett par i hans egen ålder har flyttat in i lägenheten ovanpå. Allt de gör hörs genom golvet, vare sig det är stort gräl eller exceptionellt energiskt sexliv.

Ingen ska missunnas harmonisk och kul sex. Men nog är det också så att man önskar de kärleksutövande dit pepparn växer när man själv ofrivilligt hamnat i publiken, att tvingas kolla rytmen utan att vilja. Lika illa är det om ett glatt party fortsätter in på småtimmarna. Musiken fyller ens sovrum, alla skratt hörs, varje danssteg mot parketten låter som om de togs bredvid min säng.

Så kom det senaste numret av bostadsrättsföreningens interntidning. Där har man tryckt en insändare från en skribent som önskar vara anonym ”vilket man av förklarliga skäl kan förstå” skriver redaktören. Jo, det handlar om att höra saker man inte vill höra. Och det är inte jag som är författaren, men det skulle nästan kunna vara det. För vi delar samma upplevelse.

Vår namnlösa granne skriver: ”De som åstadkommer de ljud jag åsyftar tänker säkert inte på att den aktivitet de ägnar sig åt kan verka störande på ett väldigt otrevligt sätt. Vad jag tänker på är att män ibland kissar mitt i vattnet i toaletten och inte mot porslinet vid sidan av vattenytan. Det är inte särskilt trevligt att lyssna på detta (som ju förekommer åtskilliga gånger per dag och hörs mycket tydligt).”

Jag blev genuint förvånad över att någon dristat sig till att påpeka företeelsen. Samt en gnutta tacksam. Om inte annat så för att det härmed är bevisat, att jag inte är ensam om att lägga märke till de där privata ljuden – tankarna går till mäktiga flöden som Iguazúfallen eller åtminstone Tännforsen.
Men därifrån till att uppnå någon effekt är steget långt. Har nämligen inte en aning om huruvida grannarna läser interntidningen. Pappersbläddrande hörs inte, SÅ lyhört bor inte ens vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Vart tog den franska nougaten vägen?

Det är Annandag jul och vi har kommit ner på andra lagret i Aladdin-asken. Vilken föranleder mig att först och främst framhäva, att det är en stor framgång i sig: att inte alla bitarna blev uppätna (av mig) direkt på julafton, när vi (jag) slet av cellofanet och började tugga.

I flera veckor har det ju pågått en debatt om de där askarna, en lockelse som fyllt 70 i år. Dels hävdar finsmakarna, att svenskarnas allra vanligaste julchoklad, alltså Aladdin och också Paradis, inte är värda att kallas choklad, trots att de bevisligen har fokets kärlek. Dels pågår en så kallad produktutveckling, ett oskick som kan sätta käppar i hjulet för det mesta.

Alltså har man, i enlighet med nutida dokusåpatraditioner, låtit allmänheten rösta om vilken bit som ska försvinna för att ersättas med en ny kreation i framtidens askar. Ägglikör förlorade. Och körsbär i likör visade sig ha flest tillskyndare. Den förra kommer jag inte att sakna, den senare har jag gillat – och nästan alltid fått, eftersom ingen annan har förefallit tycka om den, så där är jag lite häpen över utfallet. Som ni förstår upptäckte jag den där omröstningen för sent och har alltså inte utnyttjat min demokratiska rättighet i sammanhanget, inte kunnat påverka resultatet.

Fast i och med årets Aladdin-äventyr (ja ni vet ju att det finns tunna trådar till Tusen och en natt, och att namnet har något med ädelhet att göra?) har en annan fråga poppat upp.
När försvann min verkliga favorit, den i sanning ädla franska nougaten? Vem dristade sig till detta ingrepp i en väl etablerad tradition? En superbit, härligt småseg, med distinkt mandelsmak, läcker till sista molekyl! Borta! Skandal!

Till nästa jul ska ägglikör-pralinen ha ersatts av en annan, hemlig, med traditioner från debutåret 1939.
Fransk nougat, tack.
Annars måste jag kanske bli en modern och medveten chokladkonsument och lämna den söta ljusa mjölkchokladen för den mörka med en kakaohalt på minst 70 procent. Men blir det jul då?

Copyright Klimakteriehäxan

Snällt

Man ska vara snäll när det är jul. Inte sant?
Måste vara för att hjälpa oss på traven som folk planerat svenskarnas tv-helg. Eller vad sägs om ett utbud som består av ”Kan du vissla Johanna?”, ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, en rad julskildringar av Astrid Lindgren överförda till film (Tabberaset i Katthult, Pippis julafton, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken som ger Abbe hans enda julklapp).

Lägg till detta en konsert till förmån för Stadsmissionen, julsånger i alla möjliga och omöjliga arrangemang och grad av högtidlighet, och sist men inte minst en av mina personliga favoriter: ”Tjuren Ferdinand”.

Klart man blir snäll. Eller snällare åtminstone. Det vore väl dumt att överdriva ... och ni har ju förstått att jag missade Anna Anka ...

Copyright Klimakteriehäxan

Julkort till domherrens vänner - och pippi på fåglar 26

Åtminstone två av mina bloggkamrater, Hannele och Humlan, har nu bekänt att även om de inte precis har pippi på fåglar lika mycket som jag, så tillhör också de det illustra sällskapet Domherrens vänner.

Domherren hör hemma i barndomens julkärve och kring fågelbordet, där vi la ut frön och talg när snön låg för tung för att småfåglarna skulle komma åt sin vanliga föda. Den är en typisk vinterfågel och förekommer ju också flitigt på tryckta julkort och julklappsadresser.

Och hör och häpna - i mitt barndomshem har vi en uppstoppad domherre! Han (ja det är en han, med lysande rött bröst) flög rakt in i ett fönster en mörk kväll för att aldrig mer förflytta sig en centimeter för egen maskin. Mina föräldrar tyckte att denna sorgesamma händelse kunde bli till framtida glädje, trots allt. Den konserverade pippin sitter fortfarande uppe, sommar som vinter.

Numera saknar jag såväl julkärve (får man inte ha på stadsbalkong) som fågelbord (dito), men domherrar har jag ändå. Dessutom sådana som sitter still och låter sig beskådas, trots att de inte får någon mat alls. De kräver inte heller någon näring, eftersom de är gjorda av garn. I min gamla benjaminfikus sitter de på grenarna, jul efter jul, och jag tycker de pryder sin plats. Men så har jag ju pippi på fåglar också ...

Med domherrens hjälp önskar jag er en god fortsättning på julen!

Copyright Klimakteriehäxan

God jul - och pippi på fåglar 25

En riktigt god jul önskas ni alla med hjälp av en domherre i glas, cirka 20 mm stor ... på plats i granen, hos en som har pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

För sent för en julblomma

Det hände sig på julafton i Barndomslandet för många år sedan. Jag arbetade (som alltid när det var skollov) i min pappas diversehandel, en butik med stadig och välbekant kundkrets, som försågs med så gott som allt de behövde: köttfärs, jäst, mjölk, skor, tandkräm, kalsonger, trådspik, böcker och tidningar, för att plocka några exempel ur det breda sortimentet.

Att man kände så gott som alla som handlade var naturligtvis en extra krydda. Vi visste redan innan kunden öppnat munnen vad han eller hon skulle ha, vilken sorts tobak eller om det handlade om en strö- eller bitsockermänniska, dessutom kunde vi mala kaffet i olika grova korn efter önskemål.

Just den här julaftonen kom Johan på Strand in, precis som han brukade. Johan var i mina ögon en mycket gammal man, men han hade nog ett antal år kvar till folkpensionen. Han var en kvarleva av det gamla drängskrået, med starka händer som kunde hyras för vedhuggning, slåtter och annat praktiskt. Någon skolning hade han knappt. Därför var det Elin, som han gemenligen kallade "kärnga" (käringen) som skrev lapparna med det som skulle hem från affären - enkla basvaror, ingenting extra.

Johan fick varorna Elin beställt och skulle just önska "god jul" och gå sin väg när han fick syn på en liten blomgrupp som stod på disken. Han stannade och tittade begrundande på den. Petade försiktigt på en hyacint, vred lite på byttan växterna stod i. Hummade. Muttrade. Tänkte. Tills han frågade vad den där saken kunde tänkas kosta?

Jag nämnde priset. Det kan inte ha handlat om många kronor, med tanke på hur länge sedan det var, vår enkla butik och vår inte särskilt penningstinna kundkrets.
Johan hummade igen. Muttrade lite mer. Tänkte. Vred byttan ett halvt varv till. Mumlade, som mest till sig själv: "Dä skulle väl ha vart te kärnga da."
Men hans ekonomiska varningsklocka måste ha klämtat, högt och bestämt. Det blev inget köp. Johan drog ner mössan över öronen, trädde på sig vantarna, sa "god jul" och gick.

Han kan inte ha hunnit långt innan jag började ångra mig. Ångra att jag inte gjorde slag i saken. Ångra att jag inte resolut slog in blommorna i tjockt tidningspapper mot kylan och skickade med den fina lilla gruppen hem till "kärnga". Utan att ta betalt, alltså. Pappa skulle ha förstått och godkänt.

Sedan dess har det inte gått en jul utan att jag tänkt på Johan och hans Elin, som inte fick någon blomma.
Att man kan ångra en sådan liten sak - i mer än fyrtio år!!!
Förhoppningsvis fick de en hyfsad jul ändå. Men blomgruppen skulle ha varit med. Om jag bara hade tänkt efter, innan det var för sent.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Numera är jag helt klar över, att det aldrig är för sent för en blomma!

Den ljusnande framtid är vår

Inte bara juleljusen och snön ska lysa upp vår omedelbara framtid. Nu har vi klarat av årets kortaste dag, vintersolståndet, som inföll på måndagen.
Vi går mot ljusare tider.
Tack, det behövs!
Och det började ju faktiskt redan i dag!

Copyright Klimakteriehäxan

Modern julshopping

Visst vet ni också att moderna, rationella människor inte springer i affärer och velar så här dagarna före jul? Nej! Moderna, rationella människor shoppar på nätet. "Let your fingers do the walking" som det hette i amerikansk reklam för Gula Sidorna - hu, så länge sedan det måste ha varit - är en slogan som går att väcka nytt liv i. Bara att knappa lite på datorn så är julklappshandeln klar.

Visst vet jag också att det är så man ska tänka. Likväl gick jag iväg ut på stadens gator och torg, eftersom jag trots allt finner en sorts nöje i att nypa i prylarna. klämma på sakerna, lyfta på grejorna som jag överväger att plocka med mig hem för att lägga under granen.
Men jag fick faktiskt nog, snabbare än jag någonsin trodde. Det var knökfullt av julhandlare, som i likhet med mig inte hade klarat av inköpen i god tid. Kön till kassorna ringlade lång, jag gav upp och for hem.

Väl hemma slog jag mig ner framför laptoppen och började shoppa. I vår familj blir det vare sig jul eller födelsedag om man inte får en bok, minst. Och jag hade ju fått ett julerbjudande från cdon.com. Så jag lät fingrarna ta hand om the walking. Åtta titlar blev det, plus en cd. Klart! Orderbekräftelsen från tomten kom inom en minut, bara att invänta leverans.

Döm om min förvåning när jag två dagar senare får ännu ett mail från firman. Det står att min beställning "är på väg". Fast bara den där cd:n. Inte en enda av de åtta böckerna hade man i lager - de kommer någon gång i framtiden, så snart man fått in dem igen. När? Ingen antydan om tidpunkten.

Det andades det inte ett ord om i första mailet från tomten. Skräp, skulle jag vilja säga. Mottagarna är förvisso vid det här laget vuxna allihop och kommer att förstå när jag berättar, men det hjälper inte: jag är sur ändå.
Vem var det som påstod att moderna, rationella människor shoppar på nätet?
Jo för all del. Men så kan vi står där tomhänta på julafton också. Även om vi slapp köa.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 24

I dessa tider, så totalt dominerade av änglar, tomtar och lussebrudar, kan man nästan få för sig att jag inte längre har pippi på fåglar.
Fel, fel, fel!
Det kan verkligen behövas lite flaxiga, kackliga, pigga hönor också så här års. Som de här genuint urtrevliga magnethönsen, från Village.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens glada nyhet

Har man sett på maken - Dottern kommer hem redan ikväll, hem från exilen i det exotiska oljelandet Norge! Två dagar tidigare än aviserat! Härligt! Och jag törs gissa vad det blir till lunch i morgon för oss två: sushi ... vi hinner det innan vi går loss på skinkan och det där andra juliga ...

Vilket påminner mig om hur en gång, dagen före julafton, för ett antal år sedan, en lätt fisförnäm grannfru rynkade på näsan åt min shoppingvagn i vår gemensamma närbutik.

I vagnen hade jag lastat det nödvändigaste: sill, skinka, prinskorv, doppbulle, senap, julkorv, rödkål - ja, ni fattar.
Grannfrun hade inget av detta i sin korg. Och det i kombination med hennes föraktfulla min fick mig att fråga vad de åt på julafton i den familjen?
Döm om min förvåning när svaret var: sushi.

På julafton? Sushi är gott - men PÅ JULAFTON? Nej tack! Nästan vilken annan dag på året som helst, men den 24 december är sushifri zon. Och hör sen.

Copyright Klimakteriehäxan

Snöigt i veckans fönster

Snöigt är ordet. För omväxlings skull faller flingorna lite stillsamt mot marken, efter att mest ha färdats fort och på tvären i sur blåst i flera dagar.
Nu är det julkortsvackert, och egentligen ska man inte nöja sig med att stanna inne och bara titta ut, man ska ut och känna iskristallerna smälta mot kinden.
I mitt fönster är också den blommande orkidén snövit, passar bättre än en gul jag hade förr, en som envisades med att slå ut precis till jul och därmed inte alls smälte ihop med tomtar och glitter.
Fler snöiga fönster att titta ut igenom eller in i kommer du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Vanebildande

Nog är det märkligt ändå hur beroende man har blivit av tillgång till internet.
Vårt bredband blev för ett dygn sedan så smalt att det inte blev någonting kvar att surfa på, samtidigt passade faktiskt telefonen på att ta time out.

Då upptäcker man verkligen hur vanebildande det är, det här med att sitta vid datorn och göra allt möjligt: leta efter telefonnummer och recept, kolla priser, lägga lite patiens, skicka mail, blogga, beställa biljetter, uppdatera julklappslagret och slänga ett öga till på att-göra-listan. Dessutom kanske tömma kameran på något nytaget som sedan raskt kan skickas vidare ut i sajberspejs.

Tänk att vi blir så enormt inriktade på det "nya". Vi minns ju knappt hur det var när inte barnen hade mobiler – hur fick vi kontakt med dem över huvud taget? Och tänk så lång tid det tog innan filmen blev framkallad och bilderna kopierade så att man fick se hur resultatet blev! (nu talar vi om entimmesframkallning, vad trodde du?)
Hur hittade man över huvud taget någon information? Jo, i dammiga arkivkuvert, i tunga uppslagsböcker och genom träget bläddrande och antecknande – inga "control c"-kommandon hade vi ju heller ...

Och telefonkatalogen, denna en gång till synes outsinliga källa till kontaktuppgifter! Blaha blaha om vi jämför med hitta.se eller eniro.se eller någon av de där sajterna där man inte bara får adress och telefonnummer utan dessutom födelsedag och löfte om påminnelse nästa gång det är dags att hurra.

Men nu är som den listige redan har listat ut isoleringen bruten för den här gången. Det kan ju ändå inte vara som förr om snövintrarna när flingorna packade ihop sig och tyngde ner (telefon- och el-)ledningarna så att kontakten bröts. Fast någon liten släng av bredbandsförkylning kanske ändå det handlade om, i kombination med vädersituationen då.
För utanför mitt fönster snöar det ihärdigt. Vitt blir vitare.
Nog är det också märkligt, så här ett par dagar före jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om julens mat

"När någon frågar mig om alternativa rätter förstår jag ingenting. Julbord äter man ju bara någon gång om året och då vill man ha allt som hör julen till."

-Leif Mannerström, så kallad stjärnkock, pratar om julens lockande läckerheter. Den 22 december drar han sig undan för att fixa familjens julbord. Dock står hustrun för köttbullarna, vilket han berättade – eller snarare bekände – i en intervju i Expressen för en tid sedan. Till jul ska köttbullarna absolut vara hemrullade, påpekar Mannerström.
Mhm. Ska tänka på saken men lovar ingenting bestämt!
Samtidigt kan jag inte undanhålla er ytterligare en stjärnkock-information: Erik Lallerstedt har setts på Ikea. Han åt kyckling med pommes frites och bearnaisesås i restaurangen därstädes - detta har jag från vanligtvis välunderrättat håll!

I vitaste laget

Meteorologerna lovar en vit jul och (nästan) alla gläds åt det. För visst blir julen trevligare när snön lyser vit på taken, ungarna kan göra snögubbar och de där pulkorna och skidorna som ligger under granen faktiskt kommer till användning i stället för att samla källardamm i väntan på bättre tider/vintrar.

Lägg därtill att en massa muntra låtar inte längre kräver någon förklaring - nu hajar ju minsta småbarn texten "titta det snöar - allting vitt vitt vitt" eller "nu är det vinter och skidan den slinter". Den som vill köra vintermusik på engelska väljer kanske "Let It Snow" i stället. Faktum är att den texten är lite mer i linje med min sinnesstämning nu, när det snöar så energiskt att omgivningen är nästan ogenomträngligt mjölkvit med en dragning åt smutsgrått, eftersom inget ljus tar sig genom molntäcket.

Där finns iakttagelser som "the weather outside is frightful" och "it doesn't show signs of pausing" plus "How I'll hate going out in the storm!"
Men sedan slutar förstås varje vers i ett rätt gladlynt rop: "Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!"
Det är bara det att ska det fortsätta så här blir julen i vitaste laget.

Copyright Klimakteriehäxan

Fem år i bloggosfären ...

Klimakteriehäxan fyller år igen!
Fem år! I dag!
Ofattbart.
"Skriv nåt riktigt i stället", sa en bekant.
Ja det låter sig sägas. Men göras?
Äsch, jag bloggar ett tag till.

Julbord - lockande och farligt

I dag har jag ätit julbord. Jag är mätt, väldigt mätt.
Julborden står uppdukade på snart sagt varenda matinrättning, oavsett prisklass, geografiskt läge och specialinriktning. De hungriga kommer i flockar för att äta tills de nästan spricker. Oftast tar Någon Annan hand om räkningen – det kallas representation och blir avdragsgillt och på så vis aningen mera lättsmält, åtminstone i ekonomiska termer.

Brittisk forskning visar, att kvinnor ökar i vikt på en jul- och nyårshelg med i genomsnitt 2,5 kilo. Det dubbla hör inte heller till ovanligheterna.
Ett engelskt julbord ser förvisso inte ut som ett svenskt, men vad kaloriintaget beträffar är nog likheterna större än skillnaderna. Och enligt samma forskare handlar det om att sisådär 700 kalorier om dagen slinker ner på den där extra tillåtande helgkvoten, som vi gärna håller oss med. Utöver det intag kroppen behöver, alltså.

Väldigt stor del av skulden får ögonen ta på sig. Vi ser det dignande matutbudet, vackert dekorerat, läckert uppdukat, med de rätta färgkombinationerna i skimret från levande ljus. I bakgrunden julmusik, oftast av traditionellt och lättuggat slag. Det går blixtrande fort att lasta över godbitarna på tallriken, lika blixtsnabbt att peta in dem i munnen – mmmm, det är så delikat att det bara smälter på tungan! Men det är inte bara lockande, det är farligt också. Fast hjärnan kopplar bort varningssignalerna och vi ser bara det härliga överflödet.

De där engelsmännen jag redan refererat till har också hittat en annan förklaring till att vi inte slutar äta julmat när vi blir mätta. Anledningen kan vara att många äter tillsammans, vilket lär leda till att man slukar i runda tal 35 kalorier extra per person som sitter vid samma bord!
Och ”Jingle Bells” och ”Det strålar en stjärna” i softad version i högtalarna får oss att stoppa i oss ytterligare 100 kalorier, för musiken får oss att slappna av och då tappar vi kollen!

Nu finns det ändå några små knep för den som skulle vilja hålla igen och slippa köpa alla januaritidningarna som innehåller superdieten för snabbantning.
Exempel:
Använd mindre tallrik – när den är full innehåller den i alla fall inte lika mycket som en stor!
Välj bort det du är minst förtjust i – satsa på dina absoluta favoriträtter och håll dig till dem!
Sätt dig bredvid någon som är liten och smal – sitter du bredvid ett storväxt matvrak är det lättare att dras med i hetsätandet!
Skippa inte grönsakerna! (pröva min underbart goda Tyrolersallad om du inte gjort det förr!)

Sedan finns ju faror som inte alltid står på buffén. Den där undersökningen, den visar också att den julfirare som landar i tv-soffan när maten dukats ut, den knaprar gärna i sig 140 kalorier till av lite blandade snacks.
Dessutom kan det handla om Aladdin-asken eller After Eight-lådan som dök upp, inslagen i fint papper med tjusig rosett. Det kan gå att lämna den oöppnad ett par timmar eller en dag eller så. Men sedan … Hoppsan, vart tog det vägen?
De gruvligt förnuftiga engelsmännen föreslår att man ska slänga bort askarna, utan att ens ta av cellofanhöljet.

Nu talar vi verkligen om att sätta karaktären på prov, inte sant?
Möjligen kan man låta dem gå vidare, men då förslagsvis till en man.
För märkvärdigt nog stod det ingenting i den där forskningsrapporten om hur mycket karlar ökar i vikt i helgerna. Kanske biter inte skinkan, sillen, frestelsen och revbensspjällen på män?
Ha.
Den går i alla fall inte jag på.

Men i bästa fall slipper jag just den biten av problemet, för kanske ligger ingen chokladask under granen och väntar på mig.
Fast lite kommer jag att sakna den …

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Ur fokus

Tisdagstema denna vecka är UR FOKUS.
Fast Stenbeck-granen på Skeppsbron i Stockholm är ändå väldigt mycket I fokus - om än inte på min bild ...
Fler ofokuserade tisdagstema-bilder den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Hej Farbror Frost!

Så kom den då, vintern. Med minusgrader och ett tunt snötäcke som åtminstone överlevt ett antal timmar. Farbror Frost gör världen lite ljusare - det behövdes verkligen!

Men den stackars pelargonian, som förvisso påstås vara en härdig växt, den har nog i alla fall fått vad den tål och lite till. För så här frostnupna blad kan aldrig hämta sig - fast de är vackra ändå, när iskristallerna gett dem ett annat sorts liv, nya blommor.

En skata hade glömt broddarna när hon landade på balkongen där hennes sedvanliga landningsplats var glashal (pippi på fåglar, ni vet!).

Och någon ritade ett kallt snöhjärta, förhoppningsvis uttryck för betydligt varmare känslor ...

Copyright Klimakteriehäxan

Då i vårt mörka hus ...

Inte vet jag riktigt hur det kommer sig, men jag har inte sett en levande Lucia på år och dag förrän i dag. Annat var det förr.

Tänk när gymnasieklassen skulle uppvakta sin unga (kvinnliga) klassföreståndare, till exempel. Den lilla sängkammaren där hon och maken tillbringade sin dygnsvila blev full av finniga stjärngossar och fnissiga tärnor. Bara Lucia själv, blond, acnefri och söt förstås, självskriven i rollen, var fylld av stundens allvar där hon skred fram med levande ljus på skallen.

"Kläm in er, vi får inte plats" väste någon i kön, och lussetåget löd. Vilket ledde till att luciakronan fick närkontakt med gardiner som omedelbart stod i ljusan låga - och det i sin tur gjorde att "fröken", i sexig Baby Doll-pyjamas, studsade ur sängen. Det fick de brandsläckande stjärngossarna att glömma att de egentligen var på väg för att hämta vatten.

Men klassföreståndarens make, i nattdräkt av mindre sexigt slag, kom med en vattenfylld papperskorg och ordningen blev återställd, röken skingrad. Fast jag undrar om de verkligen ville ha russinbulle och pepparkaka sedan ... kommer inte ihåg upplösningen på dramat.

Sedan gick många år och så blev det lussandet på dagis. Inte ett föräldraöga var torrt när de små liven kom, pepparkaksgubbar, tomtar, stjärngossar och ett antal lucior av båda könen. Naturligtvis var det elektriska ljus som gällde, batterijakten hade gått i hela nejden kvällen innan.

Dramatiskt kunde det bli ändå. Självaste Usain Bolt skulle inte ha haft en chans mot mig den gång då Dotterns blonda hår plötsligt var millimeter från ett brinnande stearinljus - också den gången var det trångt om utrymmet, vilket fick min lilla tärna (den sötaste av dem alla, vad trodde ni?) att maka sig närmare hyllan där ljuset stod. Jag sköt som en blixt upp ur publikhavet och slet bort henne innan det hann ske, det som hade kunnat bli en riktig katastrof.

Det hände också att ungarna slog sig samman och lussade för oss föräldrar som bodde grannar. Vi njöt av att ha dem uppradade vid sängens fotända där de sjöng för full hals, även om de stundtals tvekade om konstiga ordvändningar som "tunga fjät runt gård och stuva" eller "under oss sia".

På jobbet uppehölls traditionen ganska länge, bland annat av folk som verkligen kunde sjunga, men i takt med att stressen ökat och produktionen växt har gamla seder fått maka åt sig, så numera består luciafirandet av en torr lussebulle där russinen, två från börjat, ofta trillat av i transporten. Men bullen är ju gratis i alla fall!

För ett antal år sedan kom vi faktiskt också iväg till Globen och den enorma lusseshow som Adolf Fredriks musikklasser ger varje december. Fint, pampigt, välljudande - men man måste inte gå jättemånga gånger, har jag kommit fram till.

Sedan dess har den 13 december passerat tämligen obemärkt.
Tills i dag, då. Skulle bara in till city och fika med en kompis jag inte träffat på länge. Vi hamnade på Det Stora Varuhuset. Och då, plötsligt, mitt i min capuccino, kom de! Ett gäng lussande körsångare med hela den klassiska repertoaren!
"... då i vårt mörka hus - stiger med tända ljus ..." ljöd det över designertröjor, parfymdiskar och spikmattor.
Att vi satt några våningar upp gjorde mindre, för akustiken är utmärkt.

Men så lågt har man alltså sjunkit, att man måste till shoppingens högborg för att träffa Lucia ...
Shoppade gjorde jag hur som helst inte. Olidligt trångt, det är vad det är.
Kanske hade folk banat väg för mig om jag haft en vit särk, lite ljus och sjungit för full hals: "Saaaanktaaaa Luuuuciiiiiaaaa, Saaanktaa Luciiaaaa!"
Å andra sidan var det nog lugnast att jag lät bli.

Copyright Klimakteriehäxan

För fler skildringar av minnesvärda luciadagar i mitt liv - klicka bara på etiketten "lucia"!

Veckans fönster - och fönstermönster

Fönstren är små men trädet är stort. Och just i dag lät solen poppelns nakna grenar göra ett prydligt mönster på den annars enbart fönster-mönstrade fasaden på Eriksdalsbadet. Vilket passade bra när temat för Veckans fönster har råkat bli valfritt!

Men på väg till Eriksdalsbadet passerade jag ett annat fönster, som plötsligt fick mig att tänka på Fontana, konstnären som lyckades bli berömd inte genom att måla, utan genom att skära sönder sina taveldukar med en vass kniv.

Det är visserligen ungefär 40 år sedan han dog, men inte är väl det här falska fönstret särskilt mycket nyare ... så tänk om han har varit här och lyft kniven?
Nej, det där tror ju inte ens jag på.

Fast håll med om att associationsmöjligheten finns där, även om konstnären bakom verket i just det här fallet förmodligen kan kallas Vädrets makter, och Fontana oftast la sina snitt diagonalt.
Fönstermönster är i alla fall mitt ord för dagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om julefrid

"Kommer släkten på besök över jul och nyår? Boka in dem på hotell och njut av lugnet."

-Reklamutskick från Malmö Aviation, som åtminstone jag tolkar så att de ansvariga på företaget och/eller dess reklambyrå har mindre trivsamma släktingar ... samt tämligen gott om pengar ... och är beredda att satsa på en säkrare julefrid ... eller kan det bara handla om utrymmesbrist? Det gamla uttrycket att om det finns hjärtrum så finns det stjärtrum, det är kanske stendött?

När en dröm blir sann

Alla människor har väl drömmar.
Drömmar om en harmonisk familj, lycka, rikedom, hälsa, karriär, kanske Nobelpris eller åtminstone någon sorts ära och berömmelse som går till historien.
Men alla drömmar finns inte i den divisionen. Man kan drömma på betydligt lägre nivå också, fast ungefär lika intensivt.

Idag har en sådan dröm gått i uppfyllelse för min del.
Vi har aldrig hemma hos oss precis fightats om rätten att motionera dammsugaren, om ett nära umgänge med Ajax och mopp, om mattpiskning och badrumsskrubbning. Fast det är ju som det är: sådant som måste göras. Så vi har gjort det, om än lite halvhjärtat, lite för sällan och kanske inte heller tillräckligt noga för att få godkänt av petig expertis, om någon sådan dykt upp.

Men jag har drömt om att en dag komma hem till en städad lägenhet, en bostad där köksbänken blänker, där dammråttorna gått i fällan, där toaletten lyser vit och en försiktig aning av rengöringsmedel vilar i luften.
I dag har det hänt. Min dröm har gått i uppfyllelse. Här är städat, utan att jag lyft ett finger!

Det kallas hushållsnära tjänst, hälften av kostnaden är avdragsgill i deklarationen, den som varit här och städat hade reglerad lön, pensionsinbetalning och försäkring – ett alldeles riktigt, hederligt jobb, helt enkelt.
Dyrt? Tja, det beror på hur man ser det. Jag inser naturligtvis, att många inte kan undvara de där hundralapparna även om de skulle vilja.

Just i dag vill jag ändå påstå, att det i vårt fall handlar om väl använda pengar, en väldigt bra julklapp, även om den kom en aning tidigt.
Jag önskar redan att drömmen ska bli sann igen – och igen – och igen …

Copyright Klimakteriehäxan

Selma håller än

Det är 100 år sedan Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur.
Glöm inte bort henne - Selma håller än!

Triss i citat

En dryg halvtimme i väntrummet på en läkarmottagning med förseningar bjöd på tidningen Elles novembernummer. Där fann jag en triss i citat, tämligen olika men lite ögonbrynshöjande, vart och ett på sitt sätt. Eller vad tycker ni?

"Det borde lagstiftas om totalt skrivförbud i två år från och med att man fött barn, skilt sig, släktforskat eller förlorat en förälder, tro mig!"

-Jessika Gedin, bokkrönikör som läst alldeles för många mediokra romaner.

”Jag växte upp med en trebarnsmamma som debuterade som poet samma år som jag föddes, samtidigt som hon jobbade som läkare. Mitt mest bestående minne av henne är att hon ligger i sängen och läser. Jag var alltid välkommen dit att gosa. Men hon levde inte sitt liv genom mig. Den viktigaste rollen var aldrig för henne att vara mamma utan att vara sig själv.”

-Karin Ström vill inte bli en "lattemamma" och skriver om mammors roll och synen på föräldraskap i allmänhet. Och Karins egen mamma, det är Eva Ström, flerfaldigt prisbelönad för sitt författarskap.

”Är rätt nöjd med att dricka tequila på Manhattan och klä av mig naken.”

-Sofi Fahrman, ung och superlyckad modeikon som flyttat till New York där hon inte bara dricker tequila utan också skriver böcker – och ger en och annan intervju om livet son singel. Fast om fem år har hon man och barn, tror hon.

Tisdagstema: VÄGG

Att stirra in i en vägg brukar beteckna att ha riktigt tråkigt. Fast jag håller inte med. Jag älskar att titta på vad folk har på sina väggar. Och jag själv hänger bara upp saker jag gillar på de väggar jag ständigt omges av - utan hänsyn till "kvalitet" eller, hemska ord, "verkshöjd" eller "värde". Men jag har någon sorts relation till varje pryl, det kan vara av de mest skilda slag.

Så när nu veckans tisdagstema är "VÄGG" slår jag till med en från vårt vardagsrum. Men inte som det ser ut nu, utan som det tedde sig för ett drygt år sedan, innan vi målade och tapetserade om. De flesta av våra tavlor befinner sig fortfarande i travar på golvet, men vem vet: endera dagen kanske de hoppar upp på krokar igen.

Just den här väggen visar, från vänster till höger, en teckning från London inköpt för ett pund, en peruansk spegel, en mola (textil) från Panamas kuna-indianer, en liten brasiliansk oljemålning som föreställer bomullsskörd, en naivistisk liten sak från Mexico, en cortesa från Guatemala (cortesa är en teknik som betyder att motiver är utskuret i en sorts papyrusliknande bark, och motivet är en traditionell dans som heter Los Venados), en teckning av Nitka och en liten akvarell från Svalbard.

Så kan det se ut på en vägg i ett svenskt vardagsrum vilken tisdag som helst.
För fler väggar klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Julstämning ur min mailbox

En kvinna står i baren med ett glas vin. Fram kommer fram en sån där kladdig karl och stöter, en sån som inte vill ge sig.
Hon ser honom rakt i ögonen och säger lugnt:
-Du, jag tycker du ska flytta till Gävle!
-Varför det? frågar han förvånat.
-För där behöver dom en bock som ingen tänder på!

Den stora julbocken i Gävle har haft svårt att överleva - här ser du hur det gått genom åren.
Och om du nu vill kolla läget med 209 års upplaga av den berömda halmskapelsen så behöver du bara klicka här.

Oppåner amaryllis

Opp amaryllis, vakna du lilla – ja så här års skulle man mycket väl kunna sjunga den stumpen med salig Bellman.
Men vi som varit lite sena i starten och nyss fått jullökarna i jorden, vi lär få vänta en stund, även om vi sjunger för att få fart på tillväxten.

Fast den som varit ute i god tid, eller som rent av köpt sina amaryllisar i redan långt framskridet skick, skulle kunna byta opp mot ner. I alla fall om det hänt som inträffar ganska ofta: vi är för frikostiga med vattningen och stjälken blir så lång att hela härligheten tippar över. Bara att ta fram kniven och skilja blomma från lök.

Faktum är att blomman håller riktigt bra som snittblomma, inte minst om den hängs uppochner som här, på Gubbhyllan på Skansen i december i fjol. Man vattnar i (det ihåliga) skaftet! Och visst ser det rätt kul ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Tuppfäktning - och pippi på fåglar 23

Det pågår en tuppfäktning hemma hos oss.
Nej, det är inte Sonen och Maken som går en omgång. Inte heller är det någon sorts ordkrig som utspelar sig.
Mina stridstuppar är i keramik, gjorda i Lettland och inköpta i Riga. Tanken är att de ska användas som äggkoppar, men det har än så länge inte hänt. De stirrar bara varandra stint i ögonen där de står på en fönsterbräda.

Att riktiga tuppar verkligen kan slåss så fjädrarna ryker och blodet stänker, det har jag sett med egna ögon. Den dramatiska kampen utspelade sig i en liten by i El Salvador. Jag hade hamnat där i tjänsten, så att säga. Det var lördag eftermiddag, stekande sol, obehagligt många plusgrader och mycket folk. Alla som hade stridstuppar trängde ihop sig under ett tak av korrugerad plåt, under vilket det visserligen var skugga, men ännu varmare. Jag var dessutom enda kvinnan på plats.

Hur man avgjorde vilka tuppar som skulle mötas förstod jag aldrig, men rätt som det var höll två karlar upp var sin stor och ganska praktfull fågel. De blåste dem på näbben, de viskade några ord som kanske var magiska för tuppar, de strök över och klämde dem på vingarna, de kollade metallsporrarna som förstärkte fågelns egna, medfödda kampvapen. Så släpptes tupparna ner i sanden inför domarens ögon, och publiken satsade i stor hast sina surt förvärvade slantar på en tippad segrare.

Tupparna gjorde ett par inledande turer, tog några steg åt sidan. Det ogillade hela församlingen, ägarna fick gripa in och se till att det blev ögonkontakt mellan kämparna. Rätt som det var blev det ett väldigt flaxande, konstiga ljud, hopp, fjädrar i luften – och publiken skrek, hejade och skrek, skrattade och skrek, viftade och skrek.
Alltihop var tämligen obehagligt.

Evenemanget höll antagligen på till långt in på natten, för det fanns gott om tuppar. Jag fick definitivt nog av den första omgången och lämnade slagfältet när den ena tuppens bröstfjädrar färgats blodröda och åskådarnas engagemang nådde nya höjder.
Om tuppen dog eller överlevde för att på nytt ställas mot en ilsken motståndare vet jag inte. Och jag tänker aldrig mer gå på tuppfäktning även om tillfälle ges.

Men tuppfäktningen mellan mina små stillsamma lettiska stridstuppar i keramik (ja jag vet att den mindre liknar en höna, men vit leghorn är små vet ni väl?), den tittar jag gärna och ofta på.
Jag har ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

Kolla kalsongerna!

Vi hör det hela tiden, talet om finanskris, världsomspännande ekonomisk nedgång, företagskrascher, allmän depression som inte verkar vilja ge med sig.
En person vars ord vägde oerhört tungt mycket länge är Alan Greenspan, f d riksbankschef i USA. När han kommenterade läget lyssnade alla, ingen verkade någonsin bevivla hans expertis.

Men nu har det visat sig att han hade hjälp när han gjorde sina prognoser som kom att styra den ekonomiska politiken i hela västvärlden.
Greenspan kollade in kalsongerna.
Nej, han letade inte bromsspår vare sig i sina egna eller andras benkläder, riktigt så illa (och så likt kaffesumpstydning) var det inte.

Fast han kontrollerade hur försäljningen av kalsonger gick. Om det var stor omsättning i herrbutikernas kalsonghyllor var ekonomin på väg upp, och tvärtom - när färre handlade kallingar var framtiden dyster.

Intressant i sammanhanget är också, att det inte fanns någon hjälp att få genom att granska kvinnors underklädesköp. Där ligger konsumtionen fast.
Vilket om inte annat väl kan anses bevisa, att tjejer vill vara hela och rena och fina under, alldeles oavsett konjunktur ...

Greenspan avgick för övrigt från sitt prestigefulla uppdrag 2006, så nu har han kanske fullt upp med att hålla koll på de egna kalsongerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Kalsongerna har jag lånat hos www.rktextil.se där de säljs. Gratisreklam!!!

Ett tydligt gränsfall

Hade den stora glädjen att återse Dottern den gångna helgen. Det var länge sedan sist. Vi kunde konstatera att vi aldrig förr varit ifrån varandra så länge.
Nyttigt, kanske, men faktiskt också tråkigt, för jag är mamma till en mysig tjej som jag gärna umgås med.

Men eftersom hon startat ett nytt liv som utvandrare i Norge blir det förstås glest mellan sushi-luncherna, biobesöken och shoppingturerna. Pratstunder kan man som tur är ha per telefon, mail och sms utbyter vi och det är ju också synnerligen effektivt.

Lite besvärligt är ändå nybyggarlivet i Oslo. Dottern har ju nämligen lyckats välja att bege sig till världens dyraste stad. Listan, som upprättas varje år, publicerades nyss och Oslo ligger på förstaplatsen när det gäller inköp av de 122 varor och tjänster som undersökningen bygger på.

Lönerna ligger däremot inte i världstopp, vilket en hel del svenska ungdomar som gett sig över gränsen på sistone tvingats konstatera.
För kanske ett år sedan kunde man fortfarande skära guld med täljkniv på relativt okvalificerade jobb som uppenbarligen inte norrmän ville ha.
Idag är det betydligt tuffare. Dottern hade ganska svårt att få sin budget att gå ihop, fast nu har det tack och lov ljusnat och hon har en relativt fast och hygglig inkomst, om än från en temporär anställning.

Situationen har tvingat henne till ett ekonomiskt medvetande som måste anses vara ganska nytt.
Nu berättar hon, nästan upprört, om hur mycket en burk creme fraiche kostar, om priset på en enkel köttbit eller ett paket bacon. Skinkan som här hemma alltid funnits att lägga på frukostmackan har förvandlats till lyxmat, osten i Norge är jättedyr och inte ens god!

Alltså har Dottern ätit mer grönsaker (relativt billigt) och mindre onyttigheter än någonsin, knäckebröd har ersatt det mjuka. Och resultatet har inte uteblivit: hon är smärtare och snyggare än någonsin! Alltså är det rena skönhetskuren att flytta till Norge. Hon är ingenting mindre än ett tydligt gränsfall. (Och vilken tur ändå att hon inte valde Warszawa, billigast åtminstone i Europa enligt samma undersökning - det kanske hade haft motsatt effekt ...)

Hoppas nu bara att besöket i hemlandet inte bryter trenden. För hit kom hon med så gott som tom, fast stor, resväska.
På returen över Kölen var den sprängfylld.
Vad den innehöll?
Falukorv. Cheddar. Parmesan. Skinka. Fetaost. Smågodis. Fullkornspasta. Kaviar. Kycklingfilé. Soltorkade tomater. Tandkräm. Kryddor.
Skafferipåfyllnaden utökades med två par jeans och en tidning med vidhängande dvd-film. Allt betalat med norska köpstarka kronor (1SEK=1,23 NOK)
Så kan det gå när man drar iväg till världens dyraste stad!

Copyright Klimakteriehäxan

Källa Pricerunner - se utförligare text om själva undersökningen här!
Läs också i SvD här och här. DN skriver om detta här.

Tisdagstema: Spegling

Änderna simmar i en upp-och-nervänd värld, (i alla fall i ett hörn av världen), som heter Norrtälje.
Spegling är veckans tisdagstema - fler speglingar här.

Copyright Klimakteriehäxan

En mammas misstag

Det påstås att det i varje förälders liv kommer en dag då det plötsligt alldeles vuxna barnet ställer till med räfst och rättarting. Fram kommer urgamla misstag, orättvis behandling, brist på lyhördhet eller andra sorters begångna oförrätter.
Vi är där nu.

Sonens upprördhet går inte att ta miste på. Han, som har eget bo sedan snart två år, har kommit till insikt om att han berövats en upplevelse som han inte kan förstå att vi – framför allt jag, hans mamma – inte försett honom med. En upplevelse som ”alla andra” haft i sin vardag och njutit av sedan den dag de tog sina första ostadiga steg på krumma små ben med skrattgropar i knäna och hela livet framför fötterna.

I det där egna boet lagar den unge mannen mat, faktiskt inte bara av nöd utan också med ett visst intresse och viss fallenhet, tycks det. Och samtidigt som jag försökt dela med mig av ett och annat av mitt i och för sig inte alltför omfattande kunnande i köksregionerna experimenterar han, med gott resultat verkar det som (jag har inte fått prova …).

Det är vid spisen han har kommit på hur illa han har behandlats i hela sitt unga liv. Han är verkligen irriterad, kan inte förstå hur det gått till, hur jag resonerat, eftersom det är jag som stått för de flesta menyerna här hemma vid köksbordet. Skadan kan kanske repareras i någon mån, men jag har berövat honom mer än tjugo års matglädje alldeles i onödan.
Han spänner blicken i mig, som är helt oförberedd, och exploderar nästan:

-VARFÖR fick vi aldrig makaroner? Det är ju JÄTTEGOTT!
Ja varför? Jag blir svaret skyldig. Har aldrig ens snuddat vid tanken.
När jag var barn åt vi stuvade makaroner. När jag fick barn åt vi pasta, och det har vi förvisso fortsatt med.
Nu stuvar Sonen makaroner och njuter.

Alternativen minns han tydligt och räknar upp:
-Vi fick penne, skruvar, fjärilar, bandspaghetti och vanlig spaghetti, vi har ätit lasagne och tortellini i olika storlekar, vi har fått ravioli och gnocchi – men ALDRIG makaroner!

Ja varför har vi aldrig ätit makaroner? För hur jag än rannsakar mitt minne minns jag bara någon enstaka förskrämd snabbmakaron, inte värd att kallas ens avlägsen släkting till italiensk pasta. Det enda möjliga svar jag kan komma upp med är att Barilla, som är det märke jag nästan alltid köper, gör god pasta oavsett hur den är formad. Och att de förmodligen inte gjort makaroner, lämpade att stuva till svensk falukorv.

Men faktum kvarstår: jag har berövat mitt barn Den Stuvade Makaronen. En oförrätt han inte kommer att glömma, ett mamma-misstag som lett till en skuld jag tvingas fortsätta leva med.
Det är inte lätt att vara förälder när fallgroparna är så många, även om de inte behöver vara djupare än en enkel gryta fylld av kokande vatten.

Copyright Klimakteriehäxan

Första advent - och pippi på fåglar 22

Första advent.
Ljusen tänds i allt större antal och i allt snabbare takt. Vi behöver de där fladdrande, levande lågorna för att stå ut med mörkret därute, novemberslabbet blir inte så värst mycket roligare av att gå över i decemberdis.

Här hemma har adventssakerna inte tagit sig upp ur källaren än. Det har helt enkelt inte hunnits med. Något har hanteringen för all del också komplicerats av att jag i egen hög person lyckades ha bort nycklarna till förrådet, men jag har inte bara erkänt, jag har också letat upp dem igen, så nu finns egentligen inga hinder kvar.

Detta är också den tid på året när bostadsbränderna är fler och ibland får rent katastrofala följder. Hörde en missionerande brandman i radion i dag, som ville att den första söndagen i advent skulle få heta "Brandvarnarnas dag": ett datum när alla batterier i alla brandvarnare skulle kollas, kanske bytas ut. För det är inte bara stearinljusen som ställer till det, det är långkok på spisen och tomtebloss i granen och pappersprydnader som är mer eldfängda än krut.

Så bra då att jag – som inte kollat brandvarnarna, inte än i alla fall – åtminstone är försedd med ljussläckare. Den här, en näbbig keramikpippi från skärgårdsmarknad i Vaxholm, har ännu inte tagits i bruk, men det kommer naturligtvis att ske.
Bränd är den ju redan …
Och att jag har pippi på fåglar, det betvivlar ingen av mina regelbundna besökare längre.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuvlyssnat på bussen

Lätt morgonstressad pappa konverserar sin son, uppskattningsvis i femårsåldern. Pojken verkar inte vara på sitt soligaste humör. Pappa letar uppenbart efter samtalsämnen som kan få barnet på gladare tankar.
-Ikväll kanske vi ska skriva din önskelista till tomten? föreslår fadern, i världens mest positiva tonfall.
-Mmmm.
-Men det blir väl roligt? Vi kan hjälpas åt? Och sen skickar vi den till jultomten?
Sonen suckar. Vrider sig olustigt.
-Kan man inte sms:a?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUND - och pippi på fåglar 21

Det är inte bara burken som är rund. Rund var också smaken på burkens innehåll, sedan länge uppätet. ”Gentlemen´s Relish” står det på etiketten i botten. Någon sorts paté handlade det om, gjord på någon del av någon fågel. Kan det vara morkulla månntro?

Antar att jag köpte denna läckerhet (burken, av porslin, är bara cirka fem cm i diameter, så den var förmodligen dyr) mest för förpackningens skull, även om det hände långt innan jag hade en aning om att jag hade pippi på fåglar. Fast vackra burkar, det vet jag sedan länge att jag är svag för ... så vad kunde vara bättre än denna kombination?

Fler runda bidrag till tisdagstemat hittar du om du klickar här. Och blir du nyfiken på min fågelfixering klickar du bara på etiketten "pippi"!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 20

Första gången den slog larm kunde jag inte begripa vad det var som lät.
Men så småningom lokaliserade jag ljudet: det var blomfågeln! En pippi som ser till att ens krukväxter inte står och torkar i onödan.

Pippi står på två metallben som ska tryckas ner i den kruka man vill ha vätskekoll på. Ett litet batteri möjliggör kvittrandet när både växt och pippi får för torrt runt fötterna. Bara att rusa efter vattenkannan när det börjar låta, fast ljudet är inte på något vis obehagligt eller ilsket, men man hör det!

Alarmfågeln går att köpa på Designtorget. Jag har (förstås) fått min i present – kanske är detta en julklappsidé nu när den tiden faktiskt är här igen? En klapp till någon med lite lagom gröna fingrar! Experterna behöver naturligtvis aldrig påminnas när det är dags för vattning ...

Copyright Klimakteriehäxan

En man med gul slips

Jag hyser den största förståelse för de herrar som undviker slips. Det ÄR ett konstigt plagg, utan praktisk funktion så vitt jag kan förstå. Men visst, det finns tillfällen när det ser snyggt ut – en ”välklädd” man förväntas ju ha slips – och slipsens vänner brukar säga, att även karlar har rätt till sina smycken.

Alltså har jag heller ingenting emot män med slips. Med ett undantag.
Den får inte vara gul. Att gult är fult, därom råder inte minsta tvivel i slipsbutiken. Detta har varit min oomkullrunkeliga åsikt i åratal, utan synbar anledning, annat än just synintrycket, då.

Men nu har kanske min historia av hat mot gula slipsar fått sin, något oväntade, förklaring. För härom kvällen hamnade jag lite oplanerat öga mot slipsknut med en man jag inte råkat på ungefär fyrtio år. Under hans krage satt, minutiöst knuten, en gul slips.
Just det.

-Vet du att du hade gul slips på dig senast vi möttes också, undslapp det mig innan jag hann bita ihop.
-Verkligen? sa han och såg genuint förvånad ut, om över mitt minne eller sitt eget färgval får jag låta vara osagt. Faktum är att jag med säkerhet visste, att han så gott som alltid hade ful, jag menar gul, slips på den tiden vi av nödvändighet råkades regelbundet.

Vi pratade inte så mycket mer. För jag mindes också kristallklart att detta inte var en man i min smak, inte ens på långt håll och en gång vart fyrtionde år. Fast jag tror mig plötsligt veta varifrån min aversion mot gula slipsar kommer. Och det är ju alltid intressant när mysterier får sin förklaring ...

Copyright Klimakteriehäxan

Upplyst i Veckans fönster

Skomakarlampan hänger i taket bakom mig när jag sitter vid min laptop. Och höjer jag blicken speglar den sig i fönstret framför mig, fönstret på vars andra sida allt är i det närmaste becksvart. Men här inne är det, tack och lov, upplyst!
Och UPPLYST är temaordet för Veckans fönster den här gången. Kika in hos fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Bortblåst – och pippi på fåglar 19

En ovanligt vildsint liten vindpust, mycket avlägsen släkting till Gudrun om ni minns henne, satte klorna i mig när jag i sakta mak vandrade Odengatan fram i går kväll. Att hår och halsduk fångas av en stormvind, det är ju helt naturligt, men den här gången fångade vinden dessutom mitt ena örhänge. En tunn och lätt silverplatta med lite guldbeläggning slets av kroken där den hängde och for iväg, som ett gyllene höstlöv. Man vart tog det vägen?

Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)

Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.

Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser på bilden ovan hur det som finns kvar ser ut, om ni skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.

För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

*Mio min Mio

Hut ska gå hem

Visst vet ni också vad man brukar säga: Man ska prata med sina blommor. Då trivs de, växer till sig, skickar ut nya grenar, bestämmer sig för att blomma, allt för att visa sin vårdare kärlek och bereda honom/henne glädje.

Just så här års ska novemberkaktusen försvara sitt namn och sin existens. Elva av årets månader står den lite fult spretig utan att göra någon glad. Men så en dag, kanske i slutet av oktober, ser man att det börjar hända saker.
Små feta knoppar bildas, det kommer att bli resultat! Blommor!

Precis så uppförde sig en av mina trogna novemberkaktusar. Och nu är den en fröjd för ögat, med många blekt rosa-vita blommor, riktiga skönheter varenda en.
Men jag har tre krukor till med samma växt.
Fult spretiga. Gör ingen glad. Fast jag har ju trott att de förstått vad som gäller.

När november månad redan hade flera dagar på nacken beslöt jag att det var dags att ta tag i saken.
Men min allra strängaste röst förklarade jag för dem, en efter en, att nu var det bara att välja: presentera knoppar – eller dö! Ett glasklart hot, omöjligt att missförstå!
Och vad händer?
Jo, en av dem har lyssnat. Första knoppen, om än senkommen, är gulligt rundhyllt.
De övriga verkar ha slagit dövörat till.

Vilket alltså betyder, att de åker ut, utan pardon. Ingen kan säga att de inte blivit varnade. Jag har ju pratat med dem – man ska prata med sina blommor.
Hut (och hot) ska gå hem, och hör sen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tacka din egen hjälte!

Livet är ju fullt av hjältar, inte sant?
Klicka på den här länken.
Du skapar med ytterligare ett par klick en hyllning som din egen hjälte inte kommer att kunna motstå!
Själv har jag valt en av sommarens trevliga änder som min hjälte - jag har ju, trots allt, pippi på fåglar ...
Slutresultatet är rätt anslående, håll med om det!

UPPDATERAT: Jag har tagit bort min inbäddade tackfilm härifrån, eftersom den verkar starta av sig själv, vare sig man vill eller inte. Kändes som att det kunde bli lite väl irriterande i längden. Men gör din egen, det är värt (det lilla) besväret!

Pippi på fåglar 18 - och tisdagstema

Hur var det nu – var det ägget som kom först? Eller hönan?
Det svaret lär väl låta vänta på sig ett tag till. En sak är i alla fall helt klar: ut ur äggen kommer kycklingar, och hönan tar väl hand om sina små, precis som många andra fågelmammor.

Begreppet ”hönsmamma” är väletablerat – senare tiders curlingföräldrar har klara släktdrag med mödrarna som sover på en pinne.
Kuddar med fågelmotiv har jag flera stycken, men bara en med en hönsmamma. Inköpt i en skräpaffär på Hornsgatan i Stockholm någon gång på 90-talet.

Och eftersom kuddar är en accessoar som gör hemmet inte bara mjukare utan också roligare blir detta dessutom mitt bidrag till veckans tisdagstema, med nyckelordet accessoar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa fler av Klimakteriehäxans funderingar kring föräldraskap klickar du på den etiketten här nedan! Och alla "pippi på fåglar" hittar du med ett klick på etiketten pippi (då dyker fler accessoarer upp bland annat)! Lika självklart kommer du till fler tisdagstema-bidrag om du använder dig av länken i texten ovan - mina ser du, förstås, med hjälp av etiketten.

Hurra för svenska äpplen!

Det var som en liten lyckoexplosion på tungan. Handen gick från fruktskålen till munnen, en förvisso rent slentrianmässig rörelse som jag utför lite väl ofta, även om inte just fruktskålen alltid är utgångspunkten.
Sen kom den, explosionen.

Oj! Jag hade bara bitit i ett äpple, ett svenskt äpple. Inköpt i en färdigpackad plastpåse för inte mycket pengar alls. Först hade jag tagit en annan förpackning, på vilken det stod att frukten hade odlats i Tyskland. Sedan fick jag syn på de (dyrare) svenska och bytte raskt, om inte annat så för att jag gärna handlar när- och svenskproducerat.

Smaken fick jag så att säga på köpet. För den finns inte i de där äpplena som butikerna märker som ”gröna” eller ”röda” – ja men hur utbredd är allvarlig färgblindhet egentligen?
Och visste ni förresten att det inte finns någon skillnad på gröna och röda äpplen förutom just färgen, som beror på en genetisk variation?! Det går alltså inte att säga att gröna äpplen är godare än röda eller tvärtom, det har jag inhämtat på Nordiska Museet i samband med en äppelutställning.

Den här sorten som just skänkt mig ögonblicklig lycka är både grön och röd (och lite gul), det är hur som helst lätt att konstatera. Jag tror att sorten heter Aroma, men helt säker är jag inte. För bildens skull lade jag dem, rent symboliskt, i krukan formad av två händer. De lyfter upp naturens gåva, äpplena, till allmän beskådan innan de tuggas sönder (ja äpplena alltså, inte porslinshänderna). Och den som är pricksäker kan som bekant hålla doktorn borta med ett om dagen.

Må vara hur som helst med den saken: hurra för det svenska äpplet. Av bara farten blev det en sockerkaka med äpplen i.
Snart kanske jag hittar några Åkerö i fruktdisken? Eller Cox Orange? Värda att vänta på, båda två!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns en webbsida där man kan kolla in sina äppelfavoriter!

Pippi på fåglar 17

I åratal hade jag en favorittidning. Femina hette den, och det heter den ju faktiskt fortfarande. Men på det som i min värld var dess storhetstid – jag var rent av på vippen att börja jobba där en gång – hade tidningen en avdelning som jag blev ohälsosamt jätteförtjust i.

Avdelningen hette ”Femina Shop” och låg nästan längst bak. Det var en postorderförsäljning, varken mer eller mindre. Och den som valde ut vad som skulle säljas verkade känna mig rätt väl. Det gick så långt att jag rent reflexmässigt när tidningens nya nummer kommit raskt slog upp shop-sidorna där bak på raken, före allt annat.

Om jag handlade? Javisst! Och jag har flera saker kvar, trots att det är länge sedan och mest handlar om kläder. En sommarklänning, en verklig favorit som numera nästan är söndertvättad, var ett Femina-fynd, en av mina finaste saronger likaså. Visserligen minns jag att en kjol i siden fick gå vidare till en kompis, men oftast blev jag nöjd (ja man hade ju returrätt dessutom). Så också med flera smycken, som bevisligen hade lång livslängd.

För det var den vägen som det mexikanska halsbandet kom min väg, långt innan jag hade satt foten i Latinamerika. Mitt fram sitter en liten fågel, halsbandet är i övrigt gjort av silverstavar och små pärlor i turkos och korall.
Tyvärr kan jag inte ha det där smycket längre. Tänk er att en bulldogg-husse satt på sin hund en chihuahuas halsband... Jag har helt enkelt växt ur det. Fågeln kommer inte till sin rätt, om den skulle lyckas titta upp ur halsgropen!

Men när jag så småningom kom också till Mexico såg jag många närbesläktade accessoarer, med eller utan fåglar. Fortsätter jag fågeljakten (och det känns som om den bara börjat) i mina gömmor dyker förmodligen fler upp!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag vet inte om det här med fågelpippi kan smitta som vilket datavirus som helst - men nu har i alla fall Hannele i sitt göteborgska paradis bekänt färg: hon har pippi på påfåglar!
Nån mer där ute som hängt på och gjort en träda-fram-are kanske?

Mitt bättre jag vann

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver? Nej!

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjuder inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan