Läshunger, vart tog du vägen?

Läshunger.
Den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare i en bok. Suget efter att veta ”hur det ska sluta” – samtidigt med skräcken för att historien, faktiskt, ska ha fått sin upplösning och läsäventyret sitt slut.

Många bokvänner känner säkerligen igen det där. Och till er kan jag bara säga: Njut! Passa på så länge det varar!
För det visar sig att den där känslan, märkligt nog, kan ta slut. Eller åtminstone ta en väldigt lång paus.

Jag omges av böcker som jag köpt eller fått. Men de är inte lästa. Jag kikar på nya titlar som ser intressanta ut. Jag stannar framför bokhandelns fönster, stirrar på Ica:s pocketställ, läser recensioner, kollar radio- och teveprogram om litteratur. Jag har ett hjärta som säger att ”den där boken, den ska jag verkligen ta tag i!”.

Ändå blir det inte av. Högen med olästa verk, romaner, memoarer, fakta, den bara växer. Trots att jag ibland säger åt mig själv, riktigt på skarpen faktiskt, att ”nu du, nu tar du den där och läser på bussen eller i sängen ikväll, den är säkert jättebra, det säger ju alla!” – ja ”alla andra” har ju redan läst …

”En dag” är ett exempel. ”De fattiga från Lodz” ett annat, i en helt annan genre. Kerstin Ekmans senaste fick jag nyss i present. Lars Adaktussons självbild vill jag absolut läsa, den finns i hyllan. I radion hörde jag att Annie Ernaux finns med en ny titel på svenska, och hon skriver fantastiskt – ja så bra att jag en gång till och med knåpade mig igenom en av hennes böcker på franska, i brist på översättning.
"Niceville" gav jag till en väninna som gå-bort-blomma. Oöppnad, självklart.

Och hur länge har bästsäljaren ”The Crimson Petal and the White” legat i den där väntande traven? Jag hade den på önskelistan och presentades den prompt, men när jag såg att den tog slut först på sidan 853 kroknade jag. Prisade ”Spill” med den märkliga underrubriken ”damroman” är oöppnad, samma sak gäller Guillous ”Fienden inom oss”. Där ligger en rad deckare också, men mitt rysarbehov känns mättat, så den hungern saknar jag inte.

Nu har jag kommit en bit in i inte en, utan flera böcker som jag åtminstone låtsas läsa parallellt. Det är bara det att så ska inga böcker konsumeras, om ni frågar mig. Man ska känna den där läshungern, den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare. För att sedan ta en ny bok och bli lika uppslukad, intensivt vilja veta ”hur det ska sluta” – samtidigt som man fruktar att komma till den sista punkten.

Hunger är en primitiv känsla som ser till att människan överlever fysiskt i en hård värld.
Läshunger är en kanske lika primitiv känsla som åtminstone delvis ska se till att människan överlever intellektuellt och känslomässigt.
Den vanliga hungern lämnar oss aldrig. Men av läshungern kan man uppenbarligen bli övergiven och fortsätta leva ändå. Fast det är klart, nog finns hoppet där: hoppet att suget ska komma tillbaka och fylla på i tomrum som uppstått. För de där håligheterna kan faktiskt inte fyllas med korsord och sudoku, även om vi (jag) försöker låtsas det ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blommar det - så vitt man kan se! Tisdagstema ADVENT

Vem har sagt att advents och julmånadens blommor måste vara röda? Inte jag i alla fall, det är ett som är säkert! Men vita blommor lyser upp i mörkret, speciellt nu när ingen snö gör omgivningen ljusare.

Alltså satsar jag nu på att det ska blomma i vitt. Julkaktus (eller november-), julstjärna (poinsettia), Saint Paulia, azalea, alla lika oskuldsfullt vita. Tre cyklamen i köksfönstret råkar också vara vita den här gången. Och mina snälla orkidéer slår i dagarna ut som bäst, flera av dem i samma vintervita ton! (Fast den vita amaryllisen får jag vänta på ett tag till - den har tre knoppar, så den är värd att vänta på!)

För hur skulle vi stå ut med det gråkalla och trista vädret så här års om det inte fortsatte att blomma åtminstone inomhus? Märkligt nog har jag några plantor på balkongen som fortfarande kämpar emot: blommande pelargoner och, hör och häpna, en blå campanula, som inte borde klara temperaturer under 10 plus, har just levererat en alldeles nyutslagen blomklocka. Och medan jag vet att de där motsträviga exemplaren kan se ut som snorhögar redan i morgon bitti vattnar jag ömt och glatt mina vita krukväxter. För här inne blommar det, så vitt man kan se!

UPPDATERING
Veckans tisdagstema råkade sammanfalla med min måndagspost - så nu får den göra dubbel tjänst, i en dag till. Fler adventsskildringar om du klickar här!





Copyright Klimakteriehäxan

Första advent - törs man hoppas på jaktlycka?

Första söndagen i advent. Om fyra veckor har det redan varit jul!
Ute stormar det, regnar, är tio grader varmt. Inne har jag spurtat och fått upp stjärnorna i fönstren. Nu återstår bara att vänta på Känslan. Känslan av förväntningar, av att snart är det en härlig helg, av att ha det mysigt och lugnt, med lagom många roliga paket och lagom mycket god mat.

Men det är förvisso en bit dit. Ta bara en sådan sak som att jul- och adventsstämning illa låter sig paras ihop med flugsurr. Om en fluga inte gör en sommar (jaja, jag vet att det brukar vara en svala), så tror jag mig vid det här laget veta att en fluga kan förstöra en hel novemberhelg. För i den relativa värme som råder har åtminstone en vinterfluga endera vaknat upp ur sin sömn eller helt enkelt vägrat att somna. Och vem sa att vinterflugor är slöa och långsamma?

Jag står vid köksbänken och sysslar med något. Attacken kommer från ingenstans, det är som en projektil vid ena örat, det irriterande ljudet gör en loop runt min skalle, jag ser flugan i ögonvrån i en millisekund – och sedan är den borta. Osynlig. En stund senare vattnar jag en blomkruka och vips är inkräktaren där igen, luftangreppet nytt och hastigheten helt klart i klass med högsommarens rekord. Kanske sätter sig angriparen inne bland växtens blad, försvinner spårlöst gör den hur som helst. Inne i badrummet far något runt min tandborste, som jag just använder. Samma något gör en rundtur bakom duschdraperiet för att sedan raskt gå upp i intet. I vardagsrummet passerar flygaren framför teven, i bästa motljus. Jag far upp: den ska ut! Beväpnad med en rejäl tidning smashar, föser och slår jag efter flugan, i riktning mot den i hast öppnade balkongdörren. Jaaaa! Där for den! Ajöss!

”Ropa aldrig hej förrän du är över bäcken”, kommer ni ihåg det gamla talesättet? Jag har en dagsaktuell variant: Ropa aldrig hej till en vinterfluga som du tror att du fått ut förrän du hunnit stänga balkongdörren igen!
Tillbaka in kom den, blixtsnabbt. Tio grader är trots allt svalare än vår inomhustemperatur, som självklart är skönare även för flugor. Samma gäller för de ilskna vindilarna.

Allting tyder alltså på att denna söndag blir en dag för fortsatt jakt, om än inte på julefrid så i alla fall på småvilt. Kan bara hoppas på jaktlycka.
Och om fyra veckor har det redan varit jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Ny stadsbild

Nog blev det skillnad. Oxenstiernsgatan förlorade sin identitet, på något vis. För nu är den omstridda eken borta för alltid. Trädets mest inbitna vänner höll ut i det längsta. Men sågen kom, eken fälldes.
Nu rasar debatten igen: kan den enorma stubben tänkas visa tecken på röta eller annan sjukdom? Eller kunde eken ha överlevt 500 år till?

Ja inte vet jag. Men nog saknar jag det vackra trädet. Samtidigt som jag undrar lite över engagemanget, som åtminstone stundtals och fläckvis kunde uppfattas som betydligt större än det man visar för andra, mycket mer tragiska, dödsfall.

All medial uppmärksamhet - ifrågasatt av många som menar att fällningen av ett träd på annan svensk plats aldrig skulle ha blivit noterad - har lett till att folk strömmat till för att inspektera resterna.
På ekstubben ligger nu sorgens blommor i sällskap med gravljus.
Stadsbilden är oåterkalleligen ny.

Copyright Klimakteriehäxan

Valfritt i veckans fönster

Temat för bloggfotografer som vill öppna Veckans Fönster är denna gång VALFRITT - här hittar du flera!

Mannen har stannat till utanför det italienska skyltfönstret mitt i semestern. Han ser något han inte alls förstår. Kan det vara ett par skor? Att gå i? Han tittar på klackarna, skakar på huvudet. Han tittar på det där krulliga högst upp, undrar lite trött vad det egentligen är - presentsnöre? Han tittar på trottoaren under sina fötter: knölig gatsten. Ruskar misstroget på skallen en gång till. Så får han syn på prislappen.

Det är då det verkligen börjar snurra i hans huvud: han står inför ett fullständigt obegripligt fenomen:
Här skyltas med skodon som knappast går att gå i. Och som dessutom kostar ett otroligt högt antal euro.

Ack ja, blott ett tokigt fruntimmer kan lockas av denna galenskap! tänker han antagligen när han vänder blicken mot närmaste öl- och glassutskänkningsställe – dit kunderna helst kommer barfota. Även om de har gott om pengar och lockas av lyxboutiquernas utbud.
Men den som bara vill titta kan ju också ha kul!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat för lindrad helghets

"Julen är inget tvångstillstånd som är till för att gissla din sinnesro. Du kan faktiskt släppa taget lite och downsiza denna högtid, precis som alla andra. Du blir inte en sämre människa för det - tvärtom, kanske rent av en gladare och bättre?"

-Alla vet ju att när den första advent närmar sig stiger hetsen: fram med stjärnor, in med hyacinter, smyg in de första tomtarna och en och annan lite julängel kanske ... Men Katerina Janouch försöker i en artikel i senaste numret av Tara trösta den som inte riktigt orkar (tyvärr med det hopplösa importordet "downsiza"). Ett konkret och bra råd ger hon absolut: Om familjens medlemmar vill ha stjärna i fönstret - sätt dem i arbete! Ett annat av hennes tips är i det närmaste livsfarligt. Det lyder: Släng ner skrymmande skräp i en sopsäck och göm den i garderoben. Ujujuj, hur länge kan den (också) bli liggande där? Men att överdriven hets inte är bra vare sig för kroppen eller julfriden, det har hon absolut rätt i!

Tisdagstema SKARV

Saker och ting måste ofta sammanfogas, inpassas, skarvas. Resultatet kan bli en figur som ibland är geometrisk, ibland är mer fri i formerna.

När jag står inför en formation som de två mina bilder visar sätts min fantasi ofelbart i rörelse. Är det inte ett djur som är avbildat i den spanska stenmuren? Ett djur med stora öron, nosen klart identifierbar? Och bredvid, är det inte en annan varelse som slagit sig ner där och visar profilen? Ser du också en liten gubbe längst till höger?

Den andra bilden kommer från en vägg på någon av byggnaderna på världsnaturarvet Skogskyrkogården. Sitter någon där och kikar ut genom de två hålen? Är det en byggnadsarbetares föflutna som Lego-konstruktör som inspirerat pelaren av stenar? Eller är det Picasso, från den kubistiska perioden?

Så där kan man grunna när man tittar närmare på något som vid första ögonkastet är en vägg, varken mer eller mindre. Fast det egentligen handlar om konst.
Lägg till detta att för den som arbetar med någon form av dramaturgi är en stenmur med olika stora beståndsdelar en idealisk förebild. Jämför bara med en tegelmur där varje sten är så gott som identisk och du förstår omedelbart vad jag menar - för vilken är mest spännande att titta på? Den med konstraster i form, färg och storlek, alldeles självklart!

Andra bloggare kanske skarvar på helt andra sätt och med helt andra tankar när tisdagstemat är SKARV. Du kan ta reda på hur det förhåller sig med den saken genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Doften av böcker

Biblioteken har seglat in i debatten igen. Alltemellanåt gör de det. De har satsats på, de har snålats på, de har gjorts om, de har haft böcker på svarta listor, de har lyft fram titlar som annars kanske aldrig hamnat under en läslampa. Bibliotek har varit en fredad zon, en tillflyktsort undan stress och störningar, ett ställe för pluggande, en utsiktspunkt från vilken vi kunnat upptäcka världen.

För de flesta började det med skolbiblioteket. Jag minns exakt hur det såg ut, böckerna doldes bakom blekt gulmålade, lite svajiga skjutdörrar av masonit längst bak i salen där klass 3 och 4 hade lektioner för fröken Valborg Carlsson i Ekebols skola i Barndomslandet. När dörrarna drogs åt sidan kändes en mycket speciell lukt som faktiskt förtjänar att kallas doft. Min näsa kan minnas precis hur den var: tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Vi botaniserade bland bokryggarna, som ofta var röda. Ibland läste vi i skolbänken, ibland lånade vi hem och forsade fram genom texten i den maxhastighet som våra läsfärdigheter tillät. Det var härligt!
Någon gång blev vi tillsagda att läsa en speciell bok. Kanske var den inte just den barn skulle välja av egen kraft och lust, men den blev också läst av bara farten, ett och annat fastnade kanhända för framtida bruk.

Så småningom hamnade jag i läroverket. Då låg stadsbiblioteket nära, och där var utbudet förstås oändligt mycket större. Jag plöjde klassiker blandat med skräp, det hände att jag läste alla titlar av en författare trots att den första inte alls var särskilt bra. Men nästa kunde ju vara bättre, det visste man ju inte förrän man läst den också, inte sant? Historiska romaner var spännande: De tre musketörerna av Alexandre Dumas berövade mig många timmars nattsömn, tills Greven av Monte Christo och Mylady och Myladys son också var avklarade.

Det enda problemet som jag minns det var egentligen att väskan man ständigt släpade på var så tung. För böcker väger, och jag måste ha lånat säkert fem volymer i veckan – som jag minns det var pocketboken inte uppfunnen, allt var inbundet och stort, tryckt på rejält papper mellan stadiga pärmar. De stackars ungar som aldrig fastnade för läsning hade mindre att kånka på, det var väl deras enda vinst i sammanhanget ...

Väldigt mycket har jag alltså skolbiblioteket att tacka för, i kombination med att jag alltid fick en bok på jul och födelsedag – utan det hårda paketet hade inte dagen varit värd att fira.
Så synd, då, att skolorna i dag tycks ha enorma svårigheter att ge ungarna den där chansen att på nära håll stifta bekantskaper som kan förgylla ett helt liv.
För vad vore livet utan den där doften, tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Boken om henne får du inte missa!

Man kan beundra människor för väldigt mycket, väldigt många olika saker. I mitt fall har jag kommit fram till att personer som visar en enorm ihärdighet och flit på väg mot ett i förväg uppsatt mål framkallar min största respekt. Det visar sig ju också väldigt ofta att den där sortens envishet lönar sig. Därifrån till att jag själv skulle uppamma den där energin är dock steget långt ... vilket väl snarast förstärker intrycket de där andra, föredömliga, personerna gör!

Den som senast väckt min odelade högaktning är en ung amerikanska vid namn Rebecca Skloot. I tio långa år har hon, som är vetenskapsjournalist i grunden, arbetat med en och samma historia.
Huvudpersonen heter Henrietta Lacks. Hon avled redan 1951, och då var Rebecca Skloot inte ens född.

Henrietta Lacks var en svart fembarnsmor i USA. Hon drabbades av cancer och var bara 31 år gammal när hon dog, efter en tid i svåra plågor. Läkarna på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore konstaterade att hon hade tumörer på livmodern och behandlade henne med de metoder som då fanns att tillgå. Samtidigt togs prov på hennes sjuka vävnader, och provet skickades vidare för laboratorietester.

Det visade sig att just Henriettas cancerceller var av ett osedvanligt aggressivt slag, och dessutom synnerligen livskraftiga. Nya celler odlades fram, och så småningom sändes vad som kom att kallas HeLa-celler till cancerforskare runt om i världen. Varken Henrietta själv eller hennes familj hade en aning om detta.
Och medan cancerforskarna hade stor hjälp av de ständigt förnyade cellproverna från den unga och fattiga patienten hade hennes efterlevande inte råd att uppsöka läkare när det behövdes.

Vad som sedan hände, när Henrietta redan varit död i många år, var att Rebecca Skloot kom den fantastiska historien på spåren. Hon lyckades efter många försök till sist etablera kontakt med framför allt en av Henriettas döttrar, och bit för bit fullbordades berättelsen, dels ur familjens perspektiv, dels ur forskarnas.

Boken, som är Skloots första och hittills enda, genererar nu rejäla inkomster – den har sålts i 1,5 miljon exemplar. Men författaren, som fick en stark personlig relation till den drabbade familjen, låter en stor del av pengarna gå till den av henne grundade Henrietta Lacks Foundation, som nu dels delar ut forskningsstipendier, dels hjälper andra fattiga att få medicinsk hjälp.

Och historien om Henrietta, kvinnan som utan att ha en aning om det varit till enorm hjälp för medicinsk forskning, kommer att leva länge, kanske rent av ännu längre än hennes odödliga celler. Hennes liv ska bli långfilm – Oprah Winfrey producerar – och boken om henne fortsätter sitt segertåg, redan översatt till 25 språk. På svenska kommer den i januari. I original heter den ”The Immortal Life of Henrietta Lacks”, här blir det ”Den odödliga Henrietta Lacks”.

Jag lovar: det är fullständigt fascinerande läsning, som man inte alls behöver vara medicinskt bevandrad för att förstå. Ingen kan undgå att fångas av människoödena som skildras.
Boken har fått snart sagt alla priser en bok kan få. Och utan tvekan är Rebecca Skloot värd allihop. Men mest pris- och beundransvärd är hon trots allt för sin uthållighet, för att i tio långa år inte ha gett upp i jakten på en spännande men framför allt viktig historia. Dessutom väcker den många tankar: om rasdiskriminering, om fattigdom, om etiska ställningstaganden.
Läs den!

UPPDATERING: Missade att lägga in en länk till en artikel i ärendet, publicerad i DN härom dagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Matdags - eller pizza till tusen

Vissa dagar är det hopplöst att hitta på något till middag. Ja, problemet kan rent av kännas alldeles oöverstigligt. Inget ätbart i sikte, inga idéer, ekande kylskåp, inspirationsfritt i frysen också.
Vad göra?

Svaret som hemma hos oss inte är helt ovanligt lyder ”pizza”. Bara att ringa och beställa, tio minuter senare är maten klar för avhämtning, den är fortfarande rykande het nät man lyfter locket av lådan och sätter saxen i brödrundeln täckt av olika sorters fyllning: ost, tomater, skinka, räkor, svamp …
Variationerna är många och tur är väl det, eftersom de där turerna efter de platta kartongerna ibland kan tyckas komma lite väl tätt.

När Sonen var liten kunde han sitta vid matbordet i sin köksstol efter avslutad måltid, serverad alldeles egen kost. Det mätta barnet såg sedan på medan föräldrarna girigt kastade sig över pizzorna. Som ren sysselsättningsterapi bjöds han på en avskuren kant, och med den höll han sig nöjd och road ganska länge. Han vred och vände på brödbiten, sög lite prövande på den, smakade liksom väldigt eftertänksamt. Kanske var det redan där och då hans kärlek till italienska specialiteter grundlades, för att så småningom bli förädlad till att omfatta färsk ruccola, parmaskinka och fin mozzarella på den runda kakan.

Men den tid när han nöjde sig med en kantbit ligger förstås väldigt långt tillbaka. Många är de pizzor vi burit hem sedan dess.
Hur många? Tja, låt oss säga att vi ätit pizza i genomsnitt två gånger i månaden – det finns ingen tillförlitlig statistik, jag gissar bara – men åtminstone periodvis har vi absolut fallit för frestelsen så pass ofta och lyft telefonluren i stället för kastrullerna.
Och det en gång så lilla barnet har gått och fyllt 25.
24 pizzor om året i 25 år.

600 pizzor! Bara till mig! Och om man betänker att jag åt min första Capricciosa långt innan det där barnet kom till världen kanske det sanna antalet ligger närmare 1000! Kan ni se berget, drypande av smält ost, droppande av tomatkross? Eller lägg ut dem i rad – de räcker nästan en halvmil! Antalet kalorier vill jag inte ens tänka på eller försöka räkna ut, summan blir ett astronomiskt tal.
Skulle det sedan rent av förhålla sig så, att det har blivit mat i platt kartong ännu tätare blir slutresultatet ännu mer skrämmande.

Men likväl är det ibland väldigt gott med en pizza. Fast det vore kanske smart att ransonera lite hårdare. Det skulle ju bara leda till att de gånger det verkligen var dags vore den där från Neapel importerade paradrätten ännu smaskigare!

Saxen, förresten. Det lilla ordet i början kanske orsakade en och annan liten undran? Jo: saxen är det oslagbara redskapet för pizzaätare! Glöm speciella ”pizza-slicers” som finns i varje köksbod med självaktning. Glöm gärna gaffel och kniv också. Klipp en trekant, ha servetter till hands och för maten till munnen med händerna som på Hedenhös tid!
Glöm dessutom åtminstone för ögonblicket den ack så nedslående statistiken och njut till tusen i stället för att räkna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är UPPBRUTET

Det är sorgligt och vackert på en gång, förfallet. En kåk i ruiner, uppbrutna fönster, söndervridna dörrar, taktäckning på driven - och till råga på allt en rishög till bil som inte rört sig på evigheter.
Ett annat fönster på ett hus strax intill släpper in all vind, all väta, all värme, all kyla. Glasrutan är försvunnen, uppbruten, sedan länge.
Veckans fönster ska vara uppbrutet. Vilket alltså kan vara både sorgligt och vackert, på en och samma gång ...

Här en länk till Susanne, "värdinna" för Veckans fönster, som nu är åtkomlig igen efter nägot tråkigt tekniskt trassel. Via henne hittar du fler uppbrutna fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

Designerkaos

I dag släppte H&M sin kollektion från Versace. Det har ju blivit lite tradition det där, att Den Stora Klädkedjan lierar sig med ett Ännu Större Designernamn och erbjuder kunderna plagg och accessoarer med en etikett i, en etikett som – om den satt i modehusets normala utbud – skulle betinga ett alldeles skyhögt pris.
Om jag var där? Nej, men jag hade spanare på plats. Så jag vet vad jag gick miste om, eller slapp, det kan man välja mellan.

Klockan 10 öppnades affären (och näthandeln för Versace också). Kön var maffig. Men när dörrarna slogs upp var det minsann inte bara att knalla in och shoppa loss. Nej, de köpsugna slussades till ett annat ställe, utanför butiken, där man tillhandahöll speciella armband. Med ett sådant runt handleden fick man en entrétid sig tilldelad – min väninna fick sitt strax efter 10. Och var välkommen in klockan 12.35!

Det visade sig att andra hade haft bättre koll och suttit eller legat i kö sedan fyra i morse för att vara säker på att komma in bland de allra första.
När min kompis sedan inställde sig slussades hon in exakt på utsatt klockslag. Då hade hon tio minuter, varken mer eller mindre, på sig att plocka ihop de saker hon ville ha. Men det fanns fler restriktioner: varje kund fick bara köpa ett exemplar av en vara. Omöjligt att ta två olika storlekar, det gällde att satsa rätt direkt. Någon tid att prova fanns naturligtvis inte.
När hopsamlingsminuterna var över sopades kunderna ut igen, och då blev det ny kö till kassan. Allt under överinseende av extra många vakter och mängder av säljare.

Liknande upphetsning rapporteras från H&M-butiker runt om i världen. På något ställe påstås alla Versace-prylarna ha tagit slut på en endaste liten halvtimme. Nätshopparna klickade fingrarna blodiga utan att komma in i "köp"-läge, trafiken till sajten var enorm. Det var "must have"-panik, helt enkelt!

Nu kan ni antagligen gissa att i valet mellan ”gå miste om” eller ”slippa” tar jag det senare. Avskyr att köa, avskyr att armbåga mig fram i en affär – och dessutom är jag rätt säker på att Donatella V inte haft mig i tankarna när hon tagit fram den där budgetkollektionen. Vi som knappt minns hur det kändes när 38 var en bra storlek, vi hade sannolikt inte haft mycket att hämta även om vi stått allra främst i ledet när insläppet började.

Och de som tänkt sig att lägga upp ett litet lager för att så småningom göra sig en hacka på Tradera, de blev kanske också besvikna. Fast frågan är om det inte kommer en och annan retur indroppande ändå? Det gjorde det i alla fall både när Madonna och Stella McCartney hade lånat ut sina namn till H&M.

Själv är jag fortsatt lycklig över mina Jimmy Choo-skor (gästdesigner hösten 2009). Halva reapriset. Och de är fortfarande fantastiska, både att se på och att gå i.
Så vem vet! Du som är lagd åt Versace-hållet kan ha tur om några veckor! Håll ut – och trösta dig med att du slapp dagens designerkaos!

UPPDATERAT: Nyfiken som jag är hoppade jag av bussen på hemvägen, så här ett drygt dygn senare. Visst fanns det Versace kvar - ganska mycket, dessutom. Klänningar, byxor, väskor, smycken, allt möjligt. Och ingenting, absolut ingenting ville jag ha ... Men jag visste det redan innan: Donatella och jag har inte samma smak. Och smak ska man ju som bekant inte diskutera.

Copyright Klimakteriehäxan

När håret växer

Varje människa har ett antal mer eller mindre närstående personer i sin omgivning.
Det är naturligtvis en definitionsfråga, men jag vet att för väldigt många av oss gäller det inte bara familj, släkt och vänner.
Vi räknar också in gynekologen, tandläkaren och frisören.

Det tar emot att byta till en ny så länge man är hyfsat nöjd med den gamla invanda.
Fast ibland blir man ju tvungen. Alltså har jag bytt gynekolog, eftersom den gamla dog. Tandläkare har jag också bytt eftersom han aldrig jobbade vare sig tidigt eller sent, och det blev alldeles för omständigt att mitt på dagen ta sig till och från - det kostade alldeles för mycket arbetstid.

Men frisör, det har jag haft en och samma precis hur länge som helst. Turligt nog tar det högst tio minuter att gå till henne från jobbet. Ibland finns det en tidig tid eller en sen, men ofta får man ta det man får, för hon har gott om kunder. (Hon tar ledigt i helgerna, helt förståeligt.) Och när jag väl är där går det undan, saxen tar raska tag.
Så i dag stegade jag iväg dit, på det som egentligen är att betrakta som kontorstid.
Varpå en kollega som såg mig kliva iväg raskt sa, med lite udd i stämman:
-Frissan nu? På arbetstid?

Joo, så var det ju. Fast jag kompenserar i andra änden, sitter kvar lite längre. Men ändå.
Då fick jag hjälp från oväntat håll.
Det finns, visar det sig, ett klockrent svar på det där påpekandet som inte särskilt finkänsligt (fast med viss rätt, det medges) kritiserar att ett ytterst privat ärende bereds tid när hela min uppmärksamhet borde ägnas åt yrkets plikter.
Svaret är enkelt.
-Jo du förstår, mitt hår växer på arbetstid. Också.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GAMMELDAGS

Aldrig förrän i lördags hade jag varit på Café Hörnet i Norrtälje. Men jag blev jätteförtjust! Allt är gammeldags: takhöjden, inredningen, dekorationerna. Det är lite som ett hembygdsmuseum, med alla kaffekvarnar och kannor, kopparkärl och textilier som minner om svunna tider när konstverken som prydde väggarna var både hand- och hemgjorda.

Också bakverken andades lite svunnen tid, fast de är förstås pinfärska - men helt trendriktiga i en tid när folk bakar kakor som om de alla skulle ha kafferep med minst sju sorter på faten. Jag slog till på en "polyné", ett bakverk (och en kaloribomb, förstås) som görs i metallform och består av ett mördegsskal som fylls med mandelsmet om jag förstått saken rätt. Smaskens!

Så vad kan passa bättre än att, när tisdagstemat är GAMMELDAGS, ta er med in på det där fiket som förstått att ta vara på mycket av gamla tiders goda! Och om du har vägarna förbi är det ingen dum idé att titta in och uppleva alltihop med egna sinnen!


Copyright Klimakteriehäxan

När är det OK att byta blöja?

Många är de gamla som inte längre klarar sig själva utan behöver hjälp och ofta också vård. Och det har de och deras anhöriga räknat med att få så snart flytten till det där som inte längre får kallas ålderdomshem är avklarad.

Om jag fattat saken rätt så är begreppet ”ålderdomshem” för evigt utdömt därför att det helt enkelt inte lät riktigt bra. ”Omsorg” låter bättre. För att inte tala om ”äldreboende”. Helst med möjlighet till ”individanpassad vård och tillsyn”. Alldeles oavsett etiketten har det handlat om, och bör det fortfarande handla om, att ge folk ett anständigt liv även som sistagångsväljare.

Det finns ett vårdföretag, ett osedvanligt stort och lönsamt, som heter Carema. Dess verksamhet i äldrebranschen är omfattande och, på senaste tiden, livligt omdiskuterad. Men i den här Carema-debatten förekommer en uppgift som jag inte kan sluta fundera över. Blöjor är nyckelordet.
Det utgick tydligen ett påbud, åtminstone på något av företagets vårdinstitutioner för äldre, att blöjor inte ska bytas förrän de är fulla. Vilket skulle spara både blöjkostnader och personalens tid.

Vi som fortfarande minns bebisperioden glömmer heller inte hur en fullkissad blöja kan vara. Inte bara blöt, trots fabrikanternas påståenden om hur torra de håller sig i evigheter, utan tunga och, naturligtvis, illaluktande – sämre lukt från vuxnas urin än småbarns, det är också självklart.

Då är min fråga denna: hur avgör man när en vuxen persons blöja är utnyttjad till sista absorberande fibern? Ett litet barn lyfter du, vänder på, stoppar in ett finger i paketet runt den lilla söta rumpan. Men en vuxen som inte längre klarar att gå på toa – hur gör man?
Tar man av blöjan för att sedan väga den? Och om den då inte visar sig vara tung nog (det finns väl ett riktmärke?), det vill säga full och godkänd för utbyte, sätter man på den igen då?
Eftersom jag fruktar att svaret är ”ja” vill jag helst inte ha något svar alls.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett aktuellt citat från 1957

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.
Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om 'kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod', det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

-Astrid Lindgren försvarar sig sedan hon pådyvlades rasistiska åsikter för en figur i en av sina barnböcker, en karl som hade utländsk accent och dessutom var lagd åt det tjyvaktiga hållet. Och som vanligt formulerade hon sig väl. Citatet är hämtat ur ett av hennes brev. Det skrevs 1957 och har gjorts offentligt i dag, med anledning av en diskussion om Pippi Långstrumps eventuella olämplighet som läsning för barn. Böckerna om Pippi ger enligt kritiker uttryck för vit, kolonial rasism. Vilket skulle ha gjort Astrid riktigt arg om hon hade hört det, tror jag.

Tre bilder på Fars Dag

Dags igen! Fira Far! (för 80:e gången i historien)
Hur firar far själv?
Jo kanske genom att ligga raklång på soffan och göra så lite som möjligt. Precis som Kronblom.

Kronbloms skapare hette Elov Persson och serien fanns i Allers när jag var barn. Den stornäste gubben med långa ben, korta byxor och hatten ständigt på skallen blev sinnebilden för en slöfock till karl, en som hustru Malin förgäves få lite fart på. I dag har hans kökssoffa tagit plats på Norrtälje konsthall, och där ligger han precis lika inaktiv som någonsin.

Eller firar möjligen far genom att gå och ta sig några extra glas dagen till ära? Då skulle det kunna gå som i Leendets Lindhs tecknade serie. På Expressens redaktion kallade vi honom Leendet kort och gott när han kom och lämnade sina original, men i själva verket hette han Lars. Många leenden framkallade han. Nu är också han representerad på serieutställningen tillsammans med Kronblom.
För att ytterligare göda fördomarna av hur män är - ja kanske inte just på Fars Dag, men andra alldeles vanliga dagar - kan jag inte låta bli att lägga in fotot på ett exemplar av den klassiska gamla heminredningsdetaljen "den broderade bonaden", den som alltid ska bjuda på en tänkvärd devis. Bonaden sitter uppsatt, med häftstift precis som traditionen bjuder, inne på Café Hörnet i Norrtälje. Man kan ju leka med tanken att det faktiskt är en man som hållit i synålen!

Hur som helst: Grattis alla fäder - det faktum att ni är just pappor är absolut värt att fira, och en man måste väl få välja hur ... om nu inte ungarna sköter om den detaljen ...

PS Det köps enligt statistikerna visserligen färre presenter till pappor än till mammor på deras egen dag. Men är du ändå på jakt efter sista-minuten-present till far? Här får du kanske ett tips!

Copyright Klimakteriehäxan
(och Lars "Leendet" Lindh, förstås - dubbelklicka på bilden så blir den lättare att tyda!)

Kanske är det inte poesi - men det är sant!

Det är ju poesins år i år, med en svensk som tog hem litteraturklassen i Nobel-sammanhang. Och en sak är bortom varje tvivel: all dikt rimmar inte, somligt rimmar ändå, somligt rimmar kanske rent av illa.

Inte vet jag vad ni gillar den vers som jag fotograferat på en toalett i Norrtälje i dag och som skildrar något vi alla kan känna igen. Alla vi som stundtals och fläckvis, om än lite motvilligt, ägnar oss åt städning kan inte annat än uppskatta detta lilla glimrande mästerverk till poesi. För budskapet är klockrent. Vilken inte alla toaletter man besöker är.

Förmodligen kommer upphovspersonen, som är okänd åtminstone för mig, aldrig att bli publicerad mellan hårda pärmar, knappast heller prisbelönt. Men att det här handlar om en dikt med stark verklighetsförankring, det kan inte ens svenska akademien betvivla. Och rimmar gör den förvisso!

Copyright Klimakteriehäxan

Rörigt i Veckans Fönster

Inte för att jag vill stöta mig med någon - men är det inte lite i rörigaste laget kring Madonnan och barnet i det här fönstret?
Visst håller jag med om att det aldrig är fel med en blomma. Fast jag råkar göra ett (snorkigt?) undantag. Plastblommor duger inte.

Jo, jag vet att de inte behöver vattnas, att de står länge, att de stundtals är förvånansvärt naturtrogna. Men det är en del av charmen med blomster, både i kruka och som snittblommor, att de faktiskt lever, åldras (ofta i skönhet) och dör. För att då ersättas av nya.

Men det är min syn på saken. Den delas uppenbarligen inte av invånarna i den lilla spanska by där bilden är tagen. Det drällde faktiskt av plastblommor på uteserveringar, i portar och fönster. Och ju fler man klämmer in som kring den här madonnabilden, ju rörigare ser det ut ...

Alltså är det motiv vi jagat för att vara med i bloggfotokedjan Veckans fönster RÖRIGT. Kolla in fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema: SILUETT - eller ...?

Jag hävdar tämligen oblygt att jag är duktig på att stava. Ytterst få ord tvekar jag om hur de skrivs. Men se där: dagens tisdagstema består av ett av de där orden som jag aldrig kan bestämma mig för. Är det "siluett" eller skriver man "silhuett"?
Jag har alltid varit för slö för att kolla, men i dag blev det av. Och svaret? Jo att båda är rätt! Se där, varför ska man belasta sin lilla hjärna med problem som inte finns!?

Så här står det i Wikipedia: "En silhuett eller siluett är bilden av en person, ett objekt eller landskap som enbart består av en kontur medan det övriga är formlöst och där det som är i silhuett ofta är svartfärgat. Termen, som har fått sitt namn efter fransmannen Étienne de Silhouette (1709-1767), användes initialt under 1700-talet för att beskriva profilporträtt eller andra bilder utklippta i tunt svart papper.
Termen har sedan fått en vidare betydelse för att beskriva en vy eller bild av en person, objekt eller landskap i motljus, som då framstår som mörk gentemot en ljusare bakgrund."

Ja men då så. Med avstamp i den senare delen av förklaringen får man väl godkänna bilden från den där goda lunchen, då tallriken snabbt fylldes på - bara för att raskt bli tom igen ... Allt medan solen lyste därute och fick henne, den hungriga, att "framstå som mörk mot en ljusare bakgrund".

Fler silhuetter och kanske en eller annan siluett hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Julrusch

Det är full fart på julavdelningen nu. Och som vanligt är vi några tråkmånsar som tycker att det är i tidigaste laget. Men vi måste ju ha fel. Vad kan annars trängseln kring kulorna och tomtarna betyda? Suget efter jul inträder uppenbart redan i slutet av oktober hos väldigt många, som antagligen tänker ”oj, mindre än två månader kvar – jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!”

När jag var i London nyligen hade alla de stora varuhusen plockat fram julgodiset, granar, bockar, tomtar i alla storlekar. Kunderna samlades i flockar kring pyntet, kassaköerna ringlade. Även jag slog mina lovar runt grannlåten. Det gäller ju att spana in de nya trenderna, naturligtvis. Om jag hittade någon? Jodå, absolut.

I år ska det nämligen vara ett djur i granen. Inte bara pepparkaksgrisar eller små halmbockar som man förr tillverkade själv och hängde upp, nöjd med både hantverket och resultatet. Nej, nu har de gått till historien.
Vad sägs om att ha några igelkottar dinglande bland juleljusen? En vit liten fjällräv? En fjäril? Eller en ekorre? En glittrande trollslända med guldiga vingar? En isbjörn? Pingvin fanns också.
Gisela Graham heter designern som tagit fram de olika versionerna av representanter för såväl sommarens som vinterns fauna, som jag plåtade på Selfridges.

Det är alltså något djuriskt över en gran av 2011 års modell. Bara att fundera över hur trendig man vill vara. Fast jag vet hur det blir med min gran: den innehåller faktiskt alltid djur. Fåglar, förstås. Keramikduvor från Guatemala och svenska domherrar. De där nya varianterna hoppar jag över.

Sedan är det en sak till den som är sugen på nytt pynt bör betänka. Det är direkt dumt att rusa ut nu i november och betala för nytänkandet (eller de klassiska kulorna, för den delen). Vänta bara! Veckan före jul är det realisation. Halva priset på alltihop.
Mantrat ”jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!” är helt falskt. Och gammalt glitter fortsätter faktiskt också att glittra.
Dessutom är det fortfarande långt till jul. Även om varuhusen försöker få oss att tro något annat.


Copyright Klimakteriehäxan

Därför är högklackat sexigt

Påstår du att du känner dig sexigare i högklackat?
Hör du folk i din omgivning som säger att klackar ger snyggare ben och bättre hållning än aldrig så bekväma och fotriktiga skor?
Tror du (också) att män tänder på dig åtminstone delvis tack vare den där stiletten du har under hälen?

Vi kan konstatera det med en gång: du är i synnerligen gott sällskap. Höga klackar hör till om en kvinna ska klä upp sig. Höga klackar syns på vilken porrstjärna som helst, även om hon är fullständigt naken för övrigt. Höga klackar har fått inte bara män på fall – otaliga är också de tjejer som fått problem med balansen. Klassiska youtube-scener har låtit tittarna gotta sig i dramatiskt vacklande mannekänger på catwalken.

Det är naturligtvis inte kul för den som gärna vill, men inte kan, gå i de där svindlande vackra sakerna. Visst är det också ett nöje att bara titta på fantasifulla kreationer från ”de stora namnen”, men det är förstås ännu roligare att gå i dem. Under förutsättning att man har råd, naturligtvis. Fast det finns förvisso gott om budgetvarianter där klackhöjden men inte prissumman är lika svindlande som i superdesignerns kollektion.

Vad är det då som gör högklackat sexigt?
Ja, enigheten om att man får bättre hållning är stor. Men det gäller att bärerskan tränat en del. Man har ju sett en och annan som med böjda knän tar sig fram med starkt bakåtlutande överkropp.
Längre blir ju såväl benen som hela tjejen alldeles självklart, vilket många gillar.
Nu har i alla fall en annan teori lanserats, en som möjligen kan få ett eller annat ögonbryn att höjas.

Förklaringen till den högklackade skons attraktionsförmåga ligger inte i klacken, utan i sulan. Dess böjning (och därmed fotens) påminner nämligen om fotens när en kvinna får orgasm.
Alltså är detta vad mansögat ser: tecknet på den ultimata sexuella njutningen. Och kvinnan som sätter ner sin fot i den högklackade skapelsen ”sätter sig själv i position för att uppnå fullbordat sex”.

Vem är det nu som påstår detta? Jo, ingen mindre än den franske skoskaparen Christian Loubotin själv. Han borde veta, har gjort skor i 20 år, sålt runt 600 000 par, till priser som matchar klackarna: skyhöga. Hans egen butikskedja finns i 16 länder. Och bland alla superkändisar som knallar runt i hans skapelser, alltid med klarröd undersida som kännemärke, finns Oprah Winfrey, Lady Gaga, Victoria Beckham – och så damerna i ”Sex and the City”, förstås.

Loubotin säger dessutom, att tack vare att skorna är så sexiga står kvinnor ut med att bära dem, trots att det gör ont. Han slår fast att det är en enorm skillnad mellan män och kvinnor: förföriska herrskor finns inte – och det säger han trots att han nyligen börjat göra sådana också …

Då återstår frågan: blev du nu ännu mer förtjust i högklackat? Eller ännu mer övertygad i ditt avståndstagande?
Trots allt är det en smaksak. Och vi som gillar skor rent generellt, långt innan vi kände till Louboutins sexteori, vi vet ju bestämt att vackra skor kan göra en glad långt in i själen. Sådant kan också ha en viss sex appeal.

Blir det sedan alltför hopplöst att knalla runt på de där stiletterna finns det alternativ: man bestämmer sig för att det är sittskor och försöker inte ens gå nånstans.
Alternativ två är att hoppa ur skorna.
Jag vet bestämt att det finns män som tycker att bara fötter är sexigt. Också.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Daily Mail

OCH NÄR VI ÄNDÅ ÄGNAR OSS ÅT SKOR ...
... de här utomordentligt fantasifulla modellerna har nog inte Christian Loubotin ett dugg med att göra ... fast jag vet inte vem som har det. Till mig kom bilderna i ett mail utan källanvisning. Visst är de roliga?!

Skyltcitat

"Tuta när du kör förbi om du älskar Jesus!"
Och så raden under:
"SMS:a medan du kör om du vill träffa honom!"


-Upplysande vägskylt utanför amerikansk kyrka (av okänd denomination).

Veckans fönster är UTRYMT

Här har kvasten gått - men det är inte färdigsopat. Inte än. För lokalen är inte helt utrymd, bara nästan. Prylarna som är kvar är förmodligen på väg till tippen: en trasig kontorsstol, osorterat skräp i en pappkartong.

Vad var det som hände? Konkurs? Någon tröttnade? Ägaren kanske har flytt november och bytt det gråa mot tropisk sol? Eller var det bara ett hopplöst läge för kommersiell framgång? För inte var det väl rent av fel på själva affärsidén?

Jag har inte svaret, men bilden får i alla fall bli mitt svar på efterlysningen efter Veckans fönster som ska ha UTRYMT som tema.

Copyright Klimakteriehäxan

Varning för zebra - eller?

Jag såg den inte när jag härom dagen i största hast tog bilden som skulle bevisa att London är nerlusat med gatuarbeten: varningsskylten mitt i bilden, den som säger ”Humped zebra crossing”. Kan inte minnas att jag sett den tidigare! Ingen zebra syntes förstås till, även de utan puckelrygg är ganska sällsynta i England. Man får nog ge sig av till någon av de gamla brittiska kronkolonierna i Afrika om man vill träffa på en, i äkta randig pyjamas.

Naturligtvis finns det en helt logisk förklaring till att man varnar för ”zebra med puckel” mitt i gatan. Det handlar om en upphöjd vall tvärs över körbanan, med övergångsställets ränder på krönet. Allt för att tvinga bilförarna att sakta ner rejält.

I USA talar man också mer bildligt om det där som på tråkig svenska heter ”farthinder” – på engelska säger man ”sovande polisman” (sleeping policeman). Ungefär samma uttryck används för att få spansktalande trafikanter att lätta på gasen: ”vigilante acostado” blir det då, polisen ligger förvisso ner, men man kan inte vara helt säker på att han somnat ...

Fast britterna har ju roligare, förstås. Detta eftersom ”hump” också är ett ord som används för att beskriva kroppsrörelser i parningsakten mellan olika däggdjur, inklusive människan.

Men den som stannar till på en av vägbockar avspärrad Londongata i hopp om att få uppleva lite zebrakärlek live, den blir besviken. Och inte blir väl den besökare i Sverige gladare som ser skylten som varnar för gupp och tror att det faktiskt är en behå – och att vackra svenska flickor ska dyka upp i bikini vilken sekund som helst. Det påstås att det hänt, men det kan förstås vara en vandringssägen.

Ur rent språklig synpunkt ligger vi hur som helst i lä. Bara jämförelsen mellan en juckande zebra och en sovande polis ger poäng till britterna – men vad ska man då säga om ordet ”gupp”?

Copyright Klimakteriehäxan

Somligt är ofattbart

Nog för att världen är full av märkligheter som man aldrig kan begripa. Men alla har man väl knappast stött på, kanske inte ens de flesta hinns med på en livstid.
Hur som helst dyker det hela tiden upp nya.

Det handlar om saker som händer rakt framför mina ögon, men som jag ändå inte kan förstå. Ta det där mysteriet med den långa duken i mangeln, den som går in mellan valsarna liggandes ovanpå den något kortare mangelduken – men som sedan kommer ut på undersidan. Jag har ägnat mycken tid och hjärnmöda åt att fatta hur detta trolleritrick går till. Folk i min närhet fnyser och förstår inte att jag inte förstår.

Nu har jag en ny sådan där förtretlig sak som upptar mina hjärnceller.
Jag är en helfrälst användare av eltandborste. Kan inte förstå hur någon ens överväger något annat alternativ, inte sedan första mötet, det som fick mig att för ett ögonblick tro att jag begåvats med nya gaddar: släta, blanka.

Den där tandborsten är uppladdningsbar. En laddare medföljer. Man sätter apparaten på en pigg på laddaren och sedan är det bara att borsta igen.
Så långt är allt gott och väl.
Men nu kommer vi till det märkliga. Trots att jag har tandborsten stående upprätt när den inte används, trots att jag tvättar händerna, trots att jag sköljer borsten under kranen – så samlas smuts INUTI det där laddningshålet. Själva laddaren är ren.

Hur kommer det dit, det är det jag undrar? Visst, trycksvärta från morgontidningen kan säkert finnas på fingrarna när jag kommer till badrummet och sätter igång med toalettbestyren. Men jag tvättar ju, som sagt, händerna! Var kommer den där smutsen ifrån? Och, märkligast av allt, hur vandrar den upp i det där tomrummet?
Numera har jag alltså ett extra pyssel innan jag kan möta världen. Jag ska inte bara borsta tänderna, jag ska också topsa tandborsten. Utan att begripa varför. Ofattbart.

Copyright Klimakteriehäxan

Väntans tider i London

Ett par dagar i London är rätt uppiggande, speciellt om man – som jag – inte varit där på ett bra tag.
Men hoppsan, så rörigt! Det kändes som att så gott som varenda gata är åtminstone till hälften uppgrävd. Avspärrningar, byggnadsställningar, omledd busstrafik, trängre än någonsin.

Den där trängseln hör förvisso till, åtminstone om man uppehåller sig i trakterna kring Oxford Circus en lördag, men nu var det faktiskt rekord. Primark, detta fyndjägarnas paradis, var så smockfullt att det inte gick att andas. Än mindre var det tänkbart att ställa sig i en av de enorma kassaköerna – även fyndjägare kan få nog av väntetider. På finvaruhusen i Knightsbridge var det likadant, de nyss öppnade speciella julavdelningarna kryllade av prydnader, tomtar och familjer som ville få telningarna fotograferade i tomtens famn.

Fast ett pålitligt ställe, det är museishoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man vandra runt som på konstutställning och handla, såväl exklusivt och svindyrt som kul och väldigt överkomligt.
Att ta en öl på puben hör också till de plånboksvänligare nöjena i den brittiska storstaden, men det gäller att man står ut med ljudnivån. Rökfritt är det förvisso numera, men det hjälper inte långt – miljön är påfrestande i alla fall.

Och så är det det där med maten. Det engelska köket serverar stekta tomater, gråa korvar, salta kippers, njurpaj och friterad fisk med pommes frites. Men det finns ju annat också. Alltså bestämde jag mig för att vara lite djärv och valde den dyraste rätten på lunchrestaurangens meny: "smoked haddock with mashed potatoes and poached egg" – fisk är ju både gott och nyttigt ...

Lättrökt kolja alltså, med potatismos och så, lite överraskande, ett pocherat ägg på toppen av anrättningen. Den var färglös och inte alls aptitretande för ögat. När jag började tugga blev det värre. Koljans smak påminde om lutfisk, som jag avskyr. Moset var löst och kladdigt. Och inte blev det roligare när den lösa äggulan rann ner över alltihop.
Det var nästan befriande att komma ut till avspärrningarna och byggnadsställningarna igen, stora som små.

Nu verkar det som om London kommer att se lika rörigt ut ett bra tag till. Men det finns en anledning. Det drar ihop sig till olympiska spel. Och när invigningsceremonin drar igång nästa år ska staden ligga där, fräsch, välordnad, tillgänglig, lockande.
Fast då ska ju inte jag dit, förstås.
Men tills dess får såväl londonbor som turister finna sig i att det är väntans tider. Inte bara i kassaköerna.

Copyright Klimakteriehäxan