Den perfekta presenten på Mors Dag

Jag hade fingrat på det där halsbandet i flera dagar. Tagit upp det och vägt det i handen, låtit korallkulorna rulla mellan mina fingrar, hållit upp det framför mig, till sist knäppt det om halsen.
Och som det passade! Perfekt, på alla sätt! Som en smekning mot huden!
Men det var onödigt dyrt. Ren lyxkonsumtion.

Jag gick min väg igen, ut ur butiken, och den besvikne försäljaren fick lägga tillbaka sitt halsband i montern där det låg och liksom retades med mig, till och med på distans.
Men precis som med alla andra förälskelser upptog den här mina tankar, gav mig ingen ro.
Trots att jag hade bestämt att förnuftet skulle få råda. Inte skulle jag köpa ett halsband!

Så hade dagen kommit när det var dags att packa väskan för hemresa. Det var en söndag, flyget gick sent på eftermiddagen. Jag tyckte att jag åtminstone kunde få gå förbi och bara ta farväl av föremålet för min kärlek, som jag aldrig mer skulle få återse.

Det var borta! Låg inte längre i skyltfönstret! Vad var detta?
Jag ryckte upp dörren och klev in med upprörda steg. Mannen bakom disken kände förstås vid det här laget igen mig och undrade vänligt om jag kommit för det där halsbandets skull?
Jo det hade jag förstås, men det fanns ju inte – varför?

Leende vände han sig om och tog fram halsbandet. Mitt halsband. Det hade blivit flyttat på. Skulle jag ändå inte prova det igen? föreslog mannen förbindligt.
Visst. Lika snyggt, den gången också. Och lika dyrt. Suck. Jag öppnade låset och gav mannen halsbandet tillbaka.

Kanske var det en ingivelse. Kanske var det en etablerad affärsidé. Han sa i alla fall de förlösande orden:
-Det är ju faktiskt Mors Dag i dag. Då får mammor rabatt i vår affär. Och det är naturligtvis inget som hindrar att en mamma köper en present till sig själv, eller hur?
Plötsligt blev det där halsbandet alldeles överkomligt. Jag slog till. Gick glad och lycklig iväg med mitt lilla Mors Dags-paket.

Inte hade jag haft en aning om att det var Mors Dag i det där landet.
Och inte hade jag några barn heller (dem fick jag långt senare).
Men det hade han ju å andra sidan inte frågat om.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Du vet förstås att om du klickar på etiketten "mors dag" här nedanför får du upp alla posterna här på bloggen som - genom åren - tagit upp ämnet?

Gatumusik

Hundra gatumusikanter från hela världen sjunger "Stand By Me", ett nummer i albumet "Playing for Change". Klicka igång låten och njut - det är häftigt! Och en enkel, snabb, bekväm och gratis jordenrunt-resa på samma gång!

Puh

Jag pustar ut. Trots det varma vädret fick jag sälja en hel del böcker, ett 40-tal närmare bestämt.
Jag skulle vilja vända på Neil Armstrongs berömda månlandningsreplik (That's one small step for a man, but a giant leap for mankind) och säga, att detta må vara ett väldigt litet framsteg för mänskligheten, men ett stort kliv för lilla mig!

Bokhandlaren inledde dock med ett beklagande: detta som normalt är en kanonhelg försäljningsmässigt blir kraftigt lidande av den vackra sommaren där ute, varnade han.
Så jag var verkligen tveksam till hela äventyret. Som nu trots allt måste anses ha avlöpt väl.

Som en ren besvärjelse köpte jag Situation Stockholm på väg in, jag köper den då och då men inte alltid. Kanske funkade det?
Nu får i alla fall några mammor Klimakteriehäxan i present på Mors Dag. Och så var det ett antal tjejer som insåg det kloka i mitt påpekande att man alltid kan köpa en present till sig själv, för säkerhets skull.
Hoppas nu bara att de gillar det de läser!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha den signerad?

Pingstafton bjuder på ett nytt äventyr för min del. Nej jag ska inte stå brud, det har jag ju redan gjort, men jag ska leka författare igen. Det har jag i och för sig också redan gjort en gång, på bokmässan, i september i Göteborg, men nu är det dags igen, fast under andra former.

Det var jätteroligt där på mässan, folk bad att få sitt exemplar signerat, man blev riktigt peppad av det, även om kön till mig inte riktigt såg ut som den till Guillou, Marklund och Levengood som fanns tre meter bort, det ska villigt erkännas ...

Nu ska jag vara på Göthes bokhandel i Ringens centrum vid Skanstull i Stockholm där man säljer ”Klimakteriehäxan” till Mors Dags-pris. Det lär till och med sitta affisch om det på plats!
Från 12 till 14 finns jag där. Signerar om köparen så önskar (men bara då! inget tvång!)

Kommer du? Och köper en bok, rent av? ”Kul presentbok till kvinnor med humor” stod det i en recension, ”Härlig läsning” i en annan. Och apropå Levengood, så har jag sparat vykortet från en av "mina" läsare som jämförde och skrev att "Mark Levengood kan slänga sig i väggen", så det så!

Och om du nu inte ska ha nån present till nån, så kom ihåg att det är varje mammas rätt att köpa present till sig själv på Mors Dag. Speciellt om ingen annan tänker göra det!

Copyright Klimakteriehäxan

Matcitat lagom till fredagsmiddagen

”Principen är glasklar: Det som finns i paketet ska stå i texten. Det som står i texten ska finnas i paketet – inte mer, inte mindre.”

-Marit Paulsen ger på sin hemsida sin syn på innehållsdeklarationer på det vi köper i matvaruaffärerna. Lätt att hålla med eller hur?

När kamerorna släckts

Som jag har undrat.
Varför har jag aldrig, på snart fyrti år i tv-huset, sett en brinnande tv-kamera?
Och varför har så många andra representanter för andra medier sett detta fenomen så gott som varje vecka?

Jag har sett tv-kamera bli överkörd av bil.
Jag känner till tv-kameror – ja, hela utrustningar faktiskt – som blivit snodda framför fötterna på utsända team.
Jag vet att tv-kameror tappats och förvandlats till (ovanligt dyrt) metallskrot.
Jag har upplevt hur arga människomassor går till angrepp mot kameror som finns på plats för att skildra en akut nyhetshändelse.

Men hur har jag kunnat missa alla dess kameror som stått i ljusan låga?
Och vem är det som tuttar på?
”När kamerorna släcktes så...” står det i var och varannan tidningsartikel som handlar om ett tv-program och dess efterspel. Och fast jag sett eller rent av arbetat med själva utsändningen har jag inte ens kunnat ana att allt i programmet har pågått parallellt med en präktig eldsvåda.

En snabb googling hjälper till med exakta citat. Här finns vittnesmål om släckta kameror bland annat från radions eko-redaktion, från Gefle Dagblad, DN, och diverse nätsajter. Kvällstidningarna kan bestå oss med massor av fler släckta kamerabränder.

Hur gick det med fotografen? Med resten av folket på golvet i studion? Det står det aldrig något om i tidningen. Är vi försäkrade mot de här bränderna som är så vanliga? Fast jag aldrig hört talas om någon som drabbats personligen.

Så snälla, nästa gång det brinner – kan ni inte larma mig då så att jag får vara med om själva släckningsarbetet?
För att även jag ska kunna rapportera till omgivningen om vad som händer när kamerorna släckts.
Det är väl då som sann tv-historia skrivs.
Får man anta.

Copyright Klimakteriehäxan

Ryktet om bloggens död

Någon gång måste jag ha gått en kurs där det handlat om statistik. Sedan dess har jag en bok som heter "Hur man luras med statistik". Det är en lärobok som är en enda lång varningstext.

Man behöver veta en otrolig massa bakgrund innan man kastar sig ut i friska tolkningar av procentsatser, voteringar och upp- och neddykningar. Och det är långt ifrån enkelt att hantera.

Sedan en tid tillbaka cirkulerar uppgifter om att det är ute att blogga. Att trafiken på bloggservrarna har avstannat, att folk tar farväl av sina läsare och på sin höjd håller liv i sin Facebook-sida. Fast jag har inte sett att någon presenterat siffrorna.

En och annan lägger naturligtvis av, allt annat vore konstigt. Somliga tar en paus, längre eller kortare tid, det finns det säkert också goda skäl till. Det är ju faktiskt mänskligt att tröttna. Men så är det det där med statistiken.

För nu har jag varit och lyssnat på en person med insikter i it-världen. Och de siffror han presenterade, de har inte mycket med bloggdöd att göra. Nej, tvärtom fortsätter bloggosfären att växa, parallellt med twittrande och annat.

Varje dag startas 75000 nya bloggar på jordklotet - hur stort plus det betyder är svårt att veta, eftersom de som lägger ner sin verksamhet är svårare att identifiera.
Och världens församlade bloggare lägger ut - håll i er - 52 miljoner poster på en enda dag.

Det här är bara en av dem som ingår i dagens skörd. Du har 51999999 kvar att kolla om du vill hänga med. Och jag framhärdar: ryktet om bloggens död är överdrivet. Såvitt jag inte lurats av statistiken, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: frukt

Jag är sen med min bild, men tidig med frukten - för det lär ta ett tag innan det här trädet ger skörd. Man skulle kunna kalla mitt bidrag till denna veckas tisdagstema - frukt - för ett fruktlöst försök ...

Copyright Klimakteriehäxan

Citat

"Så länge jag skapar har jag inte tid att bli gammal."

– Coco Schumann, tysk gitarrist och kompositör. Hans mor var judisk, pappan arisk. Coco sändes till Auschwitz som 19-åring, blev trummis i Ghetto Swingers i Theresienstadt, och räddades bokstavligen till livet av musiken. Han fyllde 85 härom dagen.

Visst växer näsdukar på träd!

Näsduksträdet blommar! Det här står i koloniområdet norr om Årstaviken, nedanför Södersjukhuset - Eriksdalslunden tror jag att det heter. Ett märkligt träd, som härstammar från Kina. Just det här lär vara ungefär 35 år gammalt. Näsduksträdet blommar först i "vuxen" ålder, det vill säga efter tjugo ...

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckligt slut

Ett orosmoment dök upp: jag tyckte plötsligt att jag såg sämre. Mycket sämre.
Jo, visst hade jag svårare att hantera prylarna när jag skulle sätta på mig ansiktet på morgonen?
Betydligt svårare, till och med!

Inte bra. Började undra. Blir det värre? Går det fort?
Nej, det verkade väl inte bli sämre ändå.
Och faktum är att min syn inte alls är sämre än förut.

Det var bara det att lampan i badrummet hade gått sönder utan min vetskap. Och den trasiga glödlampan hade ersatts av en 40-wattare, för vi hade inga 60W hemma.
Visst kan man kalla det för en historia, ur det verkliga livet, med lyckligt slut?

Copyright Klimakteriehäxan

Strykfritt och slätstruket

Det fanns en tid när skjortor företrädesvis var av nylon, materialet i topparna hette banlon och den veckade kjolen hade terylene- på etiketten.
När plaggen hamnade i tvätten var det ”drip and dry” som gällde – ja alltihop var väl importerat från USA, såväl stilen som tänket, därav språkbruket.
På enklaste svenska var alltihop strykfritt.

Ta ordet i din mun och smaka på det: s-t-r-y-k-f-r-i-t-t.
Fint, eller hur?
Men vad hände? Jo, vi tröttnade. Tröttnade på kläder som inte andades, som blev noppiga, som sällan kändes riktigt fräscha.
Och så hamnade vi i linneträsket, med många avsteg in i bomullslandet och en och annan avstickare längs sidenvägen.
Ordet strykfritt var ett minne blott.

Nu har vi ju alla olika krav på hur släta kläder ”måste” vara. Jag vet husmödrar som stryker makens trikåkalsonger och sina egna trosor. Hade en period en kollega vars hustru uppenbarligen tröttnat och gått i strykstrejk, för hans skjortor var så skrynkliga att de kunde ha kallats krinklade, inklusive kragen, som stod i skarp kontrast till slipsen han knöt. Han fick sin egen hals att se ut som förslutningen på en gammaldags slöjdpåse, ni vet de där man stängde genom att snörpte ihop allt tyget med ett band.

Och jag har en annan manlig vän som aldrig skulle tillåta någon annan att stryka hans skjortor. De är perfekta, alltid. En annan kollega hittade den gyllene medelvägen: han strök kragen, men bara den. Och tog följaktligen aldrig av sig kavajen. En jämnårig kvinna jag gjort några resor tillsammans med har varje gång, absolut, ett litet strykjärn i packningen utifall att. Olika krav, som sagt.

Visst finns det fortfarande konstmaterial och visst har de väl blivit bättre sedan banlon var ordet på modet. Men har man en gång slagit in på bomulls- och linnevägen blir man helst kvar där. Det är bara det där med strykningen. Även ”strykfria” bomullsskjortor måste strykas efter några tvättar!
Jag lyckas alltid samla på hög. Högen får snart starka likheter med ett fjäll och kort därpå tänker man ”bergskedja”.

Så, äntligen, inträffar det ofrånkomliga: jag tar fram strykbrädan och sätter igång. Frustande av stolthet hänger jag upp pryl efter pryl, om inte perfekt släta så ser de i alla fall rätt hyfsade ut.
Vad händer sedan?
Jo, knappt har man satt på sig det där nystrukna så är det skrynkligt igen. Spåren av all nedlagd möda är som bortblåsta.

För detta på tal och någon säger blixtsnabbt, att linne ska vara lite skrynkligt, det hör till, det är snyggt. Fast det säger man inte om bomull. Som återskrynklas lika snabbt som linnetyg.
Det är en Sisyfos-situation. Bara att göra om från början, och försöka acceptera att bäst-före-ögonblicket är passerat så snart man klivit i plagget igen.

Alltså är det där strykberget en evighetsmaskin. Och även om kraven på att vara slätstruken fortsätter att variera, så vill ju ingen vara slätstruken, i överförd bemärkelse.
För den som tillhör den människotyp som vill ha pressveck på jeansen är det här med andra ord en osedvanligt slätstruken text.

Fast jag envisas med att trivas i linne och bomull. Och faktum är, att ibland blandar man de två och då skrynklas tyget på något mirakulöst sätt mindre.
Strykas ska det förstås ändå.
Det är nog dags för ännu ett försök att erövra det där (rena) tvättberget. För strykfritt är, som sagt, ett minne blott.

Copyright Klimakteriehäxan

Moderna vykort

Med stora kliv är vi på väg in i den tid som traditionellt varit vykortens högsäsong. Alla har vi suttit där med solsveda på näsan och intorkat havssalt i håret och försökt formulera en trevlig hälsning till någon där hemma som inte tagit ledigt. Och alla har vi väl också kunnat konstatera att det kan vara lite svårt att variera sig, att komma undan standardfraserna, i kombination med strandbilden eller katedralens torn eller en solnedgång över fjälltopparna.

Det där idétorkan kan naturligtvis vara en anledning till att vykortshanteringen minskat totalt sett – men det stora skälet är naturligtvis att nu tar vi snabb kontakt via dator och mobil i stället, sms och mms utgör de moderna vykorten.

Posten, numera ett vinstjagande företag, har insett sitt problem. Och försöker faktiskt anpassa sig, på ett sätt som jag tycker verkar rätt lovvärt.
För visst är det väl så att de allra tacksammaste vykortsmottagarna tillhör en äldre generation, just den befolkningsgrupp där datortätheten är som lägst? Samtidigt är varje försändelse som inte är en räkning extra välkommen hos samma personer (hos vem är de inte det, förresten).

I år kan man alltså skicka ”riktiga” vykort med sina egna, sprillans nytagna, bilder. Man knäpper. Blir nöjd med resultatet. Och skickar sedan över fotot som mail eller mms till posten.se/vykort, så lovar de att dagen därpå får adressaten ett ”riktigt fint lackat vykort” i sin brevlåda (ja, det där med ”riktigt fint” får man väl ta med en nypa salt, i någon mån lär ju det bero på fotografen också … och motivet …).

Priset, 17:50, är väl inte heller avskräckande om man jämför med ordinarie porto plus priset på ett standardvykort – är det ens högre? Det här, personligare sättet, skulle rent av kunna bli billigare!

Tror faktiskt att jag ska testa detta.
Men först måste jag ju få semester – och det dröjer länge än. För även om det vore ljuvligt att vara ledig mellan hägg och syren så jobbar jag.

Den här bilden, tagen alldeles nyligen, skulle kunna vara ett litet vykort från Stockholm, närmare bestämt Södermalm. Med hägg-hälsningar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kackerlacksjakt

Har du sett kackerlackor i ditt hem?
Svenska Dagbladet har ställt frågan till sina läsare.
Bakgrunden är att de där äckliga insekterna bevisligen flyttat in i allt fler svenska bostäder, oinbjudna husdjur som är gruvligt svåra att bli av med om de en gång bestämt sig för att trivas – och deras krav på trivselfaktorer är inte höga.

Jag vet hur det är att bo tillsammans med kackerlackor. Det är faktiskt vedervärdigt. Visst, de är inte ”farliga”. Det hjälper inte, den avsky de väcker hos mig vet inga gränser. I flera år har jag kamperat ihop med dem, oftast av den större, brunaktiga sorten (som bilden fast oftast större). Ibland kan de rent av komma flygande emot en – ett luftangrepp som ofelbart får mig att gallskrika (jo jo, jag VET ju att de inte är ”farliga”).

Men jag är inte en av de knappt 3000 personer som svarat på tidningens nätfråga, och det beror inte enbart på min generellt avoga inställning till den sortens opinionssonderingar. Nej, saken är den att jag inte riktigt vet vad jag ska svara.
För jag har inte sett kackerlackOR i mitt (svenska) hem. Men jag har sett EN kackerlacka.

Två gånger har jag flyttat hem till Sverige från kackerlacksland. Båda gångerna har jag varit otroligt medveten om risken att en eller annan fripassagerare skulle ha följt med i någon kartong. Med ängsliga ögon har jag övervakat både ner- och uppackning, hjälpsamma kamrater har ansett min oro gränsa till hysteri.

Det var efter andra hemresan det hände. Jag och Maken satt mitt emot varandra vid köksbordet och åt middag när jag spärrade upp ögonen och hojtade:
-DÄR! EN KACKIS!
Maken vände sig om – men har man umgåtts med de där krypen vet man att det går undan. Naturligtvis såg han inget, avfärdade mitt larm som fantasi och återgick till maten.

Nu är det så att även om jag inte alltid är den mest uppmärksamma människan på jorden, så har jag en infernaliskt säker blick för två företeelser: spindlar och kackerlackor. Jag ser dem, det bara är så. Och jag visste att jag denna gång hade sett en kackis i full karriär. Men borta var den igen.

Det gick någon dag innan vår inneboende dristade sig fram på golvet igen.
-DÄR! DÄR ÄR DEN!!! illtjöt jag på nytt.
Maken suckade. För han såg ju inget, den gången heller. Först vid det tredje tillfället kunde vi ta upp jakten, för då hann den inte gömma sig. Även min man insåg faktum. Djuret tog sin tillflykt in i en garderob, men där mötte den en sopkvast med vilken den avrättades, skoningslöst.

Fast inte kan man dra en lättnadens suck bara för att man har lyckats ha ihjäl en kackerlacka. Normalt sett kommer de i drivor, invaderar varje skrymsle, förökar sig av hjärtans lust, alldeles ohejdbart.

I veckor, ja månader, kollade jag varje gång jag drog ut en låda, öppnade en dörr till ett skåp. Vi var nyinflyttade i det stora huset, tänk om vi skulle ha dragit in skadedjur? Tänk om alla grannar skulle tvingas anlita Anticimex? Tänk om vi aldrig skulle bli av med … tänk om …

Nu hade jag nog mer tur än någon annan människa någonsin haft, åtminstone i kackerlackssammanhang. Vår fripassagerare måste ha varit ensam och av hankön. För aldrig mer dök det upp någon kackerlacka, grannarna är fortfarande tjugo år senare lyckligt ovetande om hur nära katastrofen var.

Alltså kan jag inte sanningsenligt svara på den där webbfrågan om jag hade sett kackerlackOR hemma (sju procent av de som svarat hade gjort det).
Eftersom svaret i mitt fall var: ja, EN kackerlacka.
Och om jag aldrig mer ser en, någonsin, någonstans, skulle jag vara ytterst tacksam.

Copyright Klimakteriehäxan

PS I USA finns en storsäljare i hyllan för bekämpningsmedel. ”The Cockroach Motel” – kackerlacksmotellet – står det på kartongen. Inuti lådan finns något som kackisar gillar, men som de dör av. Alltså lockas de in för en sista måltid. Devisen för det lilla motellet är anslående: ”They always check in. They never check out.”

PS 2 Faktum är att man bör ha koll även på den vanliga resväskan om man besökt kackerlackstrakter! Tänk på det!

Tisdagstema: åldrande i tre steg

Dags för ett tisdagstema igen. Och nu är det en trestegare: gammal, äldre, äldst. Som upplagt för en liten släktkrönika, kanske?
Nja. Jag tar chansen att i stället återvända till mina vänner maskrosorna, de vackra. Möjligen kan man invända att en maskros aldrig hinner bli gammal (fast förvisso både äldre och äldst) - men fullvuxen blir den i alla fall, och vi är många i vuxen ålder som alls inte vill kallas gamla - inte sant? Men har ni tänkt på att också en maskros blir flintskallig i sista stadiet?!
Fler tolkningar, kanske mer trogna i ämnesvalet, hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Trots allt ...

Himlen är grå, det är lite surt i luften. Duggar.
Men trots allt sjunger han när jag kliver av bussen.
Jag skulle kunna skriva en hyllning till koltrasten vareviga dag.
Fast det skulle ju närmast verka korkat. Hur befogat det än är.

Copyright Klimakteriehäxan

Umami - ett ord i var mans mun

-Å så gott! säger någon.
-Fast lite mer salt skulle inte skada! tycker den som alltid saltar lite extra på tallriken.
-Öl ska vara just så här beskt! konstaterar nästa.
-Det är det sura jag vill åt, säger den som njutningsfullt suger på en citronklyfta.
-Härligt med något sött efter middagen! smackar en annan med näsan i desserten.

De där replikerna har ni hört, allihop, någon gång. Men, handen på hjärtat, när utbrast någon vid bordet spontant i ett:
-Mmmm, det här var verkligen perfekt umami!
Aldrig, eller hur?

När jag gick i skolan och biologiläraren ritade upp en tunga på svarta tavlan hade smaklökarna grupperat sig i fyra gäng: de kände var för sig igen salt, sött, beskt och surt. Punkt.
Då skulle man av det kunna tro att jag är född på 1800-talet, för det där med umami, visar det sig vid en enklare efterforskning, lanserades kort efter förra sekelskiftet (1908). Mannen som ”upptäckte” umami var japan, ordet lär också betyda "delikat".

Och nu för tiden ska man helt enkelt känna till det, långt ner i åldrarna. Råkade se hur de tävlande i ”Vi i femman” fick frågan och missade poängen, eftersom de bara kunde fyra smaker.

Men vem pratar om umami? Har Elake Kocken någonsin vrålat ”You fucked with the umami!” åt någon av sina adepter? Har Mat-Tina plirat in i kameran och kurrat ”Umami – jättegott!”? Nigella? Per Morberg? Anna Bergenström? Carl Butler? Fredrik Eriksson? Ingen har tagit ordet i sin mun, vad jag vet! Fast smaken lär de ju ha haft på tungan, även om den klassiska kartan inte längre stämmer med verkligheten, så att säga.

Då återstår frågan: Hur smakar umami?
Jo, som kött. Enklast som köttbuljong. Eller som kryddan Aromat. Det är något med protein. Fast i de där tärningarna vi använder är umami framkallat på syntetisk väg.

Vilket alltså skulle kunna betyda, att nästa gång man skedar i sig en enklare köttsoppa i lunchrestaurangen kan man tryggt glänsa lite med sina fantastiska matkunskaper. Bara genom att klämma ur sig det där sällsynta:
-Mmmm, det här var verkligen perfekt umami!
Sedan återstår att se om folk tror att man fått nippran.
För umami är de sannolikt inte bekanta med. Trots att det är ett ord i var mans mun.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat inför söndagsmiddagen

"Laga aldrig mat efter kokbok men läs recepten, begrunda dem, förstå dem och handla sedan efter eget skön. Mat ska skapas, inte kopieras."

- Kock-ikonen Tore Wretman, citerad i ett reklamblad jag fått i min hand. Tänk, då har vi väl gjort rätt hela tiden, alla vi som alltid har missat att få hem minst en i receptet listad ingrediens till den där anrättningen vi tänkt bjuda på ... Då gör vi så att vi tager vad vi haver, efter bästa förstånd, i enlighet med en annan kock-ikons huvudtes. Tack Tore, du bjuder på rena rama kökströsten för den som grubblar över möjliga alternativ till söndagsmiddag!

Sitt grönt, sitt torrt!

Utanför centralstationen i Uppsala står varje dag ett hav av cyklar. Det ser ut som Peking, eller åtminstone som Köpenhamn. Och så häromdagen hände något: alla tvåhjulingar på den enorma parkeringen hade plötsligt grön sadel, knallgrön. En anslående syn!
”Truly. It´s OK to enjoy” stod det på skyddet av plast, som tydligen sattes på varenda cykelsadel där det inte redan satt en människa.

Ett mysterium? Ja, vid första anblicken, kanske.
Dock visade det sig att inuti varje sadelskydd låg en godispåse i ministorlek. Godis som, det menar i alla fall tillverkaren, det är helt OK att njuta av.

Reklam kallas det. Men det gröna plasthöljet verkar vara en bra grej att sätta på cykeln om det regnar. Truly.
Och så är det ju bra för både miljö och hälsan att ta cykeln. Truly.
Och har man cyklat kan man KANSKE få äta lite godis ... fast det måste inte vara av just det här slaget ... truly.

Copyright Klimakteriehäxan

Älskade maskros!

Min kärlek till maskrosen har jag bekänt förr. Den består.
Maskrosen är en blomma som slår det mesta i skönhet, både granskad på nära håll och när man ser den göra en hel försommaräng glatt gulprickig. Till råga på allt är den vacker också i utblommat skick, med de små fallskärmshoppande fröna som först formar gracila bollar och sedan kan komma flygande i små lätta moln.

Naturligtvis är jag inte ensam om att uppskatta denna blomma som andra frenetiskt bekämpar, både medelst kemisk krigsföring och med diverse vapen av olika hög effektivitetsgrad. En som måste ha gillat maskrosor var den danska textilkonstnärinnan Clara Waever, död 1930. Hon har blivit broderikonstens gudinna, skapare av mängder av korsstygnsmönster i hur många färgnyanser som helst. Och motiven har oftast varit hämtade i naturen.

Det hände sig en gång för väldigt många år sedan att jag kom till Köpenhamn med en pojkvän. Vi var på semester. Inga speciella sevärdheter stod på vår måste-göra-lista – men jag hade ändå en egen: jag ville prompt titta in i Clara Waevers butik.
Vi tog oss dit. Han som då var mannen i mitt liv fick fort nog och gick ut, vilket förmodligen är väldigt typiskt och rent av förståeligt.

Jag, däremot, blev helt uppslukad. Vred och vände, valde och vrakade. Ville väldigt gärna ha. Men vad skulle jag satsa på – kudde, duk, tablett, löpare? Fast det fanns ett aber. Priset. För redan då var det dyrt med linnetyg, moulinégarn och de tryckta mönstren.
Min blick gick oavbrutet tillbaka till dukarna med maskrosstånd i en ring. Hade jag verkligen råd?

Ett utdraget morrande från dörren tvingade fram ett beslut. Jag insåg att jag inte kunde komma ut på trottoaren tomhänt efter att ha tillbringat så lång tid i affären. Tog ett djupt andetag, ett ännu djupare tag i plånboken och blev ägare till en maskrosduk att brodera med ungefär en miljon pyttesmå korsstygn.

Jodå, jag började. Räknade trådar, jämförde färger, försökte få alla stygn åt samma håll. Det gick, men det gick sakta. Första maskrosståndet var nästan fullbordat när jag upptäckte att det ändå blivit fel någonstans. Sprätta upp? Eller fortsätta och hoppas att det skulle funka ändå?
Alla som sprättat upp mikroskopiska stygn vet hur kul det är på en skala. Alla som tänkt att det funkar ändå vet att det gör det sannolikt inte. Jag la projektet på is.

Och där låg det kvar. Tills jag en dag många år senare berättade för min kollega Sara om min maskrosduk. Hon bara gapade. Hur kunde jag låta bli att sy klart?
Vad svarar man? Att det kanske blir ett projekt för pensionärshemmet, om 30-40 år? Inget jag skulle få godkänt för, det stod klart.

Då erbjöd Sara sig att göra den färdig. Jag trodde inte mina öron. Men jo då, jag hade hört rätt. Själv var hon ”broderiberoende”, började varje dag med en stunds klassisk musik medan nålen letade sig upp och ner i linnetyget. Fast det fanns en gräns för hur många korsstygnsskapelser hon kunde hitta avsättning för, så ur hennes synvinkel erbjöd jag helt enkelt en chans till förströelse som inte kostade något.

Sedan den dagen sydde hon inte bara färdigt mina maskrosor, Sara slutförde också löparen – även den Clara Waevers design – med vårblommor, och hon gjorde en fantastisk julduk åt mig. Inte nog med det, jag fick också sex broderade tabletter i present, tabletter så fina med sina skira blommönster att jag aldrig nänts duka ett middagsbord med dem, utan använder dem som små prydnadsdukar i stället.

Så jag ser ofta spår av Clara W här hemma.
Varje försommar plockar jag fram maskroskransen, lika vacker varje gång. Den kan väldigt gärna matchas med en nyplockad bukett. Maskrosor står förvisso inte länge i vas, men eftersom de inte är en dyr bristvara utan i stället är gratis och finns i mängder gör det inte så mycket.

Dessutom kan en sann maskrosvän som jag förlänga säsongen i det oändliga. Bara genom att titta på min fina duk. Tack vare den oslagbara kombinationen Clara och Sara.

Copyright Klimakteriehäxan

På hotell

En hotellvistelse kan vara så mycket. Det där rummet, som till exempel jag kallar "hem" så fort jag passerat incheckningsdisken, visar sig kanske vara ett genomtänkt organiserat utrymme, med en sänglampa som ger läsljus, med en rymlig dusch, med en bra teve, utan dammråttor i hörnen. Fast det kan också vara något mardrömsliknande, men vi glömmer helst det.

En period av mitt liv bodde jag väldigt ofta och mycket på hotell, men den där berömda hotelldöden drabbades jag aldrig av. Och jag tror att jag vet varför. Bland det allra första jag gjorde i en ny stad var att snabbt gå ut och köpa lite blommor. Genast blev stämningen varmare i det från början opersonliga rummet, som ju ska passa många olika människor.

Men ändå händer det att inredaren till och med har funderat över detaljer som inte har någon påtaglig praktisk funktion. Som något att fästa blicken på, en tavla, en textil, ja det har rent av hänt att jag mötts av en grön växt när jag baxat in resväskan.

Fast nu har jag två upplevelser som båda var förstagångs-.
Eller vad säger ni om uppsättningen hantlar, på 2 respektive 4 kilo, som uppfordrande satt på väggen senast jag bodde på svenskt hotell? En instruktions-dvd fanns också, fast om jag förstod saken rätt krävdes det att den boende då medförde egen dvd-spelare i en eller annan form. (Jag skyllde på förkylning och lät hantlarna hänga kvar.)

Och så har vi tavlorna i det franska, mycket spartanska, rummet. Kanske tog investeringsmedlen slut. Eller så tröt inspirationen. Eller så kunde man aldrig enas om vilken sorts bilder som skulle glädja ögat i just den här lokalen.
Alltså blev det bara ramarna.
Som hotellgästen naturligtvis kan fylla med sin egen fantasi, efter tycke och smak. I och för sig en tilltalande tanke, på sätt och vis ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagispop

”En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.”
”Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt.”
”En elefant balanserade på en liten liten spindeltråd.”
Se där texter som vi sjöng när ungarna gick på dagis.

Nu, när våra egna ska kallas ”unga vuxna”, har vi fortfarande ständig dagiskontakt. Vi har nämligen ett i huset. Barnen leker på gården, genom öppen balkongdörr kan jag följa deras schema, ta del av konflikterna, njuta av lugnet när mellanmålet är efterlängtat.

Också dagisbarn på 2000-talet lever med musik, självklart. ”Dagispop” är ju ett begrepp. Just här hos oss har, precis som på så många andra ställen, ”Mamma Mia” varit allra hetast ganska länge.
Döm därför om min förvåning när den i dag avlöstes av Caroline af Ugglas och ”Snälla, snälla”.

Fyra-femåringarna klämmer i med ”…till en aaannaaaan kvinnaaaa…” för full hals.
Visst, inte ens jag tror att de förstår, att de tänker på orden, att de delar den förfördelades känslor av övergivenhet. Men det kan inte hjälpas, det känns absurt. Tids nog, kan jag tänka. Fast det är klart, var det så mycket bättre med Abba-låten? ”I´ve been cheated by you since I don´t know when…/ Mamma Mia! Here I go again …”

Som tur är överröstar de späda sångarna inte koltrasten. Vars sång förvisso är ordlös. Och oslagbar.

Copyright Klimakteriehäxan

Stieg Larsson på franska

Att Stieg Larssons Millennium-trilogi är en superhit, det har inte undgått någon. Böckerna är sålda till mer än 30 länder, något inte så många författare kan drömma om. Men i få länder är succén så pyramidal som i Frankrike. Stieg Larsson har toppat försäljningslistorna med marginal - serien har sålts i cirka tre miljoner exemplar. Och nu är det dags för fransk premiär på filmen som bygger på den första boken. Jättepådrag överallt, i tidningar, i teve, på gatan.

Franska böcker har av tradition alltid sett urtråkiga ut, sett med svenska ögon. Inga grafiska designers har som i den anglosaxiska (och svenska) förlagsvärlden fått i uppdrag att locka bokköparnas blickar till sig, pärmarna har ofta varit mjuka, den förhärskande färgen beige, hur sorgesamt blått eller passionerad blodrött innehållet än har varit - se ett typiskt exempel här till höger!

Stieg Larssons böcker har i alla fall fått sitt eget utseende. Och allt fler franska nyutgåvor förses faktiskt numera med lite piggare omslag, det kunde jag konstatera med egna ögon i flera bokhandlar förra veckan.
Men på affischerna över hela Paris för den redan så rosade filmen är det Lisbeth Salanders ansikte - Noomi Rapaces - som gäller.

Biljettköerna ringlar med all säkerhet långa. Idag, onsdag, är premiärdagen. Filmen finns i 550 kopior, bara för franskt bruk! Publiksuccén sannolikt ett faktum, i Frankrike som här hemma. Fast jag har ännu inte kommit iväg ... men läst böckerna, det har jag i alla fall!
Nog hade man önskat att Stieg Larsson fått uppleva denna pyramidala framgång.


PS Om någon undrar om den franska boken i beige, så är den skriven av en mycket läsvärd författare: Annie Ernaux. Rekommenderas!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att bänka sig

Äntligen är Den Stora Kvällen här. Kvällen när man får bänka sig framför teven i den fasta vissheten om att nu, nu blir det underhållning, på högsta nivå – ibland så hög att man kan se ner på höga C.

Klockan 21 ikväll är det dags att slå sig ner i soffan. Som jag har väntat! I veckor!
För jag har nämligen, högst ofrivilligt, missat flera avsnitt av Desperate Housewives och dessutom, lika ofrivilligt, lyckats undvika såväl inspelning som repriser.

I dag missar jag det inte. Du då?
Va?
Ska du titta på en annan kanal????
När det är DH på femman?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Gummi

Det är tisdag, och för första gången på länge har jag tid att kolla vad det påbjudna tisdagstemat är.
Och svaret är: Gummi.

Cyklar rullar på gummidäck. Har också ofta handtag av gummi. Cyklar är visserligen numera i bruk året om mer än förr, men för mig är det ett vårtecken att ta fram cykeln.
Andra verkar ytterligare vilja understryka det genom att trampa fram (pedalerna, mer gummi!) på en blomsterdekorerad tvåhjuling.

Att den översta bilden är från Ringvägen igår, det har den som brukar kika in här redan konstaterat.
Cykel nummer två - med gummihandtaget i bildens centrum! - finns i Nye Ålesund i Norge, där blommorna på marken aldrig blir högre än två centimeter - inte undra på att cykelägaren vill ha lite större färgklick under näsan.
Cykel nummer tre stod parkerad på Rue de Rivoli i Paris i torsdags, med blommor inte bara på cykelkorgen utan också på styret.



Fler gummibilder - inte nödvändigtvis i kombination med blommor och grönt! - hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Ta tulpanbussen!

När jag var barn hörde jag talas om hur folk åkte buss till Holland på våren.
Anledningen: de ville titta på tulpaner. Tulpaner i oöverskådliga mängder, i alla tänkbara och otänkbara färger, fält efter fält täckta av blommor, en syn så mäktig att åskådaren först tappade andan och sedan bevarade intrycket i sitt minne för livet.

Nog skulle jag kunna tänka mig en sväng till Holland i tulpantider, men det har aldrig blivit av. Har bara sett bilderna. Men nu finns det faktiskt ett sätt att bekvämt frossa i tulpaner genom ett bussfönster, väldigt mycket billigare än genom att resa till de nederländska lökfälten.

Om man inte ids promenera hoppar man helt enkelt på 4:an vid Skanstull och åker mot Hornstull. Stockholms egen tulpanbuss, alltså.
Visst, jag inser att det är ännu många fler blommor i Holland, men det är inte dåligt, det som har planterats längs Ringvägen heller!

Som en flod av rött, gult och grönt flyter de fram under träden på gräsbanken som skiljer körbanorna åt. Blommorna färgmatchar både hastighetsskyltarna och trafikljusen, undrar om det är avsiktligt? Bilförarna som susar förbi hinner rimligen inte njuta av prakten.
Men tar man tulpanbussen sköter chauffören trafiken och passagerarna kan ge sig hän.
Fast det gäller att snabba på, snart är tulpanfloden vissnad och borta.

Jag är pinsamt medveten om att min bild absolut inte gör synen rättvisa, trots att jag verkligen ansträngt mig. Ta dig dit, se med egna ögon!

Copyright Klimakteriehäxan

Siffer- och chokladmystik för 2009

Hur gammal är du?
Jaja, klart att jag fattar att du vet – men om du ändå, mot förmodan, skulle vilja räkna ut det har jag fått lära mig ett riktigt komplicerat sätt. Och det bygger, hör och häpna, på vårt intresse för en liten chokladbit då och då …
En ögonbrynshöjare, enligt min bedömning i Einstein-klass, men det håller förstås inga riktiga matematiker med om.

Det går ju alltid att förklara sådana här märkligheter så att de framstår som både enkla och lite töntiga, men varför ska man förstöra nöjet?
Hur som helst, här kommer siffermystiken:

1. Hur många gånger i veckan längtar du efter en bit choklad – du måste bekänna att det händer minst en gång, men högst nio?
2. Multiplicera den siffran med 2
3. Lägg till 5
4. Multiplicera det nya talet med 50 (ja, man får ta hjälp av miniräknare)
5. Om du redan fyllt år i år – lägg till 1759
Om du inte fyllt år ännu i år – lägg till 1758
6. Dra nu ifrån (det fyrsiffriga) årtalet när du föddes

Om du gjort rätt bör du nu ha ett tresiffrigt tal.
Den första av de tre är samma siffra som den du angav för antalet gånger du känner av chokladsuget på en vecka.
De andra två siffrorna är – jo men visst är de ?! – din ålder!

Nu lär det till råga på allt vara så, att denna siffermystik upphör att gälla vid nyår. Så vill du imponera på bekantskapskretsen med dina magiska knep och krafter gäller det att passa på innan 2009 är slut!

Sedan kan man fira framgångarna med en bit choklad. Eller sju … eller klämde du rent av fram med en nia?

Copyright Klimakteriehäxan

Verkshöjd på trottoarnivå

Jag har varit på en liten utflykt.
En snabbis till Paris, faktiskt. Måste ju kolla trenderna med egna ögon … när det nu är vår och snart sommar … fast det är klart, det är en bunt år sedan jag var där sist, så någon riktigt pålitlig rapportör är jag väl inte, om man vill ha lite tätare koll på hur turerna går.

Men hur ofta eller sällan man har turen att komma till den franska huvudstaden går det inte att låta bli att ha jättekul på det enklaste av alla sätt: man tittar på folk. Gärna placerad på ett trottoarkafé, med en espresso i nypan och smulor av en nyss slukad croissant på hakan. Sedan kan man flanera längs skyltfönstren och ta intryck, alldeles gratis.

Och inte behöver man titta länge förrän man ser några huvuddrag.
Den här gången har jag bestämt mig för fyra sådana.
För det första: plagg i vit brodyr är helrätt. Det kan vara ett linne, en blus, en tunika eller en klänning. Somrigt, svalt, romantiskt.

För det andra: halsbanden är långa, stora, tunga och färgglada, i alla möjliga material, och hänger på alla åldrar. Den som har lite fantasi att kombinera med elementär händighet skulle faktiskt kunna bli sin egen lyckas smed, så att säga. Råmaterialet kan finnas i trädgården, i vedboden, på grusgången eller i garnlådan.

För det tredje: Väskorna är fortsatt av det där slaget som utan protest slukar allt för att nästan aldrig vilja släppa det ifrån sig igen, förrän man har rotat i en halv evighet och till sist, i superirriterat tillstånd, vänder upp och ner på alltihop. Gärna fransar, gärna metalldetaljer och, faktiskt, rosetter. Och så en liten bredvidväska, av mycket mindre storlek, en som man kan ha inuti den där kassen som egentligen är dimensionerad för Muminmamman.

Till sist det fjärde och allra mest slående: skorna. Eller för att vara mer exakt: klackarna. De är skyhöga och pennsmala och absolut omöjliga att manövrera. Samma höjd gäller för de tämligen vanligen förekommande kilklackarna. Trots det är det väldigt många som försöker – se bilden överst! - det kan bli intressant att kolla statistiken för besök hos ortopeder i Paris-området framöver!

Fast det finns ballerinaskor också. Men mellan det helplatta och det svindlande höga finns så gott som ingenting, såvitt man inte vänder blicken mot far- och mormödrarna som rullar bebis i barnvagn. Det blir nog rätt långa promenader på kullrig gatsten medan barnets föräldrar, som för länge sedan återgått till arbetet och inte har råd med dagis, gnetar ihop pengar till baguette och camembert.

Vi som gillar skor men som för länge sedan insett att det är smart att hålla sig till såna som går att gå i, vi kan i alla fall ha ganska roligt medan vi tittar på alla de där svindlande skapelserna.

En sorts konstutställning, helt enkelt. Konst på trottoarnivå. Och visst kan man väl applicera begreppet ”verkshöjd” även på fotbeklädnader? I alla fall när de är försedda med sådana klackar (och för all del, platåsulor)? Eller ska man anse att det snarare handlar om "värkshöjd"?

Redo för en bugg eller en hambo, någon?
Klassiskt svart, passar till det mesta, visst. Men hur tänker man om man lägger flera tusen på ett par sådana här?

Här har i alla fall en designer med humor varit i farten. Klacken är en liten naken människa. Jag har sett liknande på Harvey Nichols i London. Men är det skor?
Ulliga bollar på pimpinetta tofflor har vi sett förr - men detta? Hos Dior, om jag minns rätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens grattis

En spanjor tog hem den fetaste lotterivinsten någonsin i går, på självaste Europadagen.
Han (eller varför inte en hon? vinnarens identitet är inte avslöjad) vann motsvarande 1,3 miljarder kronor. Spelet, som heter Euro Millions, är fem år gammalt och finns i nio europeiska länder, dock inte i Sverige.

Här i landet fick ändå en person kamma hem storkovan härom dagen, fast då handlade det "bara" om 135 miljoner. Satsningen på 46 kronor på en lottorad, inlämnad i Saltsjöbaden, gick hem och någon snurrar säkert omkring på rosa moln just nu.

Vad gör man månntro om man raskt blivit så kopiöst förmögen? Säger upp sig? Betalar av lånen, reser jorden runt, köper nya bilar? Gör champagnefrukost till en vana?
Bestämmer man sig kanske för att göra en insats mot svält och elände? Eller stoppar man in pengarna i madrassen och försöker leva som vanligt, trygg i vetskapen om att (den ekonomiska) räddningen finns?

Svåra beslut blir det. Många storvinnare har faktiskt inte blivit lyckligare. Men de här båda kanske har turen på sin sida också i fortsättningen.
Grattis till rekordvinsterna, åtminstone tills vidare!
Kanske är det dags att investera i en trisslott ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bara en liten vecka

”Bara en liten vecka” – det är ett favorituttryck jag har, ända sedan vi läste Eva Erikssons ”Bella och Gustav” när ungarna var små.
Nu har jag varit borta från den så kallade it-världen (läs laptoppen) i bara en liten vecka. Ingen lång tid alls, helt enkelt, men oj så mycket saker som hinner hända!

På vägen in från Arlanda är grönskan anslående. Bara en liten vecka har gjort färgen ännu mer intensiv. Vitsipporna finns kvar, fast om man tittar på nära håll ser man att de är inne på sitt livs höst, huvudena hänger, kraften är borta, på bara en liten vecka. Fruktträdet på gården här hemma har slagit ut, Ringvägens gudomliga tulpanparad kan få den suraste att dra på smilbanden. Om bara en liten vecka är de också borta.

Och så har en fantastisk författare gått ur tiden utan att jag märkte det. Marilyn French avled i måndags, 79 år gammal, hemma på Manhattan i New York. Hon debuterade 1977 med ”Kvinnorummet”, som blev en feministklassiker. ”Det blödande hjärtat” kom snart därpå. Jag köpte och läste dem tidigt. Båda gick rakt in i mig, precis som i så många andra.

När Marilyn French någon gång på tidiga 80-talet kom på besök till Stockholm för att lansera de svenska översättningarna vet jag inte varför, men jag kom med på en lunch som Timo Kärnekull ordnade för henne på Operakällaren (tror jag i alla fall att det var). Jag gick dit på darrande ben, skulle få träffa en ikon, en stjärna, en idol. Skulle jag få chansen att säga ”hello” ens?

Och inte vet jag hur det gick till, men när vi bänkat oss delade jag bordskavaljer med hedersgästen. Mellan mig och Marilyn French satt, av alla människor!, Per Ahlmark. Över hans huvud uppstod omedelbar kontakt, åldersskillnaden till trots. Ahlmark fick nästan be om ursäkt när han ville ta en tugga från tallriken, för de två damerna på ömse sida om honom satt lutade halvt framför, halvt över honom (han är ju faktiskt rätt liten) och som vi pratade!

Nu vore det ju lämpligt om jag kunde dra mig till minnes några exakta ordvändningar, men det kan jag inte. Vi pratade om hennes böcker förstås, om män, om kärlek. Och så minns jag att jag fick en bamsekram av henne. Ahlmark – som jag knappt bytte ett enda ord med – undkom med blotta förskräckelsen.

Det där mötet, det satte spår hos mig länge, mycket längre än bara en liten vecka. Kanske är något av Marilyn French bra omläsning i sommar?
Missa förresten inte ”Bella och Gustav”. Ljuvlig högläsningsbok! ”En liten vecka” kan kanske sätta spår för livet även hos dig?

Copyright Klimakteriehäxan

Fler saknar Marilyn French - i SvD här, i DN här och i AB här.

I otakt med tiden

En dag när Sonen fortfarande förflyttade sig medelst en kombination av krypning och hasning kom Maken hem med ett tekniskt nyförvärv.
Han hade köpt en videokamera och föreslog att jag skulle använda en del av mammaledigheten till att föreviga vår förstföddes utveckling och ständigt nya färdigheter.

Sagt och gjort. Jag låg lika mycket på golvet som det lilla barnet. Men han plåtades också när han åt, gäspade, sov, nös, log, grät, drog närgångna människor i näsan – kort sagt, han var ständigt föremål för min uppmärksamhet. Jag vande mig liksom vid att se honom i tv-format, inramad och klar, genom kamerans sökare.

Den mirakulösa utveckling som barnet genomgick fyllde videokassett på videokassett. Kameran var en VHS, bara att sätta bandet i spelaren och återuppleva de dyrbara ögonblicken när Sonen gick utan stöd, när han sa något identifierbart, när han fick födelsedagstårta. Vi tröttnade aldrig på att fotografera honom, han protesterade inte. Det blev helt enkelt ganska många band – en hylla full.

Och när den förstfödde plötsligt hade blivit Storebror fortsatte vi. Det blev julaftnar, tjocka släkten, sång, lussetåg, dagisavslutning, rephoppning på gården – allt i VHS-format. Videohyllan fortsatte att växa. Så småningom bytte vi kamera, till en liten rackare med mycket mindre kassetter. Sonen och Dottern var våra Stjärnor, spontana aktörer i gyllene ögonblick.

Men så kom dagen när utvecklingen inte bara hade kommit ikapp oss, den hade sprungit om oss. Allt skulle man ha på dvd. Maken inledde transformeringen, men enkelt var det inte. Ett problem var också att varje gång man skulle förvandla ett band till något digitalt blev vi sittande, för de där fullständigt förtjusande små liven gick det ju inte att slita blicken från, inte ens snabbspola …

Nu är dvd inte mycket att hurra för heller. Och det känns som att det är lika bra att ge upp, för hur vi än må anstränga oss för att bevara våra minnen med modern teknik verkar det vara som förgjort. Vi är i otakt med tiden.
Än så länge har vi dock en VHS-maskin som fortsätter att fungera.
Och en sak är klar: den där kameran var en klok investering. För råkar vi trycka igång ett band blir vi än i dag helt fascinerade, timvis: ohhhh så härligt det var!

Kanske får de små filmstjärnorna en vacker dag själva försöka ordna över allt till en hanterlig teknik om de vill se sig själva i livets startskede. Precis som folk som ägnat kraft och möda åt att göra videoband av gamla super-8-filmer …
Till ingen nytta i modern tid.
Ibland är det jobbigt med utveckling!

Copyright Klimakteriehäxan

Klassikerfavorit

På bloggen Bokhora har de fem b-hororna bestämt sig för sina favoritklassiker i bokhyllan, resultat av en "fredagsfråga" med dagens datum.
Tunga namn - Oscar Wilde, Kurt Vonnegut och Leo Tolstoj - poppar upp.

Att kora en endaste favorit bland alla mästerverk är en så gott som hopplös uppgift. Men jag vet i alla fall en bok som jag glatt rekommenderar till fler. Själv läste jag den märkligt nog inte förrän bara för något år sedan, trots att klassikerstämpeln suttit länge.

Jag tänker på "Kristin Lavransdotter" av den norska Nobel-pristagaren Sigrid Undset. Passion och dramatik mellan pärmar, en historia som verkligen fångar! Det är den roman jag korar till min bästa klassiker.
Du har väl inte missat den?
Fast det är klart, sedan kommer jag att tänka på ... nej visst nej, EN var det ju ...

Copyright Klimakteriehäxan

Optimist - utan giltig leg

Alla har gjort det.
Alla andra, alltså.
Alla har gjort det, somliga rent av för riktigt länge sedan.
De har deklarerat på nätet: så modernt, snabbt och enkelt. Själva begreppet ”okomplicerat” i koncentrat.
Alla. Utom jag.

För jag har ju ingen e-legitimation.
Försök skaffa det på första maj!
Då får man inget e-leg. Möjligen kan man få pris som Året Optimist.
Och så får man deklarera med papper och penna.
Jaha, så blev det.

Kanske borde man skaffa sig e-leg?
Alla andra tycks ju ha gjort det, somliga rent av för riktigt länge sedan.
Alla. Utom jag.
Optimist är jag hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan