Ofta beskriver människor sin omgivning, inklusive dess invånare, med en färg. Och ofta är den beteckningen något som tolkas negativt, uttalas med lätt neddragna mungipor och en liten medföljande bonussuck.
Jag tänker på uttryck som ”i svartaste Afrika”, ”gulingar” och ”blekansikten”.
Men jag har upptäckt att det finns människor med helt andra färger.
Ta L till exempel.
Hon är blå. I massor av olika nyanser, men hon är blå. Utan undantag blir hon stormförtjust inför de blå blommorna i rabatten. Hennes porslin är blåmönstrat, hennes lakan likaså. Garderoben innehåller babyblått, lavendel, kornblått och marin – samt alla andra nyanser av blått du kan tänka dig, i rutor, ränder, blommor och paljetter.
Går vi en sväng på stan och L bromsar in vid ett skyltfönster pekar hon kanske ut något som lockar. Det är osvikligen blått.
Hennes koncentration på blått är så total att vi, hennes väninnor, numera rent slentrianmässigt säger när något blått kommer i vår väg:
-Titta, vi måste tipsa L!
-Ska vi ta med den till L?
-Hon har nog redan köpt den…
Det finns beige människor också.
Ingen riktigt kul kategori att hamna i, om ni frågar mig, för en beige person tolkas gärna som en allmänt trist och tråkig typ, och det kan naturligtvis också vara sant.
Men till skillnad från mig, som raskt försvinner in i väggen om jag försöker klä mig i något beige (jag är i grunden svartvit med inslag av rött), passar den färgen M förträffligt.
Och hon försvinner absolut inte, tvärtom, hennes egna färger lyfts fram och förstärks av de bleka plaggen och slutresultatet är perfekt.
Fixeringen till beige ger samma effekter för M som det blå ger för L.
-Kolla, allt är till dej! utbrast jag en vår när hylla efter hylla i varje modebutik var i det närmaste färglös.
Om jag kikar runt i butiker utan M och ser något beige i passande snitt kan det hända att jag aktiverar mobilen.
-Gå till den här affären, det hänger en kavaj och väntar på dej! Ja, den ÄR beige!
De rosa människorna i min omgivning är ofta glada och generösa typer, som ibland också dras till de mer violetta tonerna.
Den som gillar rosa faller också ofta för rosenmönstrat – och det gäller inte bara i blomsteraffären utan också för porslinet, hemtextilierna och gratulationskorten. En rosa tjej har dessutom undantagslöst en fallenhet för sjalar.
I den här kategorin finns både H och I, som inte är bekanta med varandra – men jag borde sammanföra dem, om inte annat så för att de skulle kunna byta rosa och lila halsdukar med varandra, för ännu större variation i vardagen.
Det händer att jag köper en present till H ibland, och någon gång till I.
Gåvan är inte sällan en sjal, och nästan alltid en rosa eller möjligen lila – man vill ju gärna att det man inhandlat blir uppskattat och använt av mottagaren!
Tro nu för all del inte att färgfixeringen är styrt av någon modetrend eller signaler från damtidningsvärlden.
En färgad människa har gjort sitt val, och gjort det med hjärtat.
En färgad människa lämnar walk over när hennes själ är ljusblå men modebilden orange.
En färgad människa vet en sak säkert: rätt som det är förklaras ”hennes” färg vara sista skriket. Igen.
-Vet du, igår hittade jag en kanonsnygg topp/handväska/blomkruka/innesko! säjer I.
-Å! Vad då i för färg? svarar jag, med ett menande tonfall.
-Rosa, hur så? säger I och ler lyckligt.
Hon är en riktigt färgad människa.
Så gott som enfärgad.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 31, 2007
onsdag, mars 28, 2007
Tänk om jag faktiskt ser ut så där?
Jag måste vara en av de sista som åker omkring med ett pass av det gamla blå slaget, det som inte är EU-standard.
Men nu insåg jag nyss att det bara gäller några futtiga veckor till.
Alltså dags att skaffa ett nytt för de kommande tio åren.
Och det var ju att kliva in i en teknisk revolution.
När det blev min tur på passexpeditionen hade jag redan storögt hunnit studera hur några andra medborgare fick sina ansökningar avklarade.
En efter en kliver man in i vad som måste vara ett enda stort datortillbehör. Effektivt och snabbt, 400 kronor, tack, hämta efter fem arbetsdagar.
Nu behövde man alltså inte längre komma med en bild som kunde godkännas av personen i luckan.
Fotot tas där, i den högteknologiska ansökningsburen.
”Ställ dig med ryggen mot bakskärmen. Titta in i linsen. Två blixtar!”
Första försöket underkändes, glasögonen blänkte. Alltså ska jag, glasögonbärare sen småskolan, plåtas utan.
Nytt försök.
-Perfekt! säjer kvinnan i luckan och trycker på lite fler knappar på sitt tangentbord.
Det lät ju bra. När togs senast en bild på mig som någon ansåg var perfekt?
-Så här kommer ditt nya pass att se ut, fortsatte hon ett par sekunder senare.
Framför mig på skärmen står alla data. Och där finns också bilden. Den perfekta.
-Förlåt, säjer jag, men man kan inte få en ny chans?
Jag ser nämligen helt folkilsken ut, sammanbiten, fotograferad ur lätt grodperspektiv, alla skavanker tydliga.
-Tyvärr, svarar den effektiva polisdamen, datorn säger att allt är precis som det ska.
Och så la hon till, lite vänligt: Jag kan trösta dig med att ingen blir nöjd!
Nehej. Men de närmaste tio åren ska jag alltså visa upp denna värdehandling. Med DEN bilden. En fördel är möjligen att ingen kommer att vilja stjäla mitt pass, i alla fall inte om de öppnar det först.
En av favoriterna i lättsamma avdelningen i min bokhylla, Erma Bombeck, har skrivit ”When you start to look like your passport photo, it´s time to go home” (När du börjar likna ditt passfoto är det dags att åka hem).
Jag grunnar nu på om det går att skriva uppföljaren.
Den ska förstås heta ”If you look like your passport photo, you should never leave home” eller ”Om du ser ut som på passfotot bör du inte gå ut över huvud taget”.
Och så slår mig ännu en tanke.
Jag kanske ser ut precis så där. Som på Det Perfekta Passfotot. Och blir tvungen att stanna hemma...
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu insåg jag nyss att det bara gäller några futtiga veckor till.
Alltså dags att skaffa ett nytt för de kommande tio åren.
Och det var ju att kliva in i en teknisk revolution.
När det blev min tur på passexpeditionen hade jag redan storögt hunnit studera hur några andra medborgare fick sina ansökningar avklarade.
En efter en kliver man in i vad som måste vara ett enda stort datortillbehör. Effektivt och snabbt, 400 kronor, tack, hämta efter fem arbetsdagar.
Nu behövde man alltså inte längre komma med en bild som kunde godkännas av personen i luckan.
Fotot tas där, i den högteknologiska ansökningsburen.
”Ställ dig med ryggen mot bakskärmen. Titta in i linsen. Två blixtar!”
Första försöket underkändes, glasögonen blänkte. Alltså ska jag, glasögonbärare sen småskolan, plåtas utan.
Nytt försök.
-Perfekt! säjer kvinnan i luckan och trycker på lite fler knappar på sitt tangentbord.
Det lät ju bra. När togs senast en bild på mig som någon ansåg var perfekt?
-Så här kommer ditt nya pass att se ut, fortsatte hon ett par sekunder senare.
Framför mig på skärmen står alla data. Och där finns också bilden. Den perfekta.
-Förlåt, säjer jag, men man kan inte få en ny chans?
Jag ser nämligen helt folkilsken ut, sammanbiten, fotograferad ur lätt grodperspektiv, alla skavanker tydliga.
-Tyvärr, svarar den effektiva polisdamen, datorn säger att allt är precis som det ska.
Och så la hon till, lite vänligt: Jag kan trösta dig med att ingen blir nöjd!
Nehej. Men de närmaste tio åren ska jag alltså visa upp denna värdehandling. Med DEN bilden. En fördel är möjligen att ingen kommer att vilja stjäla mitt pass, i alla fall inte om de öppnar det först.
En av favoriterna i lättsamma avdelningen i min bokhylla, Erma Bombeck, har skrivit ”When you start to look like your passport photo, it´s time to go home” (När du börjar likna ditt passfoto är det dags att åka hem).
Jag grunnar nu på om det går att skriva uppföljaren.
Den ska förstås heta ”If you look like your passport photo, you should never leave home” eller ”Om du ser ut som på passfotot bör du inte gå ut över huvud taget”.
Och så slår mig ännu en tanke.
Jag kanske ser ut precis så där. Som på Det Perfekta Passfotot. Och blir tvungen att stanna hemma...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 26, 2007
Kan man älska flera?
Frågan har ställts många gånger förut och den kommer att ställas igen.
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?
Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.
Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.
När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!
Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.
När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?
När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.
Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.
En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?
Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.
Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.
När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!
Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.
När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?
När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.
Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.
En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 25, 2007
Våffeldag
Det är våffeldagen i dag.
Våfflor brukar normalt sett utlösa viss entusiasm när familjen närmar sig middagsbordet.
Jag hade nog räknat med något liknande också ikväll, när jag tänkte ta fram laggen.
Då visar det sig att dottern har andra planer.
Ska göra våfflor med kompisarna, nämligen.
Det blir tredje kvällen den senaste veckan som hon väljer bort middag med familjen.
-Men så tråkigt, sa jag (lite gnälligt, erkännes), du äter väl snart aldrig middag med oss!
-Kan hända, blev svaret. Men jag har i alla fall kul!
Mhm.
Ett litet våffeltips som kanske kommer för sent just för den här dagen, men som kan komma till pass nästa gång det är dags: byt ut en del, max hälften, av det vanliga vetemjölet mot dinkelmjöl. Mättar mer, mer fibrer, lite nyttigare, helt enkelt! Och lika gott!
Copyright Klimakteriehäxan
Våfflor brukar normalt sett utlösa viss entusiasm när familjen närmar sig middagsbordet.
Jag hade nog räknat med något liknande också ikväll, när jag tänkte ta fram laggen.
Då visar det sig att dottern har andra planer.
Ska göra våfflor med kompisarna, nämligen.
Det blir tredje kvällen den senaste veckan som hon väljer bort middag med familjen.
-Men så tråkigt, sa jag (lite gnälligt, erkännes), du äter väl snart aldrig middag med oss!
-Kan hända, blev svaret. Men jag har i alla fall kul!
Mhm.
Ett litet våffeltips som kanske kommer för sent just för den här dagen, men som kan komma till pass nästa gång det är dags: byt ut en del, max hälften, av det vanliga vetemjölet mot dinkelmjöl. Mättar mer, mer fibrer, lite nyttigare, helt enkelt! Och lika gott!
Copyright Klimakteriehäxan
Bland idel döskallar
Det bor en döskalle i oss allihop. Varje mänskligt huvud blir förr eller senare förvandlat till ett benvitt kranium. Omöjligt att förneka, men samtidigt inget man väljer att gå och grunna på, eller hur?
Kommer så väl ihåg när min pappa hade gått bort. Hur jag dels reagerade på alla sammanhang i vilka folk slängde in ett dö- som förstärkning: dökul, dögott, dökonstigt, döfult. Varje gång högg det till lite nånstans i magtrakten. Och en stiliserad döskalle gjorde också ont.
I andra situationer när ett liv tagit slut har liknande saker inträffat. Ett barn frågar om en avliden morfar nu äts upp av djuren, en röntgenbild på en svår skada eller cancerutbredning har döskallen som fond. Nattsvart är känslan, ingenting annat än det.
Visst kan allt detta liknas vid förträngning, ett strutshuvud i sanden (fast det numera anses helt klart att strutsar aldrig kör ner huvudet i sanden!).
Men enligt urgammal sed markerar den vita döskallen fara. Sjörövarna seglar under en svart piratflagga som pryds av döskallen. Giftflaskan på apoteket hade länge samma beteckning, ibland kompletterad med två korslagda benknotor. De positiva vibbarna lyser helt med sin frånvaro.
Mot den bakgrunden blir det ännu märkligare att döskallemönster nu bitit sig fast i modevärlden. Ända in på babyavdelningen har döskallarna tagit sig.
Vad tycker ni om en stickad babymössa i svart med en vit döskalle mitt fram? Om en söt flickklänning i mjukaste trikå med små döskallar över hela plagget? Om ett brett läderbälte där spännet är ett kranium med blå gnistrande stenar i ögonhålorna och rött glitter på det utrymme som normalt är reserverat för hjärnan? Om alla sjalar med döskallar på? Om alla kranieförsedda t-tröjor?
Listan kan göras lång, och inga tecken syns på att döskalleparaden i modevärlden är på väg att tunnas ut.
Själv har jag lust att gå fram till småbarnsmamman i färd med att köpa döskallekläder till sin lilla unge och ta henne i örat, hårt.
Skulle också vilja fråga tonårsförebilden Sofi Fahrman, avbildad med döskallesjal, hur hon tänker.
Skinnskallarna och mc-dårarna struntar jag i.
Det är de andra, de vanliga, de snälla jag vill åt. De som antagligen inte tänkt alls utan bara går i någon annans fotspår. Och denna någon annan borde hitta på något roligare att frälsa sin kundkrets med, tycker jag.
Fast lite roligt var det ju när man för första gången hörde historien om tanten som såg bilden på döskallen och ordet ”GIFT” i stora bokstäver därunder.
-Nog är det väl konstigt, suckade damen, att karlar kan se ut hur som helst. Men gifta, det blir dom.
Bort med döskallarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer så väl ihåg när min pappa hade gått bort. Hur jag dels reagerade på alla sammanhang i vilka folk slängde in ett dö- som förstärkning: dökul, dögott, dökonstigt, döfult. Varje gång högg det till lite nånstans i magtrakten. Och en stiliserad döskalle gjorde också ont.
I andra situationer när ett liv tagit slut har liknande saker inträffat. Ett barn frågar om en avliden morfar nu äts upp av djuren, en röntgenbild på en svår skada eller cancerutbredning har döskallen som fond. Nattsvart är känslan, ingenting annat än det.
Visst kan allt detta liknas vid förträngning, ett strutshuvud i sanden (fast det numera anses helt klart att strutsar aldrig kör ner huvudet i sanden!).
Men enligt urgammal sed markerar den vita döskallen fara. Sjörövarna seglar under en svart piratflagga som pryds av döskallen. Giftflaskan på apoteket hade länge samma beteckning, ibland kompletterad med två korslagda benknotor. De positiva vibbarna lyser helt med sin frånvaro.
Mot den bakgrunden blir det ännu märkligare att döskallemönster nu bitit sig fast i modevärlden. Ända in på babyavdelningen har döskallarna tagit sig.
Vad tycker ni om en stickad babymössa i svart med en vit döskalle mitt fram? Om en söt flickklänning i mjukaste trikå med små döskallar över hela plagget? Om ett brett läderbälte där spännet är ett kranium med blå gnistrande stenar i ögonhålorna och rött glitter på det utrymme som normalt är reserverat för hjärnan? Om alla sjalar med döskallar på? Om alla kranieförsedda t-tröjor?
Listan kan göras lång, och inga tecken syns på att döskalleparaden i modevärlden är på väg att tunnas ut.
Själv har jag lust att gå fram till småbarnsmamman i färd med att köpa döskallekläder till sin lilla unge och ta henne i örat, hårt.
Skulle också vilja fråga tonårsförebilden Sofi Fahrman, avbildad med döskallesjal, hur hon tänker.
Skinnskallarna och mc-dårarna struntar jag i.
Det är de andra, de vanliga, de snälla jag vill åt. De som antagligen inte tänkt alls utan bara går i någon annans fotspår. Och denna någon annan borde hitta på något roligare att frälsa sin kundkrets med, tycker jag.
Fast lite roligt var det ju när man för första gången hörde historien om tanten som såg bilden på döskallen och ordet ”GIFT” i stora bokstäver därunder.
-Nog är det väl konstigt, suckade damen, att karlar kan se ut hur som helst. Men gifta, det blir dom.
Bort med döskallarna!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 24, 2007
Vi köper böcker - men läser vi dem?
Svenskarna köper allt fler böcker.
Försäljningen av så kallad allmänlitteratur gick under förra året upp med inte mindre än 7,4 procent.
Mest ökar bokköpen på nätet och i varuhus och stormarknader. Bokklubbarna och traditionell bokhandel har det svårare att klara priskonkurrensen, även om flest böcker totalt sett fortfarande säljs i en bokhandel av traditionell typ.
Men det faktum att vi köper många böcker behöver faktiskt inte betyda att fler böcker blir lästa. I Storbritannien har 4000 personer fått svara på frågor om sina vanor när det gäller att köpa och läsa böcker, och då visar det sig att över hälften, 55 procent, av alla böcker som köps aldrig blir lästa, åtminstone inte från pärm till pärm. I stället har de köpt böckerna för att imponera på sin omgivning – ”Odysseus” av James Joyce är ett bra val i den situationen, tycks det.
Ett par ryska klassiker stämplas av britterna som tråkiga. Det är ”Krig och fred” av Leo Tolstoj och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevski. Jo, det vet vi väl lite till mans att det är två romaner man bör ha läst – men här är det bara att erkänna: jag har inte orkat igenom någondera, så där är jag helt i fas med mina engelska bokläsarkollegor.
Lite mer överraskande är det kanske att JK Rowlings ”Harry Potter och den flammande bägaren” finns på listan över de allra tråkigaste böckerna, men antagligen hade trollerigrabben inte hamnat där om de som svarat i undersökningen varit yngre.
Biografier ser också bra ut i hyllan men verkar vara lätta att lägga ifrån sig utan att någonsin ta upp dem igen. Varken Bill Clinton eller Margaret Thatcher blir lästa, inte ens David Beckham! Hoppsan, nu kände jag igen mig igen. Lockar mig inte alls. Men jag har inte köpt dem heller!
Ibland kan bokköpare råka ut för helt andra problem. Man vill både köpa och läsa, men problem uppstår på vägen.
Folk blir generade när de ska fråga efter en viss bok – det skulle kunna handla om impotensproblem, Kamasutra eller som på 50-talet när den porrstämplade ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle var riktigt het.
Just nu visar det sig att Sverige har en sådan bok i vårutgivningen, (jag har redan skrivit om den ett par gånger), ”Bitterfittan” av Maria Sveland.
När de positiva recensionerna gjort sitt och kunderna går till närmsta bokhandel har de svårt att ta titeln i sin mun.
Så med flackande blick frågar man nu efter ”Bittermandel eller vad den nu heter” eller ”Bittra fiender kanske det var?” – om detta vittnar bl a en bibliotekschef i Skåne.
Och det trots att vi redan haft chansen att öva oss på titlar som ”Fittstim” och ”Kukbruk”.
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: Svensk Bokhandel, Daily Mail och Kristianstadsbladet
Försäljningen av så kallad allmänlitteratur gick under förra året upp med inte mindre än 7,4 procent.
Mest ökar bokköpen på nätet och i varuhus och stormarknader. Bokklubbarna och traditionell bokhandel har det svårare att klara priskonkurrensen, även om flest böcker totalt sett fortfarande säljs i en bokhandel av traditionell typ.
Men det faktum att vi köper många böcker behöver faktiskt inte betyda att fler böcker blir lästa. I Storbritannien har 4000 personer fått svara på frågor om sina vanor när det gäller att köpa och läsa böcker, och då visar det sig att över hälften, 55 procent, av alla böcker som köps aldrig blir lästa, åtminstone inte från pärm till pärm. I stället har de köpt böckerna för att imponera på sin omgivning – ”Odysseus” av James Joyce är ett bra val i den situationen, tycks det.
Ett par ryska klassiker stämplas av britterna som tråkiga. Det är ”Krig och fred” av Leo Tolstoj och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevski. Jo, det vet vi väl lite till mans att det är två romaner man bör ha läst – men här är det bara att erkänna: jag har inte orkat igenom någondera, så där är jag helt i fas med mina engelska bokläsarkollegor.
Lite mer överraskande är det kanske att JK Rowlings ”Harry Potter och den flammande bägaren” finns på listan över de allra tråkigaste böckerna, men antagligen hade trollerigrabben inte hamnat där om de som svarat i undersökningen varit yngre.
Biografier ser också bra ut i hyllan men verkar vara lätta att lägga ifrån sig utan att någonsin ta upp dem igen. Varken Bill Clinton eller Margaret Thatcher blir lästa, inte ens David Beckham! Hoppsan, nu kände jag igen mig igen. Lockar mig inte alls. Men jag har inte köpt dem heller!
Ibland kan bokköpare råka ut för helt andra problem. Man vill både köpa och läsa, men problem uppstår på vägen.
Folk blir generade när de ska fråga efter en viss bok – det skulle kunna handla om impotensproblem, Kamasutra eller som på 50-talet när den porrstämplade ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle var riktigt het.
Just nu visar det sig att Sverige har en sådan bok i vårutgivningen, (jag har redan skrivit om den ett par gånger), ”Bitterfittan” av Maria Sveland.
När de positiva recensionerna gjort sitt och kunderna går till närmsta bokhandel har de svårt att ta titeln i sin mun.
Så med flackande blick frågar man nu efter ”Bittermandel eller vad den nu heter” eller ”Bittra fiender kanske det var?” – om detta vittnar bl a en bibliotekschef i Skåne.
Och det trots att vi redan haft chansen att öva oss på titlar som ”Fittstim” och ”Kukbruk”.
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: Svensk Bokhandel, Daily Mail och Kristianstadsbladet
torsdag, mars 22, 2007
Vårtecken
Jag har alltså börjat samla på dem. Igen.
Vårtecknen.
Vad sägs om en annons för fästingvaccin?
"Snart är det fästingsäsong och vaccin finns redan" lovar de sprutglada som lever på att frälsa oss från bland annat TBE.
Jag kan också tänka mig att stödköpa en "Girlie" ur nya glassortimentet, du milde en sån fånig debatt - den kanske är god och då så!
Dessutom har jag sett flera sopmaskiner som rensar gatorna från vinterns kvarliggande sand och grus.
Yippeee!
Copyright Klimakteriehäxan
Vårtecknen.
Vad sägs om en annons för fästingvaccin?
"Snart är det fästingsäsong och vaccin finns redan" lovar de sprutglada som lever på att frälsa oss från bland annat TBE.
Jag kan också tänka mig att stödköpa en "Girlie" ur nya glassortimentet, du milde en sån fånig debatt - den kanske är god och då så!
Dessutom har jag sett flera sopmaskiner som rensar gatorna från vinterns kvarliggande sand och grus.
Yippeee!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 21, 2007
Våren kräver en GLD - även för "bingo wings"
Det är vårdagjämning, fast vädrets makter tycks ha missat det nästan helt.
Ändå kan detta vara en dag då man försiktigt, försiktigt kan börja tänka på sommar och sol. Snödropparna är i full fart, krokusar lyser som små glada prickar och en aning av grönt ligger över den hittills så gråa gräsmattan. Påskliljor sticker upp som små pigga spjut i rabatterna. Allt detta kan man glädja sig åt.
Och så, i alla fall just i år, bör man tänka på att skaffa sig en GLD.
GLD betyder en ”Great Little Dress” och det är vårens och sommarens mode-måste.
En sak har väldigt många av årets modeller gemensamt, och det är en riktig gåva till den vars midjemått passerat sin bäst-före-gräns: klänningen är ofta rak, som en lång t-tröja, eller med väldigt behärskad eller nedhasad midjemarkering.
Dessutom är en GLD av 2007 års snitt med nödvändighet kort, den slutar ovanför knäna.
Äsch, säger du kanske då, där sprack det.
Men så är det inte nödvändigtvis.
Klänningen kan bäras med bälte till ett par jeans eller över en tunn lång kjol, då blir det en tunika i stället, men det är också helt rätt. Har den ett skärp i tyget? Släng det och ta ett bälte i avvikande material och färg, råder en modeguru i Daily Telegraph. Samma källa dödskallestämplar också tights utan fot – ”they are SO last season, darling”... fast här finns ändå plats för alldeles egna beslut, känner jag (som köpte två par i höstas och bara använt det ena).
Mycket mönster handlar det också om, det inser man snabbt efter att ha bläddrat i några av vårens kataloger och damtidningar. Gärna svartvitt. Inte sällan har klänningen en avskärning eller markering under bysten. Men passa dig noga, säger den brittiska experten, fel stuk på empirelinjen förvandlar vilken kvinna som helst till höggravid. Empire gick just bort, med andra ord. Omlott är fortfarande att rekommendera för den storbystade, anser samma expert.
Och den som tycker att hertiginnegardinerna eller gäddhänget (eller vad man nu använder för beteckning på ospänstiga överarmar) omöjliggör användandet av ärmlöst behöver inte heller förtvivla. Det finns gott om olika ärmar i modebilden.
I England heter gäddhänget för övrigt ”bingo wing syndrome”.
Vårdagjämning, GLD och ärm – det blir BINGO, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Ändå kan detta vara en dag då man försiktigt, försiktigt kan börja tänka på sommar och sol. Snödropparna är i full fart, krokusar lyser som små glada prickar och en aning av grönt ligger över den hittills så gråa gräsmattan. Påskliljor sticker upp som små pigga spjut i rabatterna. Allt detta kan man glädja sig åt.
Och så, i alla fall just i år, bör man tänka på att skaffa sig en GLD.
GLD betyder en ”Great Little Dress” och det är vårens och sommarens mode-måste.
En sak har väldigt många av årets modeller gemensamt, och det är en riktig gåva till den vars midjemått passerat sin bäst-före-gräns: klänningen är ofta rak, som en lång t-tröja, eller med väldigt behärskad eller nedhasad midjemarkering.
Dessutom är en GLD av 2007 års snitt med nödvändighet kort, den slutar ovanför knäna.
Äsch, säger du kanske då, där sprack det.
Men så är det inte nödvändigtvis.
Klänningen kan bäras med bälte till ett par jeans eller över en tunn lång kjol, då blir det en tunika i stället, men det är också helt rätt. Har den ett skärp i tyget? Släng det och ta ett bälte i avvikande material och färg, råder en modeguru i Daily Telegraph. Samma källa dödskallestämplar också tights utan fot – ”they are SO last season, darling”... fast här finns ändå plats för alldeles egna beslut, känner jag (som köpte två par i höstas och bara använt det ena).
Mycket mönster handlar det också om, det inser man snabbt efter att ha bläddrat i några av vårens kataloger och damtidningar. Gärna svartvitt. Inte sällan har klänningen en avskärning eller markering under bysten. Men passa dig noga, säger den brittiska experten, fel stuk på empirelinjen förvandlar vilken kvinna som helst till höggravid. Empire gick just bort, med andra ord. Omlott är fortfarande att rekommendera för den storbystade, anser samma expert.
Och den som tycker att hertiginnegardinerna eller gäddhänget (eller vad man nu använder för beteckning på ospänstiga överarmar) omöjliggör användandet av ärmlöst behöver inte heller förtvivla. Det finns gott om olika ärmar i modebilden.
I England heter gäddhänget för övrigt ”bingo wing syndrome”.
Vårdagjämning, GLD och ärm – det blir BINGO, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 20, 2007
Tack för ett nytt ord!
Har just fått/lånat ett nytt ord.
Hittade det hos Bloggblad.
Explotant.
Explo-tant.
Det är en perfekt beskrivning av mitt sinnestillstånd efter en dag när det mesta vägrat fungera.
Hittade det hos Bloggblad.
Explotant.
Explo-tant.
Det är en perfekt beskrivning av mitt sinnestillstånd efter en dag när det mesta vägrat fungera.
måndag, mars 19, 2007
En missad stjärna som fortfarande lyser
Knappt har handflatorna svalnat efter Dolly-konserten i Globen förrän jag inser att jag missat en annan superartist, också på Sverige-besök.
Kris Kristofferson har framträtt på Cirkus i Stockholm ikväll.
Ja, jag hade väldigt gärna velat vara där, men upptäckte evenemanget så sent som i morse och hade inte kvällen ledig.
I dag är han 70 och naturligtvis inte i riktigt samma gamla goda form som för 30 år sedan.
Men förr i världen var han en man med sug i blick, en macho-typ med nallebjörnskvaliteter. Han har skrivit mängder av underbara sånger och gjort hur många filmroller som helst.
Lång och trogen tjänst i show business, helt enkelt.
Det är låtarna man minns bäst. Han lär ha börjat komponera och skriva texter 14 år gammal. Sedan dess har han producerat nya i en strid ström.
Som till exempel ”Help me make it through the night” är en kärlekssång som var ledmotiv i en film om en boxare på dekis och den balladen är evigt grön.
”Sunday Morning Coming Down” beskriver en präktig bakfylla, med vidhängande ångest. Den lånade Johnny Cash – som också sjöng tillsammans med Kris och Waylon Jennings i gruppen Highwaymen.
Och så, förstås, ”Me and Bobby McGee” som han själv sjöng in men som Janis Joplin ägde på 70-talet. Rader av artister har gjort den sen dess, Dolly Parton sjunger den på sin turné och Cornelis Vreeswijk gjorde den på svenska som ”Jag och Bosse Lidén”.
”From the coalmines of Kentucky to the California sun...” Det är en bit av resan med Bobby McGee som han tar oss med på.
Det sjöng han alldeles säkert ikväll igen.
Fast inte för mig.
Inte live, alltså.
Nu ska jag gå och leta upp skivan. Och trösta mig med att ljudet antagligen är bättre där än om jag suttit på Cirkus.
Kris, jag applåderar lite i alla fall, i min ensamhet. För en stjärna som fortfarande lyser klart.
Copyright Klimakteriehäxan
Kris Kristofferson har framträtt på Cirkus i Stockholm ikväll.
Ja, jag hade väldigt gärna velat vara där, men upptäckte evenemanget så sent som i morse och hade inte kvällen ledig.
I dag är han 70 och naturligtvis inte i riktigt samma gamla goda form som för 30 år sedan.
Men förr i världen var han en man med sug i blick, en macho-typ med nallebjörnskvaliteter. Han har skrivit mängder av underbara sånger och gjort hur många filmroller som helst.
Lång och trogen tjänst i show business, helt enkelt.
Det är låtarna man minns bäst. Han lär ha börjat komponera och skriva texter 14 år gammal. Sedan dess har han producerat nya i en strid ström.
Som till exempel ”Help me make it through the night” är en kärlekssång som var ledmotiv i en film om en boxare på dekis och den balladen är evigt grön.
”Sunday Morning Coming Down” beskriver en präktig bakfylla, med vidhängande ångest. Den lånade Johnny Cash – som också sjöng tillsammans med Kris och Waylon Jennings i gruppen Highwaymen.
Och så, förstås, ”Me and Bobby McGee” som han själv sjöng in men som Janis Joplin ägde på 70-talet. Rader av artister har gjort den sen dess, Dolly Parton sjunger den på sin turné och Cornelis Vreeswijk gjorde den på svenska som ”Jag och Bosse Lidén”.
”From the coalmines of Kentucky to the California sun...” Det är en bit av resan med Bobby McGee som han tar oss med på.
Det sjöng han alldeles säkert ikväll igen.
Fast inte för mig.
Inte live, alltså.
Nu ska jag gå och leta upp skivan. Och trösta mig med att ljudet antagligen är bättre där än om jag suttit på Cirkus.
Kris, jag applåderar lite i alla fall, i min ensamhet. För en stjärna som fortfarande lyser klart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 18, 2007
Vad finns i ett läshuvud?
Flickor ska inte läsa för mycket.
För om de gör det hoppar livmodern upp i hjärnan.
Och det kan ju var och en räkna ut att det måste ställa till problem.
Det ger dessutom uttrycket "läshuvud" nya dimensioner.
Har jag fått en knäpp?
Inte alls, jag har bara ökat på min allmänbildning. Och det gjorde jag genom att lyssna på ”Filosofiska rummet” i radions P1.
Förr i världen var det alltså en utbredd uppfattning att den som var av kvinnligt kön tog skada av att umgås alltför intensivt med böcker.
Den del av kvinnokroppen där människofröet skulle gro förflyttade sig till skallen.
Ja, vem skulle vilja ta den risken?
Alltså var väl denna myt ännu ett sätt att hålla flickor på mattan och mansdominansen oanfrätt.
Vad som kunde hända om den belästa flickan trots allt blev gravid, det blev jag dock inte upplyst om i radioprogrammet.
Själv har jag just läst ut ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den var bättre än jag trodde, jag hade ju mina reservationer mot titeln… Men en hel del saker att känna igen sig i fanns mellan pärmarna, trots åldersskillnader och väldigt olika uppväxtmiljöer. Lite bitterfittiga kan vi kanske trots allt bli lite till mans (kvinns).
En sak är i alla fall säker: även efter denna bok är jag rätt övertygad om att min livmoder sitter där den sitter.
Och det är alltså inte i skallen.
Copyright Klimakteriehäxan
För om de gör det hoppar livmodern upp i hjärnan.
Och det kan ju var och en räkna ut att det måste ställa till problem.
Det ger dessutom uttrycket "läshuvud" nya dimensioner.
Har jag fått en knäpp?
Inte alls, jag har bara ökat på min allmänbildning. Och det gjorde jag genom att lyssna på ”Filosofiska rummet” i radions P1.
Förr i världen var det alltså en utbredd uppfattning att den som var av kvinnligt kön tog skada av att umgås alltför intensivt med böcker.
Den del av kvinnokroppen där människofröet skulle gro förflyttade sig till skallen.
Ja, vem skulle vilja ta den risken?
Alltså var väl denna myt ännu ett sätt att hålla flickor på mattan och mansdominansen oanfrätt.
Vad som kunde hända om den belästa flickan trots allt blev gravid, det blev jag dock inte upplyst om i radioprogrammet.
Själv har jag just läst ut ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den var bättre än jag trodde, jag hade ju mina reservationer mot titeln… Men en hel del saker att känna igen sig i fanns mellan pärmarna, trots åldersskillnader och väldigt olika uppväxtmiljöer. Lite bitterfittiga kan vi kanske trots allt bli lite till mans (kvinns).
En sak är i alla fall säker: även efter denna bok är jag rätt övertygad om att min livmoder sitter där den sitter.
Och det är alltså inte i skallen.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 16, 2007
We will always love you too, Dolly!
Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.
Damer som inte rostar
Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
En Dolly-historia till
Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet berättar i dagens tidning en personlig historia om ett möte med Dolly Parton som placerar honom i de trogna Dolly-kramarnas skara.
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 15, 2007
Nu är Dolly nära - men alltför nära är nog inte så bra...
I morgon är det dags.
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
Utmaning: en riktig träda-fram-are
En utmaning kom min väg för en kort tid sedan. Det var Snigel som tyckte jag skulle greppa en stafettpinne. Klart man ställer upp! Så här är det:
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Vissa saker har jag gemensamt med min utmanare. Vi kan till exempel inte busvissla någon av oss. Och båda gillar vi Polly, även om jag är försiktigare med den konsumtionen numer, för att värja mig mot nya tandläkarräkningar. Tror faktiskt att jag också tar på mig strumporna i samma ordning som Snigel.
Men jag måste förstås komma med sex egna avslöjanden också. Håll i er!
1. När frissan gjort mörka slingor i mitt hår blev jag rädd för min egen spegelbild, som jag inte kände igen. Det gick över – slingorna bleknade ju också, förstås.
2. Fickparkering är en av mina bättre idrottsgrenar. I min gamla bil, en Nissan Micra, var jag i mästarklass, tro det eller ej.
3. Jag är löjligt förtjust i Margaritas, annars har jag ganska måttliga alkoholvanor.
4. Första gången jag bakade pepparkakor själv till jul blev resultatet helt enkelt lysande. Därför skickade jag hem några hjärtan med posten i ett brev till mamma, för att hon skulle bli imponerad. Om de kom fram? Jo då, som pepparkaksmjöl. Förstås. Gjorde måttligt intryck. Men jag var stolt ändå.
5. Jag har drabbats av ett ohyggligt återfall av M/S Röj-beroende. Försöker slå mina gamla rekord i jakten på de försåtliga minorna. Det går inte särskilt bra, men jag kan inte sluta.
6. Jag älskar koltrastar. Speciellt i kombination med vårsol och spirande grönska. En period umgicks jag dagligen med en koltrast, som satt och sjöng på ett räcke alldeles utanför mitt fönster på jobbet. Han satt kvar när jag närmade mig och svarade till och med när jag pratade med honom… Men nu har jag flyttat till annat skrivbord. Koltrasten kanske är kvar. Jag saknar honom. Fast som tur är är det också med koltrastar så, att mister du en står dig tusenden åter. Tack och lov.
Nu ska vi se om jag kan hitta sex bloggande kollegor som är beredda att hugga tag i denna utmaning. Vad säger ni, Bloggblad, Pumans dotter, Mildamakter, Jr, Ryssbält tapes och Hannele?
Kan vi få några träda-fram-are till, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Vissa saker har jag gemensamt med min utmanare. Vi kan till exempel inte busvissla någon av oss. Och båda gillar vi Polly, även om jag är försiktigare med den konsumtionen numer, för att värja mig mot nya tandläkarräkningar. Tror faktiskt att jag också tar på mig strumporna i samma ordning som Snigel.
Men jag måste förstås komma med sex egna avslöjanden också. Håll i er!
1. När frissan gjort mörka slingor i mitt hår blev jag rädd för min egen spegelbild, som jag inte kände igen. Det gick över – slingorna bleknade ju också, förstås.
2. Fickparkering är en av mina bättre idrottsgrenar. I min gamla bil, en Nissan Micra, var jag i mästarklass, tro det eller ej.
3. Jag är löjligt förtjust i Margaritas, annars har jag ganska måttliga alkoholvanor.
4. Första gången jag bakade pepparkakor själv till jul blev resultatet helt enkelt lysande. Därför skickade jag hem några hjärtan med posten i ett brev till mamma, för att hon skulle bli imponerad. Om de kom fram? Jo då, som pepparkaksmjöl. Förstås. Gjorde måttligt intryck. Men jag var stolt ändå.
5. Jag har drabbats av ett ohyggligt återfall av M/S Röj-beroende. Försöker slå mina gamla rekord i jakten på de försåtliga minorna. Det går inte särskilt bra, men jag kan inte sluta.
6. Jag älskar koltrastar. Speciellt i kombination med vårsol och spirande grönska. En period umgicks jag dagligen med en koltrast, som satt och sjöng på ett räcke alldeles utanför mitt fönster på jobbet. Han satt kvar när jag närmade mig och svarade till och med när jag pratade med honom… Men nu har jag flyttat till annat skrivbord. Koltrasten kanske är kvar. Jag saknar honom. Fast som tur är är det också med koltrastar så, att mister du en står dig tusenden åter. Tack och lov.
Nu ska vi se om jag kan hitta sex bloggande kollegor som är beredda att hugga tag i denna utmaning. Vad säger ni, Bloggblad, Pumans dotter, Mildamakter, Jr, Ryssbält tapes och Hannele?
Kan vi få några träda-fram-are till, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 14, 2007
Rapport från London – och ett par tips!
Trodde att det var en omöjlighet.
Men nu vet jag.
Det ÄR fullt möjligt att tillbringa flera dagar i London utan att trängas med alla andra på de stora shoppingstråken.
Den här gången har jag kommit hem igen utan att ha tagit ett enda steg på vare sig Oxford eller Regent Street. Inte haft Harvey Nichols eller Harrods inom synhåll. Inte sniffat på dofterna på Fortnum & Masons i och för sig underbara matavdelning.
Fast jag har gjort andra och nya bekantskaper som inte går av för hackor.
Ta till exempel utflyktsmålet Greenwich Park, där visserligen den stolta Cutty Sark gjorts osynlig för renovering och återinvigning först hösten 2008, men där man ändå bjuds på härlig utsikt, stora gröna ytor, mycket mera utrymme än i exempelvis Hyde Park. Noll-meridianen kan man grensla och sin klocka kan man ställa så superexakt som bara Greenwich Mean Time-uret visar.
Och nere vid piren, där man kan ta båt till Westminster, finns en marknad med såväl antikviteter (nåja) som mat och blommor. Dessutom olika sorters matställen – åt en underbar grillad bit chevre med sallad på trottaren i solsken och minst 18 plusgrader, trots att det bara är mars!
Tillbaka till staden, om man inte väljer vattenvägen, åker man med t-banetåget som har spåren över jord och låter passagerarna titta på Docklands, med rolig arkitektur, flikar av vatten och till och med en småbåtshamn.
Eller åk t-banan till Camden Town och ta en liten promenad längs kanalen, som har en alldeles riktig sluss. Ett enormt marknadsområde ligger runt omkring, med jätteskojiga affärer. Att titta på utbudet i punkbutikerna har sin speciella charm, de svarta långrockarna som bl a varje syntare med självaktning ska ha finns i alla storlekar i den sortens affärer, gotharnas kängor har nitar i mängder, klackarna är sylvassa och skyhöga. Den som prompt ska klä sig i kamouflage hittar sina prylar, men här finns också tovade väskor från Nepal, indiska tyger, smycken i alla prisklasser – uppräkningen kan göras hur lång som helst, och man måste verkligen inte handla, det räcker med att titta!
Här kan man också välja och vraka bland maträtterna: asiatiskt (man får provsmaka!), kebab, varm korv, pizza och paj. Det fräser om wok-pannorna och ångar frestande kring grillarna. Allt ser fräscht ut och man blir garanterat mätt för ungefär en svensk 50-lapp, vilket är klart konkurrenskraftigt i London, som numera bara slås av Moskva när det gäller första platsen på listan över städer med högst levnadsomkostnader i Europa. Detta enligt en årligen återkommande undersökning, i vilken Moskva för övrigt även har världsrekordet.
Men för den som ändå måste gå på åtminstone en liten köprunda vill jag gärna komma med två små tips: Dorothy Perkins, som finns inte bara på huvudgatorna, är oslagbar när det gäller trendiga väskor i riktigt skinn. Förvånansvärt bra priser! Exempel: rymlig och jättesnygg kasse: 25 pund. Liten och söt handväska: 4 pund.
Och så den för mig nya kedjan Evans, som har både ”normala” och större storlekar – upp till 30, tror jag rent av, och det betyder mått som räcker väldigt långt upp i viktklasserna. Klart hyfsad prisnivå.
Dessutom: tycker du som jag att Margarita är en av världens trevligaste drinkar?
Gå då till Texas Embassy, ett kvarter från Trafalgar Square, och beställ en Frozen Margarita. Den serveras i ölsejdel och är superb.
Värt en omväg, men kan också med fördel kombineras med ett besök på National Portrait Gallery som ligger precis bredvid. Museet har en fantastisk shop och just nu kan man alldeles gratis se en utställning av klassiska och berömda konstverk, under rubriken ”Från Monet till Picasso”. Inte fy skam det heller!
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu vet jag.
Det ÄR fullt möjligt att tillbringa flera dagar i London utan att trängas med alla andra på de stora shoppingstråken.
Den här gången har jag kommit hem igen utan att ha tagit ett enda steg på vare sig Oxford eller Regent Street. Inte haft Harvey Nichols eller Harrods inom synhåll. Inte sniffat på dofterna på Fortnum & Masons i och för sig underbara matavdelning.
Fast jag har gjort andra och nya bekantskaper som inte går av för hackor.
Ta till exempel utflyktsmålet Greenwich Park, där visserligen den stolta Cutty Sark gjorts osynlig för renovering och återinvigning först hösten 2008, men där man ändå bjuds på härlig utsikt, stora gröna ytor, mycket mera utrymme än i exempelvis Hyde Park. Noll-meridianen kan man grensla och sin klocka kan man ställa så superexakt som bara Greenwich Mean Time-uret visar.
Och nere vid piren, där man kan ta båt till Westminster, finns en marknad med såväl antikviteter (nåja) som mat och blommor. Dessutom olika sorters matställen – åt en underbar grillad bit chevre med sallad på trottaren i solsken och minst 18 plusgrader, trots att det bara är mars!
Tillbaka till staden, om man inte väljer vattenvägen, åker man med t-banetåget som har spåren över jord och låter passagerarna titta på Docklands, med rolig arkitektur, flikar av vatten och till och med en småbåtshamn.
Eller åk t-banan till Camden Town och ta en liten promenad längs kanalen, som har en alldeles riktig sluss. Ett enormt marknadsområde ligger runt omkring, med jätteskojiga affärer. Att titta på utbudet i punkbutikerna har sin speciella charm, de svarta långrockarna som bl a varje syntare med självaktning ska ha finns i alla storlekar i den sortens affärer, gotharnas kängor har nitar i mängder, klackarna är sylvassa och skyhöga. Den som prompt ska klä sig i kamouflage hittar sina prylar, men här finns också tovade väskor från Nepal, indiska tyger, smycken i alla prisklasser – uppräkningen kan göras hur lång som helst, och man måste verkligen inte handla, det räcker med att titta!
Här kan man också välja och vraka bland maträtterna: asiatiskt (man får provsmaka!), kebab, varm korv, pizza och paj. Det fräser om wok-pannorna och ångar frestande kring grillarna. Allt ser fräscht ut och man blir garanterat mätt för ungefär en svensk 50-lapp, vilket är klart konkurrenskraftigt i London, som numera bara slås av Moskva när det gäller första platsen på listan över städer med högst levnadsomkostnader i Europa. Detta enligt en årligen återkommande undersökning, i vilken Moskva för övrigt även har världsrekordet.
Men för den som ändå måste gå på åtminstone en liten köprunda vill jag gärna komma med två små tips: Dorothy Perkins, som finns inte bara på huvudgatorna, är oslagbar när det gäller trendiga väskor i riktigt skinn. Förvånansvärt bra priser! Exempel: rymlig och jättesnygg kasse: 25 pund. Liten och söt handväska: 4 pund.
Och så den för mig nya kedjan Evans, som har både ”normala” och större storlekar – upp till 30, tror jag rent av, och det betyder mått som räcker väldigt långt upp i viktklasserna. Klart hyfsad prisnivå.
Dessutom: tycker du som jag att Margarita är en av världens trevligaste drinkar?
Gå då till Texas Embassy, ett kvarter från Trafalgar Square, och beställ en Frozen Margarita. Den serveras i ölsejdel och är superb.
Värt en omväg, men kan också med fördel kombineras med ett besök på National Portrait Gallery som ligger precis bredvid. Museet har en fantastisk shop och just nu kan man alldeles gratis se en utställning av klassiska och berömda konstverk, under rubriken ”Från Monet till Picasso”. Inte fy skam det heller!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 12, 2007
Sex saker du (kanske) inte vet om London
o Det är 80 procent större risk att dö på cykel i London-trafiken än att omkomma i en bilolycka.
o Londons taxichaufförer lär sig staden genom att köra runt på motorcykel med karta på styret. Det kan ta flera år innan de klarar slutprovet.
o H&M öppnar sin nya stora och extra lyxiga London-butik i veckan.
o Clas Ohlson kommer snart efter med sin första etablering i England.
o Drottningen har ett övernattningsrum i Houses of Parliament. Fast ingen tros ha använt det på ungefär 100 år. Hon har ju bara några meter hem, förstås.
o Richard Schiff (Toby i Vita Huset) har bytt West Wing mot West End. Nu står han på scenen här, på Duchess Theatre. Och han ser precis ut som Toby, men det tycks inte hjälpa – recensionerna har varit blandade men mest negativa.
Copyright Klimakteriehaxan
o Londons taxichaufförer lär sig staden genom att köra runt på motorcykel med karta på styret. Det kan ta flera år innan de klarar slutprovet.
o H&M öppnar sin nya stora och extra lyxiga London-butik i veckan.
o Clas Ohlson kommer snart efter med sin första etablering i England.
o Drottningen har ett övernattningsrum i Houses of Parliament. Fast ingen tros ha använt det på ungefär 100 år. Hon har ju bara några meter hem, förstås.
o Richard Schiff (Toby i Vita Huset) har bytt West Wing mot West End. Nu står han på scenen här, på Duchess Theatre. Och han ser precis ut som Toby, men det tycks inte hjälpa – recensionerna har varit blandade men mest negativa.
Copyright Klimakteriehaxan
Magnolian blommar
Krokusarna är nästan slut.
Påskliljorna blommar för fullt, det är härligt slösaktigt gott om lökväxter i parker och rabatter. Tusenskönorna har invaderat de knallgröna gräsmattorna.
Magnolian blommar så underbart som bara magnolia kan, andra träd har också slagit ut.
Det är helt enkelt vår.
I går, i 17 graders värme, knallade folk omkring i minikjol och bara ben, med vårens nya klackar på skorna – en variant på kilklack som liksom karvats till så att de till dels också är en klack. Ingen har turban, det tackar vi särskilt för.
Grabbarna har t-shirt och inte mycket mer, inte sällan i kombination med shorts. Har de bil kör de gärna nedcabbat.
I dag lovar meteorologen 18 grader och mera sol.
Det är vår.
I London i alla fall.
Men hur kunde jag glömma att ta med solglasögon?
Men så vitt jag förstår är det på g även där hemma – även om vi ligger en bit efter. Men det får man se från den ljusa sidan: vi har lökväxterna och magnolian kvar.
För att inte tala om vita och blå sippor.
Hej vår!
Copyright Klimakteriehaxan
Påskliljorna blommar för fullt, det är härligt slösaktigt gott om lökväxter i parker och rabatter. Tusenskönorna har invaderat de knallgröna gräsmattorna.
Magnolian blommar så underbart som bara magnolia kan, andra träd har också slagit ut.
Det är helt enkelt vår.
I går, i 17 graders värme, knallade folk omkring i minikjol och bara ben, med vårens nya klackar på skorna – en variant på kilklack som liksom karvats till så att de till dels också är en klack. Ingen har turban, det tackar vi särskilt för.
Grabbarna har t-shirt och inte mycket mer, inte sällan i kombination med shorts. Har de bil kör de gärna nedcabbat.
I dag lovar meteorologen 18 grader och mera sol.
Det är vår.
I London i alla fall.
Men hur kunde jag glömma att ta med solglasögon?
Men så vitt jag förstår är det på g även där hemma – även om vi ligger en bit efter. Men det får man se från den ljusa sidan: vi har lökväxterna och magnolian kvar.
För att inte tala om vita och blå sippor.
Hej vår!
Copyright Klimakteriehaxan
fredag, mars 09, 2007
Nedräkning
Nedräkningen har börjat.
Det är bara en liten vecka kvar nu.
Nästa fredag kväll är det dags.
Då bänkar jag mig tillsammans med en himla massa likasinnade för en riktig högtidsstund i Globen.
Dolly Parton-dags.
Hon hade premiär på sin turné i veckan, i Horsens i Danmark. Och de recensioner jag sett är översvallande. Fullblodsproffs kallas hon för – ja, fattas bara annat. Man slår fast att hon numera uppnått en viss artiststatus, det är inte längre töntigt att gilla Dolly.
Tänk att även recensenter nu kommit så långt som till att fatta det!
”Bara att kapitulera” skriver en, som förstås ändå inte kan låta bli en sväng om fettsugning och plastikoperationer. Det blir bara så med Dolly.
”Omöjlig att stå emot” konstaterar näste man – jo, bara män tycka ha recenserat Dolly i Horsens.
Om det betyder något kan man förstås fundera över.
”Man påminns om vilken enastående sångerska Dolly Parton faktiskt är, hur det finns en särskild sorts lyster som kommer fram när hon satsar för fullt i sina raka, gammaldags melodier.” fortsätter han – ja översvallande är ordet.
Själv kommer jag också med största säkerhet att svalla över.
Europa har väntat i nästan 30 år på att Dolly skulle komma hit.
Jag har inte väntat riktigt lika länge – men nu är det bara en liten vecka kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Vill du läsa recensionerna? Varsågod – klicka här och här och här.
Dessutom kan du klicka här och läsa om Dolly Partons bortglömda kroppsdelar.
Och om du undrar om uttrycket ”bara en liten vecka” så är det ärligen lånat ur barnboken om Bella och Gustav av Eva Eriksson – en fenomenal bok som roar både ungar och vuxna!
Det är bara en liten vecka kvar nu.
Nästa fredag kväll är det dags.
Då bänkar jag mig tillsammans med en himla massa likasinnade för en riktig högtidsstund i Globen.
Dolly Parton-dags.
Hon hade premiär på sin turné i veckan, i Horsens i Danmark. Och de recensioner jag sett är översvallande. Fullblodsproffs kallas hon för – ja, fattas bara annat. Man slår fast att hon numera uppnått en viss artiststatus, det är inte längre töntigt att gilla Dolly.
Tänk att även recensenter nu kommit så långt som till att fatta det!
”Bara att kapitulera” skriver en, som förstås ändå inte kan låta bli en sväng om fettsugning och plastikoperationer. Det blir bara så med Dolly.
”Omöjlig att stå emot” konstaterar näste man – jo, bara män tycka ha recenserat Dolly i Horsens.
Om det betyder något kan man förstås fundera över.
”Man påminns om vilken enastående sångerska Dolly Parton faktiskt är, hur det finns en särskild sorts lyster som kommer fram när hon satsar för fullt i sina raka, gammaldags melodier.” fortsätter han – ja översvallande är ordet.
Själv kommer jag också med största säkerhet att svalla över.
Europa har väntat i nästan 30 år på att Dolly skulle komma hit.
Jag har inte väntat riktigt lika länge – men nu är det bara en liten vecka kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Vill du läsa recensionerna? Varsågod – klicka här och här och här.
Dessutom kan du klicka här och läsa om Dolly Partons bortglömda kroppsdelar.
Och om du undrar om uttrycket ”bara en liten vecka” så är det ärligen lånat ur barnboken om Bella och Gustav av Eva Eriksson – en fenomenal bok som roar både ungar och vuxna!
torsdag, mars 08, 2007
På kvinnodagen
Det är den internationella kvinnodagen i dag.
Är du kvinna?
Du har min djupaste medkänsla. Läge för kondoleanser, helt enkelt.
För hade du i stället fötts som man så hade du förmodligen
o haft bättre betalt för det jobb du gör
o haft bättre service hemma
o haft större tyngd i de flesta sammanhang – i politiken, i företagsvärlden t ex
o inte behövt höra att en bra kock nästan alltid är en man
o haft mindre problem med att se tillräckligt bra ut
o fått mer uppskattning för det du uträttar hemma
o haft mindre bekymmer för din omgivning
o haft lättare att avancera i karriären
o haft bättre självkänsla vare sig du förtjänar det eller inte
o aldrig riskerat att på fullaste allvar bli kallad Klimakteriehäxa
Och känner du inte igen något av dessa problem – då ber jag att få gratulera.
Oavsett dagen.
Copyright Klimakteriehäxan
Är du kvinna?
Du har min djupaste medkänsla. Läge för kondoleanser, helt enkelt.
För hade du i stället fötts som man så hade du förmodligen
o haft bättre betalt för det jobb du gör
o haft bättre service hemma
o haft större tyngd i de flesta sammanhang – i politiken, i företagsvärlden t ex
o inte behövt höra att en bra kock nästan alltid är en man
o haft mindre problem med att se tillräckligt bra ut
o fått mer uppskattning för det du uträttar hemma
o haft mindre bekymmer för din omgivning
o haft lättare att avancera i karriären
o haft bättre självkänsla vare sig du förtjänar det eller inte
o aldrig riskerat att på fullaste allvar bli kallad Klimakteriehäxa
Och känner du inte igen något av dessa problem – då ber jag att få gratulera.
Oavsett dagen.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 07, 2007
Nyblivna mammors nojor - och lite till...
Ibland når nyheter en sent. Om det är tråkiga saker som hänt kan det kanske vara lika bra – men goda nyheter får man som bekant aldrig för många av, och inte kan de droppa för tätt heller.
Nu visar det sig att en av dina och mina kära gemensamma (jo, det tror jag) väninnor faktiskt blivit mamma. Hon blev det redan i juni i fjol och jag har inte haft en aaaaaning. Råkade upptäcka det nyss under en slentrianmässig tur på nätet.
Den nyblivna mamman skriver alldeles själv: ”Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Barnet jag fött är den underbaraste lilla varelse som någonsin skådats.”
Nej, alls ingen originell reaktion, jag håller med – det är ju precis så vi har känt det, när vi legat där med ett litet rödskrynkligt knyte på armen och förundrat räknat fingrar och tår medan underverket växelvis viftat okontrollerat med armarna, gnytt lite grand eller helt enkelt tagit sig en extra lur.
Men sedan radar modern upp diverse andra saker som händer kring hennes BB-säng och även här finns ett och annat som kan kännas igen.
-Ska du inte sätta på honom lite mera kläder? (nybliven mormor på besök).
-Och hur går det med amningen här då? (hurtfrisk barnsköterska).
-Äsch, lite ska han väl tåla! (pappa råkar tappa greppet och bebisen huvudet).
Dessutom några mamma-nojor. Som till exempel:
Tänk om jag tappar honom i toan och spolar ner honom!
Tänk om jag skulle råka stoppa in honom i torktumlaren och sätta igång den?
Tänk om vi, hans föräldrar, dör och ingen tar hand om honom?
Och du milde tid, detta är förstås bara början på ett nytt liv som kommer att bestå av oavbruten oro!
Nog nickar man igenkännande, om inte till precis allt så i alla fall till vissa delar. Själv brukade jag hålla fast handtaget till barnvagnen så att fingrarna vitnade eftersom en av våra vanligaste promenadsträckor delvis bestod av en rätt brant utförsbacke mot vatten. För tänk om jag skulle tappa taget…
Redan på hemväg från sjukhuset med min förstfödde spanade jag efter eventuella bebistjuvar som skulle sno babysittern med sitt ovärderliga innehåll ur mina armar. För att inte tala om modet med vinterluvor med barnets namn på mösskanten – en bekant från USA förklarade att på det viset visste ju varenda kidnappare direkt vad ungen hette, och så blev det jätteenkelt att ta kontakt… Inga sådana mössor kom över vår tröskel, den saken var säker.
Vi som blir mammor, vi blir naturligtvis olika nojiga, men lite noja tror jag vi drabbas av allihop.
Vår väninna som fick sitt barn i juni i fjol har inte haft tid att rapportera mer om sitt nya liv som småbarnsförälder, vilket är synd för det skulle nog ha roat oss lite till mans. Det stora klivet från singelstadiet till mammarollen är inte bara omstörtande, det är förmodligen också ganska likartat för de flesta.
Den här mamman heter Bridget Jones, alias Helen Fielding, och hennes spalt in The Independent är stängd för föräldraledighet.
Men artikeln om själva nedkomsten och dagarna som följde kan du läsa i sin helhet här.
Mycket nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu visar det sig att en av dina och mina kära gemensamma (jo, det tror jag) väninnor faktiskt blivit mamma. Hon blev det redan i juni i fjol och jag har inte haft en aaaaaning. Råkade upptäcka det nyss under en slentrianmässig tur på nätet.
Den nyblivna mamman skriver alldeles själv: ”Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Barnet jag fött är den underbaraste lilla varelse som någonsin skådats.”
Nej, alls ingen originell reaktion, jag håller med – det är ju precis så vi har känt det, när vi legat där med ett litet rödskrynkligt knyte på armen och förundrat räknat fingrar och tår medan underverket växelvis viftat okontrollerat med armarna, gnytt lite grand eller helt enkelt tagit sig en extra lur.
Men sedan radar modern upp diverse andra saker som händer kring hennes BB-säng och även här finns ett och annat som kan kännas igen.
-Ska du inte sätta på honom lite mera kläder? (nybliven mormor på besök).
-Och hur går det med amningen här då? (hurtfrisk barnsköterska).
-Äsch, lite ska han väl tåla! (pappa råkar tappa greppet och bebisen huvudet).
Dessutom några mamma-nojor. Som till exempel:
Tänk om jag tappar honom i toan och spolar ner honom!
Tänk om jag skulle råka stoppa in honom i torktumlaren och sätta igång den?
Tänk om vi, hans föräldrar, dör och ingen tar hand om honom?
Och du milde tid, detta är förstås bara början på ett nytt liv som kommer att bestå av oavbruten oro!
Nog nickar man igenkännande, om inte till precis allt så i alla fall till vissa delar. Själv brukade jag hålla fast handtaget till barnvagnen så att fingrarna vitnade eftersom en av våra vanligaste promenadsträckor delvis bestod av en rätt brant utförsbacke mot vatten. För tänk om jag skulle tappa taget…
Redan på hemväg från sjukhuset med min förstfödde spanade jag efter eventuella bebistjuvar som skulle sno babysittern med sitt ovärderliga innehåll ur mina armar. För att inte tala om modet med vinterluvor med barnets namn på mösskanten – en bekant från USA förklarade att på det viset visste ju varenda kidnappare direkt vad ungen hette, och så blev det jätteenkelt att ta kontakt… Inga sådana mössor kom över vår tröskel, den saken var säker.
Vi som blir mammor, vi blir naturligtvis olika nojiga, men lite noja tror jag vi drabbas av allihop.
Vår väninna som fick sitt barn i juni i fjol har inte haft tid att rapportera mer om sitt nya liv som småbarnsförälder, vilket är synd för det skulle nog ha roat oss lite till mans. Det stora klivet från singelstadiet till mammarollen är inte bara omstörtande, det är förmodligen också ganska likartat för de flesta.
Den här mamman heter Bridget Jones, alias Helen Fielding, och hennes spalt in The Independent är stängd för föräldraledighet.
Men artikeln om själva nedkomsten och dagarna som följde kan du läsa i sin helhet här.
Mycket nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 04, 2007
Din dator - pojke eller flicka?
Ibland är mailboxen riktig tråkig att öppna. Bara massutskick eller ointressanta besked.
Men ibland blir man lite uppiggad.
Som i dag, när en väninna valt att förmedla resultatet av ett litet grupparbete i en skolklass.
Uppgiften gällde att könsbestämma våra datorer.
Är datorn en han eller en hon?
Eleverna delades upp i pojkar och flickor.
Grupperna kom fram till olika beslut.
Tjejerna slog fast att en dator definitivt är en "han".
Beslutet grundades på fyra fakta:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan
att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men
hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon".
De kunde också rada upp fyra skäl till sitt val av datorkön.
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Jahaja - vilken sorts dator har du? Pojke eller flicka?
Men ibland blir man lite uppiggad.
Som i dag, när en väninna valt att förmedla resultatet av ett litet grupparbete i en skolklass.
Uppgiften gällde att könsbestämma våra datorer.
Är datorn en han eller en hon?
Eleverna delades upp i pojkar och flickor.
Grupperna kom fram till olika beslut.
Tjejerna slog fast att en dator definitivt är en "han".
Beslutet grundades på fyra fakta:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan
att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men
hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon".
De kunde också rada upp fyra skäl till sitt val av datorkön.
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Jahaja - vilken sorts dator har du? Pojke eller flicka?
lördag, mars 03, 2007
Drabbad av Passiv Stickning
Är stickning hett igen?
Vissa förståsigpåare hävdar det.
Jag är inte övertygad. Framför allt inte för egen del.
Genom åren har jag visserligen producerat både det ena och det andra med garn och stickor. (Min start på karriären som stickerska finns förresten redan att läsa här!).
Och den där känslan man upplever när en stickning blivit ett plagg och är redo för användning, den går nästan inte att beskriva. Plötsligt är man förvandlad till en ny Kaffe Fassett, fast betydligt mera skrytsam:
Ser ni inte – jag har gjort den själv! Fattar ni vilket jobb, vilken energi? Visst är den snygg? Visst ser den jämn och proffsig ut? Fina färger va? Nog önskar du att du hade åstadkommit något liknande? Och varm och mjuk är den också! Fantastiskt, eller hur?!
Fast så där superimponerade blev folk sällan. Men en gång ville en kille köpa en slipover jag hade skapat själv, med mycken möda och många färgbyten på varven. Då visade det sig att det mina händer hade fullbordat, det var inte till salu. Kunde inte tänka mig att skiljas från den där tröjan trots att han höjde budet.
Så småningom blev lusten större än orken – eller vad det nu var som hände. Ändå köpte jag gärna och inte alldeles sällan garn, som jag glatt satte i gång att sticka av. Fast den där ivern ville inte hålla i sig. Handarbetet trycktes ner i första bästa plastpåse, och där blev det liggande, med stickor och mönster.
Detta upprepades gång på gång, och i dag har jag garner i olika kvaliteter, färger, grovlekar och prislägen som kan förse inte bara mig utan en hel syjunta med stickning tills pensionen ebbat ut.
De ofullbordade verken är förstås en belastning på ett redan dåligt samvete. Kan inte komma ihåg när jag senast avslutade en stickning. Bara häromdagen upptäckte jag två halva tröjor, inklämda bakom annat i en inte ofta ventilerad hylla.
Och så i dag hittade jag boken som skulle visa vägen ut ur denna återvändsgränd. En bok för oss som har en massa oavslutat i stick- och virkväg.
Naturligtvis köpte jag den.
Tyvärr, gott folk, idérikedom är bra men… Cilla Ramnek, kvinnan bakom boken, och jag har inte riktigt samma smak. Då hjälper det inte att vi båda är inskrivna i de oavslutande stickerskornas skrå.
Fast en sak gillar jag. Författarinnans son säger: ”Du stickar och stickar, men jag ser aldrig att det blir något”. Då svarar hon, mycket begåvat i mitt tycke, så här: ”Se det som att jag röker. Det blir ju ingenting av det heller, snarare tvärtom”.
Kostnadsmässigt kan möjligen rökning och garnmissbruk gå på ett ut, det varierar naturligtvis.
Men passiv stickning har väl ändå aldrig skadat någon i omgivningen, eller hur?
Det är hur som helst naturligtvis det jag drabbats av.
Passiv stickning.
Skulle jag råka tillfriskna en vacker dag kanske det kan bli något av ett eller annat av alla de nystan som finns i mina vrår.
Copyright Klimakteriehäxan
Vissa förståsigpåare hävdar det.
Jag är inte övertygad. Framför allt inte för egen del.
Genom åren har jag visserligen producerat både det ena och det andra med garn och stickor. (Min start på karriären som stickerska finns förresten redan att läsa här!).
Och den där känslan man upplever när en stickning blivit ett plagg och är redo för användning, den går nästan inte att beskriva. Plötsligt är man förvandlad till en ny Kaffe Fassett, fast betydligt mera skrytsam:
Ser ni inte – jag har gjort den själv! Fattar ni vilket jobb, vilken energi? Visst är den snygg? Visst ser den jämn och proffsig ut? Fina färger va? Nog önskar du att du hade åstadkommit något liknande? Och varm och mjuk är den också! Fantastiskt, eller hur?!
Fast så där superimponerade blev folk sällan. Men en gång ville en kille köpa en slipover jag hade skapat själv, med mycken möda och många färgbyten på varven. Då visade det sig att det mina händer hade fullbordat, det var inte till salu. Kunde inte tänka mig att skiljas från den där tröjan trots att han höjde budet.
Så småningom blev lusten större än orken – eller vad det nu var som hände. Ändå köpte jag gärna och inte alldeles sällan garn, som jag glatt satte i gång att sticka av. Fast den där ivern ville inte hålla i sig. Handarbetet trycktes ner i första bästa plastpåse, och där blev det liggande, med stickor och mönster.
Detta upprepades gång på gång, och i dag har jag garner i olika kvaliteter, färger, grovlekar och prislägen som kan förse inte bara mig utan en hel syjunta med stickning tills pensionen ebbat ut.
De ofullbordade verken är förstås en belastning på ett redan dåligt samvete. Kan inte komma ihåg när jag senast avslutade en stickning. Bara häromdagen upptäckte jag två halva tröjor, inklämda bakom annat i en inte ofta ventilerad hylla.
Och så i dag hittade jag boken som skulle visa vägen ut ur denna återvändsgränd. En bok för oss som har en massa oavslutat i stick- och virkväg.
Naturligtvis köpte jag den.
Tyvärr, gott folk, idérikedom är bra men… Cilla Ramnek, kvinnan bakom boken, och jag har inte riktigt samma smak. Då hjälper det inte att vi båda är inskrivna i de oavslutande stickerskornas skrå.
Fast en sak gillar jag. Författarinnans son säger: ”Du stickar och stickar, men jag ser aldrig att det blir något”. Då svarar hon, mycket begåvat i mitt tycke, så här: ”Se det som att jag röker. Det blir ju ingenting av det heller, snarare tvärtom”.
Kostnadsmässigt kan möjligen rökning och garnmissbruk gå på ett ut, det varierar naturligtvis.
Men passiv stickning har väl ändå aldrig skadat någon i omgivningen, eller hur?
Det är hur som helst naturligtvis det jag drabbats av.
Passiv stickning.
Skulle jag råka tillfriskna en vacker dag kanske det kan bli något av ett eller annat av alla de nystan som finns i mina vrår.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 02, 2007
En skitsak
Ideligen slås jag av en och samma tanke. Egentligen en skitsak, men ändå.
Den kan låta lätt absurd, men ni kommer snart att fatta.
Tanken är nämligen, att alla rörelsehindrade människor måtte ha fantastiskt långa armar.
Vad kan annars vara förklaringen till hur man placerar toapappersrullen på handikappmuggen?
Alla hamnar vi ju där ibland, när kön till de övriga är lång eller antalet bekvämlighetsinrättningar underdimensionerat.
Mig händer det titt som tätt på jobbet, där rätt många människor samsas om två toaletter – den ena helt stadgeenligt rullstolsvänlig.
Men när jag sitter där och ska ha tag i en pappersbit, då får jag sträcka mig så att jag nästan trillar i golvet. Och då undrar jag hur folk som är lite mer småväxta gör, själv är jag åtminstone av någon sorts medellängd och vad beträffar armarna brukar mina kunna platsa som ”kalasarmar” – alltså sådana som når det man verkligen vill räcka.
Har verkligen ingen begåvad uppfinnar-Jocke kunnat kläcka idén till en hållare som går att placera lite annorlunda? (ibland har någon hängt rullen direkt på de fällbara stödhandtagen). Har ingen rörelsehindrad vrålat av ilska? Är det alltså bara jag som är missnöjd – ja, i så fall är det väl skit samma, vilket måste vara ett lämpligt uttryck i sammanhanget.
Då har jag ändå inte sagt ett pip om hur det känns när man äntligen lyckats fånga upp den där eftertraktade pappersfliken. Som i nästa sekund dalar mot golvet som en kvadratdecimeter stor pappersflaga, medan resten av rullen är bergfast förankrad i den där förkättrade hållaren, som kan göra konfetti av hur många meter toapapper som helst.
Om man bara räcker det, vill säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Den kan låta lätt absurd, men ni kommer snart att fatta.
Tanken är nämligen, att alla rörelsehindrade människor måtte ha fantastiskt långa armar.
Vad kan annars vara förklaringen till hur man placerar toapappersrullen på handikappmuggen?
Alla hamnar vi ju där ibland, när kön till de övriga är lång eller antalet bekvämlighetsinrättningar underdimensionerat.
Mig händer det titt som tätt på jobbet, där rätt många människor samsas om två toaletter – den ena helt stadgeenligt rullstolsvänlig.
Men när jag sitter där och ska ha tag i en pappersbit, då får jag sträcka mig så att jag nästan trillar i golvet. Och då undrar jag hur folk som är lite mer småväxta gör, själv är jag åtminstone av någon sorts medellängd och vad beträffar armarna brukar mina kunna platsa som ”kalasarmar” – alltså sådana som når det man verkligen vill räcka.
Har verkligen ingen begåvad uppfinnar-Jocke kunnat kläcka idén till en hållare som går att placera lite annorlunda? (ibland har någon hängt rullen direkt på de fällbara stödhandtagen). Har ingen rörelsehindrad vrålat av ilska? Är det alltså bara jag som är missnöjd – ja, i så fall är det väl skit samma, vilket måste vara ett lämpligt uttryck i sammanhanget.
Då har jag ändå inte sagt ett pip om hur det känns när man äntligen lyckats fånga upp den där eftertraktade pappersfliken. Som i nästa sekund dalar mot golvet som en kvadratdecimeter stor pappersflaga, medan resten av rullen är bergfast förankrad i den där förkättrade hållaren, som kan göra konfetti av hur många meter toapapper som helst.
Om man bara räcker det, vill säga.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 01, 2007
Ny syn på tulpanen
Mina trogna läsare vet att jag gärna sjunger tulpanens lov, speciellt så här års, när inget piggar upp en bättre än en rejäl tulpanbukett.
Och på något vis går jag omkring och tror att alla håller med mig, även om de inte trumpetar ut sin förtjusning.
Så stöter jag plötsligt på en för mig alldeles ny bild av tulpanen. Det är i ”Tillbaka till Iran”, en bok av Azar Mahloujian, som det uppenbaras för mig att tulpanen också kan vara en symbol för död. Författarinnan har levt i exil i Sverige i ungefär 20 år, på flykt undan mullornas Iran, där varje kvinna måste döljas i en burqa, där män och kvinnor inte bör vistas i samma lokaler, där en kvinna aldrig får sjunga solo om män lyssnar.
Men tulpanen har inget med kvinnoförtrycket att göra.
I stället handlar det om de soldater, ofta mycket unga, som drog ut i heligt krig – jihad – för islams skull.
I åtta långa år pågick kriget.
Och många som med vapen i hand förde Allahs talan kom aldrig hem levande. Men de kom till paradiset, de blev martyrer för religionens skull. Det var i döden de fick tulpaner.
Mahloujian berättar hur martyrernas familjer fick besök av människor, som gratulerade till sonens upphöjelse till martyr, ett omvänt sätt att beklaga förlusten. Hon fortsätter: ”Tulpanen som hade blivit symbolen för martyrskapet finns inte överallt längre. Dödens och martyrskapets blomma hör till det förflutna, massproduktionen av tulpaner är slut. Tulpanen väcker sorg och ängslan, tillhör dödens rike, luktar död.”
Kom sen inte och säg att man inte lär sig nya saker av att läsa böcker. Men jag gömmer undan denna nyförvärvade insikt – och behåller min kärlek till tulpanerna.
ISBN 91-7389-154-1
Copyright Klimakteriehäxan
Och på något vis går jag omkring och tror att alla håller med mig, även om de inte trumpetar ut sin förtjusning.
Så stöter jag plötsligt på en för mig alldeles ny bild av tulpanen. Det är i ”Tillbaka till Iran”, en bok av Azar Mahloujian, som det uppenbaras för mig att tulpanen också kan vara en symbol för död. Författarinnan har levt i exil i Sverige i ungefär 20 år, på flykt undan mullornas Iran, där varje kvinna måste döljas i en burqa, där män och kvinnor inte bör vistas i samma lokaler, där en kvinna aldrig får sjunga solo om män lyssnar.
Men tulpanen har inget med kvinnoförtrycket att göra.
I stället handlar det om de soldater, ofta mycket unga, som drog ut i heligt krig – jihad – för islams skull.
I åtta långa år pågick kriget.
Och många som med vapen i hand förde Allahs talan kom aldrig hem levande. Men de kom till paradiset, de blev martyrer för religionens skull. Det var i döden de fick tulpaner.
Mahloujian berättar hur martyrernas familjer fick besök av människor, som gratulerade till sonens upphöjelse till martyr, ett omvänt sätt att beklaga förlusten. Hon fortsätter: ”Tulpanen som hade blivit symbolen för martyrskapet finns inte överallt längre. Dödens och martyrskapets blomma hör till det förflutna, massproduktionen av tulpaner är slut. Tulpanen väcker sorg och ängslan, tillhör dödens rike, luktar död.”
Kom sen inte och säg att man inte lär sig nya saker av att läsa böcker. Men jag gömmer undan denna nyförvärvade insikt – och behåller min kärlek till tulpanerna.
ISBN 91-7389-154-1
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
