Upp till hundra

Man bör ju alltid ha en bok inom räckhåll, inte sant? På bussen, i apotekskön, om lunchsällskapet uteblir, eller vad nu det kan vara som bjuder på en möjlig lässtund. Och utan tvekan är det då en fördel om den där boken får plats i fickan eller handväskan. Handbagage på flyget får dessutom inte vara hur tungt som helst!

Böcker är nu för tiden ofta alldeles för tjocka. Jag har en som ligger överst på väntelistan nu, ”The Goldfinch” (Steglitsan). Fast jag drar mig för att börja. Den är en riktig tegelsten, nästan 800 sidor tung – och visst, det lär vara en riktig läsupplevelse men … kanske måste den bli semesterlektyr. Nä, fram för pocket som precis som namnet antyder ryms i fickan.

En av mina bloggkompisar, Hannele på Hisingen, har en separat blogg som bara ägnas åt böcker och läsning. Där ser jag att hon ombetts tipsa om noveller/romaner som är på högst hundra sidor, och då kände jag genast att jag (fullständigt oombedd) ville dra mitt strå till stacken! 
Jakten på korta men bra läsupplevelser har sitt ursprung i Bokbloggsjerkan.

Var så god, här kommer en boklista som bara tar upp lättläst – åtminstone vad den fysiska vikten anbelangar!

”Doktor Murkes samlade tystnad” av Nobel-pristagaren Heinrich Böll. En klassiker.  92 sidor.

”Kvinnan” av Annie Ernaux, har framförts som teatermonolog också. (Jag har redan flera gånger gjort ”reklam” för hennes ”Passionens tid”.) 90 sidor.

”Ett fritt och muntert lik” av Suzanne Brögger. 89 sidor.

”Nittonhundra” av Alessandro Baricco. En härlig skröna, fast lite sorglig också, på 75 sidor.

”Varför är det så ont om Q?” av Hasse Alfredson. Vuxna bör också läsa böcker som är skrivna för barn! 77 sidor (med illustrationer).

Några romaner faller på målsnöret:

”Pastoralsymfonin” av André Gide. 102 sidor.

”Älskaren” av Marguerite Duras. Också en klassiker. 106 sidor.

Om man tillåter ytterligare ett fåtal sidor ökar utbudet snabbt, men nu var det ju upp till hundra som gällde!

Copyright Klimakteriehäxan

VALFRITT i Veckans Fönster

Eftersom vi just haft sådant sjå med att välja (EU-parlamentet!) låter Susanne (som är hjärnan bakom Veckans fönster) oss fönsterbloggare välja fritt denna vecka.

Så medan regnet strilar och sommaren lagt in backväxeln bestämmer jag mig för ett riktigt soligt sommarfönster, med gula blommor (ja lite blå och lila också ...) mot faluröd bakgrund. Och så vitt jag vet är just denna blomma, gullris, än så länge inte "adopterad" av något politiskt parti, så här uteblir ställningstagandet!

Copyright Klimakteriehäxan

Perfekt för en utflykt

En "röd" torsdag. Många har ledigt. Jag är en av dem. Vädret är hyggligt, alltså ganska soligt om än blåsigt och inte särskilt varmt. Men nog kan det väl passa perfekt för en utflykt med familjen!?
Mamma-pappa-barn kollar in omgivningarna, tar en simtur i solen, hittar något litet att äta för att snart ta en liten vilopaus. Rena idyllen. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Som en fågel

"Jag vet varför burfågeln sjunger" (I Know Why The Caged Bird Sings) - så heter den, Maya Angelous första självbiografiska skildring av en svart barndom i amerikanska Södern. Boken kom ut 1969. Sju år senare köpte jag den, i pocket, under ett besök i Washington DC. Författarinnan var redan ett Namn. Och jag föll pladask för hennes berättelse.

Så småningom köpte jag två delar till, "Gather Together in My Name" och "Singin' and Swingin'  and Gettin' Merry Like Christmas" heter de. Men hon fortsatte berätta sitt livs historia. Det blev sju böcker sammanlagt. Dessutom skådespelade hon, dansade, skrev poesi, drama, essäer, kokböcker. Många priser fick hon förstås också, under ett liv som den lilla flickan säkert inte ens kunnat föreställa sig.

Och så har hon lämnat efter sig rader av korta, kärnfulla citat. Som till exempel: "Att sträva efter att nå stjärnorna är ambitiöst. Att försöka nå hjärtan är klokt." Eller: "Om du alltid försöker vara normal kommer du aldrig att upptäcka hur fantastisk du faktiskt är." Ett till: "Hat har orsakat många problem i världen, men inte löst ett enda."

Hennes beundrarskara har varit enorm. Oprah Winfrey har haft Maya Angelou som en älskad mentor. Hon stod vid Martin Luther Kings sida i kampen för de svartas rättigheter. Bill Clinton utsåg henne till den som fick deklamera en egen dikt under ceremonin när han blev USA:s president. Av Barack Obama har hon fått medalj.

Idag avled hon, 86 år gammal. Jag plockar fram hennes böcker ur hyllan och tänker att jag verkligen borde läsa henne igen, åtminstone historien om flickan som övervann alla svårigheter och kom ut ur den där buren. Sjungande. Som en fri fågel. Ta det som ett lästips, du också!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett extra par händer

Visst brukar man säga att det aldrig är fel med ett extra par händer?
Jag tycker definitivt att det är så.
Mina "extrahänder" som jag gav mig själv i present en Mors dag för några år sedan är jag glad och tacksam över att äga.

På vintern kupas handflatorna kring ett levande ljus eller möjligen en poinsettia i ministorlek. Så här års, när det börjat bli riktig sommar där ute, passar det bra med några enkla ängsblommor. Den här gången blev det hundkex, när de vissnat kanske de ersätts med solgula maskrosor.

Och vad vill jag då ha sagt med det? Jo, att när man känner ögonblicklig kärlek till en pryl är det sällan fel att slå till, så länge summan på prislappen ligger inom ett hanterligt penningspann. Sedan ska man inte förakta tanken att ge sig själv en present då och då.

Turligt nog gillar hela familjen händerna, som ju faktiskt är rätt stora och inte direkt diskreta ... Men det är aldrig fel med ett extra par händer!

Copyright Klimakteriehäxan

En mammas liv

Nog har jag undrat hur det var då, en gång för länge sedan.

Att visa sig vara en riktig skolbegåvning, utan minsta möjlighet till vidareutbildning, för att ta det från början. Och att sedan, som 17-åring och yngst i en syskonskara på sju, bli gravid. Familjen levde mycket enkelt på ett litet jordbruk och alla var dessutom aktiva inom Missionsförbundet, där sex inte tillhörde favoritämnena, åtminstone inte officiellt.  

Äktenskap var inte att tänka på, barnafadern var ännu yngre och någon riktig kärlek var det knappast heller tal om, snarare ett one-night-stand, även om inte uttrycket var uppfunnet. Och hur villig var hon? Hur medveten om riskerna? Hur ruskigt kan det ha varit att tvingas berätta, erkänna? Vad sa föräldrarna? Bröderna, redan vuxna, och den enda systern? Skammen måste ju hanteras!

Ända sedan det första av de sex skolåren, som utgjorde hela hennes akademiska karriär, kände hon pojken som så småningom blev mannen i hennes liv. Men hur upptäckte de varandra på riktigt? Vad stod det i de där många breven han skrev från tiden som inkallad under kriget? – brev som hon återfann någon gång på 80-talet, många år efter hans död, och då inte lät mig se. Påstod att hon (efter att själv ha läst om varje ord) lagt dem i elden.

Att de till sist gifte sig måste ha varit en stor seger, eftersom den blivande svärmodern avskydde ”oäktingar” och absolut inte ville ha in en sådan i familjen. Hur gick det till när han som blev min pappa äntligen valde att själv bestämma över sitt liv? Hur mycket ilska, bitterhet och fula påhopp handlade det om? Hur stod de ut? Påhoppen fortsatte förvisso, i sådan omfattning att också jag som var tio år yngre än min syster såg och hörde dem.

När ungdom så småningom blev medelålder förändrades hennes värld. Döttrarna klarade sig själva. Ekonomin blev mer stabil. Paret åkte på sin första utlandsresa – bilturen i Norge 1947 oräknad. Vem var det som drev på? Kanske var det hon, som ofta framstod som den som var piggast att prova på nya saker, men det kan också ha varit han som blivit inspirerad av någon i omgivningen. I hela sitt vuxna liv hade han slukat reseskildringar från jordens alla hörn, intresset fanns där.

Den dag han lämnade henne befann jag mig på andra sidan jordklotet. Telefonsamtalet som på kringelikrokiga vägar nådde mig i Santiago de Chile var på sätt och vis ett dubbelt dödsbud: min pappa hade avlidit knall och fall. Men min mammas röst var liksom död också den. Hon var inte ensam i sin chock, min syster fanns där, men hur såg de där första dygnen ut? Och varför var hon så stenhårt bestämd på att aldrig släppa in en ny man i sitt liv, hon var ändå bara 56 när hon blev änka? 

Frågorna staplar upp sig när man tittar bakåt på det man vet om sin mammas liv. Svaren får jag aldrig. Jag försökte någon gång fylla i tomrummen, sonderade lite halvhjärtat, men mycket av det svåra ville hon aldrig prata om, helst inte tänka tillbaka på, som jag uppfattade det. Jag skulle ha frågat, igen och igen. För nog hade hon berättat om sin man, den morfar mina barn aldrig fick träffa och fortfarande vet väldigt lite om. Bara jag hade uppmanat ungarna att fråga, hur kunde jag INTE göra det medan tid fanns?

I dag är det Mors dag. Till dig som fortfarande har en mamma i livet, någon att fråga, vill jag rikta en allvarligt menad uppmaning: fråga nu! I morgon kan det vara för sent.
Du kan kanske få svar, viktiga svar.

Kärleksört utanför min mammas veranda. En härdig växt, omtyckt och omhuldad. Lite som kärleken själv med andra ord.

Copyright Klimakteriehäxan

Valdag och skyltsöndag!

Skylten lånad från Facebook (och det handlar då om val i USA men jag tycker detta är värt att betänka också här en dag som denna).
Själv röstar jag i dag, i vallokalen. Du då?

Uppdatering: Röstat och klart. Sedan kommer väl som alltid funderingarna: tog jag nu rätt lapp och la i det där kuvertet? Eller borde jag ha tagit en annan? Suck!

Veckans fönster är ÖDSLIGT

Det vilar ett vemod över övergivna, fallfärdiga hus. Kåkar som en gång varit fyllda av liv, skratt, vardag, gråt, vedermödor och förhoppningsvis också lycka.

Men när konstruktionen i brist på underhåll sakta börjar knäa finns ingen räddning. Det blir bara ödsligt, sorgligt, en sorts monument över det som en gång var men som knappast kommer att återuppstå – i varje fall inte här ...

ÖDSLIGT är temat för Veckans fönster och det blir säkert fler deppiga bilder att titta på. Fast som foton kan de vara trevliga. Sanningen att förfall gör sig bra på bild, den står sig!

Copyright Klimakteriehäxan

Spirande grönska och ishockey

I dag kom den, sommarvärmen. Riktigt svettigt blev det stundtals. Samtidigt härligt att kunna äta lunch utomhus och rent av tycka att det är allra skönast i skuggan!

Just den här dagen på året är fascinerande på flera sätt. Plötsligt dyker de upp, de håriga mansbenen i urblekta shorts som inte gör den ursvenska grå-vit-gröna vinterhudfärgen någon riktig rättvisa. Flickor har korta kjolar och matchar inte sällan dem med märkligt randiga vader – det är jättesvårt att applicera brun-utan-sol-kräm på ett snyggt sätt ...

På bussen, som är som en enda bastu, sitter jag mitt emot en kvinna som har täckjacka med blixtlåset igendraget ända till hakan. Fast också hon tycker att det är i varmaste laget, viftar med ett litet papper framför näsan för att få till rörelse i den stillastående luften. Jag får lust att tipsa henne om solfjäder, men avstår. Bredvid henne sitter en tjej med nästan bar överkropp, bara spaghettihängslen och (förstås) synliga behåband i avvikande färg.

Folk har kollat in väderprognosen och letat fram solglasögonen, flintskallar döljs i halmhatt, skyltfönstren med tunna fladdriga plagg ser lockande ut. Men vem orkar gå in i en provhytt och klä av sig och på sig och av sig och på sig igen när det är runt tretti grader varmt? Hellre vifta ett par tag med den där underbara solfjädern och kanske ta en glass!

Väl hemma börjar vi tro att "vårt" fågelbo redan tömts på sina ungar. Kan småttingarna redan ha varit flygfärdiga? Eller är de uppätna?
I lönnen vid busshållplatsen är många löv uppe i mattallriksstorlek, även om nya fortsätter att spricka ut, härligt blanka. Och medan kvällssolen sakta sjunker vid horisonten pågår ishockey-VM som bäst i tv. I maj. Hur kan det ha blivit en "hockey-månad"?

Medan publiken tjoar på rinken i Minsk (det står 2-2 mellan Sverige och Vitryssland just nu) tar jag en sväng ut på balkongen och tittar på min ros, den som nu klarat en andra vinter där ute och har knoppar. Spirande grönska av alla de slag passar väldigt illa ihop med hockey.

De späda lönnlöven är fascinerande blanka!

Copyright Klimakteriehäxan

Arkeologi på hemmafronten

En arkeologisk utgrävning pågår. Den är föranledd av att det nästa lördag ska vara loppis i vår bostadsrättsförening, något jag verkligen längtat efter.
Hur länge som helst har jag tittat på mina knökfulla hyllor och supertrånga skåp. Rensning! Rensning, utan pardon! Det har varit (och är) behovet.

Så nu har jag, med kniven mot strupen, kastat mig in i detta arkeologiska äventyr. Jag samlar udda julsaker, urväxt porslin, några hörböcker, vanliga böcker. Men mest handlar det om att försöka bli av med lite kläder. Många är plaggen som krympt i min garderob. Några har jag haft kvar av nostalgiska skäl. Det är slut med det nu. Somligt är väl använt, annat är (ja, jag skäms) aldrig taget i bruk. Ibland är shoppinglusten onödigt stor utan att låta sig hejdas.

Hoppar i och ur byxor, kjolar, klänningar, kavajer. En del kommer jag inte ens ihåg. Fast det måste bli en billig och en "fin" avdelning på loppis för min del, jag har en del "etiketter" i plaggen, som Marimekko, Gunilla Pontén, Fifth Ave Shoe Repair. Något glittrar, annat är jeans, förvånansvärt mycket är mocka och nappa.

Kommer jag då att få lön för mödan om en vecka? Ja se det vet man inte. Lite borde åtminstone hitta köpare, om det inte bli snöstorm eller ösregn.
Tomt i skåp och lådor blir det i alla fall garanterat inte. Det krävs mer arkeologi på hemmafronten för det.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är UPPSTÄLLT

Skir grönska, porlande vatten och en pelargon full i knoppar vid ett vidöppet fönster. Mycket finare kan det väl knappast bli?
Veckans fönster ska vara UPPSTÄLLT och nu är mitt det!

Copyright Klimakteriehäxan

I väntan på syrenen

Vi är mellan hägg och syren. Ljuvliga doftkällor båda två. Och tyvärr av alltför snabbt övergående sort. Men man får inte klaga. Den senaste tidens kyliga dagar har en väldigt god sak med sig: tulpanerna där ute håller längre, vi entusiaster tycker det är ögonbedövande ljuvligt.

Nu säger spåmännen att det blir varmt i helgen. Skönt, absolut. Fast för blomsterprakten betyder det kanske slutet.
Å andra sidan kommer det ju fler, andra sorter, olika dofter, nya färger. Först syrener. Sedan sommar!

Copyright Klimakteriehäxan 

Tisdagstema SOVRUM

Vi har väl alla våra idéer om hur det idealiska sovrummet ska vara. Expertis i heminredningsbranschen brukar hävda att det ska vara milda färger, gärna åt det blå eller gröna hållet. Sängen ska vara lagom hård, allt annat är förkastligt – det berättar förr eller senare ryggen, om inte annat.

Själv ska jag ha det svalt och gärna blommiga lakan (jag har några absoluta favoriter). Mörker är inte viktigt, däremot tystnad. Och så flera kuddar, så att det alltid finns en sval att ta till om och när man vaknar mitt i natten.

Andra människor har andra önskemål. Den som tvingas tillbringa mycket tid i sängen kan säkert behöva piggas upp i sin allra närmaste närhet.

Så kanske de tänkte som tog fram den här specialbädden som visades på Bok & Bibliotek i Göteborg för några år sedan. Stickat, virkat, glada färger, olika mönster, lite lapptäckestänk. Resultatet: en alldeles ovanligt skojig sjukhussäng! Hela skapelsen ropar "Bli frisk fort!"

Någon sorts projekt inom vårdsektorn i Väst-Sverige var det, men jag minns inte detaljerna.

Sängen glömmer jag däremot inte i första taget!

Och nu kom den till pass, eftersom veckans tisdagstema är SOVRUM. Klicka på länken, men försök hålla dig vaken till kvällen, hur inbjudande det än kan se ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Snabba svar om böcker

Hittade ett frågebatteri för bokvänner hos Pumita och tänkte att ja, varför inte? Här följer helt enkelt en bokläsares träda-fram-are:

Snabbläsare eller långsamläsare? Snabb – bara jag kommer igång.

Tegelstenar eller tunnisar? Tycker böcker ofta är tjockare än texten förtjänar. Tänk ”Silke” av Alessandro Baricco … en pärla på 119 sidor …eller ”Sinnenas tid” av Annie Ernaux, 75 sidor … den är helt enkelt lysande!

Bibliotek eller bokhandel? Alldeles för ofta bokhandel.

Ljudbok eller e-bok? Ljudböcker i bilen är superbra. Har inte kommit igång med e-böcker.

Inbunden eller pocket? Pocket alla gånger, jag kan vänta på de nya böckerna. Pocket tar mindre hyllutrymme också, de är inte bara lättare! 

Vampyrer eller spöken? Nej tack till båda.

En i taget eller slalomläsning? En i taget, nästan undantagslöst.

Nytt eller gammalt? Både-och! Men omläsning ägnar jag mig åt alltmer sällan, det finns för många böcker man ändå aldrig kommer att hinna med.

Bokmärke eller hundöra? Hundöra – usch! Många olika bokmärken.

Biografier eller memoarer? Ja ibland. Bådadera. Några gör intryck som stannar. Jag tänker exempelvis på "Piaf" av Simone Bertault. 

Skräck eller chicklit? Nån enstaka chicklit kan slinka med på semestern. Skräck inte. Fast jag respekterar Stephen King.

Soffan eller sängen? Helst sängen. Därför är det bäst med pocket, för om man somnar gör det inte så ont på näsan när man tappar boken.

Inne eller ute? I lämpligt väder gärna utomhus. Fast då blir det förstås ingen säng!

Boken eller filmen? För det mesta väljer jag boken. Blev dock förvånad att ”Flyga drake” blev en helt OK film också. Såg den på ett flygplan, i brist på annat. Dubbelflygning, liksom.

Kokbok eller bakbok? Gillar verkligen kokböcker men använder dem inte så särskilt ofta. Har några bakböcker också – måste inte alla äga ”Sju sorters kakor”?

Nobelpriset eller Augustpriset? Inte så säkert att jag nappar. Herta Müller ligger exempelvis orörd. Men de som får Booker-priset brukar jag aldrig bli besviken på. 

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir det reklamfilm!

Jag kan inte hjälpa det. Blir så otroligt imponerad. Av huvudstaden, visst. Men av kortkonsten - ohejdat!

Feministiskt fönster

Det finns mycket som tyder på att feminismen har vårvind under vingarna. Stödet i valmanskåren för Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ (men mest för Schyman om du frågar mig) rapporteras klart stigande. Inte svårt att förstå, partiets främsta talesperson är välformulerad, glasklar, målinriktad och dessutom har hon humor – fantastiska egenskaper för en politiker oavsett färg och övertygelse.

Så när Veckans fönster ska vara FEMINISTISKT blir det symboliskt värre här hos mej. Kvinnornas förkämpar är på väg uppför stegen, även om de inte syns så åtminstone bildligt talat ... Tror du att de når ända upp till den översta pinnen?

Återstår att se. Två val väntar, många brandtal hinner avlevereras innan dess. Låt mig citera samma fru Schyman som i en intervju fick frågan om hon tänkte elda pengar igen i sin valkampanj (hon gjorde det i Almedalen 2012).
Svaret lät inte vänta på sig.
-Jag ska inte elda pengar, jag ska elda massorna!

Copyright Klimakteriehäxan

Öronmask

Det kallas öronmask och låter betydligt värre än det är. Ordet betecknar helt enkelt det där fenomenet när man börjar tänka på en melodi och sedan har den kvar som en ljudslinga i hjärnan, vare sig man vill eller inte.

Min öronmask i dag heter ”Vildandens sång”, och den dök upp i skallen när jag såg att Thory Bernhards har avlidit, 93 år gammal.

Hon var en sångerska som gjorde avtryck främst på 50- och 60-talen. Hennes röst hördes oavbrutet i min barndoms radio, som mamma lyssnade mycket på. ”Ann-Caroline” är en annan av hennes stora hits, liksom ”Mjölnarens Irene” och ”Sjöman”. ”Nidälven” och ”En gång ska vi åter mötas” var också viktiga i hennes repertoar.

Att Thory Bernhards var folkkär är oomtvistat. Hennes skivor såldes i jätteupplagor och hon fortsatte faktiskt sjunga långt upp i åren, bland annat spelade hon in signaturmelodin till en av Bert-filmerna på 90-talets mitt.

Och nog är det märkligt, men jag upptäcker att jag kan nästan alla de där gamla låtarna. Dramatiken i sången om vildanden kan bli rena tårebadet, om man inte passar sig: ”... min make är skjuten, hans ångestrop skallar ...”

Det kan man verkligen kalla öronmask. Som en stor, rent av historisk, artist står för.

 

Copyright Klimakteriehäxan

En vanlig dag i maj

Det är en alldeles vanlig dag i maj. Nedanför vår balkong har en optimistisk fågel byggt bo och ligger och ruvar dagarna i ända, tyvärr alldeles för långt ner – första bästa katt kommer att förstöra den tänkta familjelyckan. (Du ser fågeln om du tittar noga!)

Bättre har det gått för änderna. Mamma Gräsand visar upp de fem första dunbollarna medan Pappa Gräsand håller vakt en meter bort. Det kan nog behövas, många faror lurar på de små.

En kondom guppar på Årstavikens vattenyta. Jag tolkar det som ett bevis för att våren också är kärlekens tid.

Och så blommar det, hej vilt, hej vitt och vackert!

Nedanför Södersjukhuset, där det nyss var smockfullt med scilla och krokus, finns nu en fantastisk lökbacke.

Jag tar den sedvanliga promenaden längs Ringvägens tulpanflod, tar samma bilder som varje år. Kan inte tröttna, men det är svårt att variera fotografierna! Tulpanerna går i rött, orange och gult, alla utom EN enda, som är lila. Funderade ett ögonblick på att plocka den för enhetlighetens skull, men kom på bättre tankar. Det fick räcka med ett foto.

Se där, nu fick även du som har långt till Södermalm en liten rundvandring!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema BORTA

Vi brukade försöka göra en resa till solen varje år när barnen var små. Vi stannade borta en eller två veckor. Vanan blev så pass etablerad att Dottern förklarade för vem som ville höra på att vi for till vårt lantställe Kvetra – ja hon trodde Kreta hette så. Och "alla andra" pratade ju om hur de åkte "till landet" ...

Det var ljuvliga veckor när vi badade, läste, tittade på spännande saker, provade nya maträtter, lekte i solen, kollade på olika marknader och bara var tillsammans, även om vi också fick nya bekanta, nya lekkamrater. Men en vacker dag hade dragkraften i charterresan till Grekland minskat. Tonåringarna fick andra semesterönskemål, och inte alltid var mamma och pappa det sällskap man helst önskade på äventyren.

Den där tiden med de ljuvliga ungarna som fick solvitt hår och bruna ben, så snyggt till glada ögon!, den är förstås borta.
Nog sörjde jag det lite grand. Fast jag fattade nytt mod när en annan förälder, med vuxna barn, tröstade:
-Vänta bara, det ändrar sig igen. Bara ungarna blir bjudna hänger dom med också när dom är stora!

Jo, kanske är det så. Och det känns rättvist: om jag bjuder på resan bjuder de på sitt sällskap. Ett byte jag är nöjd med!
Därmed är den delade semesterlyckan inte borta för alltid. Men BORTA, det är veckans tisdagstema!

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagen D

Det är i det närmaste alldeles ofattbart att det ska vara så svårt att få i väg den där deklarationen, utan att vänta till sista dagen – som är i dag. I år hade jag bestämt mig: i torsdags hade vi en röd och ledig dag. Då skulle det verkligen bli av.

Jag började med de bästa intentioner: plockade fram papperen, tittade lite förstrött. Men så dök något annat upp. Mobilen pep, det var dags att lägga nytt ord i Wordfeud. Sedan var det lite stökigt i köket. Tvätten behövde sorteras. Lite mat behövde införskaffas och dessutom lagas till. Någon ringde.

Och hur var det nu, visst behövde jag stryka några saker? Förresten hade jag inga blommor på köksbordet, medan världen där ute är full av vitsippor. Kort men effektiv utflykt rådde bot på den bristen. Och fötterna längtade ju efter ett fotbad! Bloggen blev uppdaterad också.

Det drog sig mot kvällen och det var visst något på tv jag hade tänkt titta på. Så då gjorde jag det. Innan jag visste ordet av var jag jättesömnig. Deklarationen? Lika ogjord som på morgonen. Även om alla de där andra bestyren hade klarats av, som en ren bonus.

Så dagen D blev ändå en d-dag, även om det blev med D som i Duktig, tänker jag. Fast nu är bekymret ur världen. För som den sanna prokrastinerare jag är sköt jag naturligtvis upp pysslet med de där papperen till sista stund. Och högtidlighöll därmed dagen D som i Deklaration.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om mode

"Mode är, näst efter droger och pornografi, det mest framgångsrika lyckopillret. Alla kännetecknas av den kortsiktiga tillfredställelsen och behovet av mer. Den som stiger på modevärldens ångestkarusell är i grunden en obotlig optimist med jakten på det perfekta köpet som ska fullända lyckan som drivkraft. Vem känner inte igen det falska intalandet i sig själv att man är nöjd efter ett vad man tycker lyckat köp, i mitt fall helst till reapris."

-Dilsa Demirbag-Sten skriver bra krönika i dagens DN.

När skönheten vissnar

När pionknopparna kommer in är de granna mörkrosa kulor, stora som pingisbollar. I rumsvärmen slår de ut, fantastiska blommor, minst femton centimeter i diameter. På natten får de vila i svalkan på balkongen, knyter sig igen kring ståndare och pistiller. För att breda ut kronbladen igen så snart de hämtas in på nytt när det är frukostdags.

En hel vecka har vi hållit på så där, pionerna och jag. Men ingenting varar ju för evigt, alltså inte heller den här sortens blommor. Plötsligt hör man ett litet men tydligt ljud, det kan inte kallas för duns, bara en försiktig antydan om material som möts. Första bladet har lossnat och träffat den hårda bordsytan vasen står på. Snart följer resten efter. Fast fantastiskt nog blir det njutbart för ögat även då.

Den åldrade skönheten i förfall ligger där och poserar. Tål att förevigas, tänker jag och tar fram kameran. Även om jag strax därpå förpassar mina pioner till sopnedkastet. All skönhet vissnar ...

Copyright Klimakteriehäxan