Blogga eller inte det är frågan

Veckans helgfråga är snudd på ödesmättad.
Mia i bokhörnan märker att bloggare försvinner, lägger av.
Varför tror du många slutar blogga? undrar hon.

Visst är det så att bloggandet har minskat. Och visst är det så som Mia konstaterar att folk verkar gå över till Instagram.
Jag är väl ett av undantagen. Visst har jag ett Instagram-konto, men jag använder det inte. Har inte fattat vitsen med att byta.

Naturligtvis har jag också funderat på varför jag envist fortsätter. Ett tag tänkte jag att jag skulle ha 5000 inlägg som stoppgräns, men när jag kom dit märkte jag det inte förrän ett bra tag efteråt. Nog är det säkert så att många tycker att tiden inte räcker till. Blir besökarna färre och därmed också kommentarerna försvinner en liten morot, för visst är det kul att bli läst/sedd.

Vi som fortsätter lägga ut poster på bloggen får helt enkelt sätta oss över den där minus-trenden. Jag har alltid hävdat att jag bloggar mest för min egen skull. Men allt har väl sin tid och det är bara att respektera att andra väljer att lägga sin energi på annat: kanske barnen kräver mer, kanske jobbet tar del också av det som kallas fritid. Och den som tänkt sig att bli rik på sitt bloggande, med hjälp av annonser exempelvis, blir nog så gott som alltid besviken. Så visst finns det anledningar att byta "bana" men det biter ju inte på alla ... som ni märker ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vårvintervyer

Härlig vårvintersol över Barndomslandet.
I skogen rusar motorsågar. Rejält med vatten i Ekebolsälven. Det porlar till och med i ett dike. Vid den gamla kvarnen är det ett riktigt litet vattenfall. Snön som ligger kvar i skugga lyser blå, fast om täcket är tjockare är det envist vitt. En fågel vars läte jag inte kan identifiera verkar ha fått glädjefnatt. Uppochnervända båtar väntar på att få kölen i vatten. En rosett av maskrosblad tittar fram. Trädens skuggor är sneda. Och den eländiga hackspetten hörs, redan i farten!
Visst blåser det stundtals, och visst är vägen lerig bitvis. Men en härlig promenad i vårvinterlandskapet blev det.
Och så fick jag ihop 9846 steg, på köpet liksom!

Copyright Klimakteriehäxan

Man tager vad man haver

Det var antagligen min pappas moster Hilma, avliden ungefär 1950, som var brodösen. Sömsättet heter engelskt broderi. Vitt på vitt, med täta stygn som tillåter att man gör hål i tyget och faktiskt får det att likna brodyr (de två begreppen, "broderi" och "brodyr" blandar folk gärna ihop utan att veta vad som är vad).

En krage är det och jag tror att jag har haft den på en klänning en gång för väldigt, väldigt länge sedan. Nu har den här skönheten, en gång en het modedetalj, legat bortglömd i en låda i en evighet. Att den hamnat där är något av en gåta, men nu hittade jag den i en av mina arkeologiska utgrävningar (läs döstädning) här hemma.

Vad gör man då med en vacker krage prydd av handbroderade blommor? Om man nu inte har bruk för en sådan detalj i garderoben, alltså?
Min blick fastnade på min skrivbordsstol. Ryggstödets överdel är rätt solkig. Jag har tänkt att jag nog borde investera i en ny, men det har stannat vid tanken.

Från tanke till handling är det ofta en kort transportsträcka i mitt liv. Så även denna gång. Jag testade, beslöt att det funkade, tvättade och strök. Man tager vad man haver, det slog Kajsa Warg fast redan innan gammelmoster dog. (Även om fru Warg ordagrant sa "man tager, om man så hafva kan".)
Voilá!

Drar mig till minnes ett ord jag inte mött på länge: antimakass. Fast det är det ju inte fråga om, egentligen. Även om det är lite likt.
Och råkar du inte veta vad antimakass betyder så står jag så gärna till tjänst. Det handlar om en obsolet heminredningsdetalj: en tygbit man la på stoppade möblers överkant för att inte hårpomadan (som ofta innehöll makassarolja, för bättre hårväxt) skulle kladda ner klädseln på soffa eller fåtölj.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokreatips

Så var det dags igen. Bokrea. Och än en gång tänker jag att jag ska stå emot. Inte bära hem en tjock bunt böcker. När de finns att låna på biblioteket. Eller kan lånas av bekanta. Eller inväntas i pocketutgåva, åtminstone.

Sedan går det som det går. Som det brukar gå. Sex böcker blev det, en mer än vad som (egentligen) får plats på veckans topplista, som denna gång ska innehålla tips om bra köp på bokrean, så har Johanna i deckarhörnan tänkt.

Vi tar högen nerifrån. Där hittar vi Alex Schulmans "Bränn alla mina brev". Jag har ju omvärderat herr Schulman och är tämligen övertygad om att jag kommer att läsa den här boken med stor behållning.

Håkan Nessers "De vänsterhäntas förening" ser jag också fram emot. Här ska, har jag förstått, herrarna Barbarotti och Van Veeteren samsas mellan pärmarna. Det ska bli spännande!

Jenny Colgan ska bjuda på förströelse utan särskilt mycket tuggmotstånd, tänker jag. "The Endless Beach" för 55 kronor är ett superpris på en engelsk pocket.

"Ormen i Essex" (The Essex Serpent) av Sarah Perry har jag sett i väldigt många bokbloggar, så den fick följa med hem trots att omslaget är lite läskigt – för oss som rent generellt har svårt för de där slingrande otäckingarna, alltså.

"Ensamhetens språk" (Drachenspiele) är fortsättningen på "Viskande skuggor" som jag nyss blev så positivt överraskad av. Hoppas Jan-Philipp Sendker är lika bra den här gången!

Kjell Westö tror jag aldrig jag läst något av, men läst OM honom och hans böcker har jag. "Den svavelgula himlen" får nu trängas med alla mina andra olästa romaner.

För bildens skull tände jag ett litet ljus i kvällsmörkret. Men det där ljuset som upplyser mig om att jag inte borde köpa fler böcker (rea eller ej), det ljuset ser jag visst aldrig ... ändå tror jag att jag valt bra reatitlar denna gång. Hoppas, åtminstone.

UPPDATERING: Ser nu att man kan köpa "Mårbackasviten" av Selma Lagerlöf för 89 kronor. Gör det! Köp! Bättre blir det inte! Detta är alltså Selmas självbiografi i tre delar. En upplevelse att läsa. Och med den för Mårbacka typiska paradisfågeln på omslaget!

Copyright Klimakteriehäxan 

Vi möts igen!

För all del, gott folk: jag vet.
Detta är inte årets första snödroppar. Det är inte årets första bild på snödroppar heller. Det är inte ens de första jag sett där ute i år. Men det råkar vara de första jag kommit åt att föreviga.
Alltid lika underbart att möta dem igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem tusen (och fler blir det)

Inser plötsligt att jag nu har publicerat över 5000 inlägg här på bloggen Klimakteriehäxan. 5023 blir det när jag tryckt på "knappen" den här gången. 

Det hade jag ALDRIG trott om ni hade frågat mig den där decemberdagen 2004 när jag lagt ut min allra första post och kände mig lätt euforisk över att ha hittat en kanal där jag kunde få bre ut mig efter lust och på eget initiativ, utan någon annans godkännande. Jag hade väl i och för sig inte några som helst tankar om längden eller omfattningen av mitt bloggliv, jag var bara uppfylld av glädje för stunden.

Många ord i många ämnen har det blivit. Väldigt många foton också, av varierande kvalitet. Och än har jag inte gett upp, så vitt jag kan begripa! För det är ju fortfarande kul!

Att sedan nya "vänner" tillkommer (somliga har förstås försvunnit också) gör alltihop ännu lite roligare. Mina trogna, återkommande besökare är så uppskattade, det ska ni veta, ingen nämnd och ingen glömd!

Copyright Klimakteriehäxan

En skylt som visar människans inre

Vem var han egentligen, innerst inne, den där August Strindberg?
Litteraturvetarna har ägnat mycket tid åt honom. Hittat olika egenskaper, satt etiketter på mannen som skrivit så många svenska klassiker, både för scenen och bokhyllan.

På Strindbergmuseet i Stockholm har man tagit fasta på det mångfacetterade i denne man och gjort en skylt som besökaren kan ändra efter tycke och smak genom att peta lite lätt på en av de där luckorna med egenskapsorden. Var han normal eller möjligen en överskattad enstöring? Här kan mannens inre visas i klartext!

Rolig idé, tycker jag. Men kanske skulle den inte roa den det handlar om ... om man gör tankeexperimentet att sätta sig själv i Augusts ställe ... vad blir det då för nyckelord som gäller?

Skyltsöndag är det i alla fall. En bloggstafett som har sina deltagare listade här, hos BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårligt och vårlikt

Kan något så elementärt som ett bokmärke förmedla vårkänslor?
Ja, jag tyckte det när jag fick syn på märket ni nu ser min bild av. Man hör ju nästan småfåglarna kvittra kring det lilla trädet som har en krona av späd grönska. Härligt vårlikt/vårligt, om ni frågar mig!

Bokmärket ingår i en kollektion från British Library, och jag har köpt det på Millesgården, på rea! Bilden är en del av en bokillustration från 1882 och verkets upphovsperson heter Ellen Houghton.
Kul när konst i miniformat kommer till användning!

Veckans bokmärke hittar du inte bara här hos mig utan också hos Boklysten, hos Hannele och minsann tror jag att också BP hittat något litet märke att visa! Roligt om vi blir fler (innan vi i ursprungsgänget har uttömt våra resurser, det vill säga kommit till botten i bokmärkeslådan).

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om konst och mode

"Den som rynkar på nästan åt designmode och shopping saknar förmågan att uppskatta både hantverk och idéhistoria. Vad är det för skillnad på att gå på ett konstmuseum och att besöka en bättre butik? Debatten är gammal men tycks ha fått ett svar: ingen större. Under 2010-talet har de mest prestigefulla museum haft modeutställningar. /.../ Kläder är tillgänglig konst som låter samtiden och politiken drapera människans axlar. /.../ Den som envisas med att sätta ett motsatspar mellan det kommersiella och det konstnärliga gör det lätt för sig."

-Lydia Wålsten, ledarskribent på Svenska Dagbladet (och 32 år gammal, det känns som om åldern är lite intressant i sammanhanget), funderar på hur konst och mode kan gå hand i hand. Detta efter att beskedet kom att den ikoniske modeskaparen Karl Lagerfeld har dött. Hon avslutar sin krönika väldigt passande: "Vila i stil, Karl Lagerfeld."

Dagsaktuellt

Mia i bokhörnan kände för en enkel helgfråga denna gång: Vad läser du nu?
Ja då behöver man ju inte tänka jättelänge för att komma på svaret! Här är mina dagsaktuella läsäventyr:

Började nyss läsa en engelsk tjockis som jag köpte för länge sedan under ett London-besök. Stephen Fry, den gruvligt smarte skådespelaren, programledaren och allt möjligt, har skrivit en rad böcker och självbiografiska "The Fry Chronicles" fick följa med mig till Sverige. Avancerad engelska skriver han så det är ingen text man forsar igenom, men det verkar ändå lovande 80 sidor in. Och har ni sett QI i BB-versionen fattar ni varför jag beundrar denna man. Det går fort i den hjärnan!

Dessutom har jag en mer faktabetonad bok på gång. Lars Åberg, som ständigt kommer med nya spännande debattinlägg både i krönike- och bokform, har denna gång skrivit "Leva livet". Den består till största delen av intervjuer med äldre personer som lever med en hiv-infektion, de flesta av dem i största hemlighet. Fascinerande läsning som jag nog återkommer till när jag läst klart.

Copyright Klimakteriehäxan

Kontakt sökes

Högläsning utbröt vid köksbordet. Maken satt och bläddrade i tidningen "Mitt i Södermalm", en av de där gratistidningarna som skriver om sådant som "stora" medier inte bryr sig om, men som faktiskt intresserar många läsare.
Men den här gången var det inte de lokala nyheterna som drog intresset till sig.

Det visade sig att min mans blick hade fastnat på vinjetten "Träffen" och det som fanns i spalten under den. Kontaktannonser! Jag trodde nog att de praktiskt taget var utrotade vid det här laget, i stenhård konkurrens med Tinder och andra dejtingsajter på nätet. Men icke! Här fanns tre erbjudanden: män som söker kvinnor, eller kvinnor som söker män. Plus några män som söker andra män.

De yngsta som finns med här är i 40-årsåldern, men majoriteten verkar tillhöra gruppen 60+. Och nog verkar det gå att hitta pärlor ... eller vad sägs om "charmig grevinna" som önskar "bekantskap med gentleman". En 76-årig dam söker manligt sällskap "för att prata, äta gott med och så där." Vad "så där" betyder framgår inte.

En "mogen man" vill ha med sig en dam på parträffar. Han är 60+ "och ser bra ut". Här erbjuds också en 61-åring vars idealkvinna är "stor, kraftig och helst längre än mina 172 cm. Du är mycket bestämd och har egna åsikter. Här finns en ödmjuk man som vill ta emot dig." Kanonchans för rätt person, självklart!

Och så har vi den ensamstående kvinnan på 72 som söker "en generös gentleman som gärna bjuder på middagar på fina restauranger". Jo, gratis har väl alltid varit gott?
Allra trevligast låter lockropet från "långbent gumma, något kantstött men fortfarande kreativ". Hon söker en man med samma egenskaper, för promenad i Alperna eller Wagneropera ...

En karl söker en manlig bekant med en intressant specifikation: vederbörande ska inte ha vare sig mustasch eller skägg. Det begränsar förvisso utbudet i en tid när så otroligt många herrar låter ansiktsbehåringen bre ut sig, i slöskägg (sådant man inte bryr sig om, av talibantyp) eller snyggskägg (sådant som ansas noggrant).

Tyvärr lär vi andra tidningsläsare få sväva i ovisshet om hur bra träffsäkerhet de här annonserna har. Men jag tycker ändå det var lite skojigt att upptäcka att inte all dejting sker digitalt numera. Den som tänder på de här annonserna får sköta det praktiska per telefon, och tidningen påpekar att det finns fler annonser än de som trycks i tidningen.

Så för den som tvekar inför att byta ensamhet mot tvåsamhet digitalt och söka sitt hjärtas drottning eller kung nätledes är det bara att kontakta Mitt i-tidningarna!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvinnosaken i bokhyllan

Topplistedags, det är ju tisdag!
Och det är som vanligt Johanna i deckarhörnan som håller i dirigentpinnen. Den här veckan ska böckerna passa in på temat feminism.

"Kattöga" (Cat´s Eye) av Margaret Atwood ger en inblick i små flickors liv, vardag och tankar. Och de är inte alltid av den vänliga sorten, vilket kan vara tänkvärt!

"Kvinnorummet" (Women´s Room) av Marilyn French blev en enorm läsarsuccé (tillsammans med "Det blödande hjärtat" av samma författare) och det måste väl i dag betraktas som en feministisk klassiker.

"Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten är en text för många att känna igen sig i. Inte bara ungarna curlas, det gäller också deras pappor ... och rätt som det är sitter hon där, mamman/makan, och har allt det praktiska upp till hakan ... tills hon säger stopp.

Man får faktiskt skratta även i det här sammanhanget. Det har Nanna Johansson tagit fasta på i sin "Hur man botar en feminist", som är en kombination av humor, ironi och sprutande sprittande bildglädje bakom ett förföriskt romantiskt omslag.

"Fnitter - en rolig bok av kvinnor på fullt allvar" var ett projekt som togs fram av en hel redaktion på tidiga 80-talet. Jag älskade den, men det måste också någon mer i bekantskapskretsen ha gjort, någon som lånat den av mig, för den står inte längre på sin plats. Feministisk kampvilja genomsyrade den, i kombination med gott humör och fyndiga formuleringar. Kan fortfarande hittas på antikvariat.

Från hyllan med barnböcker kommer Astrid Lindgren med två bonustjejer, tydliga exempel på girl power:"Pippi Långstrump" och "Kajsa Kavat". Pippi lär att den som är stark måste också vara snäll, hon utmanar traditionerna, hon ställer upp för sina kompisar och hon går sin egen väg. Kajsa är en företagsam flicka som visar att tjejer kan.

Copyright Klimakteriehäxan

Som i en liten ASK ... och pippi nr 78

När veckans nyckelord i Gems Weekly Photo Challenge är ASK går mina tankar ofelbart till min passion för burkar.
Vackra burkar är nämligen något jag har svårt att motstå. Och råkar de dessutom ha en fågel med på locket faller jag sannolikt ...

Så blev det med plåtburken som designats av Bengt & Lotta, en småländsk hantverksduo som jag gillat i åratal. En ljusstake i form av stiliserad ko var mitt första förvärv därifrån, men sedan dess har det blivit en hel del annat också.

Bengt & Lotta har en liten butik i Stockholm och dit tog jag mig för första gången efter jul. Då stod den där, asken/lådan, på reahyllan.
Nu innehåller den smörgåsrån, i säkert skydd mot all eventuell fukt och smulning. Varje gång jag tar fram den ler jag lite. Pippi nummer 78 blir det dessutom, i min ofrivilliga samling pippi på fåglar.

Mina julburkar/askar får leka paket under granen när de "riktiga" klapparna är öppnade ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 47

TANGENTBORDSKRIGARE

-Denna titel fanns verkligen inte innan de så allomfattande sociala medierna dök upp i våra datorer. Ändå inser jag när jag googlar att ordet snart existerat i tio år, även om jag är lite sen i utvecklingen och inte uppmärksammat det. Men det är ett nyord jag gillar, ett ord som beskriver de där människorna som öser galla över snart sagt vad och vem som helst på Facebook och Instagram, i trygg förvissning om att ingen hämnd kommer att kunna utverkas. Tyvärr handlar det sällan om ädel kamp med blanka vapen, inte heller ser det ut som om någon går vinnande ut ur den här sortens strider. Jag hoppas innerligt att jag aldrig ska bli en tangentbordskrigare i den "moderna" bemärkelsen. Men kanske kan vi försöka återerövra begreppet och då få det att stå för människor som med ordens hjälp kämpar för en ljusare framtid, för rättvisa och solidaritet, värme och glädje? I så fall tackar jag ja till titeln! 

Kyrklig triss i skyltar

Vilken tur ändå att det inte var behovet av akut själavård som fick mig att gå in i Uppsala domkyrka i veckan! Eftersom ingen sådan fanns att få. Lätt ögonbrynshöjande budskap på den skylten, kände jag ...

Väl inne i helgedomen kan man för en tia tända ett julgransljus, till minne av någon eller av vilken annan anledning som helst. Men vem har en tiokrona i dessa dagar? Praktiskt taget ingen, det bekräftar mannen som står i kyrkans lilla butik. Fast, säger han, turister har ofta kontanter och de brukar bli glada när de kan använda dem här, eftersom det annars är så gott som omöjligt i dagens Sverige ... Jag betalar mitt ljus med kort, det går förstås också bara man går in till kassan.

Entrén till den pampiga domen (största kyrkan i Norden) har just nu ett byggtält och ställningar som inramning. Där fick jag ännu en skylt till denna Skyltsöndag, som alltså blev en kyrklig triss! Så passande, inte sant?
Söndagsskyltarna har BP som samlingspunkt.

Copyright Klimakteriehäxan

En grön-och-vit träda-fram-are

Det har blivit dags för en träda-fram-are.
Jag bekänner härmed att jag är hammarbyare.
Hav misskund, djurgårdare, aik-are och andra hängivna fans som är beredda att dö för sina klubbar! Men nu har det råkat bli så här och jag får stå för det.

Ingenting i mitt förflutna har fått mig att vända min håg till den grönvita klubben med entusiastiska medlemmar som kombinerar öl och idrott i match efter match. Däremot är det mitt gamla sportengagemang som fått en ny hemadress: jag spelar pingis med Hammarbys seniorer, och det är hur kul som helst!

Två gånger i veckan är det träning, med väldigt unga grabbar som är världens gulligaste och dessutom riktigt duktiga. Trots att jag antagligen är jämngammal med deras far- och mormödrar särbehandlar de mig inte, men uppmuntrar, korrigerar, hjälper och stöttar. Bättre, faktiskt, än de tränare jag hade på den tid när jag spelade "på riktigt".

Det var en kollega som satte mig på spåret och jag har blivit kvar, medan han vårdar ett trasigt knä och inte kan spela alls. I fjol kom medlemskortet som kvitto på att årsavgiften var betald, och nu kom det nya kortet för 2019.

Jag var på vippen att slänga det gamla, men nej! Ett sådant utmärkt bokmärke ska inte kastas! Dock ska jag kanske påpeka, att även om jag (och min familj också) är hammarbyare är jag inte beredd att gå i döden för min klubb. Har inga grönvita kläder och dricker jag öl så blir det inte i sportsammanhang ...

Veckans bokmärke har sitt ursprung hos Boklysten, som tillsammans med mig och Hannele inventerar förrådet av orienteringshjälpmedel i bokens värld. Man måste ju ha koll på var man slutade och var man ska återuppta läsningen, utan hundöron.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemma hos August på Drottninggatan

August Strindberg, ni vet han med den stickiga mustaschen och det lilla otäcka hakskägget, mannen bakom en massa romaner, dramer och mörka målningar, mannen med stormigt kärleksliv och stor dramatik även privat, bodde de fyra sista åren fram till sin död 1912 på Drottninggatan 85 i Stockholm, i huset som kallas Blå Tornet.

Lägenheten finns bevarad som den såg ut på Strindbergs tid och är i dag museum.
Det har varit möjligt att gå dit ända sedan 1973, men jag kom iväg först nu för att äntligen hälsa på. Häng med mig hem till August!

Ljusinsläpp från trapphuset in i hallen över ytterdörren.

Stråhatten klar att ta ner från sin krok.

Vit skjorta och linnekavaj i garderoben, normal klädsel för denne man.

Vardagsrum.

En av två likadana ljusstakar på pianot. Såväl kvinnan som ljusen ser ut att
vara på väg att dåna ...

Arbetsplatsen, en välordnad sådan. Här skrev han några av sina mest kända verk.

Det där soffbordet går inte av för hackor!

Nog för att han var målare, men han hade väldigt lite saker på väggarna i sitt hem. Här finns i alla fall reliefen med Gustav Vasa, en av Strindbergs absoluta favoriter.

Sängen där han sov och dog (i magcancer) den 14 maj 1912, 63 år gammal. 

En av flera så kallade Strindbergslampor, den här på byrån i sovrummet.
Notera tapeten, återskapad i originalutseende.

Copyright Klimakteriehäxan

Önskelista m/2019

Mia i bokhörnan fyller år på söndag och har gjort en önskelista. Vilket leder till veckans helgfråga: Vad har du på din önskelista?

På senare år önskar jag mig god middag i gott sällskap, en fin blombukett och något litet som jag inte har en aning om, men som jag blir glad för ... Det skulle förr i världen alltid ingå minst en bok, men det behovet är inte akut längre och ni vet varför!

Bild från ica.se (där jag oftast köper
mina räkor)

Födelsedagsbarnet Mia ser också fram emot middagen, hennes favoritmeny. Bonusfrågan följaktligen: Har du någon favoritmeny?

Jag är verkligen en allätare. Älskar kött, fisk, skaldjur, grönsaker, frukt, desserter. Så jag är inte svår att tillfredsställa vid matbordet. Men en sak är klar: jag verkar aldrig tröttna på Smögen-räkor. Gott bröd och ost till, lite vitt vin och jag klagar garanterat inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nummer 77 på Hjärtats dag

Den kan naturligtvis inte flyga, men den dinglar lite färgglatt och trevligt när den får hänga med ut på en liten sväng. Det bör den få så här på Alla Hjärtans Dag, tror jag.
Fågeln i glada kulörer är ett örhänge, en present med rötterna i Latinamerika, men jag minns/vet inte var. Argentina, förslagsvis?!

Nog piggar det upp  med en liten färgstark pippi en mulen dag som denna eller hur! Det här blir nummer 77 i min samling, en sådan anhopning som bara den som på allvar har pippi på fåglar kan roa sig med.
Som jag, alltså.

Trevlig Valentin-dag till er allihop, med eller utan fåglar i sällskap!

Copyright Klimakteriehäxan

Kyrkokonst

Man ser dem redan från långt håll, tornen på domkyrkan i Uppsala. Dels ligger den på en höjd i staden, dels är de rejält höga, de där tornen. 119 meter för att vara exakt. Och det är också det mått som gäller för längden på själva kyrkobyggnaden, har jag just lärt mig!

Jag har varit inne i domkyrkan förut, men det var uppskattningsvis bortåt trettio år sedan. Så när jag nu ändå var i närheten passade jag på. Och blev vederbörligen imponerad! Av storleken, av friden, av glasfönstren, konsten och de många sarkofagerna, varav bara några få gick att enkelt härleda till dem som begravts.
Men som det anstår en modern helgedom finns också ett lekrum för barn, i raden av många kapell avsedda för bön eller enskild andakt.

Sedan lägger jag ju min vana trogen märke till textila utsmyckningar. Här finns fantastiskt vackra vävnader. Roligast den moderna som visar domkyrkans historia omsatt i garn och tråd. På samma väv en båt full med människor, som får mig att tänka på flyktingbåtar på havet. Eller är det yra studenter i en flotte på Fyrisån? Ann-Marie Forsberg heter konstnären.

Jag är förstås inte ensam besökare, trots att det är tidig eftermiddag och inga aktiviteter på gång. En kvinna fångar min uppmärksamhet. Hon står helt stilla, prydlig i sjal och blå kappa med broderad krage.

Och när jag närmar mig henne – jag vet inte om jag var på väg att säga något – inser jag att hon alltid är exakt lika orörlig. Så naturtrogen! Hon heter Maria, verket har namnet "Återkomsten" och hon är gjord av Anders Widoff 2005, så hon var definitivt inte på plats förra gången jag gick runt i det där kyrkorummet. Widoff vann uppdraget att gestalta Maria i en konstnärstävling.

Många av de berömda och historiska storheter som fått sin sista vila här ligger i skydd av tunga stenplattor under våra fötter. De där plattorna har "handtag" i form av rejäla ringar i metall, som höjer sig över golvet. Och faktum är att de är snyggt blanka, så man borde lägga märke till dem, men eftersom det mesta man vill titta på får en att rikta blicken uppåt ser man dem inte. Däremot inser man snart varför de är så blanka: ingen behöver putsa dem, eftersom vi besökare snavar på dem ideligen ... därav blänket!

Orgelpiporna ramar effektfullt in ett av fönstren. 

Copyright Klimakteriehäxan