Oss väskryckare emellan

Vi är många.
Och vi har fått den något tvivelaktiga titeln av trötta medarbetare på tidningshusens prenumerationsavdelningar. Men eftersom vi väskryckare är de som tar hem vinsten får vi väl finna oss i epitetet.

Jo men visst är det en vinstaffär! Ni vet: fyra tidningar, en sjal, en klocka och en fantastiskt jättemodern väska, och allt detta för 29 kronor. Eller i alla fall en väldigt överkomlig summa.
Om ni har tvivlat på att erbjudandena håller så kan jag härmed försäkra er att det gör dom. Prylarna kommer.
Klockorna går som, ja som urverk, faktiskt. Sjalarna är inte precis äkta pashmina, men kan ofta användas – eller ges bort till någon som är mer sjaltillvänd än man själv råkar vara.

Väskorna är alltid mindre än man tror efter att ha sett bilden, men dom finns garanterat. Och tidningarna tycker vi väl mer eller mindre bra om, men jag tillhör kategorin ”förtjust slöläsare”, älskar att titta på matbilderna, drömmer om en figur som kan bära upp sommarens baddräkter och dessutom skummar jag gärna igenom en och annan intervju i nattlampans sken innan ögonlocken faller ned.

Kruxet är ju att man måste komma ihåg att säja upp sin prenumeration när de där fyra numren dansat ner i brevlådan.
Det är det vi väskryckare kommer ihåg.
Till tidningarnas förtret.
För trots att man måste undra hur det kan löna sig med dessa rätt fantastiska erbjudanden – EN tidning kostar oftast runt 40 spänn – så gör det naturligtvis det. Eftersom de allra flesta glömmer att avbryta sin prenumeration och därmed fortsätter att betala när tidningen trillar in månad efter månad.

Själv tänker jag fortsätta att rycka en och annan väska – eller ännu hellre klocka, faktiskt. Och visst händer det att ett eller ett par nummer slinker in och kräver sin betalning. Låt gå för det.
Men jag minns också en äldre dam som ständigt irriterades av ideliga annonskampanjer för den tidning hon troget prenumererat på i sisådär trettio år. Nya prenumeranter lockades med en flaska parfym.

Till sist var gränsen nådd. Hon letade upp telefonnumret och ringde tidningen.
- Får jag tala med chefen, sa hon – och det måste ha varit nåt i tonfallet, för hon blev faktiskt kopplad till någon sorts beslutsfattare.
Damen morrade. Hennes utdragna morrning slutade med ett glasklart konstaterande:
-Gamla prenumeranter vill också ha parfym.
Hon fick det.
Och fortsatte att prenumerera.
Så långt från en väskryckare som man kan komma.

Copyright Klimakteriehaxan

Ta flyget, Jamie!

Den brittiske megakändisen och (den nakne) kocken Jamie Oliver har bytt ut en bokstav. Krögaren har blivit krigare.
Han har bestämt sig för att slåss mot dålig mat – och han har, påpassligt nog, gjort det
på ett sätt som också förvandlats till tv-serie.

Det var skolmaten som var måltavlan och de budgetansvariga som var den lede fi. Faktum är att det var märkvärdigt att se vad ungarna fick att stoppa i sig: bara frityr, i stort sett... En av kockarna som deltog i programmet klarade över huvud taget inte av att stoppa in ens minsta lilla provtugga i munnen.
-Sorry, sa han bara, och han lyckades inte kamouflera grimasen, full av vämjelse och rent äckel.

Nu har jag ett nytt, brännande hett uppdrag för krögaren/krigaren Jamie Oliver.
Snälla Jamie, kolla flygmaten! Har tänkt på det förr, men nu blev jag påmind igen om hur sorgligt det kan vara att vara hungrig på flygplan.
Jag flög nämligen tur och retur London nyss. Med British Airways, vilket skulle kunna vara relevant med tanke på mina planer för Jamie, men i övrigt tror jag man kan bunta ihop alla flygbolag (dom som fortfarande serverar någon sorts förtäring ombord) och slå fast:

Den som bestämmer hur matsedeln för folk i flygstolar ser ut har aldrig ens sett omslaget till en bok om näringslära. Förmodligen behöver de aldrig äta det som finns på den meny de skapar – man kan också misstänka att de bär på viss övervikt. Kolla bara!
Frukost, trettio minuter efter take off från Arlanda: kritvit macka med fet ost och lite inskrämd skinka.
Två vindruvor, en bit melon, en bit äpple och en bit ananas i knallsöt saft kallas för fruktsallad – totalvikt inklusive saften 100 gram. Sötad fruktyoghurt.
Och så, kronan på verket, en blåbärsmuffin som måste ha innehållit lika många sockerbitar som en normalstor sockerskål på kyrkliga syföreningens kafferep.
Hem från Heathrow: kritvit pizzamacka med fet ost och fragment av skinka. Samma s k fruktsallad.
En likartad muffin. Och nu, på kvällskvisten, har en kexchoklad smugit sig in i papplådan.
Fantastiskt!

Var finns rågbrödet, den lilla knäckemackan, bredbar mjukost med mindre än 40 procents fett?
Vad händer med gurka, tomat, paprika?
Varför måste färsk frukt dränkas i sockerlag – när den med fördel äts au naturel, som finkrögaren säjer?
Inte gnälla mer nu. Vi kom ju fram och landade i god ordning. Men...

Please Jamie – ta flyget nästa gång!
Det kan säkert bli en tv-serie det också.

Copyright Klimakteriehaxan

Lästips!

Det här är en krönika ur Svenska Dagbladet som jag fann läsvärd.
Det gör kanske du också?

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9524107.asp

Sova över - en tonårsmoders bekymmer...

- Mamma. Jag tänkte sova över hos min kille i natt. Är det OK?
Tonåringen tystnar, avvaktande. Blicken flackar en aning men möter ändå min. Den flackar också.
Hon vet instinktivt att detta var inte en fråga mamma ville få, än mindre
svara på.
- Är det nödvändigt? hör jag mig själv säja efter en tystnad som var närmast oändlig.
Vad nu det skulle vara för svar att komma med på något som på flera sätt kan utgöra en livsavgörande fråga.

Jo, det är naturligtvis nödvändigt. För att inte säga självklart. Ju.
Nu har dom ju varit tillsammans i en evighet, det vill säga flera månader. Han verkar ju välartad, fast inte så mångordig – och inte ett dugg våldsbenägen... Hon verkar ju jättekär.
Han verkar ju minst lika förälskad. Alla andra sover ju över. Och gör det ofta, ju. Jag är ju en förstockad förälder som ofta undrar vart mina små söta barn tog vägen och var alla långbenta ungdomar kommer ifrån.

Detta är alltså ett av dessa ögonblick när man som man som förälder väntas visa sig situationen vuxen.
Men jag har nog inte växt färdigt i just den här dimensionen. För en ny groda hoppar raskt ut ur min lätt hopsnörpta mun:
-Det är väl ändå inte så bråttom – du hinner tillbringa massor av nätter med massor av killar.

Aj då. Där rök idén om den första ljuva kärlekens potential som evig lyckobringare. ”Massor av nätter med massor av killar”. Ett utslag av på-sig-själv-känner-man-andra-principen? Hm.

Samtidigt minns jag en flygresa för många år sedan. I den trånga kabinen kläms jag ihop med en amerikansk dam, betydligt äldre än jag själv (den gången någonstans kring 25). Hon får veta att jag kommer från Sverige och kräver genast rejält med upplysningar om vårt vilda, okontrollerade, fullständigt monstruösa sexliv som uppenbarligen går ut på att alla ligger med alla var som helst, när som helst och förmodligen också hur som helst. Dessutom blir vi svenskar sexuellt aktiva ungefär i samma ögonblick som vi växt ur blöjan.
Jag försöker moderera hennes informationer, åtminstone lite grand. Riktigt så utåtriktade är vi väl ändå inte, trots mörker, kyla och ”a socialist government, God forbid”. Hon tror mig inte.

-I would NEVER, säger hon, jag skulle ALDRIG tillåta att min dotter som är i din ålder träffade män på sen kvällstid eller, ve och fasa, rent av på natten.
-Well, svarade jag, vad skulle dom kunna göra efter mörkrets inbrott som dom inte kan göra på dagen då?
Den amerikanska damen stelnade, vände sig mot väggen och sa inte ett ord till – vilket var skönt.

Det svaret gäller naturligtvis fortfarande.
Kruxet är bara att nu är det MIN lilla oskyldiga dotter det gäller. Världens mest underbara flickebarn som kanske utnyttjas av en ung tölp, som kanske blir övergiven i morgon, som kanske... riskerna travar sig på varann i högar.
-Lägg av, säger min pragmatiska väninna som har en dotter jämnårig med min.
-Du kan ändå inte göra något.
Nej, jag kan väl inte det.
Så nu är det nattgäst både här och där, lite nu och lite då.

Första gången låg jag vaken i timmar och vred mig i tystnaden.
Numera sover jag.
Men måste komma ihåg att krypa in i morgonrocken och knyta den ordentligt när det dagas.
Ifall vi har nattgäst.
Möter han mig utan kläder skulle han ju kunna få men för livet.
Det var mitt sista argument mot övernattning i diskussionen.
Dottern log hult (jo, tonåringar kan det) och sa att det var väl i så fall en smäll han fick ta.

Copyright Klimakteriehäxan

Glamourfeminist?

Någon som heter Olinda och som tydligen är världsberömd i hela Stockholm säger trosvisst i en tidning jag råkar få ögonen på att hon, minsann, är ”glamourfeminist”.
Åh?
Finns dom?
Och om dom finns, vad står dom för?
Jo för att man fortfarande får vara både fåfäng och flärdfull – trots att man är till kvinna född och förväntas vara stolt och glad för det. Om jag förstår Olinda rätt. Även en glamourfeminist tycks vilja kämpa för fler fruntimmer på höga chefsposter, lika lön för lika arbete, delad föräldraledighet och en rad andra självklarheter som märkligt nog har så svårt att slå igenom på bredden.

Nu känns det inte som om Olinda precis är den ideala förebilden för en glad feminist, ens av glamourtyp. Hennes berömmelse är uppenbarligen av dokusåpa-typ och förmodligen övergående.
Men den –ism hon förespråkar verkar ändå lite tillåtande och förlåtande.
Åtminstone för den som minns de militanta tjejkämparna i fotriktigt och hemstickat, med behån i brasan och aldrig ett uns mascara i ögonvrån.

Man måste naturligtvis kunna vara feministiskt lagd även med silikon i brösten och restylan i amorbågen.
Se på Dolly Parton – hon har ju fällt det klassiska uttalandet:
“You have no idea how much it costs to look this cheap.”
Och sen knallar hon iväg och är sin egen skivbolagsdirektör, nöjesparkschef och så förstås allt det andra som blir häftiga låtar och miljonsäljare.

Dit har nog Olinda en bit fortfarande – men låt henne fortsätta som glamourfeminist, för allan del.
Inte kan det skada.
Och vi andra som tror på jämställdhet och självklara rättigheter oavsett kön och så, vi kan få fortsätta med att tycka att kläder är kul, att lite smink piggar upp och att en aldrig så liten diamant fortfarande är bra vän för en flicka, stor eller lite mindre. Ja stor eller mindre diamant, för stor eller mindre flicka, alltså.

Glamourfeminist?
Svaret blir: javisst!

Copyright Klimakteriehäxan

Anybody Here Who Speaks English?

As I know at least one English speaking person who most probably will visit my blog, this is a little entry especially for her. But if somebody else out there also checks in – you are more than welcome, of course!

“Klimakteriehäxan” is a Swedish word that basically does not exist. Not if you try to look it up in an ordinary dictionary, at least.
A straight translation would be “The Menopause Witch”.
See, you got a feeling right away, did you not?

Who is she?
In Sweden only she comes by hundreds of thousands, even if she isn´t aware of it herself. She is a mature woman, 45+ at least, more often 50+. She has lived in different kinds of relationships, she will gladly discuss them with you and share her experiences. She knows what it´s like to earn a living as well as to clean a bathroom. The MPW has also quite a bit to say about children, teenagers, parenting, interior decorating, food, books, films… in short, everything that is important in life.

Occasionally, the MPW does realize that she as well as everybody around her is going to die one day.
She keeps trying to learn how to say not “if we die” but rather “when we die”. At the same time, why avoid the fun and goodies? Keep going as long as you can, girl! And do it with a smile!
So this attempt at blogging is based on the idea that writing about some of the things that the MPW stumbles across might give at least herself some good moments.

But the fact of the matter is, that if anybody calls you a Menopause Witch they really do not mean it as a compliment.
It is simply a way of foulmouthing a woman who should be in higher regard.
Now, let´s take the word back.
Let´s be witches together and assemble all the witchcraft there is!
Because there is a lot of it.

Copyright Klimakteriehäxan

En Vit Vägg Är En Vacker Vägg

En vit vägg är vacker.
Och en vacker vägg är vit.
Så enkelt är det. Ska det vara svårt att begripa? Ja, tydligen.
För nu har jag sett och läst rader av artiklar och reportage i heminredningsbranschen som sjunger de färgglada väggarnas lov.
Det är inne med fondtapeter igen. Blommiga, fulla med medaljonger, stormönstrat och färgsprakande.
Eller fält i kontrastfärger. Varför inte en tomatröd hallvägg, mörkblått i sovrummet, lite bajsbrunt vid dörren till toaletten? Rosa i vardagsrummet? Rutigt i köket?
Det enda vettiga svaret är ett stort och rungande NEJ TACK.

En massa gamla väggar dyker upp ur minnets dunkla vrår. Moster och morbror som hade storblommigt vardagsrum. Väggarna kastade sig över en direkt, kanske handlade det om 25 kvadratmeter – men känslan var att kliva in i en överlastad garderob (fast en garderob med piano i, det måste medges).
Eller perioden när varje trendmedveten svensk plötsligt köpte vinröda sammetstapeter, mjukluddiga, som samlade damm som vore det verkligen värt att spara på. Precis så som en typisk bordell var inredd på film. Men nu var den folkhemsk, modern, m-y-s-i-g. Hu!
Minns stiliserat blommönster i brunt på beige botten. Såg antagligen någorlunda stillsamt ut i tapetkartboken, där man ju fick sig serverat en bit stor som två A 4-ark. Men när sen ett helt rum blev fyllt av stela bruna blommor – nog skulle man kunna storböla för mindre.
För precis så tror jag att det fungerar för många: en liten provbit med mönster på kan bli en äkta frestelse, för att sedan som fyra hela väggar bli fullständigt överväldigande, det vill säga skitfult.

Jag trodde att jag gått i fällan en gång. Köpte stänkprickiga tapetrullar på Ikea. Röda, gröna, gula stänk på (för all del) vit botten.
En händig kompis kom hjälpsamt rusande, vi samlade ihop det vi trodde behövdes och gick loss på en vägg i hallen i den lilla ettan. Men eftersom vi var ytterst ovana hantverkare fick vi bara upp tre-fyra våder innan vi bestämde oss för ett glas vin och god natt, ses i morrn.

På morgonen fick jag en chock.
Min vägg var prickig. Jätteprickig. Alldeles på tok för prickig.
Ringde väninnan med panik i rösten.
-Tror du man kan ta ner dom? Måla över?
Hon lugnade. Inte var det väl så prickigt, ät frukost först, kommer snart, vi tar resten, det blir jättesnyggt, vänta bara!

Det blev snyggt. Hall och vardagsrum, som hängde ihop, blev prickiga.
Men det blev snyggt tack vare att prickarna liksom försvann – och väggen var till slut ändå vit, det var helhetsintrycket.

Bara man har en vit vägg blir allt annat man äger lite vackrare.
Textilierna får tydligare struktur. Affischerna blir klatschigare, barnens dagisteckningar liknar klassiska konstverk, kompisens akvarell ser proffsig ut, den inramade bilden på mormor blir en färgklick som drar blickarna till sig, kuddarna tillåts explodera i olika kulörer, möblerna kan vara randiga, rutiga, blommiga – går ju alltid att lägga något enfärgat över alltihop om man tröttnar, eller hur?

Försök dölja en klatschig fondtapet får du se hur kul det är. Eller försök hitta en målare som för en överkomlig summa gör om alltihop till det vita idealtillståndet, sedan du först fått plocka ihop alla inventarier i en stor hög på golvet – bara för att sen ta vara på alltihop igen.
Nej, lyd mitt råd. Låt Äntligen hemma-hetsarna hålla på, låt tidningstipsarna stimma vidare om hur trendigt det är med storprickiga väggar och blomster från golv till tak.
Håll väggarna vita och du får en bättre liv.
En vit vägg är en vacker vägg.
Så vitt man kan se.

Copyright Klimakteriehäxan