Lyckträff, stjärnskott eller bara kungligt kul?

UPPDATERAT: NU MED VIDEOLÄNK!!!
Det kungliga bröllopet upphör inte att intressera åtminstone vissa delar av världen. Just det här fotot måste vara en av de märkligare av de säkerligen miljontals exponeringar som festligheterna i London i går genererade.

Kommentarerna som ligger ut tillsammans med bilden är inte så dåliga de heller. Exempel:
"Det här måste vara bearbetat i Photo Shop. Alla vet att när man väl är gift behöver man inte hålla på med sådant."
"Varför håller den lilla flickan för öronen, borde hon inte täcka ögonen?"
"Bilden bör beskäras så att barnet inte syns, det är otrevligt att se henne bli utsatt för detta."
"Nu när Kate blivit kunglig på riktigt måste hon ju ha tillgång till kronjuvelerna."
"Antar att han behöver hjälp att knyta skorna. Vilket också är lite konstigt."

En annan bildbeundrare som också ler roat påstår dessutom att också brudparet kommer att se det komiska i situationen när de får se fotot - och det kan de kanske inte undgå ...
Eller det mer filosofiska konstaterandet, för "bildat" folk:
"Honi soit qui mal y pense."

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERAT: En och annan teve-tittare har anmärkt att ceremonin var lite långsam och aningen tråkig. Här finns en annan version av hur det hade kunnat gå till.

TVKim- Watching: Kim's Picks- Hilarious royal wedding spoof

Hurra för optimister!

Vilken tur det ändå är att det finns optimister. Folk som väljer att se den halvfulla flaskan före den halvtomma, människor som hellre fokuserar på möjligheterna än problemen.

Det måste vara en obotlig optimist som så här i den första skira sommargrönskan planterat ut sin slokande julgrupp i rabatten, mot en fond av lökväxter och med groende frösådd som grannar.

Vem är människan bakom verket? Är det en frustrerad balkongbonde? Eller en fantast som bara odlar i fantasin, kanske med hjälp av någon av alla dess otaliga trädgårdsböcker som kommer ut i en strid ström? Kan det vara en misströstande kolonist som gett upp hoppet om grödan på sin lott och inte ens orkar gå dit? Eller är det ett barn som hoppas att både gran, paket och tomte ska bli större nästa jul?

Inte vet jag. Men nog måste det vara en optimist, håll med om det!
En sådan tur att de finns!

Copyright Klimakteriehäxan

Hattparad

Det har sagts att så många som två miljarder människor kan ha följt det kungliga bröllopet i London i dag.
Jag har också tittat men bara stundtals. Först lade arbetet hinder i vägen, och vid lunchtid ställdes jag inför ett oerhört svårt val: gå på gympa – eller sitta kvar och titta på bröllopsgästernas intågande i Westminster Abbey?

I min värld är det nämligen just i starten tillställningar av den här typen är mest intressanta. Det är då hattarna kommer. Själv är jag inte någon hattmänniska, men anser definitivt att det är en huvudbonad som kan klä andra. Vilket inte hindrar att jag tycker att underhållningsvärdet är märkvärdigt högt när damerna, unga som gamla, kommer gående i sina kreationer som säkert kostat modisterna många och långa stunders idéverksamhet, med högst varierande resultat.

Britterna måste väl ha någon sorts världsrekord i grenen ”mest hysteriska hatten”? Jag har mer än en gång fastnat på hattavdelningen på finvaruhusen i London, tittat på skapelserna och fnittrat olydigt. En blick på prislappen får fnittret att övergå i ren och skär fasa. Tusentals kronor för en liten rund plättbakelse med en pinne, som petar rent livsfarligt rakt ut och hotar omgivningens ögon?! Kvarnhjul som förvisso i rätt vinkel kan skydda mot insyn, men som också kan avstänga närstående från all synkontakt med evenemanget?

Nu har jag bara sett en bråkdel av dagens hattparad, men jag är helt övertygad om att jag vet vilken som tar priset. Skapelsen, en korsning mellan en spettekaka och en spegelram i rokoko, fastsatt på en plätt som mirakulöst nog hängde i pannan på en av brudgummens kusiner, prinsessan Beatrice.
Varför jag inte såg alla de andra?
Jag gick på gympa.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på Beatrices fantastiska huvudsak och fler hattar ser du i den här bildserien på svt.se.

Ensam med Atlanten

Vågorna bryts mot sand och stenar, men de är inte särskilt våldsamma. Några moln låter inte solen ta hela makten, ljuset silas ner över stranden. Det är förmiddag. Jag är alldeles ensam nere vid vattnet. Har hela Atlanten för mig själv. Kanske skrämmer vattentemperaturen bort en del. Andra avvaktar, väntar på att solen ska värma.

Den där närheten till havet, den där känslan som bara en ocean kan framkalla, den kan inte överskattas.
Visst kan det vara farligt när naturkrafterna brakar loss, strömmarna drar, vinden piskar upp högre och högre väggar av vatten som krossar allt i sin väg. Fast oftast är det ju inte alls så där dramatiskt. Bara vackert. Och skönt.

Att bita ihop och slänga sig i, hel och hållen, för att snabbt anpassa kroppstemperaturen till havets, det är att ta ett steg rakt ut i saligheten. Några stänk mot läpparna ger begrepp om sältan, den turkosa färgen känns bara den som en smekning. Stenar avtecknar sig mot botten. De har slipats till vackra prydnadsting av långvarig friktion. Jag flyter lätt som en fjäder eller kanske en korksmula, i stark kontrast till hur jag känner mig på land.

Ett dopp i havet är något att ta med sig hem, att minnas, att njuta av långt efter att huden torkat och hela jag förpassats till min vanliga värld. Så jag njuter. Väldigt långt från Atlanten.

Copyright Klimakteriehäxan

En bok att ta efter

Den innersta kretsen tillhör jag inte. Ni vet, det där gänget som formligen avgudar allt vad Bodil Malmsten gör.
Medan jag hade hjärtligt roligt åt ”Priset på vatten i Finistère” lyckades jag aldrig komma igenom uppföljaren trots enträgna försök. Den själv-biografiska ”Mitt första liv” var OK, men inte mer.

Så läste jag hennes första (b)loggbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” och blev irriterad på att så mycket kändes så gruvligt inaktuellt, oallmängiltigt. Tänkte att nu hade jag gett henne tillräckligt många chanser. Tills jag plötsligt stod inför ett erbjudande som en reanöt som jag inte kunde motstå: en inbunden ”Kom och hälsa på mig om tusen år” för 25 spänn, en bråkdel av ursprungspriset.

Nu är den läst. Jag har haft den som toalektyr, vilket passar bra, eftersom den består av korta bitar som inte alls behöver sträckläsas (inte att tolka som en förolämpning, jag har faktiskt påpekat för folk som köpt min egen bok att den med fördel kunde läsas just så, på muggen, när man ändå har ganska tråkigt och likväl kan bli sittande en stund).

Boken lämnar mig tämligen oberörd, fast jag gillar den bättre än ”Hör bara …”.
Men det finns något med den jag verkligen gillar. Önskar att Bodil Malmsten bildar skola, får efterföljare. För hon har försett sin lilla bok i vackert blå pärmar med både ett resårband, som kan hålla ihop volymen, och ett fast sidenband som funkar som bokmärke, ungefär som i gamla psalmböcker. Super!
Det faktum att hon använt ett kinesiskt tryckeri som heter Haha gör ju inte saken sämre ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PÅSK

Vide ung har inte bara vaknat efter vintersömnen, de små ulliga vita kissarna har hunnit bli både gula och gamla.
Om man inte sparar dem utan vatten, förstås. Som jag har gjort.

Ni ser några större videkissar (finns det verkligen inget bättre ord, eller åtminstone något att variera med?) på bilden. De kommer från en vanlig svensk buske, möjligen är de aningen mindre än de man oftast kommer över.
Titta nu på de andra kvistarna. Också vide. Fast varje liten ulltuss är bara tre-fyra millimeter stor.

Jag föll för de söta småttingarna och köpte dem i Riga för flera år sedan, fraktade dem varsamt och har sparat dem från påsk till påsk. Senast häromdagen kommenterades de: ”Så små har jag aldrig sett, finns det?” sa den förbluffade besökaren.
Ja, de verkar finnas, i alla fall i Lettland.

Tisdagstemat denna vecka heter kort och gott PÅSK. Och mitt bidrag blev alltså lite torkat lettiskt påskgodis, som möjligen glesnar en aning från en påskhelg till en annan – men jag trycker in kvistarna bakom någon gardin igen. För att ta fram dem i april 2012.
Nu är i alla fall årets påsk alldeles slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Masseffekt

Det dräller av en massa vår och sommarföreteelser där ute just nu. Hela Kungsan är rosa av körsbärsblom, påskliljorna prunkar på sluttampen, vitsipporna blir nog inte heller långlivade. Träden är på väg att bli helgröna - och se där, en solitär mitt bland alla knoppar som sprängs!

Masseffekten är fantastisk, det gäller att fånga dagen.
Och så, helt vid sidan av, påminns jag om en arkivarbetare på televisionen som hade som uppgift att beskriva alla rörliga bilder som skulle bevaras. Han älskade inte jobbet, men skötte det ändå. Det trodde man åtminstone. Till den dag då en kollega behövde bilder på massaframställning, fabriker, processer. Sökte på "massa*" och fick, ja just det, en massa träffar. Såg i andanom hur alla bildbehov löstes.

Då visade det sig, att just massaframställning var det ont om. Däremot fanns en hel del kul sekvenser arkiverade under "en massa bilar", "en massa folk", "en massa träd", "en massa hus" ...
Så just den gången var inte masseffekten riktigt njutbar. Som den är nu. Carpe diem, fånga dagen, det är det som gäller! För i morgon kan allt vara över!





Copyright Klimakteriehäxan

En ny nisch

En alldeles ny nisch i yrkeslivet har slagit upp sina portar för mig. Det hände sig några dagar före jul att jag fick ett telefonsamtal från en för mig totalt okänd person. Hon undrade om jag skulle kunna tänka mig att göra några program som intervjuare i tv-serien ”En bok, en författare” för Utbildningsradion?

Jag tror att jag hade svarat ja innan frågan var färdigställd. Man ska ju inte tänka efter i onödan … och nu för tiden försöker jag leva efter principen att det jag vill göra, det kan jag göra. Intalar mig att jag ska förhålla mig till livet som om jag vore född på 70-talet, en generation som innehåller massor av individer som aldrig drar sig för att marknadsföra sig själva, oavsett omständigheterna.

”En bok, en författare” är en programserie med två personer som sitter i var sin fåtölj och samtalar om en, oftast nyutkommen, faktabok. Produktionen är omfattande, intervjuarna många och av vitt skilda slag, liksom ämnena. Publiken är onödigt liten, serien okänd. Marknadsföring tycker sig UR inte ha råd med, så det är helt normalt om du aldrig hört talas om programmet (som sänts i över 200 avsnitt!)

Min allra första samtalspartner blev dokumentärfilmaren, upptäckaren, journalisten och författaren Lasse Berg. Hans bok heter ”Skymningssång i Kalahari”, en uppföljare till ”Gryning i Kalahari” som kom för fem år sedan och blev en succé både försäljningsmässigt och i recensionerna. Föga förvånande såldes förstaupplagan av ”Skymningssång” slut på ungefär en vecka, efter välvillig anmälan i ett antal tidningar!

Lasse visade sig vara en man sprängfylld av energi och entusiasm, ivrig att berätta om sina tankar kring människans utveckling från urtid till i dag. Du kan se och höra programmet om du klickar på den här länken!

Nästa visit i tv-studion avlade jag tillsammans med Thomas Böhm, psykoanalytiker med frågespalt i tidningen M. Så om du funderar på hur man hanterar nya familjebildningar, hur det är att bli äldre i otakt med gubben eller något annat åt det hållet – klicka här! Boken heter ”Kärlek, gränser och andra möjligheter”.

Edna Alsterlund levde med Ingemar”Ingo” Johansson i många år och blev hans med-drabbade när han fick Alzheimers, en sjukdom som inte har någon bot och som ofta också kallas för "de anhörigas sjukdom". ”Den längsta ronden” är boken hon själv skulle ha velat läsa när hon stod inför faktum – och inte visste alls vad som väntade eller hur hon skulle hantera den nya situationen. Här kan du höra henne dela med sig av sina erfarenheter.

Och just på Annandag Påsk sänds det program som för ovanlighetens skull handlar om en död, men ändå STOR och på sitt sätt levande, författare: Gustaf Fröding.
Lars Löfgren, tidigare chef för bl a Dramaten och Nordiska museet, har läst in ett 20-tal Fröding-dikter och har en eget ”dialog” med Gustaf. Det blev talskivan ”Det var dans bort i vägen”. I ”En bok, en författare” är Fröding huvudpersonen, men Lars Löfgren den som får föra hans talan. Bl a tar han bort stämpeln som "sjuk" på Fröding, som var – åtminstone enligt Löfgren – en synnerligen frisk person.

Måndag klockan 19 och klockan 24 sänds det, med en repris kl 9 på tisdag morgon. Det blir både samtal och recitation, på såväl ”rikssvenska” som på ”mål”!
Vi är ju två (eller ska man säga tre?) värmlänningar i studion ...

Copyright Klimakteriehäxan

Alla program i serien finns på UR Play ett halvår efter första sändningen. Det lönar sig att botanisera!

Var så god: en liten påskpresent så här på annandagen!

”Som trevlig kvinna förväntas du inte bara avhålla dig från att tala väl om ditt utseende, du bör också, med jämna mellanrum, delta i en kollektiv rit av kroppsligt självförakt.”

Idag är ännu en av dessa förhatliga s k tidningsfria helgdagar, och jag läser alltså om gårdagens avisor, ständigt lika irriterad över att tidningshusen kan ta ledigt lite hur som helst – även om jag också vet, att stora händelser får man kännedom om på webben. Men det får man ju alla andra dagar också, eller hur?

Alldeles bortsett från det så är det Catia Hultquist som skrivit en krönika i söndagens DN om att vara vacker. Hon slår fast att vi är många, vi som uppfostrats att ”veta” att det är insidan som räknas (och att det är lugnast att vara hel och ren under). Och hon konstaterar: ”Att vara snygg kan lika gärna vara frukten av hårt arbete och investeringar.”

Så är det naturligtvis. Men det är svårt att förneka, att dagens säkra unga tjejer tar snygghetspoäng redan på sin inställning till omvärlden och sin syn på sig själva.
För den som inte känner sin egen skönhet lika självklar finns dock ett uttryck som är så bra att det kan användas av riktigt många – tyvärr vet jag inte vem som myntat det:
”Jag är minst lika vacker som /sätt in namnet på ditt ideal: Julia Roberts, Greta Garbo, Marie Rickardson/. Det råkar bara vara så att det syns bättre på henne.”

Var så god, det är ditt. En liten påskpresent så här på annandagen!

Copyright Klimakteriehäxan

I påskveckans fönster: Konstnärligt

Motivet i fotokedjan Veckans fönster ska denna gång ha "konstnärligt" som tema. Och minsann hamnade jag än en gång utanför NK:s skyltfönster på Hamngatan! Tycker faktiskt att det går alldeles utmärkt att sätta etiketten "konstnärlig" här.

Det stora varuhuset måste ha skaffat nya dekoratörer - eller har de gamla möjligen fått nya injektioner med idéer och energi. Den här gången är det skor som ska säljas, tillsammans med en och annan väska. Jodå, visst, jag erkänner: jag är intresserad av båda varugrupperna ...
Flera fönster har liknande tänk (men olika skor, förstås).
Kolla andra konstnärliga fönster här!

Copyright Klimakteriehäxan

Påskkort till dig

Dags att säga Glad Påsk! Måtte solen fortsätta lysa på oss alla, med eller utan fjädrar, med eller utan godis, med eller utan ägg och lammstek!

Copyright Klimakteriehäxan

What a difference a day makes

Klockan kvart i åtta i morse syntes ingenting. Jag kollade noga.
Men så, bara en enda arbetsdag senare (drygt åtta timmar i fönsterlöst rum …) har det årliga, vårliga Miraklet i Kungsan inträffat: de japanska körsbärsträdens blommor har börjat slå ut.

Hela Kungsträdgården sjuder av liv. Det är folk som fikar vid uteborden, det är tjejer som blundande vänder näsan mot eftermiddagssolen, det är bin som surrar, det är mammor som hastar fram med sina matkassar, det är coola killar som tar en öl, det är en och annan duva som letar efter smakliga smulor, det är föräldralediga barnvagnsförare som passar på att ta en glass medan bebisen sover, det är gamlingar vars rollatorer verkar rulla lite lättare än annars.

Och snart, alldeles snart, kan alla njuta av den rosa blomsterprakten i full ståt, den som lägger sig som ett ljuvligt moln över halva parken. Körsbärsblommefestivalen kommer att äga rum innan påsken är slut, tro mig – och missa den inte!
Inom mig hör jag en gammal evergreen som bl a Aretha Franklin gjort odödlig:
”What a difference a day makes – 24 little hours ...”.
Ja tänk ändå vilken skillnad en enda dag kan göra. Det behövdes inte ens alla 24 timmarna, det räckte med åtta!

Så här ser det ut FÖRE! Och om du vill se blommorna i större format är det bara att dubbelklicka på bilden förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Slutet på historien går inte att ändra

Det gör ont, gruvligt ont, både fysiskt och psykiskt att läsa utskriften av samtalet mellan 23-åringen i Stockholm och SOS Alarm. Den unge mannen misslyckades med att övertyga svarande sjuksköterska om hur allvarlig situationen var.

Vi vet slutet på historien: killen hittades död vid sin egen öppna ytterdörr av en granne.
Ambulansen kom aldrig.
Sjuksköterskan, som fått sparken, mår säkert inte heller särskilt bra idag.
Det gör förmodligen inte grannen heller.

Katastrofen är total, slutet det sämsta för alla inblandade.
Jag törs knappt tänka på hur 23-åringens familj har det.
Och så undrar jag en sak: kan killens ålder ha bidragit till att nödropet inte togs på allvar? Hade det blivit utryckning om den som ringde var säj 58 – en trolig infarktpatient?

Fallet är anmält till utredning. Landstingspolitikerna har fått brev i ärendet. Sjukvårdslandstingsrådet beklagar det inträffade. Det verkar bli ett polisärende.
Jo visst.
Resultatet går ändå inte att ändra.
Visst gör det ont!

Copyright Klimakteriehäxan

Utskriften av samtalet går att läsa i DN.

Få förunnat

Sonen måste flytta.
Det är inte akut, men det måste ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Nu förnyas inte andrahandskontraktet, som – för dyra pengar – tillåtit honom att bo kvar i innerstaden, där han anser sig höra hemma.

Alltså upptäcker jag att jag återuppväckt ett sedan länge avdomnat intresse. Jag kollar tidningarnas bostadsannonser. Att döma av volymen finns inget som heter bostadsbrist över huvud taget. Man kan i princip bara välja och vraka: lägenhet, radhus, villa? Stadskvarter, närförort, sjönära?
Men det finns en hake. Den heter pengar.

Samtidigt är det ju ett högst begripligt ekonomiskt resonemang: den som vill äga något måste rimligen också betala något. Vanligt folk får tömma sparkontot och sedan låna, jaga borgenärer, försöka förhandla om räntan, för att till sist kunna sätta sitt namn på köpehandlingen. Många timmar har förmodligen gått åt till att kalkylera framtiden: har vi råd med något mer än att bara bo?

Att ingenting här i världen är riktigt rättvist, det är ingen nyhet. Fast jag känner ändå lätt yrsel när jag öppnar bostadsbilagans annonsdel för att snabbt bläddra igenom utbudet. Allt börjar med ett helt uppslag om en och samma kåk. En villa i Djursholm är till salu. Pris: 35 miljoner kronor, eller bud. ”Med få förunnade boendekvaliteter” står det som säljtextens slutkläm. Jo, det kan man nog kalla dagens, för att inte säga åtminstone årets, understatement.
Nog finns det folk som kan bo för 35 miljoner. Men vem vill? Det är inte vettigt! För den summan skulle ju kunna uträttas så otroligt mycket!

Mina fingrar vandrar vidare, sida upp och sida ner, i sökandet efter något ledigt som skulle kunna tänkas vara uppnåeligt för ”unga vuxna”. Det ser inte särskilt lovande ut. Fast det måste gå. Att komma hem igen skulle vara ett gruvligt nederlag, ett slag mot vuxenheten, ett obekvämt kliv bakåt.

Ändå vet vi att många tvingas ta just det klivet. De kan kallas gummibollsbarn eller biffgapare. En sak har de gemensamt: de hittar inte ett vettigt och överkomligt sätt att bo. För även om just 35-miljonersvillan bara är fånig att nämna i sammanhanget krävs ändå en rejäl slant för tak över huvudet – bostadskö och hyresrätter är nästan en lika utopisk lösning som Djursholms-alternativet.
Jakten fortsätter. Tur att det inte är akut.

Jag kan trösta Sonen med en sak: den som inte flyttar in i den där kåken i Djursholm slipper i alla fall en hiskelig massa fönsterputsning.
Fönsterputsning har aldrig varit Sonens favoritgren – det är väl också få förunnat …
Men att bo borde inte vara det.

Copyright Klimakteriehäxan

Kackisarna invaderar igen

Nu går larmet igen: Sverige är hotat av en ny fientlig invasion. Det är kackerlackor och vägglöss som hotar.
Vilket ger mig anledning att än en gång minnas mina rysliga erfarenheter i kackerlacksbranschen. Kolla här - och rys med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Vårtecken!

Vårtecken är denna veckas tisdagstema - så lämpligt! Solen lyser och naturen är full av sådana, glada, utropstecken!
Inget kan så här års hindra en tulpan från att skjuta upp ur jorden, genom fjolårslöven och lite nyare skräp. Kaxiga står de där, som ett bevis för vårens alla krafter. Och snart har de sträckt på sig, satt knopp och slår ut.
Bara att tacka och ta emot!
Klicka på länken och kolla fler vårtecken!

Copyright Klimakteriehäxan

God middag för lagom världsvana ...

Besökte en omtalad och relativt ny krog härförleden, B.R.A. på Blasieholmen här i huvudstaden. Framför allt en fiskrestaurang, men också med några kötträtter på menyn.
Först gick vi till fiskdisken där firrarna låg på rad: vad skulle vi välja? Det blev en korsordsbekant: uer. Fint vitt filéat kött som grillades och serverades med tillbehör vi valde individuellt (sparris!).

Bäst som vi satt där och njöt fångades uppmärksamheten av grannen vid bordet bredvid, som ville klaga.
-Jag är verkligen besviken, sa kvinnan och spände ögonen i den unge och synnerligen vänlige servitören.
-Det stod att vi skulle få både torsk och lax och pilgrimsmussla – men det var ju rått! Och kallt! Verkligen inte vad jag ville ha! fräste hon ampert.

Hon hade valt ceviche, en av mina absoluta favoriter om middagen ska börja med en förrätt. Marinerad fisk i lime, lite chili, lök, koriander. Fräscht, läckert (även om den på svensk krog aldrig kommer att kunna mäta sig med den hemgjorda jag en gång serverades, tillagad på en nyfångad barracuda ...)
Men damen kunde tydligen inte läsa innantill. Servitören beklagade, men undrade samtidigt om sällskapet ville ha varmrätt?
En halv hummer blev ordern som gick ut i köket.

Hummern, som tills nyss simmat i restaurangens akvarium, kom in på sin tallrik.
-Vad är det här? utbrister gästen.
-Jag tycker verkligen inte om mat som man måste sitta och pilla med!
I samma andetag upplyste hon såväl personal som intillsittande att hon minsann hade rest och ätit på restaurang i hela världen – men ingenstans hade hon drabbats av DETTA ...
Vilket rimligen måste tolkas som att hon aldrig förr beställt hummer.

Sedan steg ljudnivån, eftersom krogen blev knökfull och vi vid vårt bord hade egna saker att prata om, så själva upplösningen missade jag. Vägrade hon betala? Fick hon rabatt? Var det rent av en fråga om taktik för att komma undan lite billigare? Vet inte. Men roligt hade hon det inte – och sannerligen inte servitören heller.

Nästa gång ska jag definitivt pröva cevichen. Och jag pillar gärna med en liten hummer. Just den läckerheten har jag flera trevliga matminnen av. En gång bjöds jag t ex på middag på en fiskrestaurang i Miami. Min amerikanske värd och jag enades om att det var lobster time. Men han blev klar så otroligt snabbt. Hur gick det till? Jo, han åt stjärten. Bara den. Medan jag satt och sög njutningsfullt på benen, skrapade i skalet, tog vara på minsta smula, sparde klon till sist.
-Oj, är du redan klar, sa jag mitt i ett halvdiskret sugsörplande.
-Gör inget, sa han, fortsätt du, det är jätteroligt att titta när du äter! (Ljuden kommenterades inte.)

Oavsett vad valet av varmrätt blir så tänker jag köra repris på desserten nästa gång på B.A.R.: creme brûlee. Len och ljuvlig, med ett tunt och perfekt bränt sockerlager.
Hoppas innerligt att inte bordsgrannen beställde det också, utan att jag såg det.
För bränd mat vill väl säkert inte en sådan världsvan kroggäst ha. Heller.
Men för oss som är lite lagom världsvana funkar det perfekt.

Copyright Klimakteriehäxan

När mannen slipper slipsen

Kulturministern har visat upp sitt intresse för återvinning. (Tror jag i alla fall ...) Hon har gjort det genom att ha sytt upp en klänning av makens avlagda slipsar.
Så nu har förre moderatledaren och nyss avsatte SJ-ordföranden Ulf Adelsohn också satt sina spår i modevärlden.

Om hustru Lena (Adelsohn Liljeroth) knåpat ihop skapelsen själv är okänt. Dessutom bör väl för skams skull påpekas att idén inte är unik och alltså inte heller hennes från början. Vilket inte hindrar att någon kan inspireras att göra en arkeologisk utgrävning i garderoben där husets herre förvarar sina prydnader. En ung kvinna jag känner gick exempelvis på studentkalasen när hennes vita mössa var sprillans ny i en härlig kjol, sydd av slipsar som hennes pappa tröttnat på för länge sedan.

Mitt tips är att den som befriar mannen i fråga från ett 40-tal (så många gick åt till kulturministerns plagg) "strypsnaror" dessutom möts av ren och skär tacksamhet. Så när mannen slipper slipsen kan kvinnan ståta med en ytterst personlig modekreation - "a win-win-situation" skulle man säga i företagarkretsar.

Eller så reagerar han annorlunda - många skulle säga "som en tjej som gillar att shoppa" - då går han till närmsta slipsbutik för att se ut några nya accessoarer att knyta runt halsen. Och om utbudet presenteras som på bilden nedan kan man gott förstå om det känns lockande, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på klänningen kommer från SVT. Om du klickar här kan du både läsa mer text och se inslaget på Play!

En ny fågel i din trädgård?

Om jag inte bara vore balkongbonde utan hade en riktig trädgård eller åtminstone en täppa skulle denna pippi designad i plåt bli min vattenkanna. Är den inte ljuvlig? Ramlade över den i dag när jag strosade runt på Södermalm.

Kanske har du lite mer att vattna än jag, och lite större odlingsyta, och gillar den här fågeln lika mycket som jag? Då finns den på Stockhome. Pris 579 kronor. Ganska dyrt, kan man förvisso tycka - men är det inte snudd på ett litet konstverk - aningen besläktad med Laura på Norrmalmstorg (se ett par poster ner)?!

Copyright Klimakteriehäxan

Vinklat i veckans fönster

Det ska vara vinklat i Veckans fönster. Bara att öppna lite på glänt, så uppstår det inte en utan flera vinklar på direkten!
Och om vinkeln eller åtminstone dess närhet mjukas upp lite med hjälp av blommande bougainvillea är det väl bara trevligt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Fett coolt eller?

En kompis skriver på Facebook att han hittat världens snyggaste pjuck så här lagom till våren.
Jag kan för en gångs skull inte låta bli att kommentera (jag är ingen flitig FB-användare). Skriver "Du vet väl att bara GAMLA människor säger pjuck?".

Mina barn har nämligen skoningslöst upplyst mig om hur uråldrig jag verkade den gången jag råkade prata om just "pjuck" när jag framförde synpunkter på en eller annan fotbeklädnad.
Till saken hör att FB-vännen med de fina skorna just fyllt 40 och har en del problem med detta enkla faktum. Tillåt mig gissa att han kommer att säga något så enkelt som "skor" ett tag framöver ...

Det där med språkskillnader mellan generationer drabbar en allt emellanåt. För ett antal år sedan försökte jag och en kollega i en gemensamt framarbetad text påstå, att något gick "i reafart". Yngre arbetskamrat kommer in, läser, rynkar pannan, frågar:
-Men hur kan det vara rea på en sån sak?

Vi två, gamlingarna, utbytte skamsna blickar och ändrade blixtsnabbt. Det blev väl "ilfart" (rätt mossigt det också) eller "raketsnabbt" eller något lite modernare, minns inte så noga.
Fast som ni vet smärtar alltid onda tår mindre om man delar plågan med fler.
Ännu en person som uppskattningsvis befinner sig i närheten av 40-årsstrecket har liknande problem.

I dagens SvD skriver nämligen Anna Laestadius Larsson en krönika om sitt möte med något hon kallar för "fjortisspråket". Alla föräldrar har säkert gjort samma misstag:
klämt till med ett "fett coolt" eller "värdo" för att verka som om man hänger med.
Bara för att upptäcka att avkomman raskt ger betyget IG, med spets, och suckar lite över mor och/eller far som, faktiskt, är asgamla. Och totalt ocoola.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskpyntad pippi

På Norrmalmstorg i Stockholm står hon, den vilsna hönan Laura, skapad av skulptören Ebba Hedqvist, ända sedan 1970. Men i dag ståtar Laura med lånta fjädrar - påskfjädrar. Ja, hon har till och med begåvats med några gula små kycklingar! Någon tyckte väl att den svarta metallfågeln behövde lite pynt så här när helgen närmar sig. Och för en som har pippi på fåglar blev det naturligtvis alldeles nödvändigt att snabbt ta en bild i förbifarten ...

Copyright Klimakteriehäxan

En sann historia om riskerna med rökning

Fick nyligen mig berättat en historia som är alldeles för bra för att inte delges fler. Den handlar om bekantas bekanta. Min sagesman är en i alla lägen tillförlitlig källa, och bedyrar att allt är sant. Så här kommer den!

En ung svensk man, en av alla dessa som gärna tillbringar en stor del av den nordiska vintern i betydligt varmare trakter, begav sig tillsammans med en kompis till Thailand. Äventyret väntade. De gjorde utflykter, letade upplevelser, hade kul. Så en dag ville vår man (jag vet inget namn) sticka ut till en speciell ö för att dyka. Kompisen, som hellre har huvudet ovanför vattenytan än under, hängde inte med.

Vår huvudperson gick ombord på en båt. Det var en kvällstur. Efter en stund kände han suget efter en cigg, och eftersom rökning var förbjuden inne på båten gick han ut till akterdäck. Där tände han på för att släcka sitt nikotinbehov. Vad som sedan hände är oklart, men grabben trillade överbord. Ingen såg honom falla, ingen hörde hans rop, ingen såg hans vevande armar, ingen saknade honom heller, eftersom han reste utan sällskap.

I den svarta exotiska natten såg han fartyget på vilket han nyss varit en betalande passagerare försvinna i fjärran, med oförändrad hastighet. Snart syntes inte lanternorna ens. Och här skulle historien kunna ta slut, ett sorgligt slut.
Men mirakel inträffar ännu i våra dagar.

För när det ljusnade kom en liten fiskebåt tuffande. Mannen vid rodret såg något ovanligt i vattnet där, långt ute till havs: en människa. Den simmande fiskades upp ur vågorna. Vem som var mest förvånad, den thailändske fiskaren eller den svenske turisten, det kan man ju undra.
Killen hade alltså hållit sig flytande i timmavis, i kolmörker. Inget farligt djur hade nafsat honom i tårna. Han hade klarat kroppstemperaturen (vattnet är förstås ganska varmt, men kyler ändå) och det lyckliga slutet var ett faktum.

Nu har både du och jag rader av frågor som vi skulle vilja höra svaren på. Var han en topptränad idrottsman? Eller hade han underhudsfett som skyddade? Hittade han något flytetyg? Hade han månne tidigare simmat över Engelska kanalen eller så? Fick han av sig skorna, som säkert annars tyngt? Har han i alla situationer stålnerver som stärkts av otaliga tidigare strapatser? Förlorade hann aldrig hoppet?

Tyvärr har jag inte en aning. Vet inte heller om grabben stannade kvar i tropikerna eller drog sig hemöver. Hans pass lär dock ha blivit vattenskadat, enligt min källa, det är allt.
Men en sak vet jag: historien belyser riskerna med rökning. Än en gång.
Så vad jag vill veta allra allra helst - det är om han fimpat för gott nu?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema POSITION

När vårens svenska sälgkvistar hamnar i händerna på en japansk blomsterkonstnär med insikter i ikebana blir inte resultatet något vanligt fastlagsris, även om de gulliga videkissarna får dominera. Men varje beståndsdel i arrangemanget får sin noga genomtänkta position. Och sedan placeras resultatet också med tanke på, just det, positionen i omgivningen.

Ikebana-tekniken uppges vara cirka 700 år gammal och ordet kan översättas med "att levandegöra blommor" - ett kreativt uttryck inom ramen för en viss regelstyrd struktur.
Helt enkelt en traditionell konstform med material som naturen bjuder på. Det viktiga är kombinationen av färger, rena linjer och det estetiska samspelet mellan vas, blommor, blad och stjälkar, inte mängden snittblommor som används.

Den som arrangerar blommor på det här urgamla sättet arbetar under tystnad, andligt lugn är viktigt liksom anpassning till årstiderna. Att bli mästare i ikebana kräver många års studier. Och i Japan vårdas traditionen ömt.

Inte för att jag vill hävda att en ikebana-uppsättning nödvändigtvis slår en vanlig, hederlig bukett - men det är alltid trevligt med variation!
POSITION är alltså veckans tisdagstema - klicka här så ser du hur andra bloggare positionerat sig och sina kameror den här gången!

Copyright Klimakteriehäxan

Trafik

Diskuterade med mig själv en stund i morse om det kanske, kanske skulle vara läge att ta cykeln till jobbet. Om jag startar lite sent, när värsta rusningen är över, så är det möjligt att överlevnadschansen ökar väsentligt?
Men det blev bussen ändå.
Fast jag inser att det finns cyklister (och mopedister) på andra ställen i världen som skulle beteckna morgonrushen på Skeppsbron i Stockholm som lugna gatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara att shoppa loss!

Det finns tillfällen när tidningsläsning lönar sig mer än annars. I dag är en sådan dag. För i gratistidningen Metro finns artikeln som vi är många som hälsar med glädje. ”Shoppa – lev länge” är rubriken.

Vad är det då vi får veta? Jo, ett förhållande vi länge misstänkt, men inte kunnat garantera sanningshalten av, slås nu fast: vi mår bra av shopping. En undersökning har gjorts, på en stor grupp människor som alla fyllt 65. Den visar att de 17 procent av de tillfrågade som handlar ”intensivt” mår bättre, lever längre och med förhöjd livskvalitet, jämfört med dem som är ointresserade av att knalla runt och jaga fynd i butiker.

Där ser man. Pensionärer ska inte nöja sig med att lösa korsord, mata änder och titta på teve. De ska helst tokshoppa också. Det finns hopp för framtiden, även efter den magiska 65-årsdagen! Och det gäller inte bara för kvinnor, det är bra också för män att ta en extra sväng i något köpcentrum. Gubbdagiset framför andra, Clas Ohlsson, har ju generösa öppettider … bara att shoppa loss, om inte annat så för hälsans skull!

Copyright Klimakteriehäxan

Undersökningen redovisas i senaste numret av brittiska Journal of Epidemiology and Community Health, men man måste betala för att läsa artikeln.

Det är något i luften

Det är något i luften.
Koltrasten, den store solisten, har intagit sin sångarposition i trädets än så länge kala topp. Snart får vi njuta av ännu en av hans improviserade arior, så rika på variationer och djärva musikaliska infall att varje annan kompositör borde få skrivkramp för evigt vid sitt notpapper.

Och så är det ljuset. Det försvinner inte utan hänger sig kvar, sena och sneda solstrålar förgyller fasader i fjärran. Molnen får också en och annan liten guldkant. Scenografin kunde inte vara mer perfekt för fågelkörens många röster.

Det är något i luften, som visserligen kommer med lite väl hög hastighet – men ändå. Lite blåst får vi väl stå ut med, så länge det där finns i luften.
Kan det vara våren? Törs vi lita på det nu?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett framtidshopp med Ingemar Stenmark

Det sänds just nu ett kort ögonblick i teve som ingen bör missa. Chansen att se det återkommer flitigt: det handlar nämligen om en trailer i SVT för ”Mästarnas mästare”, tävlingsprogrammet som Ingemar Stenmark verkar ha vunnit redan innan han kom till start.

Att han är stark, därom råder inget tvivel. Hur stark han är kommer att visa sig. Folkets kärlek har han redan, oavsett hur det går.
Och hur kan man annat än älska en 55-årig man som står framför en mur, böjer lite på knäna och – HOPP! studsar rakt upp i luften och landar på den där rätt höga stenmuren utan att ens darra det allra minsta. Jag kan inte se mig mätt på det!

Snacka om stark. Snacka om Mästarnas Mästare. Det finns hopp, om än av lite olika slag, också för folk 55+.
Heja Ingemar, du är bäst!

UPPDATERING: Enligt en tidningsuppgift som jag såg är den där muren som Stenmark flyger upp på – barfota! – 130 svindlande centimeter hög. Hoppet fanns inte med i senaste avsnittet som sändes i söndags, så vi har det att se fram emot ett tag till!
Den som väntar på något gott ...

Copyright Klimakteriehäxan

En ny bekantskap

Jag har gjort en helt ny bekantskap. Jag har mött piontulpanen!
Hade aldrig hört talas om den, aldrig hört namnet, mig veterligen aldrig sett ett enda litet exemplar.

Men så möttes vi, i närmaste ICA-butik, och sekundsnabbt blev jag som nyförälskad.
De grönstrimmiga knopparna är bulliga som pionens blir framåt juni, blomman är fyllig med många kronblad, det är helt enkelt en underbart trevlig nyhet i blomsterutbudet - kanske välkänd för alla andra, vad vet jag.

Bunten, med tio blommor för 40 kronor, fick självklart följa med mig hem. Säg sedan inte, att föremålet för ens heta låga inte går att köpa för pengar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det knoppas i Veckans fönster

Så gott som varje dag står jag där och irriteras. Det fattas en knopp i en byrålåda. Nu måste den lirkas, liksom luras, för att komma ut och låta mig plocka upp det jag för tillfället behöver.

Att påstå att denna min lilla knipa är det som beskrivs av Karin Boye när hon säger "visst gör det ont när knoppar brister", det är att dra det för långt. Men något inom mig brister, åtminstone lite, när jag pillrar med den snedknoppade lådan. Ibland gör trixandet med den trilskande heminredningsdetaljen ont i fingrarna också. Och att hitta en liknande knopp som skulle gå att fästa har inte lyckats.

Därför trodde jag att lösningen var nära när jag plötsligt stod utanför ett skyltfönster där allt jag kunde tänkas behöva i knoppväg var uppdukat. Metall, trä, plast, glas. Runda, fyrkantiga, klotformade. Genomskinliga, naturfärgade, dekorerade. Bara att välja.
Fast naturligtvis var affären stängd. Det var ju söndag.

Men när Veckans fönster har tema UPPDUKAT och jag redan tidigt på fredagen hade gett upp tanken på att delta dök knopparna upp i mitt minne. Förmodligen inte en dukning av den typ som flitiga foto-Susanne hade tänkt sig - men å andra sidan är tanken fri och reglerna inte benhårda ... väl?

Copyright Klimakteriehäxan

Det var som katten!

Han är gråstrimmig, precis som jag vill att en katt ska vara. När han rör sig gör han det smidigt – det gör väl alla katter? – och han ser ut att trivas med livet.
Det märkliga är det liv han verkar ha valt.

Katten, som inte har halsband och förmodligen inte heller något namn, framlever sina dagar på en yta mindre än en serveruta på en tennisbana. Här finns sol och skugga, här finns grovt gräs, ett trädäck och en stenlagd gång. Här finns en ”äreport” täckt av blommande hoya.
Och här, inom dofthåll från den där hoyan, finns alltså en katt. En ensam katt.

Vissa tider på dagen ligger han och solar, ibland mest ansiktet, som på min bild. Andra stunder har han noggrant placerat hela kroppen utom räckhåll för direkt bestrålning. Duvor knallar runt honom på decimeters avstånd. Kisse rör inte ett morrhår. Människor passerar. Kisse öppnar inte ens ena ögat.
Jag tvingar mig på honom, han låter mig klia bakom örat, klappa på huvudet. Spinner inte.
Verkar helt oberörd. När han tvättar sig sker det med väldigt långsamma rörelser, snart lägger han sig ner igen.

Har jag träffat världens första och kanske enda eremitkatt? En individ som inte vill umgås med någon, som undviker alla sociala kontakter, som förtränger alla instinkter? Dag efter dag pratar jag med honom. En gång sträcker han sig så långt att han i alla fall lutar sig lite mot handen som krafsar honom i den rena, blanka pälsen. Men mer blir det inte av vår samvaro.

Så en dag har någon annan också lagt märke till honom. Denne någon har ställt ut en liten vattenskål och en folieform med torrfoder. Katten ligger bredvid och sover. Inget annat djur tycks heller vara intresserat av kattmaten, som ligger kvar följande dag.
Då, plötsligt, reser sig kisse och börjar knapra på de små kulorna, som kanske smakar fisk eller något åt leverpastejhållet, vad vet jag.

När maten är slut återgår allt till det tidigare stadiet. Total stillhet råder kring katten. På sjunde dagen tar jag farväl av kisse, önskar honom en god fortsättning. Han tittar inte upp.
Vi pratar lite om honom. Kommer fram till att kanske är det trots allt så att katten lever ut på nätterna, i intensiva räder i omgivningen, i mordisk jakt på smådjur, i fredlös natur med våldsamma konkurrenter.

Den gråstrimmige ligger blick stilla. Han har inte en skråma, inget som tyder på det där andra livet. Han ligger kvar. Jag är säker på att han ligger där än. Kanske med en liten nyss påfylld provisorisk matskål från någon som vill bli hans vän.
Mitt tips att det är förgäves. Katter gör som de vill. Och just den här, den ligger still.
Det var som katten.

Copyright Klimakteriehäxan

Sedellärande

I fjorton år har hon följt med oss så gott som överallt, Selma Lagerlöf, i sammanhanget oftast bara kallad vid förnamn. 1997 kom 20-kronorssedeln, som inte bara pryds av författarinnans porträtt utan också av en bit Värmland och starten på en av hennes mest kända romaner, ”Gösta Berlings saga”. Nu har Selma gjort sitt i portmonnä och plånböcker. Hennes efterträdare är utsedd, av Riksbanken.

Och inte bara Nobel-pristagaren i litteratur 1909 (den första kvinnan) får se sig utbytt i framtida pekunjära sammanhang. In i sedelklämmorna stoppas nu tre andra kvinnor: Greta Garbo (100 kr), Birgit Nilsson (500 kr) och på den folkligaste, 20-lappen, i Selmas ställe en annan kvinna som skrivit in sig i den svenska själen: Astrid Lindgren. Evert Taube hamnar på 50-lappen med både måleri, romaner och en visskatt på meritlistan. Ingmar Bergman blir helt ny som filmisk tvåhundring och FN:s Dag Hammarskjöld sätts på tusenlapparna.

Hur gillar vi då, rent generellt, de nya nationalsymbolerna, så långt från kungligheter, politisk och ekonomisk makt? För det de nya ansiktena har, det är kulturellt värde – möjligen då med ett litet undantag för Hammarskjöld. Även om hans böcker brukar omtalas i ytterst vördnadsfulla ordalag utfördes hans bedrifter på andra områden.

Författaren och historikern Herman Lindqvist har sin åsikt klar. Förslaget till de nya sedlarna är ”ytligt, populistiskt och ett tecken på den ökande historielösheten i samhället”.
-Sedlarna förvandlas till ett slags kändislappar, säger han till SvD i dag.
Statsministern undviker noggrant att ha någon åsikt alls när han får frågan. Och medan en politisk halvkändis tycker att Abba i någon form borde kunna representera Sverige även i det här sammanhanget skriver en ilsken kommentator i DN att det förvisso varit ännu värre om Björn Ulvaeus ”poetiska enfaldighetsprov” hade beretts plats på en peng.

Helena Lindblad, kulturmedarbetare i DN med film som specialitet, skriver också om saken. Hon tycker att ”samtliga nyval känns betydligt mer moderna och demokratiska än de otidsenliga monarker som i dag pryder våra högsta sedelvalörer”. Men valet av Garbo och Bergman gillar hon. Och sammanför man hennes tankar med Herman Lindqvists öppnar sig en ny nisch för flitiga sparare: medan man en gång samlade eftertraktade men värdelösa filmstjärnebilder ur tuggummipaket kan man nu samla kändisporträtt som kommer att ha ett odiskutabelt och reellt penningvärde!

Det var naturligtvis ingen lätt uppgift att ta fram de här namnen och motivera valet av dem. Och de som jobbat med frågan får nu finna sig i att kallas historielösa idioter och mycket mer.
Historia kan ju vara så mycket. Kanske hade det varit en kul idé att ta till en kung ändå? Jag tänker på Gustav V, som en hyllning till den HBT-värld som var hemlig, sluten och direkt förbjuden på hans tid, men som han uppenbarligen tillhörde? Kanske hade den samiske snidaren Lars Piraks vackra saltripor kunnat påminna om en annan svensk minoritet?

Vad man än tycker - och många kommer att tycka och tycka mycket - blir förnyelsen synlig i plånböcker och kassaapparater. Men nog kommer jag att sakna Selma. Och undra över vad egentligen Birgit Nilsson har i min börs att göra. Att ha Astrid med på en shoppingtur känns dock helt OK. Till exempel.

En effekt skulle de nya sedlarna kunna ha: generationer som aldrig hört talas om de här figurerna, så långt från Darth Vader och Bolibompa, kanske får som skoluppgift att kolla upp vem den där Taube egentligen var, uppmanas att läsa en bok av fru Lindgren. Och hur hamnade Hammarskjöld i topp?
Direkt sedellärande historia skulle det kunna kallas.

Copyright Klimakteriehäxan

Skumt i hotellbranschen

Något är allvarligt fel i hotellbranschen, world wide. Säkert anlitar man välrenommerade inredare när allt ska fixas till, på det att gästerna ska trivas, betala dyrt och helst också återkomma.
Men alldeles för många gånger misslyckas man med något av det mest elementära.

Ta till exempel det hotell som jag senast checkade in på. Det är försett med den extra lilla skrytbeteckningen "design-". Ytan i rummet är förvisso väl använd, det mesta är funktionellt, sängen bra – otroligt viktigt, tänk vilken plåga när man hamnat i en bädd som mest påminner om en utsliten hängmatta eller en enda stor hård planka!

Fast hur har man resonerat när sänglampan i den allra mest välvilliga tolkning bjuder på någon sorts mysljus? 40 watt i beige tät skärm, en meter upp och vid sidan av huvudgärden? Vi som ända upp i mycket hög ålder är beroende av en godnattsaga, det kan vara några sidor i en spännande deckare eller ett kapitel i en laddad roman, vi är slavar under vanan. Sagan kan ibland bytas ut mot ett korsord eller en sudoku. Oavsett vilket alternativ man väljer är ett krav ständigt det samma: man behöver ljus.

I just det här rummet har någon tänkt på det. Och bredvid den mysförsiktiga sänglampan finns faktiskt en läslampa monterad, hipp hipp hurra.
Men bara vid en säng. (Inte vid min, det är alltså den på bilden ... och faktum är att det ser ljusare ut än vad det var ...)

Varför då? Vad är det som gör att behovet av ljus bara finns vid en säng? Förväntas den som drar vinstlotten läsa högt för människan bredvid? Ska gästerna turas om i den belysta sängen? Ligga med två huvuden på en kudde?

Nu kan vi enas om att läslampa vid en av två bäddar trots allt är ett fall framåt. Och att strömbrytaren går att nå utan att någon tvingas gå upp ett extra varv är förstås också ett plus. Minns ett grekiskt rum (med för korta och stenhårda sängar) där lysrör i taket stod för enda belysningen – med kontakten flera meter från huvudkudden.

Visst kan vi också vara överens om att den som drabbas av dåligt läsljus i hotellsängen lider på en förhållandevis privilegierad nivå. Men om jag fick ett allvarsord med de där hotellinredarna skulle det bli andra bullar, alltså andra lampor.

Ska det vara så svårt att förstå det lilla enkla behovet?
För utan den där godnattsagan tappar man bort en viktig trivselingrediens. Att inte inse det är tjänstefel, särskilt om man är hotellinredare. I dagsläget är det alldeles för ofta skumt i hotellbranschen, speciellt vid sängkanten.

Copyright Klimakteriehäxan