Tisdagstema NER

Det finns en gren av människosläktet som kan kallas vintercyklister. I bästa fall syns de i trafiken, tack vare en hygglig lykta, rena reflexer eller rent av en neonskimrande säkerhetsväst, faktiskt en allt vanligare syn åtminstone i stadstrafik. De mest envetna investerar i dubbdäck och pumpar dem med det som Kurt Olsson skulle kalla vinterluft.

Faktum är att cykeldäck med dubbar är på stark frammarsch, så stark att en kvinna som ägnar hela sin yrkesverksamma tid åt forskning kring cyklande och cyklar nyligen fick inte mindre än 700 000 kronor för att specialstudera vinterdäcken. Mig kommer Anna Niska i Linköping dock inte att övertyga, jag är numera oavsett väglag livrädd för att trampa mig fram på huvudstadens gator. Förr gjorde jag det alltid, oslagbart både vad beträffar tidseffektivitet, kostnad och fysisk vinning.

Man skulle kunna tro att det är bilar och bussar som skrämmer mig mest, åtminstone om man känner till att buss 54 skrapade av skinnet på knogarna på min vänstra hand dagen före mitt bröllop så att jag ståtade med ett präktigt plåster när jag gifte mig. Fast ringen gick att trä på, plåstret till trots. Och betydligt värre incidenter med cyklister i trafiken har både ni och jag hört talas om.

Men det är de andra cyklisterna som är värst. De som tror att det är Giro d' Italia och Tour de France på en och samma gång, trots att de befinner sig på en helsvensk cykelbana där ingen rosa ledartröja hägrar och Lance Armstrong faktiskt aldrig trampat en enda fuskig meter. Och med det i åtanke vore det ju då ännu dummare att utmana ödet i vinterväglag.
Vilket betyder att min cykel står översnöad och lite bortglömd. Slarvigt men sant. Några dubbdäck kommer den aldrig att förses med.

Det är hur som helst lätt att konstatera, att jag inte är ensam om att låta velocipeden stå orörd. Behöver bara titta ner över balkongräcket för att se de andra stackars vraken.
Fast när tisdagstemat är NER passar ju den utsikten precis!

Copyright Klimakteriehäxan 

Huvudsaken

Det dyker upp odiskutabla bevis på att jag blivit vuxen, En Äldre Person. Många av de där signalerna  medför inga som helst problem, men icke desto mindre är de väldigt tydliga. Just i dessa dagar konstaterar jag ett sådant tecken som visar på en viss mognad, en utveckling jag absolut aldrig skulle ha trott komma min väg om ni hade frågat mig för några år sedan.

Men nu står det helt klart: jag har blivit förändrad. Och förändringen består i att jag nu för tiden, av alldeles egen och fri vilja, tar på mig en huvudbonad när termometern visar ett ansenligt antal minusgrader. Mössa på!

Annat var det förr. Mamma förmanade. Vad skulle jag drabbas av för hemska åkommor, jag som vägrade att sätta något varmare än ett paraply över skallen, oavsett väderlek? Inga, ansåg jag bestämt. Lika lite som att det var ett problem att ha nylonstrumpor och pumps i snögloppet.

Missriktad fåfänga, självklart. Fast jag var inte ensam. Visst hade vi stickade luvor, käcka baskrar – den allra mest avskydda varianten av alla – hattliknande saker, sjaletter och mössor av sporttyp, men de trycktes långt in i garderoben eller ner i en låda för att aldrig mer se dagens ljus. De ligger förmodligen där än. 

I dag hivar jag upp en skrålla med lammskinn inuti, drar den över öronen och ända ner till ögonbrynen och tycker förstås att det är jätteskönt när isvindarna hejdar sig utan att nå min hårbotten.

Klädsamt? Det kan verkligen diskuteras. Dottern, som var med när jag hittade den och vars omdöme jag oftast litar på, dömde ut den fullständigt.

-Du köper INTE den där, sa hon med sin allra strängaste röst.

-Men känn så mjuk och gosig den är! sa jag. Och inte dyr heller!

-Den är HEMSK, upprepade hon.

-Fast jag tar den nog i alla fall, protesterade jag.

-Du har den ALDRIG när jag ar med!!! sa barnet med många bestämda utropstecken och blängde på modern.

I dag är jag väldigt nöjd med den där mössan. Vilket väl får kallas för huvudsaken. Dottern har inte heller några problem med den. För runt hennes panna är det drygt trettio plusgrader medan hon viftar med tårna i den thailändska sanden. Och om vi vore på samma plats skulle jag definitivt inte ha mössan, möjligen en liten piffig solhatt … kanske rent av en hon kunde tänkas godkänna.

Annat är det i minus fjorton och snålblåst. Mössa på, tantvarning eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema BYGGNAD

Brrrr. Det är kallt. Riktig vinter. Ganska skönt att stanna inomhus, inte sant?

Men ut måste vi ju. Till jobbet, till dagis, till butiken, till skolan.

Om jag har gott om tid kan jag transportera mig mellan hem och arbetsplats över vattnet. Man tar Djurgårdsfärjan på Skeppsbron och kliver av vid Gröna Lund, eller i omvänd riktning. Månadskort för kollektivtrafiken gäller, och som passagerare känner man sig lite som turist i egen stad.

Nog är det mer lockande att ta den där båtturen när plusgraderna är närmare tjugo, yllemössan bortglömd och de varmfodrade stövlarna utbytta mot sandaler. Fast de där turerna, de går oavsett årstid. Och skramlet av isbitar längs skrovet är inte lika njutbart som fågelsång, men har väl ändå en viss charm.

När vi rundar Kastellholmen speglar sig själva Kastellet i den blanka mosaiken av vatten och is. I den här kåken av rött tegel fanns rum för militär personal som hade åtta kanoner att fyra av mot eventuella inkräktare. På toppen vajar den tretungade örlogsflaggan. Det lär den ha gjort sedan 1660-talet och den sägs visa att Sverige är i fred och fortsatt en självstyrande nation. Puh!

Runt Kastellholmen finns ett 30-tal skeppsvrak, det har Statens Fastighetsverk konstaterat. Som tur är blir inte "min" Djurgårdsfärja ännu ett kapsejsat fartyg, för färden går utan problem, även om kylan biter i kinderna.

Men Kastellet, en gång ritat av arkiekten Fredrik Blom, i dag ett statligt byggnadsminne och ett välkänt landmärke för den som närmar sig Stockholm med båt, platsar väl när Tisdagstemat är BYGGNAD. 

Copyright Klimakteriehäxan

Så enkelt!

Tänk så enkel vägen till ett sundare liv kan vara. Ni vet: det där nya livet som skulle börja på nyårsdagen, eller kanske efter helgerna, i alla fall allra senast i slutet av januari ... Hittade nyss detta tips, utan avsändare, på nätet.

För min del kvarstår dock ett litet problem: jag tittar så lite på reklam-tv att jag inte har riktig koll på vad man gör reklam för. Men ändå.

Nu blommar det igen!

Snön ligger vit på taken, men jag tror inte att tomten är vaken. Snarare att han gått i ide och bidar sin tid – för vem vet, kanske också tomtar njuter av grönare årstider än den här?
Inne blommar det hur som helst.

Det är julgranen, oavbrutet törstig sedan den kom in och i fot, som står för den diskreta prakten i år igen. Och än en gång fascineras jag av de små blommorna, så vackra om man tittar nära, så nära som man väl aldrig kommer dem när granarna står kvar ute i skogen.

Blommorna har hittills gjort det omöjligt att slänga ut det lilla trädet, men nu är nådatiden snart över.
På söndag åker den ut. Obönhörligen.
För nu har ju tulpantiden börjat, tack och lov ...

Copyright Klimakteriehäxan 

I morgon kan vara en annan dag

Den här bloggen har fyllt åtta år. Bemärkelsedagen inträffade i december. Den förbigicks med  tystnad – åtta är väl ingen ålder att fira?

Ibland undrar jag om Klimakteriehäxan rent av passerat sitt bäst-före-datum (ja så kan namnet förvisso tolkas ... :-D). Jag tycker att antalet sidvisningar slutat öka, jag ser färre spår av besökarna i kommentarsspalten, får inte längre särskilt många mail.

Så för ögonblicket, efter nästan 3000 inlägg, är åttaåringen inte riktigt på hugget.

Men man vet aldrig. Rätt som det är, kanske redan i morgon?, kan läget se annorlunda ut. I så fall hör jag av mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Resfeber

Den har slagit till nu. Resfebern.

Inte brukar jag oroa mig särskilt mycket inför vare sig start eller landning. Möjligen kan själva packningen vara lite stressfylld. Men inte resten.

Fast nu är det annorlunda. Svårt att somna flera kvällar redan. Och i morgon bär det av.

Fast det är ju inte jag som ska ut och lufta mig i världen. Det är Dottern som sparat och förberett sig för en tre månader lång bortovaro, med start i Thailand. Och mamma är inte riktigt glad. Tänk så mycket som kan hända! Så många mörka moln som kan torna upp sig! Så  många knepiga situationer man kan hamna i, helt utan egen förskyllan!

Jo då, jag vet att jag är långt ifrån ensam om känslan. De är många, de svenska ungdomarna som flyr vintern och söker äventyret långt hemifrån.  I allmänhet går det dessutom bra. Men det är väl det där med morsor. Och tre månader – så länge!

Visst, jag har ju gjort samma sak själv. Minns min mors sorgsna blick när hon undrade vad i all världen jag skulle göra en lång tid på andra sidan havet, i Centralamerika – kunde jag inte hålla mig lite närmare åtminstone?

Som om det nu skulle hjälpa. Vi kan bli ihjälslagna, överkörda av en spårvagn eller misshandlade in i invaliditet nästan var som helst, kanske i Nässjö? Och en resa dit skulle väl ingen oroa sig eller varna inför?

Så det är bara att bita ihop och se tiden an. Vi brukar ju ändå tycka att veckorna passerar ganska fort … Och jag verkar vara ensam om den där resfebern. Den stora nya röda ryggsäcken är inte packad än.

Men det blir den. Möjligen efter ett litet stresspåslag. Sedan är det bara Äventyret som väntar. Plus en sträng order att lyda: sms-a mor. Ofta.
I väntan på det första skickar jag hur som helst med henne en önskan om en lycklig resa!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Best of 2012

På denna årets allra första dag, som råkar vara en tisdag, ställs jag inför ett omöjligt beslut. För när veckans Tisdagstema ska vara bästa bild eller bästa händelse från den gångna året kan jag omöjligt välja, åtminstone inte medan 2013 bara är några timmar gammalt.

Därför blir det helt enkelt en bild på vårt middagsbord i går kväll, färdigt med nykokt hummer som förrätt. Hummern var jättefin, med det där med "årets bästa" är en svår etikett. Därför väljer jag att påstå att detta var "Best of 2012 års nyårsförrätter". I alla fall hemma hos oss ...

Må de godaste humrarna kanta din väg genom 2013!

Och skulle jag råka komma på en best-of-bild lite senare ber jag att få återkomma!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Humrarna köptes INTE på Melanders ...