Huvudsaken

Det dyker upp odiskutabla bevis på att jag blivit vuxen, En Äldre Person. Många av de där signalerna  medför inga som helst problem, men icke desto mindre är de väldigt tydliga. Just i dessa dagar konstaterar jag ett sådant tecken som visar på en viss mognad, en utveckling jag absolut aldrig skulle ha trott komma min väg om ni hade frågat mig för några år sedan.

Men nu står det helt klart: jag har blivit förändrad. Och förändringen består i att jag nu för tiden, av alldeles egen och fri vilja, tar på mig en huvudbonad när termometern visar ett ansenligt antal minusgrader. Mössa på!

Annat var det förr. Mamma förmanade. Vad skulle jag drabbas av för hemska åkommor, jag som vägrade att sätta något varmare än ett paraply över skallen, oavsett väderlek? Inga, ansåg jag bestämt. Lika lite som att det var ett problem att ha nylonstrumpor och pumps i snögloppet.

Missriktad fåfänga, självklart. Fast jag var inte ensam. Visst hade vi stickade luvor, käcka baskrar – den allra mest avskydda varianten av alla – hattliknande saker, sjaletter och mössor av sporttyp, men de trycktes långt in i garderoben eller ner i en låda för att aldrig mer se dagens ljus. De ligger förmodligen där än. 

I dag hivar jag upp en skrålla med lammskinn inuti, drar den över öronen och ända ner till ögonbrynen och tycker förstås att det är jätteskönt när isvindarna hejdar sig utan att nå min hårbotten.

Klädsamt? Det kan verkligen diskuteras. Dottern, som var med när jag hittade den och vars omdöme jag oftast litar på, dömde ut den fullständigt.

-Du köper INTE den där, sa hon med sin allra strängaste röst.

-Men känn så mjuk och gosig den är! sa jag. Och inte dyr heller!

-Den är HEMSK, upprepade hon.

-Fast jag tar den nog i alla fall, protesterade jag.

-Du har den ALDRIG när jag ar med!!! sa barnet med många bestämda utropstecken och blängde på modern.

I dag är jag väldigt nöjd med den där mössan. Vilket väl får kallas för huvudsaken. Dottern har inte heller några problem med den. För runt hennes panna är det drygt trettio plusgrader medan hon viftar med tårna i den thailändska sanden. Och om vi vore på samma plats skulle jag definitivt inte ha mössan, möjligen en liten piffig solhatt … kanske rent av en hon kunde tänkas godkänna.

Annat är det i minus fjorton och snålblåst. Mössa på, tantvarning eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan