Ja må de leva uti hundrade år ...

UPPDATERAT
Kungen fyller år på Valborg, det är allmänt bekant. Och många undersåtar firar honom också troget, oavsett hur många år det handlar om - jämnt eller ojämnt verkar kvitta.
Men när en av de ungefär nio miljonerna svenskarna passar på att fylla 100, då brukar kungen minsann höra av sig även han. Det kommer en gratulationshälsning på posten.

Nästa år fyller en kvinna (som dessutom råkar heta Valborg) just 100. Hon intervjuades för en tid sedan i en kvällstidningsbilaga om att åldras. Då fick hon också påpekat för sig att ett kungligt meddelande är att vänta till högtidsdagen 2013.
Till detta hade 99-åringen en klockren kommentar:
-Ja, om han lever då, förstås.

Trevlig Valborg önskas ni alla, födelsedagsbarn eller inte!

UPPDATERING: Det är "bara" Valborg - men visst lockar det strålande vackra vädret till ett dopp! Och det visar sig att inte bara gässen tycker så. Badande barn såg ut att stortrivas när jag gick förbi på en promenad.  Om jag följde deras exempel? Nja, jag hade ju inga badkläder ...

Copyright Klimakteriehäxan

Moln på min himmel

Ibland uppträder moln på ens himmel, vare sig man gillar det eller ej.
Men det finns moln som är lätta att uppskatta. Inte bara det rosa som vilar över Kungsan (posten nedan). På vår gård har vi ett vitt moln, inte lika stort och mäktigt, men väldigt vackert det också.

Copyright Klimakteriehäxan

Det sa bara klick ...

Intressant vore det att veta hur många fotografier som tagits i Kungsträdgården i dag. Massor med människor i rörelse, med nyss utbetald lön på fickan, med underbart vårväder – och så, med perfekt timing, utslagna japanska körsbärsträd! Det kan väl knappast bli bättre!

Alla sorters kameror är i farten, stora tunga proffsiga saker, mobiltelefoner, små digitala apparater. Folk poserar med blommor, tar makrobilder (svårt eftersom det blåste en del), pussas under det rosa taket, äter glass, tar fler bilder, ur alla möjliga perspektiv. Det säger "klick" hela tiden, helt enkelt ...

Faktum kvarstår: Stockholms egen Cherry Blossom Festival är värd att föreviga, värd att ta till sig. Visst, det blommande trädet nere på vår gård är också vackert. Men någon masseffekt blir det inte.

Fast vitsipporna som nu brett ut sig som blomsterfält, de är inte dåliga de heller. Och björkens fina hängen är smällfulla och tunga av pollen som tyvärr får allergikerna på fall.

Men det går fort så här års. Vitsipporna håller väl ut längst. Körsbärsträden blommar högst en vecka om jag minns rätt. När den veckan är över tror jag björken är grön helt och hållet. Vilken energi, vilken livskraft, vilka njutningar! Klick!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är STÅTLIGT

Det måste vara Stockholms ståtligaste hus, Stadshuset, ritat av Ragnar Östberg och invigt 1923. Genom de höga och lika ståtliga fönstren ser man Riddarfjärden, turisterna flanerar i grönskan och minns att de hört talas om Festernas Fest, när Nobels pristagare hyllas där inne. Då kommer förvisso inte vem som helst in, men resten av året hålls huset öppet för besökare.

Faktum är att Stadshuset är väl värt att gå en guidad tur i - massor med intressanta detaljer får man sig till livs, och bara Gyllene Salen är värd besväret. Äkta guldmosaik på väggarna. Mälardrottningen är ståtlig hon också! I Prinsens galleri finns en hel vägg täckt av prins Eugens al fresco-målning, den som han skrämde staden med att skicka en räkning på. Men det var bara för att understryka att konstnärligt arbete har ett reellt värde. Räkningen rev Eugen i småbitar, inför ögonen på lättade beställare. Sådant får man veta på en rundvandring!

Veckans fönster ska vara just STÅTLIGT - fler att titta på, in i eller ut igenom hittar ni den här vägen.
Och vet ni vad det allra bäst med sådana här ståtliga fönster är? Jo, det är alltid någon annan som tvingas putsa dem!

Copyright Klimakteriehäxan

Hörvärt

Kanske har du inte hört det, men så här förhåller det sig:

I den oändliga raden av Dagar som fått en alldeles egen innebörd har vi nu kommit till den 25 april, det datum då vi förväntas ägna speciell uppmärksamhet åt oljud i vår omgivning.

”International Noise Awareness Day” kom uppenbarligen till först och främst med tanke på alla de människor som redan har problem med sin hörsel, problem som förvärras per automatik om det bullrar och väsnas runt omkring.

Men faktum är att även vi som har öronen i behåll borde kunna dra nytta av dagen då man ska vara extra uppmärksam på oljud. För få saker är väl så irriterande som att tvingas lyssna till saker man inte alls vill höra, få information man absolut inte vill ha. Där dyker alla frenetiskt mobiltelefonerande människor upp. De ringer var de än befinner sig, de pratar högt om det mest privata, de struntar fullständigt i att någon annan försöker läsa en bok eller bläddra i en tidning – eller rent av bara vill ha det tyst en stund, mitt i allt vardagsbuller.

Dessutom verkar det som om folk inte har en aaaaaning om att alla människor inte delar en och samma musiksmak. Bergsprängare på gräsmatta, balkong eller strand sprider schlager även till den som bara vill höra musikaler, hårdrock tvingas på Beethovens trognaste lyssnare. Fast nästan allra värst är alla de där buss-, tåg- och t-banepassagerarna som stoppat in lurar i öronen så snart de klev ur sängen, för att sedan inte plocka ur dem annat än i yttersta nödfall. Jag som sitter bredvid (fast ibland flera stolsrader bort) hör i och för sig inte musiken, men påtvingas oavbrutet spridda skurar ur kompet, eftersom de där små hörlurarna läcker. Det är vedervärdigt. Och säga något till personerna går ju inte, eftersom deras öron redan är upptagna, med hög volym. (Kanske är det på sin plats att påpeka, att det inte alls bara gäller ungdomar!)

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukar det heta. Fast man vill ju gärna ha dem kvar. Oljudet drabbar förmodligen den lurförsedde värst, i sämsta fall med tinnitus. Men de får åtminstone skylla sig själva!

Vi i omgivningen önskar dem nya hörlurar, sådana som sluter tätt runt öronen och därmed gör att vi slipper lyssna på det irriterande ljudskvättandet.

Nog vore det bra om vi ginge in för lite mer tystnad lite till mans. Oljudsdagens hemsida har förslag på en ”Tyst diet”. Kanske leder råden inte precis till största möjliga tystnad, men nog skulle det hjälpa om vi alla lydde några av dem.

Ett av de konkreta förslagen är att den som lyssnar på något i hörlurar ska sänka volymen två steg. Och så kan var och en njuta av det han eller hon tycker är hörvärt. Samt slippa hörselskador.
Har man hört på maken – en sådan förtjusande idé!   

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VASS

När tisdagstemat är VASS väljer jag att visa en kaktus av den sort som brukar kallas Svärmors kudde. Intressant är väl att också en annan växt med vassa blad går under namnet Svärmors tunga ...
Inget ont om min egen svärmor, dock. Hon var inte vass på det stickiga sättet.

Den här maffiga kuddkaktusen mätte nog nästan en halvmeter i diameter. Jag fann den i Playa del Cura på Gran Canaria.
Andra vassa bilder, plåtade av vassa fotografer, hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Böckernas dag

Det är Internationella bokdagen i dag.
Samtidigt kan man läsa i tidningen att dagens föräldrar ägnar sig allt mindre åt något av det härligaste som finns: högläsning tillsammans med barnen.

Hur någon kan missa den fantastiska möjligheten det innebär att sitta med en unge och dela en läsupplevelse, det är alldeles obegripligt. Från starten med pekböcker via bilderböcker, ”kapitelböcker” och så småningom se hur de nyss så små plötsligt kan läsa själva – en underbar resa! På vägen händer det att de blir sittande och bläddra, "läser" alldeles på egen hand, som på bilden ovan ...

Dessutom är det ställt utom alla tvivel att barnen har glädje av de där lässtunderna, i hela livet. Ordförrådet växer, de lär sig massor, de får svar på drösvis med frågor och de får lättare i skolarbetet och så småningom i arbetslivet, eftersom precis alla behöver kunna ta till sig en skriven text.

Själv har jag ju på sistone varit drabbat av ”lässvårigheter”, har inte kunnat koncentrera mig, inte tagit mig igenom böcker som alla andra bara forsat fram i, eftersom de varit SÅ bra. Men jag har nu sett ljuset i tunneln. Har haft lite ledig tid (äntligen!) och konsumerat flera böcker på rad. Härligt!

Kanske vill du ha några lästips? Vad sägs om ”Morgon i Jenin” av Susan Abulhawa? En familjehistoria, på långt håll släkt med ”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Men den här gången handlar det om palestinier och israeler. (Den påminner mig om Anita Goldmans ”Stenarnas döttrar” som också är en riktigt bra bok.) Därpå klämde jag ”Sarahs nyckel” av Tatiana de Rosnay, ännu en historia om judeförföljelsen under andra världskriget, men klart läsvärd.

Nästa bok som jag öppnade var ”Niceville” av Kathryn Stockett, förlaga till filmen med samma namn. Jag såg inte filmen, men boken är riktigt bra – förmodligen bättre än filmen, det brukar ofta vara så … ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” av Mary Anne Shaffer visste jag ingenting om. En originell historia som tilldrar sig på en av öarna i Engelska Kanalen, en ö som faktiskt ockuperades av tyskarna under andra världskriget.

Den jag läste ut senast, bara härom kvällen, var irländaren Colm Toibins ”Brooklyn”. En modern variant på en av mina absoluta favoriter, John Dos Passos ”Manhattan Transfer”. Man visste faktiskt inte förrän på näst sista sidan hur det skulle sluta!
Alltså känner jag att det verkligen är läge att fira Internationella Bokdagen. För nu hoppas jag att min tid med lässvårigheter är förbi, åtminstone för en lång tid framöver.

Copyright Klimakteriehäxan

Skägg - plåga eller nöje?

Hon är kvinnan jag aldrig sett men däremot hört talas om, läst om. Hon var en attraktion på den tiden när nöjesliv stavades kringresande tivoli och kraven på finess och artisteri kanske inte var riktigt på toppnivå.

Jag tänker på Skäggiga Damen. Odiskutabelt en homo sapiens av feminin typ, men med ett präktigt skägg på hakan, ofta i kombination med mustasch och kraftiga polisonger. Henne kunde man visa upp på varieté, ett framgångsrikt nummer i den tidens freakshow. Det fascinerar mig att det av allt att döma räckte för publiken att bara titta – Damen verkar inte ha gjort särskilt mycket mer på scenen än att visa sig, fast en sentida representant lär kunna jonglera och sluka eld. Förhoppningsvis utan att skägget börjar brinna.

Men även om jag aldrig betalat inträde för att se de behårade kvinnorna inser jag att jag numer stöter på en och annan alldeles gratis.

Det har med ålder och hormoner att göra.

Förmodligen går det till så här: ett litet fjunigt hårstrå som funnits till i sisådär fem decennier tröttnar plötsligt på sin anonyma tillvaro. En dag kaxar det lilla fjunet till sig och bestämmer sig för att nu, nu är det dags att ta plats, göra sig påmind, bli något som märks, syns och känns.

Vips har den tidigare så släthakade kvinnan ett skäggstrå.

Var kom det ifrån? undrar hon när fingertoppen lokaliserar nyheten i hennes ansikte. Hur blir man av med det? är nästan säkert nästa fråga.

Tyvärr finns inget entydigt svar. Mörka strån reagerar på laserbehandling, det gör inte ljusa. Somlig expertis tycker att stråna kan ryckas med pincett och övervinnas genom uttröttningsmetoden. Andra säger nej till det och rekommenderar klippning i kombination med diatermi (små elstötar i hårsäcken). Några resignerar och köper rakapparat, men får då finna sig i att även fredliga fjun försvinner och huden därmed ser rakad ut, som på vilken karl som helst. Specialkräm kan bita en tid.

En och annan bryr sig inte, vilket naturligtvis är praktiskt. Men jag kan inte låta bli att häpna varje gång jag möter en kvinna jag är bekant med. Hela hennes överläpp är täckt av en rejäl mustasch. Förlåt, men vackert är det inte. Det syntes också när en av våra vanligaste damtidningar (Tara?) fått en medarbetare att visa upp en haka som fått utvecklas i full frihet i fem dygn. Hu som hon såg ut! 

Nu sitter jag här och pillar på en liten ilsken krabat under hakan. Kalla mig gärna fåfäng, det har jag inga problem med, men jag vill utrota inte bara det här exemplaret utan också de andra som kommer att sticka upp och ut, säkert som amen i kyrkan.

Skäggiga Damen må ha varit hur spännande som helst kring förra sekelskiftet, men jag är inte intresserad av att ta upp traditionen.

Anledningen till att vissa kvinnor utvecklar en skäggväxt så praktfull att den skulle kunna utlösa mäns avund påstår vara fel på en kromosom, 17q24.2-q24.3.

Den andra företeelsen, den hormonellt och åldersmässigt betingade, den lär vi få leva med lite till kvinns. Alldeles naturligt och normalt, och egentligen ingenting att skämmas över. Men plågsamt ändå ...

Kanske är bästa sättet att hantera den där vassa och stela lilla uslingen genom att tänka, att där finns i alla fall källan till gratis tidsfördriv. Peta på strået genom ett tråkigt sammanträde, lek med det under föreläsningen du egentligen inte behöver lyssna till, låt det ta din uppmärksamhet när andra prompt ska titta på Manchester Uniteds superviktiga match. Fundera under tiden på vilken metod du ska angripa din ovän med.

Men erbjud ingen annan att bli delaktig i ditt diskreta och ytterst privata gratisnöje. För då riskerar du att bli Skäggiga Damen, med en alldeles egen freak show. OK, kanske det är en freak show – men åtminstone utan publik …

Och vem vet, en vacker dag kommer kanske någon på det idiotsäkra sättet att förbli skäggfri långt upp i pensionsåldern.

Copyríght Klimakteriehäxan

Veckans fönster: FÄRGRIKT

Alla behöver vi lite färg i vardagen, inte sant? Och ibland är det härligt att inte bara använda den "försiktiga" färgkartan. När sedan dessutom solen bidrar med lite specialbelysning kan det bli rena konstverket av ett tämligen ordinärt fönster.

Veckans fönster har alltså tema FÄRGRIKT den här gången, och som vanligt ser ni bloggande fotoentusiasters bidrag om ni klickar här. Och dubbelklickar du på min bild blir den (som bekant) större på din skärm.

Copyright Klimakteriehäxan

Prisvärd

Du ser den precis överallt: på stranden, i handen på en gående på gatan, fastklämd på cykelns pakethållare, i tvättstugan, i mataffären, fylld med packning till bilsemestern, på tåget också – ja till och med på flyget. Den har gjort sig oumbärlig. Den verkar tåla allt. Den åberopas som måttenhet. Den tar ingen plats men rymmer det mesta. Den finns över snart sagt hela världen. Den väger nästan ingenting i sig själv men tål obegripligt hög belastning. Den kostar bara fem kronor.

Alla har minst en. Jag har säkert åtta, och det beror framför allt på att den är outslitlig.

Vad är nu detta för livsnödvändig pryl jag hyllar så oförblommerat?

Visst har du förstått att det handlar om Ikea-kassen, den blå som ligger i kassan, med handtag i två längder, att ta med hem i stället för den gula som du lånat under din köprunda i varuhuset?!

Hur klarade vi oss innan den fanns, det är frågan. Vi gjorde naturligtvis det, men i dag är det lika otänkbart att vara utan Ikea-kasse som att inte ha mobil. Fast det finns en enorm skillnad mellan de två sakerna: den dyra mobilen måste ständigt förnyas, den går sönder, den blir omodern. Ikea-kassen, däremot, går i princip aldrig sönder och har sett exakt likadan ut (bortsett från färgen) så länge jag kan minnas.

Ikea-kassen, som fyndigt nog heter Frakta, borde få pris. Designpris, kanske, eller något från en eller annan vetenskapsakademi.

Vem är upphovspersonen? Vem ska hyllas? Till vem kan man, i brist på finare belöning, sända en tacksamhetens tanke? Kamrat Google ger ingen hjälp i den jakten. Så tills vidare finns det bara ett pris som gäller för denna superpryl – en femma jämnt.

Copyright Klimakteriehäxan

DUKAT i Veckans fönster

Tunn vit gardin som kan fladdra lite för vinden om fönstret får stå på glänt. Rutig duk som matchar de gladröda pelargonerna på fönsterbrädan. Kaffet framdukat i lite gammeldags snirkligt kaffegods och till och med ett tänt värmeljus, fast det egentligen inte behövs eftersom det faktiskt är ganska ljust därute. Men för trevnaden är det alltid bra med en liten fladdrande låga, inte sant?

Så där kan det se ut när det är DUKAT i Veckans fönster. Min bild tagen på ett mysigt fik i Norrtälje, Café Hörnet, där inte bara miljön utan också bakverken var värda ett besök.
Susanne har som vanligt påbjudit temat för fotosugna bloggare - klicka dig över till henne och se andra dukningar!

Copyright Klimakteriehäxan

Skorna jag inte kan gå i

Nu har jag äntligen gjort det. Provat den moderna tidens skor. Om man nu ens kan kalla de här skapelserna för något så enkelt som "skor". Smått groteska är de - och ändå måste det uppenbarligen finnas köpvilliga damer, med oerhört gott balanssinne och segt skelett!

På Malta, som ju ligger väldigt nära alla skovänners himmelrike (Italien), var monsterfotbeklädnaderna mer än vanliga, såväl i affärerna som i gatubilden. Och jag måste ge med mig på en punkt: det finns faktiskt folk som lyckas gå på de här platåerna och svindlande klackarna. Antar att de har tränat länge och energiskt, kanske med rollator eller gåstavar?

Att jag nu äntligen provat en sådan här sko bevisade dock bara vad jag redan visste. Nog för att jag är lite skotokig, men SÅ tokig hoppas jag att jag aldrig blir. Jag fick foten i den blå- och guldfärgade saken med öppen tå. Lyckades stänga blixtlåset på hälen. Så långt var allt gott och väl. Men jag skulle ju stå upp också, i akt och mening att ta några steg på platta golvet.

Av provgåendet blev intet. Det visar sig att med en så hög platåsula tippar man liksom framåt, det kändes som om en avgrund öppnade sig rakt ner framför mina fötter. Jo, stå rakt upp klarade jag. Fast hur länge, det vet jag inte. Man fick ju tänka sig för: en plötslig omedveten rörelse skulle kunna få fasansfulla konsekvenser, kändes det som. Brutna fotleder är opraktiskt och gör antagligen väldigt ont.

Att det inte blev någon affär, det har ni räknat ut för länge sedan. Men runt omkring mig pågick flitigt skoprovande, och folk knallade iväg till kassan när de valt modell. Här fanns alla färger, plus orm- och krokodilmönstrat, glitter och rosetter ...
En sak förvånade mig ändå. Priset. Det här var inga dyra saker. "Min" blåa kostade bara 30 euro. Billigt för skor. Fast väldigt dyrt för skor man inte kan gå i, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Glad påsk på Malta

Det blev påsk på Malta. Väldigt lite ägg och godis, och i stället för påskhare åt vi kanin, som är maltesisk nationalrätt.

Att vi över huvud taget kom iväg dit var lite märkvärdigt, kan jag tycka. Jag och Dottern satt vid köksbordet. Det var sent förra söndagens kväll, jag hade jobbat till klockan 22 och ville mest av allt gå till sängs. Men Dottern satte laptoppen på bordet och ville annorlunda. När vi reste oss upp en stund senare hade vi bokat en avresa ett drygt dygn senare! Minisemester!

En gång för nästan 25 år sedan kom jag till Malta för första gången. Då var det i sällskap med Sonen. Det var en ljuvlig vecka vi hade. Allt på hans villkor – han var ju inte ens två år, det gällde att ta hänsyn till sovtider och rutiner. Och han uppförde sig perfekt. På restaurang satt han prydligt, valde mellan kött eller fisk, potatis eller ris (dött eller disk, fitt eller lis på hans språk). Vi byggde sandslott, åkte häst och vagn, tog långa promenader med barnvagnen. Hem kom han i en härlig vit kabelstickad tröja, typisk för ön.

Det bor inte ens en halv miljon människor på Malta, ön längst söderut i Medelhavet. Landets huvudstad är Valletta, med branta gator, gott om kaféer, många affärer, stora kyrkor. Om man som jag gjorde den här gången hamnar i Bugibba, norr om huvudstaden, tar man sig lätt runt på ön med vanlig buss. För 2.60 € åker man en hel dag, hej vilt – och eftersom sträckorna sällan är långa går det att hinna med en hel del.

Många blommor förgyller Maltas stadsbild, planteringar i gatunivå och träd och buskar om man höjer blicken. Fruktträden hade slagit ut, mimosan också, liksom en vackert rödlila bougainvillealiknande sak (bilden). Åkersenap gjorde öppna fält gula, med inslag av härligt varmröd vallmo. Inte bara vår utan försommar, faktiskt, med dagstemperaturer på över 20 grader och dessutom ett riktigt kvällsåskväder som fick palmkronorna att ruska extra mycket på sig.

Gott om kyrkor är det på ön, vars befolkning till övervägande del är katolsk. Just påskhelgen gör folk extra benägna att gå i mässan, besöka biktstolen, delta i processioner med helgonbilder som luftas några få gånger om året. Vi tog oss till en riktigt pampig kyrkobyggnad i Mostar, fylld av blommor och enormt höga stearinljus under ett fantastiskt kupoltak.

Shopping kan man också med fördel ägna sig åt när man har lite tid på sig. Valletta erbjuder rik variation på butiker, från Marks & Spencer till små affärer som verkade leva ett alldeles eget liv, långt från de internationella kedjorna – fast de finns också representerade. The Point, supermodernt shoppingcentrum i stadens norra utkant hade hur många öppna butiker som helst ända till klockan halv åtta på lördagskvällen. Och priserna var så vitt jag kunde bedöma genomgående lägre än i Sverige.

Men det allra märkligaste med Malta, det är ändå språket. Maltesiska är landets alldeles egna mix av arabiska, italienska, lite franska och kanske också några ord spanska. Det hör till den semitiska språkgruppen och låter i mina öron inte likt  någonting annat. Omöjligt att begripa ett enda ord, utom möjligen ”airport”. Visst, engelska är landets andra officiella språk och något alla påstås kunna, fast det stämmer nog inte helt. Och till råga på allt är textremsorna i tv i arabisk skrift, trots att malteserna annars använder latinska bokstäver. Som gjort för språkförbistring!

På varje busshållplats står något som förefaller vara likt poesi att läsa för den som kan (bilden nedan). Jag bad om tolkning men hann bara uppfatta att det var någon sorts naturlyrisk hyllning till månen och bergen – sedan kom bussen och det gällde att sno sig ombord.

Fast dessförinnan hade vi gått en bit på en av alla strandpromenaderna och fikat på en av alla serveringarna medan Medelhavets vågor krossades mot stenarna och fartyg stävade ut över vattnet.

Påsk på Malta var ett riktigt bra alternativ till berg av lösgodis, målade ägg med sill och björkris med gula fjädrar. En glad påsk! Men så hade jag ju också Dottern som ressällskap. Perfekt!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SKUGGOR

Ibland söker vi oss till skuggan. Ibland bildar skuggor vackra mönster, något att vila ögonen på - samtidigt som vi tar en liten paus från värmen. Konstigt då att uttrycket "på livets skuggsida" enbart är negativt!
Skuggorna av bladverk skänker liv till den majestätiska pelarens hårda yta när solens strålar över Capri silas genom trädkronorna.

Det är ju tisdag i dag och därmed ett nytt tisdagstema: SKUGGOR. Fler skuggbilder hittar du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Ornitologiskt inte i, men utanför Veckans fönster

Utanför köksfönstret i Barndomslandet står varje vinter fågelstugan. Den är ett populärt tillhåll för alla möjliga sorters småfåglar: domherrar är flest på vintern, så här års får de sällskap av bofinkar, gulsparvar och flera andra som jag inte vågar artbestämma. Ekorrar dyker också upp numera, efter att ha varit så gott som osynliga i åratal.

Men finaste gästen vid fåglarnas eget bord, det är väl ändå den stora hackspetten. Den gillar tydligt solrosfrön, jagar snabbt bort de mindre konkurrenterna, låter sig väl smaka. Samt utför ett ekvilibristiskt gympapass på stugans ”veranda”.

Jag måste ha tagit mer än tjugo bilder under hackspettens måltid. På femton av dem syns bara stjärten, på ett par exponerade rutor får man profilen, på högst två ser man den karakteristiska röda färgfläcken. Och så då den vågräta kroppsställningen, parallellt med marken … Mästerligt, inte sant?

Nu får bilderna genom kökfönstret bli mitt bidrag när Veckansfönster har ORNITOLOGISKT som tema. Behöver jag be om ursäkt för att själva fönstret inte syns? Äsch, ni ser ju av kvaliteten att jag hade en inte helt nyputsad glasruta mellan mig och motivet.

Copyright Klimakteriehäxan 

Stol-ligt

En stol är en stol är en stol. Eller?

Vi har haft de där italienska möblerna länge. Praktiska, sköna att sitta på, enkla men snygga enligt mitt sätt att se.

Men i dag hände det. Skulle bara sätta mig som vanligt vid köksbordet för att trycka i mig en enkel lunch. Utan förvarning sjönk jag, i ultrarapid, mot golvet. Och det som nyss var en vanlig, praktisk, ganska bekväm och rätt snygg sak att sitta på hade förvandlats till något annat – vad? En liggstol? Fällstol kanske passar bättre - mig fällde den definitivt. Jag slog mig i alla fall inte. Det såg uppenbarligen rätt roligt ut (stol-ligt?) när jag försvann under bordskanten. Maken fnissade glatt.

Så kan det alltså gå. Nu undrar jag bara om detta var en elegant men otvetydig fingervisning: det är dags att gå ner några kilon. Om inte annat så för att stolarna ska tåla att jag sitter på dem.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan världsbild

Det behövs inte många dagars frånvaro från de vanliga massmedierna och utebliven nätuppkoppling förrän världsbilden blir lite ändrad. Nu har jag några dagar varit hänvisad till hel andra informationskällor än mina invanda – och visst betyder det något!

Så har jag till exempel tack vare Sky News insett att Murdoch-skandalen är långt ifrån över. Ja ni vet: avlyssningsaffären som stängt en av världens mest lönsamma tidningar, News of the World, och fått britternas ofantligt mäktige tidningskung Rupert Murdoch att tappa ansiktet, även om han väl fortfarande har pengarna kvar.

Nu har hans yngste son James också fått hoppa av karriären, eftersom han med största sannolikhet kommer att visa sig vara inblandad när utredningarna går vidare. Det där är en historia, med förgreningar in både i parlamentet och på Nr 10 Downing Street, som vi i Sverige borde intressera oss mer för, här finns många principer att diskutera.

En annan massmedial sensation har ägt rum i Tyskland. Günter Grass, landets i särklass mest berömde levande författare och Nobelpristagare 1999, har efter lång tystnad publicerat en ny dikt bestående av nio strofer, i Süddeutscher Zeitung. ”Vad som måste sägas” (Was gesagt werden muss) är titeln och det handlar om Israel och Iran, risken för krig länderna emellan, för kärnvapenanvändning och om Tysklands agerande kring en hotande konflikt. "Varför tiger vi?" undrar den nu 84-årige poeten.

Det där var, visade det sig, att öppna ett riktigt rejält getingbo. Enligt Financial Times har dikten varit påskens hetaste samtalsämne. Grass anklagas för antisemitism. Angela Merkel blev ”chockad”, socialdemokraternas ledare (tillika Grass partikamrat) förklarade dikten ”olämplig”. En av vrede skummande recensent i ZDF:s nyhetsprogram Heute Journal slutade sin avhyvling med orden ”ingen, absolut ingen, behövde den där dikten. Utom möjligen Günter Grass själv.” Det kan man kalla sågning!   

Ännu en historia som den gamla bull-teven i mitt maltesiska hotellrum bjöd på blev en påminnelse om en helt annan sorts katastrof: tsunamin som drabbade Japan för ungefär ett år sedan. Alltsedan dess har ett stort fartyg seglat obemannat på havet, tills det nu upptäcktes på drift utanför Alaska. Där sänktes det utan pardon – och utan att det dessförinnan tömdes på en stor mängd olja som fanns i dess tankar. Var inte det konstigt så säg?! Och varför hade man inte hört talas om det tidigare? Hade ingen letat?

Dessutom är det ju så att i påsktider firar katolikerna rejält, på olika sätt. Vilket betyder att såväl tidningar som teve visar iscensatta korsfästningar, en sed som jag måste säga att jag har lite svårt för. Då har jag lättare att ta till mig den italienska varianten av ”Deal eller ingen deal” i RAI. Jättesnygga tjejer i 26-årsåldern har chansen att vinna upp till 500 000 euro i en gissningslek som mest går ut på att tjejerna ska se nervösa ut medan den oerhört manlige programledaren ömsom hetsar, ömsom tröstar, ömsom lockar – allt medan spänningen stiger: blir det några pengar? En sekulariserad korsfästningsvariant.

Där ser ni: det är bra att så att säga byta kanal ibland.

Fast skönt att återvända också. Trots att det bland annat innebär att man får veta att Färjestad inte gick till final i elitserien i hockey.

Copyright Klimakteriehäxan

Var och vart?

Det svenska aprilvädret är opålitligt, minst sagt. Rätt som det regnar kommer det en skur, och den är inte sällan både snö- och hagelbemängd. Strax därpå skiner solen och allt sträcker på sig, tulpanknoppar, människor, fåglar.

Men var är det i dessa dagar varmast i Europa? Var skiner solen mest sannolikt? Var kan havet rent av tänkas redan vara badbart, om än för väldigt för korta dopp? 

Det skulle kunna vara en plats i södra Spanien, till exempel. Fast svaret är ett annat, åtminstone om man får tro källorna just i dag.

En snabb research ger nämligen besked: det är Malta, den lilla ön i Medelhavet söder om Sicilien, den vi nästan bara hör talas om när det är fotboll eller när dess jury ska lämna sina röster i Melodifestivalen - eller möjligen när några toppgubbar i EU bestämt att hålla ett möte där, det är ju ändå ett medlemsland!

Sol, varmt och trivsamt, sägs det. Och nu är jag på väg dit! 

Copyright Klimakteriehäxan

Ett dödsfall att minnas

Jag har varit journalist sedan jag var 17 år. Många väljer yrket – eller gjorde det i alla fall på den tiden – för att de vill förändra världen. Det vore en överdrift att påstå att det var det som drev mig. Snarare ville jag berätta historier, gärna viktiga, intressanta, kanske lite spännande, gärna underhållande, allra helst berörande. I bästa fall skulle också det kunna ses som en önskan att påverka, om än i ringa omfattning. Men jag formulerade det aldrig så, min ribba låg inte på den höjden.

Och så visar det sig nu att jag faktiskt gjort något som betytt något viktigt för någon!

Historien är lång och gammal. Den har sin början på sommaren 1969. Jag arbetade på Expressen, skrev, redigerade, gjorde lite allt möjligt. Hade kul, lärde mig massor. Vissa reportage fastnade i minnet, andra var glömda så snart de gått i tryck. Men Gustaf Jönsson mindes jag, och Gerre, utesovaren som blev ett mittuppslag i tidningen. Människorna som hamnat på livets skuggsida mitt i huvudstaden blev föremål för flera artiklar.

Vi träffades efter ett tips. Gerre höll mest till i Observatorielunden, så gott som alltid i sällskap av en flaska t-sprit. Han satte sig med mig på en parkbänk, fotografen Paolo Rodriguez tog bilder, vi pratade. Första artikeln om Gustaf hade rubriken ”Rinnande vatten – hans enda bekvämlighet” och visar honom, på Ulf Tingströms foto, när han tvättar sig i ett litet konstgjort vattendrag i parken.

Gustaf hette egentligen något helt annat, men han valde en pseudonym för att inte fläcka ner sin familjs rykte när hans liv drastiskt förändrats till det sämre.

Mannen som inspirerade mig att uppmärksamma Stockholms utesovare hette Roland de Thorey. Han bodde nära Observatorielunden, kände ”gubbarna” (som inte var särskilt gamla), pratade med dem, delade ut lite mackor. I min intervju med honom som "utesovarnas vän" säger han:

-De äldre är i regel skilda. Skilsmässan har tagit knäcken på dom. Och efter den smällen blir det lätt bara sprit. Man kan inte låta bli att reagera. VARFÖR får det hända?

Det var också Roland som en morgon fann Gustaf liggande död på en av parkens träbänkar.

Gustaf fick kommunal begravning – något som på den tiden, enligt min egen artikel, fick kosta högst 700 kronor. Släktingar fanns, syskon och barn, men ”ingen av dem förmodas vilja bekosta begravningen”.

Min kontakt med Roland De Thorey upphörde, jag bytte jobb, livet gick vidare. Men det gjorde förstås också Gustafs släktingar. Ett barnbarn började ägna sig åt släktforskning. Och hur det nu gick till så hittade han mina gamla artiklar, kontaktade Roland – som sedan ringde upp mig för att delge mig den märkliga utvecklingen. Tidningsklippen, som han nogsamt sparat, har han också sänt över.

Gustafs dotterson skriver i ett mejl i februari i år till Roland:

”Jag har i min släktforskning fått reda på den hemska sanning som drabbade min morfar i Observatorielunden i juli 1969. Jag fick tag i ett antal tidningsartiklar /ur Expressen/. /…/ Det fanns mycket att läsa och mycket som varken min mor eller jag fått reda på, då detta har varit dolt i mörker av övriga släkten … kanske för att det inte var ´fint´ att vara uteliggare. /…/ Att läsa om ett sådant öde som drabbar ens morfar, även om jag inte träffat honom eftersom jag är född 1975, väcker många tankar om vem han var och var hans tankar var den sista tiden.”

Min sista artikel om uteliggarna, publicerad efter Gustafs död och mina av hans öde föranledda kontakter med sociala myndigheter, konstaterar till sist:

”Gustaf Jönsson var bara ett av många fall. Han blev inte insorterad i pärm förrän efter sin död. Han vågade inte försöka vägen till ett människovärdigt liv via myndigheterna. Det fattades en länk mellan honom och den som skulle ha hjälpt honom. Därför dog han ensam på en parkbänk i Stockholm.”

Gustafs barnbarn avslutar sitt brev till Roland De Thorey med orden:

”Tack för att du var min morfars vän, för att du hälsade på honom, gav honom en slant, växlade några ord med honom när han satt på sin bänk i lunden, för att du såg honom och hans vänner som människor med ett värde.”

Den som något förändrade världen den där gången var förstås inte jag, utan Roland, väl värd att tacka. Men att en ung man genom mina snart 43 år gamla texter fått ”kontakt” med sin morfar, fått veta tankeväckande saker om sin släkt som rört honom djupt – det känns ändå som att också journalisten i mig gjorde något vettigt.

Och utesovarna då?

De har inte blivit färre. 

Copyright Klimakteriehäxan