Det är jag som är Flickan Med De Röda Skorna.
Ända sen jag köpte de första jag minns, till studentexamen. T-slejf, klack. Matchade med
lika knallröd handväska. Inte helt enligt reglerna, men vad gjorde det – jag VILLE ha röda skor.
Och på den vägen är det.
Det fanns faktiskt en Kitty-bok som hette ”Mysteriet med de röda skorna” – och lite av ett mysterium är det kanske, även om det inte är av Kitty-typ.
När jag ser ett par röda skor i ett skyltfönster går jag ofelbart in (om affären är öppen, i alla fall).
Finns skon i storlek 39 provar jag. Och om inte något särskilt hinder dyker upp slår jag till, i nio fall av tio.
Det där tionde paret kan det till exempel stå Bruno Magli i. Det betyder att skorna i och för sig är gruvligt åtråvärda – men det är prislappen som utgör hindret.
Dock kan man göra en mental anteckning och sedan ha koll: när är det rea?
Periodvis finns det just inga röda skor. En försommar hade jag abstinens. Befann mig på en mindre ort någonstans i Sverige och tänkte att här, kanske? kanske det kan finnas något i rött trots att sommarens alla skor tycks vara blå?
-Hej, jag undrar bara om ni har några röda sandaler?
-RÖDA? Nej, det är inte modernt! sa expediten och tuggade tuggummi samtidigt.
-Det var faktiskt inte det jag frågade, fräste jag och störtade ut ur butiken, starkt frestad att trycka ner tuggummit i halsen på henne.
En annan gång var jag på strövtåg i Venedig. Och där, bland alla sevärdheterna, fanns plötsligt ett par röda pumps som fick St Marcusplatsen att blekna. Men affären hade precis stängt för kvällen.
Det betydde att jag ägnade större delen av följande dag åt att försöka hitta tillbaka till just den skoaffären. Utan att lyckas! Ärret i själen finns fortfarande kvar, efter sisådär fem år.
För visst är det något speciellt med rött på fötterna. Uppiggande, liksom. Allmänt humörhöjande.
Som mina röda cowboyboots, äkta vara från Justin Boots of Texas. I trängsta laget numera, men man kan ha dem som ögongodis. Och evigt moderna, kom inte och påstå något annat!
Eller de knallfärgade, blanka allvädersstövlarna från Palmroth. Det var horvarning på dom, undrar om farbror Palmroth hade tänkt på det i sin finska designlya? Knähöga med möjlighet att vika upp en bit av skaftet över knät – om det skulle bli rejäl översvämning, kanske?
Mina röda mockastövlar är lågklackade och bekväma. I varmaste laget inomhus, i kallaste laget i vinterkyla, kan omöjligt riskeras i töväder, passar bara till kjol – som jag har alltmera sällan.
Mina lackloafers är i tätaste laget och man får krypa ur dom för att lufta tårna emellanåt.
Mina mockapumps är både bekväma och snygga. Mina röda boots i falsk orm likaså.
Några olika modeller i mörkrött står också i min inte så lilla skoparkering.
Och just i dag inviger jag ett par bekväma mockaloafers, nysprejade mot alla slags nedfall som vårvädret eventuellt kan tänkas utlösa.
Det är väl därför som livet känns så trivsamt, humöret glatt och arbetet inte alls betungande?
Ett par röda skor kan göra underverk. Ska du inte testa?
Tänk på saken åtminstone.
Bara tanken kan pigga upp!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 29, 2005
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)