Det här är historien:
En kvinna var på sin mors begravning. Där mötte hon en man hon inte kände igen. Hon tyckte att mannen var fantastisk - rena drömmannen! - och hon blev förälskad ögonblickligen!
Då begravningen var över försvann han, utan att kvinnan fått hans telefonnummer. Ingen visste vem han var så hon kunde inte kontakta honom. Några dagar senare mördar hon sin syster...
Fråga: Vad var motivet till mordet på systern?
Problemet är framtaget som ett psykologi-test. Hur tänker du?
Föreslå din lösning i kommentarsspalten!
Svaret på frågan lägger jag ut i morgon.
UPPDATERING: Här är svaret - som flera av er kommit fram till:
Kvinnan hoppades att mannen skulle dyka upp på även denna begravning!
Om du har svarat rätt, tänker du som en psykopat. Detta var ett test skapat av en känd amerikansk psykolog och som användes för att se om man tänker som en mördare.
Seriemördare som deltog i testet svarade rätt på frågan.
Om du svarade fel kan du alltså känna dig nöjd.
Om du har svarat rätt – hm. Dags att varna din omgivning, kanske?
Fast som så ofta med sådana här skrönor (för det är det väl?) kan man väl ta alltihop med en rejäl nypa salt.
Teaterpjäsen som en av er blev påmind om var "Den tatuerade änkan" - härlig pjäs av Lars Mohlin med Mona Malm i huvurollen.
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
Hos skomakaren
Släntrade igenom Street, marknaden vid Hornstull, i dag. Det var Ord & Text, ställets egen variant på bokmässa, mest med småförlag representerade.Men inte kan folk som skriver böcker bara hantera ord, tro inte det.
Nisse Larsson och Ulf Lundkvist lanserade "Assars kokbok" genom att på scenen illustrera hur matlagning i Nollberga verkligen går till.
Larsson höll låda, Lundquist såg mest lite generad ut där han satt och tvingades smaka på diverse hopplockade matvaror.
Men så lämnade Larsson över till sin partner. För Lundkvist, han vet hur man tillverkar skor - åt Assar, och åt andra som eventuellt känner sig i behov av ett par nya.
Man tar helt enkelt två limpor, skär av nästan halva utan att skära ända ner. Gör sedan ett snitt parallellt med limpans botten, så har du en hel sula kvar.
Så gräver man ur innandömet med händerna tills foten får plats - och vips! har man ett par nya skor, av toffeltyp...
Vid regnväder anbefalles plastpåsar på fötterna.
Och det bortskurna och urgröpta brödet kan man endera äta själv, eller mata några trevliga fåglar med!
Så kan det gå när en skämttecknare agerar både kock och skomakare!
Copyright Klimakteriehäxan
I pratbubblorna står det alltså:
-Dina skor ser ut som limpor!
-Det är limpor.
-Blir det inte jobbigt när det regnar?
-Nä, jag sätter plastpåsar på dom.
lördag, mars 29, 2008
Tidsbundet
Det mesta i livet är tidsbundet. Försök komma ifrån det om ni kan! Vi ska passa bussen eller tåget, ha koll på mat- och sovklockan, boka den nödvändiga visiten hos doktorn, hinna in på Systemet innan det stänger, beställa semesterresan innan alla platserna tagit slut, betala räkningarna så man slipper påminnelseavgift, posta kort i tid till en högtidsdag. Och så vidare i all oändlighet.
Just den här helgen ska vi dessutom, alla tillsammans, rucka på tiden. En hel timme ”försvinner” mellan klockan 2 och 3 i natt – men då sover man ju ändå, så vad spelar det för roll, som humoristerna brukar säga.
Klart att det spelar roll. Komma och sno en timme på det där viset när man slumrar som bäst! Och tvinga en att gå upp en hel timme tidigare!
Men tanken är ju, att nationens samlade ekonomi ska må bra av det där bytet mellan sommar- och vintertid. Mindre energi går åt när man effektivare utnyttjar dagsljuset. Och i Europa gör de flesta likadant, dock inte i Asien.
Vi icke-asiater, vi fogar oss snällt.
Det har vi i Sverige gjort sedan 1980, även om det var en hel del gnäll och gny de första åren. Fast vid det här laget borde världen ha lärt sig: man vänjer sig vid allt.
Frågan är om vi också kommer att vänja oss vid att släcka ljuset och stänga av alla andra elektriska prylar klockan 20 på kvällen den 29 mars. Ja, ikväll, alltså.
Då är det nämligen ett annat tidsbegrepp som inträder: Earth Hour. En timme tillägnad jorden, när vi inte konsumerar energi. Initiativet kommer från Australien, och det genomfördes för första gången ifjol.
I år är budskapet spritt över världen, men det är mer tur än skicklighet om man råkar upptäcka det. I Sverige är det rätt så tyst om saken, fast kungen lär ha för avsikt att hålla skymning på alla sina slott den där timmen ikväll, för miljöns och energibesparingens skull.
Vad ska man då ha den där mörka och tysta timmen till?
Ett förslag är att motionera en stund. En kvällspromenad, kanske? Det är lite svårt att fatta, men budskapet att motion förebygger sjukdomar är faktiskt största nyhet i dagens Svenska Dagblad. Hela Svenskans redaktion måste ha legat i koma de senaste tjugo åren för att tycka att det är en ny upptäckt.
En annan sorts motion man kan ägna sig åt är att kombinera tidsomställningen med lite kroppsarbete. Bästa knepet (hittills) för att komma ihåg hur klockan ska ställas om tycker jag är, att på våren tar man FRAM utemöblerna, och på hösten bär man tillBAKa dem igen.
Alltså gör man sammalunda med visarna.
Och så tröstar vi oss med att vi får tillbaka den där timmen i höst. Precis som vanligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Just den här helgen ska vi dessutom, alla tillsammans, rucka på tiden. En hel timme ”försvinner” mellan klockan 2 och 3 i natt – men då sover man ju ändå, så vad spelar det för roll, som humoristerna brukar säga.Klart att det spelar roll. Komma och sno en timme på det där viset när man slumrar som bäst! Och tvinga en att gå upp en hel timme tidigare!
Men tanken är ju, att nationens samlade ekonomi ska må bra av det där bytet mellan sommar- och vintertid. Mindre energi går åt när man effektivare utnyttjar dagsljuset. Och i Europa gör de flesta likadant, dock inte i Asien.
Vi icke-asiater, vi fogar oss snällt.
Det har vi i Sverige gjort sedan 1980, även om det var en hel del gnäll och gny de första åren. Fast vid det här laget borde världen ha lärt sig: man vänjer sig vid allt.
Frågan är om vi också kommer att vänja oss vid att släcka ljuset och stänga av alla andra elektriska prylar klockan 20 på kvällen den 29 mars. Ja, ikväll, alltså.Då är det nämligen ett annat tidsbegrepp som inträder: Earth Hour. En timme tillägnad jorden, när vi inte konsumerar energi. Initiativet kommer från Australien, och det genomfördes för första gången ifjol.
I år är budskapet spritt över världen, men det är mer tur än skicklighet om man råkar upptäcka det. I Sverige är det rätt så tyst om saken, fast kungen lär ha för avsikt att hålla skymning på alla sina slott den där timmen ikväll, för miljöns och energibesparingens skull.
Vad ska man då ha den där mörka och tysta timmen till?Ett förslag är att motionera en stund. En kvällspromenad, kanske? Det är lite svårt att fatta, men budskapet att motion förebygger sjukdomar är faktiskt största nyhet i dagens Svenska Dagblad. Hela Svenskans redaktion måste ha legat i koma de senaste tjugo åren för att tycka att det är en ny upptäckt.
En annan sorts motion man kan ägna sig åt är att kombinera tidsomställningen med lite kroppsarbete. Bästa knepet (hittills) för att komma ihåg hur klockan ska ställas om tycker jag är, att på våren tar man FRAM utemöblerna, och på hösten bär man tillBAKa dem igen.
Alltså gör man sammalunda med visarna.
Och så tröstar vi oss med att vi får tillbaka den där timmen i höst. Precis som vanligt.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 28, 2008
Let´s dance! - i Argentina
Ikväll är det dags för ännu en Teve-kväll med stort T: Tina eller Tony, det är frågan. Fast jag väljer nog att som vanligt spela in programmet för att sedan kunna snabbspola till godbitarna, alltså danserna, i efterhand.Undrar om de ska dansa tango den här gången?
Det är något alldeles speciellt med tango - titta på bilden på vårt argentinska danspar i keramik, så kanske ni förstår.
I Argentina kan tango vara ren scenshow, ingen dansar, alla lyssnar, många kan texterna. Men det kan givetvis också handla om "tango bailable", som spelas på speciella krogar eller barer där folk dansar så svetten ryker.
Dans är förvisso ett sätt att få kontakt, över språkbarriärer, över etniska skiljelinjer, över kulturbarrikader.
Jag glömmer aldrig berättelsen om det äldre svenska paret som reste till Buenos Aires för att besöka sin son, som på sin kringelikrokiga väg genom livet och världen hade landat som lärare i engelska mitt bland "los porteños", som folk i den där storstaden kallas. Och det är sonen själv som gett mig historien. En intellektuell avgrund, inte lätt att överbrygga, skilde pojken från fadern.
Föräldraparet var inte precis som de flesta andra. Pappan var snudd på analfabet, kunde stava sig igenom korta meddelanden och skriva sitt namn, men all pappershantering sköttes av hustrun. Han arbetade med kroppen, hon använde huvudet på jobbet. Omaka, visst, men en lyckad konstellation likväl.
Och när de gled ut i varandras armar på ett dansgolv försvann allt annat: i dansen var de jämlikar, urskickliga, musikaliska, smidiga, med långt kvar till sitt bäst-före-datum.
Väl framme i Buenos Aires var det självklart att de skulle till Boca-distriktet, där tangobarerna finns i så gott som varje kvarter. Ibland blir det knökfullt på de där ställena. Från ett ställe ljöd de lockande rytmerna ut över gatan, men det var absolut omöjligt att ta sig in.
Då gjorde de svenska gästerna något ovanligt.
Mannen bugade lätt för sin hustru, fattade greppet om henne - och de gled ut på asfalten i en svindlande, svepande tango, samdansade, lyckliga.
Det blev raskt folksamling. Uppskattande rop, applåder, breda leenden.
Mitt bland argentinarna stod parets vuxne son, rörd till tårar. Han såg något oerhört vackert: sina föräldrar, så olika som människor, i total enighet och samklang. Han såg kärlek, helt enkelt. Svensk medelålders kärlek i tangotakt.
Kanske krävs det mer engagemang för tango än för någon annan dans. Svårt är det. Har ni försökt? Det har jag.
Det hände sig en gång på en semester i kanten av Medelhavet att jag blev uppbjuden av en engelsman. Plötligt blev det just tango. Det glittrade till i hans ögon, han sträckte lite extra på ryggen, tog fastare tag om mig och -
bröt i princip av min rygg.
Det kändes i alla fall så.
Detta var långt innan jag visste att det är engelsmän som regerar i dansens värld. Nu vet jag ju bättre, nu när Tony Irving och Dermot Clemenger är gamla bekanta i var och varannan teve-soffa.
Men varje gång jag ser folk dansa tango önskar jag verkligen att jag hade lärt mig. Kanske borde jag ha stått ut lite längre med den där brittiske turisten, gjort honom till min danslärare?
Ryggen gick ju trots allt inte av på riktigt...
Copyright Klimakteriehäxan
Vadslagning pågår förstås inför kvällens duell - läs här.
Tina verkar vara favorit - intervjuas här.
Ännu mer inför finalen här.
torsdag, mars 27, 2008
Monument över en pojke
Det är väl helt enkelt ett monument.Ett monument över ett pojkliv, över en barndom.
Prylhyllan, av den där typen som ”alla” skulle ha för några år sedan, hänger kvar trots att prylarnas herre har flyttat till eget.
Visserligen var det väldigt länge sedan något hände i de där små hyllfacken, inget nytt har tillkommit på flera år, inget har plockats bort – det har förvisso inte dammet heller, det ligger som ett tunt, mjukt täcke över alltihop.
Blandningen av saker i den där hyllan är rätt fascinerande.
Här finns två olika stora glada röda julgrisar i glas och några små gula påskkycklingar. En lastbil gjord av indianpärlor. Rader av pyttesmå bilar och motorcyklar i olika färger, han måtte väl ha sagt sig samla på sådana, några har fått behålla sin låda också. Ett minifartyg i en flaska. En and i trä, en giraff i pyttestorlek som han själv virat ihop av stel gul tråd.
Och där är medaljerna från den korta men i alla fall tidvis stolta handbollskarriären. En absolut tom spargris. En väldigt liten panda. Hylsor från olika sorters ammunition, en riktigt stor – antagligen en souvenir från lumpen och därmed det senaste och sista tillskottet till samlingen. Två små hänglås, jag utgår från att nyckel saknas. Snobben i plast. En död cigarrettändare i form av en pistol. Och på sidan hänger några halsband, som haft korttidsaktualitet: en Tors hammare, en rovdjurstand (kan det ha haft något samband med den tid han läste Tarzan?)
-Vad ska vi göra med alla småprylarna i hyllan? frågar jag när Sonen gästar den bostad som tills alldeles nyss han kallade ”hem”.
Han fnyser.
Inte kan en vuxen man ha sådant skräp i sin egen lägenhet. Barnsliga grejer, alltihop. Fnys igen.
Det blir förstås jag som får bestämma över prylsamlingens öde.
Tänk att det ska vara så svårt att skiljas från saker som egentligen mest liknar skräp! Men det är likafullt skräp som betytt något, som rent av betytt ganska mycket, under en viss tid i Sonens liv.
Monumentet förblir tills vidare orört.
Fast det borde verkligen dammas.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 26, 2008
Ordlöst i motljus - Wordless in Backlight
tisdag, mars 25, 2008
Hos Smakdomaren
Begreppet ”smakdomare” kan ha lite olika betydelse. Men grundtanken är densamma: någon bestämmer åt en vad man ska tycka.Själv har jag en i familjen, och till min milda förvåning tycker jag om det!
Det är Dottern som utan krumbukter förkastar eller godkänner.
Och hon gör det för att jag numera ber om det.
Så här kan det gå till:
På Annandag Påsk kände jag av ett litet uppdämt shoppingbehov. Inget storslaget, bara något att pigga upp mig med, att komplettera de eviga svarta långbyxorna med.
Alltså gled jag in i några butiker – det var underbart lite folk ute – och kom hem med ett par påsar.
Fem överdelar, alla till nedsatt pris, jag är en gång för alla en reanörd, hade jag fått med mig, fast övertygad om att jag kanske inte skulle få behålla en enda när Smakdomaren sagt sitt. Sedan vidtar defileringen på den trasmatta vi kan kalla vår catwalk.
Först en tunika från Indiska.
Huvudskakning. Gör mig inte ”rättvisa” – hm, det betyder att jag ser ännu större ut i den än utan den. Bort med den.
Sedan en annan sorts överdel från samma affär.
Lätt munsnörpning: lite bättre, men ingen höjdare.
Tredje förslaget: ingen hit det heller, mamma.
Nästa påse innehåller en topp i svart skön bomull med någon sorts små kvadrater på.
Oj, smakdomaren nickar nådigt, den kan jag få ha till vardags!
En annan lite finare variant får också godkänt.
Två av fem godkända, inget dåligt resultat! Bara att gå tillbaka med resten, jag tillhör den kundkrets som ur djupet av mitt hjärta uppskattar att man kan gå till affären och utan tjafs få sina pengar åter om man ångrar sitt köp (ja, med kvitto förstås, självklart).
Men lite fascinerad är jag över att jag litar så mycket på Dottern, eftersom jag ju i väldigt många år litat på mig själv (och de speglar man tvingas umgås med).
Fast jag tror att jag vet åtminstone delvis hur det kommer sig: som tonårsförälder är man ju så ofta ”pinsam”. Pratar om pinsamheter, visar pinsamma saker, har pinsam frisyr och make up och, naturligtvis, ärkepinsamma kläder.
Man vill ju inte att någon annan och framför allt inte ens barn ska behöva skämmas för en mer än nödvändigt, vare sig det är rättvist eller galet. Hellre då en nådig nick, ett godkännande, en OK-stämpel.
Alltså kan det faktiskt vara bra med en Smakdomare!
Och i dag går jag på retur-runda. Glad och nöjd med Smakdomarens beslut.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 24, 2008
Påskböckerna
Inte mindre än tre sprillans nya böcker har kommit min väg den här långhelgen. Vad kunde passa bättre när den senkomna vintern öst snö över oss och de hukande krokusarna?
Först läste jag ”…alla för en” av Maria Adolfsson, till vardags pressinformatör på Stor-Stockholms Lokaltrafik. Nu debuterar hon som författare med en bok som hon valt att kalla ”spänningsroman”, och det är en etikett den håller för. Fyra tjejer/kvinnor är huvudpersoner, deras vänskap det som sätts på hårda prov, och man måste faktiskt veta hur det går. Lättläst – och med största sannolikhet kommer det fler böcker, det här måste vara en av de mest lovande nybörjarna på länge!
Bok nummer två har också feminina förtecken. ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten verkar vara en synnerligen självupplevd historia om vem som egentligen kan, vill och bör göra vad hemma i en barnfamilj där båda föräldrarna förvärvsarbetar – med många detaljer att känna igen sig i. Hon skildrar en seg kamp kring manligt och kvinnligt, mammaroll och papparoll, stundtals med glimten i ögat, stundtals med resignation i tonfallet. Ganska tänkvärd, kanske inte minst intressant om den hamnar i händerna på manliga läsare. För ”uppsägningen” kan nog tolkas som ren och skär provokation. Och var förmodligen tänkt som en sådan.
Sist läser jag en riktig pojkbok: Mats Olssons ”En pinne i skogen”. Jag är inte klar med den än, men den handlar om fotboll, om en pojkes fotbollsdrömmar (hans egna), om både slocknade och ännu lysande stjärnor, om ”taktik” eller ”spelanalys” och trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad av fotboll läser jag med nöje. För skriva, det kan han, Mats O, han gör det ju så gott som dagligen som krönikör i Expressen.
När jag klämt sista fotbollskapitlet bör jag kanske satsa på något aningen mera seriöst i bokväg.
Men det är trevligt att bli underhållen med en bok, på gammalt hederligt bladvändarsätt.
Copyright Klimakteriehäxan
...alla för en ISBN 978-91-7028-170-9
Familjens projektledare säger upp sig ISBN 978-91-37-13217-4
En pinne i skogen ISBN 978-91-85849-07-9
Först läste jag ”…alla för en” av Maria Adolfsson, till vardags pressinformatör på Stor-Stockholms Lokaltrafik. Nu debuterar hon som författare med en bok som hon valt att kalla ”spänningsroman”, och det är en etikett den håller för. Fyra tjejer/kvinnor är huvudpersoner, deras vänskap det som sätts på hårda prov, och man måste faktiskt veta hur det går. Lättläst – och med största sannolikhet kommer det fler böcker, det här måste vara en av de mest lovande nybörjarna på länge!
Bok nummer två har också feminina förtecken. ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten verkar vara en synnerligen självupplevd historia om vem som egentligen kan, vill och bör göra vad hemma i en barnfamilj där båda föräldrarna förvärvsarbetar – med många detaljer att känna igen sig i. Hon skildrar en seg kamp kring manligt och kvinnligt, mammaroll och papparoll, stundtals med glimten i ögat, stundtals med resignation i tonfallet. Ganska tänkvärd, kanske inte minst intressant om den hamnar i händerna på manliga läsare. För ”uppsägningen” kan nog tolkas som ren och skär provokation. Och var förmodligen tänkt som en sådan.
Sist läser jag en riktig pojkbok: Mats Olssons ”En pinne i skogen”. Jag är inte klar med den än, men den handlar om fotboll, om en pojkes fotbollsdrömmar (hans egna), om både slocknade och ännu lysande stjärnor, om ”taktik” eller ”spelanalys” och trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad av fotboll läser jag med nöje. För skriva, det kan han, Mats O, han gör det ju så gott som dagligen som krönikör i Expressen.
När jag klämt sista fotbollskapitlet bör jag kanske satsa på något aningen mera seriöst i bokväg.
Men det är trevligt att bli underhållen med en bok, på gammalt hederligt bladvändarsätt.
Copyright Klimakteriehäxan
...alla för en ISBN 978-91-7028-170-9
Familjens projektledare säger upp sig ISBN 978-91-37-13217-4
En pinne i skogen ISBN 978-91-85849-07-9
söndag, mars 23, 2008
Godis är gott
Ett kilo godis.
Det är Medel-Svenssons påskranson. Alltså är butikslådorna från Karamellkungen sprängfyllda varenda dag under hela helgen – tänk, om det skulle ta slut! Om ägget blir tomt! Hemska tanke!
Nog för att jag gillar godis, mycket mer än som är nyttigt för min redan tämligen runda lekamen, men det kan faktiskt bli i mesta laget.
Hur många hallonbåtar, geléaprikoser, kokosprickar och chokladrussin kan en människa trycka i sig? Många, jo då, men…
För att inte tala om godsaker av lite lyxigare slag, från de allt oftare förekommande chokladeriorna, som lovar att allt de säljer är handgjort, till konditoriernas marsipanskapelser.
Jag hann aldrig till något av de där bättre ställena innan helgen bröt ut, och lika så gott var väl det. Vet hur det brukar vara: packat med folk som medan de står i kön väljer vilka praliner de ska satsa på – och sedan, när det väl är deras tur, börjar urvalsprocessen om från början igen medan de som fortfarande väntar på sin tur knorrar mer eller mindre högljutt.
Men det finns en fördel med den där finchokladen, och då tänker jag inte på kakaohalten eller frånvaron av läskiga tillsatser.
Det är priset som talar till det handgjorda godisets fördel.
För eftersom det är rejält dyrt köper man naturligtvis mindre.
Följaktligen äter man också mindre.
Den bromsen är svår att hitta när butikskedjorna tävlar i bästa extrapris – 3.90 hektot leder det här året, vad jag har kunnat se.
Tror att jag åtminstone hittills har några hekton till godo på det där genomsnittskilot. Min ambition är att inte nå upp till normen.
Fast helgen är ju inte slut än.
Så vi får se hur det går – kampen mellan förstånd och lystnad blir väl som alltid hård ända in till målsnöret.
Även billigt godis är gott, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är Medel-Svenssons påskranson. Alltså är butikslådorna från Karamellkungen sprängfyllda varenda dag under hela helgen – tänk, om det skulle ta slut! Om ägget blir tomt! Hemska tanke!
Nog för att jag gillar godis, mycket mer än som är nyttigt för min redan tämligen runda lekamen, men det kan faktiskt bli i mesta laget.
Hur många hallonbåtar, geléaprikoser, kokosprickar och chokladrussin kan en människa trycka i sig? Många, jo då, men…
För att inte tala om godsaker av lite lyxigare slag, från de allt oftare förekommande chokladeriorna, som lovar att allt de säljer är handgjort, till konditoriernas marsipanskapelser.
Jag hann aldrig till något av de där bättre ställena innan helgen bröt ut, och lika så gott var väl det. Vet hur det brukar vara: packat med folk som medan de står i kön väljer vilka praliner de ska satsa på – och sedan, när det väl är deras tur, börjar urvalsprocessen om från början igen medan de som fortfarande väntar på sin tur knorrar mer eller mindre högljutt.
Men det finns en fördel med den där finchokladen, och då tänker jag inte på kakaohalten eller frånvaron av läskiga tillsatser.
Det är priset som talar till det handgjorda godisets fördel.
För eftersom det är rejält dyrt köper man naturligtvis mindre.
Följaktligen äter man också mindre.
Den bromsen är svår att hitta när butikskedjorna tävlar i bästa extrapris – 3.90 hektot leder det här året, vad jag har kunnat se.
Tror att jag åtminstone hittills har några hekton till godo på det där genomsnittskilot. Min ambition är att inte nå upp till normen.
Fast helgen är ju inte slut än.
Så vi får se hur det går – kampen mellan förstånd och lystnad blir väl som alltid hård ända in till målsnöret.
Även billigt godis är gott, tyvärr.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 22, 2008
Påskkort
Ingen människa skickar väl påskkort längre? Jag har i alla fall fått exakt lika många som jag själv postat, det vill säga inget.
Men ta påskkort kan man ju roa sig med.
Så här ser min påskafton 2008 ut!
Vår eller vinter? Var så god och välj själv!
Copyright Klimakteriehäxan
Men ta påskkort kan man ju roa sig med.
Så här ser min påskafton 2008 ut!
Vår eller vinter? Var så god och välj själv!
Copyright Klimakteriehäxan
Oss påskkärringar emellan
En kvinna som passerat en viss ålder får inte sällan finna sig i att bli kallad "kärring". Just på påskafton kan det bli lite mera frekvent, kanske, men denna helg sjunker för all del också åldern på påskkärringen i genomsnitt.
Vi har andra gemensamma drag också: vi är så kallade kulturkonsumenter i hög grad, den befolkningsgrupp som håller teatern vid liv och biblioteken befolkade. Och nu har Bloggblad hittat testet där man kan undersöka hur mycket boknörd man är. Vi ligger rätt lika hon och jag. Sedan måste jag göra er lite besvikna: jag blev inte riktigt mig lik på porträttet.
Läge att kolla din egen boknördsfaktor kanske?
Alla bokälskande, nördliknande påskkärringar i bloggosfären önskas nu Glad Påsk för sista gången i år. Och om du inte vill bli kallad vare sig "kärring" eller "nörd" så tänk bort de orden och ta åt dig ändå!
Vi har andra gemensamma drag också: vi är så kallade kulturkonsumenter i hög grad, den befolkningsgrupp som håller teatern vid liv och biblioteken befolkade. Och nu har Bloggblad hittat testet där man kan undersöka hur mycket boknörd man är. Vi ligger rätt lika hon och jag. Sedan måste jag göra er lite besvikna: jag blev inte riktigt mig lik på porträttet.
Läge att kolla din egen boknördsfaktor kanske?
Alla bokälskande, nördliknande påskkärringar i bloggosfären önskas nu Glad Påsk för sista gången i år. Och om du inte vill bli kallad vare sig "kärring" eller "nörd" så tänk bort de orden och ta åt dig ändå!
fredag, mars 21, 2008
Väder att fira i
Det föll aldrig någon snö så att vi fick en vit jul.
Men nu kom den ju till nyår i alla fall, så man ska väl inte klaga.
Även om det råkade bli till det persiska nyåret, som sammanfaller med vår påsk.
Bara att välja vilken högtid man vill fira, i det här helgvädret.
För samtidigt som jag trevar lite vilset efter en påskkärring och några gula små glaskycklingar i lådorna vräker det ner därute. Folk har gett sig ut på vägarna med nyss påsatta sommardäck, vinterstövlarna som knappt använts alls är undanstuvade för säsongen, all sorts skidutrustning har sålts på brakrea, julklappsskridskorna ligger kvar i sin kartong. Och vi har ju faktiskt börjat tro att våren kommit. När det plötsligt vrålsnöar!
Sådan tur, då, att det finns saker att ägna sig åt inomhus. Som böcker, och lammstek. Och godis – ett kilo per person i påskhelgen är medeltalet!
Dessutom har det gått exakt 35 år sedan påbudet att ha jättetråkigt på långfredagen avskaffades, det påbud som stängde biografer och förbjöd glad musik och så vidare.
Kanske höjer allt det vita där ute humöret på en del, medan vi är några som ängslas för krokusarnas överlevnad, stararnas parningslekar och helgtrafikanternas hälsa.
Hur som helst: Glad påsk på er allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu kom den ju till nyår i alla fall, så man ska väl inte klaga.
Även om det råkade bli till det persiska nyåret, som sammanfaller med vår påsk.
Bara att välja vilken högtid man vill fira, i det här helgvädret.
För samtidigt som jag trevar lite vilset efter en påskkärring och några gula små glaskycklingar i lådorna vräker det ner därute. Folk har gett sig ut på vägarna med nyss påsatta sommardäck, vinterstövlarna som knappt använts alls är undanstuvade för säsongen, all sorts skidutrustning har sålts på brakrea, julklappsskridskorna ligger kvar i sin kartong. Och vi har ju faktiskt börjat tro att våren kommit. När det plötsligt vrålsnöar!
Sådan tur, då, att det finns saker att ägna sig åt inomhus. Som böcker, och lammstek. Och godis – ett kilo per person i påskhelgen är medeltalet!
Dessutom har det gått exakt 35 år sedan påbudet att ha jättetråkigt på långfredagen avskaffades, det påbud som stängde biografer och förbjöd glad musik och så vidare.
Kanske höjer allt det vita där ute humöret på en del, medan vi är några som ängslas för krokusarnas överlevnad, stararnas parningslekar och helgtrafikanternas hälsa.
Hur som helst: Glad påsk på er allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 20, 2008
En skön stund med porr
Ibland är det underbart att drömma sig bort. En porrtidning kan vara till god hjälp. Ögonen söker detaljer i bilderna, man ser sig själv i situationen, förflyttas automatiskt till miljön. Bara att njuta.
Vårt förråd av porrtidningar förnyas regelbundet, i princip varje vecka. I helgen kommer dagstidningarnas bostadsbilagor, emellanåt följer ett ex av ”Sköna hem” eller ”Allt i hemmet” med från matbutiken. Sedan bjuder tidningar som Femina och HSB:s medlemsblad på vackert plåtade interiörer, för oss ingrott inbodda som bor och lever helt annorlunda, i patinerade lyor (ja patina är ett begrepp man kan ta till när saker och till blivit lite ankomna och luggslitna, ni vet).
Då ser man hur sinnrikt placerad punktbelysning kan höja ett lågt tak eller sänka ett högt. Hur ett enstaka konstverk kan lyftas fram med hjälp av en blomma som matchar i färg. Hur en udda souvenir, som hemma hos mig skulle bli alldeles fel, kan förändra stämningen till det bättre i ett helt rum. Hur få blomkrukor man kan ha. Hur kuddar kan ersätta snart sagt vilken möbel som helst. Hur en enstaka pryl som tillåtits ligga framme får det där hemmet att se alldeles lagom bebott och trivsamt ut.
På den ena blanka sidan efter den andra, i vackert tryck, radas de upp, de där idealhemmen. Dit vi aldrig kommer, ens på besök.
Visst är det väl inget annat än pornografi?
Nationalencyklopedin håller med mig.
”pornografi, porr, benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar/…/bilder som av vissa uppfattas som skamliga och/eller njutbara lämnar andra tämligen oberörda. Pornografin verkar alltid uttrycka ett begär och handla om lustbestämda fantasier.”
I NE handlar det förstås om erotik, men byt bara det ordet mot ”heminredning” så stämmer alltihop.
Och jag tillåter mig att tro, att det perfekta hemmet är minst lika sällsynt som den perfekta erotiken.
Men vi kan ju alla fortsätta att drömma, medan vi dreglar över våra porrtidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vårt förråd av porrtidningar förnyas regelbundet, i princip varje vecka. I helgen kommer dagstidningarnas bostadsbilagor, emellanåt följer ett ex av ”Sköna hem” eller ”Allt i hemmet” med från matbutiken. Sedan bjuder tidningar som Femina och HSB:s medlemsblad på vackert plåtade interiörer, för oss ingrott inbodda som bor och lever helt annorlunda, i patinerade lyor (ja patina är ett begrepp man kan ta till när saker och till blivit lite ankomna och luggslitna, ni vet).
Då ser man hur sinnrikt placerad punktbelysning kan höja ett lågt tak eller sänka ett högt. Hur ett enstaka konstverk kan lyftas fram med hjälp av en blomma som matchar i färg. Hur en udda souvenir, som hemma hos mig skulle bli alldeles fel, kan förändra stämningen till det bättre i ett helt rum. Hur få blomkrukor man kan ha. Hur kuddar kan ersätta snart sagt vilken möbel som helst. Hur en enstaka pryl som tillåtits ligga framme får det där hemmet att se alldeles lagom bebott och trivsamt ut.
På den ena blanka sidan efter den andra, i vackert tryck, radas de upp, de där idealhemmen. Dit vi aldrig kommer, ens på besök.
Visst är det väl inget annat än pornografi?
Nationalencyklopedin håller med mig.
”pornografi, porr, benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar/…/bilder som av vissa uppfattas som skamliga och/eller njutbara lämnar andra tämligen oberörda. Pornografin verkar alltid uttrycka ett begär och handla om lustbestämda fantasier.”
I NE handlar det förstås om erotik, men byt bara det ordet mot ”heminredning” så stämmer alltihop.
Och jag tillåter mig att tro, att det perfekta hemmet är minst lika sällsynt som den perfekta erotiken.
Men vi kan ju alla fortsätta att drömma, medan vi dreglar över våra porrtidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 19, 2008
tisdag, mars 18, 2008
Glöm honom inte!
Evert Taube är på väg att bli bortglömd.
Hur är det möjligt?
Denne multikonstnär som betytt så mycket för så många är snart en okänd gestalt.
Bara drygt var tionde svensk mellan 15 och 24 år kan idag nämna en visa han skrivit.
Att han var en skicklig konstnär har hälften inte en susning om, och naturligtvis inte heller att han skrivit en rad prosaböcker väl värda att läsa. Det är Liseberg i Göteborg som gjort en undersökning inför invigningen av ett nytt Taubecentrum, omskrivet i dagens SvD.
Egentligen är medlidande den enda reaktion dessa nedslående siffror borde framkalla. Tänk vad folk går miste om!
Evert hade genom sina resor en mängd upplevelser av andra kulturer, andra människor som han delade med sig av: han tog oss med till Pampas och Buenos Aires i Argentina, till Roslagens famn, till Sololá i Guatemala, till de svarta tjurarnas land i Frankrike, till Västkusten, till Italien, ut på sjöss ombord på diverse flytetyg. Och det där var bara några exempel!
Vi som fortfarande minns honom, från teve-program och scenen på Gröna Lund, till exempel, vi tillhör de rikare.
Som nyinflyttad stockholmare missade jag aldrig hans framträdande på Grönan, tillsammans med sonen Sven Bertil och Ulf Björlins orkester.
Evert viftade dramatiskt med hatten, kom av sig, sjöng fel, började om, men inte gjorde det något. Riktigt nykter var han förmodligen inte heller. Men när han till tonerna av ”Min älskling du är som en ros” slängde ner den röda blomman till hustru Astri nedanför scenen var det lika rörande varje gång, trots att vi alla hade läst om hans affärer med andra (yngre och snyggare) kvinnor medan frun satt hemma och skulpterade i sin ensamhet.
Själv står Evert sedan länge som staty på Järntorget, på lagom avstånd från favoritkrogen Den Gyldene Freden. Han ser väldigt liten ut i skulpterad version, men kanske var han inte större än så i verkliga livet?
Storheten uppnådde han i alla fall i sin konst, vare sig den var tonsatt, tryckt eller målad. Och personligen tycker jag det är väldigt trist att folk inte läser hans böcker. Novellen ”Don Salustiano” i samlingen ”I najadernas gränd” är en pärla i dödens närhet, boken ”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” något så originellt som historien om en svensk gaucho.
I åratal närde jag tanken att försöka kontakta Evert för att fråga hur Don Diegos dagar egentligen slutade, för det fick man inte veta i romanen.
Nu är ju det en sådan sak som man bara inte gör. Och Evert gick dessutom och dog.
Så alltså vet jag fortfarande inte hur det gick.
Det gjorde förmodligen inte författaren heller.
Men läs den, gott folk, och bättra på statistiken! Det är för ert eget bästa!
Inte kan vi glömma Evert Taube!
Copyright Klimakteriehäxan
SvD bjuder också på ett Taube-test för den hugade. Jag fick inte alla rätt, tyvärr...
Hur är det möjligt?
Denne multikonstnär som betytt så mycket för så många är snart en okänd gestalt.
Bara drygt var tionde svensk mellan 15 och 24 år kan idag nämna en visa han skrivit.
Att han var en skicklig konstnär har hälften inte en susning om, och naturligtvis inte heller att han skrivit en rad prosaböcker väl värda att läsa. Det är Liseberg i Göteborg som gjort en undersökning inför invigningen av ett nytt Taubecentrum, omskrivet i dagens SvD.
Egentligen är medlidande den enda reaktion dessa nedslående siffror borde framkalla. Tänk vad folk går miste om!
Evert hade genom sina resor en mängd upplevelser av andra kulturer, andra människor som han delade med sig av: han tog oss med till Pampas och Buenos Aires i Argentina, till Roslagens famn, till Sololá i Guatemala, till de svarta tjurarnas land i Frankrike, till Västkusten, till Italien, ut på sjöss ombord på diverse flytetyg. Och det där var bara några exempel!
Vi som fortfarande minns honom, från teve-program och scenen på Gröna Lund, till exempel, vi tillhör de rikare.
Som nyinflyttad stockholmare missade jag aldrig hans framträdande på Grönan, tillsammans med sonen Sven Bertil och Ulf Björlins orkester.
Evert viftade dramatiskt med hatten, kom av sig, sjöng fel, började om, men inte gjorde det något. Riktigt nykter var han förmodligen inte heller. Men när han till tonerna av ”Min älskling du är som en ros” slängde ner den röda blomman till hustru Astri nedanför scenen var det lika rörande varje gång, trots att vi alla hade läst om hans affärer med andra (yngre och snyggare) kvinnor medan frun satt hemma och skulpterade i sin ensamhet.
Själv står Evert sedan länge som staty på Järntorget, på lagom avstånd från favoritkrogen Den Gyldene Freden. Han ser väldigt liten ut i skulpterad version, men kanske var han inte större än så i verkliga livet?Storheten uppnådde han i alla fall i sin konst, vare sig den var tonsatt, tryckt eller målad. Och personligen tycker jag det är väldigt trist att folk inte läser hans böcker. Novellen ”Don Salustiano” i samlingen ”I najadernas gränd” är en pärla i dödens närhet, boken ”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” något så originellt som historien om en svensk gaucho.
I åratal närde jag tanken att försöka kontakta Evert för att fråga hur Don Diegos dagar egentligen slutade, för det fick man inte veta i romanen.
Nu är ju det en sådan sak som man bara inte gör. Och Evert gick dessutom och dog.
Så alltså vet jag fortfarande inte hur det gick.
Det gjorde förmodligen inte författaren heller.
Men läs den, gott folk, och bättra på statistiken! Det är för ert eget bästa!
Inte kan vi glömma Evert Taube!
Copyright KlimakteriehäxanSvD bjuder också på ett Taube-test för den hugade. Jag fick inte alla rätt, tyvärr...
Elektriskt tisdagstema
Nyckelordet till bloggande kamerahanterare denna tisdag är ELEKTRISK.
Första tanke som dyker upp är naturligtvis en av de där sladdhärvorna som ligger och drar åt sig damm i vart och vartannat hörn.
Vad är det med elprylar som gör att det alltid blir rörigt med och kring dem? För det gör ju det!
Sedan är det en sak till: hopplöst trist den dag en propp har gått eller en viss lampa slocknat - och så har man ingen reserv hemma.
Det har vi. Numera. Som synes.
Till och med lågenergilampor, trots att de både är långsamma och låter.
Trevlig tisdag!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler elektriska tisdagsbilder här.
Första tanke som dyker upp är naturligtvis en av de där sladdhärvorna som ligger och drar åt sig damm i vart och vartannat hörn.
Vad är det med elprylar som gör att det alltid blir rörigt med och kring dem? För det gör ju det!
Sedan är det en sak till: hopplöst trist den dag en propp har gått eller en viss lampa slocknat - och så har man ingen reserv hemma.
Det har vi. Numera. Som synes.
Till och med lågenergilampor, trots att de både är långsamma och låter.
Trevlig tisdag!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler elektriska tisdagsbilder här.
måndag, mars 17, 2008
Melodifestivalens verkliga vinnare
Ingen har kanske märkt det, men jag har ytterst medvetet låtit bli att blogga om Melodifestivalen. Har ju inte mycket att komma med, eftersom jag tillhör den udda befolkningsgrupp som inte tittar. Nu känner jag mig alldeles tvungen att göra ett undantag, gå emot min egen princip.
För en sak har i alla fall både ni och jag märkt: att en person faktiskt fanns med på såväl första som andra och tredje plats när årets tävling var avgjord. Han skrev musiken. Det är en van deltagare, inte mindre än 29 låtar har han haft med i schlagertävlingen genom åren. Fast även om han brinner för schlager finns det en annan sak han tycks brinna för med ännu klarare låga: Hammarbys fotbollslag.
Bobby Ljunggren heter han, en man som inte särskilt gärna låter sig intervjuas på längden och tvären, vare sig i radio, teve eller tidningar.
-Jag är bra på att hålla mig undan uppmärksamhet, säger han.
Men ingen är väl sämre än att han kan göra ett undantag (jag kan ju, här och nu!)
Så Bobby har snällt svarat på frågor. Inte från vem som helst, förvisso, men när Urban Rybrink från Hammarby Fotboll ringer, så blir det resultat. Den som hamnar på klubbens hemsida får ta del av den exklusiva intervjun.
Och nu får man veta inte bara att Bobby Ljunggren är hängiven Bajen-fan. Han tycker också att ett antal av hans låtar går att applicera på den klubb som ligger så nära hans hjärta.
Du har ju gjort en massa melodifestivallåtar vars titlar skulle kunna gälla Bajen. ”Invincible”, ”Att älska dig”.
- Ja, det stämmer (skratt). ”Kärleken är” också.
Vilken titel tycker du är mest Bajen?
- Det är väl ”Hero” va? Jag tycker det.
Nu blir det resa till Belgrad härnäst. Hur laddar en man som Bobby?
-Jag tror inte det finns något sätt att ladda upp. Jag har ju hållit på så länge så jag vet ju att det inte handlar om liv eller död. Det är kul om man vinner, men gör man det inte så är det inte hela världen.
Hur det än går i den stora melodifinalen så tror han i alla fall att det ska gå bra för Bajen i allsvenskan i år.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs hela intervjun här!
För en sak har i alla fall både ni och jag märkt: att en person faktiskt fanns med på såväl första som andra och tredje plats när årets tävling var avgjord. Han skrev musiken. Det är en van deltagare, inte mindre än 29 låtar har han haft med i schlagertävlingen genom åren. Fast även om han brinner för schlager finns det en annan sak han tycks brinna för med ännu klarare låga: Hammarbys fotbollslag.
Bobby Ljunggren heter han, en man som inte särskilt gärna låter sig intervjuas på längden och tvären, vare sig i radio, teve eller tidningar.
-Jag är bra på att hålla mig undan uppmärksamhet, säger han.
Men ingen är väl sämre än att han kan göra ett undantag (jag kan ju, här och nu!)
Så Bobby har snällt svarat på frågor. Inte från vem som helst, förvisso, men när Urban Rybrink från Hammarby Fotboll ringer, så blir det resultat. Den som hamnar på klubbens hemsida får ta del av den exklusiva intervjun.
Och nu får man veta inte bara att Bobby Ljunggren är hängiven Bajen-fan. Han tycker också att ett antal av hans låtar går att applicera på den klubb som ligger så nära hans hjärta.
Du har ju gjort en massa melodifestivallåtar vars titlar skulle kunna gälla Bajen. ”Invincible”, ”Att älska dig”.
- Ja, det stämmer (skratt). ”Kärleken är” också.
Vilken titel tycker du är mest Bajen?
- Det är väl ”Hero” va? Jag tycker det.
Nu blir det resa till Belgrad härnäst. Hur laddar en man som Bobby?
-Jag tror inte det finns något sätt att ladda upp. Jag har ju hållit på så länge så jag vet ju att det inte handlar om liv eller död. Det är kul om man vinner, men gör man det inte så är det inte hela världen.
Hur det än går i den stora melodifinalen så tror han i alla fall att det ska gå bra för Bajen i allsvenskan i år.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs hela intervjun här!
söndag, mars 16, 2008
Kultur som inte ger mersmak
-Vill du hänga med på Folkoperan, dom ger "Friskytten"?
Frågan blev hängande i luften. Jag hummade lite. Vill jag verkligen gå på opera?
Min erfarenhet av operakonsten är begränsad men till så gott som 100 procent negativ. Konstarten fanns inte representerad i min närhet, vare sig geografiskt eller kulturellt, när jag var liten, och de glimtar som gavs till exempel i teve gav mig aldrig mersmak.
Denna min enorma brist på kulturhyfs ledde så småningom till en del pikar. Hur kunde jag, sedan åratal bosatt i Kungliga Operans Kungliga Hufvudstad, bara varit i det där palatset vid Gustav Adolfs torg på balett (som jag råkar gilla) men aldrig på det kåken ursprungligen byggts för av den vittre Gustav III?
Så en gång, det är verkligen många år sedan nu, skulle jag definitivt bli omvänd. Man gav Bizets klassiker "Carmen" med Edith Thallaug i titelrollen.
-Fantastiskt, sa den som tänkt sig att bli min frälsare.
-Förmodligen tråkigt, strävade jag emot.
-Inte tråkigt en sekund, jag lovar, försäkrade operavännen.
Jag gick. Man ska ju vara öppen för nya intryck. Klämde ner mig i en av de trånga röda stolarna, små och obekväma redan för den tidens kroppsstorlek. Carmen for runt på scenen och sjöng för full hals, tobaksarbetarna cirkulerade kring henne, jag uppfattade inte orden, bara fragment av handlingen – förmodligen för att jag i någon mån kände till den i förväg.
Mitt i andra akten, när Carmen gick på som värst, sov jag. Som en stock. Trots den hopplöst ihopklämda sittställningen, och trots att jag aldrig – och då menar jag ALDRIG – brukade somna vare sig på bio eller teater eller framför teven.
Efter att jag berättat om den upplevelsen var det länge lugnt på min operafront.
Men så blev jag ju mamma. Och som den goda förälder vi alla vill vara, så ansåg jag att mina ungar skulle ges chansen till alla kulturupplevelser som går att uppbåda. Mina förutfattade meningar skulle inte styra mer än nödvändigt.
Därför köpte jag biljetter till en familjeföreställning på Folkoperan. Man spelade ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Prokofjev. Och det påstods vara barnvänligt.
Vi, som hade många glada upplevelser av diverse barnteater, var ganska positiva och förväntansfulla när vi gick in i salongen. Det varade inte länge. Knappt en melodislinga gick att urskilja, handlingen begrep varken barn eller föräldrar. Inte ens scenografi och dräkter var kul.
-Snälla mamma, kan vi inte gå hem, bad Sonen i mellanakten.
Men jag, som var ute för att bredda mina barns kulturinflöde, vädjade om tålamod.
-Det blir säkert roligare i andra akten! sa jag så positivt jag någonsin kunde.
Köpte lite godis som tröst och så tog vi djupa andetag och gick in igen.
Blev det skojigare?
Icke.
När vi gick från teatern lovade jag mina barn dyrt och heligt, att de aldrig mer skulle behöva gå på opera i den mån det hängde på mig.
Och det löftet har jag hållit, helt och fullt.
Nu väntade den där frågan fortfarande på svar: Ville jag gå och se "Friskytten"?
Då visade det sig plötsligt, att andra ville se den där föreställningen. Så många att biljetterna, faktiskt, tagit slut.
Ibland har man tur.
Copyright Klimakteriehäxan
Frågan blev hängande i luften. Jag hummade lite. Vill jag verkligen gå på opera?
Min erfarenhet av operakonsten är begränsad men till så gott som 100 procent negativ. Konstarten fanns inte representerad i min närhet, vare sig geografiskt eller kulturellt, när jag var liten, och de glimtar som gavs till exempel i teve gav mig aldrig mersmak.
Denna min enorma brist på kulturhyfs ledde så småningom till en del pikar. Hur kunde jag, sedan åratal bosatt i Kungliga Operans Kungliga Hufvudstad, bara varit i det där palatset vid Gustav Adolfs torg på balett (som jag råkar gilla) men aldrig på det kåken ursprungligen byggts för av den vittre Gustav III?
Så en gång, det är verkligen många år sedan nu, skulle jag definitivt bli omvänd. Man gav Bizets klassiker "Carmen" med Edith Thallaug i titelrollen.
-Fantastiskt, sa den som tänkt sig att bli min frälsare.
-Förmodligen tråkigt, strävade jag emot.
-Inte tråkigt en sekund, jag lovar, försäkrade operavännen.
Jag gick. Man ska ju vara öppen för nya intryck. Klämde ner mig i en av de trånga röda stolarna, små och obekväma redan för den tidens kroppsstorlek. Carmen for runt på scenen och sjöng för full hals, tobaksarbetarna cirkulerade kring henne, jag uppfattade inte orden, bara fragment av handlingen – förmodligen för att jag i någon mån kände till den i förväg.
Mitt i andra akten, när Carmen gick på som värst, sov jag. Som en stock. Trots den hopplöst ihopklämda sittställningen, och trots att jag aldrig – och då menar jag ALDRIG – brukade somna vare sig på bio eller teater eller framför teven.
Efter att jag berättat om den upplevelsen var det länge lugnt på min operafront.
Men så blev jag ju mamma. Och som den goda förälder vi alla vill vara, så ansåg jag att mina ungar skulle ges chansen till alla kulturupplevelser som går att uppbåda. Mina förutfattade meningar skulle inte styra mer än nödvändigt.
Därför köpte jag biljetter till en familjeföreställning på Folkoperan. Man spelade ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Prokofjev. Och det påstods vara barnvänligt.
Vi, som hade många glada upplevelser av diverse barnteater, var ganska positiva och förväntansfulla när vi gick in i salongen. Det varade inte länge. Knappt en melodislinga gick att urskilja, handlingen begrep varken barn eller föräldrar. Inte ens scenografi och dräkter var kul.
-Snälla mamma, kan vi inte gå hem, bad Sonen i mellanakten.
Men jag, som var ute för att bredda mina barns kulturinflöde, vädjade om tålamod.
-Det blir säkert roligare i andra akten! sa jag så positivt jag någonsin kunde.
Köpte lite godis som tröst och så tog vi djupa andetag och gick in igen.
Blev det skojigare?
Icke.
När vi gick från teatern lovade jag mina barn dyrt och heligt, att de aldrig mer skulle behöva gå på opera i den mån det hängde på mig.
Och det löftet har jag hållit, helt och fullt.
Nu väntade den där frågan fortfarande på svar: Ville jag gå och se "Friskytten"?
Då visade det sig plötsligt, att andra ville se den där föreställningen. Så många att biljetterna, faktiskt, tagit slut.
Ibland har man tur.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 15, 2008
Klarvaken
När jag lyckas fokusera på klockradions siffror står det 03:26.
Väckt igen, mitt i den skönaste nattsömn, obönhörligen störd av ljud som tränger igenom de tätaste drömmar.
Snabbt blir jag helt vaken. Klarvaken. Byter ställning, fladdrar lite med täcket, går upp ett varv, dricker vatten, går på toa, tittar på utetermometern (noll), är på väg mot boken men bestämmer att jag nog ska göra ett försök att sova igen i alla fall. Borrar ner huvudet i kudden, drar täcket över örat, tänker på annat.
Men det är som förgjort.
Att han kan ha sådan volym i kroppen! Att det inte tar slut, av pur utmattning!
Tiden går. Man kan ana att det börjar ljusna på riktigt där utanför persiennerna. Ännu en natt är uppenbarligen förstörd.
Så plötsligt, ungefär klockan fem, flyttar han på sig. Blir tyst. Det blir rent märkvärdigt tyst, och jag kan nog faktiskt somna om.
Inser när jag är på väg in i Morfei dimmor igen att jag faktiskt inte ens är irriterad.
För egentligen har jag ju väntat på honom.
Och nu har han kommit.
Koltrasten är här!
Copyright Klimakteriehäxan
Väckt igen, mitt i den skönaste nattsömn, obönhörligen störd av ljud som tränger igenom de tätaste drömmar.
Snabbt blir jag helt vaken. Klarvaken. Byter ställning, fladdrar lite med täcket, går upp ett varv, dricker vatten, går på toa, tittar på utetermometern (noll), är på väg mot boken men bestämmer att jag nog ska göra ett försök att sova igen i alla fall. Borrar ner huvudet i kudden, drar täcket över örat, tänker på annat.
Men det är som förgjort.
Att han kan ha sådan volym i kroppen! Att det inte tar slut, av pur utmattning!
Tiden går. Man kan ana att det börjar ljusna på riktigt där utanför persiennerna. Ännu en natt är uppenbarligen förstörd.
Så plötsligt, ungefär klockan fem, flyttar han på sig. Blir tyst. Det blir rent märkvärdigt tyst, och jag kan nog faktiskt somna om.
Inser när jag är på väg in i Morfei dimmor igen att jag faktiskt inte ens är irriterad.
För egentligen har jag ju väntat på honom.
Och nu har han kommit.
Koltrasten är här!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 14, 2008
Hon eller han?
Det verkar som om precis alla tar ställning i dessa dagar. Väljer sida.
Hon eller han.
Man väljer mellan Hillary och Obama – ja, hon nämns oftast vid förnamn, han omtalas helst med sitt efternamn. Redan där en skillnad.
Men det visar sig också, att tongångarna kring de två som slåss om att bli det demokratiska partiets kandidat nästa gång USA väljer president är väldigt olika.
Båda är förvisso originella i sammanhanget – hon är den första kvinna som på allvar blandat sig i slutstriden om ”världens viktigaste politiska ämbete”, som det brukar kallas. Och han är den förste som inte är vit.
På Annenberg Centre i Philadelphia, ett akademiskt säte där man ägnar sig åt medieforskning, satte man igång ett projekt för att leta efter rasistiska tendenser i valkampanjerna. Men snart ändrades inriktningen: det var inte rasism som syntes, utan sexism. Hillarys belackare har vassa tänder och ännu vassare tungor. Alltså kallas hon för ”the crazy bitch” och uppmanas att ”sluta försöka bli president, gör en macka åt mig i stället”. En Obama-medarbetare fick avgå sedan hon kallat Hillary för "monster" i en intervju.
En grupp Hillary-hatare har antagit namnet ”Punch her in the cunt” och ett slagord som figurerar flitigt är ”Life´s a bitch, so why vote for one?”. Hennes kampanjflygplan är av mediesällskapet döpt till ”Byxdress 1” (Pant Suit One) och hennes yttre granskas och kommenteras oavbrutet.
Har hon valt pärlhalsband för att se kvinnligare, mjukare ut? Hur djup är urringningen? Har hon lyft sig? Är frisyren ny? Klackarna för höga?
Hur beskrivs då Hillary som person? Jo, hon har ett ”kacklande skratt”, ”vass röst”, är ”påstridig” och krävande – samtidigt undrar man om hon är ”karl nog” för presidentjobbet. I samma veva undras det om hon är tillräckligt inkännande. Och samtidigt som det ifrågasätts om hon är tuff nog påpekas det att hon är alltför tuff för att vara kvinna. En tv-komiker yttrar sig om den demokratiska duellen, säger att han naturligtvis inte väljer sida – men hoppas att ”bäste man vinner”. Repliken belönas med stort skratt.
Medieforskarna konstaterar, att det mesta som sägs om Hillary aldrig skulle kunna sägas om en man. ”Gör nåt vettigt, stryk min skjorta!” lyder ett anti-Hillary-budskap. Försök ge Obama ett liknande: ”Gör nåt vettigt, gå ut och plocka bomull!”, föreslår chefen för Annenberg-projektet och konstaterar: Otänkbart. Hela USA skulle gallskrika över ett sådant övertramp, men få reagerar på skjort-citatet. Det är sorgligt, men sant.
Nu är det förstås så, att beslutet om vem man ska rösta på – hon eller han – bör tas på andra grunder, och valet är nog inte lätt. Deras politiska idéer anses ligga varandra mycket nära.
Politiska analytiker som ser mer till budskapet än till dess bärare påstår dessutom, att om Barack Obama vore vit skulle hans politiska meriter och erfarenheter aldrig ha räckt så här långt.
Hade han inte bara varit svart utan dessutom kvinna hade han kanske rent av röstat för Hillary.
Som heter Clinton i efternamn, ifall någon skulle ha glömt det.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: ett inslag i Rapport, som jag tyvärr inte hittar vare sig på svt.se eller Youtube.
Mer om den inflammerade valkampanjen här och här.
Hon eller han.
Man väljer mellan Hillary och Obama – ja, hon nämns oftast vid förnamn, han omtalas helst med sitt efternamn. Redan där en skillnad.
Men det visar sig också, att tongångarna kring de två som slåss om att bli det demokratiska partiets kandidat nästa gång USA väljer president är väldigt olika.
Båda är förvisso originella i sammanhanget – hon är den första kvinna som på allvar blandat sig i slutstriden om ”världens viktigaste politiska ämbete”, som det brukar kallas. Och han är den förste som inte är vit.
På Annenberg Centre i Philadelphia, ett akademiskt säte där man ägnar sig åt medieforskning, satte man igång ett projekt för att leta efter rasistiska tendenser i valkampanjerna. Men snart ändrades inriktningen: det var inte rasism som syntes, utan sexism. Hillarys belackare har vassa tänder och ännu vassare tungor. Alltså kallas hon för ”the crazy bitch” och uppmanas att ”sluta försöka bli president, gör en macka åt mig i stället”. En Obama-medarbetare fick avgå sedan hon kallat Hillary för "monster" i en intervju.
En grupp Hillary-hatare har antagit namnet ”Punch her in the cunt” och ett slagord som figurerar flitigt är ”Life´s a bitch, so why vote for one?”. Hennes kampanjflygplan är av mediesällskapet döpt till ”Byxdress 1” (Pant Suit One) och hennes yttre granskas och kommenteras oavbrutet.
Har hon valt pärlhalsband för att se kvinnligare, mjukare ut? Hur djup är urringningen? Har hon lyft sig? Är frisyren ny? Klackarna för höga?
Hur beskrivs då Hillary som person? Jo, hon har ett ”kacklande skratt”, ”vass röst”, är ”påstridig” och krävande – samtidigt undrar man om hon är ”karl nog” för presidentjobbet. I samma veva undras det om hon är tillräckligt inkännande. Och samtidigt som det ifrågasätts om hon är tuff nog påpekas det att hon är alltför tuff för att vara kvinna. En tv-komiker yttrar sig om den demokratiska duellen, säger att han naturligtvis inte väljer sida – men hoppas att ”bäste man vinner”. Repliken belönas med stort skratt.
Medieforskarna konstaterar, att det mesta som sägs om Hillary aldrig skulle kunna sägas om en man. ”Gör nåt vettigt, stryk min skjorta!” lyder ett anti-Hillary-budskap. Försök ge Obama ett liknande: ”Gör nåt vettigt, gå ut och plocka bomull!”, föreslår chefen för Annenberg-projektet och konstaterar: Otänkbart. Hela USA skulle gallskrika över ett sådant övertramp, men få reagerar på skjort-citatet. Det är sorgligt, men sant.
Nu är det förstås så, att beslutet om vem man ska rösta på – hon eller han – bör tas på andra grunder, och valet är nog inte lätt. Deras politiska idéer anses ligga varandra mycket nära.
Politiska analytiker som ser mer till budskapet än till dess bärare påstår dessutom, att om Barack Obama vore vit skulle hans politiska meriter och erfarenheter aldrig ha räckt så här långt.
Hade han inte bara varit svart utan dessutom kvinna hade han kanske rent av röstat för Hillary.
Som heter Clinton i efternamn, ifall någon skulle ha glömt det.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: ett inslag i Rapport, som jag tyvärr inte hittar vare sig på svt.se eller Youtube.
Mer om den inflammerade valkampanjen här och här.
tisdag, mars 11, 2008
Ett barn flyttar hemifrån
Det är dags nu.
Sonen är på väg.
På väg mot den första egna bostaden.
Det är stort, för både honom och resten av familjen.
I dag levererades sängen.
I natt sover han där för första gången.
Några fler möbler har han inte ännu, men jag har försett honom med en pastagryta, en kastrull, en stekpanna och en pastaslev samt fyra tallrikar och fyra muggar. Besticken är arvegods. Öl- och snapsglasen han fick i studentpresent är vederbörligen uppackade, väntar väl bara på inflyttningskalaset, även om snaps inte är något som verkar vara särskilt gångbart.
Målarna ska komma och på värdens bekostnad täcka över ankomna väggar och slitna skåpdörrar, så det där kalaset får nog vänta ett tag.
Men nu tänker i alla fall grabben komma hem mer sällan – även om en eller annan middagsportion nog kommer att locka åtminstone till en början.
På gångavstånd från lägenheten finns en stor matvarubutik. Dit gick han idag. När han var på väg ringde jag för att påpeka, att det finns saker man behöver handla hem, fast man kanske inte tänker på det när någon annan vanligen står för inköpen.
-Du, sa jag, köp både toa- och hushållspapper. Och en diskborste. Och diskmedel.
-Har jag redan tänkt på, sa Sonen.
En stund senare kom ett sms:
"Köpte disktrasor också."
Det finns hopp för framtiden!
Fast det är klart att det blir lite tomt.
Och så undrar jag om han kom ihåg att ta med någon kudde, så här till den första natten.
Copyright Klimakteriehäxan
Sonen är på väg.
På väg mot den första egna bostaden.
Det är stort, för både honom och resten av familjen.
I dag levererades sängen.
I natt sover han där för första gången.
Några fler möbler har han inte ännu, men jag har försett honom med en pastagryta, en kastrull, en stekpanna och en pastaslev samt fyra tallrikar och fyra muggar. Besticken är arvegods. Öl- och snapsglasen han fick i studentpresent är vederbörligen uppackade, väntar väl bara på inflyttningskalaset, även om snaps inte är något som verkar vara särskilt gångbart.
Målarna ska komma och på värdens bekostnad täcka över ankomna väggar och slitna skåpdörrar, så det där kalaset får nog vänta ett tag.
Men nu tänker i alla fall grabben komma hem mer sällan – även om en eller annan middagsportion nog kommer att locka åtminstone till en början.
På gångavstånd från lägenheten finns en stor matvarubutik. Dit gick han idag. När han var på väg ringde jag för att påpeka, att det finns saker man behöver handla hem, fast man kanske inte tänker på det när någon annan vanligen står för inköpen.
-Du, sa jag, köp både toa- och hushållspapper. Och en diskborste. Och diskmedel.
-Har jag redan tänkt på, sa Sonen.
En stund senare kom ett sms:
"Köpte disktrasor också."
Det finns hopp för framtiden!
Fast det är klart att det blir lite tomt.
Och så undrar jag om han kom ihåg att ta med någon kudde, så här till den första natten.
Copyright Klimakteriehäxan
En originell badrumsmöbel
Hade just stängt av datorn och skulle ge mig av mot jobbet, när tanken slog mig: i mitt badrum finns en möbel som saknas i de allra flesta andra våtutrymmen.Jag har ju faktiskt en soffa där. Lite bullig och inbjudande, glatt blommig, och med små kuddar att bulla upp.
Så här kommer mitt andra bidrag till denna veckas tisdagstema.
Min Kleenex-soffa, en souvenir från Cypern för många år sedan. Hade aldrig sett någon innan, har aldrig sett någon sedan dess. Har ni?
Copyright Klimakteriehäxan
Som på en strand... nästan...
Det är tisdag och det är den veckodag när ett fototema är påkallat i bloggvärlden. Just i dag är nyckelordet BADRUM. Jag önskar att jag kunde ta en bild på ett underbart, ljust, modernt, härligt våtutrymme - men det kan jag inte, i alla fall inte här hemma.Men på vårt vita kakel sitter symboler för det som jag så ofta drömmer om medan jag låter duschen strila: den ljuvliga stranden med sus i palmkronorna och vit sand mellan tårna. Den uppblåsbara plastpalmen, så gudomligt vulgär, är en present från vänner i Miami som känner till mina böjelser, och de små blå barfota-fötterna har faktiskt stortår som är krokar, fast det kanske inte syns när fotoblixten har gjort sitt. Men ni får tro mig ändå!
Vill du kika in i andra badrum så här på en tisdag - klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 10, 2008
Säljer dom styltor också?
Jag är i normala fall en mycket nöjd och belåten HM-kund, sedan många år. Men nu måste jag klaga.Kolla in den här tjejen! Hon fyller hela sista sidan i vår- och sommarkatalogen som nyligen kom i posten.
Vad tänker man på när man fixar till en flicka så där? Ska detta vara snyggt? Titta på proportionerna! Att hon är smal som bara den, det är så gott som ofrånkomligt i modefotografernas och
-redaktörernas värld.
Frågan är dock: hur långa ben kan en människa ha utan att vara totalt vanskapt? Minns ni Långa Farbrorn i böckerna om Lilla Anna? Den här tösen kanske Lasse Sandberg också har ritat, som Långa Farbrorns Långa Dotter?
OM denna tjejs vita sommarbyxor är av samma längd som hennes ben borde hon ha en strålande framtid på någon cirkus.
Annars undrar man vad hon har på fötterna. Eller står hon på små pallar? Eller har HM börjat sälja styltor också?
Folk som har normallånga extremiteter kan naturligtvis köpa den här brallan ändå. Kanske rent av ett bra köp. För det tyg som måste klippas av nertill bör rimligen räcka till åtminstone en kjol, som ren bonus.
Men var det verkligen så det var tänkt?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 09, 2008
Vilken sorts bloggare är du?
Skulle du vilja veta vad du är för en människa som sitter där och knattrar på ditt tangentbord dag efter dag, kväll efter kväll, bloggpost efter bloggpost?
Då finns hjälpen, närmare än du tror.
Det är bara att skriva in adressen till din blogg, så gör analysverktyget resten.
Själv är jag av den sorten som är intresserad av människor och relationer, har jag fått veta, och det kan jag väl köpa – även om jag tror att just det resultatet går att applicera på de allra flesta i bloggvärlden.
Man får två etiketter den här vägen, mina blev ”idealist” och ”riddare”.
Låter ju bra, men får nog tas med en nypa salt trots allt.
Fast visst kan det roa för stunden, så klicka här och få din dom!
Då finns hjälpen, närmare än du tror.
Det är bara att skriva in adressen till din blogg, så gör analysverktyget resten.
Själv är jag av den sorten som är intresserad av människor och relationer, har jag fått veta, och det kan jag väl köpa – även om jag tror att just det resultatet går att applicera på de allra flesta i bloggvärlden.
Man får två etiketter den här vägen, mina blev ”idealist” och ”riddare”.
Låter ju bra, men får nog tas med en nypa salt trots allt.
Fast visst kan det roa för stunden, så klicka här och få din dom!
Vi som slänger jäst
Tänk att bara man vågar bekänna, vågar sig på en träda-fram-are – så finns tröst att hämta. Inte är man ensam om sina egenheter, nej, långt därifrån!
Ta det här med jästpaketet som ligger där i kylen och åldras med värdighet, tills bäst-före-datum är passerat med god marginal. Inte minsta lilla fralla har man bakat, men jästen har i alla fall funnits där, som garanti för att möjligheten trots allt fanns.
Bara att låta det gula vaxpapperspaketet gå i soporna, medan jästbakterierna långsamt tynar bort utan att de fått skänka sin kraft till en pösande deg
Men raskt blir det lilla paketet ersatt av ett nytt, för vem vill vara utan jäst? Tänk om baklusten vaknar! Butiken kan vara stängd eller för långt bort, eller, hemska tanke, plötsligt ha sålt slut på jästen!
Nu visar det sig alltså, att jag är långt ifrån ensam om denna min jästfobi. Både i kommentarerna till posten nedan och i mail har vittnesmålen kommit: jag är likadan, jag har en kompis som gör precis så, min mamma/syster/moster använder aldrig den jäst hon köpt. Vi som slänger jäst kanske rent av är en ny landsomfattande folkrörelse!
Kanske ska jag ändå göra som några av mina läsare föreslår, alltså ge torrjästen en ny chans. Och mjöl finns hemma, så det kan bli både dinkel- och råg- och grahamsvarianter. Om nu inte mjölpåsarna också, hemska tanke, stått och blivit för gamla?
Dock är det läge att revidera en uppgift i min text: jäst, denna viktiga vardagsvara, kostar inte 1:50, som jag skrev, utan 1:30 för de vanliga 50 grammen.
Vilket jag vet eftersom jag kollade extra när jag köpte ett nytt paket i går.
Copyright Klimakteriehäxan
Ta det här med jästpaketet som ligger där i kylen och åldras med värdighet, tills bäst-före-datum är passerat med god marginal. Inte minsta lilla fralla har man bakat, men jästen har i alla fall funnits där, som garanti för att möjligheten trots allt fanns.
Bara att låta det gula vaxpapperspaketet gå i soporna, medan jästbakterierna långsamt tynar bort utan att de fått skänka sin kraft till en pösande deg
Men raskt blir det lilla paketet ersatt av ett nytt, för vem vill vara utan jäst? Tänk om baklusten vaknar! Butiken kan vara stängd eller för långt bort, eller, hemska tanke, plötsligt ha sålt slut på jästen!
Nu visar det sig alltså, att jag är långt ifrån ensam om denna min jästfobi. Både i kommentarerna till posten nedan och i mail har vittnesmålen kommit: jag är likadan, jag har en kompis som gör precis så, min mamma/syster/moster använder aldrig den jäst hon köpt. Vi som slänger jäst kanske rent av är en ny landsomfattande folkrörelse!
Kanske ska jag ändå göra som några av mina läsare föreslår, alltså ge torrjästen en ny chans. Och mjöl finns hemma, så det kan bli både dinkel- och råg- och grahamsvarianter. Om nu inte mjölpåsarna också, hemska tanke, stått och blivit för gamla?
Dock är det läge att revidera en uppgift i min text: jäst, denna viktiga vardagsvara, kostar inte 1:50, som jag skrev, utan 1:30 för de vanliga 50 grammen.
Vilket jag vet eftersom jag kollade extra när jag köpte ett nytt paket i går.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 08, 2008
Medhåll i pressen
Medan vårsolen lyser bättre än världens alla lampor sammantaget där ute sitter jag med mina morgontidningar, vilket ibland är en gyllene stund även om det är grått utanför fönstret.
Och i dag noterar jag bland alla notiser, debattartiklar, reportage och melodifestivalstips två krönikor som jag uppfattar som medhåll.
Medhåll för denna månads första post här på bloggen, med rubriken ”Bättre och sämre människor”.
I Dagens Nyheter är det filmprofessorn Leif Furhammar som undrar vad det är för ”aggressiva fostrarambitioner som den moderna televisionen demonstrerar med så vällustig uppläxningssadism?”.
I Svenska Dagbladet skriver den omtyckta krönikören Karin Thunberg om samma sak och tycker att ”de där utröstningarna i Robinson, de som snart kom att uppfattas som god underhållning, var rena smekmånaderna jämfört med vad människor idag utsätter sig för framför en tv-kamera. Alldeles frivilligt, om jag förstår det rätt.”
Det besläktade programmet som Furhammar dock rekommenderar, ”Styvfamiljer”, kan man se sent ikväll. kl 23.15 i SVT2.
Om man nu prompt måste fira kvinnodagen framför teven, alltså.
Förresten vill jag apropå kvinnodagen citera morgontidningen en gång till, nu DN:s serie "Medelålders Plus" av Sven-Bertil Bärnarp.
Maken: Ska du fira idag?
Hustrun: Fira vad?
Maken: Internationella kvinnodagen.
Hustrun: Ska du fira dom andra 364 dagarna?
Maken: Vilka dagar?
Hustrun: Internationella mansdagarna.
Copyright Klimakteriehäxan m fl
Och i dag noterar jag bland alla notiser, debattartiklar, reportage och melodifestivalstips två krönikor som jag uppfattar som medhåll.
Medhåll för denna månads första post här på bloggen, med rubriken ”Bättre och sämre människor”.
I Dagens Nyheter är det filmprofessorn Leif Furhammar som undrar vad det är för ”aggressiva fostrarambitioner som den moderna televisionen demonstrerar med så vällustig uppläxningssadism?”.
I Svenska Dagbladet skriver den omtyckta krönikören Karin Thunberg om samma sak och tycker att ”de där utröstningarna i Robinson, de som snart kom att uppfattas som god underhållning, var rena smekmånaderna jämfört med vad människor idag utsätter sig för framför en tv-kamera. Alldeles frivilligt, om jag förstår det rätt.”
Det besläktade programmet som Furhammar dock rekommenderar, ”Styvfamiljer”, kan man se sent ikväll. kl 23.15 i SVT2.
Om man nu prompt måste fira kvinnodagen framför teven, alltså.
Förresten vill jag apropå kvinnodagen citera morgontidningen en gång till, nu DN:s serie "Medelålders Plus" av Sven-Bertil Bärnarp.
Maken: Ska du fira idag?
Hustrun: Fira vad?
Maken: Internationella kvinnodagen.
Hustrun: Ska du fira dom andra 364 dagarna?
Maken: Vilka dagar?
Hustrun: Internationella mansdagarna.
Copyright Klimakteriehäxan m fl
fredag, mars 07, 2008
Ett paket jäst
I min kylskåpsdörr ligger alltid ett litet paket färsk jäst.Färsk och färsk, förresten, det som ligger där i dag har den 2 mars som bäst-före-datum, ser jag. Med andra ord är den inte direkt purfärsk. Man skulle rent av kunna hävda att den är obrukbar vid det här laget.
Men det är något skumt med att jag praktiskt taget alltid har jäst hemma. Det är en sorts säkerhetsåtgärd – för tänk om jag skulle få lust att baka! Och står utan! Då blir det ju inget bakat!
Det är bara det att jag knappt kan minnas när jag bakade senast. Trots att jag, om jag gör det, ofelbart gör familjen glad. Ni vet, det där med att doften från ett bröd i ugnen sprider sig i lägenheten, ett fenomen som gör att allt ser lite trivsammare ut, att leendet lättare infinner sig i mungipan.
Antagligen är det den effekten jag drömmer om och tänker på när handen liksom av sig själv flyger upp mot kartongen med jästpaketen i butikens mejeriavdelning. Man skulle kanske ta och…?
Nehej. Inte den gången heller.
Och ändå är det ju inte särskilt komplicerat att slänga ihop ett matbröd som blir både gott, relativt nyttigt och någorlunda billigt. I alla fall inte när man skaffat sig lite vana.
Jag minns med fasa mitt första hembakade matbröd.
Förmodligen tyckte jag att jag blev alldeles för kladdig om fingrarna under arbetets gång. Alltså hällde jag i mer mjöl. Och mer mjöl. Och lite till. Degen blev därefter: okladdig. Och brödet blev också därefter: oätligt. Man hade kunnat klubba ihjäl en oxe med den limpan redan när den var en timme gammal, fast jag hade ingen oxe inom räckhåll, så det stannade vid teorin.
Nu är det ju också allmänt bekant, att en riktig mamma ska både kunna och vilja baka. Kanske är det bullar som kommer i första hand, men matbröd hör också till den mammaroll som vi fått oss ipräntad att den är så gott som helig. Båda sorterna kräver jäst.
Förmodligen bottnar mina jästinköp i den vetskapen, om det inte rent av är genetiskt. Och står man då utan jäst är det ju helkört innan man ens hunnit tänka på att sätta fart på ugnen.
Hörde jag någon säga torrjäst? Sorry, det är inte samma sak. Fördom eller ovana, vet inte, men det funkar inte.
Det är en evig tur att det där lilla gula paketet bara kostar 1:50. Fast det är klart att om man som jag kanske köper och bär hem 10-15 paket innan ett enda blir använt, de andra slängda, då skjuter ju kostnaden i höjden…
Får väl i alla fall sätta upp jäst på inköpslistan när jag går till mataffären härnäst.
Och så finns det säkert något vackert gyllenbrunt bröd i bake off-disken som får följa med av bara farten. Om inte annat så för doftens skull.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 06, 2008
Utrotningshotad
Jag är blondin.
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.
Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.
Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.
Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.
Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.
Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.
Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.
Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.
Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben
Måste höra, måste ha!
I dag har jag fått lust till lyxkonsumtion.
Ni vet säkert hur det är: man får en impuls, ser något, hör något – och en lust som inte går att tämja har väckts.
Det kan vara så mycket, något att läsa, ett klädesplagg, en oemotståndlig väska, ett doftande bröd, ett nagellack i den där färgen man faktiskt inte har.
Helt enkelt något man svårligen kan hävda att man verkligen behöver.
Den här gången handlar det om en ny skiva.
Dolly Parton, den evigt gröna, har kommit ut med ”Backwoods Barbie” som hyllas av SvD:s recensent. ”Hon lyfter fram den omväxlande hurtfriska och sentimentala countrypop som är en så viktig del av fenomenet Dolly Parton” skriver Dan Backman och delar ut fyra prickar på sin betygstärning.
Måste ha. Måste höra.
I sommar kommer hon till Sverige igen, men den här gången ska jag inte gå. Och om man tänker rätt på saken kan man ju faktiskt få flera cd för samma summa som konsertbiljetten.
Då blev det ju inte lyxkonsumtion plötsligt, i alla fall inte på samma sätt, utan snarare ett privatekonomiskt snilledrag – eller?
Copyright Klimakteriehäxan
Ni vet säkert hur det är: man får en impuls, ser något, hör något – och en lust som inte går att tämja har väckts.
Det kan vara så mycket, något att läsa, ett klädesplagg, en oemotståndlig väska, ett doftande bröd, ett nagellack i den där färgen man faktiskt inte har.
Helt enkelt något man svårligen kan hävda att man verkligen behöver.
Den här gången handlar det om en ny skiva.
Dolly Parton, den evigt gröna, har kommit ut med ”Backwoods Barbie” som hyllas av SvD:s recensent. ”Hon lyfter fram den omväxlande hurtfriska och sentimentala countrypop som är en så viktig del av fenomenet Dolly Parton” skriver Dan Backman och delar ut fyra prickar på sin betygstärning.
Måste ha. Måste höra.
I sommar kommer hon till Sverige igen, men den här gången ska jag inte gå. Och om man tänker rätt på saken kan man ju faktiskt få flera cd för samma summa som konsertbiljetten.
Då blev det ju inte lyxkonsumtion plötsligt, i alla fall inte på samma sätt, utan snarare ett privatekonomiskt snilledrag – eller?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 05, 2008
Femton val: med eller utan?
Hannele har plockat upp en lista som radar upp ett antal inte direkt livsviktiga, men ändå val. Femton maträtter - och så med eller utan vissa tillbehör. Och eftersom jag gillar mat hänger jag på.
1. Kaffe med eller utan mjölk/grädde (eller Renat för den delen)?
Utan, såvitt vi inte talar om capuccino – då är det med mjölk.
2. Lakrits, med eller utan salt? Båda sorterna tack, men var för sig!
3. Nyponsoppa, med eller utan glass? Med.
4. Köttbullar, med eller utan lingonsylt? Med om de kombineras med potatis, utan tillsammans med pasta
5. Ärtsoppa, med eller utan fläsk? Med, fast magert.
6. Glögg, med eller utan mandlar? Med.
7. Filmjölk, med eller utan socker? Utan, men med frukt.
8. Knäckebröd, med eller utan Kalles? Med.
9. Lussekatter, med eller utan saffran? Med eller utan, russin är viktigare.
10. Julbord, med eller utan skinka? Med. Absolut.
11. Kalops, med eller utan rödbetor? Med.
12. Potatismos, med eller utan rot- (dvs morötter & kålrötter)? Med ibland – och pröva varianten med avokado!
13. Fiskbullar, med eller utan hummersås? Med olika sås, exempelvis dill.
14. Surströmming, med eller utan tunnbröd? Den frågan anser jag vara fel ställd. Bör vara "Tunnbröd med eller utan surströmming?". Och svaret är ett rungande UTAN.
15. Pyttipanna, med eller utan ketchup? Utan. Eller med. Ibland. Fast rödbetor är bättre.
Så där ja. Mina val är därmed klara. Känner du för att hänga på? Gör det, så blir det kanske en hel livsmedelskedja till slut!
1. Kaffe med eller utan mjölk/grädde (eller Renat för den delen)?
Utan, såvitt vi inte talar om capuccino – då är det med mjölk.
2. Lakrits, med eller utan salt? Båda sorterna tack, men var för sig!
3. Nyponsoppa, med eller utan glass? Med.
4. Köttbullar, med eller utan lingonsylt? Med om de kombineras med potatis, utan tillsammans med pasta
5. Ärtsoppa, med eller utan fläsk? Med, fast magert.
6. Glögg, med eller utan mandlar? Med.
7. Filmjölk, med eller utan socker? Utan, men med frukt.
8. Knäckebröd, med eller utan Kalles? Med.
9. Lussekatter, med eller utan saffran? Med eller utan, russin är viktigare.
10. Julbord, med eller utan skinka? Med. Absolut.
11. Kalops, med eller utan rödbetor? Med.
12. Potatismos, med eller utan rot- (dvs morötter & kålrötter)? Med ibland – och pröva varianten med avokado!
13. Fiskbullar, med eller utan hummersås? Med olika sås, exempelvis dill.
14. Surströmming, med eller utan tunnbröd? Den frågan anser jag vara fel ställd. Bör vara "Tunnbröd med eller utan surströmming?". Och svaret är ett rungande UTAN.
15. Pyttipanna, med eller utan ketchup? Utan. Eller med. Ibland. Fast rödbetor är bättre.
Så där ja. Mina val är därmed klara. Känner du för att hänga på? Gör det, så blir det kanske en hel livsmedelskedja till slut!
Ordlöst igen - Wordless again
tisdag, mars 04, 2008
Fri tid och fritid - tisdagstema
Veckans tisdagstema är FRITID. Om det nu handlade om skolarbete skulle jag få underkänt för missuppfattning av ämnet. För jag bestämde mig för att ägna mig åt den förhatliga sär skrivningen och gjorde om det till fri tid - och så kunde jag ta en bild på det befriade urverk som för många år sedan gjordes om till en fingerring, en souvenir från en resa som jag inte längre minns vart den gick. Fri tid är ju fritid.
Svårare än så behöver det väl inte vara?
Trevlig tisdag!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 03, 2008
Tio år i lila med röd hatt
För två år sedan publicerade jag en dikt på engelska här på bloggen, en dikt som hade mailats till mig och som var helt anonym både för mig och för Väninnan i Utlandet, som hittat den i sina gömmor.
Nu vet jag bättre.
Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.
Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.
Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.
Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.
Copyright Klimakteriehäxan
Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
Nu vet jag bättre.
Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.
Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.
Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.
Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.
Copyright Klimakteriehäxan
Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
söndag, mars 02, 2008
Bättre och sämre människor
En ny teve-serie hade premiär i veckan.
I ”Rent hus” släpptes kamerorna in hos en karl som inte hade städat sin bostad på 25 år.
Själv såg han ganska städad ut, men hans hem var ett enda sammelsurium av skit, snusk, skräp och äckel.
Städproffs grep in, slängde nästan 3 ton hemskheter (ur en tvårummare) och lämnade mannen i en lägenhet som såg så gott som ny ut.
En annan kommersiell kanal har nyligen visat en brittisk serie om superfeta människor som med hjälp av upphuggna väggar, lyftkran och specialfordon forslats till sjukhus för vård. Det handlade om att gå ner från ungefär 500 kilo, med ruttnande extremiteter, hjärtproblem, magar som vällde över alla bräddar – och en aldrig sinande hunger. En intagen hade med sig sin fästmö, också fet fast inte lika fet. Hon tröstade sin karl, som skulle lyda benhård diet, genom att ordna hämtpizza och hamburgare.
Deltagarna i ”Du är vad du äter” framstår som hälsokostprofeter i jämförelse – och då menar jag innan Anna Skipper släppts fram till deras kylskåp.
”Lyxfällan” har vänt ut och in på plånboken och (den i och för sig obefintliga) kassaboken för folk som ständigt har utgifter som långt överskrider deras inkomster. Minns mamman som inte hann tvätta utan köpte nya kläder till både sig och barnen, som ständigt bjöd på hämtmat och gärna tog taxi i stället för buss. Hon tjänade om jag minns rätt runt 20 000 kronor per månad, men spenderade drygt 40 000.
Och så har vi de där föräldrarna som i sin förtvivlan släpper in en Supernanny eller en Doctor Phil i sin kaotiska relation till barnen, som aldrig lyder. En parallell finns numera till och med för djurägare: när hunden morrar stup i ett eller bär sig konstigt åt kan man få experthjälp och som genom ett trollslag bli husse eller matte till ett trivsamt husdjur. Teve-kameran är med hela tiden, registrerar såväl arga som ledsna tårar och den jublande glädjen när problemen verkar vara övervunna.
I USA kunde man åtminstone förr i världen på sen kvällstid zappa sig fram till samtal som en psykoterapeut förde med par i kris. Ingen detalj var för intim, ingen oförrätt för liten – allt i relationen kom upp och paret satt där med namn och adress, plockade direkt ur sin problemfyllda vardag.
Hemma i teve-soffan sitter vi och vältrar oss i all denna olycka, alla dessa problem, alla dessa människors hopplöst misslyckade sätt att hantera sina liv.
Varför då?
Jo, det finns en lika självklar som pinsam förklaring.
Vi ser den fenomenala röran. Men SÅ ostädat har ju inte vi det!
Vi ser de smällfeta. Men SÅ feta är ju inte vi!
Vi ser de ekonomiska dårarna. Men då är ju inte en utnyttjad kontokortskredit på 1200 spänn något att orda om!
Vi ser de vilda ungarna. Men SÅ vilda är ju ändå inte våra små sötnosar, inte ens i sina värsta stunder!
Vi känner oss helt enkelt som lite bättre människor, bättre än de där fallna typerna som måste få proffshjälp i teve för att ta sig framåt.
Uttrycket ”feel-good-rulle” har fått en ny innebörd. Vi har upptäckt att vi helt enkelt är människor av en finare sort.
Dessutom vilar hela tiden hotet om återfall över slutscenerna i så gott som varje program.
Men kära snälla – så skulle ju aldrig VI…
Copyright Klimakteriehäxan
I ”Rent hus” släpptes kamerorna in hos en karl som inte hade städat sin bostad på 25 år.
Själv såg han ganska städad ut, men hans hem var ett enda sammelsurium av skit, snusk, skräp och äckel.
Städproffs grep in, slängde nästan 3 ton hemskheter (ur en tvårummare) och lämnade mannen i en lägenhet som såg så gott som ny ut.
En annan kommersiell kanal har nyligen visat en brittisk serie om superfeta människor som med hjälp av upphuggna väggar, lyftkran och specialfordon forslats till sjukhus för vård. Det handlade om att gå ner från ungefär 500 kilo, med ruttnande extremiteter, hjärtproblem, magar som vällde över alla bräddar – och en aldrig sinande hunger. En intagen hade med sig sin fästmö, också fet fast inte lika fet. Hon tröstade sin karl, som skulle lyda benhård diet, genom att ordna hämtpizza och hamburgare.
Deltagarna i ”Du är vad du äter” framstår som hälsokostprofeter i jämförelse – och då menar jag innan Anna Skipper släppts fram till deras kylskåp.
”Lyxfällan” har vänt ut och in på plånboken och (den i och för sig obefintliga) kassaboken för folk som ständigt har utgifter som långt överskrider deras inkomster. Minns mamman som inte hann tvätta utan köpte nya kläder till både sig och barnen, som ständigt bjöd på hämtmat och gärna tog taxi i stället för buss. Hon tjänade om jag minns rätt runt 20 000 kronor per månad, men spenderade drygt 40 000.
Och så har vi de där föräldrarna som i sin förtvivlan släpper in en Supernanny eller en Doctor Phil i sin kaotiska relation till barnen, som aldrig lyder. En parallell finns numera till och med för djurägare: när hunden morrar stup i ett eller bär sig konstigt åt kan man få experthjälp och som genom ett trollslag bli husse eller matte till ett trivsamt husdjur. Teve-kameran är med hela tiden, registrerar såväl arga som ledsna tårar och den jublande glädjen när problemen verkar vara övervunna.
I USA kunde man åtminstone förr i världen på sen kvällstid zappa sig fram till samtal som en psykoterapeut förde med par i kris. Ingen detalj var för intim, ingen oförrätt för liten – allt i relationen kom upp och paret satt där med namn och adress, plockade direkt ur sin problemfyllda vardag.
Hemma i teve-soffan sitter vi och vältrar oss i all denna olycka, alla dessa problem, alla dessa människors hopplöst misslyckade sätt att hantera sina liv.
Varför då?
Jo, det finns en lika självklar som pinsam förklaring.
Vi ser den fenomenala röran. Men SÅ ostädat har ju inte vi det!
Vi ser de smällfeta. Men SÅ feta är ju inte vi!
Vi ser de ekonomiska dårarna. Men då är ju inte en utnyttjad kontokortskredit på 1200 spänn något att orda om!
Vi ser de vilda ungarna. Men SÅ vilda är ju ändå inte våra små sötnosar, inte ens i sina värsta stunder!
Vi känner oss helt enkelt som lite bättre människor, bättre än de där fallna typerna som måste få proffshjälp i teve för att ta sig framåt.
Uttrycket ”feel-good-rulle” har fått en ny innebörd. Vi har upptäckt att vi helt enkelt är människor av en finare sort.
Dessutom vilar hela tiden hotet om återfall över slutscenerna i så gott som varje program.
Men kära snälla – så skulle ju aldrig VI…
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
