En blänkare i tidningen fick iväg mig på ett äventyr i går.
Ett äventyr i tango-takt.
Color Tango hade konsert. Sex herrar och en dam som kommit hit från Buenos Aires för att ge oss frostnupna svenskar lite hetta och passion i höstmörkret.
Argentinsk tango är inte några låtar lite hur som helst. Det är bandoneon, fiol, piano, i just den här gruppen kompletterade med synt och bas. Bandoneon är ett litet knubbigt dragspel med enorm bälg, man har det vilande på höger knä medan man spelar med hela kroppen.
Det finns en diskussion om likheter mellan finsk och argentinsk tango, och om vilken som kom först. Strunt samma, tycker jag, men olika är de. Den finska varianten ligger närmare vanlig pop- och dansmusik, medan argentinarna broderar mer på sina instrument och ibland kan det bli riktigt svårbegripligt, som när Astor Piazzolla är i farten. Nu har han varit död i mer än tio år, men han är fortfarande högaktuell eftersom andra så ofta spelar hans kompositioner. Samma sak gäller Osvaldo Pugliese, en annan av den moderna argentinska tangons storheter, och Color Tango spelade en rad av hans melodier.
Men i tangons underbara värld betyder det inte så mycket att stjärnan har dött. Störst av dem alla är Carlos Gardel, och han dog redan på 30-talet. Hans filmer visas fortfarande, hans skivor ges ständigt ut i nya upplagor – och faktum är, om du talar med en äkta Gardel-fan, att Carlitos bara blir bättre och bättre ju längre tiden går. Det är ju inte alla man kan säga det om.
Tyvärr fick vi inte oss någon av Gardels klassiker till livs på den här konserten, men det var kul ändå. Och Gardel var ju sångare – här handlade det bara om musik, utan sång och utan dans. Tro inte att man alltid sjunger och dansar när det är tangofest. Ofta sitter man bara och lyssnar, njuter med hela kroppen. Ingår en sångare i orkestern blir det brinnande hjärta, massor av svärta och smärta och visste man inte innan att kärlek kan skapa problem inser man det redan i första versen. Det är SÅ häftigt!
Uppvisningsdansare får en att dra djupt efter andan: tänk att kunna ta de där stegen, att uttrycka så mycket känsla med en fot, att knycka till så dramatiskt och vältajmat med huvudet! En ”vanlig” människa skulle få nackspärr för evigt.
Men naturligtvis finns det vanligt folk som dansar tango, både i Latinamerika och här. På en tangobar ”bailable” – en där dans är påbjuden – blir det stämningsfullt och svettigt ganska snabbt, stundtals bryter dessutom allsång ut, eftersom många melodier är evigt gröna låtar som argentinaren fått med modersmjölken. Paren glider elegant fram, det finns inga åldersgränser, inga hinder, det är kroppar och musik i ljuvlig förening.
Jo då, jag har försökt dansa tango, fast inte i Argentina. Min kavaljer kunde. Jag kunde inte. Trodde han skulle bryta ryggen av mig och tog mig av golvet så snart det gavs en chans, smög mig bak till väggen och försökte göra mig osynlig. Alltså uppstod ingen ljuvlig förening alls.
Det finns ju tangokurser. Fast jag tror inte jag törs anmäla mig. Har fel sorts begåvning, fel leder, fel muskler (?). Men tänk… tänk om jag kunde dansa en enda tango med en eldig dansör… det skulle förstås handla om läraren, då, som tagit ordentligt betalt för sin uppoffring… och som förmodligen fått blåmärken både här och där efter mina misslyckade fotviftningar och felsteg…
Nej, jag får nöja mig med rollen som passiv tango-diggare.
Har en del i skivhyllan som räcker långt. Där finns inte bara Gardel. Sven-Bertil Taube har minsann gjort tango med Argentina-stuk, och han har gjort med den äran. Och minns ni tangocharmören (nåja) i filmen Evita, han som har Madonna/Evita som älskarinna i början? Det är engelsmannen Jimmy Nail som faktiskt sjunger tango som vore han nästan från Buenos Aires, i alla fall någon utkant (men inte från Helsingfors)!
Svenskar, finländare, argentinare, engelsmän – i detta sammanhang är vi alla lika.
Alla behöver lite tango!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 31, 2005
Stress och stickning
Det verkar vara dags att ta till stickorna igen.
Nya designhitten Dagmar kör stickat, Anna Holtblad har haft mycket stickat länge, Filippa K också. Plus några andra stjärnor till som lyser olika starkt på modets stjärnhimmel. Den damklädesbutik som inte har metervis med mjuka koftor finns inte. I en av dagens tidningar hyllas det stickade och flera plagg presenteras som gör-det-själv.
Självklart kan jag sticka.
Lika självklart har jag stickat, ett och annat har blivit riktigt lyckat, men det var förstås länge sedan.
Jag ska aldrig glömma hur det var när vi skulle lära oss sticka på slöjdlektionen i skolan, Förstlingsverket var två grytlappar, en rätstickad och en i rutor med aviga och räta. De finns kvar än, ett par unika hantverksprodukter i blekt ljusvekegarn med röd kant. Formen uppvisar vissa likheter med en kvadrat, maskorna är av vitt skilda storlekar och den värmeisolerande effekten blev därefter – det är väl förklaringen till att de fortfarande existerar.
Nästa mästerverk skulle bli yllesockor. På fyra strumpstickor som ständigt ramlade ur maskorna. Men det blev en fot, en jättefot. Skaftet i resårstickning blev däremot så smalt att inte ens en fot i minsta barnstorlek kunde tränga igenom. Efter den erfarenheten hatade jag stickning.
Det gick rätt många år innan jag beslöt mig för att tiden var mogen för ett nytt försök, och se! det blev en tröja som blev alldeles användbar. Min stolthet visste inga gränser. Jag smällde ihop ett par tumvantar i överblivet garn av bara farten.
Sedan dess har det blivit en hel del tröjor, först åt mig själv och sedan till barnen. Min pappa fick ett par raggsockor med regnbågsrandiga skaft – han blev lindrigt uttryckt förvånad över ett sådant färgglatt tillskott till garderoben. Till maken har jag stickat en säger en tröja, men hu så stora stycken det ska vara till herrstorlek!
När nu stickning kommit på modet igen borde man alltså hänga på. Det är ju så avkopplande, sägs det, att sitta där i soffhörnet och handarbeta. Garn har jag till livets slut, stickor i alla grovlekar och material också. Men det har gått troll i stickandet. Ingenting jag påbörjat sedan mitten av 80-talet har blivit klart. I ett skåp finns delar till flicktröjor i storlekar som dottern lämnade för mycket länge sedan. Ett jättefint rött mohairgarn skulle bli en enkel men snygg och värmande kofta till mig själv. Plockade fram det nyligen men eftersom jag inte lyckades räkna ut var i beskrivningen jag befann mig åkte arbetet tillbaka in i skåpet igen.
En kvinna som nyligen gett ut en bok om sina erfarenheter av stress och utbrändhet berättade på bokmässan, att stickning varit ett av hennes sätt att tillfriskna.
För min del tror jag att stickning för evig framtid tvärtom är ett säkert stressmoment. Så garnnystanen i skåpet får nog ligga kvar.
Vill ju inte riskera att bli utbränd bara för att modet svängt en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
Nya designhitten Dagmar kör stickat, Anna Holtblad har haft mycket stickat länge, Filippa K också. Plus några andra stjärnor till som lyser olika starkt på modets stjärnhimmel. Den damklädesbutik som inte har metervis med mjuka koftor finns inte. I en av dagens tidningar hyllas det stickade och flera plagg presenteras som gör-det-själv.
Självklart kan jag sticka.
Lika självklart har jag stickat, ett och annat har blivit riktigt lyckat, men det var förstås länge sedan.
Jag ska aldrig glömma hur det var när vi skulle lära oss sticka på slöjdlektionen i skolan, Förstlingsverket var två grytlappar, en rätstickad och en i rutor med aviga och räta. De finns kvar än, ett par unika hantverksprodukter i blekt ljusvekegarn med röd kant. Formen uppvisar vissa likheter med en kvadrat, maskorna är av vitt skilda storlekar och den värmeisolerande effekten blev därefter – det är väl förklaringen till att de fortfarande existerar.
Nästa mästerverk skulle bli yllesockor. På fyra strumpstickor som ständigt ramlade ur maskorna. Men det blev en fot, en jättefot. Skaftet i resårstickning blev däremot så smalt att inte ens en fot i minsta barnstorlek kunde tränga igenom. Efter den erfarenheten hatade jag stickning.
Det gick rätt många år innan jag beslöt mig för att tiden var mogen för ett nytt försök, och se! det blev en tröja som blev alldeles användbar. Min stolthet visste inga gränser. Jag smällde ihop ett par tumvantar i överblivet garn av bara farten.
Sedan dess har det blivit en hel del tröjor, först åt mig själv och sedan till barnen. Min pappa fick ett par raggsockor med regnbågsrandiga skaft – han blev lindrigt uttryckt förvånad över ett sådant färgglatt tillskott till garderoben. Till maken har jag stickat en säger en tröja, men hu så stora stycken det ska vara till herrstorlek!
När nu stickning kommit på modet igen borde man alltså hänga på. Det är ju så avkopplande, sägs det, att sitta där i soffhörnet och handarbeta. Garn har jag till livets slut, stickor i alla grovlekar och material också. Men det har gått troll i stickandet. Ingenting jag påbörjat sedan mitten av 80-talet har blivit klart. I ett skåp finns delar till flicktröjor i storlekar som dottern lämnade för mycket länge sedan. Ett jättefint rött mohairgarn skulle bli en enkel men snygg och värmande kofta till mig själv. Plockade fram det nyligen men eftersom jag inte lyckades räkna ut var i beskrivningen jag befann mig åkte arbetet tillbaka in i skåpet igen.
En kvinna som nyligen gett ut en bok om sina erfarenheter av stress och utbrändhet berättade på bokmässan, att stickning varit ett av hennes sätt att tillfriskna.
För min del tror jag att stickning för evig framtid tvärtom är ett säkert stressmoment. Så garnnystanen i skåpet får nog ligga kvar.
Vill ju inte riskera att bli utbränd bara för att modet svängt en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 29, 2005
Min önskelista
Snart är det min födelsedag. Igen!
Var det inte min födelsedag alldeles nyligen? Jo men visst var det väl det?
Nej, det måste helt enkelt nästan ha gått ett år.
Inte gått, flugit är ett bättre ord i sammanhanget. Inte mycket att bråka om. Det var väl Oscar Wilde som slog fast, att det enda alternativet till att bli äldre är värre.
Så det är bara att se glad ut, käka en tårtbit och inte uppehålla sig särskilt mycket vid sifferexercisen. Siffror har ändå aldrig varit min grej.
Men varje år vid den här tiden kommer den obligatoriska frågan: önskar jag mig något i present?
Det är aldrig enkelt att komma upp med ett bra svar, eftersom jag vid det här laget väl måste anses ha allt jag behöver och lite till som jag verkligen inte behöver. Ett äkta i-landsproblem och inget att gnälla över, det heller.
Fast visst har jag en önskelista. Den är till och med ganska lång.
Jag önskar att jag skulle kunna komma hem till en skinande ren bostad, där köket är skrubbat, fönstren putsade, lampskärmarna dammsugna, kylskåp och frys avfrostade och rentorkade. Tvättskåpet skulle eka tomt, alla basvaror skulle stå på kö i skafferiet, tidningshögen skulle vara bantad till hanterligt omfång och min garderob skulle vara ett under av ordning och reda.
Inga böcker skulle ligga intryckta kors och tvärs i bokhyllorna, alla krukväxter skulle ha fått lagom med vatten och klämma fram feta knoppar med löfte om snar blomning. På bordet skulle dag efter dag middagen stå och vänta. Doften av nybakt bröd skulle möta mig redan i dörren.
Men inget av detta går att få inslaget i snyggt papper till ett trevligt presentpaket. Och jag skulle väl inte känna igen mig i detta välordnade hem.
Så jag räknar med att även fram till nästa födelsedag köra en tvättmaskin då och då, vifta dammet av en lampa mellan varven, ta ett motionsrunda med golvmoppen när det ser för luddigt ut på parketten.
Samt acceptera den gamla tesen att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Copyright Klimakteriehäxan
Var det inte min födelsedag alldeles nyligen? Jo men visst var det väl det?
Nej, det måste helt enkelt nästan ha gått ett år.
Inte gått, flugit är ett bättre ord i sammanhanget. Inte mycket att bråka om. Det var väl Oscar Wilde som slog fast, att det enda alternativet till att bli äldre är värre.
Så det är bara att se glad ut, käka en tårtbit och inte uppehålla sig särskilt mycket vid sifferexercisen. Siffror har ändå aldrig varit min grej.
Men varje år vid den här tiden kommer den obligatoriska frågan: önskar jag mig något i present?
Det är aldrig enkelt att komma upp med ett bra svar, eftersom jag vid det här laget väl måste anses ha allt jag behöver och lite till som jag verkligen inte behöver. Ett äkta i-landsproblem och inget att gnälla över, det heller.
Fast visst har jag en önskelista. Den är till och med ganska lång.
Jag önskar att jag skulle kunna komma hem till en skinande ren bostad, där köket är skrubbat, fönstren putsade, lampskärmarna dammsugna, kylskåp och frys avfrostade och rentorkade. Tvättskåpet skulle eka tomt, alla basvaror skulle stå på kö i skafferiet, tidningshögen skulle vara bantad till hanterligt omfång och min garderob skulle vara ett under av ordning och reda.
Inga böcker skulle ligga intryckta kors och tvärs i bokhyllorna, alla krukväxter skulle ha fått lagom med vatten och klämma fram feta knoppar med löfte om snar blomning. På bordet skulle dag efter dag middagen stå och vänta. Doften av nybakt bröd skulle möta mig redan i dörren.
Men inget av detta går att få inslaget i snyggt papper till ett trevligt presentpaket. Och jag skulle väl inte känna igen mig i detta välordnade hem.
Så jag räknar med att även fram till nästa födelsedag köra en tvättmaskin då och då, vifta dammet av en lampa mellan varven, ta ett motionsrunda med golvmoppen när det ser för luddigt ut på parketten.
Samt acceptera den gamla tesen att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 27, 2005
Bumerang-barn och gummibolls-barn
Ugglemor puttar på sina ungar. De åker hisnande, urläskig rutschkana utför ett plåttak.
Det var så mamman lärde dem flyga, med vårt vedbodstak som startbana – en fantastisk syn.
Den nyförlösta giraffhonan puffar in sin nyfödde i min tv-ruta med bestämda klövar. Snabbt måste den darrbenta varelsen klara sig själv. Kattungen hoppar, ramlar, hoppar, ramlar ner från trädets lägsta gren. Men hoppar igen.
Snabbt får de bli vuxna, klara sig själva, skaffa egna ungar, egen mat och eget bo.
-Du har väl anmält honom till bostadsförmedlingen? säjer en arbetskamrat uppfordrande när min 19-åring, soldaten ni vet, kommer på tal.
-Kan det löna sig? undrar jag som inte har några egna ljusa minnen från tiden som bostadssökande.
Jo, hon menar att det kan gå vägen. Men att man kanske får vara beredd på att betala en del av hyran, eftersom nyproduktion kostar hutlösa summor per kvadratmeter och arbetssituationen för ungdomar ser ut som den gör.
Den bistra sanningen är ju att mambo-situationen är gruvligt vanlig, med allt vad det innebär med både för- och nackdelar, säkert olika i olika familjer. Kanske en följd av den uppfostran som moderna curlingföräldrar står för.
Nu är det dags för ett nytt begrepp, ännu ett tillskott på gloslistan för den som funderar över relationen mellan föräldrar och deras avkomma.
Bumerang-barn.
De försvinner ut ur hemmets lugna vrå men kommer säkert och ofta snart tillbaka igen. Och igen. Och igen.
Jag har hittat uttrycket i brittiska Sunday Times, tillsammans med en del tankar i ämnet.
”Var i London kan man hyra ett stort, bekvämt rum, åtta minuter från t-banan, med första klassens tvättservice, ett kylskåp fullt med frukostmat, erbjudande om en god middag varje dag – och allt detta för bara en tusenlapp i veckan?”
Visst känns det som ett bra erbjudande?
Och svaret på den långa frågan är:
”Hemma hos oss. För det är så min äldste son har det, och han betalar just 1000 kronor. Och som bonus får han dessutom glädjen att umgås med mig, sin pappa och sina två syskon. Han trivs”.
Enligt tidningen bor mer än 7 miljoner britter över 18 år fortfarande hemma hos föräldrarna, betydligt fler pojkar än flickor. Och trots universitetsstudier och god utbildning är det svårt att få en anställning, speciellt i London som dessutom i dag är en av världens dyraste städer att leva i. Vilket betyder att den som gör en god affär i det här sammanhanget är bumerang-barnet självt, medan föräldrarna står för grundplåten såväl som driftskostnaderna i stort. Detta efter att ungarna varit utflugna under några års pluggande, med bara kortare (och mindre kostsamma) besök hemma.
Visst känner vi alla några bumerang-barn?
Plötsligt dyker en gammal poplåt upp i min skalle.
”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej” – MA Numminens oförlikneliga version av Rubber Ball.
Så man skulle kunna kalla dem för Gummibolls-barn. Också.
Kärt barn har många namn.
Och kommer ofta tillbaka hem.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var så mamman lärde dem flyga, med vårt vedbodstak som startbana – en fantastisk syn.
Den nyförlösta giraffhonan puffar in sin nyfödde i min tv-ruta med bestämda klövar. Snabbt måste den darrbenta varelsen klara sig själv. Kattungen hoppar, ramlar, hoppar, ramlar ner från trädets lägsta gren. Men hoppar igen.
Snabbt får de bli vuxna, klara sig själva, skaffa egna ungar, egen mat och eget bo.
-Du har väl anmält honom till bostadsförmedlingen? säjer en arbetskamrat uppfordrande när min 19-åring, soldaten ni vet, kommer på tal.
-Kan det löna sig? undrar jag som inte har några egna ljusa minnen från tiden som bostadssökande.
Jo, hon menar att det kan gå vägen. Men att man kanske får vara beredd på att betala en del av hyran, eftersom nyproduktion kostar hutlösa summor per kvadratmeter och arbetssituationen för ungdomar ser ut som den gör.
Den bistra sanningen är ju att mambo-situationen är gruvligt vanlig, med allt vad det innebär med både för- och nackdelar, säkert olika i olika familjer. Kanske en följd av den uppfostran som moderna curlingföräldrar står för.
Nu är det dags för ett nytt begrepp, ännu ett tillskott på gloslistan för den som funderar över relationen mellan föräldrar och deras avkomma.
Bumerang-barn.
De försvinner ut ur hemmets lugna vrå men kommer säkert och ofta snart tillbaka igen. Och igen. Och igen.
Jag har hittat uttrycket i brittiska Sunday Times, tillsammans med en del tankar i ämnet.
”Var i London kan man hyra ett stort, bekvämt rum, åtta minuter från t-banan, med första klassens tvättservice, ett kylskåp fullt med frukostmat, erbjudande om en god middag varje dag – och allt detta för bara en tusenlapp i veckan?”
Visst känns det som ett bra erbjudande?
Och svaret på den långa frågan är:
”Hemma hos oss. För det är så min äldste son har det, och han betalar just 1000 kronor. Och som bonus får han dessutom glädjen att umgås med mig, sin pappa och sina två syskon. Han trivs”.
Enligt tidningen bor mer än 7 miljoner britter över 18 år fortfarande hemma hos föräldrarna, betydligt fler pojkar än flickor. Och trots universitetsstudier och god utbildning är det svårt att få en anställning, speciellt i London som dessutom i dag är en av världens dyraste städer att leva i. Vilket betyder att den som gör en god affär i det här sammanhanget är bumerang-barnet självt, medan föräldrarna står för grundplåten såväl som driftskostnaderna i stort. Detta efter att ungarna varit utflugna under några års pluggande, med bara kortare (och mindre kostsamma) besök hemma.
Visst känner vi alla några bumerang-barn?
Plötsligt dyker en gammal poplåt upp i min skalle.
”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej” – MA Numminens oförlikneliga version av Rubber Ball.
Så man skulle kunna kalla dem för Gummibolls-barn. Också.
Kärt barn har många namn.
Och kommer ofta tillbaka hem.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 26, 2005
Det var bättre förr (nu igen)
Den som gjort en resa har alltid något att berätta.
Korrigera mig om jag minns fel, men var inte detta en mening att öva tysk grammatik med, i den där avlägsna forntiden då grammatik fortfarande fanns?
Nu har i alla fall jag varit på resande fot.
Och då är det det där med förr i världen som spökar IGEN.
Förr i världen var världen annorlunda.
I dag är mycket, väldigt mycket, av den där världen märkvärdigt likt Ulricehamn eller Södermalm eller Umeå.
Vi äter ungefär samma mat på krogen, även om priserna varierar – det gör de ju även inom hemlandets gränser, så det är inte dramatiskt.
Folk ser på samma tv-serier, fast kanske dubbade eller i alla fall med textremsa.
Läser samma böcker, fast inte alltid på originalspråket.
Ser samma filmer, fast premiärerna inte äger rum exakt samtidigt.
Tv-nyheterna ser likadana ut och har ofta liknande innehåll – ja ni vet: Pakistan, Saddam Hussein, lite val här och där, lite ”vardagsvåld” och något företagsköp.
En pub är i dag lika vanlig i Gävle som i Sheffield (nu tog jag kanske i, har aldrig varit i Sheffield och väldigt lite i Gävle, men ni fattar).
Och så är det affärerna. Butikerna, boutiquerna, galleriorna.
Det är ju samma där med!
Minns hur jag på mitt livs första besök i London storögt glodde på (alldeles oöverkomliga) ytterst åtråvärda plagg och prylar. Sådant som absolut inte fanns hemma på hörnet.
I åratal köpte jag semesterminnen som kunde användas i eviga tider, eftersom de var så originella och absolut inte gick att köpa i närmsta centrumbutik. Ett par spanska skor, en italiensk väska, en engelsk tekanna, ett tyskt vitvinsglas, en grekisk t-tröja.
Visst kan man väl fortfarande ha tur och springa på ett och annat som känns kul att ta med hem, men inte händer det ofta.
Nu har jag precis återvänt från London och Oslo.
Tomhänt.
Det är naturligtvis en fråga om pengar också – och stil. Vivienne Westwood är lättare att hitta i London än i Sverige, men eftersom hon aldrig skapat ett klädesplagg som jag skulle kunna få plats i blir det rätt ointressant, alldeles oavsett prislappen.
Men eftersom jag gärna kollar på prislappar inser jag också, att vi inte bara kan köpa samma saker här hemma. Det blir billigare dessutom (fast då bortser jag förstås helt från vad själva resan kostar).
Lindex i Oslo tar lika mycket betalt i norska kronor som Lindex i Arvika, på andra sidan gränsen, tar i SEK. H&M-kollektionen i London blir dyrare än samma H&M-plagg i Stockholm. Och går vi till lite mer exklusiva ställen är resultatet ungefär det samma: liknande eller identiska varor. Som går att få hemma, till bättre pris.
Det hjälper föga att London har Mid Season Sale i vart och vartannat skyltfönster.
Tji originella prylar och absolut inga fynd.
Den som gör en resa har möjligen ett och annat att berätta men alltmer sällan något kul kap att visa upp vid hemkomsten.
Alltså var det bättre förr.
Då började julskyltningen dessutom inte i oktober som nu, i London.
Copyright Klimakteriehäxan
Korrigera mig om jag minns fel, men var inte detta en mening att öva tysk grammatik med, i den där avlägsna forntiden då grammatik fortfarande fanns?
Nu har i alla fall jag varit på resande fot.
Och då är det det där med förr i världen som spökar IGEN.
Förr i världen var världen annorlunda.
I dag är mycket, väldigt mycket, av den där världen märkvärdigt likt Ulricehamn eller Södermalm eller Umeå.
Vi äter ungefär samma mat på krogen, även om priserna varierar – det gör de ju även inom hemlandets gränser, så det är inte dramatiskt.
Folk ser på samma tv-serier, fast kanske dubbade eller i alla fall med textremsa.
Läser samma böcker, fast inte alltid på originalspråket.
Ser samma filmer, fast premiärerna inte äger rum exakt samtidigt.
Tv-nyheterna ser likadana ut och har ofta liknande innehåll – ja ni vet: Pakistan, Saddam Hussein, lite val här och där, lite ”vardagsvåld” och något företagsköp.
En pub är i dag lika vanlig i Gävle som i Sheffield (nu tog jag kanske i, har aldrig varit i Sheffield och väldigt lite i Gävle, men ni fattar).
Och så är det affärerna. Butikerna, boutiquerna, galleriorna.
Det är ju samma där med!
Minns hur jag på mitt livs första besök i London storögt glodde på (alldeles oöverkomliga) ytterst åtråvärda plagg och prylar. Sådant som absolut inte fanns hemma på hörnet.
I åratal köpte jag semesterminnen som kunde användas i eviga tider, eftersom de var så originella och absolut inte gick att köpa i närmsta centrumbutik. Ett par spanska skor, en italiensk väska, en engelsk tekanna, ett tyskt vitvinsglas, en grekisk t-tröja.
Visst kan man väl fortfarande ha tur och springa på ett och annat som känns kul att ta med hem, men inte händer det ofta.
Nu har jag precis återvänt från London och Oslo.
Tomhänt.
Det är naturligtvis en fråga om pengar också – och stil. Vivienne Westwood är lättare att hitta i London än i Sverige, men eftersom hon aldrig skapat ett klädesplagg som jag skulle kunna få plats i blir det rätt ointressant, alldeles oavsett prislappen.
Men eftersom jag gärna kollar på prislappar inser jag också, att vi inte bara kan köpa samma saker här hemma. Det blir billigare dessutom (fast då bortser jag förstås helt från vad själva resan kostar).
Lindex i Oslo tar lika mycket betalt i norska kronor som Lindex i Arvika, på andra sidan gränsen, tar i SEK. H&M-kollektionen i London blir dyrare än samma H&M-plagg i Stockholm. Och går vi till lite mer exklusiva ställen är resultatet ungefär det samma: liknande eller identiska varor. Som går att få hemma, till bättre pris.
Det hjälper föga att London har Mid Season Sale i vart och vartannat skyltfönster.
Tji originella prylar och absolut inga fynd.
Den som gör en resa har möjligen ett och annat att berätta men alltmer sällan något kul kap att visa upp vid hemkomsten.
Alltså var det bättre förr.
Då började julskyltningen dessutom inte i oktober som nu, i London.
Copyright Klimakteriehäxan
Hej igen!
Har varit lite bortrest, utom räckhåll för en dator.
Nån som saknat mig?
Nu är jag i alla fall hemma igen.
Med dator försedd.
Och ber att få återkomma i ett eller annat ärende inom den närmaste framtiden…
Hörs vi?
Nån som saknat mig?
Nu är jag i alla fall hemma igen.
Med dator försedd.
Och ber att få återkomma i ett eller annat ärende inom den närmaste framtiden…
Hörs vi?
fredag, oktober 21, 2005
Hello music lovers!
Får man fresta med en oemotståndlig länk så här på fredagen?
Väl bekomme, musikälskare!
http://www2.nrk.no/redskap/bildegalleri/22261.html
Väl bekomme, musikälskare!
http://www2.nrk.no/redskap/bildegalleri/22261.html
torsdag, oktober 20, 2005
Tio år yngre
Provade ett klädesplagg i en affär i dag – ett i min egen lilla värld inte alldeles ovanligt nöje.
Tog ett par steg utanför provhyttens enskildhet för att se hur jag tog mig ut lite på håll, så att säga.
Den unga expediten skyndade till.
-Åååå så snyggt! susade hon och himlade med ögonen..
-Du blev TIO år yngre i den där! Minst!
Då log jag snällt och mumlade något ohörbart till svar medan jag kollade in min spegelbild.
Egentligen ville jag fråga hur gammal hon trodde att jag var när jag klev in i affären. Men vågade inte ta risken.
Om jag köpte något?
Å nej, så lättlurad är jag inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Tog ett par steg utanför provhyttens enskildhet för att se hur jag tog mig ut lite på håll, så att säga.
Den unga expediten skyndade till.
-Åååå så snyggt! susade hon och himlade med ögonen..
-Du blev TIO år yngre i den där! Minst!
Då log jag snällt och mumlade något ohörbart till svar medan jag kollade in min spegelbild.
Egentligen ville jag fråga hur gammal hon trodde att jag var när jag klev in i affären. Men vågade inte ta risken.
Om jag köpte något?
Å nej, så lättlurad är jag inte.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 18, 2005
Rapport från dinosauriernas tid
Ibland stirrar jag ut över ett enormt gap.
Rakt ut i en tomhet där andra sidan knappt kan anas.
Jag står vid generationsklyftan, denna imaginära men högst påtagliga klyfta som består av saker jag minns – saker som mina barn inte har en aaaaaning om hur annorlunda de kunde te sig för ett inte alldeles svindlande antal år sedan. Det handlar om företeelser och skillnader som blixtsnabbt förvandlar mig till en relik från forntiden, ett museiföremål som det förvisso är gratis att beskåda men som ändå är ofantligt gammaldags och samtidigt ett levande bevis på att världen minsann förändrats och förändras, ständigt.
Faktum är till exempel att jag ibland på vintern åkte skidor till skolan. Inte för att det var kul, utan för att det var ett praktiskt sätt att ta sig kilometrarna mellan hem och skola. Nej, jag är inte född på 1800-talet, men väl ute på riktiga bonnlandet.
Hur gammal var jag när jag smakade min första avocado? Ordentligt vuxen, garanterat. Mina egna ungar är i princip uppfödda på avocado, världens bästa färdigförpackade barnmat.
Kan någon tro att vi på lördagskvällarna satt och lyssnade på radio, familjevis? Inte.
Min mamma tyckte pulvermos var en himmelsk gåva till hushållet. Försöker jag ta den genvägen i dag rynkar barnen på näsan så att de ser ut som boxerhundar i ansiktet. Det ska vara äkta vara, försök inte med annat!
När mina föräldrar köpte radiogrammofon såg den ut som en större byrå och hade en bråkdel av den mikrostora MP3-spelarens prestanda.
Vår första tv hade dörrar att dra för rutan, fråga mig inte varför. Nu är det inte originellt att ha tillgång till tv i mobilen eller armbandsuret.
Utbudet av exotiska frukter var noll, med undantag för bananer. Mango och papaya kan ha fladdrat förbi i någon bok vars handling tilldrog sig i tropikerna, men var fullständigt okända. Vi hade rabarber runt knuten, äpplen i trädgården och bär i skogen.
Min syster läste husguden Fickjournalen. I den var alla påklädda.
Ärterna var i burk innan de blev djupfrysta och därmed förvandlade till ett helt nytt livsmedel.
Smaken av rödvin var åtminstone i vårt hem fullständigt okänd och det tog många år innan jag lärde mig uppskatta ett chilenskt Cabernet Sauvignon.
Charterturismens intåg gjorde det möjligt att se en lite större bit av världen, jag började med att storögt ta in Mallorca. Mina barn har varit utomlands nästan varje år sedan födseln och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt.
Och så är det ju det här med telefonerna.
När jag föddes hade vi tvåsiffrigt telefonnummer. Smaka på den, gott folk.
Själva apparaten var av svart bakelit och det fanns inte fler färger att välja på. Den satt ordentligt fast med sladden i väggen och samtalen avlyssnades ofta av en gränslöst nyfiken växeltelefonist som följdriktigt var traktens mest välinformerade person, i alla olika ämnen.
Hade någon berättat då att vi en dag skulle rusa omkring med egna små ficktelefoner som är en självklarhet i var mans hand från förskoleåldern – ja då hade det varit science fiction. Fast det visste vi inte heller vad det var.
Inte kunde man drömma om att ta med sig telefonen ut i trädgården ifall någon ringde mitt i hallonplockningen.
Och inte fanns det en tanke på att man en dag skulle kunna tillhöra gänget som oavbrutet hör av sig till folk i bekantskapskretsen för att berätta vilken t-banestation man just lämnar eller hur långt på sträckan mellan Örebro och Stockholm den buss man färdas i för ögonblicket har kommit. Eller något annat viktigt budskap som omöjligt skulle kunna vänta tills en svart bakelitlur med sladd i väggen skulle kunna användas.
Se där hur långt utvecklingen har tagit oss, från den tid då en dinosaurie som jag var barn, till i dag. Jag tappar nästan andan där, vid generationsklyftans brant.
Copyright Klimakteriehäxan
Rakt ut i en tomhet där andra sidan knappt kan anas.
Jag står vid generationsklyftan, denna imaginära men högst påtagliga klyfta som består av saker jag minns – saker som mina barn inte har en aaaaaning om hur annorlunda de kunde te sig för ett inte alldeles svindlande antal år sedan. Det handlar om företeelser och skillnader som blixtsnabbt förvandlar mig till en relik från forntiden, ett museiföremål som det förvisso är gratis att beskåda men som ändå är ofantligt gammaldags och samtidigt ett levande bevis på att världen minsann förändrats och förändras, ständigt.
Faktum är till exempel att jag ibland på vintern åkte skidor till skolan. Inte för att det var kul, utan för att det var ett praktiskt sätt att ta sig kilometrarna mellan hem och skola. Nej, jag är inte född på 1800-talet, men väl ute på riktiga bonnlandet.
Hur gammal var jag när jag smakade min första avocado? Ordentligt vuxen, garanterat. Mina egna ungar är i princip uppfödda på avocado, världens bästa färdigförpackade barnmat.
Kan någon tro att vi på lördagskvällarna satt och lyssnade på radio, familjevis? Inte.
Min mamma tyckte pulvermos var en himmelsk gåva till hushållet. Försöker jag ta den genvägen i dag rynkar barnen på näsan så att de ser ut som boxerhundar i ansiktet. Det ska vara äkta vara, försök inte med annat!
När mina föräldrar köpte radiogrammofon såg den ut som en större byrå och hade en bråkdel av den mikrostora MP3-spelarens prestanda.
Vår första tv hade dörrar att dra för rutan, fråga mig inte varför. Nu är det inte originellt att ha tillgång till tv i mobilen eller armbandsuret.
Utbudet av exotiska frukter var noll, med undantag för bananer. Mango och papaya kan ha fladdrat förbi i någon bok vars handling tilldrog sig i tropikerna, men var fullständigt okända. Vi hade rabarber runt knuten, äpplen i trädgården och bär i skogen.
Min syster läste husguden Fickjournalen. I den var alla påklädda.
Ärterna var i burk innan de blev djupfrysta och därmed förvandlade till ett helt nytt livsmedel.
Smaken av rödvin var åtminstone i vårt hem fullständigt okänd och det tog många år innan jag lärde mig uppskatta ett chilenskt Cabernet Sauvignon.
Charterturismens intåg gjorde det möjligt att se en lite större bit av världen, jag började med att storögt ta in Mallorca. Mina barn har varit utomlands nästan varje år sedan födseln och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt.
Och så är det ju det här med telefonerna.
När jag föddes hade vi tvåsiffrigt telefonnummer. Smaka på den, gott folk.
Själva apparaten var av svart bakelit och det fanns inte fler färger att välja på. Den satt ordentligt fast med sladden i väggen och samtalen avlyssnades ofta av en gränslöst nyfiken växeltelefonist som följdriktigt var traktens mest välinformerade person, i alla olika ämnen.
Hade någon berättat då att vi en dag skulle rusa omkring med egna små ficktelefoner som är en självklarhet i var mans hand från förskoleåldern – ja då hade det varit science fiction. Fast det visste vi inte heller vad det var.
Inte kunde man drömma om att ta med sig telefonen ut i trädgården ifall någon ringde mitt i hallonplockningen.
Och inte fanns det en tanke på att man en dag skulle kunna tillhöra gänget som oavbrutet hör av sig till folk i bekantskapskretsen för att berätta vilken t-banestation man just lämnar eller hur långt på sträckan mellan Örebro och Stockholm den buss man färdas i för ögonblicket har kommit. Eller något annat viktigt budskap som omöjligt skulle kunna vänta tills en svart bakelitlur med sladd i väggen skulle kunna användas.
Se där hur långt utvecklingen har tagit oss, från den tid då en dinosaurie som jag var barn, till i dag. Jag tappar nästan andan där, vid generationsklyftans brant.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 17, 2005
Mambo - på gott och ont
Man flyttar bara hemifrån en gång.
Sa hon, kvinnan som är en sorts maktfaktor i bostadsvärlden.
Jag undrar var hon själv bor, vilka hon känner – och vilka professionella insikter hon egentligen besitter.
Flytta hemifrån EN gång?
Grannen äldste drog nyss i väg med tillhörigheterna i plastkassar och lådor. Det är tredje gången han ska bo i en andrahandslägenhet, oklart hur länge den här vändan. Men ganska säkert att han kommer tillbaka några varv igen, hem till pojkrummet och mammas köksbord. Och det är väl inget ont i det, men nog bjuder situationen på en del komplikationer. Hur gärna vill man visa upp sin nattgäst? Kan man någonsin bjuda hem folk och ha dem bara för sig själv? Det blir problem med telefon, tvättider, p-platser, frukost kan pågå från ottan till normal lunch, beroende på olika tidsscheman. Kö till badrummet. Och så vidare.
Samtidigt tycker många föräldrar att det är trevligt med en mambo. Men det finns definitivt ett bäst-före-datum också på den varan. Och ändå är trenden att de blir fler. Samt stannar ännu längre.
I dag bor var fjärde person i åldern 20-27 år i Stockholm kvar i föräldrahemmet. Nio av tio mambosar vill flytta till något eget, men har inte råd, enligt en bostadsforskare som skyller situationen på en kombination av arbetslöshet och brist på billiga bostäder.
För den äldre generationen blir det förstås inte heller komplikationsfritt. Och då handlar det inte främst om ekonomin, ifall någon trodde det.
Bor barnet, som i själva verket är en vuxen människa, kvar hemma fortsätter mamma och pappa självklart i föräldrarollen. Kommer ungen hem? Om inte, vad har hänt? Och hur får man klarhet innan oron gör en fullständigt galen? Polisrapporterna skänker ingen tröst. Unga kvinnor blir våldtagna, en kille som uppmanar en annan att inte pinka på gatan blir dödad. Något skrämmande händer varje helg, och ibland däremellan. Antalet patienter som kommer till Södersjukhusets akut med knivskador är skrämmande stort. Fallet Victor är fortfarande färskt.
Egentligen upphör ju på inget vis skälen att oroa sig bara för att barnet flyttat. Men, det vittnar en rad av mina kompisar med vuxna barn om, det går ju inte att hålla kollen om ungen pluggar i Luleå eller delar lya med en kompis på andra sidan staden eller har dragit till Barcelona på obestämd tid. Samma unge får dricka sprit på krogen, rösta i allmänna val, ta banklån och jobba på ob-tider som är förbehållna vuxna. Alltså bör barnet få ta eget ansvar, egna beslut, ha ett eget självständigt liv, helt enkelt. Och umgås med mamma och pappa på nytt sätt, med förmyndarskapet förpassat till arkivet.
Vad hjälper det om ingen kommit hem, om telefonen ringer ohörd, om ovissheten är där.
Nog för att det låter lite som strutsstrategi att bli lugn för att man absolut ingenting vet – men allt tyder på att det blir enklare då.
Tills självständigheten yttrar sig i jobb och egen bostad sitter vi av allt att döma fast i de gamla rollerna.
Mamma, pappa, barn.
Tills bostadsfrågan skiljer oss åt.
Copyright Klimakteriehäxan
Sa hon, kvinnan som är en sorts maktfaktor i bostadsvärlden.
Jag undrar var hon själv bor, vilka hon känner – och vilka professionella insikter hon egentligen besitter.
Flytta hemifrån EN gång?
Grannen äldste drog nyss i väg med tillhörigheterna i plastkassar och lådor. Det är tredje gången han ska bo i en andrahandslägenhet, oklart hur länge den här vändan. Men ganska säkert att han kommer tillbaka några varv igen, hem till pojkrummet och mammas köksbord. Och det är väl inget ont i det, men nog bjuder situationen på en del komplikationer. Hur gärna vill man visa upp sin nattgäst? Kan man någonsin bjuda hem folk och ha dem bara för sig själv? Det blir problem med telefon, tvättider, p-platser, frukost kan pågå från ottan till normal lunch, beroende på olika tidsscheman. Kö till badrummet. Och så vidare.
Samtidigt tycker många föräldrar att det är trevligt med en mambo. Men det finns definitivt ett bäst-före-datum också på den varan. Och ändå är trenden att de blir fler. Samt stannar ännu längre.
I dag bor var fjärde person i åldern 20-27 år i Stockholm kvar i föräldrahemmet. Nio av tio mambosar vill flytta till något eget, men har inte råd, enligt en bostadsforskare som skyller situationen på en kombination av arbetslöshet och brist på billiga bostäder.
För den äldre generationen blir det förstås inte heller komplikationsfritt. Och då handlar det inte främst om ekonomin, ifall någon trodde det.
Bor barnet, som i själva verket är en vuxen människa, kvar hemma fortsätter mamma och pappa självklart i föräldrarollen. Kommer ungen hem? Om inte, vad har hänt? Och hur får man klarhet innan oron gör en fullständigt galen? Polisrapporterna skänker ingen tröst. Unga kvinnor blir våldtagna, en kille som uppmanar en annan att inte pinka på gatan blir dödad. Något skrämmande händer varje helg, och ibland däremellan. Antalet patienter som kommer till Södersjukhusets akut med knivskador är skrämmande stort. Fallet Victor är fortfarande färskt.
Egentligen upphör ju på inget vis skälen att oroa sig bara för att barnet flyttat. Men, det vittnar en rad av mina kompisar med vuxna barn om, det går ju inte att hålla kollen om ungen pluggar i Luleå eller delar lya med en kompis på andra sidan staden eller har dragit till Barcelona på obestämd tid. Samma unge får dricka sprit på krogen, rösta i allmänna val, ta banklån och jobba på ob-tider som är förbehållna vuxna. Alltså bör barnet få ta eget ansvar, egna beslut, ha ett eget självständigt liv, helt enkelt. Och umgås med mamma och pappa på nytt sätt, med förmyndarskapet förpassat till arkivet.
Vad hjälper det om ingen kommit hem, om telefonen ringer ohörd, om ovissheten är där.
Nog för att det låter lite som strutsstrategi att bli lugn för att man absolut ingenting vet – men allt tyder på att det blir enklare då.
Tills självständigheten yttrar sig i jobb och egen bostad sitter vi av allt att döma fast i de gamla rollerna.
Mamma, pappa, barn.
Tills bostadsfrågan skiljer oss åt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 16, 2005
Bioväder?
(Fortsättning på min blogtext från tidigare i dag)
Och vad hände sedan?
När jag hade konstaterat att det var bioväder där ute?
Jo jag stannade inne.
Samt fastnade på kvällskvisten, i inkonsekvensens namn, framför tv:n.
Ser Bridget Jones för tredje gången.
För att få fnissa lite.
Inledningsscenen ”All by myself”.
Valet av trosor.
Hugh Grant.
Brandstationen kommer snart. Så jag går tillbaka till soffan.
Men den var bättre första och andra gången. På bio alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vad hände sedan?
När jag hade konstaterat att det var bioväder där ute?
Jo jag stannade inne.
Samt fastnade på kvällskvisten, i inkonsekvensens namn, framför tv:n.
Ser Bridget Jones för tredje gången.
För att få fnissa lite.
Inledningsscenen ”All by myself”.
Valet av trosor.
Hugh Grant.
Brandstationen kommer snart. Så jag går tillbaka till soffan.
Men den var bättre första och andra gången. På bio alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
Dålig film är bäst i tv
Fortfarande använder biobranschen sig av den gamla ramsan: Film är bäst på bio. Det är en slogan som vid det här laget har en hel del år på nacken, men den funkar än. Och den innehåller en god portion sanning.
I går kväll gick Pedro Almodovars film ”Allt om min mamma” i tv.
Det är en gruvligt bra film.
Såg du den?
Det gjorde inte jag. Den är alltför bra för att ses i tv.
Jag gråter i biosalongen när mamman – och jag – förstår att hennes son har dött. Jag följer med henne till Barcelona när hon vill se vart sonens transplanterade organ tar vägen. Jag skrattar med den slagfärdiga transan, jag deltar i smärtan när nästa tragedi tar vid.
Det är alldeles för bra för att ses i litet format, med en telefon som ringer och stör, med någon som undrar om det verkligen inte finns potatischips i hela huset, med flickan ovanpå som övar på sin flöjt.
Men det är fantastiskt praktiskt att se dålig film i tv, och då allra helst i inspelad form. Inte bara reklampauserna kan man snabbspola utan också bitar av handlingen som saggar ihop, upprepar sig, blir rena sömnpillret.
På så vis kan en 90-minuters spelfilm bli en tämligen välmatad halvtimme framför tv:n, med kisspaus när man själv vill och behöver. Dessutom är det billigare att se film hemma, vare sig den visas av någon tv-kanal eller hyrs hem från videobutiken. Är man flera stycken blir det ju t o m ekonomiskt att köpa sig en kopia, eftersom en endaste liten biobiljett kostar 85 kronor och priserna på vhs- och dvd-kopior ständigt sjunker.
Det måste vara detta unga män har upptäckt och dragit konsekvenserna av. För det är grabbarna mellan 25 och 34 som nu slutat gå på bio och därmed får skulden för ett jätteras för branschen. De går 25 procent mindre på bio nu är för ett par år sedan, och i år har tappet ökat ytterligare med 14 procent. Det är marknadsföretaget Orvesto som tagit temperaturen på biopubliken, på uppdrag av SF Bio.
Jag tror blint på siffrorna. Ser på sonen, som visserligen inte är gammal nog för att ingå i det statistiska underlaget, men som ändå är ett tydligt exempel. Han tog ju studenten i våras. I present fick han då ett icke föraktligt antal biobesök i form av checkar och plastkort.
-Du milde, stönar han.
-Jag kommer ALDRIG att se så här många filmer!
Varpå han gentilt erbjuder andra, mig till exempel, att för en ringa penning ta över några biljetter. Och vänder näsan mot dataskärmen igen.
Visst, i nuläget kan han kanske inte se så mycket film, men biocheckar har faktiskt tio års hållbarhet. Varför jag försöker mana honom att vänta och inte rea bort presenterna. Eftersom jag hoppas att han en dag ska inse just det som reklamen hävdar: att film är bäst på bio. Fast i ärlighetens namn kan jag ju inte förneka att en och annan bra film trots allt också slinker med via tv-skärmen, det är ju inte alltid som bio är ett alternativ.
Ute är det lite gråmulet i dag.
Bioväder?
Copyright Klimakteriehäxan
I går kväll gick Pedro Almodovars film ”Allt om min mamma” i tv.
Det är en gruvligt bra film.
Såg du den?
Det gjorde inte jag. Den är alltför bra för att ses i tv.
Jag gråter i biosalongen när mamman – och jag – förstår att hennes son har dött. Jag följer med henne till Barcelona när hon vill se vart sonens transplanterade organ tar vägen. Jag skrattar med den slagfärdiga transan, jag deltar i smärtan när nästa tragedi tar vid.
Det är alldeles för bra för att ses i litet format, med en telefon som ringer och stör, med någon som undrar om det verkligen inte finns potatischips i hela huset, med flickan ovanpå som övar på sin flöjt.
Men det är fantastiskt praktiskt att se dålig film i tv, och då allra helst i inspelad form. Inte bara reklampauserna kan man snabbspola utan också bitar av handlingen som saggar ihop, upprepar sig, blir rena sömnpillret.
På så vis kan en 90-minuters spelfilm bli en tämligen välmatad halvtimme framför tv:n, med kisspaus när man själv vill och behöver. Dessutom är det billigare att se film hemma, vare sig den visas av någon tv-kanal eller hyrs hem från videobutiken. Är man flera stycken blir det ju t o m ekonomiskt att köpa sig en kopia, eftersom en endaste liten biobiljett kostar 85 kronor och priserna på vhs- och dvd-kopior ständigt sjunker.
Det måste vara detta unga män har upptäckt och dragit konsekvenserna av. För det är grabbarna mellan 25 och 34 som nu slutat gå på bio och därmed får skulden för ett jätteras för branschen. De går 25 procent mindre på bio nu är för ett par år sedan, och i år har tappet ökat ytterligare med 14 procent. Det är marknadsföretaget Orvesto som tagit temperaturen på biopubliken, på uppdrag av SF Bio.
Jag tror blint på siffrorna. Ser på sonen, som visserligen inte är gammal nog för att ingå i det statistiska underlaget, men som ändå är ett tydligt exempel. Han tog ju studenten i våras. I present fick han då ett icke föraktligt antal biobesök i form av checkar och plastkort.
-Du milde, stönar han.
-Jag kommer ALDRIG att se så här många filmer!
Varpå han gentilt erbjuder andra, mig till exempel, att för en ringa penning ta över några biljetter. Och vänder näsan mot dataskärmen igen.
Visst, i nuläget kan han kanske inte se så mycket film, men biocheckar har faktiskt tio års hållbarhet. Varför jag försöker mana honom att vänta och inte rea bort presenterna. Eftersom jag hoppas att han en dag ska inse just det som reklamen hävdar: att film är bäst på bio. Fast i ärlighetens namn kan jag ju inte förneka att en och annan bra film trots allt också slinker med via tv-skärmen, det är ju inte alltid som bio är ett alternativ.
Ute är det lite gråmulet i dag.
Bioväder?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 15, 2005
Ses vi i helvetet?
Hon fick sparken för en dryg vecka sedan.
Min väninna har varit anställd på ett och samma företag i drygt fjorton år. Hon är en kreativ och duktig människa, har varit uppskattad och det hon gjort har betytt riktigt bra kommersiell framgång för arbetsgivaren. Men nu är det slut. Arbetsbrist.
Vi har känt varandra i evigheter, så jag tycker att jag vet det mesta om henne, också i jobbavseende. Hennes chef de senaste åren är en kvinna. De är ungefär jämnåriga, fast min kompis är något enstaka år äldre. Deras relation har aldrig varit av det hjärtliga slaget, men en ömsesidig respekt tycker jag att man har kunnat se.
Det är slut med det nu, kanske ebbade det ut för länge sedan. Min kompis är av den bestämda uppfattningen att det är chefens personliga känslor som fällt utslaget när arbetsstyrkan skulle förändras.
-Jag är inte nytänkande, i hennes ögon, det spelar ingen roll att jag drar in pengar.
Hon är förkrossad, ledsen, förstår egentligen inte vad som hänt. Letar efter ett sätt att avreagera sig.Då kom jag med ett förslag. Fullständigt ovetenskapligt. Men konkret.
-Vi skriver ett avskedstal till chefen från dej, sa jag.
-Ett tal där du säger ditt hjärtas mening. Det skulle nog kännas bra - och du har ju faktiskt ingenting att förlora mer än din självkänsla, och den har hon ju redan gett en ordentlig törn!
Sagt och gjort.
Så här blev det:
"Innan jag nu går ut från den här arbetsplatsen skulle jag gärna vilja sammanfatta mina känslor och min ganska långa anställning på företaget. Jag har haft många roliga arbetsuppgifter. Det jag har gjort har varit kommersiellt gångbart och jag har haft ett spännande samarbete både här och med samarbetspartners utanför vårt företag.
När du kom hit och blev min chef inträdde en rad ganska dramatiska förändringar, som jag inledningsvis uppfattade som positiva. Men jag har ändrat uppfattning. Du är helt oförmögen att delegera, du lyssnar dåligt och du jobbar hellre med män. Dessutom har du favoriter som får ta vilka resurser som helst i anspråk, medan andra får gneta och spara. Det syns i resultaten.
Du har aldrig insett att feedback är viktigt. Som jag förstår det har du inte sett något av det jag gjort. Det är en evighet sedan du kommenterade mitt arbete. En sak är väl att du inte gett mig beröm fast jag ibland tycker jag varit värd det. Men du har heller aldrig kommit med kritik. Det ska en bra arbetsledare göra, och det ska vara konstruktivt. Du borde lära dig det. Att du har varit chef över mig är skandal och skamligt. Inte för att jag vill vara chef själv, det är jag alldeles för produktionsorienterad för. Men skandalen består i att du nu i flera år har trampat på mig och mina ambitioner.
Jag kan bara önska att du lär dig något under gång, för jag tror inte att ens du har njutit av att ge oss som nu får gå sparken. Trots allt är det positivt att jag från och med nu slipper dig.
Det var Madeleine Albright som sa, att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra. Vi kommer väl att ses där du och jag."
Nu har hon hållit sitt lilla avskedsanförande på prov med mig i chefens roll. Hon gjorde det med stor inlevelse, spände ögonen i mig och la till ett bitande ”Tack för ordet!”.
Vet inte om hon genomför planen och håller talet på riktigt, till den det avser.
Kanske räckte vår gemensamma övning en bit för att bli av med sorgen, ilskan, aggressionerna.
Och förhoppningsvis får hon snart ett nytt jobb där hennes begåvning får blomma.
Copyright Klimakteriehäxan
Min väninna har varit anställd på ett och samma företag i drygt fjorton år. Hon är en kreativ och duktig människa, har varit uppskattad och det hon gjort har betytt riktigt bra kommersiell framgång för arbetsgivaren. Men nu är det slut. Arbetsbrist.
Vi har känt varandra i evigheter, så jag tycker att jag vet det mesta om henne, också i jobbavseende. Hennes chef de senaste åren är en kvinna. De är ungefär jämnåriga, fast min kompis är något enstaka år äldre. Deras relation har aldrig varit av det hjärtliga slaget, men en ömsesidig respekt tycker jag att man har kunnat se.
Det är slut med det nu, kanske ebbade det ut för länge sedan. Min kompis är av den bestämda uppfattningen att det är chefens personliga känslor som fällt utslaget när arbetsstyrkan skulle förändras.
-Jag är inte nytänkande, i hennes ögon, det spelar ingen roll att jag drar in pengar.
Hon är förkrossad, ledsen, förstår egentligen inte vad som hänt. Letar efter ett sätt att avreagera sig.Då kom jag med ett förslag. Fullständigt ovetenskapligt. Men konkret.
-Vi skriver ett avskedstal till chefen från dej, sa jag.
-Ett tal där du säger ditt hjärtas mening. Det skulle nog kännas bra - och du har ju faktiskt ingenting att förlora mer än din självkänsla, och den har hon ju redan gett en ordentlig törn!
Sagt och gjort.
Så här blev det:
"Innan jag nu går ut från den här arbetsplatsen skulle jag gärna vilja sammanfatta mina känslor och min ganska långa anställning på företaget. Jag har haft många roliga arbetsuppgifter. Det jag har gjort har varit kommersiellt gångbart och jag har haft ett spännande samarbete både här och med samarbetspartners utanför vårt företag.
När du kom hit och blev min chef inträdde en rad ganska dramatiska förändringar, som jag inledningsvis uppfattade som positiva. Men jag har ändrat uppfattning. Du är helt oförmögen att delegera, du lyssnar dåligt och du jobbar hellre med män. Dessutom har du favoriter som får ta vilka resurser som helst i anspråk, medan andra får gneta och spara. Det syns i resultaten.
Du har aldrig insett att feedback är viktigt. Som jag förstår det har du inte sett något av det jag gjort. Det är en evighet sedan du kommenterade mitt arbete. En sak är väl att du inte gett mig beröm fast jag ibland tycker jag varit värd det. Men du har heller aldrig kommit med kritik. Det ska en bra arbetsledare göra, och det ska vara konstruktivt. Du borde lära dig det. Att du har varit chef över mig är skandal och skamligt. Inte för att jag vill vara chef själv, det är jag alldeles för produktionsorienterad för. Men skandalen består i att du nu i flera år har trampat på mig och mina ambitioner.
Jag kan bara önska att du lär dig något under gång, för jag tror inte att ens du har njutit av att ge oss som nu får gå sparken. Trots allt är det positivt att jag från och med nu slipper dig.
Det var Madeleine Albright som sa, att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra. Vi kommer väl att ses där du och jag."
Nu har hon hållit sitt lilla avskedsanförande på prov med mig i chefens roll. Hon gjorde det med stor inlevelse, spände ögonen i mig och la till ett bitande ”Tack för ordet!”.
Vet inte om hon genomför planen och håller talet på riktigt, till den det avser.
Kanske räckte vår gemensamma övning en bit för att bli av med sorgen, ilskan, aggressionerna.
Och förhoppningsvis får hon snart ett nytt jobb där hennes begåvning får blomma.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommentarer välkomna - men...
...men inte de där som nu dyker upp ideligen. Som säger "you have a great blog and I am sure to bookmark it."
Och sen kommer ett litet tillägg med erbjudande om diverse tjänster eller annonser. Alltihop spam, varken mer eller mindre. Har också dykt upp på svenska.
Nu faller jag till föga och gör som så många andra i bloggvärlden, jag lägger till den där "word verification"-prylen.
Men hoppas att det inte hindrar någon från att kommentera.
För kommentarer gör en bloggare glad, får en att känna sig sedd, dvs läst.
Det är hur kul som helst.
Klimakteriehäxan ber härmed om ursäkt för det lilla extra besväret!
Och sen kommer ett litet tillägg med erbjudande om diverse tjänster eller annonser. Alltihop spam, varken mer eller mindre. Har också dykt upp på svenska.
Nu faller jag till föga och gör som så många andra i bloggvärlden, jag lägger till den där "word verification"-prylen.
Men hoppas att det inte hindrar någon från att kommentera.
För kommentarer gör en bloggare glad, får en att känna sig sedd, dvs läst.
Det är hur kul som helst.
Klimakteriehäxan ber härmed om ursäkt för det lilla extra besväret!
fredag, oktober 14, 2005
Tomt efter den utflugne sonen
Ibland saknar jag förstås min utflugne son.
Men egentligen är jag förvånad över hur naturligt det känns att han faktiskt inte bor hemma annat än i helgerna.
Trodde nog att jag skulle längta efter honom vareviga dag.
Det gör jag inte, och det är väldigt skönt. Borde jag skämmas för det?
Jag verkar fatta att grabben är på väg att bli stor, på väg mot ett eget liv.
Naturligtvis spelar det roll att jag vet var han finns och vad han håller på med, i alla fall på ett ungefär. Vore han på luffen ute i världen skulle det nog kännas helt annorlunda, mycket oroligare. Och så är det det där med mobilen – vi kan ju faktiskt nå varandra nästan när som helst, var som helst. Om behovet uppstår.
Hur som helst är det trevligt när han slamrar in genom dörren med kängor och kamouflagekläder. Han får ha synpunkter på middagsmaten – naturligtvis med den baktanken att han ska önska sig något ”a la mamma”, som kycklingpanna eller quiche, två gamla säkra favoriter.
Falu Rågrut finns alltid ett rejält förråd av, eftersom han kan knapra i sig hur många bitar som helst på rekordtid. Det händer till och med att jag köpt en påse helgchips, mot bättre vetande (och i mindre storlek). Han får ju röra på sig i lumpen, så lite tomma kalorier kan tolereras vid enstaka tillfällen, även om de inte är högtidliga.
Hittills trivs han med militärlivet, och det är skönt. Sist han drog iväg till regementet försökte jag skicka med en bok.
-Du kan väl läsa några sidor innan du somnar, den är jättebra, sa jag.
Han tittade milt överseende på mig och suckade:
-Läsa innan jag somnar? Mamma, jag lägger mig och då sover jag. Skulle aldrig hinna läsa tre rader ens.
Men inte sover de bara. Ibland hör jag knappt hans röst i telefonen, det han säger dränks i höga skrik och vrål.
-Vad är det som händer? undrar jag förskräckt.
-Vi kollar på monsterfilm, hojtar han.
En annan sorts upphetsning råder när det är poker på luckan. Inga stora insatser, försäkrar han, och det väljer jag att tro på, eftersom jag räknar med att ingen värnpliktig har särskilt stora summor att röra sig med.
Fast ibland tittar jag sökande mot den halvöppna dörren till hans rum. Att döma av röran där inne skulle han kunna finnas mitt i, och jag önskar att han ska titta ut. Det gör han ju inte, eftersom han är miltals hemifrån. Alltså är det tyst och tomt, och jag får en liten längtansattack.
Som nu till exempel.
Men hoppsan och förlåt – han ÄR ju hemma! Det är ju fredag!
Varför märker jag inget?
Jo för att han sitter vid datorn, hörlurar på. Bortom kontakt. Försjunken i en annan värld. Uppslukad av sajberspejs. Där mamma inte hör hemma.
Kanske inte så märkligt att jag inte saknar honom i veckorna trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Men egentligen är jag förvånad över hur naturligt det känns att han faktiskt inte bor hemma annat än i helgerna.
Trodde nog att jag skulle längta efter honom vareviga dag.
Det gör jag inte, och det är väldigt skönt. Borde jag skämmas för det?
Jag verkar fatta att grabben är på väg att bli stor, på väg mot ett eget liv.
Naturligtvis spelar det roll att jag vet var han finns och vad han håller på med, i alla fall på ett ungefär. Vore han på luffen ute i världen skulle det nog kännas helt annorlunda, mycket oroligare. Och så är det det där med mobilen – vi kan ju faktiskt nå varandra nästan när som helst, var som helst. Om behovet uppstår.
Hur som helst är det trevligt när han slamrar in genom dörren med kängor och kamouflagekläder. Han får ha synpunkter på middagsmaten – naturligtvis med den baktanken att han ska önska sig något ”a la mamma”, som kycklingpanna eller quiche, två gamla säkra favoriter.
Falu Rågrut finns alltid ett rejält förråd av, eftersom han kan knapra i sig hur många bitar som helst på rekordtid. Det händer till och med att jag köpt en påse helgchips, mot bättre vetande (och i mindre storlek). Han får ju röra på sig i lumpen, så lite tomma kalorier kan tolereras vid enstaka tillfällen, även om de inte är högtidliga.
Hittills trivs han med militärlivet, och det är skönt. Sist han drog iväg till regementet försökte jag skicka med en bok.
-Du kan väl läsa några sidor innan du somnar, den är jättebra, sa jag.
Han tittade milt överseende på mig och suckade:
-Läsa innan jag somnar? Mamma, jag lägger mig och då sover jag. Skulle aldrig hinna läsa tre rader ens.
Men inte sover de bara. Ibland hör jag knappt hans röst i telefonen, det han säger dränks i höga skrik och vrål.
-Vad är det som händer? undrar jag förskräckt.
-Vi kollar på monsterfilm, hojtar han.
En annan sorts upphetsning råder när det är poker på luckan. Inga stora insatser, försäkrar han, och det väljer jag att tro på, eftersom jag räknar med att ingen värnpliktig har särskilt stora summor att röra sig med.
Fast ibland tittar jag sökande mot den halvöppna dörren till hans rum. Att döma av röran där inne skulle han kunna finnas mitt i, och jag önskar att han ska titta ut. Det gör han ju inte, eftersom han är miltals hemifrån. Alltså är det tyst och tomt, och jag får en liten längtansattack.
Som nu till exempel.
Men hoppsan och förlåt – han ÄR ju hemma! Det är ju fredag!
Varför märker jag inget?
Jo för att han sitter vid datorn, hörlurar på. Bortom kontakt. Försjunken i en annan värld. Uppslukad av sajberspejs. Där mamma inte hör hemma.
Kanske inte så märkligt att jag inte saknar honom i veckorna trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Brunetti kan jobba vidare
Nu är det nästan mitt i natten.
Donna Leon lever, förhoppningsvis i största välmåga.
Själv har jag varit på Mamma Mia och haft kungligt roligt – vilken härlig föreställning, minst lika bra på svenska som på engelska! Bättre rent av?
Men tanken på Donna Leon har jag inte kunnat släppa.
I bästa fall får hon aldrig veta att ett antal bokläsare i det fjärran Sverige hann sörja både henne och kommissarie Brunetti ett bra tag, innan bägge så att säga återuppstod.
För den som inte stiftat bekantskap med den klurige Venedig-polisen kan jag väl ändå passa på att göra om det hela till ett litet boktips.
Det är nämligen så vilsamt med Carlo Brunetti. När blodet flyter hejdlöst i andra deckare, när skotten kommer lika tätt som dropparna i ett störtregn, när grymheterna blir ofattbart raffinerade bjuder den här italienske polisen på filosofiska funderingar. Man kan inte ens vara säker på att boven åker fast innan det är dags att slå igen pärmarna. Brunetti vet när övermakten inte går att manövrera ut, han har också fått lära sig aceptera att korruption är en maktfaktor som överträffar det mesta. Bitvis känns det som riktig, seriös samhällskritik utan att bli pretentiöst eller tråkigt.
Annars finns vissa likheter med klassikern Maigret: förtjusningen över god mat, inte minst. Brunetti gillar dessutom opera, och så har han en intressant familj bestående av en intellektuell hustru och två tonårsbarn som bjuder på ett och annat litet sidoproblem som vi tonårsföräldrar kan ta till oss särskilt.
Donna Leon själv härstammar från USA och skriver på engelska, men hennes kunskaper om och kärlek till Italien, Venedig och det italienska är enorma.
Den dag hon verkligen går i graven blir tomt på vaporetton när Brunetti inte går ombord igen. Venedig kommer att förlora en del av sin själ.
Men än så länge är Donna Leon bara 63 år och det kan säkert bli en hel del nya äventyr med kommissarie Brunetti, som stannar till på väg till kontoret för ett litet glas eller en kaffe. Sedan tar han en sväng förbi Signorina Elettras skrivbord innan han slår sig ned vid sitt eget och ringer till Vianello för att diskutera en ny teori om ett ouppklarat brott.
Något att se fram emot.
Copyright Klimakteriehäxan
Donna Leon lever, förhoppningsvis i största välmåga.
Själv har jag varit på Mamma Mia och haft kungligt roligt – vilken härlig föreställning, minst lika bra på svenska som på engelska! Bättre rent av?
Men tanken på Donna Leon har jag inte kunnat släppa.
I bästa fall får hon aldrig veta att ett antal bokläsare i det fjärran Sverige hann sörja både henne och kommissarie Brunetti ett bra tag, innan bägge så att säga återuppstod.
För den som inte stiftat bekantskap med den klurige Venedig-polisen kan jag väl ändå passa på att göra om det hela till ett litet boktips.
Det är nämligen så vilsamt med Carlo Brunetti. När blodet flyter hejdlöst i andra deckare, när skotten kommer lika tätt som dropparna i ett störtregn, när grymheterna blir ofattbart raffinerade bjuder den här italienske polisen på filosofiska funderingar. Man kan inte ens vara säker på att boven åker fast innan det är dags att slå igen pärmarna. Brunetti vet när övermakten inte går att manövrera ut, han har också fått lära sig aceptera att korruption är en maktfaktor som överträffar det mesta. Bitvis känns det som riktig, seriös samhällskritik utan att bli pretentiöst eller tråkigt.
Annars finns vissa likheter med klassikern Maigret: förtjusningen över god mat, inte minst. Brunetti gillar dessutom opera, och så har han en intressant familj bestående av en intellektuell hustru och två tonårsbarn som bjuder på ett och annat litet sidoproblem som vi tonårsföräldrar kan ta till oss särskilt.
Donna Leon själv härstammar från USA och skriver på engelska, men hennes kunskaper om och kärlek till Italien, Venedig och det italienska är enorma.
Den dag hon verkligen går i graven blir tomt på vaporetton när Brunetti inte går ombord igen. Venedig kommer att förlora en del av sin själ.
Men än så länge är Donna Leon bara 63 år och det kan säkert bli en hel del nya äventyr med kommissarie Brunetti, som stannar till på väg till kontoret för ett litet glas eller en kaffe. Sedan tar han en sväng förbi Signorina Elettras skrivbord innan han slår sig ned vid sitt eget och ringer till Vianello för att diskutera en ny teori om ett ouppklarat brott.
Något att se fram emot.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 13, 2005
En stor förlust för Venedig - och oss
Här skrev jag tidigare i dag om Donna Leon.
Trodde att hon dött.
Det stod så i Svenska Dagbladet.
Men nu när jag hade lite mer tid och skulle läsa artikeln ordentligt är den borta.
Fråga till svd:s webmaster om varför artikeln försvunnit gav nyss detta svar:
Donna Leon lever. Uppgiften i Cordelia Edvardsons kolumn i att deckarförfattaren Donna Leon skulle vara död är felaktig. SvD beklagar detta misstag.
Den 63-åriga amerikanskan Donna Leon är bosatt i Venedig där hennes böcker också utspelar sig med kommissarie Brunetti som huvudperson. Åtta böcker finns på svenska. Den senaste, "Dödlig dos", kom ut i augusti på Forum förlag. Donna Leon är framgångsrik i många länder utanför Italien, men finns inte översatt till italienska – möjligen beroende på att hon i sina böcker är mycket kritisk till det italienska rättsväsendet och därför vill förbli relativt anonym i sitt nuvarande hemland.
Jag kan bara instämma i beklagandet.
Samt glädja mig åt att få träffa kommissarie Brunetti igen, i nya sammanhang.
Trodde att hon dött.
Det stod så i Svenska Dagbladet.
Men nu när jag hade lite mer tid och skulle läsa artikeln ordentligt är den borta.
Fråga till svd:s webmaster om varför artikeln försvunnit gav nyss detta svar:
Donna Leon lever. Uppgiften i Cordelia Edvardsons kolumn i att deckarförfattaren Donna Leon skulle vara död är felaktig. SvD beklagar detta misstag.
Den 63-åriga amerikanskan Donna Leon är bosatt i Venedig där hennes böcker också utspelar sig med kommissarie Brunetti som huvudperson. Åtta böcker finns på svenska. Den senaste, "Dödlig dos", kom ut i augusti på Forum förlag. Donna Leon är framgångsrik i många länder utanför Italien, men finns inte översatt till italienska – möjligen beroende på att hon i sina böcker är mycket kritisk till det italienska rättsväsendet och därför vill förbli relativt anonym i sitt nuvarande hemland.
Jag kan bara instämma i beklagandet.
Samt glädja mig åt att få träffa kommissarie Brunetti igen, i nya sammanhang.
onsdag, oktober 12, 2005
Hemma hos på Irland
Så här års är det högtidliga tillkännagivanden av priser som gäller.
Årets Booker-pris har gått till romanen "The Sea" av John Banville.
Inte någon jag känner till.
Men det är en skildring av barndom på Irland. Alltså behöver jag inte läsa den. Kan inte finnas något att berätta som jag inte redan känner till i just den nischen!
Det fanns en tid när jag tänkte läsa engelska på universitetet. Och då visste jag på förhand exakt vad min uppsats skulle handla om, oavsett nivå: den skulle handla om hur det irländska familjelivet ter sig. Min expertis är hämtad från bokhyllan, och eftersom samstämmigheten i skildringarna är så stor är jag helt enkelt övertygad om att jag vet sanningen…
Finns det något annat land som kan bjuda på så många barndomsskildringar, åtminstone i relation till befolkningsstorleken? Jag vet naturligtvis inte det sanna svaret, men dristar mig till att påstå att det gör det inte.
”Cider med Rosie” av Laurie Lee är en gammal klassiker, som jag vid det här laget i det närmaste glömt bort. ”Dubliners” av James Joyce kom jag aldrig igenom. Men när Edna O´Brien kom med ”Flicka med gröna ögon” var jag helt såld och missade sen inte en enda av hennes romaner på många år. Christy Browns ”Down all the days” som så småningom blev film med titeln ”My left foot” är fortfarande en av de mest fascinerande historier jag läst – om pojken som svårt handikappad satt i en papplåda på köksgolvet därför att hans mamma vägrade lämna bort honom, vägrade tro att han var ”dum”. Hon fick rätt, han blev succéförfattare, men vägen dit var förstås lång.
Roddy Doyle har också blivit filmatiserad i flera omgångar, med "The Committments" till exempel.
På senare år har Marian Keyes spätt på med singeltjejer som pendlar mellan London och den irländska hemmafronten. Väl tillbaka på sin mammas gata faller de snabbt in i mönstret.
Nuola O´Farlain skrev självbiografiskt om en stor syskonskara där flera ärvde faderns usla karaktär.
”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank Mc Court blev en bästsäljare med sjukdom, misär och välgörenhetstanter som stadiga beståndsdelar.
Det finns fler, många fler.
Somligt har jag alltså tyckt mycket bra om, annat har känts mindre läsvärt. Sammantaget känns det i alla fall som att jag fått nog av sorten.
Vad har de då gemensamt, alla dessa böcker med irländsk bakgrund?
Jo en märkvärdigt enhetlig beskrivning av hur vardagen tett sig i en ”typisk” familj. Det vill säga: mamma sliter ont och får stå ut med allt, tomt i skafferiet, misshandel, inga kläder, inget kol till kaminen.
Pappa är tokig i öl och sprit och skickar regelbundet barnen till puben för att hämta dricka, fast bara de kvällar han inte själv orkat släpa sig dit. När han gör det super han snabbt upp hela lönen och kommer hem utan en penny till den där stackars hustrun som än en gång får borsta ihop mjölresterna på hyllan innan hon försöker handla ett par ägg på krita. Hon får ofta avslag på sin begäran förstås, det skulle inte vara irländskt familjeliv annars. Och i brist på mat hänger örfilen i luften som på beställning.
Till råga på allt är fönstren dragiga, tapeterna spruckna. Taket läcker. Föga hjälper det då att frun i huset skurar golvet tills knäna ömmar och knogarna är skinnflådda.
Ungarna är många, de fryser alltid, de är magra, de har alltid våta fötter, de får en hel del stryk och möter de någon gång lite vänlighet blir de misstänksamma och vågar inte njuta, eftersom det antagligen kommer surt efter.
Någon i syskonskaran blir för evigt förtappad och obotlig alkoholist (konstigt vore det ju annars) och långvarig hosta visar sig inte sällan vara en dödlig lungsjukdom.
Enstaka morsor pallar inte för trycket utan tar också till flaskan, vilket ofelbart gör äldsta dottern till martyr eftersom hon redan i 12-årsåldern får ta hand om alla småsyskonen så gott det går.
Och eftersom det aldrig finns pengar till ens det nödvändigaste finns det ju givetvis inte heller pengar till nöjen. Vilket betyder att den enda fritidssysselsättning som både är kul och gratis utövas i den spritångande sängkammaren. Resultat: ännu fler barn – och ännu större misär.
Så där.
Nu behöver inte du heller läsa årets Booker-pristagare.
I morgon får vi dessutom veta vem som får Nobels litteraturpris.
Fattas bara att en irländsk barndomsskildrare tar hem det.
Om någon hörs utropa ÄNTLIGEN så är det nog inte jag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och om du ändå råkar läsa The Sea och finna att jag har alldeles fel kan du väl mejla mig? DS
UPPDATERAT:
Jag har läst Banvilles "The Sea". Den var faktiskt mycket läsvärd! DS
Årets Booker-pris har gått till romanen "The Sea" av John Banville.
Inte någon jag känner till.
Men det är en skildring av barndom på Irland. Alltså behöver jag inte läsa den. Kan inte finnas något att berätta som jag inte redan känner till i just den nischen!
Det fanns en tid när jag tänkte läsa engelska på universitetet. Och då visste jag på förhand exakt vad min uppsats skulle handla om, oavsett nivå: den skulle handla om hur det irländska familjelivet ter sig. Min expertis är hämtad från bokhyllan, och eftersom samstämmigheten i skildringarna är så stor är jag helt enkelt övertygad om att jag vet sanningen…
Finns det något annat land som kan bjuda på så många barndomsskildringar, åtminstone i relation till befolkningsstorleken? Jag vet naturligtvis inte det sanna svaret, men dristar mig till att påstå att det gör det inte.
”Cider med Rosie” av Laurie Lee är en gammal klassiker, som jag vid det här laget i det närmaste glömt bort. ”Dubliners” av James Joyce kom jag aldrig igenom. Men när Edna O´Brien kom med ”Flicka med gröna ögon” var jag helt såld och missade sen inte en enda av hennes romaner på många år. Christy Browns ”Down all the days” som så småningom blev film med titeln ”My left foot” är fortfarande en av de mest fascinerande historier jag läst – om pojken som svårt handikappad satt i en papplåda på köksgolvet därför att hans mamma vägrade lämna bort honom, vägrade tro att han var ”dum”. Hon fick rätt, han blev succéförfattare, men vägen dit var förstås lång.
Roddy Doyle har också blivit filmatiserad i flera omgångar, med "The Committments" till exempel.
På senare år har Marian Keyes spätt på med singeltjejer som pendlar mellan London och den irländska hemmafronten. Väl tillbaka på sin mammas gata faller de snabbt in i mönstret.
Nuola O´Farlain skrev självbiografiskt om en stor syskonskara där flera ärvde faderns usla karaktär.
”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank Mc Court blev en bästsäljare med sjukdom, misär och välgörenhetstanter som stadiga beståndsdelar.
Det finns fler, många fler.
Somligt har jag alltså tyckt mycket bra om, annat har känts mindre läsvärt. Sammantaget känns det i alla fall som att jag fått nog av sorten.
Vad har de då gemensamt, alla dessa böcker med irländsk bakgrund?
Jo en märkvärdigt enhetlig beskrivning av hur vardagen tett sig i en ”typisk” familj. Det vill säga: mamma sliter ont och får stå ut med allt, tomt i skafferiet, misshandel, inga kläder, inget kol till kaminen.
Pappa är tokig i öl och sprit och skickar regelbundet barnen till puben för att hämta dricka, fast bara de kvällar han inte själv orkat släpa sig dit. När han gör det super han snabbt upp hela lönen och kommer hem utan en penny till den där stackars hustrun som än en gång får borsta ihop mjölresterna på hyllan innan hon försöker handla ett par ägg på krita. Hon får ofta avslag på sin begäran förstås, det skulle inte vara irländskt familjeliv annars. Och i brist på mat hänger örfilen i luften som på beställning.
Till råga på allt är fönstren dragiga, tapeterna spruckna. Taket läcker. Föga hjälper det då att frun i huset skurar golvet tills knäna ömmar och knogarna är skinnflådda.
Ungarna är många, de fryser alltid, de är magra, de har alltid våta fötter, de får en hel del stryk och möter de någon gång lite vänlighet blir de misstänksamma och vågar inte njuta, eftersom det antagligen kommer surt efter.
Någon i syskonskaran blir för evigt förtappad och obotlig alkoholist (konstigt vore det ju annars) och långvarig hosta visar sig inte sällan vara en dödlig lungsjukdom.
Enstaka morsor pallar inte för trycket utan tar också till flaskan, vilket ofelbart gör äldsta dottern till martyr eftersom hon redan i 12-årsåldern får ta hand om alla småsyskonen så gott det går.
Och eftersom det aldrig finns pengar till ens det nödvändigaste finns det ju givetvis inte heller pengar till nöjen. Vilket betyder att den enda fritidssysselsättning som både är kul och gratis utövas i den spritångande sängkammaren. Resultat: ännu fler barn – och ännu större misär.
Så där.
Nu behöver inte du heller läsa årets Booker-pristagare.
I morgon får vi dessutom veta vem som får Nobels litteraturpris.
Fattas bara att en irländsk barndomsskildrare tar hem det.
Om någon hörs utropa ÄNTLIGEN så är det nog inte jag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och om du ändå råkar läsa The Sea och finna att jag har alldeles fel kan du väl mejla mig? DS
UPPDATERAT:
Jag har läst Banvilles "The Sea". Den var faktiskt mycket läsvärd! DS
Otrohet till döds
30 miljoner människor har dött i Aids.
Chefen för smittskyddsenheten, Lars Olof Kallings, konstaterade i P1 i morse, att Aids-epidemin i världen har genomgått en dramatisk förändring. Från att ha varit en sjukdom som i första hand spritts mellan homosexuella män är det nu en plåga som drabbar monogama kvinnor, företrädesvis i utvecklingsländer.
Kvinnorna har smittats med hiv av sina män, som varit otrogna.
Straffet för otrohet blir med andra ord döden. För hustrun.
Fick inte plötsligt ordet otrohet en ny dimension?
Copyright Klimakteriehäxan
Chefen för smittskyddsenheten, Lars Olof Kallings, konstaterade i P1 i morse, att Aids-epidemin i världen har genomgått en dramatisk förändring. Från att ha varit en sjukdom som i första hand spritts mellan homosexuella män är det nu en plåga som drabbar monogama kvinnor, företrädesvis i utvecklingsländer.
Kvinnorna har smittats med hiv av sina män, som varit otrogna.
Straffet för otrohet blir med andra ord döden. För hustrun.
Fick inte plötsligt ordet otrohet en ny dimension?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 11, 2005
Kalaskul?
Det finns ett gammalt talesätt som säger att små barn är det samma som små problem, medan stora barn betyder stora problem.
Jag tror att jag börjar fatta vad som avses.
Men även om oron för allt som kan hända med de stora små barnen är av ett okuvligt slag, så finns det ett och annat elände man trots allt slipper efter en viss ålder.
Som till exempel barnkalas.
Barnkalas.
Ett sjusärdeles laddat ord.
Det rymmer mängder av förväntningar, hopp, drömmar.
Oj så roligt det ska bli!
Och så alla förberedelserna.
Vem ska vi bjuda? Kommer alla? Får barnet presenter, och i så fall vad då för presenter? Är någon allergisk? Äter alla tårta? Vad ska vi leka? Måste mammor och pappor också bjudas? Vem ska hitta på tävlingarna? Ska vi servera korv? Måste vi bjuda på cola? Hur stor ska godispåsen vara? Hur dags ska det börja? OCH HUR SNART KAN DET SLUTA?
Jag drar mig till minnes året som vi slog ihop våra två augustibarns fest till en enda. Men alla gäster hade inte förstått hur det låg till, så bara ett födelsedagsbarn fick paket.
En gång hade vi kalaset på gården i strålande sensommarväder. Allt gick bra tills grabbarna skulle tävla i vem som var starkast. Jag såg min son, festföremålet, puckla på en dagiskompis som om han aldrig gjort något annat – fast det mig veterligen var allra första gången det uppstod handgripligheter. Gräsfläckarna spred sig som pesten, fredsmäklandet var inte enkelt men lyckades väl ändå till slut.
Klasskompisen Oscar tordes inte låta pappa gå hem – i porten bredvid – utan faderskapet fick sitta inklämd vid barnbordet medan sonen tårögd höll en hand på pappas knä samtidigt som han slevade i sig tårta med den andra.
Lilla Jannika som prompt ville ta med sig presenten hon uppvaktat med när det var dags att gå hem. Fler tårar.
Den outhärdligt pratsamma mamman som stod kvar i en evighet i köket och konverserade, fast jag hade alldeles fullt upp med bordsserveringen, ordningsfrågorna och lekprogrammet.
Mumietävlingen när ett barn skulle rullas in i toapapper av ett annat. Det tvåmannalag som fick mumien klar snabbast vann.
-Men mamma, hur kunde du låta mej tävla med Johan, sa dottern förebrående, du vet ju att han är minst!
Hon ville förstås vinna tävlingen själv, det var ju ändå hennes kalas.
Peter som över huvud taget aldrig ville vara med på någon organiserad aktivitet.
Lena som letade upp en bok och satte sig med den i ett hörn och inte gick att locka fram.
För att inte tala om den gången när vi hade skattjakten utomhus. Ledtråd efter ledtråd fick de små liven att rusa runt i stora cirklar, fram och tillbaka, hit och dit. Så till sist, när ingen ny ledtråd fanns, tog min man av sig ryggsäcken i vilken alla godispåsarna fanns. Han hade haft den på sig hela tiden medan han vallat runt barnaskaran i jaktspåret. Ungarna blev skitsura. Och vi som hade tyckt att det var en sådan himla bra idé!
Så plötsligt var det aldrig mera tal om födelsedagskalas. Det bara dog ut, tvärdog. Och ingen kunde vara gladare än jag.
Vi, det vill säga dottern, har haft någon tjejmiddag. Några speciella kompisar dyker ofta upp på födelsedagen, eller en annan dag som passar bättre.
När sonen fyllde arton vällde en halv armé grabbar in och det kändes hur kul som helst, som tur var fanns det riktigt gott om tårta…
Men de där eländiga barnkalasen, de saknar jag inte.
Fast nästa år när min förstfödde blir tjugo, då kanske det är kalasdags igen?
Med den lilla skillnaden att de klarar lekarna själva, och mamma får inte vara med ens på ett hörn.
Utom med tårtan. Den får jag nog baka – och det gör jag så gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tror att jag börjar fatta vad som avses.
Men även om oron för allt som kan hända med de stora små barnen är av ett okuvligt slag, så finns det ett och annat elände man trots allt slipper efter en viss ålder.
Som till exempel barnkalas.
Barnkalas.
Ett sjusärdeles laddat ord.
Det rymmer mängder av förväntningar, hopp, drömmar.
Oj så roligt det ska bli!
Och så alla förberedelserna.
Vem ska vi bjuda? Kommer alla? Får barnet presenter, och i så fall vad då för presenter? Är någon allergisk? Äter alla tårta? Vad ska vi leka? Måste mammor och pappor också bjudas? Vem ska hitta på tävlingarna? Ska vi servera korv? Måste vi bjuda på cola? Hur stor ska godispåsen vara? Hur dags ska det börja? OCH HUR SNART KAN DET SLUTA?
Jag drar mig till minnes året som vi slog ihop våra två augustibarns fest till en enda. Men alla gäster hade inte förstått hur det låg till, så bara ett födelsedagsbarn fick paket.
En gång hade vi kalaset på gården i strålande sensommarväder. Allt gick bra tills grabbarna skulle tävla i vem som var starkast. Jag såg min son, festföremålet, puckla på en dagiskompis som om han aldrig gjort något annat – fast det mig veterligen var allra första gången det uppstod handgripligheter. Gräsfläckarna spred sig som pesten, fredsmäklandet var inte enkelt men lyckades väl ändå till slut.
Klasskompisen Oscar tordes inte låta pappa gå hem – i porten bredvid – utan faderskapet fick sitta inklämd vid barnbordet medan sonen tårögd höll en hand på pappas knä samtidigt som han slevade i sig tårta med den andra.
Lilla Jannika som prompt ville ta med sig presenten hon uppvaktat med när det var dags att gå hem. Fler tårar.
Den outhärdligt pratsamma mamman som stod kvar i en evighet i köket och konverserade, fast jag hade alldeles fullt upp med bordsserveringen, ordningsfrågorna och lekprogrammet.
Mumietävlingen när ett barn skulle rullas in i toapapper av ett annat. Det tvåmannalag som fick mumien klar snabbast vann.
-Men mamma, hur kunde du låta mej tävla med Johan, sa dottern förebrående, du vet ju att han är minst!
Hon ville förstås vinna tävlingen själv, det var ju ändå hennes kalas.
Peter som över huvud taget aldrig ville vara med på någon organiserad aktivitet.
Lena som letade upp en bok och satte sig med den i ett hörn och inte gick att locka fram.
För att inte tala om den gången när vi hade skattjakten utomhus. Ledtråd efter ledtråd fick de små liven att rusa runt i stora cirklar, fram och tillbaka, hit och dit. Så till sist, när ingen ny ledtråd fanns, tog min man av sig ryggsäcken i vilken alla godispåsarna fanns. Han hade haft den på sig hela tiden medan han vallat runt barnaskaran i jaktspåret. Ungarna blev skitsura. Och vi som hade tyckt att det var en sådan himla bra idé!
Så plötsligt var det aldrig mera tal om födelsedagskalas. Det bara dog ut, tvärdog. Och ingen kunde vara gladare än jag.
Vi, det vill säga dottern, har haft någon tjejmiddag. Några speciella kompisar dyker ofta upp på födelsedagen, eller en annan dag som passar bättre.
När sonen fyllde arton vällde en halv armé grabbar in och det kändes hur kul som helst, som tur var fanns det riktigt gott om tårta…
Men de där eländiga barnkalasen, de saknar jag inte.
Fast nästa år när min förstfödde blir tjugo, då kanske det är kalasdags igen?
Med den lilla skillnaden att de klarar lekarna själva, och mamma får inte vara med ens på ett hörn.
Utom med tårtan. Den får jag nog baka – och det gör jag så gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 10, 2005
Många frågor - inga svar
Malmö Stadsbibliotek gjorde det, någon gång i somras.
Ja, det var inte alldeles unikt, samma sak lär ha provats på andra håll tidigare och dök dessutom upp i en variant på bokmässan nyligen, men det var just det här i Malmö jag råkade få höra talas om.
Man kunde gå till bibblan som erbjöd en originell utlåningsverksamhet. Man kunde få låna en människa.
Utbudet var relativt stort. På menyn fanns afrikaner, poliser, muslimer, journalister, samer och ytterligare några olika sorters representanter för minoriteter eller folkgrupper som kunde tänkas vara intressanta för en bred allmänhet.
Alla talade inte skånska, men den bristen fick intresserade stå ut med.
Min fantasi sattes genast i rörelse.
Vad för sorts medmänniska skulle jag ha velat låna?
Det första som faller mig i tankarna är självklart en städerska – men hade den kategorin funnits hade de naturligtvis lånats ut allra först och tagit slut med en gång.
En duktig kock hade inte heller varit dumt.
Fast jag inser ju vid närmare eftertanke att sådana egoistiska skäl för ett litet lån inte omfattades av de av stadsbiblioteket fastlagda principerna.
Man fick ju faktiskt inte ta hem den där människan man bad att få låna.
Och tur var väl det.
Bibliotekslån är fortfarande gratis. Hela operationen kunde ha tagit formen av ett jättejippo som sponsrade fula gubbar, städovilliga damer och aggressionsstinna personer som sökte en slagpåse att ta ut ilskan på.
Vid närmare eftertanke har jag i alla fall kommit fram till vad jag verkligen borde ha bett att få låna – om tillfälle bjöds.
En tonåring.
En meddelsam, uppriktig, sanningssägande, alldeles äkta tonåring.
Varför då? Jo för att ställa alla frågor till, både de som aldrig får något svar – och de som man aldrig vågar ställa, kanske för att man är rädd för vad svaret skulle kunna bli.
Som till exempel: Vad gör ni? Hur räcker dina pengar? Har du klottrat? Tänker du pröva analsex – eller har du redan gjort det? Knarkar dina kompisar? Har du provat? Röker du? Hur många öl kan du dra i dig på en kväll? Varför går ni aldrig och dansar? Hur länge har du suttit vid datorn i ett enda sträck? Har du porrtidningar? Vem skaffar sprit åt er om ni vill ha? Ljuger du? Hur ofta har du känt dig skrämd och rädd ute på stan?
Det skulle kunna bli ett upplysande möte.
Kanske alltför omtumlande för en ängslig tonårsmamma.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, det var inte alldeles unikt, samma sak lär ha provats på andra håll tidigare och dök dessutom upp i en variant på bokmässan nyligen, men det var just det här i Malmö jag råkade få höra talas om.
Man kunde gå till bibblan som erbjöd en originell utlåningsverksamhet. Man kunde få låna en människa.
Utbudet var relativt stort. På menyn fanns afrikaner, poliser, muslimer, journalister, samer och ytterligare några olika sorters representanter för minoriteter eller folkgrupper som kunde tänkas vara intressanta för en bred allmänhet.
Alla talade inte skånska, men den bristen fick intresserade stå ut med.
Min fantasi sattes genast i rörelse.
Vad för sorts medmänniska skulle jag ha velat låna?
Det första som faller mig i tankarna är självklart en städerska – men hade den kategorin funnits hade de naturligtvis lånats ut allra först och tagit slut med en gång.
En duktig kock hade inte heller varit dumt.
Fast jag inser ju vid närmare eftertanke att sådana egoistiska skäl för ett litet lån inte omfattades av de av stadsbiblioteket fastlagda principerna.
Man fick ju faktiskt inte ta hem den där människan man bad att få låna.
Och tur var väl det.
Bibliotekslån är fortfarande gratis. Hela operationen kunde ha tagit formen av ett jättejippo som sponsrade fula gubbar, städovilliga damer och aggressionsstinna personer som sökte en slagpåse att ta ut ilskan på.
Vid närmare eftertanke har jag i alla fall kommit fram till vad jag verkligen borde ha bett att få låna – om tillfälle bjöds.
En tonåring.
En meddelsam, uppriktig, sanningssägande, alldeles äkta tonåring.
Varför då? Jo för att ställa alla frågor till, både de som aldrig får något svar – och de som man aldrig vågar ställa, kanske för att man är rädd för vad svaret skulle kunna bli.
Som till exempel: Vad gör ni? Hur räcker dina pengar? Har du klottrat? Tänker du pröva analsex – eller har du redan gjort det? Knarkar dina kompisar? Har du provat? Röker du? Hur många öl kan du dra i dig på en kväll? Varför går ni aldrig och dansar? Hur länge har du suttit vid datorn i ett enda sträck? Har du porrtidningar? Vem skaffar sprit åt er om ni vill ha? Ljuger du? Hur ofta har du känt dig skrämd och rädd ute på stan?
Det skulle kunna bli ett upplysande möte.
Kanske alltför omtumlande för en ängslig tonårsmamma.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 09, 2005
Den idiotsäkra bantningsmetoden
Äntligen.
Äntligen har jag kommit på den.
Metoden som garanterat kan göra en rund och glad människa mindre rund och (alltså) ännu gladare.
Egentligen borde denna upptäckt vara ett självklart Nobel-pris, men årets belöning gick ju till magsårsforskningen, så jag får väl acceptera det och vänta till nästa år på prispengarna.
Men nog är det konstigt att det skulle ta så lång tid, så många prov, så oändligt långa testserier, så krävande experiment för att komma fram till det ultimata resultatet.
Och alla dessa dags-, vecko- och månadstidningar, som i decennier levt på att uppmuntra jakten på de onödiga kalorierna, de borde också ha fattat galoppen för länge sedan och ägnat sin energi till artiklar på andra livsavgörande ämnesområden.
Men nej, det blev alltså jag som kom på det.
Metoden är inte bara idiotsäker, den är busenkel också.
Frukost: ät som du brukar, havregrynsgröt, någon frukt, kanske macka, ett ägg ibland.
Lunch: samma gamla matlåda som du brukar ha, eller en sallad från närmsta fik. Yoghurt när fantasin är slut och lunchmatsalen för långt bort.
Middag: det är här vi sätter in stöten.
Och går på lyxrestaurang. Fram med matsedeln!
Tveka inte inför en trerätters meny. Det kan också vara värt besväret att gå på ännu fler rätter.
Så här såg det ut härom kvällen:
Lite plock i väntan på beslut om huvudrätten skulle bli kött eller fisk kom först. En bit florstunn, centimeterbred och fingerlång pizzasmakande krispig sak. Jag skulle uppskatta vikten till ett gram. Rökta mandlar, cirka tre stycken per person. Och så karamelliserade solrosfrön, ungefär åtta stycken till var och en runt bordet.
Förrätten var en fluffig äggröra smaksatt med tryffel och rökt ål. En matsked per portion, och i botten på min en smula av något som kan ha varit ål.
Jag valde kött till varmrätt, hjortrygg. Fick tre små fina bitar med en blomkålssak som tillbehör. Tänk er en halv tändsticksask av minsta Solstickan-modell och ni har storleken. Dessutom en puré som uppgavs bestå av kantareller och något mer som jag glömt, upplagt som av en mästares målarpensel för att ge hjorten rätt inramning.
Den som väntade på potatisen väntade förgäves, men det som serverades var jättegott.
Till dessert fick vi fyra anrättningar som jag skulle vilja kalla smakprover: hjortronshot, kanske två centiliter, en liten kub hallonmarmelad, en pyttekula chokladtryffel och en ännu mycket mindre aning av choklad med mintsmak, på en träpinne.
Blev jag mätt? Inte särskilt. Men inte gick jag upp i vikt heller.
Det är naturligtvis det som är hemligheten.
Här har man gått och undrat i åratal hur filmstjärnor, prinsessor, mannekänger, tjusiga fruntimmer över huvud taget, bär sig åt för att både gå på massor av galamiddagar och hålla den slanka linjen.
Jo, de har ingått en hemlig pakt med alla världens stjärnkockar.
Grundregeln är: ju finare middag, desto mindre mat. Gäller bara att sätta det i system.
Helt enkelt den idiotsäkra bantningsmetoden: inta din middag på lyxrestaurang och du kan glömma allt snack om glykemiskt index, kalorier, kilojoule, kolhydrater och omega 3. För äter man så små portioner kan man lugnt stoppa i sig varenda smula.
Det blir ändå nästan ingenting.
Men det finns förstås ett litet men dock problem med den här metoden: den blir rätt dyr.
Det gäller alltså att hitta någon som bjuder och betalar, för annars är man snart tillbaka på blodpuddingen igen. Och den kryllar verkligen av socker, fett och kalorier!
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen har jag kommit på den.
Metoden som garanterat kan göra en rund och glad människa mindre rund och (alltså) ännu gladare.
Egentligen borde denna upptäckt vara ett självklart Nobel-pris, men årets belöning gick ju till magsårsforskningen, så jag får väl acceptera det och vänta till nästa år på prispengarna.
Men nog är det konstigt att det skulle ta så lång tid, så många prov, så oändligt långa testserier, så krävande experiment för att komma fram till det ultimata resultatet.
Och alla dessa dags-, vecko- och månadstidningar, som i decennier levt på att uppmuntra jakten på de onödiga kalorierna, de borde också ha fattat galoppen för länge sedan och ägnat sin energi till artiklar på andra livsavgörande ämnesområden.
Men nej, det blev alltså jag som kom på det.
Metoden är inte bara idiotsäker, den är busenkel också.
Frukost: ät som du brukar, havregrynsgröt, någon frukt, kanske macka, ett ägg ibland.
Lunch: samma gamla matlåda som du brukar ha, eller en sallad från närmsta fik. Yoghurt när fantasin är slut och lunchmatsalen för långt bort.
Middag: det är här vi sätter in stöten.
Och går på lyxrestaurang. Fram med matsedeln!
Tveka inte inför en trerätters meny. Det kan också vara värt besväret att gå på ännu fler rätter.
Så här såg det ut härom kvällen:
Lite plock i väntan på beslut om huvudrätten skulle bli kött eller fisk kom först. En bit florstunn, centimeterbred och fingerlång pizzasmakande krispig sak. Jag skulle uppskatta vikten till ett gram. Rökta mandlar, cirka tre stycken per person. Och så karamelliserade solrosfrön, ungefär åtta stycken till var och en runt bordet.
Förrätten var en fluffig äggröra smaksatt med tryffel och rökt ål. En matsked per portion, och i botten på min en smula av något som kan ha varit ål.
Jag valde kött till varmrätt, hjortrygg. Fick tre små fina bitar med en blomkålssak som tillbehör. Tänk er en halv tändsticksask av minsta Solstickan-modell och ni har storleken. Dessutom en puré som uppgavs bestå av kantareller och något mer som jag glömt, upplagt som av en mästares målarpensel för att ge hjorten rätt inramning.
Den som väntade på potatisen väntade förgäves, men det som serverades var jättegott.
Till dessert fick vi fyra anrättningar som jag skulle vilja kalla smakprover: hjortronshot, kanske två centiliter, en liten kub hallonmarmelad, en pyttekula chokladtryffel och en ännu mycket mindre aning av choklad med mintsmak, på en träpinne.
Blev jag mätt? Inte särskilt. Men inte gick jag upp i vikt heller.
Det är naturligtvis det som är hemligheten.
Här har man gått och undrat i åratal hur filmstjärnor, prinsessor, mannekänger, tjusiga fruntimmer över huvud taget, bär sig åt för att både gå på massor av galamiddagar och hålla den slanka linjen.
Jo, de har ingått en hemlig pakt med alla världens stjärnkockar.
Grundregeln är: ju finare middag, desto mindre mat. Gäller bara att sätta det i system.
Helt enkelt den idiotsäkra bantningsmetoden: inta din middag på lyxrestaurang och du kan glömma allt snack om glykemiskt index, kalorier, kilojoule, kolhydrater och omega 3. För äter man så små portioner kan man lugnt stoppa i sig varenda smula.
Det blir ändå nästan ingenting.
Men det finns förstås ett litet men dock problem med den här metoden: den blir rätt dyr.
Det gäller alltså att hitta någon som bjuder och betalar, för annars är man snart tillbaka på blodpuddingen igen. Och den kryllar verkligen av socker, fett och kalorier!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, oktober 07, 2005
Victor
17-årige stockholmsgrabben Victor försvann spårlöst i fredags, för en vecka sedan.
Ganska snart försvann han också från tidningarnas nyhetssidor, eftersom det enligt polisen ”bara handlade om ett vanligt försvinnande”.
Bara.
I dag är Victor tillbaka i rubrikerna igen.
Man har hittat en kropp i Nybroviken, och mycket tyder på att det är han, även om det officiellt ännu inte är så.
”Bara ett vanligt försvinnande”.
Visshet – bättre än ovisshet?
Copyright Klimakteriehäxan
Ganska snart försvann han också från tidningarnas nyhetssidor, eftersom det enligt polisen ”bara handlade om ett vanligt försvinnande”.
Bara.
I dag är Victor tillbaka i rubrikerna igen.
Man har hittat en kropp i Nybroviken, och mycket tyder på att det är han, även om det officiellt ännu inte är så.
”Bara ett vanligt försvinnande”.
Visshet – bättre än ovisshet?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 06, 2005
Victor och ovissheten
Victor är fortfarande borta.
Nu har det nästan gått en vecka sedan sista livstecknet.
Ikväll blev hans frånvaro plötsligt mera påtaglig. Jag fick veta detaljer om honom, den 17-årige pojken som jag förstås inte känner, aldrig träffat. Men han lär ha gått i samma skola som mina barn i högstadiet.
Jag stod på hållplatsen och väntade på bussen, när jag plötsligt såg att på väggen bakom mig satt en hemmagjord affisch upptejpad. Överst rubriken FÖRSVUNNEN.
Bilden på den leende grabben vid mammas sida var utbytt mot två foton på en allvarlig ung man. Och så beskrivningen:
När Victor gick hemifrån var han klädd i svart pullover, blå munkjacka med dragkedja, blåa jeans och vita skor. Victor är ungefär 185 cm lång och smal.
Och han är borta. Spårlöst.
Ett telefonnummer till polisen och ett mobilnummer till någon anhörig står längst ner.
Ringer någon?
Och i så fall med vad för sorts information?
Jag tänker intensivt på hans familj. Deras plåga. Hur får de timmarna att gå? Vad gör man med smärtan? Hur länge ska de vänta? Hur länge kan hoppet leva?
Undrar också varför just detta försvinnande engagerar mig så. Det är ju tyvärr långt ifrån unikt, och det kommer att hända igen. Men Victor är jämnårig med mina barn, han har funnits i deras närhet, han har försvunnit mitt i vår hemstad och jag har mött hans mammas blick – visserligen bara på bild i tidningen, men jag såg mig själv.
Är visshet bättre än ovisshet, som det ibland hävdas?
Jag hoppas intensivt att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har det nästan gått en vecka sedan sista livstecknet.
Ikväll blev hans frånvaro plötsligt mera påtaglig. Jag fick veta detaljer om honom, den 17-årige pojken som jag förstås inte känner, aldrig träffat. Men han lär ha gått i samma skola som mina barn i högstadiet.
Jag stod på hållplatsen och väntade på bussen, när jag plötsligt såg att på väggen bakom mig satt en hemmagjord affisch upptejpad. Överst rubriken FÖRSVUNNEN.
Bilden på den leende grabben vid mammas sida var utbytt mot två foton på en allvarlig ung man. Och så beskrivningen:
När Victor gick hemifrån var han klädd i svart pullover, blå munkjacka med dragkedja, blåa jeans och vita skor. Victor är ungefär 185 cm lång och smal.
Och han är borta. Spårlöst.
Ett telefonnummer till polisen och ett mobilnummer till någon anhörig står längst ner.
Ringer någon?
Och i så fall med vad för sorts information?
Jag tänker intensivt på hans familj. Deras plåga. Hur får de timmarna att gå? Vad gör man med smärtan? Hur länge ska de vänta? Hur länge kan hoppet leva?
Undrar också varför just detta försvinnande engagerar mig så. Det är ju tyvärr långt ifrån unikt, och det kommer att hända igen. Men Victor är jämnårig med mina barn, han har funnits i deras närhet, han har försvunnit mitt i vår hemstad och jag har mött hans mammas blick – visserligen bara på bild i tidningen, men jag såg mig själv.
Är visshet bättre än ovisshet, som det ibland hävdas?
Jag hoppas intensivt att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 05, 2005
När lusen går till attack
Mina ungar har aldrig haft löss.
Det är jag otroligt glad och tacksam för. Fast det är mer tur än skicklighet, det ska medges.
Lynettes grabbar – ja ni vet Lynette i Desperate Housewives – fick löss i skolan i gårdagens avsnitt. Och Lynette fick skulden, enligt den urgamla föreställningen att barn som inte är antiseptiskt rena får löss och sedan ”smittar” resten av klassen.
Men det vore ju inte Lynette om hon inte kunde tackla problemet.
Först fram med luskammen, och sen konfrontation med den elaka morsa som kommit med den ogrundade anklagelsen.
Jag har nog fortfarande luskammen kvar där hemma. För visst hade vi lusattack på dagis. Snabbt till apoteket för inköp av den där fintandade kammen och specialshampo, som inte bara barnen utan också föräldrarna skulle använda. Äckelkänslan var påtaglig: hade vi ohyra?
Kul var det inte, men trots att jag var helt beredd på att hitta en bunt gnetter i de blonda kalufserna kammade jag bokstavligen noll.
Fasan la sig, lössen dog ut och allt var som vanligt igen.
Så småningom har jag förstått att luslarm hör till rutinen igen, mitt i vårt moderna och förhållandevis rena samhälle. I fjol såldes mer än en kvarts miljon lusutrotningsmedel på våra apotek.
Lusen borde höra till historien, men gör det alltså inte.
Min mamma har med avsky i rösten berättat om behandling med sabadillättika, en blandning av ättika och frön från en centralamerikansk liljeväxt som innehåller insektsdödande ämnen. Att få hela huvudet indränkt i den där vätskan var tydligen inte bara illaluktande, det sved ordentligt också. Och så kom skammen därtill, som ett brev på posten
Men när jag gick i skolan var det aldrig tal om huvudlöss. Så de där dagislössen kom faktiskt som en total överraskning.
I dagens Aftonblad skriver Peter Kadhammar en stor artikel om lusens nedgång och fall – och dess återuppståndelse. Han citerar Lubbe Nordströms klassiska bok Lort-Sverige och hur det blev uppror när lössen gick till attack – och hur föräldrarna vägrade skicka sina barn till skolan. Skulle det bli reaktionen i dag skulle hälften av Sveriges skolor få stänga, påstår Kadhammar. Så illa ställt är det alltså!
Och området är fortfarande minerat, det vet jag ju med tanke på min egen reaktion och många andras. Lus är skamligt, sedan kan expertisen säga vad den vill.
Fast nu verkar det som om expertisen börjat vackla.
Kanske är det trots allt vårt fel att lusen är tillbaka.
Våra ungar är för länge på dagis. Vi kammar dem inte. Barnen har fler kontakter än någonsin tidigare, när familjerna levde tätare ihop och reste mindre.
Jaha. Det ÄR vårt fel att lusen gör nya segertåg över Sverige. Och kanske också i resten av i-världen, eftersom Desperate Housewives också drabbats?
Det är bara att skämmas. Och ta fram kammen, kanske?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är jag otroligt glad och tacksam för. Fast det är mer tur än skicklighet, det ska medges.
Lynettes grabbar – ja ni vet Lynette i Desperate Housewives – fick löss i skolan i gårdagens avsnitt. Och Lynette fick skulden, enligt den urgamla föreställningen att barn som inte är antiseptiskt rena får löss och sedan ”smittar” resten av klassen.
Men det vore ju inte Lynette om hon inte kunde tackla problemet.
Först fram med luskammen, och sen konfrontation med den elaka morsa som kommit med den ogrundade anklagelsen.
Jag har nog fortfarande luskammen kvar där hemma. För visst hade vi lusattack på dagis. Snabbt till apoteket för inköp av den där fintandade kammen och specialshampo, som inte bara barnen utan också föräldrarna skulle använda. Äckelkänslan var påtaglig: hade vi ohyra?
Kul var det inte, men trots att jag var helt beredd på att hitta en bunt gnetter i de blonda kalufserna kammade jag bokstavligen noll.
Fasan la sig, lössen dog ut och allt var som vanligt igen.
Så småningom har jag förstått att luslarm hör till rutinen igen, mitt i vårt moderna och förhållandevis rena samhälle. I fjol såldes mer än en kvarts miljon lusutrotningsmedel på våra apotek.
Lusen borde höra till historien, men gör det alltså inte.
Min mamma har med avsky i rösten berättat om behandling med sabadillättika, en blandning av ättika och frön från en centralamerikansk liljeväxt som innehåller insektsdödande ämnen. Att få hela huvudet indränkt i den där vätskan var tydligen inte bara illaluktande, det sved ordentligt också. Och så kom skammen därtill, som ett brev på posten
Men när jag gick i skolan var det aldrig tal om huvudlöss. Så de där dagislössen kom faktiskt som en total överraskning.
I dagens Aftonblad skriver Peter Kadhammar en stor artikel om lusens nedgång och fall – och dess återuppståndelse. Han citerar Lubbe Nordströms klassiska bok Lort-Sverige och hur det blev uppror när lössen gick till attack – och hur föräldrarna vägrade skicka sina barn till skolan. Skulle det bli reaktionen i dag skulle hälften av Sveriges skolor få stänga, påstår Kadhammar. Så illa ställt är det alltså!
Och området är fortfarande minerat, det vet jag ju med tanke på min egen reaktion och många andras. Lus är skamligt, sedan kan expertisen säga vad den vill.
Fast nu verkar det som om expertisen börjat vackla.
Kanske är det trots allt vårt fel att lusen är tillbaka.
Våra ungar är för länge på dagis. Vi kammar dem inte. Barnen har fler kontakter än någonsin tidigare, när familjerna levde tätare ihop och reste mindre.
Jaha. Det ÄR vårt fel att lusen gör nya segertåg över Sverige. Och kanske också i resten av i-världen, eftersom Desperate Housewives också drabbats?
Det är bara att skämmas. Och ta fram kammen, kanske?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 04, 2005
Var är Victor?
17-årige Victor är försvunnen.
Han gick hemifrån i fredags kväll och har inte kommit tillbaka. Det senaste man vet om honom är att hans mobil användes klockan 02.18 på natten mot lördag. Det är nästan fyra dygn sedan.
I tidningarna finns han på bild tillsammans med sin mamma. Där finns tydliga släktdrag, och båda ler glatt mot kameran.
Var är han nu?
Vi är säkert någon miljon som tittar på fotot och tänker samma sak: det kunde vara min unge.
Oron finns där alltid. Min 17-åriga dotter som glömt sig kvar alldeles för länge hos kompisen – det är ju trots allt ingen skola på lördagen. Vem möter hon på en mörk trottoar? Vem dyker upp när hon väntar på nattbussen?
Eller 19-åringen som dragit in till centrum med polarna, petat i sig lite öl och ökat kaxigheten så att den räcker ända från tårna till hårrötterna. Vem hamnar han i gruff med? Och vad kan resultatet bli?
Men detta att ett barn försvinner, det är väl ändå något som bara händer andra?
Det är ju det vi alltid intalar oss. Och så, rätt som det är och alldeles utan varning – som om en varning skulle hjälpa! – händer det ofattbara. Faran nafsar en i hälarna.
Den som eventuellt inte trott att oro och skräck gör fysiskt ont får snabbt besked om motsatsen. Det hugger i magen, hjärtat dansar okontrollerbart, munnen torr som papper, svettkörtlarna går på högfart. Det är ren och skär fasa som rusar runt i kroppen och smärtan kan inte bortförklaras.
Minns nyårsnatten. Utan anledning vaknar jag, det är nästan morgon – men ljuset är tänt. Ont anande hoppar jag ur sängen. Sonens säng är tom. Alla tankar är där på en enda gång. Jag slår hans mobilnummer och hinner tänka på alla mobilsamtal som hamnade hos automatiska svarare när diskoteksbranden i Göteborg slog sönder så många familjer.
Yrvaket svarar han på hundrafemtionde ringningen.
-Men mamma, jag skickade ju ett SMS!
-SMS? Jag har inte fått nåt SMS!
Jag famlar med min mobil och kollar – inget.
Men han är ändå vid liv och till och med talbar. Vilken lycka!
Jag somnar om.
Hans SMS kom fram på nyårsdagens förmiddag. Försenat på grund av överbelastning på linjerna.
Victor, kom hem till mamma!
Vi är många som väntar.
Copyright Klimakteriehäxan
Han gick hemifrån i fredags kväll och har inte kommit tillbaka. Det senaste man vet om honom är att hans mobil användes klockan 02.18 på natten mot lördag. Det är nästan fyra dygn sedan.
I tidningarna finns han på bild tillsammans med sin mamma. Där finns tydliga släktdrag, och båda ler glatt mot kameran.
Var är han nu?
Vi är säkert någon miljon som tittar på fotot och tänker samma sak: det kunde vara min unge.
Oron finns där alltid. Min 17-åriga dotter som glömt sig kvar alldeles för länge hos kompisen – det är ju trots allt ingen skola på lördagen. Vem möter hon på en mörk trottoar? Vem dyker upp när hon väntar på nattbussen?
Eller 19-åringen som dragit in till centrum med polarna, petat i sig lite öl och ökat kaxigheten så att den räcker ända från tårna till hårrötterna. Vem hamnar han i gruff med? Och vad kan resultatet bli?
Men detta att ett barn försvinner, det är väl ändå något som bara händer andra?
Det är ju det vi alltid intalar oss. Och så, rätt som det är och alldeles utan varning – som om en varning skulle hjälpa! – händer det ofattbara. Faran nafsar en i hälarna.
Den som eventuellt inte trott att oro och skräck gör fysiskt ont får snabbt besked om motsatsen. Det hugger i magen, hjärtat dansar okontrollerbart, munnen torr som papper, svettkörtlarna går på högfart. Det är ren och skär fasa som rusar runt i kroppen och smärtan kan inte bortförklaras.
Minns nyårsnatten. Utan anledning vaknar jag, det är nästan morgon – men ljuset är tänt. Ont anande hoppar jag ur sängen. Sonens säng är tom. Alla tankar är där på en enda gång. Jag slår hans mobilnummer och hinner tänka på alla mobilsamtal som hamnade hos automatiska svarare när diskoteksbranden i Göteborg slog sönder så många familjer.
Yrvaket svarar han på hundrafemtionde ringningen.
-Men mamma, jag skickade ju ett SMS!
-SMS? Jag har inte fått nåt SMS!
Jag famlar med min mobil och kollar – inget.
Men han är ändå vid liv och till och med talbar. Vilken lycka!
Jag somnar om.
Hans SMS kom fram på nyårsdagens förmiddag. Försenat på grund av överbelastning på linjerna.
Victor, kom hem till mamma!
Vi är många som väntar.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 03, 2005
Hurra för Harriet!
Det är ju hos frissan som vi inhämtar det vi vill veta om våra kändisar. Plus en hel del som vi faktiskt inte alls vill höra talas om.
Inte sant?
Jag borde nog gå till frissan snart, dels för att bli klippt, dels för att uppdatera mig på det senaste skvallret. Men när jag väl sitter där med en bunt kolorerad veckopress i knät brukar det i själva verket inte vara särskilt mycket jag ids läsa. Strunt och påhitt kan man nog kalla det mesta, utan att riskera att ljuga.
Men för den som vill veta hur det kan gå till i kändisvärlden finns nu en bok som bjuder på massor av anekdoter, i harmonisk samklang med kulturnotiser och en stor portion humor.
Jag har nämligen läst en av höstens hetaste nyutgivna böcker: Harriet Anderssons memoarer.
Och jag garanterar att om du läser den kommer du inte att ha tråkigt!
Harriet bjuder på sig själv, på sina kärlekshistorier, på filmminnen, på kloka tankar och på många leenden. Visserligen har hon inte skrivit själv, det är en intervjubok och hennes samtalspartner och skriftlige uttolkare är filmjournalisten Jan Lumholdt, men det är hennes bok fullt ut. Han har av allt att döma låtit Harriet komma till tals utan omskrivningar, man liksom hör hennes röst medan man läser. Och det är en äkta bladvändare!
För även om jag har svårt för silikondalarnas representation på löpsedlar och i veckopressen, så kan jag inte förneka att Mysteriet/Mannen Ingmar Bergman kittlar min nyfikenhet.
Vad är det han har – eller snarare hade – som gjorde att han kunde välja och vraka bland damerna i decennier?
Jo, en domptör var han. Svartsjuk som få. Och ändå fick Harriet honom att blekna när hon vid deras första tête-a-tête – hon iklädd bara en stor stickad tröja som nätt och jämnt täckte muttan (Harriets ord!) – gäckande undrar om han verkligen inte ”pallar en slät”. Ingmar är rätt många år äldre och man får anta att den unga damens frimodighet och skönhet blev mycket till och med för honom.
Det där mötet ägde rum under inspelningen av ”Sommaren med Monica” – den filmen borde jag hyra, jag är inte helt säker på att jag sett den, för den var väl barnförbjuden när det begav sig och då kom inte jag in. Men stillbilderna har ju etsat sig in i minnet, inte bara på mig utan på folk över hela världen…
Harriet är i dag 73 år, vilket ingen kan tro som ser henne, och en skarpögd och minnesgod berättare. Fast hon har inte varit särskilt synlig i press och tv-soffor. Det blev förstås ändring på det nu, när boken ska säljas. Jag har sett henne i flera tv-program och hon har varit lysande. På bokmässan var hon stekhet – kön till salen där hon framträdde var svindlande, vindlande lång, och publiken blev säkert nöjd.
I boken får man förstås veta mycket mer än vad hon hinner berätta i en intervju. Per Oscarsson övergav hon för Bergman, Gunnar Hellström misshandlade henne, den skånske lantbrukarens/makens familj accepterade henne aldrig, dottern har hon tappat kontakten med. Men med mamman till den drygt tjugo år yngre man hon en tid var förlovad med umgås hon fortfarande på ytterst vänskaplig fot!
Stora internationella stjärnor har hon träffat och spelat mot, en Bergman-Oscar fick hon hämta i Hollywood, språkkunnig blev hon med åren och Jörn Donner gillar hon fortfarande skarpt.
Beläst är hon dessutom, gillar inte såpor, går nästan aldrig på teater men gärna på bio. Och beundrarbrev får hon fortfarande.
Undra på det.
Släng veckotidningarna, läs hennes bok.
Hurra för Harriet!
Copyright Klimakteriehäxan
Inte sant?
Jag borde nog gå till frissan snart, dels för att bli klippt, dels för att uppdatera mig på det senaste skvallret. Men när jag väl sitter där med en bunt kolorerad veckopress i knät brukar det i själva verket inte vara särskilt mycket jag ids läsa. Strunt och påhitt kan man nog kalla det mesta, utan att riskera att ljuga.
Men för den som vill veta hur det kan gå till i kändisvärlden finns nu en bok som bjuder på massor av anekdoter, i harmonisk samklang med kulturnotiser och en stor portion humor.
Jag har nämligen läst en av höstens hetaste nyutgivna böcker: Harriet Anderssons memoarer.
Och jag garanterar att om du läser den kommer du inte att ha tråkigt!
Harriet bjuder på sig själv, på sina kärlekshistorier, på filmminnen, på kloka tankar och på många leenden. Visserligen har hon inte skrivit själv, det är en intervjubok och hennes samtalspartner och skriftlige uttolkare är filmjournalisten Jan Lumholdt, men det är hennes bok fullt ut. Han har av allt att döma låtit Harriet komma till tals utan omskrivningar, man liksom hör hennes röst medan man läser. Och det är en äkta bladvändare!
För även om jag har svårt för silikondalarnas representation på löpsedlar och i veckopressen, så kan jag inte förneka att Mysteriet/Mannen Ingmar Bergman kittlar min nyfikenhet.
Vad är det han har – eller snarare hade – som gjorde att han kunde välja och vraka bland damerna i decennier?
Jo, en domptör var han. Svartsjuk som få. Och ändå fick Harriet honom att blekna när hon vid deras första tête-a-tête – hon iklädd bara en stor stickad tröja som nätt och jämnt täckte muttan (Harriets ord!) – gäckande undrar om han verkligen inte ”pallar en slät”. Ingmar är rätt många år äldre och man får anta att den unga damens frimodighet och skönhet blev mycket till och med för honom.
Det där mötet ägde rum under inspelningen av ”Sommaren med Monica” – den filmen borde jag hyra, jag är inte helt säker på att jag sett den, för den var väl barnförbjuden när det begav sig och då kom inte jag in. Men stillbilderna har ju etsat sig in i minnet, inte bara på mig utan på folk över hela världen…
Harriet är i dag 73 år, vilket ingen kan tro som ser henne, och en skarpögd och minnesgod berättare. Fast hon har inte varit särskilt synlig i press och tv-soffor. Det blev förstås ändring på det nu, när boken ska säljas. Jag har sett henne i flera tv-program och hon har varit lysande. På bokmässan var hon stekhet – kön till salen där hon framträdde var svindlande, vindlande lång, och publiken blev säkert nöjd.
I boken får man förstås veta mycket mer än vad hon hinner berätta i en intervju. Per Oscarsson övergav hon för Bergman, Gunnar Hellström misshandlade henne, den skånske lantbrukarens/makens familj accepterade henne aldrig, dottern har hon tappat kontakten med. Men med mamman till den drygt tjugo år yngre man hon en tid var förlovad med umgås hon fortfarande på ytterst vänskaplig fot!
Stora internationella stjärnor har hon träffat och spelat mot, en Bergman-Oscar fick hon hämta i Hollywood, språkkunnig blev hon med åren och Jörn Donner gillar hon fortfarande skarpt.
Beläst är hon dessutom, gillar inte såpor, går nästan aldrig på teater men gärna på bio. Och beundrarbrev får hon fortfarande.
Undra på det.
Släng veckotidningarna, läs hennes bok.
Hurra för Harriet!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 02, 2005
En sorts seger
Ha!
Jag klarade det!
Jag har varit på bokmässan i Göteborg i fyra dagar.
Utan att köpa en enda bok. Vilken seger över en svag karaktär, som annars aldrig kan låta bli att handla böcker.
Tänkte nämligen att jag skulle vänta till söndag eftermiddag, för då rear alla.
Trodde jag.
Det kanske de gjorde också – men vid det laget var jag alldeles slut. I fötterna, i huvudet, i hela kroppen.
Dock har jag två böcker med mig hem i väskan. Båda gratis.
Ja, och så köpte jag ju lite tjocka tidningar, förstås.
Helt tomhänt kan man naturligtvis inte återvända…
Och om man dessutom betänker att jag suttit igenom mer än tjugo olika seminarier i olika längd och i vitt skilda ämnen, så fick jag ju med mig ett och annat ändå.
Fast det kommer att ta lite tid att smälta.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag klarade det!
Jag har varit på bokmässan i Göteborg i fyra dagar.
Utan att köpa en enda bok. Vilken seger över en svag karaktär, som annars aldrig kan låta bli att handla böcker.
Tänkte nämligen att jag skulle vänta till söndag eftermiddag, för då rear alla.
Trodde jag.
Det kanske de gjorde också – men vid det laget var jag alldeles slut. I fötterna, i huvudet, i hela kroppen.
Dock har jag två böcker med mig hem i väskan. Båda gratis.
Ja, och så köpte jag ju lite tjocka tidningar, förstås.
Helt tomhänt kan man naturligtvis inte återvända…
Och om man dessutom betänker att jag suttit igenom mer än tjugo olika seminarier i olika längd och i vitt skilda ämnen, så fick jag ju med mig ett och annat ändå.
Fast det kommer att ta lite tid att smälta.
Copyright Klimakteriehäxan
Sagt & hört
Dimman ligger tät över Göteborg när jag vaknar.
Kommer ihåg ett barn som tvärvänder i ytterdörren och går in igen, med förvåning skriven över hela ansiktet.
-Mamma, det är ju alldeles suddigt ute!
Ibland snappar man upp små repliker som kan vara värda att minnas. Som nu på bokmässan.
Två kvinnliga deckarförfattare stöter ihop mitt framför min näsa.
-Ååå ja så trevligt att råkas!
-Verkligen!
-Har just läst dina böcker fast i lite fel ordning!
-Det gör inget!
-Nääää!
Mässbesökare talar ivrigt i mobiltelefon:
-Är just på väg in på seminarium med Jeanette Winterson, du vet. Ska bli skitintressant.
Lyssnar kort.
-Äh va fan, jag skippar Winterson. Jag är ju egentligen mest kissnödig.
Amelia Adamo leder samtal om kvinnligt ledarskap. Kommenterar Liza Marklunds man:
-Ja nu för tiden har han ju fullt upp med att ta hand om dina pengar.
-Du har bara en sida på dej.
Sara Lidman citeras av Henning Mankell om författarens villkor: har du inte fångat din läsare direkt är risken stor att boken slås ihop och förblir oläst.
-Oh my God vilken kille!
Isobel Hadley-Kamptz bloggar om poeten Johannes Anyuru.
-För helvete, jag MÅSTE komma in! Jag har väntat på henne i hela mitt liv!
Medelålders man som kommit långt bak i kön när Harriet Andersson ska berätta om boken om rollerna, regissörerna och männen.
Ulf Durling hade läst Camilla Läckberg slarvigt innan de möttes på scenen:
-Ja dina böcker utspelar sej ju i Kungsbacka!?
-Fjällbacka.
-I den första boken Predikanten har du ett starkt religiöst tema!?
-Predikanten är den andra boken, den första är Isprinsessan.
Bibliotekarie från Lund i fikakön:
-Jag hade bestämt mig för att gå på tjugosju seminarier. Men nu har dom ställt in ett så det blir BARA tjugosex!
Birgitta Lindqvist om jämställdheten i hemmet:
-Jag är avundsjuk på Herman. Han kan stänga om sej och sätta sej att skriva. Jag ränner omkring och gör allting annat, först. Det bara blir så.
Kvinna försöker hålla styr på bokpåsar, en jättestor adventskalender och mumintroll i olika former. Hon är på väg mot bussen till Småland.
-Guud, jag är helt slut både i fötterna och skallen. Nu ska det bli skönt att åka hem.
Instämmer.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer ihåg ett barn som tvärvänder i ytterdörren och går in igen, med förvåning skriven över hela ansiktet.
-Mamma, det är ju alldeles suddigt ute!
Ibland snappar man upp små repliker som kan vara värda att minnas. Som nu på bokmässan.
Två kvinnliga deckarförfattare stöter ihop mitt framför min näsa.
-Ååå ja så trevligt att råkas!
-Verkligen!
-Har just läst dina böcker fast i lite fel ordning!
-Det gör inget!
-Nääää!
Mässbesökare talar ivrigt i mobiltelefon:
-Är just på väg in på seminarium med Jeanette Winterson, du vet. Ska bli skitintressant.
Lyssnar kort.
-Äh va fan, jag skippar Winterson. Jag är ju egentligen mest kissnödig.
Amelia Adamo leder samtal om kvinnligt ledarskap. Kommenterar Liza Marklunds man:
-Ja nu för tiden har han ju fullt upp med att ta hand om dina pengar.
-Du har bara en sida på dej.
Sara Lidman citeras av Henning Mankell om författarens villkor: har du inte fångat din läsare direkt är risken stor att boken slås ihop och förblir oläst.
-Oh my God vilken kille!
Isobel Hadley-Kamptz bloggar om poeten Johannes Anyuru.
-För helvete, jag MÅSTE komma in! Jag har väntat på henne i hela mitt liv!
Medelålders man som kommit långt bak i kön när Harriet Andersson ska berätta om boken om rollerna, regissörerna och männen.
Ulf Durling hade läst Camilla Läckberg slarvigt innan de möttes på scenen:
-Ja dina böcker utspelar sej ju i Kungsbacka!?
-Fjällbacka.
-I den första boken Predikanten har du ett starkt religiöst tema!?
-Predikanten är den andra boken, den första är Isprinsessan.
Bibliotekarie från Lund i fikakön:
-Jag hade bestämt mig för att gå på tjugosju seminarier. Men nu har dom ställt in ett så det blir BARA tjugosex!
Birgitta Lindqvist om jämställdheten i hemmet:
-Jag är avundsjuk på Herman. Han kan stänga om sej och sätta sej att skriva. Jag ränner omkring och gör allting annat, först. Det bara blir så.
Kvinna försöker hålla styr på bokpåsar, en jättestor adventskalender och mumintroll i olika former. Hon är på väg mot bussen till Småland.
-Guud, jag är helt slut både i fötterna och skallen. Nu ska det bli skönt att åka hem.
Instämmer.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 01, 2005
Kändisspotting på bokmässan
Det är kändistätt i Göteborg. Man behöver inte ens gå till foajén på Park Hotel för att ägna sig åt kändisspotting – man kan börja redan på gatan, för där bland Kallar och Ador kommmer de spatserande, författarna som rest hit för att fira sin yrkesgrupps största svenska firmafest.
Viveka Lärn, till exempel, var ute på staden och shoppade – inför mässbesök, får man anta. Medan jag såg på blev det stickad poncho med kaninskinn. Och jo, visst köpte hon två?
Heidi von Born borde ha gått till frissan och låtit färga in utväxten med resten av håret.
PO Enquist har väl slutat växa – han fyllde 70 på bokmässan i fjol och blev allmänt firad.
I år är han därmed rimligen 71, och oförändrat en av de allra längsta på mässgolvet. Höjer sig med andra ord över mängden. I år erkänner han dessutom att han tills han var 60 var för blyg för att på allvar våga skriva om sex.
Kerstin Ekman kontrade med att hon var allergisk mot uttrycket ”ha sex” och nog kan man ge henne lite rätt därvid lag.
En man i Aftonbladets monter presenterade dagens program:
-Och sen kommer Håkan Jaensson.
Kort paus.
-Ja, alltså, Håkan Jaensson, det är jag det…
Jan Guillou tycktes flänga från monter till monter, syntes alltså inte bara hos egna förlaget.
Selma Lagerlöf fanns med citat på t-tröjor, men 200 spänn var för dyrt – man kan ju få mycket längre text av henne för betydligt mindre slant…
Lasse Berghagens diktantologi delas ut alldeles gratis, i skarp kontrast till allt som man till exempel vill äta: mineralvatten 25 kronor, en macka 60.
Människan lever ju inte av ord allena, inte ens på bokmässa.
Olof Buckhard gjorde dramatik av någons text, det syntes på långt håll fast jag inte hörde vad han sa.
Elin Lindqvist hade inga kunder när jag passerade hennes signeringsbås – pappa Herman drog betydligt fler. Men hon är sötare.
Alexandra Charles såg sval ut i mörkvitt där hon vimlade bland bokhyllorna.
Björn Hellberg, det levande idrottsoraklet, hade pratsamma bokläsare i kö.
Den unge Johannes Anyuru läste egna verser för en andäktig publik – 95 procent damer, förstås.
Aino Trosell pratade om relationen mellan mor och dotter, Cecilia Hagen läste högt om Ingmar Bergman ur en bok som handlar om prinsessan Diana (?!).
Från förlaget Brain Books lärde man ut hjärngympa, Eva Dahlgren orsakade jätteträngsel som tvingade åhörarna till en del konkret gympa för att ta sig inom hörhåll.
Män är sällan färgklickar, men på mässan finns två lysande – ja, verkligen lysande – undantag:
Lennart Hellsing i knallgul kostym. Och så Carl Jan Granqvist i illrött. Klart uppiggande.
Liza Marklund inte hunnit till hotellet för att byta om efter kvällspartyt, så hon kom för att tala om kvinnligt ledarskap i djupt urringad, glittrande, kort aftonklänning med tyll runt knäna. Till detta trendriktig och rymlig metallglänsande väska – men skorna, Liza, skorna?!!?
Hanne Vibeke Holst hade däremot klätt sig för ännu en dag på jobbet – svarta jeans och svart tröja. Bröt av med Burberry-rutig halsduk. Henning Mankell, som alltmer börjar likna svärfar Ingmar Bergman, såg ledig ut i slapp svettiströja. Sa blygsamt:
-Jag kan ju inte gå omkring och tänka på att jag har sålt 30 miljoner böcker.
Nej. Och helt klart är att inkomsterna har inte gått till klädinköp.
-Pengar kan man skänka bort, sa han.
Fast vi fick inte veta om han gjort det.
Någon stor internationell stjärna – om man alltså inte ska räkna Mankell dit – såg jag inte röken av.
Kan möjligen bero på att jag helt enkelt inte känner igen dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Viveka Lärn, till exempel, var ute på staden och shoppade – inför mässbesök, får man anta. Medan jag såg på blev det stickad poncho med kaninskinn. Och jo, visst köpte hon två?
Heidi von Born borde ha gått till frissan och låtit färga in utväxten med resten av håret.
PO Enquist har väl slutat växa – han fyllde 70 på bokmässan i fjol och blev allmänt firad.
I år är han därmed rimligen 71, och oförändrat en av de allra längsta på mässgolvet. Höjer sig med andra ord över mängden. I år erkänner han dessutom att han tills han var 60 var för blyg för att på allvar våga skriva om sex.
Kerstin Ekman kontrade med att hon var allergisk mot uttrycket ”ha sex” och nog kan man ge henne lite rätt därvid lag.
En man i Aftonbladets monter presenterade dagens program:
-Och sen kommer Håkan Jaensson.
Kort paus.
-Ja, alltså, Håkan Jaensson, det är jag det…
Jan Guillou tycktes flänga från monter till monter, syntes alltså inte bara hos egna förlaget.
Selma Lagerlöf fanns med citat på t-tröjor, men 200 spänn var för dyrt – man kan ju få mycket längre text av henne för betydligt mindre slant…
Lasse Berghagens diktantologi delas ut alldeles gratis, i skarp kontrast till allt som man till exempel vill äta: mineralvatten 25 kronor, en macka 60.
Människan lever ju inte av ord allena, inte ens på bokmässa.
Olof Buckhard gjorde dramatik av någons text, det syntes på långt håll fast jag inte hörde vad han sa.
Elin Lindqvist hade inga kunder när jag passerade hennes signeringsbås – pappa Herman drog betydligt fler. Men hon är sötare.
Alexandra Charles såg sval ut i mörkvitt där hon vimlade bland bokhyllorna.
Björn Hellberg, det levande idrottsoraklet, hade pratsamma bokläsare i kö.
Den unge Johannes Anyuru läste egna verser för en andäktig publik – 95 procent damer, förstås.
Aino Trosell pratade om relationen mellan mor och dotter, Cecilia Hagen läste högt om Ingmar Bergman ur en bok som handlar om prinsessan Diana (?!).
Från förlaget Brain Books lärde man ut hjärngympa, Eva Dahlgren orsakade jätteträngsel som tvingade åhörarna till en del konkret gympa för att ta sig inom hörhåll.
Män är sällan färgklickar, men på mässan finns två lysande – ja, verkligen lysande – undantag:
Lennart Hellsing i knallgul kostym. Och så Carl Jan Granqvist i illrött. Klart uppiggande.
Liza Marklund inte hunnit till hotellet för att byta om efter kvällspartyt, så hon kom för att tala om kvinnligt ledarskap i djupt urringad, glittrande, kort aftonklänning med tyll runt knäna. Till detta trendriktig och rymlig metallglänsande väska – men skorna, Liza, skorna?!!?
Hanne Vibeke Holst hade däremot klätt sig för ännu en dag på jobbet – svarta jeans och svart tröja. Bröt av med Burberry-rutig halsduk. Henning Mankell, som alltmer börjar likna svärfar Ingmar Bergman, såg ledig ut i slapp svettiströja. Sa blygsamt:
-Jag kan ju inte gå omkring och tänka på att jag har sålt 30 miljoner böcker.
Nej. Och helt klart är att inkomsterna har inte gått till klädinköp.
-Pengar kan man skänka bort, sa han.
Fast vi fick inte veta om han gjort det.
Någon stor internationell stjärna – om man alltså inte ska räkna Mankell dit – såg jag inte röken av.
Kan möjligen bero på att jag helt enkelt inte känner igen dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
