När presenter får färg

På söndag är det Fars dag. Så länge barnen bodde hemma försökte vi fira deras pappa, i alla fall lite. Men det var aldrig enkelt att hitta på någon annan present än en bok – det visste vi att han uppskattade, men lite enahanda kändes det väl ändå när världen är proppfull av saker man kan villhöva även om man råkar vara född till man?!?

Att köpa en slips var uteslutet. Maken avskyr slipsar. Skjortor har han fullt upp av, tröjor i olika tjocklekar och kvaliteter dessutom. Återstod kalsonger och strumpor. Finns också. Men när det handlar om strumpor hade jag planerat just den delen av hans garderob på smartaste vis: för att undvika problemet med de där sockorna som gömmer sig i tvätten och aldrig kommer tillbaka hade jag sett till att mannen i mitt liv bara hade strumpor i en enda färg. Svart.

Föga anade jag då att han (som normalt sett är helt ointresserad av kläder, såväl sina egna som andras) tyckte det var tråkigt att titta i sin strumplåda och bara hitta alla de där likadana, lika svarta sakerna att dra på fötterna.

Så en dag gav han ändå luft åt denna sin irritation. Tror att det var i samband med jul eller födelsedag eller kanske faktiskt en Fars Dag. Han yttrade de magiska orden:

-Det kunde ju vara trevligt med lite färgglada strumpor!

Där satt den! Han fick strumpor med vattenmeloner på blå botten, med mönster av hjärtan, med små lastbilar, med något som såg ut som stekta ägg. Snart fanns det sockor med djur och bananer också. Det ena paret efter det andra ramlade in, kanske i en presentkartong från Happy Socks (en firma som förstått det där med att svarta strumpor är tråkigt) eller också hopplockade på HM (betydligt billigare men också fina och roliga).

Idag har Maken så himla gott om färgglada strumpor att han förmodligen aldrig behöver ett enda par till. Och något nytt har han mig veterligen inte lagt till på önskelistan. 

En del av Makens strumpförråd.

Finns fler att köpa för den som blir inspirerad!

"Färgsprakande november" är en uppmaning/utmaning från LillaSyster, som vill att november ska bli lite gladare och inte riktigt göra skäl för epitetet "grå och trist". Minst en färgglad bild per dag ska det vara!

Copyright Klimakteriehäxan

Om pappor

På söndag är det Fars dag igen, och med tanke på det har Skriv-Robert beslutat att temat för denna veckas tisdagstrio är just fäder. Tror att det finns ganska gott om skildringar av pappor av olika sorter och typer, mer eller mindre älskansvärda. Jag landar på tre titlar som jag läst, med olika grad av gillande.

"Jävla karlar" var Andrev Waldens debut i bokform. Han fick en August för den och det är jag inte säker på att den var värd, men visst var det underhållande om raden av mer eller mindre märkliga "pappor" som han upplevde under sin uppväxt.

"Om våren" av Karl Ove Knausgård är (och förblir) den enda boken av denne norske succéförfattare jag läst. Här skriver han om sin fru och modern till sina barn på ett sorgligt nedlåtande sätt, samtidigt som han ideligen framhåller vilken exemplarisk förälder han själv är. Nej lilla gubben, den gick inte hem hos mig!

Kan inte gå förbi "Kejsarn av Portugallien", för en mer engagerad far är det svårt att hitta var man än letar – det må vara IRL eller i fiktionen. Selma Lagerlöf skrev också mycket om sin egen pappa, men det fanns inte många likheter mellan de två männen. Älskar den boken!

Niels Fredrik Dahl är en för mig ny norsk författare vars bok "Fars rygg" blivit omtalad och hyllad. Den vill jag nog läsa, tror jag. Om män i tre olika generationer och deras liv. Men eftersom jag ännu inte läst den fick den s a s inte plats idag!

Copyright Klimakteriehäxan

Alltid lär man sig nåt 8

Idag har jag lärt mig, så passande på Fars Dag, att Fantomen var pappa till ett tvillingpar. 

När pappa var piprökare

Riktigt porträttlikt blev det väl inte, men jag kan inte minnas att pappa klagade.

Det är i dag han ska firas, mannen som är högst delaktig i att det kommit barn till världen. Vi brukade fira min pappa lite extra på Fars dag, eftersom han hade oturen att komma till världen på julafton och därmed aldrig någonsin fick känna att han hade sin egen födelsedag, han fick ju så att säga alltid dela med Jesus och som barn måste han ha uppfattat det som illojal konkurrens. Med åren vande han sig förstås.

Om du tittar noga ser du att det står
PIPRENSARE också! För
undvikande av eventuella missförstånd ...

Hur som helst, min pappa fick både presenter och tårta den där novembersöndagen som annars förstås kunde te sig ganska grå, då som nu. Det är länge sedan han kunde firas dock, han dog bara 59 år gammal, i dag skulle han ha varit sex veckor från att fylla 108.

Eftersom jag befinner mig i Barndomslandet tog jag en sväng till kyrkogården tidigare i dag och satte en bukett rosor vid gravstenen, dagen till ära. Tänkte sedan inte mycket mer på saken förrän jag började leta i diverse lådor, jag behövde färska batterier. Visst skulle det väl finnas?

Nej, det hittade jag inga, men däremot hittade jag en present som jag gjort till min pappa. Vet inte när, vet inte om det var just till Fars dag eller till jul, men jag blev nästan rörd när det kom fram, det handbroderade piprensarfodralet! Rätt originell skapelse kan jag tycka, men rolig också! Tror att idén var min egen. 

Råkar du ha en piprökare som du vill ge en julklapp (att fixa ett hinns knappast med innan den här dagen är slut) så var så god, idén är bara att sno, gör ett piprensarfodral du också! Förhoppningsvis blir han glad. Överraskad blir han definitivt. Samtidigt inser jag att piprökarnas gäng har krympt, inte ens far min stoppade sin pipa de sista åren av sitt liv, så fodralet är i skick som nytt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Hej söndag!

Låt mig bjuda på en söndagsmacka! Men det är inte min egen frukost på bilden. Det blir nog ingen likadan smörgås här hos mig i fortsättningen heller, det är den alldeles för komplicerad för!

Så här ser nämligen den macka ut som just utsetts till Sveriges bästa. Kreatör är Saga Thyrberg, som jobbar på Villa Källhagen ute på Djurgården här i Stockholm. Hennes skapelse beskrivs på det här viset: "Vinnarmackan har sin grund i ett grötbröd, där gröten har ersatts av ris. Det har därefter toppats av en kyckling som marinerats i miso, soja, gochujang och vitlök, en wasabipesto, misoslaw och picklade morötter. Pricken över i:et är toppingen av friterade risnudlar som står för crunchen." Saga var tidigare sushikock, vilket satt sina spår och uppenbart bidragit till segern i Mack-SM. Mackan har fått ett namn också, "Risit bättre", vilket jag går bet på att tolka ... men man får anta att den smakar bra.

Det är förstås Fars dag också, och eftersom vi har två fina barn och Sonen dessutom bjuder på två finfina barnbarn borde väl dagen firas. Men den traditionen har jag inte lyckats sälja in. Annat var det förr i tiden! (Har skrivit om denna dag ett antal gånger här på bloggen, klicka bara på etiketten om du blir nyfiken.)

I går var en ovanlig lördag, ovanlig dag på det hela taget. Jag satt nämligen aldrig en endaste minut vid min laptop. Lite bloggtorka råder, har till exempel ingen skylt till Skyltsöndagen, lika lite som jag kunde presentera Veckans mening i går. Men i dag får vi se om det lossnar på någon liten front ... tills dess: ha det så bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Hedervärda fäder

Vilka fiktiva pappor vill du gratulera på fars dag, om än lite sent? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga.

Två fäder dyker omedelbart upp i min skalle, båda favoriter sedan mycket länge. Den ene heter Jan i Skrolycka och är huvudperson i Selma Lagerlöfs oförglömliga roman "Kejsarn av Portugallien". Dottern Klara Fina Gulleborg han inte visste att han ville ha förändrar hela hans liv, och den kärlek hon väcker känner inga gränser. Om du av någon outgrundlig anledning inte läst – gör det!

Den andre är tunnhårig och röker pipa och tar för det mesta hand om sin son själv. Mamman ser man adrig till, men Farmor rycker in ibland, som när det drar ihop sig till julfirande exempelvis. Gunilla Bergström skapade Alfons Åberg och hans pappa, på sitt sätt lika oförglömliga historier som den Lagerlöfska ...

Letar i minnet efter fler fäder och naturligtvis dyker Nobel-pristagaren Annie Ernaux´ "Min far" (La Place) upp. Självbiografiskt, som det mesta hon skrivit, och boken om pappan ses numera ofta publicerad tillsammans med "Kvinnan" (Une femme) som handlar om modern. Komplicerade föräldrar som gav författaren en åtminstone delvis väldigt skakig grund att stå på.

Copyright Klimakteriehäxan

En perfekt pappa-bok

Mia i bokhörnan sätter pappa i fokus för veckans helgfråga:
I helgen är det Fars dag. Vad ger du din pappa för bok? Om man som jag inte har någon pappa i livet, kanske man kan tipsa ändå.

Min pappa dog relativt ung, nyss fyllda 59, men eftersom han var född på julafton såg vi alltid till att fira honom lite extra på Fars dag eftersom julen "dränkte" hans födelsedagsfirande. En bok skulle det definitivt vara, gärna reseskildring: han hade inte haft möjlighet att resa särskilt mycket "på riktigt", så han uppskattade att upptäcka främmande världar genom att läsa.

En gång fick han dock en annorlunda bok, men en som han verkligen gillade och som kanske fler pappor vill läsa? Det var "Papillon" av Henri Charrière, från 1969. Det ska vara författarens egen livshistoria och beskriver hans flykt från ett fångläger i Franska Guyana dit han skickades, dömd för ett mord han inte begått. Dramatiskt så det räcker och blir över, med simturer bland hajar och andra pulshöjare. Även jag slukade den, en bladvändare! Boken blev förstås film också, med Steve McQueen och Dustin Hoffman. En perfekt pappa-bok var det och är det kanske för fler?!

Copyright Klimakteriehäxan

Medialt

1. Vilken typ av media betalar du för? Förutom grundutbudet som vi har gemensamt i vår bostadsrättsförening betalar vi för HBO Nordic. Avslutade nyss abonnemang hos Nextory. Prenumerar på en dagstidning digitalt och en annan på papper. Har periodvis prenumeration på någon s k damtidning.
2. När läste du senast en fysisk dagstidning? Läser Svenska Dagbladet på papper varje morgon när jag är hemma. Älskar papper!
3. Hur mycket av ditt tv-tittande sker enligt tv-tablån, mot för streamande via playtjänster? Förvånansvärt mycket fortfarande, faktiskt. Nyheter i princip dagligen, ränderna går aldrig ur ... Film och serier ofta via play. 
4. Vad har varit en stor lokalnyhet den senaste veckan där du bor? Exempelvis att avhysningen av de stora skräpbåtarna i "pirathamnen" vid Årstaviken skjutits upp än en gång. Ett fult, sorgligt och miljöförstörande kapitel.
5. Vad senast ångrar du att du klickade dig in på? Någon bondfångarlänk som säger "läs mer här" fast jag egentligen inte är särskilt intresserad ...

Det är ElisaMatilda som gör en liten enkät om mediekonsumtion via sin blogg och "Fem en fredag".

Mediakonsumtion på papper har stora fördelar fortfarande ... även om mycket
information numera hämtas via dator, mobil och läsplatta.

Copyright Klimakteriehäxan

En bok till Far?

På söndag är det Fars dag och därför tänkte jag att veckans topplista idag skall präglas av det. Böcker om eller för pappor är dagens uppgift, skriver Johanna i deckarhörnan.

I vår familj har vi lagt ner firande av Mors och Fars dagar, i den mån det över huvud taget har förekommit. En anledning kan vara att Maken fyller år en vecka inna papporna ska firas. Men då får han alltid böcker! 

"Farbrorn som inte vill va' stor" är Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. Gustafson har skrivit bra biografier förr, om andra stora svenska stjärnor, Monica Z och Cornelis Vreeswijk bland andra. Så den här tror jag på (och tänkte nog läsa själv när födelsedagsbarnet är klar). 

Det är en risk att man köper böcker i present till familjemedlemmar för att man vill läsa dem själv. Makens andra födelsedagsbok är definitivt inte en sådan: Richard Dawkins "Brief Candle in the Dark" är inget för mig, men Maken är intresserad, det vet jag. Kanske en herre i din närhet också?

Något åt det hårdkokta hållet är förmodligen inte heller fel. Anders Roslund har kommit ut med "Tre timmar", uppföljare till "Tre sekunder" och "Tre minuter". Där har vi nog en måste-bok, om nu inte till Fars dag så blir det ju jul också! Eller en pocket i vår!

På min enträgna rekommendation läste Maken nyss Margaret Atwoods "Oryx & Crake". Nu visar det sig att det finns en fortsättning på den, i två delar: "Syndaflodens år" (The Year of the Flood)  och "MaddAdam". Där har vi kanske läsning till oss båda ändå!

Femteplatsen måste reserveras för något lättläst, känner jag. Är "Årets bok", alltså "1793" av Niklas Natt och Dag en sådan? Ruskigt spännande, sägs det. Har redan köpt den en gång, till Sonen, men får kanske köpa ett ex till i så fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Fars Dag!

Första söndagen i november, en dag med "äkta novemberväder": grått, lite blåsigt, inbjuder inte till promenader. Men kanske till tårtkalas eller nåt? Med anledning av att det är alla pappors dag bjuder jag på en repris från 2010. Och klickar du på etiketten "farsdag" här nedan kan du läsa mer, om min egen pappa och annat på temat!

Det är Fars Dag.

Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

Efter Fars dag

Fars dag är över. Nu får papporna vänta på slips och tårta ett år till, såvitt inte tomten har med sig något likartat, förstås. Men helt klart är att pappor är viktiga personer, om nu någon händelsevis skulle ha fått för sig något annat. Och kanske är det något alldeles speciellt med små flickors relation till sina fäder.

”Se mej pappa!” kan formuleras på många olika vis. Liksom att dottern kan betrakta sin far på väldigt många vitt skilda sätt. Vi är några kollegor som byter pappaminnen en lugn stund på jobbet. Som detta:
-Han kom ut, naken, från badrummet, och hör sin lilla flickas glatt överraskade utrop: ”Men pappa har du snippa med skaft!?!?”

Och så har vi flickan som tycker att pappa står alldeles för länge vid tomtgränsen och pratar med grannen. Ingen ser henne. Tills hon tar ett resolut grepp i blixtlåset i faderns gylf och med hög röst undrar:
-Gunilla, vill du se min pappas snopp?

Min mamma brukade ganska förtjust, men också lite generat, återge ögonblicket när jag ställde en tämligen oväntad fråga:
-Har du tänkt på mamma, att pappa är väldigt lik en ko?
Neeej, hon drog lite på svaret, neeej det hade hon nog inte?
-Men! Har du inte sett att han har spenar i stjärten?!?

Ett år till Fars dag. Men samtidigt kan ju alla årets dagar vara pappas. Om man vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Min hette Lars

Det var länge sedan jag hade en pappa att fira på Fars dag. Jo, vi brukade fira honom, inte minst med tanke på att hans födelsedag inföll på självaste julafton. Vilket betydde att även om han fick en tårta så tog liksom julen över, och jag tyckte alltid synd om honom för det – barn vet ju vikten av att bli rejält hågkommen på alla möjliga bemärkelsedagar.

Han hette Lars, och nu har jag fått veta att han därmed var Sveriges vanligaste pappa. Enligt Statistiska Centralbyrån fanns det vid senaste årsskiftet 73 571 pappor med just det namnet, långt före tvåan som döpts till Anders.

Pappa Lars utgör över tre procent av de över 2,3 miljoner fäder som kan firas i Sverige idag.

Jag får nöja mig med att sända min far varma tankar. Och önskar alla andra, levande, pappor en fin dag!

Copyright Klimakteriehäxan

Pappas flicka - och Fars Dag

Det stod ”köpman” ibland när pappa fick brev. En titel som jag aldrig hör användas i dag.

Kanske har den fått sämre klang? På 50-talet tror jag bestämt att det var fint att få det epitetet, även om jag var så liten att jag inte kunde ha en aning.

Men i ordet köpman låg åtminstone i pappas fall en hel del som inte täcktes av bara sex futtiga bokstäver. Tro på mänskligheten skulle jag kalla det. Vilket innebar att pappa frikostigt beviljade kredit till kunder som aldrig ville betala, även om de borde ha kunnat. Det betydde också att han tog hem varor som han tyckte verkade spännande och intressanta – men som ingen frågade efter. Den nybyggarmentaliteten medförde att vi inte sällan hemma åt och använde saker som helt enkelt blivit över. Han var också först i trakten med att sälja Coca Cola, vars smak han föll pladask för.

Pappa trodde på Klippet, om än inte av största storleken. Han kunde hos en grossist få erbjudanden som var för bra för att motstå. Som en följd av det hade vi till exempel en tid ett lager av skor och gympadojor som hade kunnat förse hela byn med fotbeklädnader i åratal. Skorna var förstås inte av allra senaste snitt, och även om han fått dem till fantastiskt lågt pris gick det bara att avyttra ett fåtal par. Resten blev liggande, för inte ens vi i familjen konsumerade skor i en takt som kunnat räcka, och vi hade inte heller användning för mer än några enstaka storlekar. Pappa gjorde rätt många affärer av den typen, men Klipp blev det aldrig. Fast trodde på dem, det gjorde han fortsatt.

I vår affär, som var en diversehandel av gammalt snitt, fanns faktiskt det mesta. Färskt kött, sybehör, böcker, masonit, frukt, bröd, spik, grönsaker, mjölk, kläder, spensalva, målarfärg, socker i lösvikt, salt sill i tunna. Kaffe kunde vi mala i en skramlande kvarn till önskad kornstorlek. Tidningsstället försökte vi freda från gratisläsare, penninglotterna ville kunden alltid välja själv. Och ibland fick man skäll för att man hade gjort fel. Som den gången när farbror Ville kom och påstod, att han inte fått med sig sin falukorvsbit hem.

Han hade ju det, trots allt. Någon vecka senare hittade han korven i byrålådan.
Kalsongerna han samtidigt köpt låg i säkert förvar i kylskåpet …

Min pappa hade inte mycket formell utbildning att falla tillbaka på, men han hade bra betyg i folkskolan och byggde så småningom på med en kurs på Katrineholms handelsskola. Därifrån var inte steget långt till att ta över den butik där han redan arbetat som expedit. Så småningom öppnade han en liten butik till, som gick under namnet Filialen, och efter ytterligare några år blev det den enda som överlevde. Han döpte den till Ellbes, efter sina initialer, och ritade själv logotypen.

Jag drogs tidigt in i världen bakom disken. Varje skollov jobbade jag i affären, blev bundis med alla stamkunder, överraskade utländska turister med mina skolspråkskunskaper, flängde runt på lagret, torkade spilld mjölk (har ni en aning om hur krångligt det kan vara?), skurade golv och hyllor, slog in presentpaket. För det mesta tyckte jag att det var kul, många människor att öva upp munvigheten på, informationstäta dagar – ja, man hörde en hel del  skvaller ...

Snart lärde man sig vad vissa tanter och farbröder alltid skulle ha, vilket sorts tuggtobak, vad tecknen på minneslapparna betydde (kort streck = toarulle, långt streck = hushållspapper).

Men någon lön hade jag inte, mina föräldrar hade stora utgifter för mig under skolterminerna så det var väl inte mer än rätt att jag drog mitt strå till stacken när jag kunde. Därför blev jag förstås ännu gladare när jag ändå fick ett tack för besväret, som när pappa gav mig min första transistorradio inför en annalkande hösttermin. I den hann jag lyssna på många Tio i topp-sändningar innan den la av!

Den mestadels så trevliga kundkretsen var helt på det klara med en sak: flickan skulle ta över lanthandeln efter far sin, hon var ju redan van och till och med flink att räkna!

Ända upp i de lägre tonåren tror jag eventuellt att jag höll med och skulle fylla rollen som Pappas Flicka. Men så blev det ju inte. Det behövdes helt enkelt ingen efterträdare, även om jag hade velat. Han fick slå igen butiken. Och dog själv ett par år senare, knall och fall, en kall januaridag när han just hade fyllt 59. Det är 35 år sedan.

I morgon är det Fars Dag. Vi brukade fira den lite extra, eftersom pappa drabbats av ett åtminstone från barnsynpunkt ruskigt öde: han var född på julafton och hade därmed gått miste om egna födelsedagskalas.

Precis som många andra började jag tänka på min pappa när jag lyssnade på Magnus Uggla när han framför ”Jag och min far” av Olle Ljungström i TV4:s ”Så mycket bättre”.

Och precis som Uggla hann jag lära mig en hel del av min far. Men jag har nog fortfarande en bit kvar till hans nivå av tro på mänskligheten.

Copyright Klimakterihäxan

Tre bilder på Fars Dag

Dags igen! Fira Far! (för 80:e gången i historien)
Hur firar far själv?
Jo kanske genom att ligga raklång på soffan och göra så lite som möjligt. Precis som Kronblom.

Kronbloms skapare hette Elov Persson och serien fanns i Allers när jag var barn. Den stornäste gubben med långa ben, korta byxor och hatten ständigt på skallen blev sinnebilden för en slöfock till karl, en som hustru Malin förgäves få lite fart på. I dag har hans kökssoffa tagit plats på Norrtälje konsthall, och där ligger han precis lika inaktiv som någonsin.

Eller firar möjligen far genom att gå och ta sig några extra glas dagen till ära? Då skulle det kunna gå som i Leendets Lindhs tecknade serie. På Expressens redaktion kallade vi honom Leendet kort och gott när han kom och lämnade sina original, men i själva verket hette han Lars. Många leenden framkallade han. Nu är också han representerad på serieutställningen tillsammans med Kronblom.
För att ytterligare göda fördomarna av hur män är - ja kanske inte just på Fars Dag, men andra alldeles vanliga dagar - kan jag inte låta bli att lägga in fotot på ett exemplar av den klassiska gamla heminredningsdetaljen "den broderade bonaden", den som alltid ska bjuda på en tänkvärd devis. Bonaden sitter uppsatt, med häftstift precis som traditionen bjuder, inne på Café Hörnet i Norrtälje. Man kan ju leka med tanken att det faktiskt är en man som hållit i synålen!

Hur som helst: Grattis alla fäder - det faktum att ni är just pappor är absolut värt att fira, och en man måste väl få välja hur ... om nu inte ungarna sköter om den detaljen ...

PS Det köps enligt statistikerna visserligen färre presenter till pappor än till mammor på deras egen dag. Men är du ändå på jakt efter sista-minuten-present till far? Här får du kanske ett tips!

Copyright Klimakteriehäxan
(och Lars "Leendet" Lindh, förstås - dubbelklicka på bilden så blir den lättare att tyda!)

Finaste presenten på Fars Dag

Det är Fars Dag.
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

Galoschväder till Fars Dag

”Mors, mors, din gamla galosch!” ropar någon i en urgammal film eller en väldigt ålderstigen barnbok, men allt så länge sedan att jag absolut inte kan härleda det. Fast möjligen är det dags att återuppliva uttrycket.

Känner ni någon som har och använder galoscher? Jag gör det inte, men när jag var barn minns jag att någon vithårig farbror krängde på och av sig sådana där fula gummihylsor till skorna på hallgolvet, där de blev liggande och såg lite lätt spökaktiga ut. Idag är jag rent av tveksam till att särskilt många över huvud taget vet vad galoscher är.

Alltså är det läge för en förklaring, huvudsakligen lånad från Wikipedia: "Galosch kommer av franskans galoche och är ett skodon, som används som överdrag över andra skor (framför allt "finare" skor), i syfte att undvika att dessa blir blöta, nedsmutsade eller slitna. Deras användning som både ord och fotbeklädnad är idag begränsad.
Galoscher kan träs över skon eftersom de är låga, elastiska och utan dragkedja."

Att jag nu blivit påmind om fenomenet beror inte på vädret, vilket man skulle kunna tro, utan på att det är Fars Dag i morgon (för 99e gången!)
För bland annonserna med presenttips till den som förtvivlat försöker variera slipsarna, som annars kan lägga sig som årsringar runt den allt rynkigare pappahalsen, finns nu galoscher som förslag.

De är ljust mörkblå och ”håller stilen i regn och rusk”, lovas det. Och kostar FUTTIGA 700 kronor. Vilket snabbt får en att inse, att skorna som galoscherna ska skydda förmodligen kostat minst fem och kanske tio gånger så mycket.

Ut, ut, ut och handla! Tänk så glad Far ska bli! Inte.
Fast jag överdrev faktiskt det där med priset, inser jag. Man får en spänn tillbaka på de sju hundralapparna, de moderna galoscherna kostar bara 699 kronor.
Mors, mors, din gamla galosch!

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka på etiketten "farsdag" kanske du hittar något enklare presenttips eller så ...

Vänner, behåar och saker under

Jag gjorde ju ett litet försök att lansera The iTit häromdagen – bröstplantatet som dessutom fungerar som musikmaskin i behån, i valfri storlek …
Detta fick en väninna att maila mig om sambandet mellan vänner och behåar.

Vi kan alltså nu slå fast att en vän är som en bra BH:
o Svår att hitta
o Stödjande
o Bekväm
o Alltid upplyftande
o Lämnar dig aldrig besviken och hängande
o Och är alltid nära ditt hjärta!

Jag kan tänka mig att lägga till en sak: när man hittat en modell som passar på alla sätt och vis håller man sig till den!
Förresten har jag blivit varse, tack vare kompisar som bor utomlands, att den svenska underklädsmarknaden faktiskt inte är särskilt trendberoende. Här lyder vi under en annan lag.

Gå in i vilket varuhus som helst i USA, Frankrike eller var du nu råkar befinna dig. Trosor och behåar är mönstrade, man ser en tydlig modefärg som växlar med säsong, det finns spetsar och prydnader, glitter och fjädrar, särskilt när julen närmar sig. Då återkommer också alldeles säkert det röda på avdelningen för "intima" plagg.

För all del, lite sådant hittar du även i Sverige. Men ytterst få köper. Svenska kvinnor har av princip två färger på sina underkläder: vitt eller svart. Något litet rött kan tillkomma runt jul. Ibland har vi också slagit till och köpt något hudfärgat därför att vi intalats att det inte syns alls under kläderna (det gör det ju, men möjligen lite mindre).

Innerst inne tror jag att samma färgskala gäller för herrar. Glömmer aldrig minen när jag gav min pappa ett par gröna kalsonger med röda älgar. Han hade föredragit vita, det tror jag bestämt. Men många år har ju gått sedan dess och senast Sonen fyllde år fick han dyra rosa som det stor Björn Borg på.

Faktum är att en expedit i en bättre herraffär här i huvudstaden har stärkt mina misstankar om att färgglädjen under är begränsad även på macho-sidan. Jag klev fram till disken han stod bakom och ställde kundens enkla fråga:
-Hej, har du några kalsonger med kul mönster?
Den unge mannen såg aningen förvirrad ut en mikrosekund innan han svarade, lite blygt:
-Njaaa... i dag har jag svarta ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fars Dag om två veckor - vad sägs om ett par kalsonger som inte är vare sig svarta eller vita?
Klimakteriehäxan har förvisso skrivit om underkläder förr - kolla här, här, här och här!

Pappa, slipsen och kärleken

Firandet av denna dag som just alla fäders egen högtidsdag är lite ojämnt spritt. Det är olika i olika kommuner, som en kompis brukar säga när folk i hennes närhet inte är alldeles överens.
Men oavsett om Far befinner sig mitt i en traditionsenlig slips- och tårtorgie varje gång det är den första söndagen i november eller ej så är han naturligtvis värd uppmärksamhet, inte bara just denna dag utan en massa dagar på året.

Olika sorters pappor finns ju också skildrade i böckernas värld, från Mowglis låtsaspappa, den kramgoa björnen Baloo (Djungelboken), till Jan Guillous vedervärdige styvfar som hade för vana att prygla pojken en stund varje dag, efter desserten (Ondskan) – den senare fadersfiguren tyvärr mycket mera trovärdig än den förre.
Ofta är just pappa den person som blir den första stora kärleken, vare sig han gör sig förtjänt av det eller ej.

Åsa Linderborg hade en pappa som knappast hade klarat att läsa om sig själv, så som dottern skildrar honom i den hyllade boken ”Mig äger ingen”. Jag läste den med mycket blandade känslor, sorg och äckel tillsammans med sympati på gränsen till tårar. Mannen som sa sig vara världens bäste på jobbet i fabriken var en komplicerad natur, en kärleksfull men tragisk missbrukare som gjorde alldeles för få saker rätt, och jag hade svårt att tolka dotterns tankar och reaktioner.

Kerstin Thorvalls pappa har väl i och för sig inte fått någon ”egen” bok men bilden av honom har hon effektivt präntat in hos sina läsare. Inte heller han var någon dussinfarsa, tvärtom var han manisk och stundtals rent av farlig – men den lilla flickan älskade och beundrade honom högt. Den kärleken är ett påtagligt inslag i självbiografiska ”När man skjuter arbetare” – den första boken i serien om Signe.

Men så finns det en man i litteraturen som vid det här laget hunnit bli en positiv fadersfigur för många miljoner ungar, inte bara i Sverige utan runt om i världen (i 29 länder!).
Jag tänker på en pappa skapad av Gunilla Bergström med premiär 1972, då ”God natt Alfons Åberg” kom ut. Nu handlar det om en tunnhårig piprökare som ganska framgångsrikt agerar ensamstående förälder i bok efter bok. Det har blivit inte mindre än ett 30-tal till om jag räknat rätt.

Om pipan har det rests ett antal frågor – sedan 70-talet har piprökarna definitivt blivit färre och riskerna med all sorts tobaksbruk tydligare. Ja kanske minns ni också hur det uppfattades: det var inte farligt att röka, det var bara snyggt … och en snugga signalerade någon sorts maskulin trivsel, rökslingan blev till en mysfaktor.
-Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n, säger Gunilla Bergström när hon försvarar den där fadersgestalten som vi lärt oss att älska.

Det är väl så man får se de där fäderna som författarna skildrar dem i litteraturen. De är inga föredömen utan bara alldeles vanliga människor med sina fel och brister.
Bara i Sverige finns det 2,3 miljoner pappor som tillsammans fått 5,1 miljoner barn.
Grattis på Fars Dag!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite fakta kring dagen hittar du här, och här berättar en av alla fäder hur han tänker tillbringa dagen. Mer om Fars Dag i mitt arkiv här. Eller klicka på etiketten "farsdag" här nedanför.
Presentnöd? Tips här! Och här grattas det utav bara den!

Fars Dag igen

Det var Fars Dag i går.
I Åre.
Anja Pärson gjorde VM-arrangörerna, kommungubbarna, landslagsledningen, skidpubliken, tv-tittarna, fan-klubben, släkt, vänner och familj samt - inte minst - sig själv jätteglad genom att efter en urusel säsong slå till och ta guld i super-G.
Nyheten har inte undgått någon svensk som har ögon att se med och öron att höra med.

Men nästan mer fantastiskt än publikens jubel och mästarinnans glädjetårar var det väl ändå att höra henne oförbehållsamt ge pappa Anders äran, trots att hon stått på skidorna själv, utför hela den långa backen.
Det var han som visste vad som behövdes. En pappa som känner sin dotter bättre än alla andra, som vet vad hon tänker innan hon slutfört tanken.
-Det är pappa, sa hon i segerintervjuerna utan att avsluta meningen.
Fars Dag, helt enkelt.

Vi borde ta efter, eller snarare ni, för min pappa finns inte längre.
Men det vore snyggt att följa Anjas exempel och ge papporna lite credit ibland, för både det ena och det andra. Inte bara för VM-guld.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Fars Dag!

Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?

Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.

Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.

Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.

Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.

Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.

Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.

Copyright Klimakteriehäxan