En mammas misstag

Det påstås att det i varje förälders liv kommer en dag då det plötsligt alldeles vuxna barnet ställer till med räfst och rättarting. Fram kommer urgamla misstag, orättvis behandling, brist på lyhördhet eller andra sorters begångna oförrätter.
Vi är där nu.

Sonens upprördhet går inte att ta miste på. Han, som har eget bo sedan snart två år, har kommit till insikt om att han berövats en upplevelse som han inte kan förstå att vi – framför allt jag, hans mamma – inte försett honom med. En upplevelse som ”alla andra” haft i sin vardag och njutit av sedan den dag de tog sina första ostadiga steg på krumma små ben med skrattgropar i knäna och hela livet framför fötterna.

I det där egna boet lagar den unge mannen mat, faktiskt inte bara av nöd utan också med ett visst intresse och viss fallenhet, tycks det. Och samtidigt som jag försökt dela med mig av ett och annat av mitt i och för sig inte alltför omfattande kunnande i köksregionerna experimenterar han, med gott resultat verkar det som (jag har inte fått prova …).

Det är vid spisen han har kommit på hur illa han har behandlats i hela sitt unga liv. Han är verkligen irriterad, kan inte förstå hur det gått till, hur jag resonerat, eftersom det är jag som stått för de flesta menyerna här hemma vid köksbordet. Skadan kan kanske repareras i någon mån, men jag har berövat honom mer än tjugo års matglädje alldeles i onödan.
Han spänner blicken i mig, som är helt oförberedd, och exploderar nästan:

-VARFÖR fick vi aldrig makaroner? Det är ju JÄTTEGOTT!
Ja varför? Jag blir svaret skyldig. Har aldrig ens snuddat vid tanken.
När jag var barn åt vi stuvade makaroner. När jag fick barn åt vi pasta, och det har vi förvisso fortsatt med.
Nu stuvar Sonen makaroner och njuter.

Alternativen minns han tydligt och räknar upp:
-Vi fick penne, skruvar, fjärilar, bandspaghetti och vanlig spaghetti, vi har ätit lasagne och tortellini i olika storlekar, vi har fått ravioli och gnocchi – men ALDRIG makaroner!

Ja varför har vi aldrig ätit makaroner? För hur jag än rannsakar mitt minne minns jag bara någon enstaka förskrämd snabbmakaron, inte värd att kallas ens avlägsen släkting till italiensk pasta. Det enda möjliga svar jag kan komma upp med är att Barilla, som är det märke jag nästan alltid köper, gör god pasta oavsett hur den är formad. Och att de förmodligen inte gjort makaroner, lämpade att stuva till svensk falukorv.

Men faktum kvarstår: jag har berövat mitt barn Den Stuvade Makaronen. En oförrätt han inte kommer att glömma, ett mamma-misstag som lett till en skuld jag tvingas fortsätta leva med.
Det är inte lätt att vara förälder när fallgroparna är så många, även om de inte behöver vara djupare än en enkel gryta fylld av kokande vatten.

Copyright Klimakteriehäxan

Första advent - och pippi på fåglar 22

Första advent.
Ljusen tänds i allt större antal och i allt snabbare takt. Vi behöver de där fladdrande, levande lågorna för att stå ut med mörkret därute, novemberslabbet blir inte så värst mycket roligare av att gå över i decemberdis.

Här hemma har adventssakerna inte tagit sig upp ur källaren än. Det har helt enkelt inte hunnits med. Något har hanteringen för all del också komplicerats av att jag i egen hög person lyckades ha bort nycklarna till förrådet, men jag har inte bara erkänt, jag har också letat upp dem igen, så nu finns egentligen inga hinder kvar.

Detta är också den tid på året när bostadsbränderna är fler och ibland får rent katastrofala följder. Hörde en missionerande brandman i radion i dag, som ville att den första söndagen i advent skulle få heta "Brandvarnarnas dag": ett datum när alla batterier i alla brandvarnare skulle kollas, kanske bytas ut. För det är inte bara stearinljusen som ställer till det, det är långkok på spisen och tomtebloss i granen och pappersprydnader som är mer eldfängda än krut.

Så bra då att jag – som inte kollat brandvarnarna, inte än i alla fall – åtminstone är försedd med ljussläckare. Den här, en näbbig keramikpippi från skärgårdsmarknad i Vaxholm, har ännu inte tagits i bruk, men det kommer naturligtvis att ske.
Bränd är den ju redan …
Och att jag har pippi på fåglar, det betvivlar ingen av mina regelbundna besökare längre.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuvlyssnat på bussen

Lätt morgonstressad pappa konverserar sin son, uppskattningsvis i femårsåldern. Pojken verkar inte vara på sitt soligaste humör. Pappa letar uppenbart efter samtalsämnen som kan få barnet på gladare tankar.
-Ikväll kanske vi ska skriva din önskelista till tomten? föreslår fadern, i världens mest positiva tonfall.
-Mmmm.
-Men det blir väl roligt? Vi kan hjälpas åt? Och sen skickar vi den till jultomten?
Sonen suckar. Vrider sig olustigt.
-Kan man inte sms:a?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUND - och pippi på fåglar 21

Det är inte bara burken som är rund. Rund var också smaken på burkens innehåll, sedan länge uppätet. ”Gentlemen´s Relish” står det på etiketten i botten. Någon sorts paté handlade det om, gjord på någon del av någon fågel. Kan det vara morkulla månntro?

Antar att jag köpte denna läckerhet (burken, av porslin, är bara cirka fem cm i diameter, så den var förmodligen dyr) mest för förpackningens skull, även om det hände långt innan jag hade en aning om att jag hade pippi på fåglar. Fast vackra burkar, det vet jag sedan länge att jag är svag för ... så vad kunde vara bättre än denna kombination?

Fler runda bidrag till tisdagstemat hittar du om du klickar här. Och blir du nyfiken på min fågelfixering klickar du bara på etiketten "pippi"!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 20

Första gången den slog larm kunde jag inte begripa vad det var som lät.
Men så småningom lokaliserade jag ljudet: det var blomfågeln! En pippi som ser till att ens krukväxter inte står och torkar i onödan.

Pippi står på två metallben som ska tryckas ner i den kruka man vill ha vätskekoll på. Ett litet batteri möjliggör kvittrandet när både växt och pippi får för torrt runt fötterna. Bara att rusa efter vattenkannan när det börjar låta, fast ljudet är inte på något vis obehagligt eller ilsket, men man hör det!

Alarmfågeln går att köpa på Designtorget. Jag har (förstås) fått min i present – kanske är detta en julklappsidé nu när den tiden faktiskt är här igen? En klapp till någon med lite lagom gröna fingrar! Experterna behöver naturligtvis aldrig påminnas när det är dags för vattning ...

Copyright Klimakteriehäxan

En man med gul slips

Jag hyser den största förståelse för de herrar som undviker slips. Det ÄR ett konstigt plagg, utan praktisk funktion så vitt jag kan förstå. Men visst, det finns tillfällen när det ser snyggt ut – en ”välklädd” man förväntas ju ha slips – och slipsens vänner brukar säga, att även karlar har rätt till sina smycken.

Alltså har jag heller ingenting emot män med slips. Med ett undantag.
Den får inte vara gul. Att gult är fult, därom råder inte minsta tvivel i slipsbutiken. Detta har varit min oomkullrunkeliga åsikt i åratal, utan synbar anledning, annat än just synintrycket, då.

Men nu har kanske min historia av hat mot gula slipsar fått sin, något oväntade, förklaring. För härom kvällen hamnade jag lite oplanerat öga mot slipsknut med en man jag inte råkat på ungefär fyrtio år. Under hans krage satt, minutiöst knuten, en gul slips.
Just det.

-Vet du att du hade gul slips på dig senast vi möttes också, undslapp det mig innan jag hann bita ihop.
-Verkligen? sa han och såg genuint förvånad ut, om över mitt minne eller sitt eget färgval får jag låta vara osagt. Faktum är att jag med säkerhet visste, att han så gott som alltid hade ful, jag menar gul, slips på den tiden vi av nödvändighet råkades regelbundet.

Vi pratade inte så mycket mer. För jag mindes också kristallklart att detta inte var en man i min smak, inte ens på långt håll och en gång vart fyrtionde år. Fast jag tror mig plötsligt veta varifrån min aversion mot gula slipsar kommer. Och det är ju alltid intressant när mysterier får sin förklaring ...

Copyright Klimakteriehäxan

Upplyst i Veckans fönster

Skomakarlampan hänger i taket bakom mig när jag sitter vid min laptop. Och höjer jag blicken speglar den sig i fönstret framför mig, fönstret på vars andra sida allt är i det närmaste becksvart. Men här inne är det, tack och lov, upplyst!
Och UPPLYST är temaordet för Veckans fönster den här gången. Kika in hos fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Bortblåst – och pippi på fåglar 19

En ovanligt vildsint liten vindpust, mycket avlägsen släkting till Gudrun om ni minns henne, satte klorna i mig när jag i sakta mak vandrade Odengatan fram i går kväll. Att hår och halsduk fångas av en stormvind, det är ju helt naturligt, men den här gången fångade vinden dessutom mitt ena örhänge. En tunn och lätt silverplatta med lite guldbeläggning slets av kroken där den hängde och for iväg, som ett gyllene höstlöv. Man vart tog det vägen?

Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)

Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.

Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser på bilden ovan hur det som finns kvar ser ut, om ni skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.

För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

*Mio min Mio

Hut ska gå hem

Visst vet ni också vad man brukar säga: Man ska prata med sina blommor. Då trivs de, växer till sig, skickar ut nya grenar, bestämmer sig för att blomma, allt för att visa sin vårdare kärlek och bereda honom/henne glädje.

Just så här års ska novemberkaktusen försvara sitt namn och sin existens. Elva av årets månader står den lite fult spretig utan att göra någon glad. Men så en dag, kanske i slutet av oktober, ser man att det börjar hända saker.
Små feta knoppar bildas, det kommer att bli resultat! Blommor!

Precis så uppförde sig en av mina trogna novemberkaktusar. Och nu är den en fröjd för ögat, med många blekt rosa-vita blommor, riktiga skönheter varenda en.
Men jag har tre krukor till med samma växt.
Fult spretiga. Gör ingen glad. Fast jag har ju trott att de förstått vad som gäller.

När november månad redan hade flera dagar på nacken beslöt jag att det var dags att ta tag i saken.
Men min allra strängaste röst förklarade jag för dem, en efter en, att nu var det bara att välja: presentera knoppar – eller dö! Ett glasklart hot, omöjligt att missförstå!
Och vad händer?
Jo, en av dem har lyssnat. Första knoppen, om än senkommen, är gulligt rundhyllt.
De övriga verkar ha slagit dövörat till.

Vilket alltså betyder, att de åker ut, utan pardon. Ingen kan säga att de inte blivit varnade. Jag har ju pratat med dem – man ska prata med sina blommor.
Hut (och hot) ska gå hem, och hör sen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tacka din egen hjälte!

Livet är ju fullt av hjältar, inte sant?
Klicka på den här länken.
Du skapar med ytterligare ett par klick en hyllning som din egen hjälte inte kommer att kunna motstå!
Själv har jag valt en av sommarens trevliga änder som min hjälte - jag har ju, trots allt, pippi på fåglar ...
Slutresultatet är rätt anslående, håll med om det!

UPPDATERAT: Jag har tagit bort min inbäddade tackfilm härifrån, eftersom den verkar starta av sig själv, vare sig man vill eller inte. Kändes som att det kunde bli lite väl irriterande i längden. Men gör din egen, det är värt (det lilla) besväret!

Pippi på fåglar 18 - och tisdagstema

Hur var det nu – var det ägget som kom först? Eller hönan?
Det svaret lär väl låta vänta på sig ett tag till. En sak är i alla fall helt klar: ut ur äggen kommer kycklingar, och hönan tar väl hand om sina små, precis som många andra fågelmammor.

Begreppet ”hönsmamma” är väletablerat – senare tiders curlingföräldrar har klara släktdrag med mödrarna som sover på en pinne.
Kuddar med fågelmotiv har jag flera stycken, men bara en med en hönsmamma. Inköpt i en skräpaffär på Hornsgatan i Stockholm någon gång på 90-talet.

Och eftersom kuddar är en accessoar som gör hemmet inte bara mjukare utan också roligare blir detta dessutom mitt bidrag till veckans tisdagstema, med nyckelordet accessoar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa fler av Klimakteriehäxans funderingar kring föräldraskap klickar du på den etiketten här nedan! Och alla "pippi på fåglar" hittar du med ett klick på etiketten pippi (då dyker fler accessoarer upp bland annat)! Lika självklart kommer du till fler tisdagstema-bidrag om du använder dig av länken i texten ovan - mina ser du, förstås, med hjälp av etiketten.

Hurra för svenska äpplen!

Det var som en liten lyckoexplosion på tungan. Handen gick från fruktskålen till munnen, en förvisso rent slentrianmässig rörelse som jag utför lite väl ofta, även om inte just fruktskålen alltid är utgångspunkten.
Sen kom den, explosionen.

Oj! Jag hade bara bitit i ett äpple, ett svenskt äpple. Inköpt i en färdigpackad plastpåse för inte mycket pengar alls. Först hade jag tagit en annan förpackning, på vilken det stod att frukten hade odlats i Tyskland. Sedan fick jag syn på de (dyrare) svenska och bytte raskt, om inte annat så för att jag gärna handlar när- och svenskproducerat.

Smaken fick jag så att säga på köpet. För den finns inte i de där äpplena som butikerna märker som ”gröna” eller ”röda” – ja men hur utbredd är allvarlig färgblindhet egentligen?
Och visste ni förresten att det inte finns någon skillnad på gröna och röda äpplen förutom just färgen, som beror på en genetisk variation?! Det går alltså inte att säga att gröna äpplen är godare än röda eller tvärtom, det har jag inhämtat på Nordiska Museet i samband med en äppelutställning.

Den här sorten som just skänkt mig ögonblicklig lycka är både grön och röd (och lite gul), det är hur som helst lätt att konstatera. Jag tror att sorten heter Aroma, men helt säker är jag inte. För bildens skull lade jag dem, rent symboliskt, i krukan formad av två händer. De lyfter upp naturens gåva, äpplena, till allmän beskådan innan de tuggas sönder (ja äpplena alltså, inte porslinshänderna). Och den som är pricksäker kan som bekant hålla doktorn borta med ett om dagen.

Må vara hur som helst med den saken: hurra för det svenska äpplet. Av bara farten blev det en sockerkaka med äpplen i.
Snart kanske jag hittar några Åkerö i fruktdisken? Eller Cox Orange? Värda att vänta på, båda två!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns en webbsida där man kan kolla in sina äppelfavoriter!

Pippi på fåglar 17

I åratal hade jag en favorittidning. Femina hette den, och det heter den ju faktiskt fortfarande. Men på det som i min värld var dess storhetstid – jag var rent av på vippen att börja jobba där en gång – hade tidningen en avdelning som jag blev ohälsosamt jätteförtjust i.

Avdelningen hette ”Femina Shop” och låg nästan längst bak. Det var en postorderförsäljning, varken mer eller mindre. Och den som valde ut vad som skulle säljas verkade känna mig rätt väl. Det gick så långt att jag rent reflexmässigt när tidningens nya nummer kommit raskt slog upp shop-sidorna där bak på raken, före allt annat.

Om jag handlade? Javisst! Och jag har flera saker kvar, trots att det är länge sedan och mest handlar om kläder. En sommarklänning, en verklig favorit som numera nästan är söndertvättad, var ett Femina-fynd, en av mina finaste saronger likaså. Visserligen minns jag att en kjol i siden fick gå vidare till en kompis, men oftast blev jag nöjd (ja man hade ju returrätt dessutom). Så också med flera smycken, som bevisligen hade lång livslängd.

För det var den vägen som det mexikanska halsbandet kom min väg, långt innan jag hade satt foten i Latinamerika. Mitt fram sitter en liten fågel, halsbandet är i övrigt gjort av silverstavar och små pärlor i turkos och korall.
Tyvärr kan jag inte ha det där smycket längre. Tänk er att en bulldogg-husse satt på sin hund en chihuahuas halsband... Jag har helt enkelt växt ur det. Fågeln kommer inte till sin rätt, om den skulle lyckas titta upp ur halsgropen!

Men när jag så småningom kom också till Mexico såg jag många närbesläktade accessoarer, med eller utan fåglar. Fortsätter jag fågeljakten (och det känns som om den bara börjat) i mina gömmor dyker förmodligen fler upp!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag vet inte om det här med fågelpippi kan smitta som vilket datavirus som helst - men nu har i alla fall Hannele i sitt göteborgska paradis bekänt färg: hon har pippi på påfåglar!
Nån mer där ute som hängt på och gjort en träda-fram-are kanske?

Mitt bättre jag vann

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver? Nej!

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjuder inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skaffning utan skafferi

"De som har flyttat till nyproducerade lägenheter de senaste åren kan konstatera att det som saknas är oftast användbara skafferier. De är bortrationaliserade och flera mäklare får frågan om födan ska förvaras på balkongen."

-En DN-medarbetare har läst senaste numret av HSB:s medlemstidning "Hemma i HSB", där budskapet är att det är klokt att ha skafferiet fullt. Tja, jag har haft matlagret hängande i en plastpåse fastknuten i en fönsterkrok. Det gick, den svala årstiden. Och visst, balkong kan förstås i jämförelse anses vara ett fall framåt - men alla har ju inte balkong?! Länge leve det stora kylskåpet, såväl i som utanför HSB-sfären!

Pippi på fåglar 15

Quetzalfågeln är en nationalsymbol för Guatemala. Den gav namn till landets valuta, den finns med i Popol Vuh, boken som ibland kallas Maya-indianernas bibel.

Den riktiga, levande fågeln är mycket sällsynt numera, men i alla sorters mönster och traditionellt designade dekorationer förekommer den flitigt: som julgransprydnader, på kläder, hemtextilier, allehanda konsthantverk. Och så som smycken.

Speciellt för quetzalen, som är en ganska liten fågel, är dess enormt långa färgstarka stjärtfjädrar, som också bidragit till att artens överlevnad hotats. För gamla indianhövdingar, framför allt azteker, ville ha de där vackra fjädrarna i sina pampiga huvudbonader, vilket rättfärdigade jakten på fåglarna.

Jag lyckades aldrig se en quetzal med egna ögon i Guatemala, men däremot i Costa Rica. Det var på ganska långt håll, men jag kunde ändå beundra stjärten som vajade för vinden och nöjde mig med det, tillsammans med några tämligen misslyckade foton.
Visst har man försökt att ha quetzal i djurpark, men åtminstone legenden hävdar bestämt, att just denna fågelart inte går att sätta i bur. Gör man det så dör den, ofelbart.

Evigt liv har i alla fall quetzalen avbildad i silver på det halsband jag fick av mina arbetskamrater som avskedspresent när jag efter två år återvände till Sverige. På bilden vilar min quetzal på en väv från Comalapa – i Guatemala kan man av det vävda mönstret i kvinnornas blusar, güipiles, se varifrån de kommer.

Men inte heller i Comalapa ser man quetzaler i full frihet. De trivs bäst där det fortfarande finns riklig vegetation.
Om man inte hänger dem runt halsen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Knoppningstid

Det klankas väldigt mycket på november, tycker jag.
Klagomålen gäller att det är en sådan rysligt grå och trist och usel månad, helt utan ljuspunkter och glädjeämnen.
Fel, säger jag, helt fel!

Hur skulle det till exempel gå för oss novemberbarn om alla gick i ide under årets elfte månad? Jo vi skulle inte blivit ihågkomna ens som födelsedagstårte-och-paket-törstande ungar!
Fars Dag hade mist sin plats i almanackan!
Det eventuellt lite gråtråkiga och blötkalla där ute skulle inte få lägga grunden för en strålande uppfartssträcka till jul!

Och hur kan man blunda för de feta ljuvliga knopparna som kommer att förvandla min hittills rätt trista novemberkaktus till en första klassens skönhet?
Dessutom visar nu den pelargon jag lämnat på balkongen som ett hopplöst fall ny livsvilja: knoppar!

Lägg till detta att jag har blomknopp i sju orkidéer.
Sju. Och dubbelt upp i ett par.
November, det är knoppningstid! Bara att njuta!

Copyright Klimakteriehäxan

Se här lite nyutslagna födelsedagsblommor till några novemberbarn värda att fira: Gustafsson, Sonens flickvän, min kompis I-L, Kulsprutan och vännen C!

Tisdagstema: Självporträtt

Jaha! I dag får tisdagstemat mig att göra ett avsteg från en oskriven regel: jag brukar aldrig lägga ut bilder på mig själv här (förutom bokomslaget då, men det är ju en specialare). Men jag går halva vägen ... vilket betyder att jag också bjuder på mina köksluckor och den jättesnygga ventilen ovanför spisen ...
Fler porträtt på tisdagsbloggare den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara tjugo år har gått ...

För tjugo år sedan förändrades Tyskland, Europa och världen.
Det var då Muren sprack.
Dagen högtidlighålls på mängder av olika sätt, långt utanför Tysklands gränser och också av väldigt många som knappt kan minnas DDR:s existens.

Själv har jag ännu aldrig varit i Berlin, så jag har inga som helst egna intryck, vare sig med eller utan mur. (Fast jo, visst vill jag åka dit! Vet bara inte när det kan bli av!)
Men det finns ett sätt att göra den här dagen speciell: hyr eller köp en film!
Inte vilken film som helst, förstås.

Jag tänker på ”De andras liv” (Das Leben der Anderen) från 2006, regissören Florian Henckel von Donnersmarks långfilmsdebut, som vann Oscar för bästa utländska film 2007.
Åskådaren förflyttas tillbaka i tiden, till den epok när Stasi, Östtysklands hemliga men uppenbara säkerhetstjänst, kontrollerade allt och alla och då alla metoder var tillåtna.

När filmen, som hyllades allmänt, gick på biograferna skulle jag absolut se den. Till sist hade jag till och med övertalat några grannar att gå med, eftersom jag var så övertygad om att detta var en upplevelse man inte fick missa.
Vi knatade iväg, fulla av förväntan.

Döm om min förvåning när folket på vita duken pratade franska. Titeln var snarlik, men det var förstås en helt annan historia. ”De andras liv” hade mött den svenska biodöden och ganska snabbt plockats bort från repertoaren.
Men den sändes i SVT i lördags, så nu har jag äntligen sett den. Och jag blev verkligen inte besviken.

Så även om du inte hade tänkt anordna stor fest och fyrverkeri och låta champagnen spruta: gör det till en filmkväll och fira tjugoårsdagen av Murens fall i tv-soffan.
Ja, det är faktiskt BARA tjugo år sedan. Så nära oss. Både rent geografiskt och historiskt. Vilket kan vara direkt nyttigt att tänka på ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om hur Tyskland firar - i SvD och i DN.
Och "De andras liv" kostar bara 59 kronor att köpa på nätet, om du inte väljer att hyra!

Duktigt

Man ska ju inte skryta.
Inte vara självgod.
Visa ödmjukhet, även om det känns som om man råkar vara BÄST.
Men ibland blir det svårt.

Det är just i det stadiet jag befinner mig nu. Självgod, egotrippad, full av beröm. För mig själv, alltså.
Anledningen?
Jo en, men en bamse: i bilen står nu tre stora kassar – och då menar jag STORA kassar – med kläder som ska till Myrorna så snart en lucka uppstår i parkeringsutrymmet på Hornsgatan.

Jag har använt en stor del av denna gråa söndag till just detta: rensning. Något jag gör alldeles för sällan, jag har generellt svårt att skiljas från prylar, oavsett deras ålder och skick, faktiskt. Sparar gärna ett gammalt favoritplagg, för tänk om jag skulle råka gå i det igen någon gång … så tråkigt då att ha kastat det … om det händer slängs alla modehänsyn raskt åt sidan och ersätts av ett segertjut: det gick! jag kom i!

Visst. Ni har rätt. Det inträffar ju inte, i alla fall inte tillräckligt ofta för att ursäkta lagerhållningen som gränsar till det ohälsosamma. Desto mer fantastiskt då att jag denna dag skoningslöst vräkt ner kavajer, byxor, tröjor – ja till och med skor och ett par handväskor! – i de där försvinn-ur-min-åsyn-högarna.

Ändå är det en sak jag inte riktigt begriper.
Varför syns det inte i garderoben att jag rensat så duktigt?

Copyright Klimakteriehäxan

Familjelycka - och pippi på fåglar 14

Lite familjelycka på Fars Dag kan väl aldrig skada?
Därför får ni nu träffa en liten fågelfamilj som bor på min bokhylla. Faktum är att den minsta familjemedlemmen kom först, för att sedan få ett föräldrapar och ett större syskon –”föräldrarna” är ungefär 30 centimeter höga, och materialet är någon sorts keramik, ursprung okänt.

Det är hur som helst alldeles uppenbart att vi inte här har någon sorts erkända konstföremål som behöver förvaras bakom lås och bom och med extra pålägg på hemförsäkringen. Snarare handlar det om en massproducerad historia, en sådan som väldigt många rynkar på näsan åt. Men så kommer någon, jag till exempel, och gillar prylen utan att lägga någon vikt alls vid ”finhetsgrad” eller upplagans storlek. Någon som har lite pippi på fåglar, helt enkelt.

Nu står de där, mamma, pappa och barn. Kanske inte för evigt, inga garantier lämnas på den punkten. Fast Fars Dag överlever de definitivt, förmodligen inte bara årets utan några till.
Men när de än får respass – om de nu alls får det – kommer jag att ha fått valuta för pengarna. Den första kostade några ynka tior, de andra tre gick på rea för mindre. Och butiken för fågelfynd? ICA Klingan i Grums.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om barnaföderskor

"Nu ka man ju tycka att det inte är så värst ofta i livet en kvinna föder barn och att det kanske finns en poäng i att inte tvinga en totalt utmattad, blödande och hormonellt uppochnedvänd kvinna på porten innan hon vill det."

-Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, deltar i debatten om tidig hemgång från BB. Gränsen nedåt är sex timmar, och principen - som antas spara pengar i vården - tillämpas redan på en rad svenska sjukhus, bland annat i Stockholmsområdet.
Man får vara oerhört tacksam över att ha lagt barnafödandet bakom sig. Båda gångerna på "min" tid, 80-talets senare halva, fick jag stanna på Södersjukhuset i fem dagar med mina nyfödda. Det var fantastiskt! Tryggt, lugnt, bra. Minns att andra gången kom en tjej in och födde sitt tredje barn. Hon åkte hem så fort barnafadern hann köra fram barnvagn och bil. Jag fattade ingenting av hur hon tänkte - och det gör jag kanske fortfarande inte, men i hennes fall var det i alla fall självvalt!

Galoschväder till Fars Dag

”Mors, mors, din gamla galosch!” ropar någon i en urgammal film eller en väldigt ålderstigen barnbok, men allt så länge sedan att jag absolut inte kan härleda det. Fast möjligen är det dags att återuppliva uttrycket.

Känner ni någon som har och använder galoscher? Jag gör det inte, men när jag var barn minns jag att någon vithårig farbror krängde på och av sig sådana där fula gummihylsor till skorna på hallgolvet, där de blev liggande och såg lite lätt spökaktiga ut. Idag är jag rent av tveksam till att särskilt många över huvud taget vet vad galoscher är.

Alltså är det läge för en förklaring, huvudsakligen lånad från Wikipedia: "Galosch kommer av franskans galoche och är ett skodon, som används som överdrag över andra skor (framför allt "finare" skor), i syfte att undvika att dessa blir blöta, nedsmutsade eller slitna. Deras användning som både ord och fotbeklädnad är idag begränsad.
Galoscher kan träs över skon eftersom de är låga, elastiska och utan dragkedja."

Att jag nu blivit påmind om fenomenet beror inte på vädret, vilket man skulle kunna tro, utan på att det är Fars Dag i morgon (för 99e gången!)
För bland annonserna med presenttips till den som förtvivlat försöker variera slipsarna, som annars kan lägga sig som årsringar runt den allt rynkigare pappahalsen, finns nu galoscher som förslag.

De är ljust mörkblå och ”håller stilen i regn och rusk”, lovas det. Och kostar FUTTIGA 700 kronor. Vilket snabbt får en att inse, att skorna som galoscherna ska skydda förmodligen kostat minst fem och kanske tio gånger så mycket.

Ut, ut, ut och handla! Tänk så glad Far ska bli! Inte.
Fast jag överdrev faktiskt det där med priset, inser jag. Man får en spänn tillbaka på de sju hundralapparna, de moderna galoscherna kostar bara 699 kronor.
Mors, mors, din gamla galosch!

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka på etiketten "farsdag" kanske du hittar något enklare presenttips eller så ...

Pippi på fåglar 13

Visst ser han lite vilsen ut, Fågeln där i soffhörnet.
Han har passerat tjugoårsdagen med marginal, ett typiskt barn av Kalikå, firman som specialiserat sig på mjukisdjur som alltid går att tvätta och som också har en egen stil.

Fågeln var en present från min trevlige kompis Kalle när han kom och hälsade på och träffade Sonen, som var relativt färsk. Och det var en present som gick hem, i åratal. Fast den halsduksförsedda pippin, av odefinierbar art, fick inte flytta med när Sonen lämnade boet för eget rede. Då passade jag på att lägga Fågeln i tvättmaskinen, och nu sitter han där och väntar – kanske väntar han på en ny generation, för utan tvekan tål han flera tvättar.

Han verkar väl lite ensam. Men det är han egentligen inte. För han har sällskap av Katten, Panda och Nalle också.
De fick inte heller flytta till ungkarlslägenheten.
Fast kastas eller så? Nej!
-Du kan väl ha dom kvar? sa Sonen med bevekande tonfall till sin mor.
Klart jag kan.

Copyright Klimakteriehäxan

PS En fågel eller liknande från Kalikå är fortfarande ett bra presentförslag till barn! Snart är det jul!

Pippi på fåglar 12

Antagligen är det en sorts hackspett, fast en ovanligt liten rackare. Hackspettar är nämligen trädklättrare. Men det här exemplaret klarar inte att klättra upp, bara ner. Fast det räcker länge i alla fall om betraktaren tillhör det riktigt unga gardet. Och faktum är att även jag, trots min aktningsvärda ålder, kan låta den hacka sig ner och finna visst nöje i det.
För så beskaffad är denna gamla leksak, att den sprider glädje på enklaste vis, även som modern kopia.
Pippin är köpt för några år sedan i butiken som inryms i Rackstadmuséet i Arvika.

Copyright Klimakteriehäxan

Man ska väl inte skratta - men ...

‏
... försök låta bli när du tittar på det här klippet om du bara kan!
Amerikanska tv-bolaget NBC:s nyhetsankare klarade det i varje fall inte.
De skulle visa lite bilder från visningarna av vårmodet 2010. Och i den modebilden - som känns rätt avlägsen en kväll som denna med snålblåst i kolmörker och ilskna små hagelduschar i luften - lever de skyhöga klackarna vidare, gärna i kombination med små skojiga platåsulor.
Svårt att gå på?
Ja vad svarar man på det? Är haricots verts gröna?

Copyright Klimakteriehäxan

Om inbäddningen inte funkar - här är länken.

Meterpris på blommor

Köpte rosor häromdagen. Och eftersom jag skulle ge bort dem tordes jag inte göra som jag brukar när jag handlar blommor till mig själv: tar gärna och ofta ett tiopack innan jag ställer mig i kassakön med mjölken, morötterna och ostbiten. Nu styrde jag i stället stegen mot en blomsteraffär, en specialist. Som man naturligtvis kan vänta sig extra bra produkter hos, garanterad hållbarhet. Eftersom man ju får betala för det. Och vill ge bort fina blommor som står länge.

Jag skärskådar butikens utbud av rosor. En stor sort kostar inte mindre än 35 kronor styck – jag har just betalat 29:90 för en bukett med tio fina, mörkröda, lagom halvutslagna (se bilden!), på Ica. Andra varianter hos experten kostar 25 eller 20, och de jag till sist väljer kostar 15 kronor styck.

Vad är då skillnaden? Om färskheten vet man inget. Blommorna ser lika stora ut, på ett ungefär. De gröna bladen verkar pigga och fräscha. Men det finns en tydlig skillnad. Blommorna har olika skaft, olika kraftiga – men framför allt olika långa. 35-kronorsrosen är bort emot en meter hög, med mitt ögonmått mätt. Har man ens en vas där sådana kan stå? Knappast.

Och om man ändå bestämmer sig för rosorna av statushöjd blir effekten en lätt överraskning: hittar man trots allt ett kärl att ha dem i kan buketten omöjligen ställas någon annanstans än direkt på golvet. För vem skulle annars se själva blomman!? Det är ju den vi vill åt!
Alltså sätter man meterpris på rosenskaft. Vilket förefaller mig helt snurrigt. Men visst, blommor som växt sig så höga har naturligtvis krävt utrymme och omvårdnad under en längre tid, och sådant kostar pengar. Det måste ju vara det man tar betalt för.

Dagen efter att jag överlämnat ”finbuketten” – som kostade 175 kronor utan att vara ett skvatt imponerande – stöter jag på mottagaren och frågar hur blomstren ser ut.
-Jo då, säger hon artigt, de är fina, även om några av rosorna hänger lite med huvudet.
Suck.

På mitt eget bord står den där 29:90-kronors buketten spikrak och glad. Tur? Kanske, men i så fall en lyckträff som upprepar sig. Blommorna är på väg att slå ut, de dricker vatten och sprider trivsel.
Men visst, deras skaft är på sin höjd 30 cm, efter vederbörlig kapning enligt alla skötselkonstens regler. Hade jag köpt några 35-kronors hade jag faktiskt blivit tvungen att korta av dem med nästan hälften för att ge dem en möjlig vas och en vettig placering.

Vem i all världen kom på att man kan sälja rosor till meterpris? Och varför fortsätter vi att köpa dem?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Belysning

Det är dags alldeles strax. Dags för amaryllisen och den där stjärnformade lampan, som visserligen inte är en adventsstjärna men som ändå på något vis känns mest lämpad för kvällarna under den mörkaste årstiden.
Bli upplyst på fler sätt genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Bu för Hammarby!

Jag gillar idrott. Men det vore lögn att påstå, att jag brinner för fotboll. Ändå har jag oftast när saken kommit på tal på senare år sagt, att jag håller på Hammarby när det gäller just den sporten. Fast det måste ju allvarligt ifrågasättas hur någon över huvud taget kan göra det, även om man nu (som jag) råkar bo på Södermalm.

Inte handlar det om laget, ledarna, spelarna, resultaten – även om HIF nu åker ur allsvenskan och får finna sig i att försöka kravla sig tillbaka upp i toppserien, samtidigt som en av ärkefienderna – AIK – tar hem det allsvenska guldet och det tredje stockholmslaget, Djurgården, avslutar säsongen med hedern i behåll.

Nej, det är de där som kallar sig fans det handlar om. Gänget i publiken som kastar skit på planen, som smugglar in brandbomber på läktaren, som skanderar äreröriga och ibland rasistiska ramsor, som hotar domare, som slåss för full kraft, som inte tvekar att drämma en just tömd flaska i skallen på närmsta ”motståndare”. Allt för att hämnas en missad målchans, en matchförlust, några tappade poäng. Som om det automatiskt skulle ge dem rätten att ta till oprovocerat våld!

I dag skulle massor av AIK-are åka tåg till Göteborg för att heja på de sina i den avgörande matchen mot IFK Göteborg på Ullevi. Men det tillkom en komplikation: Tåget de skulle åka med fick bytas ut. Det var förstört. Av Hammarbys så kallade fans, som gjort tåget obrukbart genom att krossa fönster och klottra slagord mot AIK.
Så usla förlorare de är, hammarbajarna! Bu för Hammarby!

Om någon frågar mig vem jag håller på i svensk fotboll tänker jag hädanefter svara IFK Göteborg, för det gjorde jag förr i världen, på Ralf Edströms och Torbjörn Nilssons tid.
Samtidigt tycker jag intensivt synd om Hammarby. Föreningen förtjänar inte de bedrövliga fans de har, klicken som verkligen motverkar allt vad idrott är tänkt att främja.

Nu fattas bara att AIK:s svans slår sönder centrala Göteborg trots segern. Eller att IFK-arna åtminstone ska ta hem en seger på gatan.
De är kanske på god väg just nu.
Begriper väl inte bättre. Begriper inte att, som (den legendariske och kloke hockybacken) Rolle Stoltz brukade säga, "de e målen som reknas"!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 11

Det borde heta Svala. Men jag är märkvärdigt övertygad om att det här tyget, som för närvarande är min sovrumsgardin, heter Stava. Det fanns på Ikea en gång för länge sedan, och jag har två varianter: vita fåglar på vit bakgrund, och så de här blå.

Det måste ha varit någon gång på 70-talet som en designer beslöt att föreviga en svensk sommarhimmel på det här viset. Jag har googlat lite men inte hittat fram till en upphovsman eller -kvinna, vilket är synd, för den människan vore värd en honnör om så bara bloggledes.

Mina fågelgardiner satt uppe en period när jag hade min lägenhet uthyrd i andra hand - möblerad - och när jag kom hem igen var mina fina gardiner gulbruna av kedjerökning. En sorgens dag! Men jag körde dem i tvättmaskin i 90 grader, inte en utan flera gånger och se! det en gång vita blev vitt igen!

Visst händer det att jag tar ner dem och byter till något annat i gardinväg. Men varje gång de kommer fram igen blir jag lika förtjust. Det är något fridsamt med de där blå svalorna som tar en flygtur i mitt fönster, även om det är mörkt, kallt och uschligt där utanför.

Copyright Klimakteriehäxan