Duktigt

Man ska ju inte skryta.
Inte vara självgod.
Visa ödmjukhet, även om det känns som om man råkar vara BÄST.
Men ibland blir det svårt.

Det är just i det stadiet jag befinner mig nu. Självgod, egotrippad, full av beröm. För mig själv, alltså.
Anledningen?
Jo en, men en bamse: i bilen står nu tre stora kassar – och då menar jag STORA kassar – med kläder som ska till Myrorna så snart en lucka uppstår i parkeringsutrymmet på Hornsgatan.

Jag har använt en stor del av denna gråa söndag till just detta: rensning. Något jag gör alldeles för sällan, jag har generellt svårt att skiljas från prylar, oavsett deras ålder och skick, faktiskt. Sparar gärna ett gammalt favoritplagg, för tänk om jag skulle råka gå i det igen någon gång … så tråkigt då att ha kastat det … om det händer slängs alla modehänsyn raskt åt sidan och ersätts av ett segertjut: det gick! jag kom i!

Visst. Ni har rätt. Det inträffar ju inte, i alla fall inte tillräckligt ofta för att ursäkta lagerhållningen som gränsar till det ohälsosamma. Desto mer fantastiskt då att jag denna dag skoningslöst vräkt ner kavajer, byxor, tröjor – ja till och med skor och ett par handväskor! – i de där försvinn-ur-min-åsyn-högarna.

Ändå är det en sak jag inte riktigt begriper.
Varför syns det inte i garderoben att jag rensat så duktigt?

Copyright Klimakteriehäxan