Hurra för svenska äpplen!

Det var som en liten lyckoexplosion på tungan. Handen gick från fruktskålen till munnen, en förvisso rent slentrianmässig rörelse som jag utför lite väl ofta, även om inte just fruktskålen alltid är utgångspunkten.
Sen kom den, explosionen.

Oj! Jag hade bara bitit i ett äpple, ett svenskt äpple. Inköpt i en färdigpackad plastpåse för inte mycket pengar alls. Först hade jag tagit en annan förpackning, på vilken det stod att frukten hade odlats i Tyskland. Sedan fick jag syn på de (dyrare) svenska och bytte raskt, om inte annat så för att jag gärna handlar när- och svenskproducerat.

Smaken fick jag så att säga på köpet. För den finns inte i de där äpplena som butikerna märker som ”gröna” eller ”röda” – ja men hur utbredd är allvarlig färgblindhet egentligen?
Och visste ni förresten att det inte finns någon skillnad på gröna och röda äpplen förutom just färgen, som beror på en genetisk variation?! Det går alltså inte att säga att gröna äpplen är godare än röda eller tvärtom, det har jag inhämtat på Nordiska Museet i samband med en äppelutställning.

Den här sorten som just skänkt mig ögonblicklig lycka är både grön och röd (och lite gul), det är hur som helst lätt att konstatera. Jag tror att sorten heter Aroma, men helt säker är jag inte. För bildens skull lade jag dem, rent symboliskt, i krukan formad av två händer. De lyfter upp naturens gåva, äpplena, till allmän beskådan innan de tuggas sönder (ja äpplena alltså, inte porslinshänderna). Och den som är pricksäker kan som bekant hålla doktorn borta med ett om dagen.

Må vara hur som helst med den saken: hurra för det svenska äpplet. Av bara farten blev det en sockerkaka med äpplen i.
Snart kanske jag hittar några Åkerö i fruktdisken? Eller Cox Orange? Värda att vänta på, båda två!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns en webbsida där man kan kolla in sina äppelfavoriter!