En mammas misstag

Det påstås att det i varje förälders liv kommer en dag då det plötsligt alldeles vuxna barnet ställer till med räfst och rättarting. Fram kommer urgamla misstag, orättvis behandling, brist på lyhördhet eller andra sorters begångna oförrätter.
Vi är där nu.

Sonens upprördhet går inte att ta miste på. Han, som har eget bo sedan snart två år, har kommit till insikt om att han berövats en upplevelse som han inte kan förstå att vi – framför allt jag, hans mamma – inte försett honom med. En upplevelse som ”alla andra” haft i sin vardag och njutit av sedan den dag de tog sina första ostadiga steg på krumma små ben med skrattgropar i knäna och hela livet framför fötterna.

I det där egna boet lagar den unge mannen mat, faktiskt inte bara av nöd utan också med ett visst intresse och viss fallenhet, tycks det. Och samtidigt som jag försökt dela med mig av ett och annat av mitt i och för sig inte alltför omfattande kunnande i köksregionerna experimenterar han, med gott resultat verkar det som (jag har inte fått prova …).

Det är vid spisen han har kommit på hur illa han har behandlats i hela sitt unga liv. Han är verkligen irriterad, kan inte förstå hur det gått till, hur jag resonerat, eftersom det är jag som stått för de flesta menyerna här hemma vid köksbordet. Skadan kan kanske repareras i någon mån, men jag har berövat honom mer än tjugo års matglädje alldeles i onödan.
Han spänner blicken i mig, som är helt oförberedd, och exploderar nästan:

-VARFÖR fick vi aldrig makaroner? Det är ju JÄTTEGOTT!
Ja varför? Jag blir svaret skyldig. Har aldrig ens snuddat vid tanken.
När jag var barn åt vi stuvade makaroner. När jag fick barn åt vi pasta, och det har vi förvisso fortsatt med.
Nu stuvar Sonen makaroner och njuter.

Alternativen minns han tydligt och räknar upp:
-Vi fick penne, skruvar, fjärilar, bandspaghetti och vanlig spaghetti, vi har ätit lasagne och tortellini i olika storlekar, vi har fått ravioli och gnocchi – men ALDRIG makaroner!

Ja varför har vi aldrig ätit makaroner? För hur jag än rannsakar mitt minne minns jag bara någon enstaka förskrämd snabbmakaron, inte värd att kallas ens avlägsen släkting till italiensk pasta. Det enda möjliga svar jag kan komma upp med är att Barilla, som är det märke jag nästan alltid köper, gör god pasta oavsett hur den är formad. Och att de förmodligen inte gjort makaroner, lämpade att stuva till svensk falukorv.

Men faktum kvarstår: jag har berövat mitt barn Den Stuvade Makaronen. En oförrätt han inte kommer att glömma, ett mamma-misstag som lett till en skuld jag tvingas fortsätta leva med.
Det är inte lätt att vara förälder när fallgroparna är så många, även om de inte behöver vara djupare än en enkel gryta fylld av kokande vatten.

Copyright Klimakteriehäxan