På julens sjunde dag – även känd som nyårsafton

Återvänder till den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva. 
Det är Ugglan som plockat upp den som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag, på det tema som visans dagsvers har. Och här är den sjunde: 
"On the seventh day of Christmas,
my true love sent to me
Seven swans a-swimming"
Temat för julens sjunde dag blir därför svanar eller att simma eller bada, föreslår Ugglan. 


Böcker om svanar har jag inga på lager vad jag vet, men en bild kan jag i alla fall bjuda på. En annan bok dyker dock tvärt upp i mitt minne: "Bokhandlaren som slutade bada", av Fritiof Nilsson Piraten. Den kom redan 1937 och jag har för mig att man läste den i skolan. Kanske en 80-åring värd att fira med en omläsning detta nya år?




I mitt liv finns ändå en annan bok om bad som jag verkligen kan rekommendera: Lena Andersons tecknade "Kanin-bad". 
Det började som en serie pekböcker, men sagorna som vi som föräldrar gjorde vår egen text till har numera fått egen, "riktig" text av sin "riktiga mamma". Fyra olika berättelser finns. Superbra till barn och barnbarn!

Copyright Klimakteriehäxan

Och gott nytt år en gång till - eftersom jag misslyckas med att få bort de här blankraderna ... :-D

Kyss till med ny teknik

Längtar du efter att ge någon en het och härlig nyårskyss men kommer inte i närheten av den som förtjänar den där pussen? Ok. Det kan ordna sig. Så småningom. Om du har en Iphone.

För nu är den på gång, mobilprylen som känner av dina läpprörelser och vidarebefordrar dem till en mottagare, som försett sig med samma tillbehör. Skojsamt nog är prylen döpt till Kissinger, även om förmodligen rätt få tänker på fysiska kärleksbetygelser i samband med den gamle amerikanske utrikesministern med den skrovliga rösten. 

Fast än så länge är Kissinger bara en prototyp, så det här nyåret är det pussar på riktigt som gäller. Och vi som har mobil av android-typ, vi får kanske klara oss ännu längre med kyssar IRL. Även om det kortar av aktionsradien betydligt.

GOTT NYTT ÅR!

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden lånad från City-universitetet i London (tror jag) där Kissinger tagits fram.

På julens sjätte dag

Har ni hört den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas? En sång i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva av sin älskade, och när man sjunger den lägger man till en gåva för varje dag så att man till slut har en lång rad presenter att hålla ordning på?
Det är Ugglan som plockat upp den som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag, på det tema som visans vers har. 


Jag upptäckte det först i dag, förstås, på julens sjätte dag, och då står det så här:
"On the sixth day of Christmas,
my true love sent to me
Six geese a-laying,
(Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree.)"
Ugglan rundar av: Temat för julens sjätte dag blir därför gäss eller ägg, eller för er som är trötta på fåglar, varför inte tema föräldraskap. Jag väljer förstås fåglar, jag råkar ju ha pippi på den sortens djur, dem kan man väl aldrig tröttna på!

Vilket betyder att jag plötsligt får användning för två bilder från i somras på nästan den enda sortens fågel jag verkligen ogillar: kanadagåsen.
Som de skitar ner och breder ut sig! Vi har importerat dem hit i modern tid och de som möjliggjorde deras invasion borde bestraffas, anser jag. Själva gåsen borde skickas hem till Kanada igen. Eller nåt.
Likväl tvingas jag erkänna att det är vackra fåglar ... 

Men så skulle man ju tipsa om en bok på samma tema också. Ja, när det handlar om gäss – kan det bli något annat än "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf? Fast om jag avlägsnar mig från just den fågelarten, varför inte "Jag vet varför burfågeln sjunger" (I Know Why The Caged Bird Sings) av Maya Angelou. Fantastisk läsning.

Copyright Klimakteriehäxan

Idiotiska skrämskott

Nyår. Nu smäller det. Och det smäller högt.

Dessutom dyrt. Och riskfyllt, behöver jag tillägga det? 

Varje år skadas 100 svenskar av fyrverkeripjäser, 20 av dem så illa att de läggs in på sjukhus, och de flesta olyckorna inträffar vid nyår. Till råga på allt är smällandet dåligt för miljön och skrämmer våra husdjur. Många barn blir också rädda. Inte nog med det: tillverkningen av de där smällarna visar sig gång på gång vara livsfarlig.

Hur kommer det sig att folk i många olika hörn av världen sätter samman fest med explosioner? Här hemma handlar det mest om nyåret, i någon mån också påsken. I Kina och i Latinamerika exempelvis ska också varje hyfsat födelsedagskalas avslutas med en ordentlig omgång smällare. Andra festligheter ”kräver” också fyrverkerier i en eller annan form. 

Allt detta smällande är bara otrevligt.

Ja, jag gillar inte allt pangpang när något ska firas. Du får veta mer om hur jag tänker kring detta om du klickar på den här länken och läser hela min text på News 55. Jag hoppas helt enkelt att folk ska panga sin relation till smällarna och göra något vettigt för pengarna i stället. Som det nu är avlossas idiotiska skrämskott i massor, smällar som gör både barn och hundar livrädda, skadar miljö och människor.

Och du vet ju redan att jag blir glad om du kommenterar och delar vidare, för fler att läsa!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MITTEN

MITTEN kan betyda en del olika saker: en politisk ställning, exempelvis. En geografisk positionsbestämning. Något abstrakt i en händelsekedja eller kanske en speciell passus i en text. Många söker sig mot mitten i någon av dess olika former, det kan vara skönt att ha lite marginal till den yttersta kanten, vare sig den är politisk eller om det handlar om att gå över en bro ...

Höga träd som ramar in en väg är en bild av en sorts mittfåra som jag gillar. Vägen må vara spikrak eller krokig som en gammal kostig, men den som färdas i allén ser vacker grönska på båda sidor och kan verkligen njuta av att befinna sig just i mitten!

Allén på bilden finns på en värmländsk kyrkogård, närmare bestämt den vid Östra Ämterviks kyrka där Selma Lagerlöf är begravd. Där finns också graven där förebilden till den hjärteknipande figuren Kejsaren av Portugallien vilar. Han var centrum i romanen med samma namn, en bok som ingen bör missa att läsa!

Veckans tisdagstema är alltså MITTEN men jag tvingas konstatera att de flesta tisdagsbloggarna verkar ha tagit julledigt i mellandagarna. Klicka på länken och kolla om några vaknat till, mitt mellan jul och nyår!

Copyright Klimakteriehäxan

Annandag

Gick en kort sväng på stan. Så mycket folk överallt! Så många reaskyltar! Så gott om hungriga på matställena! (Julmaten där hemma kanske redan är slut?)
Men på bussen var det gott om plats och jag hann med två avsnitt av Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna" som finns som radioföljetong och som jag lyssnar på i mobilen. Perfekt längd: ett avsnitt i varje riktning räcker nästan på minuten.

Jag har blivit väldigt förtjust i radioföljetongsfenomenet: gratis, oftast bra röster, nästan alltid spännande val av text. Även om jag retar mig på detaljer. Som nu, när Gunilla Nyroos läser Ferrante.
Varför blandar hon uttal av en och samma verbform, imperfektum (eller preteritum som man visst ska säga nu för tiden)? Exempel: "Hon hamna vid sidan men rättade till det". Inte "hon hamna och rätta" eller "hon hamnade och rättade". Det irriterar mina öron. Vilket också blir effekten när uppläsaren inte tagit reda på hur saker och ting uttalas, det händer hela tiden och det får tydligen bara passera!

En sak till blir jag grinig av: att man är så snål med credit till översättaren. Dennes namn nämns alldeles för sällan – jag menar att det också i webbversionen bör sägas i samband med varje avsnitt, vilket tydligen sker när det sänds i radio. Översättarens namn (i fallet Ferrante heter hon Johanna Hedenberg) bör också lyftas upp i alla presentationstexter. Det räcker med att det är ett svårt jobb som är ganska dåligt betalt! De ska ha respekt! Och vad vore vi utan dem? Hur skulle vi annars kunna tillgodogöra oss litteratur på väldigt främmande språk? En extra knorr i kanten är ju att personen bakom pseudonymen Elena Ferrante tydligen är just översättare ...

När det gäller Ferrante är jag inte lika imponerad som de flesta andra jag hör prata om boken. Hade faktiskt inte tänkt bry mig om den alls, tänker att en bok som "alla andra" läser kan jag hoppa över, men när den ju fanns som lättåtkomlig bussförströelse så ... Tvivlar dock starkt på att jag kommer att bry mig om fortsättningen, tycker stundtals att det är en ganska tjatig historia.

Någon "vanlig" julbok har jag för ovanlighetens skull inte hunnit sätta tänderna i, trots att kön av väntande är lång. Men jag kan tillbringa rejäla stunder med att bara låta ögonen vila på min amaryllisbukett i sin för just den snittblomman speciellt införskaffade Ikea-vas. Såg någon psykologliknande människa slå fast att alla mår bättre av en rejäl julblomma och det tror jag på, hade förstås redan investerat i mina vackra julliljor! Nu får du också njuta av dem!

God fortsättning!

Copyright Klimakteriehäxan

Det kunde ha varit en 100-årsdag

Pappa som student på köpmanskolan i Katrineholm
på tidiga 40-talet.

I dag skulle vi, teoretiskt sett, ha haft ett hundraårskalas att ta hand om i familjen.
Min pappa skulle ha fyllt 100, men i själva verket dog han bara några veckor efter sin 59-årsdag. Alldeles för tidigt, naturligtvis, och det var oväntat också, även om han hade haft en del problem med hjärtat.

Men så där är det. En dag i januari kan allt ställas på huvudet. Jularna som kommer därefter blir annorlunda, förändras när världen och vår omgivning förändras.

Jag tyckte alltid så synd om pappa som hade födelsedag på julafton: det blev ju aldrig något riktigt födelsedagsfirande som vi andra skämdes bort med!

Ändå fick han tårta och något paket redan på morgonen, och förmodligen hade han själv accepterat faktum ganska tidigt. Gillade alltså läget och deltog i julandet utan sura miner – hur det var när han själv var barn vet jag förstås inte. Något syskon att vara avundsjuk på (eller att bli retad av) hade han inte.

De där jultårtorna försvann förstås med honom. Fast jag hade verkligen unnat min pappa många fler, både tårtor och år. Naturligtvis tänker jag lite extra på honom varje julafton. Och jag har fortsatt att känna sympati för alla de som fötts på Eva-dagen, för åtminstone så länge man är liten är jag säker om att det känns väldigt orättvist!

Copyright Klimakteriehäxan

Tre julkort

Har kostat på mig ett litet knippe ståtliga amaryllisar i olika färger. Härligaste julblomman av dem alla, tror jag. Nu får även du njuta av dem!

Så får utomhustomten gå i repris (det är ju ändå hans stora dag i dag) och jag låter honom denna gång visa upp sig med ett lätt lager pudersnö.

Och så avslutningsvis en virvlande dans av änglar som verkar vara väldigt nära släkt med snöflingorna. Dansen går i NK:s skyltfönster till denna jul, när de äkta snöflingorna lyser med sin frånvaro.

Hoppas ni alla har en GOD JUL även om ni inte dansar oavbrutet!

Copyright Klimakteriehäxan

Julrepris – något att lita på ...

Lustigt nog har vi för vana att upprepa oss i det oändliga när det är jul. Samma maträtter, samma sånger, samma tidsplan, samma prydnader. Upprepningarna syns också i tv-tablån: där dyker de upp år efter år, Karl-Bertil Jonsson, tjuren Ferdinand, pojken som inte kan vissla och så påven vid midnatt för den som är lagd åt det hållet.

Det finns också texter som är mer intimt förknippade med julen än andra. Viktor Rydberg kan väl inte ha anat vilken långlivad hit hans dikt om tomten skulle bli. "Mormor gråter" av Jonas Gardell är ett nutida alster som inte går av för hackor. Repriser att lita på är vad det handlar om, från Disney till julevangeliet.

Tro nu för all del inte att jag jämför mig med Viktor Rydberg, men i min blogg finns faktiskt också en text som visat sig vara rätt så långlivad. Fast just du kanske inte har läst den? Här kommer chansen igen, så som det såg ut på News55 i fjol: Julen kräver röda trosor. (Den publicerades första gången här på bloggen 2005 och finns också med i min första bok, "Klimakteriehäxan".)

Copyright Klimakteriehäxan

Före och efter – med eller utan?

Bara dagar kvar nu. Sedan: ett tänkt crescendo, efter advent, julkonserter, julbord, sista klapparna, glöggen med grannarna, de kompletterande matinköpen.
Blir det en god jul?

Ja det beror naturligtvis på förväntningarna. Kanske en helg i gemenskap med familj och goda vänner, eller räcker det med ett utökat tv-utbud? Ska vi sjunga julpsalmer i kyrkbänken på julottan eller tillsammans med kören i radiogudstjänsten? Eller svära ve och förbannelse över hur mycket disk jullunchen genererade?

För att redan på juldagen kolla in de första reapriserna och ta fram de noggrant undanlagda kvittona på presenter som av en eller annan anledning ska bytas.

Själva idén med de där överraskningarna i vackert papper med rosetter och rim vattnas ur med åren. När ungarna var små var det hur kul som helst att leta prylar och sedan njuta av deras förtjusning när paketets nyss superhemliga innehåll avslöjats medan granen och knäcken doftade ikapp.

Men när familjens samtliga medlemmar är vuxna blir det av nödvändighet svårare: ingen behöver egentligen något. Det är svårt att komma på det som är både oväntat och riktigt välkommet. Ändå håller jag envist fast vid traditionen. Nog är det fint att få ge (och för all del också få) en liten gåva innan det är dags för lutfisk och revbensspjäll – eller om det nu skulle råka bli hummer ...

Visst har jag mer än en gång tänkt att man borde strunta i alltihop, låsa ytterdörren och flyga till ett hotell med sol, bad och mat som andra lagat. Ingen gran, inga klappar, inte en massa levande ljus eller halmhjärta på porten.
Fast jag inser också att den som skulle sakna det mest, det är jag själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Tema trio JULBÖCKER

Lyssnar till Lyrans strängaspel som påbjuder en litterär tematrio:
Berätta om tre bra böcker/berättelser som handlar om julen! 
Jo, nog finns det några att välja mellan. Jag satsar på två texter skrivna för barn och en klassiker (ja klassiker är de väl egentligen alla tre?):

"Kajsa Kavat" av Astrid Lindgren har alltid legat mitt hjärta nära. Mormor blir sjuk när julkaramellerna ska säljas på torget och ge pengar till julklappen som Kajsa önskar så hett: en fin docka som står i leksaksaffärens fönster. Kajsa lägger halm i träskorna, går ut i kylan, säljer allt godiset och ... ja, ni får gissa hur det går med dockan om ni inte redan vet svaret ...

Jenny Nyström, alla svenska tomtars modellmamma, illustrerade Viktor Rydbergs "Lille Viggs äventyr på julafton". Den historien kunde man lyssna till i radion när det var jul och jag var liten, vi fick höra hur "skarsnön låg skinande över heden" och strax därpå sa Nicke Lilltroll "mossa mossa på er alla människobarn". Typiskt julmys!

Och så "Gösta Berlings saga" av Selma Lagerlöf, mästarinnan. Det är julfest på Ekeby i kavaljerernas stil! Inte av mysigaste slaget kanske, det gick ju rätt vilt till på de där kalasen, men jul var det hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MÖRKT

Det är nästan jul. Vi tänder ljus, vi ser framåt. I morgon vänder det, för då infaller årets mörkaste dag.
Fast redan i dag är mörkret faktiskt kompakt, tungt, skrämmande, sorgligt.

I Berlin har en lastbil körts rakt in i en populär julmarknad i centrala kvarter, nära de stora turiststråken där alla vi som någonsin besökt den tyska huvudstaden knallat omkring. Tolv personer har dödats, många är skadade i vad som verkar vara ett terroristdåd likt det som drabbade Nice tidigare i år.

Och i Turkiet har en diplomat skjutits ihjäl. Inte vilken diplomat som helst. Den döde var Rysslands ambassadör i landet. Vad följderna blir vet vi inte än, men utvecklingen i Turkiet är oavsett det långt ifrån ljus.

Niklas Strömstedts fina "Tänd ett ljus" har texten "låt aldrig hoppet försvinna – det är mörkt nu – men det blir ljusare igen".
Ja det är det man måste hoppas på. För MÖRKT är det i världen just nu. Och det är också veckans tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

Med julen runt halsen

Smycken kan vara så olika. Gjorda i ädla metaller, med diamanter och pärlor. Billiga bijouterier som tappar sin glans ganska fort. Eller så bär man med största glädje halsbandet av indianpärlor som tillverkats på dagis och överräckts med stolthet.
Alla smycken passar dock inte alltid. Det beror på kläder, på färger och inte minst på tillfälle.

Exempelvis passar mitt julhalsband inte särskilt bra annat än några dagar så här i december. Men då sätter jag det gärna på mig och det ger ganska säkert kommentarer, för det verkar som om jag är tämligen ensam om att äga eller åtminstone ha kvar trähalsbandet som Gudrun Sjödén designade för många år sedan, minst tjugo tror jag men jag vet inte så noga.

Då när det begav sig satte jag upp halsbandet på min önskelista. Maken såg lätt förundrad ut, han var mer inne på de ädlare varianterna, men han gick till Sjödén-butiken. Paketet låg under granen och jag blev glad när jag kunde ha julen runt halsen.

Sedan dess bär jag det varje år och tycker att halsbandet bidrar till julglädjen och feststämningen, med sina granar, de små paketen, polkagriskäpparna och det där i mitten som kanske är en stjärna, kanske ett klot eller möjligen en blomma. Det får man bestämma alldeles själv för vad designern hade i åtanke vet jag ju inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Originell souvenir

Har haft grannar på glögg och fått beröm för min nya julduk.
Ja, jag har en ny julduk trots att jag har alldeles för många redan, samtliga utan undantag jättefina. Det går inte att hitta en plats för dem alla här hemma trots att jag verkligen försöker varje december.

Men den där löparen med stora röda julstjärnor/poinsettias på var helt oemotståndlig, trots att det var närmare tretti grader varmt utanför affären och tomtens storhelg var flera månader bort. Det blev affär ändå, blir man kär så blir man, då förlorar förnuftet alla strider. Så även denna gång.

Till saken hör att jag var på semester i USA, i Louisville i delstaten Kentucky närmare bestämt, och omgiven av judiska traditioner till vilka poinsettian inte hör, det fick jag lära mig: just denna växt anses lierad med kristendomen trots att jag försökte hävda att den inte tillhör någon trosbekännelse alls, vildväxande som den är exempelvis på Kanarieöarna.

Och nu tror ni att jag mitt i september gick på julshopping. Ja, det gjorde jag ju faktiskt, men fullständigt oplanerat. Befann mig på det som måste vara det amerikanska svaret på Ö&B. Butiken heter Biglots och priserna är kundvänliga. Det var de också på julavdelningen, som nog håller igång året om (som så ofta i varuhus i USA).

När jag strövade runt mellan hyllorna hamnade jag alltså bland julprydnaderna. Där låg den och väntade på mig: löparen med julens röda blommor. Så snygg! Inget att tveka om. Den skulle med hem. En tämligen originell souvenir!
Inte gick jag i konkurs på investeringen heller. Sex (6) dollar kostade den, alltså 60 kronor. Och för det fick jag rena konstverket!

Copyright Klimakteriehäxan

Den kossan är en bra förebild!

En ny fråga att svara på för oss som gärna bloggar om böcker har dykt upp hos Lyrans noblesser:
Vem av alla Disney-figurer är du? Välj en du är lik eller en du skulle vilja vara!
Dags alltså för en liten djupdykning i barnböckernas värld och i filmens förstås, eftersom Disney-jätten är stor både mellan pärmar och på vita duken.

Jaha. Vem är jag? De söta flickornas tid är väl förbi, så Askungen går bort, Törnrosa, Marion och Pocahontas också. Lilla Sjöjungfrun är nog inte heller rätt, även om det vore kul att simma lika bra som hon. Baloo är genomsympatisk men 100 procent man, tror jag. Cruella de Ville vill jag inte ha något gemensamt med.

Fast det finns ju en som inte har någon huvudroll men är väldigt viktig ändå. Jag tänker på tjuren Ferdinands mamma, som jag inte ens vet namnet på. Hon verkar faktiskt inte ha något, även om man går till ursprunget som är en barnbok från 1936 av Munro Leaf och Robert Lawson. Den tecknade filmen kom två år senare.

Ferdinand vann mitt hjärta från allra första början. En sådan charmknutte! Och då måste han ju förstås ha en charmerande mamma också, trots att hon bara är en ko (hm, "bara?" säger hon tydligt men ohörbart, med en knyck på rumpan och högburet huvud).

Den frodiga och snälla kossan värnar om sin unge, vill att han ska ha kamrater att leka med, att han ska ha det bra och få ett gott liv under korkeken. Som alla andra mammor önskar hon bara det bästa för sitt barn. Säkert är det också hon som lärt honom att uppskatta blommorna så mycket, precis som jag lärde mig det av min mamma.

Svaret är alltså klart: jag är, eller vill i alla fall gärna vara, lik tjuren Ferdinands mamma, en kärleksfull, varm och vänlig förebild. På julafton ses vi nog igen!

Copyright Klimakteriehäxan 

På 12-årsdagen

Måste passa på att gratulera mig själv – eller åtminstone mitt alter ego – på födelsedagen!

Den 16 december 2004 startade jag bloggen Klimakteriehäxan och lanserade henne i sajberspejs. Nästan rusig av ögonblickets tjusning stirrade jag på dataskärmen, där jag från och med den stunden faktiskt kunde skriva och publicera i princip vad som helst (ja inom lagliga ramar, självklart).

Bloggen fick många glada och trogna besökare som så småningom placerade mig i topp på favoritlistan på nyligen.se, men topplistan försvann för ganska länge sedan. Vilket kan tänkas bero på att bloggandet på senare år rent generellt tappat i dragningskraft och popularitet och ersatts av andra sociala medier. (Den avfotograferade listan här intill är från 2010.)

Någon gång under den här hösten publicerade jag mitt inlägg med nummer 4000 och tänkte då att det nog skulle bli Klimakteriehäxans sista, att 12-årsdagen inte skulle inträffa. Men efter bara ett par dagar blev abstinensen för stor och jag var i gång igen ... trogen det jag skrev redan på premiärdagen och inte sett någon anledning att ändra: Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och fortsättningen gäller också fortfarande: I bästa fall är ni fler där ute som hänger på!

Kom, kom igen, kommentera gärna! Välkommen till Klimakteriehäxan (vars namn faktiskt är varumärkesskyddat sedan 2009)!

Copyright Klimakteriehäxan  

I väntan på tomten

Det går fort nu, lackandet mot jul. Varför det nu kan heta att det lackar? Visst vet jag att paketen skulle förseglas med lack förr i tiden. Men hur blev det också ett mått på tiden? Inte en aning!

Man minns hur som helst att de där sista dagarna före julafton gick rätt sakta när man var barn, även utan lack. Skulle det som stod på önskelistan finnas under granen? Säker kunde ingen vara. Fast drömma, det kunde vi alla. Och det är väl drömmarna och fantasin som får fritt spelrum när ungarna står och tittar in i NK:s julskyltning i Stockholm (även om årets upplaga inte var någon höjdare enligt min mening).

Däremot störtgillar jag årets adventskalender i SVT, "Selmas saga". Johan Ulvesson är jättebra som Efraim von Trippelhatt och Selma själv, spelad av 8-åriga Ester Vuori, är lysande, varken mer eller mindre. Det är länge sedan jag följde en adventskalender, men den här har mig fast och jag hör att i familjer där barnen fortfarande finns hemma är alla generationer förtjusta.

Vi är många glada och trogna i publiken, helt enkelt. Kom på mig själv med att, mitt under gårdagens avsnitt, sitta och tycka att det var riktigt spännande ... hur ska det gå?
Svaret får jag på kvällskvisten. Eller på SVT Play, där du hittar samtliga avsnitt ifall du missat!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Blev tvungen att leta efter svaret på min egen fråga om lackandet mot jul. Och jag hittade det här.

CITAT på Luciadagens morgon

"Luciakrona. Passar alla huvuden."

-Ur annons för Svenska kyrkan i dagens morgontidning. Sitter väl som en smäck (jaja) i dessa tider när debattens vågor svallat kring hur en "riktig" Lucia bör se ut. Och förresten - är inte deltagarna i Lisa Larssons lussetåg en aning mörka i hyn?

Julmusik – regional utgåva!

Det är något visst med julens sånger. Och då tänker jag förvisso på en del klassiska psalmer, men också på väldigt profana låtar som "Rudolf med röda mulen"och "Sjömansjul på Hawaii". Éller varför inte moderna klassiker som "White Christmas", "Let It Snow" – och jag är beredd att peta in Niklas Strömstedts "Tänd ett ljus" i den gruppen också.

När en kvartett artister ställer sig på scen under rubriken "Bjällerklang" väntar man sig alltså en rad bekanta musikslingor och faktiskt, det var precis vad vi i publiken fick när Wermlandsoperans julshow kom till Barndomslandet. Nån opera handlar det alltså inte om! Men gott humör och många låtar däremot.

I en sparsmakad scenbild (man kan ju inte frakta hur mycket prylar som helst) ger Solveig Bergqvist Larsson ramberättelsen, som handlar om hennes eget liv med start i gruvans Norrland 1950. Solveigs "riktiga" dotter Cecilia Kyllinge är showens huvudperson, född på 70-talet, och hon minns bland annat hur den tidens jular såg ut: inga tomtar, inget glitter, men alternativa kalas med gäster som kanske plockats in från gatan.

Nostalgitrippen genom tre årtionden blandas upp med hjälp av Anders Larm och Jan-Olof Jonsson. Det bjuds bland annat på ett Sven-Ingvars-potpurri och lussetåg med manlig Lucia.
Gänget har turnerat en hel månad med föreställning nästan varje dag, men spelglädjen verkar hålla ända in i mål (bara sex gånger återstod efter den omgång jag såg).

Tycker att det är SÅ positivt med ett regionalt projekt som detta. Tjugosex ställen runt om i Värmland hinner gänget med. Till ett högst rimligt biljettpris dessutom: 150 kronor. Då ingick glögg och pepparkaka innan showen började och lite att tugga på i mellanakten! Svårslaget!

Copyright Klimakteriehäxan

Färre kokböcker kokas ihop

Tänker du ge bort en kokbok i julklapp? Finns en kokbok på din egen önskelista? En sak är säker: du tillhör inte innefolket. Kokböcker är nämligen ute.

2002 var läget ett annat. Då utsågs kokboken till ”årets julklapp” av Handelns Utredningsinstitut (HUI).

Men nu är det andra tider!

Jag är bara en av dem som definitivt inte behöver ännu en bok som får mig att längta efter mera mat ... 
Du läser fortsättningen på texten här!

Denna gång är min krönika på News55 något av en trendspaning. Visste du att intresset för kokböcker sjunkit dramatiskt? Utgivningen är mycket mindre än för några år sedan, då det brukade heta att man i Sverige kunde köpa mer än en färsk kokbok om dagen, året runt, år efter år. En färskvara bland många!

Själv har jag en hygglig rad receptsamlingar från när och fjärran, fast om jag ska vara ärlig använder jag dem rätt sällan. Och de jag använder faller liksom av sig själva upp på ett bestämt ställe, för jag har mina favoriter jag återvänder till, som exempelvis Anna Bergenströms limoncellomousse eller våffelreceptet i "Hej mat". Den senare var en stor hjälp när jag var riktigt grön i köket.

Säkert har kokbokens vänner inte tänkt att helt tvärt avsluta relationen, men banden kan tunnas ut, sträcker kanske sig inte in i nästa generation, hur käcka och frestande omslag och titlar man än lyckas skapa på nya utgåvor. 

I min hylla är bästa titeln i genren "Hopkok". I den lagar invandrare från flera kontinenter och länder olika rätter tillsammans med svenska vänner. Det var via den jag lärde mig att potatismos tar steget upp ett snäpp om man blandar i avokado! Så gott!

Copyright Klimakteriehäxan

Pepparkakor – en egen konstart

Gör du pepparkakshus? På egen deg? Med kristyr, arkitektbetonade ritningar och ambitioner att kanske rent av vinna pris? Medan barn och barnbarn jublar i förtjusning över något som faktiskt kan kallas ett konstverk!

Det gör inte jag. Har i många år bakat egna pepparkakor, dock, efter min mammas recept. En kavelvänlig deg som, till skillnad från många andra pepparkakor, faktiskt innehåller peppar. Kakorna blir väldigt goda och jag har alltid ansett att degen är för "fin" för att bli ett hus som blir dammigt och oätligt – och kanske inte särskilt snyggt ens när det är alldeles nytt.

När ungarna var små gjorde vi hus någon gång, men vi hade roligare när vi bakade ut den där degen till små kakor och stora lussehjärtan. Och jag hade fullt upp: gräddade plåt efter plåt medan barnen tog ut gubbar, stjärnor, grisar och ibland någon alldeles egenhändigt uppfunnen skapelse.

Alltså överlämnar jag pepparkakshus-bakandet till andra. I fjol fanns det ett ovanligt stort byggnadskomplex i NK:s skyltfönster (bilden ovan). Eller vad sägs om nedanstående tävlingsbidrag, ett mästerverk som jag röstade på omedelbart! Om det kan inspirera någon till nya stordåd kanske? Det är ju ändå pepparkakans dag i dag!

Detta fantastiska verk i pepparkaksdeg föreställer ingången till fantasilandet Narnia. Dess skapare heter Nina Fahlman, en av mina kollegor, och hon tävlar med det i ArkDe:s tävling om årets häftigaste pepparkakshus. Rösta på "Klädskåpets hemlighet" genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Honom måste man ju tro på!

Plötsligt stod han bara där. Luvan en aning snett, näsan möjligen i rödaste laget för att det ska betraktas som riktigt hälsosamt. Den gröna dräkten verkar vara designad för att tåla snö, fast snö har vi ingen.
Men vi har tomte.
Så klart man tror på honom!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema UPPLYST

Kungsträdgården

Kungsgatan

Mörka dagar avlöser varandra nu. Vilken tur då, att det finns så många ljuspunkter omkring oss!
Uppfinningen LED-lampa har gjort Stockholm mycket ljusare, för trots att det finns ofantligt många ställen som nästan klätts in i ljusslingor är strömförbrukningen behärskad.

Rudolf - efterlyst!

Det finns till och med förslag på hur man på bästa sätt passerar de läckraste belysningsplatserna – man kan få en karta över ljuspromenaden i centrala huvudstaden! Går du hela tar det en timme. Julbelysningsprojektet är ett av de största i Europa och lamporna är tända till och med 13 januari.

En gata som i mitt tycke ser riktigt häftig ut är Kungsgatan. Broarna över det hårt trafikerade stråket är en härlig syn som får de klassiska Kungstornen att blekna en aning.

Men en ljusbärare saknar jag. Rudolf med röda mulen dök upp på en balkong på Ringvägen för ett par år sedan. I fjol hade han flyttat till Götgatan. Fast i år har jag inte sett honom, trots att jag letat. Rudolf, var håller du hus nu för tiden?

När tisdagstemat är UPPLYST hade jag så gärna velat ha ett nytt foto på den fina renen med röda mulen. Vet du vart han tagit vägen blir jag glad över att få veta!

Andra upplysta företeelser hittar du med hjälp av den här länken.

Nybroplan

Biblioteksgatan

Copyright Klimakteriehäxan

Tematrio i flygande fläng

Bokbloggaren Lyran skickar ständigt nya signaler till andra bokvänner med "utmaningar". Så här skriver hon i dag när det ska handla om en "tematrio": 
Undrar om det här temat kommer att vara svårare för er än det var för mig? Jag hade i alla fall en hel del fågel-böcker i mina hyllor. Berätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!

Jag – som har pippi på fåglar – kommer i flygande fläng att tänka på tre titlar, alla är på engelska, alla har ett ganska stort antal år på nacken, alla är synnerligen läsvärda och sinsemellan otroligt olika. Dock är alla författarna från USA.

"I Know Why the Caged Bird Sings" (Jag vet varför burfågeln sjunger) av Maya Angelou är första delen i hennes självbiografiska serie om en fattig uppväxt i amerikanska Södern. Det hann bli sju delar innan hon avled 2014. Då hade hon publicerat mycket poesi och essäer dessutom.

"To Kill A Mocking Bird" tappade sin fågelanknytning när den på svenska döptes till "Dödssynden". Det var Harper Lees enda bok i femtiofem år innan uppföljaren, som i själva verket skrevs först, publicerades. "Go Set A Watchman" (Ställ ut en väktare) hette den och den står än så länge oläst i min hylla.

"Still Life With Woodpecker" (Stilleben med hackspett) av Tom Robbins hade jag stort utbyte av när den var ny på tidiga 80-talet. Glömmer aldrig passagen i vilken det beskrivs hur ljuvligt det är att kissa i det fria. Härlig galenskap i kul förpackning! Se bara vilket underbart omslag! Visst inbjuder det till närmare bekantskap?

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa vinterboken

Berätta om den bästa vinterboken!
Så lyder uppmaningen från Lyran denna gång. Det var ingen enkel uppgift!

Men en av alla de som står för den svenska deckarvågen, "nordic crime", förtjänar att nämnas. Jag tänker på Åsa Larsson som debuterade 2003 med "Solstorm". Den utspelar sig i Kiruna på vintern och är den första boken med Rebecka Martinsson som huvudfigur. Den har sålts i 350 000 exemplar!

Det snöar ofta i Larssons berättelser, som blivit ganska många med tiden. Alltid i eller nära Kiruna dessutom.
Men som vanligt när man ska välja "bäst av" är det ett vanskligt uppdrag. Kolla vad andra bokvänner valt att ge guldmedaljen till!

Copyright Klimakteriehäxan

Glöd som aldrig slocknar

Ibland kallas den för våreld. Fram i september heter den höstglöd. Men den finns året om, den där snälla krukväxten som tål nästan vad som helst tills den en dag blommat klart. Och då får den oftast ingen nåd. Den åker ut.

Det handlar om den vanligaste varianten av kalanchoe, en familj fetbladsväxter med ungefär 125 familjemedlemmar varav hälften har sitt ursprung i Madagaskar. De har olika bladformer, olika blomställningar och förstås olika färger. Dessutom finns numera en variant vars blommor ser ut nästan som små rosor (då heter de calandiva).

Gemensamt för dem alla är att de är överkomliga i pris. Vi behandlar dem därefter: slit och släng. Vilket faktiskt är lite dumt, eftersom de dels kan bli ståtliga gröna plantor som försvarar sin plats även utan blommor, men också för att de visst kan tänkas blomma om.

Idag har jag bredvid mig en rosa höstglöd som var väldigt nära att åka ut i soporna, nu när julstjärnor och tulpaner kräver plats. Men hoppsan! den är ju full i knopp! Lägg därtill att jag alltid brukar plantera ut våreldarna på balkongen när det drar ihop sig till sommar. Sedan blommar de på nytt i flera månader, så himla snällt!

Och jag lovar ingenting bestämt, men nog kan det tänkas att ett eller annat rödblommigt exemplar får komma hem endera dagen, då förmodligen under namnet "julglöd". Kärt barn, ni vet.

Dock har jag nu skaffat en kusin från kalanchoe-släkten som jag inte lyckas identifiera trots träget googlande. Snygg, kraftig bladrosett som skickat upp en intressant stängel med massor av små knoppar som jag hoppas tänker slå ut. En fin siluett mot den vita väggen.
Men vad heter den? Vet någon?

Copyright Klimakteriehäxan

Decembersol

Det där var förstås i går. Idag grå himmel, lätt snö. 

Copyright Klimakteriehäxan

Med granen på taket

Nu är vi inne i december. Har du svepts med av den tidiga julhetsen? Redan köpt gran, kanske rent av klätt den?
Hos oss kommer den inte in förrän den 23. Men då behandlar vi den snällt, med ny snittyta på stammen och socker i vattnet om årets granförsäljare ivrar för det. Andra säger blomgödning. Vilket råd man än lyder barrar den ...

Men så är det det där med transporten. Visst, det kan vara en sport att bära hem den, enklare nu när de levereras i nät. Men man måste ändå vara två så vitt inte det handlar om en dvärgvariant förstås. Allra enklast är det att ta den med bil. Inuti, kanske, men ännu hellre på taket (för de där barren, de kollar inte almanackan innan de börjar släppa taget).

I år kan man rent av minnas den där hemkörningen med hjälp av nytt pynt. Jag kan ju inte låta bli att kolla julprylar fast jag redan har mer än någon kan behöva. Så hittade jag den lilla glittriga folkvagnen (?) med granen på taket! Hos Hemtex, för 69 kronor.
Visst är den söt?! Nej, jag köpte inte.
Och ja, vi tar nog bilen när granen ska hem.

Copyright Klimakteriehäxan

Skatt eller skräp?

Hur många spritpennor i regnbågens alla färger, plus ytterligare hundra kulörer, kan en ängslig mamma skaffa till sina barn för att inget ska stå i vägen för deras kreativitet? Och vaxkritorna som ligger i gamla glassburkar är oräkneliga.

Kan den vandrande pinnen verkligen ha trivts i sitt lilla plastakvarium (ja han var inte vårt husdjur särskilt länge)? Varför är lådan med cernitlera aldrig öppnad? Förpackningen med gnuggbokstäver är också intakt. Och oändligt många sidor i målarböcker och ritblock är tomma.

Jag har rivit ut saker ur ett skåp och ser allt detta (och mycket mer) komma ut i ljuset. Rester från barndomen, den som våra unga vuxna de facto lade bakom sig för ganska länge sedan. Men varför har jag bara låtit det ligga, stuvat in ytterligare nån pryl i den redan så fulla hyllan?

Svaret på den frågan har jag inte. Men jag har i alla fall burit ut en stor kasse. Var på väg till återvinningshyllan i grovsoprummet. Allt för de kreativa ungarnas skull ... för det kan ju handla om en skatt, för rätt person, även om det för mig är skräp i dag. Fast det gick enklare än så: vi har ett dagis i huset och på väg till soprummet knackade jag på. Ville de möjligen ...? JA! Hela påsen togs emot, med öppna armar!

Förresten så hittade jag tre av mina gamla glasögon också. Dem ska man kunna lämna in för återanvändning via flera optikerkedjor, som tar ur glasen och kombinerar dem efter behov till folk i länder där inte alla har råd att köpa egna.
Allt som kan återvinnas bör återvinnas!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÅLDRAD

När blir något gammalt? När blir någon gammal? Vad är det absoluta kriteriet på åldrad? Måste det nödvändigtvis vara negativt?
Veckans tisdagstema ger anledning att fundera på det.

I dagens tidning läser jag att den sista levande människan som fötts på 1800-talet fyller 117 år. Ett svårslaget rekord som man når genom att 1/leva utan man 2/äta två råa ägg om dagen och 3/dricka en slurk konjak dessutom. Vilket berättar att så gammal blir alltså inte jag, som är gift, avskyr konjak och svårligen kan tänka mig de där råa frukostäggen.

Emma Morano i Italien, det är tanten med rekordet, är utan tvekan åldrad. Men så finns det företeelser som aldrig går ur tiden. De finns i musikens och litteraturens värld, till exempel. En annan "födelsedag" påminns vi om, nu med hjälp av Google som gjort en doodle (se nedan) för Louisa May Alcott. Hon föddes idag för 184 år sedan.

Alcott skrev redan på 1860-talet en bok som blivit en superklassiker, obligatorisk läsning i amerikanska skolor dessutom. "Little Women" heter den, "Unga kvinnor" på svenska, och hon skrev den på bara tio veckor! Handlar om fyra systrar och deras väg från att vara barn till att bli vuxna kvinnor. Den har naturligtvis blivit film också.

I mitt svenska läroverk pekades aldrig den här boken ut som något man borde läsa. Men när jag så småningom kom att bo i USA sammanföll det med sällskapsspelet Trivial Pursuits storhetstid. Och på området "kultur", som jag gärna valde, dök ideligen frågor upp om Alcott och hennes verk. Jag tröttnade på att sakna svaren, köpte "Little Women" i pocket – och blev förtjust!

Därmed kan det anses bevisat att åldrade historier ska man inte fnysa åt, hellre bekanta sig med dem och bilda sig en alldeles egen uppfattning.

Sophie Diao gjorde Googles doodle om Louisa May Alcott.

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst om Förintelsen

Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.
Så löd påbudet från Lyran i fredags och jag är sen på den bollen också.

Men oj så mycket man läst om Förintelsen! Jag tror att de första skildringarna som kan ha hamnat i mina händer var skrivna av Leon Uris. Jag tänker på "Mila 18", som utspelade sig mest i Warszawas ghetto (om jag nu minns rätt). Jag var verkligen inte gammal, läste nog texten som någon sorts spännande kriminalhistoria utan att riktigt förstå allvaret, att det faktiskt hade hänt på riktigt om än Uris hade gett det sin egen inramning. 

Leon Uris, som var av judisk börd, blev också kritiserad för att ha tagit genvägar som passade hans historia, men faktum är att han gjorde omfattande research och bakgrundsintervjuer innan han skrev. Ändå vet jag inte om jag skulle våga mig på en omläsning ...

Anne Franks dagbok blev ju ett måste, och sedan (på 90-talet) fick två andra unga flickor liv genom Annika Thors serie som började med "En ö i havet", alla fyra delarna väldigt läsvärda. De judiska flickorna hamnade på svenska Västkusten medan föräldrarna satt fast i Wien. Det kallas för ungdomsböcker men är utmärkt läsning också för alldeles fullvuxna.

Sedan har böckerna om Förintelsen blivit väldigt många, stundtals så att jag känt att jag kanske inte orkar en enda till, i alla fall inte på väldigt länge.
Men eftersom det nu handlar om att välja en bok eller film väljer jag en historia  som bara har ett par år på nacken: "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Tror inte att jag innan jag läste den hade fattat hur många romer som drabbats. Nu vet jag. Och ryser, igen, över de obegripliga grymheter som utspelade sig.

Om jag ska välja en film också blir det en som bygger på en bok: "The Reader" (Högläsaren) av Bernhard Schlink. Utspelar sig efter krigsslutet, ger ett helt eget perspektiv!

Egentligen passar omdömet "bäst" inte alls in i sammanhanget, men vi vet ju vad vi menar! Via Lyran ser du andra rekommendationer. Kanske hittar du något nytt du bara MÅSTE läsa?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blommar det!

Alltid lika kul att vandra bland arrangerade buketter, hundratusentals snittblommor och enorma mängder plantor som i Ulriksdals slottsträdgård. Tänk att kunna slösa med amaryllisar och tulpaner, anemoner, järnek och murgröneslingor för att sätta ihop blomgrupper som nästan ger betraktaren lyckotårar i ögonvrån!

Vi vanliga blomstervänner får ut stor glädje av att bara titta. Sedan går vi hem med ett par krukor från reahyllan (det kan vara fynd!), en eller annan poinsettia/julstjärna som förstås är ett måste – vit i advent och röd först till jul om jag får bestämma. Många köper amaryllislökar, för 160 kronor styck. Hyacinterna har också en strykande åtgång, fast jag har redan köpt ett gäng på Ica, till det humana priset 10 kronor.

Otaliga är skönheterna som slåss om att vara den allra vackraste, och det är helt omöjligt att kora en vinnare. Men håll med om att den ljust aprikosa amaryllisen är en sann njutning för ögat!








Copyright Klimakteriehäxan