Alla har lov att läsa när det är läslov

På Lill-Skansen bjuds barn in i böckernas värld. Stora böcker kan, visar det sig, också
passa små barn, i alla fall när man kan klättra på dem!

Jaha, då sparkar vi igång den, läslovsveckan! Bara att hugga en bok, slå sig ner och börja. 

"För att få läsflyt och lust att läsa behöver elever bli inspirerade och motiverade till läsning" skriver Skolverket. Och visst, det här är en satsning som framför allt tar sikte på barn och unga, som ofta inte upptäckt böckernas spännande värld.

Men ingenting hindrar väl äldre generationer att hänga på, även om vi inte har en extra ledig vecka att disponera? Somliga av oss har ju faktiskt betydligt mer ledig tid än så ...

För egen del tror jag att jag ska hoppa på ett erbjudande från BookBeat: gratis läsning i 45 dagar. Finns några nyheter jag gärna skulle stifta bekantskap med redan nu, innan pocketupplagan är här.

Jag är också extra intresserad av att lyssna på "Ro utan åror" skriven av min vän och kollega Ulla-Carin Lindquist, som blev ett offer för den helt vedervärdiga sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros). Den svenske hockeylegendaren Börje Salming är den senaste välkända personen som drabbats och än en gång satt ljuset på behovet av mer forskning för att förstå och förhoppningsvis kunna behandla den här åkomman som skoningslöst leder till döden, ibland ganska snabbt men alltid plågsamt.

Nu finns den här boken i ny version, inläst av skådespelaren Cecilia Nilsson (den tidigare, med Lena Endres röst, innehöll ett antal tokigheter i en uppenbart illa korrekturlyssnad inspelning). Denna fantastiska bok i vars tillkomst jag har haft äran att vara delaktig finns dessutom i ny pocketupplaga, med omgjort och jättefint omslag! Jag har skrivit mer om bokens tillkomst här eller här (förutom i "I ljust minne bevarad" som är en alldeles egen bok, se i spalten här till vänster).

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det faktiskt blir mycket trevligare med putsade fönster än oputsade. Därmed har jag avslöjat vad jag gjort i dag. 

Begripligt!

Bokhandeln Adlibris har reklamfolk som har lite humor, tror jag. Eftersom denna mycket dubbeltydiga skylt ska locka in kunder från Kungsgatans trottoar. Fast man ska förstås inte förledas att tro att Annie Ernaux´ böcker bara kostar 75 spänn. De är dyrare. Men vi är ovanligt många som fattat vad hon skriver om (om man jämför med en del andra Nobelpristagare). Att sedan andra pocketböcker går på 75 kronor i stället för 100 eller så är naturligtvis bara välkommet. 

Mager skörd denna gång, men Skyltsöndag är det hur som helst nu när klockorna ställts om och det på papperet är vintertid. Trots värmerekorden som säger sommar. Rikligare skyltskördar får du spana efter via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 

... att "Great Balls of Fire" fortfarande är en galet bra låt. Det var kanske Jerry Lee Lewis största hit. Han dog igår, 87 år gammal.

Veckans mening – om det vi stoppar i munnen

Tallrikar, koppar och muggar behöver vi ju till både fest och vardag. Vi är många som tycker det är roligt att kunna variera dukning efter humör och vad som ska serveras. Det gäller förstås också i högsta grad på krogen. Fotografiska museet i Stockholm har en restaurang som låtit tala om sig. Nu lyfter museet också fram just porslinet som man använder. Det är specialgjort av keramikern Anna Lindell i Jönåker i Småland. Där tas varje del i servisen fram. Först ska den drejas, sedan hårdna, sedan putsas, sedan baksidessvarvas, brännas och glaseras i omgångar. Allt ska ligga fint i handen, mat och dryck ska ha en vacker och funktionell ram, det är viktigt för formgivaren, som fått en helsida i museets Magazine, nyss utkommet med höstens nummer. Där citeras hon med följande ord som blir mitt val när det ska handla om Veckans mening, ni vet den som Skriv-Robert efterlyser, denna gång: 

Man ska vara noga med vad man stoppar i munnen, vi dricker ju kaffe oftare än vi kysser våra kära.

Copyright Klimakteriehäxan

Opp amaryllis!

Tillåt mig påstå eller åtminstone misstänka att inte heller du har sett en sådan här maskin tidigare! Och du har garanterat inte en hemma. Det är nog inte läge att skaffa en heller, eftersom användningen är begränsad och tiden den är aktuell kort. Men ändå!

Jag var på Ulriksdals slottsträdgård härom dagen. Lökarna till julens alla amaryllisar hade anlänt från Holland, i tusental. Stora bumlingar, kraftiga rötter som längtar efter jord att växa i, näring att bygga blommor av.

Flera av handelsträdgårdens anställda står och hanterar maskiner med vars hjälp de ser till att lökarna får just det: en växtplats. Först tar man en kruka, skopar upp lite jord i botten, placerar sedan löken mitt i krukan och öser mer jord runt om. Det är då Den Stora Nydaningen tas i bruk: ett stort handtag trycks ner och med det en rejäl metallring som klämmer till runt löken och gör planteringen stadig.

-Jättebra uppfinning, säger tjejen jag pratar med, förr fick man alltid så otroligt ont i tummarna så här års, när all jord skulle klämmas till för hand. Nu går det fortare och blir dessutom ännu bättre – och tummarna tar inte stryk!

Se där, alltid lär man sig något. Vilket passade bra i dag när Elisa Matilda ställer dessa fem fredagsfrågor:

1. Vad har du lärt dig på sistone? Hur det går till att plantera amaryllislökar på proffsvis, se ovan!
2. På vilket sätt har du nyligen överraskat dig själv? Tråkigt nog kommer jag inte på något. Men det händer att jag tar mig i kragen och rensar i en hylla eller låda, det känns alltid bra. Och tämligen överraskande ...
3. Vad framöver fyller dig med förväntan? Måste nog säga julen. Dottern kommer hem, äldsta barnbarnet kommer att vara med på ett mer påtagligt sätt nu när han fyllt tre. 
4. Vad går du runt och tänker på? Tja, nog finns det några dåliga samveten som gör sig påminda!
5. Vad planerade du inte för den här veckan? Ett spontanköp som jag kanske kommer att ångra. Och det var inte en amaryllis, de är inte klara för försäljning ännu.

Planterat och klart, snart till salu.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för vinterböcker?

Helgfråga från Mia i bokhörnan: Har du hittat någon mysig vinterbok?

Egentligen inte, har noll sug efter vinterböcker. Men medan det fortfarande var vår i luften och dagarna ljusa läste jag "Snöstormen" av Vladimir Sorokin, och det var en härlig och hisnande upplevelse!

Tack och lov får man läsa sommarböcker på vintern och vice versa. Bara att blanda och ge!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker man bär med sig

Alla har vi väl någon gång frågat ett barn "och vad har du lärt dig i skolan i dag då?". Ibland borde man kanske ställa sig själv samma fråga. Nu kom den ändå, om än lite omstöpt!

För idag är det Enligt O som ställer den sedvanliga Veckans kulturfråga och undrar Vilken skönlitterär bok förändrade ditt sätt att se på världen?

Verkligen ingen trivial fråga! Vilka verk bär jag med mig? Finns ju så många böcker som gjort bestående intryck, men vilken eller vilka titlar ska jag peka på? Och ska jag satsa på något som bekräftat vad jag trott, eller något som ställde gamla idéer på huvudet? Eller något som fick mig att tänka i helt nya och oprövade banor? Måste bli mer än en bok, faktiskt.

Än en gång är jag redo att lyfta fram författarduon, tillika advokatparet, Lena Ebervall och Per E Samuelson, som sprider nytt ljus över gamla svenska surdegar, sådana som man helst skulle vilja att vi sluppit se över huvud taget. Hela deras författarskap går ut på att vända ut och in på gamla "affärer" och det har gång på gång blivit läsning i min smak. "Ers Majestäts olycklige Kurt", "Florence Stephens förlorade värld" och "Bombmannens testamente" är alla av den kalibern. Nu finns också en ny bok om IB-affären, en bok i vilken bilden av Olof Palme tydligen förändras ganska dramatiskt, men den har jag inte hunnit läsa.

Stormakten Kina hade, det inbillade jag mig länge, gjort sig av med maoismen. Men när jag läser den tyske journalisten Jan-Philipp Sendkers romantrilogi visar han att jag varit alldeles för naiv. Första delen är "Viskande skuggor" (Das Flüstern der Schatten).

En annan bok som alltid finns med mig är "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson. Älskar den! Jag tycker att den predikar medmänsklighet, omtanke och värme. Ett utmärkt budskap när man ska se på världen som omger oss.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (16)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

Jobb jag inte ville ha – och lite blågult

När Ugglan vill ha boktips på temat skola & arbetsliv för veckans tisdagstrio väljer jag det senare: jobbskildringar. Och det handlar om tre olika sysslor jag är glad att jag aldrig haft.

"Rapport från en skurhink" som städerskan Maja Ekelöf i Karlskoga skrev 1970 blev en sensation. Med sitt manus vann hon en romantävling, och det hon hade att berätta om hur det var att ha ett lågavlönat och kanske rent av föraktat arbete på 60-talet upplevdes både som nytt och omskakande av en stor publik. Boken har fått ny aktualitet genom "Jag har torkat nog många golv", en biografi över Ekelöf skriven av Nina van den Brink och just nominerad till Augustpriset i fackboksklassen.

"Ormens väg på hälleberget" kom 1982 och är en tunn liten roman av Torgny Lindgren som skildrar ett annat men ändå lite liknande arbetsliv: hur änkan Tea och hennes familj lyder under en rikare man i Sverige för ganska länge sedan. Hon får sköta pigsysslor men både hon själv och dottern utnyttjas dessutom hänsynslöst av sin "herre". Fantastisk läsning som ruskar om. Kallas ofta för Lindgrens genombrottsbok.

"Spionen som kom in från kylan" (The Spy Who Came in from the Cold) av John Le Carré ger insikter i en annan sorts jobb som jag bara upplevt som fiktion och då inte sällan på bio, men författaren har egna upplevelser att ta av. Den här spionhistorien lyssnade jag på nyligen och tyckte att den var fenomenalt spännande, på ett sätt som jag alls inte mindes från när jag läste den för länge sedan. Sedan kan man ju vara glad och tacksam att man inte satsade på att "bli något" i genren "hemliga agenter" ...

Knallblå hösthimmel tittar fram mellan gula löv. Ukrainas flagga blinkar in i nyhetsprogrammen. Här i landet flaggade vi lika blågult på FN-dagen, som inföll i går. Idrottsmän i blågult gör oss glada eller, ibland, besvikna. Det är mycket blågult nu!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att om den hund man äger biter ens barnbarn är det för mig helt obegripligt att man har den hunden kvar. Apropå en av dagens nyheter.

Se dig för!

Det knakade till när jag satte mig. Katastrofen var ett faktum.

"Note to self" säger man på engelska. Precis samma uttryck har vi väl inte på svenska? Men det går ju att uttrycka rätt så bra ändå i enkla ordalag, typ: "Tänk dig för!" eller "Se dig för!".

Det är nämligen vad jag borde ha sagt till mig själv innan jag dunkade ner rumpan i favoritfåtöljen där jag en stund innan suttit och klurat på en sudoku. På nära håll behöver jag inte mina glasögon. Alltså hade jag tagit dem av mig. Och på något vis lagt dem i stolen. Vilket jag upptäckte när jag hörde det där lilla knaket och kände något hårt under mig. 

Nu är mina röda favoritglasögon uppdelade i tre bitar som aldrig går att sammanfoga igen. Likadana går inte att uppbringa, i alla fall inte exakt.
Note to self: tänd först lampan och se dig sedan för innan du sätter dig. I alla fall om du vill ha dina käraste glasögon kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det vore intressant att veta vem som betalar för annonserna som uppmanar mig att gå ur Svenska kyrkan, de dyker hela tiden upp i mobilen. Hur får annonsören valuta för sina pengar?

CITAT om språkkunskaper

"Majoriteten av provskrivarna, cirka 85 procent, är 24 år eller yngre – vilket skulle kunna förklara varför de har lätt för engelska ord; yngre är i allmänhet bättre på engelska än äldre. Ord som många däremot verkar ha svårt för är bildliga uttryck. I sådana idiomatiska uttryck betyder orden i frasen tillsammans något annat än varje ord för sig, exempelvis i sin linda och hålla låda (som bara 21 respektive 37 procent svarade rätt på). Idiomatiska uttryck kräver ofta en viss kulturell förförståelse och är inte sällan sprungna ur en historisk kontext, vilket kan göra dem knepiga för yngre."

-Ungefär 50 000 personer har denna söndag skrivit högskoleprovet. En viktig del handlar om att visa vilket svenskt ordförråd man har. Karin Skagerberg, redaktör för Språktidningen, skriver i Dagens Nyheters kulturbilaga om hur insikterna i modersmålet varierar och vad det kan bero på. Intressant för oss som är ordbrukare (och som, det ska erkännas, blir rejält irriterade på en massa grodor som kommer hoppandes framför allt i radio och tv, men också i hörböcker och stundtals även i skriven text!)

Blandade skyltkarameller

Söndag. Skyltsöndag, förstås. Har hittat mina i förbifarten, ute på huvudstadens gator. Det blev blandade karameller! Eller vad sägs om husdjur, barn, grönsaker och könsorgan? Fler skyltande bloggare har BP listat här, bara att klicka runt.

Återbesök i skyltfönstret hos frisör i Vasastan.

Inför denna skyltduo ställer jag mig helt frågande. Ingen hjälp fick jag när jag
 googlade heller. Fast visst, jag har en. Men vad ska jag säga om den?

Herr Gurka är en grossistfirma som levererar grönt till restauranger. Ingen knytning till
Lennart Hellsing alls, så vitt jag begriper. Men kanske kan chauffören dansa både vals
och mazurka?

Och här har vi vovvens egen lyxboutique! För hund med smak för glitter och glamour!
(eller är det kanske mest matte som dras hit?) Ligger på Regeringsgatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om abortförbud

Kvinnans rätt till fri abort är under attack och debatt runt om i världen. En av de böcker som årets Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux, har skrivit verkar vara ett kraftfullt inlägg i den diskussionen och ett starkt argument för rätten att bestämma över den egna kroppen. Det är den självbiografiska "Omständigheter" (L´Evenement) i vilken hon berättar hur hon som 23-åring blir gravid i en relation som är på upphällningen. Hon beslutar sig för abort, ett brott. (Den filmade versionen av historien finns på SVT Play.) Malin Ullgren recenserar boken i Dagens Nyheter och där läser jag det som tveklöst blir "Veckans mening", den där som får mig att stanna till någon extra sekund, precis så som Skriv-Robert tycker att det ska vara.

1963 var abort strängt förbjudet i Frankrike och förbudet hade exakt de konsekvenser som abortförbud alltid har: de genomförs ändå, och inte bara det – de genomförs med överväldigande risker för kvinnans liv och hälsa.

Copyright Klimakteriehäxan

Med hatten på!

Har orden "vårhatt" och "hösthatt" någon innebörd för dig? Det har de inte för mig, men de bär på en del minnen. Min mamma och hennes väninnor ville väldigt gärna ha en ny huvudbonad när vintern började släppa sitt grepp om oss, samma sak när löven blev gula och röda och la sig som en matta på marken. Det hörde liksom till.

Alltså åkte damerna till staden och uppsökte butiken som hette Hattbaren. Där fanns en modist som gjorde sitt bästa för att piffa upp tanterna som utgjorde hennes trogna kundkrets. Hem kom de med en skapelse som hade överkomligt pris och som, det övertygade de varandra om, var både klädsam och "modern".

I min generation har hatten nog aldrig blivit vad den en gång var, även om en och annan djärv människa utmanat sin omgivning med en vidbrättad historia i stället för en praktisk mössa som håller öronen varma. Ändå har jag ett gäng hattar som jag köpt. Anledningen är, tror jag, att jag gärna skulle vilja använda hatt men i grund och botten är för feg. För faktum är att det kan vara jättesnyggt!

En sorts hattar är jag hur som helst galet förtjust i, fast inte för eget bruk. Det är de där märkliga sakerna som framför allt sitter på förnäma brittiska damers huvuden, allrahelst när det drar ihop sig till bröllop. De sitter fastnålade i hisnande vinklar, kan vara stora som vagnshjul eller små som en hockeypuck. I det senare fallet skjuter det ofelbart ut saker ur dem: långa fjädrar, blommor, spiraler, svansar.

När jag besökt London (usch, alldeles för länge sedan nu) har jag brukat gå till något av de stora varuhusen och styrt mina steg mot hattavdelningen. På exempelvis Harvey Nichols är utbudet helt ljuvligt! Det är en sorts konstutställning, för visst handlar det om konst! Prislapparna matchar också dem som sitter på verk av mer eller mindre kända målare. Men att titta är gratis. Jag går omkring i Hattarnas Eget Land med ett leende på läpparna, förundrad över att sådant verkligen finns! Och att, uppenbarligen, någon köper!

Förr i världen hölls hattparad även i Stockholm. Damerna flanerade längs Strandvägen. Traditionen lades ner, men man försöker väcka den till liv igen. Efter engelsk modell uppmanas man också att ta på hatten och komma till diverse andra evenemang, precis denna lördag efterlyser Röda Korset på Lidingö "fina eller roliga" hattar till Skärsätra torg. Där ligger en av deras scond hand-butiker, och där ska hattarna sedan säljas, till förmån för verksamheten.

Hur som helst blev jag riktigt uppiggad av det jag såg i ett skyltfönster på Regeringsgatan i veckan. Jätteskojiga hattar! (Inser att liknande säkert finns på NK, men där är jag i princip aldrig.) Naturligtvis är stockholmsvarianterna ljusår från de brittiska, men ändå. Och nej, nån ny hösthatt blir det inte för min del!

Faktum är att min mamma också slutade med de där inköpen. Förmodligen blev hattarna inte använda särskilt ofta, det var nog roligare att satsa några kronor på en snygg klänning eller väska. Jag förstår henne

Alla hattarna på mina bilder kommer från Axel Rydström Eftr, Regeringsgatan 85
i Stockholm.

Copyright Klimakteriehäxan

Att välja favoriter är svårt!

Elisa Matilda tycker att vi ska presentera några favoriter när hon ger oss sina sedvanliga fem fredagsfrågor. Det är som alltid svårt att välja det bästa, men jag gör ett försök:

Höstsol. Fint!

1. Vad är den bästa konsert eller teater du varit på? Gör valet med kniven mot strupen: "Kristina från Duvemåla". Jag har sett den två gånger i Stockholm och en gång i Helsingfors, det är (förstås) mer än något annat.
2. Vilken är din favoritaffär? Ica.  I konkurrens med Lidl numera.
3. Vilken är din favoritårstid? Tycker minst om vintern, gillar de andra tre ungefär lika mycket. Nej förresten jag måste nog välja sommaren!
4. Har du något husdjur? Nej (åtminstone inga jag vet om ...)
5. Vilken film såg du senast på bio? "Ticket to Paradise" med Julia Roberts och George Clooney. Ingen stor cineastisk upplevelse, men jag skrattade rätt gott. 

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning och hälsa

Utan god hälsa mår man inte bra sa någon som antagligen hade funderat rätt länge på saken ... Men visst, så är det ju!

Mia i bokhörnan undrar denna gång i sin helgfråga  Brukar du läsa hälsoböcker? Har du något tips?

Nej det är nog dåligt med den sortens litteratur hos mig. Jag brukar försöka tänka efter innan jag ska laga mat så att det vi ska äta blir någorlunda nyttigt. (Nån av Viktväktarnas kokböcker har jag nog kvar trots allt.) Och visst har jag läst en del om lämplig träning. Men tips i den här genren har jag tyvärr inga.

Fast innerst inne vill jag ju tro att all läsning är hälsobefrämjande, åtminstone när det kommer till den psykiska hälsan.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en sorts självsvält

"Jag behöver lära mig att svälta. Jag vet det, och ni vet det och ni behöver också lära er. Men hunger är inte bara dåligt och girigt och kortsiktigt. Tror jag. Vi behöver kanske bara lära oss att drömma om andra saker, än saker."

-Hanna Hellquist, mediemänniska som dyker upp snart sagt överallt, skriver krönika i Dagens Nyheter om sin egen prylfixering, en som hon förvisso delar med fler. Hon bekänner hur hon ständigt shoppar saker hon verkligen inte behöver. I texten finns också en tanke om modebranschen: "Den existerar tack vare den känsla av evighet och förnyelse som köpet av en ny vinterkappa skänker konsumenten". Ack ja, vi är många som villhöver både det ena och det andra, det måste ju inte vara lampor, som det handlar om i Hannas fall den här gången.

Lärorik läsning behöver inte vara tråkig

Jag skulle ljuga om jag påstod att mitt behov av underhållning INTE är mitt bästa skäl att läsa. Men naturligtvis finns det mängder av kunskap att hämta i bokhyllan, och på skoltiden var det ett krav att läsa sådant man förmodades bli klokare av. Något man förstås inte borde sluta med ... Nu lyfter Enligt O fram den sortens läsning när Vilken sakprosabok lärde dig något nytt? är Veckans kulturfråga.

Egentligen tror jag att jag ofta lär mig saker när jag läser, men då inte alls bara av det som har etiketten "fackbok". Det är gott om romaner som bygger på verkliga händelser, då förpackade på ett sätt som förmodligen är lite mer lättsmält. Den sorten skriver advokatparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsson, och av dem har jag utan tvekan lärt mig en hel del svensk nutidshistoria: om rättsrötor som ingen stoppade medan tid gavs. Har flera av deras böcker olästa ännu.

Biografier breddar också min allmänbildning. Ibland även memoarer. Såna ska förstås, precis som självbiografier, gärna tas med en nypa salt – vem vill inte förtränga eventuella misstag och framstå som lite bättre än man i själva verket är?

En sak hävdar jag bestämt: man har aldrig läst en bok i onödan, även om det man lärt sig inte verkar väsentligt på direkten. Men i böckernas värld kan man hämta upplevelser som man annars aldrig skulle komma i närheten av, och det måste väl ändå vara bra? Lärorik läsning behöver definitivt inte vara tråkig!

Lista på titlar jag lärt mig saker av:

"Hans majestäts olycklige Kurt", "Florence Stephens förlorade värld" och "Bombmannnens testamente", alla tre svenska skandaler, av Ebervall/Samuelsson.

"Ett jävla solsken" om journalistikonen Ester Blenda Nordström som Fatima Brenner skrev. 

"Krigsdagböcker 1939-1945" som Astrid Lindgren skrev innan hon släckte lampan för natten var både intressant och lärorik, om hur andra världskriget påverkade den svenska vardagen.

"Den längsta dagen" (The Longest Day) om D-day skildrar kriget ur soldaternas vinkel. Cornelius Ryan skrev efter att ha intervjuat många som var med.

"Du som haver barnen kär" av Sinikka Ortmark berättar hjärtskärande om hur det var att komma som krigsbarn till Sverige från Finland. Integrationsproblem från förr!

"Vilda svanar" (Wild Swans) av Yung Chang bjuder på kinesisk kvinnohistoria.

"On Writing" av Stephen King tyckte jag också lärde mig ett och annat.

Listan skulle förstås kunna, och borde kanske, vara väldigt mycket längre.

I stället för en bild på bokomslag ni sett förr bjuder jag på en bild med höstsol!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (15)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

CITAT om tennis

 "Jag är inte mållös – jag pratar ju hela tiden – men ..."

-Anna Maria Fredholm kommenterar i SVT den direktsända matchen i turneringen Stockholm Open mellan regerande mästaren Tommy Paul från USA och Leo Borg från Sverige. Borg, vars pappa heter Björn och är en man som spelat rätt mycket tennis genom åren, är bara 19 år och har fått ett wild card till tävlingen, där ingen trott att han skulle få spela mer än en match. Så kan det fortfarande bli, men Leo har spelat fenomenalt hittills och tagit första set på ett otroligt övertygande sätt! Långt över vad någon kunde hoppas på, helt enkelt, därav Fredholms kommentar. Det kanske blir kul att titta på tennis igen (gjorde det mycket förr i världen med Borg-Wilander-Edberg m fl i världstoppen). Nu tar vi ett set till! 
UPPDATERING: Leo Borg förlorade (1-2) men han gjorde det efter en fenomenal insats! Det kan nog bli något stort av den pojken!

Välkommen till OBS-klassen!

En gång i tiden, förmodligen var det på 70-talet, hamnade besvärliga barn i något som hette obs-klass i skolan. Det stod för observation, klasserna var små och ungarna skulle få extra stöd. Resultatet blev tveksamt och när bostavsdiagnoserna vällde in på skolläkarmottagningarna var obs-klassen avskaffad. Men i dag hör vi hemma där, eftersom Ugglan kommit på att temat för veckans tisdagstrio är just OBS! (en titel på varje bokstav: O, B och S).

"Oskuld och arsenik" (Strong Poison) är en klassiker från 1930 av Dorothy L. Sayers, en föregångare i krimgenren med Lord Peter Wimsey, en aningen konstig figur som författaren höll liv i i elva romaner. I dagens ljus ter denne man sig dock rätt overklig! Likväl kallas Sayers en av Englands deckardrottningar.

 

"Bokhandeln vid Riverside Drive" av Frida Skybeck är fri från brott och straff  men en vänlig feelgood i trivsam brittisk miljö där inga otäcka överraskningar hotar, och det kan vara skönt ibland eller hur? Boken har sålt i jätteupplaga, ett ex gick även till mig.

"Små ting som dessa" (Small Things Like These) av irländska Claire Keegan är en fristående fortsättning på "Det tredje ljuset" (Foster). Två korta berättelser om elände som drabbar barn i Irland för inte så väldigt länge sedan. En del av historien känns igen från den fantastiska filmen "Philomena" (med Judi Dench i huvudrollen som mamman som fick sitt barn bortadopterat mot sin vilja men på ålderns höst bestämmer att hon vill hitta sin son.) Keegan var ny för mig när hennes böcker nyss dök upp som radioföljetong, men jag har insett att hon är stor hemmavid och jag gillar också de här titlarna – trots att jag egentligen är övermätt på skildringar av eländig barndom på Irland.

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om politiskt språkbruk

"Det var omskakande att lyssna på hur meningarna säckade ihop och upplöstes, det var nästan existentiellt, som att bevittna hur språket i sig rämnade, som att vara med om en bokstävernas stroke."

-Alex Schulman skriver i en krönika i Dagens Nyheter förvisso elakt, men väldigt roligt, om hur han försökte förstå vad Liberalernas ledare Johan Pehrson sa på presskonferens härom dagen. Läs hela texten, det är den värd (även om man tycker en gnutta synd om hr Pehrson ...) och det går att hitta fler välfomulerade citat!

Är du tillräckligt skeptisk?

Hamnade på en föreläsning med rubriken "Ingenting är sant – men det går att veta bättre". I tider när "fake news" blivit ett ord på allas läppar känns ämnet väsentligt! Den som föreläste heter Patrik Böckman. Han är ordförande för "Vetenskap och Folkbildning", en ideell organisation med fyrtio år på nacken och nära tretusen medlemmar. 

VoF vill främja sunda sätt att se på omgivningen. Deras syfte beskrivs så här på hemsidan: "att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga och ogrundade föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt. En viktig del av den vetenskapliga folkbildningen är att klargöra vilka frågor som kan respektive inte kan avgöras med vetenskapliga metoder."

Det finns olika sorters tvivlande människor: förnekare och skeptiker. Om man försöker tuta i oss att något, en produkt eller en idé, är sund och bra är det med största sannolikhet inte sant, säger Böckman. Men hur kan man veta något över huvud taget? Tja, egna och andras erfarenheter kommer förstås till användning. Fast det kan också hända att något man återberättar gång på gång sakta byter innehåll, man börjar tro på en "lite bättre" version av historien trots att upplevelsen var ens egen!

Önsketänkande spelar också in. Och stor varningsflagg måste hissas för uttryck som "alla vet ju" och "det är helt naturligt" eller "det brukar alltid fungera". Böckman tar ett exempel från det gamla Sverige: "alla visste ju" att åderlåtning var bra, medan det i själva verket var ett ingrepp som ytterligare försvagade den sjuke. Överlevde hen hade hen tur, mer troligt var att åderlåtningen påskyndade förflyttningen till graven.

Om jag ser till företeelser i min egen vardag tycker jag det visar sig att min gamla mammas tes ofta visar sig vara riktig. Hon sa: "Står det i tidningen om något man känner till är det som regel fel". Inget bra betyg till oss som jobbat i massmedia i åratal, men en tänkvärd reaktion ...

Anekdoter kan vara trevliga, men de bevisar heller ingenting. Böckman liknar dem vid halmgubbar: de är lätta att peta omkull trots att de ser stabila ut vid en snabb blick. Fast visst existerar slumpen, och visst kan oturen vara framme – men faktaresistens är farligt, inte minst när den högljutt dyker upp i politiken.

I det sammanhanget passar det perfekt att tipsa om en ny dokumentär i två delar som finns på SVT Play: "Trump och lögnen som vapen". Här visas tydligt att USA:s förre president ljugit under hela sin karriär. Ändå tror folk på honom!

Måndagar har fått särskild status genom VoF, som sedan ett par år tillbaka har "Skeptisk måndag". Då publiceras ett blogginlägg om ett ämne som berör föreningens intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan. 

Vetenskap ska enligt föreningen handla om metoder och inte om åsikter. De publicerar också tidningen "Folkvett" som utkommer med fyra nummer per år. Och denna måndag återstår nu frågan för oss alla att besvara: Är du tillräckligt skeptisk?

Copyright Klimakteriehäxan 

Skyltar på stan

Festligt, folkligt, fullspikat känner vi ju till. Men jag har inte sett den här busskylten många gånger och definitivt aldrig förevigat den. Härom dagen hände det, på Skeppsbron! 

En frisör i Vasastan delar via skylt i fönstret med sig av sin livserfarenhet. Antar jag.

Jo så är det ju: den som vill äta eller fika ute får nog inrikta sig på att vänta tills ställena öppnar igen, men det blir väl först nästa år.

Söndag är alltid lika med skyltsöndag, året om. Ett gäng bloggare hörsammar BP:s uppmaning och dyker en efter en upp i hennes högerspalt. Vi skyltbloggare visar skyltar som av en eller annan anledning fått oss att höja ett ögonbryn om än aldrig så lite.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om irländsk barndom

Hur lyder den, meningen som fått mig att hejda mig om än aldrig så lite i läsningen denna vecka? Det är Skriv-Robert som får mig att tänka i de här banorna, eftersom han troget varje lördag efterlyser just Veckans mening. Jag har plockat upp en irländsk författare som jag inte hört talas om förrän en av hennes böcker dök upp som radioföljetong:"Det tredje ljuset" (Foster) av Claire Keegan. Hon spär på mina fördomar om hur eländigt det ofta varit att växa upp på Irland, men hon gör det bra. 

Han har lätt för att ljuga om saker som vore bra om de var sanna.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att jag är glad att jag aldrig ens nuddat vid tanken på att bli politiker.  

Vad händer i nattens mörker?

Naturen förbereder sig för vintersömnen.

Fredag. I tv presenteras grunderna för Sveriges nya politiska ledning. Ute skiner solen, men mycket är skrivet i stjärnorna. Hur ska det gå för oss, för regeringen, för allt möjligt? Vad man hur som helst kan lita på i alla väder, det är att Elisa Matilda levererar sina fem fredagsfrågor. Så här ser de ut i dag, totalt befriade från politiska vibbar men i stället handlar det mer om vad som sker i nattens mörker:

1. Sover du sämre vid fullmåne? Nej, jag tror inte på det där med att månen påverkar sömnen.
2. När var du senast vaken mitt i natten? Det är jag i princip varje natt, ibland helt kort, ibland med stora svårigheter att somna om.
3. Sover du tungt eller lätt, och hur märks det av? Blandat, tror jag. Snarkar dessutom av och till, tyvärr.
4. Vad lyser upp i höstmörkret? Fullmånen. Stjärnhimlen, om vi är i Barndomslandet där artificiell belysning inte slår ut himlens. De levande ljusen, vars säsong är inledd.
5. Vad gör dig överlycklig? Oj ... barnbarnens glada ansikten, tror jag att jag väljer. Men tack och lov finns det en hel del att glädjas åt, även om jag kanske inte använder ordet "överlycklig" jätteofta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Läsvärd pristagare som skriver tunna böcker

Kommer du att läsa något av nobelpristagaren Annie Ernaux? Det  är veckans helgfråga från Mia i bokhörnan.

Lätt att besvara, i alla fall för mig! Ska köpa "En flickas memoarer" så snart den är tillbaka i pockethyllan. Ska fortsätta leta efter "Åren" som jag köpte i november i fjol men nu inte hittar. Har dessutom läst om "Sinnenas tid" och lyssnat på "Kvinnan" som radioföljetong (tyvärr inte tillgänglig längre p g a rättighetsproblem), detta sedan man fick veta att hon fick priset. Hon skriver ju inga tegelstenar, vilket glädjer mig. 

Den roman jag köpte i Paris och läste på franska finner jag inte heller, har förmodligen gett bort den till någon som är mer francofon än jag ... fast jag tror att jag begrep det mesta ... och den var ju tunn även den ...

Av detta framgår rimligen att jag gillar Ernaux och har gjort det ganska länge. Men kan också inse att den som gifte sig i tidiga 20-årsåldern och alltsedan dess fortsatt i äktenskapet inte blir särskilt förtjust i "Sinnenas tid". Däremot kan många definitivt identifiera sig med dottern som tvingas hantera sin mors demens, i det här fallet Alzheimers. En anhörigsjukdom, utan tvivel, väl skildrad.

En del höstlöv är faktiskt nästan vita! Som sidorna i en bok ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det verkligen är synd om dem som lider av förstoppning. Fungerande peristaltik förgyller vardagen.

Får jag några franska tips?

Vilka franskspråkiga författare är dina favoriter? undrar Enligt O. Ingen lätt fråga, jag tror nämligen inte att jag har några – antar att jag kan sägas ha klarat av Annie Ernaux. Senast en fransk författare fick Nobelpriset var det Patrick Modiano, och visst, jag läste honom pliktskyldigast, men inte kan han kallas favorit!

En bok jag dock inte glömmer utan dessutom läst flera gånger är Albert Camus' "Främlingen" (L´Etranger) som är mycket bra och går in i en. (Han fick förvissso Nobels litteraturpris han med, 1957.) Sak samma med flera verk av Marguerite Duras. Där minns jag bl a "Älskaren" (L'amant) och "Halv elva en sommarkväll" (Dix heures et demie du soir en été), båda bland hennes tidigare utgivna böcker. Flera av hennes romaner har blivit film, exempelvis "Hiroshima min älskade".

Kanske vore det en bra, ja alldeles lysande, idé att leta upp några nu levande och läsvärda franska/kanadensiska skribenter. Måste ju finnas massor! Möjligen får jag tips bland andra svar på kulturfrågan.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (14)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.