Himlen är alldeles klarblå, nästan molnfri.
Solen gassar.
Jag borrar ner tårna i sanden, som än så länge inte hunnit bli brännhet, bara härligt varm.
Havet är lugnt, det kluckar lite vänligt i strandkanten, där ungarna plaskar runt och öser sand och vatten i färgglada plasthinkar.
Jag tar en uppfriskande simtur innan jag återvänder till solstolen, där en av alla mina måste-läsa-snart böcker väntar. Så snart den är slut kan jag plocka upp en ny ur högen och läsa, ostört, länge.
Efter ytterligare ett dopp och en trevlig lunch med bara goda kalorier kryper jag in under parasollet och blundar.
När jag vaknar till går jag till handlaren på hörnet och kommer tillbaka med solmogen ananas, en perfekt mango och ett par läskande kaktusfikon.
Mera bok. Byter av med en sudoku, medelsvår. Lite mera solkräm. Funderar över vilken restaurang som ska stå för middagen just i dag. Nyfångad fisk? En rejäl köttbit? Lokalt vin? Medan jag tänker tar jag en promenad i grönskan strax intill. En konsthantverkare bjuder ut trevlig keramik, rustika saker. Kanske en bra souvenir?
Går till spa-avdelningen och får helkroppsmassage i en timme. Musklerna är redan avslappnade, njutningen total.
Eftermiddagssolen är som en enda lång energiinjektion. Om jag anstränger mig kan jag dra mig till minnes att det är grått, minusgrader, mörkt där hemma.
Men här, i paradiset, verkar det ännu mera avlägset än vad det i själva verket är.
I varje härlig bokhög lurar dock en riktig fuling. Ett grepp som direkt förstör hela behållningen av en god historia man njutit av ända fram till den med spänning emotsedda upplösningen.
Det handlar oftast om böcker med häftig intrig, massor med krångliga krumsprång, intrasslade relationer och fullständigt oförklarliga grymheter. Storyn går helt enkelt inte att ro hem på ett sätt som jag som läsare kan acceptera. När allt blivit riktigt komplicerat blir det för mycket till och med för författaren. Och då väljer han eller hon en ytterst irriterande utväg. Man tar sig ur det hela genom att avslöja, att alltihop bara var en ond dröm. Värdelöst!
Precis så är det med det här vykortet från paradiset. Börjar lovande, men går inte att avsluta på ett sanningsenligt eller ens trovärdigt sätt.
Det är bara en dröm, som jag måste vakna upp ur.
Fast – och det är den stora skillnaden – det är en väldigt trevlig dröm.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 30, 2005
måndag, november 28, 2005
Att ha eller inte ha gardin
Gardiner.
Måste man inte ha.
I alla fall inte jag.
I alla fall inte överallt.
Men tro inte att det är så enkelt som det låter.
I min familj går det en generationsklyfta mellan gardin och inte gardin.
Den går mellan mig och min mamma, och den är djup.
Moderskapet är av den bestämda uppfattningen att gardiner har man.
Punkt.
Jag är av den lika bestämda uppfattningen att gardiner har man. Ibland. Om man tycker att det passar, om man känner för det, om man vill förhindra insyn, om man vill ha in ett snyggt mönster- eller färginslag i sitt hem.
Men det måste vara en människas rätt att vägra gardin. I alla fall i vissa fönster, d v s de i det egna hemmet.
Alltså har jag en hel del fönster gardinlösa hemma - och trivs alldeles utmärkt med det. Utanför finns lite vatten och lite grönt, lite hus, lite himmel, en och annan bil ochbuss, lite människor som går eller joggar i snöslasket, eller släpar hem åtta liter mjölk frånICA.
På insidan finns några krukväxter, en och annan lampa, lite för många prylar – men ändå: det räcker. Utan gardiner.
Fast i köket hänger nästan alltid en tygbit som kallas kappa. Så, en jul för rätt många år sedan, säjer min mamma sent på eftermiddagen den 23:
-Men var har du julgardinen?
Hela jag var ett frågetecken. Julgardin? Nej det hade jag verkligen ingen. Den som fanns dög väl?
Å nej. Inte åt mor min.
-Har du inte köpt nån julgardin? sa hon och snörpte på munnen – hon kan verkligen snörpa på munnen, min mamma.
Så där studsade det ett tag mellan oss. Tills jag gav upp, slängde ett öga på klockan och drog iväg. Hann precis in på Hemtex, som låg närmast. Expediten ville stänga framför näsan på mig, men hon var chanslös.
-Var har ni julgardiner?
Det var så gott som slut på den varan. Men ur en korg grävde hon upp en stuvbit, grällt röd med någon sorts volang. I mönstret något som såg ut som nyårsklockor, med snö på. Så såg hela utbudet ut.
Jag köpte den, det blev inte ens stuvpris. Störtade hem och kastade upp tygbiten, ofållad, på gardinstången. Hade jag fållat den hade den inte räckt tvärs över, nu satt den som klistrad från list till list.
Det var inte snyggt.
Men mamma var nöjd.
Sedan dess har jag alltid speciell gardin i köket till jul. Och nu har jag en som är betydligt snyggare.
Fast faktum är att den är inte fållad, den heller. Det törs inte morsan klaga på…
Och allra senast den 23 ska den upp. Självklart.
Copyright Klimakteriehäxan
Måste man inte ha.
I alla fall inte jag.
I alla fall inte överallt.
Men tro inte att det är så enkelt som det låter.
I min familj går det en generationsklyfta mellan gardin och inte gardin.
Den går mellan mig och min mamma, och den är djup.
Moderskapet är av den bestämda uppfattningen att gardiner har man.
Punkt.
Jag är av den lika bestämda uppfattningen att gardiner har man. Ibland. Om man tycker att det passar, om man känner för det, om man vill förhindra insyn, om man vill ha in ett snyggt mönster- eller färginslag i sitt hem.
Men det måste vara en människas rätt att vägra gardin. I alla fall i vissa fönster, d v s de i det egna hemmet.
Alltså har jag en hel del fönster gardinlösa hemma - och trivs alldeles utmärkt med det. Utanför finns lite vatten och lite grönt, lite hus, lite himmel, en och annan bil ochbuss, lite människor som går eller joggar i snöslasket, eller släpar hem åtta liter mjölk frånICA.
På insidan finns några krukväxter, en och annan lampa, lite för många prylar – men ändå: det räcker. Utan gardiner.
Fast i köket hänger nästan alltid en tygbit som kallas kappa. Så, en jul för rätt många år sedan, säjer min mamma sent på eftermiddagen den 23:
-Men var har du julgardinen?
Hela jag var ett frågetecken. Julgardin? Nej det hade jag verkligen ingen. Den som fanns dög väl?
Å nej. Inte åt mor min.
-Har du inte köpt nån julgardin? sa hon och snörpte på munnen – hon kan verkligen snörpa på munnen, min mamma.
Så där studsade det ett tag mellan oss. Tills jag gav upp, slängde ett öga på klockan och drog iväg. Hann precis in på Hemtex, som låg närmast. Expediten ville stänga framför näsan på mig, men hon var chanslös.
-Var har ni julgardiner?
Det var så gott som slut på den varan. Men ur en korg grävde hon upp en stuvbit, grällt röd med någon sorts volang. I mönstret något som såg ut som nyårsklockor, med snö på. Så såg hela utbudet ut.
Jag köpte den, det blev inte ens stuvpris. Störtade hem och kastade upp tygbiten, ofållad, på gardinstången. Hade jag fållat den hade den inte räckt tvärs över, nu satt den som klistrad från list till list.
Det var inte snyggt.
Men mamma var nöjd.
Sedan dess har jag alltid speciell gardin i köket till jul. Och nu har jag en som är betydligt snyggare.
Fast faktum är att den är inte fållad, den heller. Det törs inte morsan klaga på…
Och allra senast den 23 ska den upp. Självklart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 27, 2005
Tillfögafallen...
I kapp!
Jag är faktiskt i kapp!
Och tillfögafallen. (Vilket underbart ord, finns det?)
Nu hänger adventsstjärnor i fönstren.
Lussebarnen är tvättade i ansiktet och har vita ljus.
Duken med maskrosor är borta och ersatt av en hemvävd löpare i rött och beige.
Det finns pepparkakor. Än så länge bara köpta, men ändå. Fast det blev bullar utan saffran, tycker på något vis att det där med saffran är överreklamerat.
Dessutom har jag köpt flera julklappar.
Och fallit till föga för övermakten.
Två chokladkalendrar väntar nu på mina tindrande telningar.
Mot alla odds!
Men städat, det är det inte.
Helt tipsenligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag är faktiskt i kapp!
Och tillfögafallen. (Vilket underbart ord, finns det?)
Nu hänger adventsstjärnor i fönstren.
Lussebarnen är tvättade i ansiktet och har vita ljus.
Duken med maskrosor är borta och ersatt av en hemvävd löpare i rött och beige.
Det finns pepparkakor. Än så länge bara köpta, men ändå. Fast det blev bullar utan saffran, tycker på något vis att det där med saffran är överreklamerat.
Dessutom har jag köpt flera julklappar.
Och fallit till föga för övermakten.
Två chokladkalendrar väntar nu på mina tindrande telningar.
Mot alla odds!
Men städat, det är det inte.
Helt tipsenligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jävla kollektivtrafik!
Tre bilder ur det verkliga livet. Först på bussen:
Mamma, i sisådär 35-årsåldern, med barn i sittvagn. Fast ungen är för stor för att sitta i den. Vilket han heller inte gör.
-VILL INTE SITTA! vrålar ungen.
Modern väser:
-Sätt dej nu sa jag ju!
Hon trycker på knappen för stopp på nästa hållplats.
Illtjut:
-JAAAG SKA PLINGA!
Den rara lilla mammans ansiktsfärg stiger snabbt. Fräser:
-Nästa gång, raring.
-DU PLINGADE! SKITMAMMA!
Nu råder ingen tvekan om att hela bussen är med i dramat. Mamman kämpar med såväl minspel som röstläge:
-Lilla gubben, det där hörde inte jag att du sa. Du vet att man ALDRIG säjer så till mamma.
En sekunds tystnad. Så kom det:
-Förlåt då.
Och så, efter en perfekt avpassad mikropaus som vilken skådespelare som helst skulle ha jobbat länge för att få till, med hög röst:
-JÄVLA MAMMA.
Då var vi framme vid hållplatsen.
Sitter för ovanlighetens skull på ett blått pendeltåg mellan Stockholm och Nynäshamn. Utanför fönstret är snötäcket så florstunt att det inte kan kallas täcke, eftersom det inte täcker någonting alls. Men det gör världen ljusare, trots grå himmel. Exotiska ortsnamn passerar på skyltarna: Hemfosa. Igelsta. Segersång.
Det är gott om plats, men fruktansvärt obekväma bänkar. Efter bara tre stationer känns det som ryggskott. Hur klarar sig folk som pendlar timmavis, dagligen?
Biljettkontrollanten har just hittat en bekant ombord, så han slår sig ner.
-Jävla väder!
-Jo. Grinigt.
-I Nynäs regnar det, i Stockholm regnar det fast här ser det ju ut som ett enda jävla julkort.
-Jo. Lite kallt är det.
-Det är så jävla stressigt så här års. Jag avskyr den här julstressen.
-Jo, stressigt blir det.
-Tja hörru, kul att ses, måste ta nästa jävla gäng som kliver på.
De är i mitten av tonåren, noggrant mejkade och klädda med stor eftertanke. MP3-pluggarna i öronen, tom blick ut genom det immiga bussfönstret. Plötsligt rycker den ena ut sina lurar och knuffar kompisen i sidan.
-Kolla! Kolla in!
-Va?
Kompisen fumlar med sina öronproppar medan musiken fortsätter att strömma.
-Han där! Kolla! I mössan! Jävla cool snubbe!
-Ähhh… vente… har sett coolare…
-Larvarente, han e störtcool. Honom borde man ta hem.
-Näe, va skulleru ha honom till?
-Han e ju cool ju!
-Nä.
-Nä kanske inte.
-Va menarunurå?
-Han ser så jävla ensam ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Mamma, i sisådär 35-årsåldern, med barn i sittvagn. Fast ungen är för stor för att sitta i den. Vilket han heller inte gör.
-VILL INTE SITTA! vrålar ungen.
Modern väser:
-Sätt dej nu sa jag ju!
Hon trycker på knappen för stopp på nästa hållplats.
Illtjut:
-JAAAG SKA PLINGA!
Den rara lilla mammans ansiktsfärg stiger snabbt. Fräser:
-Nästa gång, raring.
-DU PLINGADE! SKITMAMMA!
Nu råder ingen tvekan om att hela bussen är med i dramat. Mamman kämpar med såväl minspel som röstläge:
-Lilla gubben, det där hörde inte jag att du sa. Du vet att man ALDRIG säjer så till mamma.
En sekunds tystnad. Så kom det:
-Förlåt då.
Och så, efter en perfekt avpassad mikropaus som vilken skådespelare som helst skulle ha jobbat länge för att få till, med hög röst:
-JÄVLA MAMMA.
Då var vi framme vid hållplatsen.
Sitter för ovanlighetens skull på ett blått pendeltåg mellan Stockholm och Nynäshamn. Utanför fönstret är snötäcket så florstunt att det inte kan kallas täcke, eftersom det inte täcker någonting alls. Men det gör världen ljusare, trots grå himmel. Exotiska ortsnamn passerar på skyltarna: Hemfosa. Igelsta. Segersång.
Det är gott om plats, men fruktansvärt obekväma bänkar. Efter bara tre stationer känns det som ryggskott. Hur klarar sig folk som pendlar timmavis, dagligen?
Biljettkontrollanten har just hittat en bekant ombord, så han slår sig ner.
-Jävla väder!
-Jo. Grinigt.
-I Nynäs regnar det, i Stockholm regnar det fast här ser det ju ut som ett enda jävla julkort.
-Jo. Lite kallt är det.
-Det är så jävla stressigt så här års. Jag avskyr den här julstressen.
-Jo, stressigt blir det.
-Tja hörru, kul att ses, måste ta nästa jävla gäng som kliver på.
De är i mitten av tonåren, noggrant mejkade och klädda med stor eftertanke. MP3-pluggarna i öronen, tom blick ut genom det immiga bussfönstret. Plötsligt rycker den ena ut sina lurar och knuffar kompisen i sidan.
-Kolla! Kolla in!
-Va?
Kompisen fumlar med sina öronproppar medan musiken fortsätter att strömma.
-Han där! Kolla! I mössan! Jävla cool snubbe!
-Ähhh… vente… har sett coolare…
-Larvarente, han e störtcool. Honom borde man ta hem.
-Näe, va skulleru ha honom till?
-Han e ju cool ju!
-Nä.
-Nä kanske inte.
-Va menarunurå?
-Han ser så jävla ensam ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Att planera för jul
Första advent.
Jag ligger lite efter i planeringen, om jag över huvud taget har någon. Inte så att jag ska ha julpyntat och färdigt den här dagen, tvärtom – jag har en egen tidtabell som går ut på att först kvällen före julafton ser det ut som jul hemma hos oss.
Fönsterstjärnor och en vit julstjärna till första adventssöndagen. Och de levande ljusen, förstås. Samt Lisa Larssons adventsbarn, som gått och blivit så obegripligt dyra – mina är andrasortering från fabriken, för mer än tjugo år sedan, och ett måste varje december. Elljusstake och röd julstjärna till lucia. Men inga tomtar förrän den 23!
Nu måste jag alltså ner i källaren och hämta mina stjärnor. Har flera varianter, för glödlampa och värmeljus.
Men så går mina tankar till den person, en med verklig planering och framförhållning i livet, som redan i juli annonserade under rubriken ”Julartiklar säljes”.
Är det julstämning där hemma?
Lyckades han eller hon sälja sin adventslåda?
Inbringade den det begärda priset, 25 kronor, eller fanns det prutmån?
Vad gick pengarna till?
Blev livet lite lättare att leva sedan?
Man kan bara hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag ligger lite efter i planeringen, om jag över huvud taget har någon. Inte så att jag ska ha julpyntat och färdigt den här dagen, tvärtom – jag har en egen tidtabell som går ut på att först kvällen före julafton ser det ut som jul hemma hos oss.
Fönsterstjärnor och en vit julstjärna till första adventssöndagen. Och de levande ljusen, förstås. Samt Lisa Larssons adventsbarn, som gått och blivit så obegripligt dyra – mina är andrasortering från fabriken, för mer än tjugo år sedan, och ett måste varje december. Elljusstake och röd julstjärna till lucia. Men inga tomtar förrän den 23!
Nu måste jag alltså ner i källaren och hämta mina stjärnor. Har flera varianter, för glödlampa och värmeljus.
Men så går mina tankar till den person, en med verklig planering och framförhållning i livet, som redan i juli annonserade under rubriken ”Julartiklar säljes”.
Är det julstämning där hemma?
Lyckades han eller hon sälja sin adventslåda?
Inbringade den det begärda priset, 25 kronor, eller fanns det prutmån?
Vad gick pengarna till?
Blev livet lite lättare att leva sedan?
Man kan bara hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 25, 2005
Köp en tulpan - annars...
Köp en tulpan annars får du en snyting!
Vem sjöng det där, och i vilket sammanhang?
Ja inte vet jag. Ramsan bara finns.
Men känslan känner jag igen.
Och vill gärna travestera den där strofen:
Köp nu en lott annars… eller en amaryllis. Eller en blomgrupp. Eller en kakburk.
Rätt som det är ringer det på dörren, och när man öppnar står där en generad unge och undrar om man (SNÄLLA!) skulle kunna tänkas vilja (SNÄLLA!) köpa något. Pengarna går i allmänhet till en idrottsklubb, en skolresa eller något annat mer eller mindre ideellt. Ja, de säger inte SNÄLLA, men man hör det ändå, på tonfallet, och ser det i blicken, den bedjande.
Och så påstås det att barnarbete är förbjudet. Samt brännmärkt i FN:s barnkonvention. Visst, i en rad länder måste barn arbeta för att överleva. På andra ställen tvingas de till hårt slit eftersom ingen myndighet ger ett vitten för internationella lagar och konventioner. Men här hos oss förekommer barnarbete regelbundet, inte minst så här före jul. Det heter förstås alltid att det är frivilligt och i bästa tänkbara syfte.
Men, handen på hjärtat, hur många ungar känner ni som tycker det är kul att gå och ringa på hos folk och bjuda ut de där blomlökarna eller skraplotterna? Och, med handen på samma hjärta, hur bra känns det att veta att barnen, ibland ganska små, förmodligen knackar på hos personer som varken de eller ni känner? Och knatar runt i staden, i ur och skur?
Självklart går det bra. Nästan alltid. Men kul blir det inte för det. Jag har upplevt detta med bägge mina telningar. En vår skulle hela flicklaget ta in massor av pengar på tulpanbuntar. Men eftersom mellanhanden hade satt ett fullständigt hutlöst pris, långt över det närmsta Konsum- eller ICA-butik tog, var konkurrensen övermäktig. Tulpanerna kroknade i plasthinkarna som – det var ett marknadsföringsknep från mellanhanden – var ”gratis”… Intäkterna för idrottsklubben uteblev. Ungarna fick betala, med förkylning efter iskalla vandringar gata upp och gata ner med de osålda blommorna.
Handbollsklubben krävde en viss kvot sålda bingolotter i veckan. Fotbollen ville att ungarna skulle kränga julkort. Polkagrisar tänktes finansiera skolresan. Bandylaget trodde på en annan sorts lotter. Vilket betydde att vi, föräldrarna, skamset smög upp en liten lapp på jobbet. Eller förstulet skickade runt en fråga. Ibland ett kortfattat gruppmail. Och visst, hyggliga kollegor har genom åren ställt upp och handlat. Många av dem i den fasta förvissningen om att det snart skulle bli deras tur att försöka bli av med lagom begärliga saker till alltför högt satta priser.
Nu har vi bara en konkret sportanknytning kvar i vår familj. Vilket betyder att jag nu till jul högst personligen köpt fem av tio påbjudna amaryllislökar á 95 kronor. Samt sålt kombinerade adventskalendrar/skraplotter till mina arbetskamrater, som förhoppningsvis tar hem någon liten vinst innan det är färdigskrapat.
De lotter jag numera har i min ägo är, det får man väl räkna med, sannolikt nitlotter.
Vilket är högst symptomatiskt för hela verksamheten.
Copyright Klimakteriehäxan
Vem sjöng det där, och i vilket sammanhang?
Ja inte vet jag. Ramsan bara finns.
Men känslan känner jag igen.
Och vill gärna travestera den där strofen:
Köp nu en lott annars… eller en amaryllis. Eller en blomgrupp. Eller en kakburk.
Rätt som det är ringer det på dörren, och när man öppnar står där en generad unge och undrar om man (SNÄLLA!) skulle kunna tänkas vilja (SNÄLLA!) köpa något. Pengarna går i allmänhet till en idrottsklubb, en skolresa eller något annat mer eller mindre ideellt. Ja, de säger inte SNÄLLA, men man hör det ändå, på tonfallet, och ser det i blicken, den bedjande.
Och så påstås det att barnarbete är förbjudet. Samt brännmärkt i FN:s barnkonvention. Visst, i en rad länder måste barn arbeta för att överleva. På andra ställen tvingas de till hårt slit eftersom ingen myndighet ger ett vitten för internationella lagar och konventioner. Men här hos oss förekommer barnarbete regelbundet, inte minst så här före jul. Det heter förstås alltid att det är frivilligt och i bästa tänkbara syfte.
Men, handen på hjärtat, hur många ungar känner ni som tycker det är kul att gå och ringa på hos folk och bjuda ut de där blomlökarna eller skraplotterna? Och, med handen på samma hjärta, hur bra känns det att veta att barnen, ibland ganska små, förmodligen knackar på hos personer som varken de eller ni känner? Och knatar runt i staden, i ur och skur?
Självklart går det bra. Nästan alltid. Men kul blir det inte för det. Jag har upplevt detta med bägge mina telningar. En vår skulle hela flicklaget ta in massor av pengar på tulpanbuntar. Men eftersom mellanhanden hade satt ett fullständigt hutlöst pris, långt över det närmsta Konsum- eller ICA-butik tog, var konkurrensen övermäktig. Tulpanerna kroknade i plasthinkarna som – det var ett marknadsföringsknep från mellanhanden – var ”gratis”… Intäkterna för idrottsklubben uteblev. Ungarna fick betala, med förkylning efter iskalla vandringar gata upp och gata ner med de osålda blommorna.
Handbollsklubben krävde en viss kvot sålda bingolotter i veckan. Fotbollen ville att ungarna skulle kränga julkort. Polkagrisar tänktes finansiera skolresan. Bandylaget trodde på en annan sorts lotter. Vilket betydde att vi, föräldrarna, skamset smög upp en liten lapp på jobbet. Eller förstulet skickade runt en fråga. Ibland ett kortfattat gruppmail. Och visst, hyggliga kollegor har genom åren ställt upp och handlat. Många av dem i den fasta förvissningen om att det snart skulle bli deras tur att försöka bli av med lagom begärliga saker till alltför högt satta priser.
Nu har vi bara en konkret sportanknytning kvar i vår familj. Vilket betyder att jag nu till jul högst personligen köpt fem av tio påbjudna amaryllislökar á 95 kronor. Samt sålt kombinerade adventskalendrar/skraplotter till mina arbetskamrater, som förhoppningsvis tar hem någon liten vinst innan det är färdigskrapat.
De lotter jag numera har i min ägo är, det får man väl räkna med, sannolikt nitlotter.
Vilket är högst symptomatiskt för hela verksamheten.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 24, 2005
Jag saknar adventskalendern!
Det är märkvärdigt nog mycket jag inte saknar från mina ungars småbarnsår. Visst, de runda gosiga armarna runt halsen, det lena håret mot min kind, närheten, värmen, kärlek så stark att man nästan kan ta på den – men många små företeelser är jag glad över att slippa. Jag har ju tidigare bekänt att barnkalas är en av mina allra sämsta grenar…
Men nu står jag i kassakön i affären och ser hur en liten snällögd tant köper fyra adventskalendrar – till barnbarnen, upplyser hon kassörskan (och oss andra som finns inom hörhåll). Bakom mig står en jäktad mamma. Överst i varuvagnen ligger en kalender som glittrar, och i kassan bredvid drar en pojke i uppskattningsvis sexårsåldern frenetiskt i pappas rockärm. Grabben har uppenbarligen lärt sig läsa, åtminstone för livet väsentliga ord, och nu vet han att det står CHOKLAD på en adventskalender med tomtar, ren och lussebrud i en enda röra. Den är direkt oemotståndlig – för pojken, pappan verkar stå emot bra.
Då inser jag att jag också vill köpa adventskalender. Tänk så frestande det alltid varit för små fingrar att så gott som omärkligt pillra lita på den där största luckan som ska sparas till sist. Och visst glipar väl nummer 14 lite grand? Så att man kan se om där finns något spännande? Dessutom har ungarna knappt kommit ur blöjorna innan de mycket väl vet vad den här nedräkningen betyder: sista luckan är det samma som tomte, gran, paket. Framför allt paket. Hårda paket. Stora paket. Härliga paket.
Sist jag köpte adventskalender till mina barn var de redan gott och väl tonåringar. Jag råkade hamna i Helsingfors och föll för Fazers fina kalender med riktig choklad i – ja, det var naturligtvis en smart chokladkartong framför allt, men den var också riktigt vacker att se på.
Och visst blev det uppskattat. Men om någon trott att det skulle handla om en bit om dagen från första december till julafton, så var det förstås absolut inte så.
Kalendern var tömd och bortglömd innan första adventsljuset hunnit krympa nämnvärt.
Men vad handlar detta egentligen om? Jo, jag tror jag vet.
Det är ju inte kalendern jag saknar. Det är barnets glädje, förväntan och förtjusning inför det som komma skall. Ögon som glittrar ikapp med pyntet. Vakendrömmen precis innan de somnar: mamma, visst tror du att tomten läst min önskelista? Allt det där som tyvärr bleknar alldeles för fort.
Och som den glada adventskalendern med sina tjugofyra luckor bara är ett endaste litet futtigt uttryck för.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu står jag i kassakön i affären och ser hur en liten snällögd tant köper fyra adventskalendrar – till barnbarnen, upplyser hon kassörskan (och oss andra som finns inom hörhåll). Bakom mig står en jäktad mamma. Överst i varuvagnen ligger en kalender som glittrar, och i kassan bredvid drar en pojke i uppskattningsvis sexårsåldern frenetiskt i pappas rockärm. Grabben har uppenbarligen lärt sig läsa, åtminstone för livet väsentliga ord, och nu vet han att det står CHOKLAD på en adventskalender med tomtar, ren och lussebrud i en enda röra. Den är direkt oemotståndlig – för pojken, pappan verkar stå emot bra.
Då inser jag att jag också vill köpa adventskalender. Tänk så frestande det alltid varit för små fingrar att så gott som omärkligt pillra lita på den där största luckan som ska sparas till sist. Och visst glipar väl nummer 14 lite grand? Så att man kan se om där finns något spännande? Dessutom har ungarna knappt kommit ur blöjorna innan de mycket väl vet vad den här nedräkningen betyder: sista luckan är det samma som tomte, gran, paket. Framför allt paket. Hårda paket. Stora paket. Härliga paket.
Sist jag köpte adventskalender till mina barn var de redan gott och väl tonåringar. Jag råkade hamna i Helsingfors och föll för Fazers fina kalender med riktig choklad i – ja, det var naturligtvis en smart chokladkartong framför allt, men den var också riktigt vacker att se på.
Och visst blev det uppskattat. Men om någon trott att det skulle handla om en bit om dagen från första december till julafton, så var det förstås absolut inte så.
Kalendern var tömd och bortglömd innan första adventsljuset hunnit krympa nämnvärt.
Men vad handlar detta egentligen om? Jo, jag tror jag vet.
Det är ju inte kalendern jag saknar. Det är barnets glädje, förväntan och förtjusning inför det som komma skall. Ögon som glittrar ikapp med pyntet. Vakendrömmen precis innan de somnar: mamma, visst tror du att tomten läst min önskelista? Allt det där som tyvärr bleknar alldeles för fort.
Och som den glada adventskalendern med sina tjugofyra luckor bara är ett endaste litet futtigt uttryck för.
Copyright Klimakteriehäxan
God natt, i största möjliga tystnad...
Sover du – eller snarare: försöker du sova – i en bullrig miljö?
Kvinnor kring vilka det är bullrigt på natten löper en dramatiskt ökad risk för hjärtinfarkt jämfört med de som sover omgivna av tystnad.
En stor undersökning som visar detta redovisas i ett nyss utkommet nummer av European Heart Journal.
Nu handlar det i första hand om trafikbuller.
Men några av oss sover/försöker sova i en annan sorts oljud.
Jag menar förstås snarkning.
Så om någon jagar nya argument för makens snarkoperation, skilda sovrum eller något annat ljuddämpande knep finns nu ett, och ett starkt sådant.
Hemma hos oss har problemet minskat sedan maken tappat några kilon i bältesregionen.
Dock hävdar han att jag, hans ljuva maka, stundom snarkar hörbart.
Det har jag inga som helst problem med, och hoppas och tror därför att det inte heller ökar min risk för infarkt.
Med optimism kommer man som bekant långt.
Copyright Klimakteriehäxan
Kvinnor kring vilka det är bullrigt på natten löper en dramatiskt ökad risk för hjärtinfarkt jämfört med de som sover omgivna av tystnad.
En stor undersökning som visar detta redovisas i ett nyss utkommet nummer av European Heart Journal.
Nu handlar det i första hand om trafikbuller.
Men några av oss sover/försöker sova i en annan sorts oljud.
Jag menar förstås snarkning.
Så om någon jagar nya argument för makens snarkoperation, skilda sovrum eller något annat ljuddämpande knep finns nu ett, och ett starkt sådant.
Hemma hos oss har problemet minskat sedan maken tappat några kilon i bältesregionen.
Dock hävdar han att jag, hans ljuva maka, stundom snarkar hörbart.
Det har jag inga som helst problem med, och hoppas och tror därför att det inte heller ökar min risk för infarkt.
Med optimism kommer man som bekant långt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 23, 2005
Dags för fornminnesmärkning: Skyltsöndag
När jag var liten fanns Skyltsöndagen.
Den skulle infalla nu på söndag – om inte utvecklingen i världen sett ut som den gjort. För visa mig den butik som nu för tiden väntar med julskyltningen till första advent! Finns inte, skulle jag våga påstå utan att tveka. Ja, jag som aldrig slår vad om jag inte är kanonsäker är faktiskt beredd att satsa en tjuga om någon sätter emot.
På skyltsöndagen hade man sin nya, varma, vinterjacka, mössa och fodrat på fötterna och rykande andedräkt. Alla som hade jobb i affär jobbade extra inför helgen. Fram kom tomtar och granar, klot och rosetter, ljus i många färger. Och vi, de presumtiva kunderna, såg andaktsfullt fram emot det ögonblick när förhängena togs bort i skylfönstren och alla de åtråvärda prylarna låg där, exponerade i all sin (och julprydnadernas) glans.
Leksaksaffärens skylt hade saker som rörde på sig, tåg in i och ut ur tunnlar, apor som spelade trumma, dockor som ropade på mamma och hundar som gjorde kullerbyttor. Guldsmeden försökte få pappor att överraska mammor med små paket med skimrande innehåll, bokhandeln lockade med vackert papper för handskrivna brev och de senaste romanerna, ibland signerade exemplar.
Nattlinnen och pyjamas kunde minsann upplevas som frestande, mjuk morgonrock likaså. Parfym. I herrbutiken obligatoriskt utbud av slipsar, kalsonger och tröjor. Konditoriet lockade med choklad. Marsipan. Husgeråd drog inte stor publik hur hårt än affärsidkaren ansträngt sig för att piffa till sin skyltning, men nog försökte de, de också. Och en och annan ljusstake och blomvas försvann naturligtvis in i glittrigt papper innan julen hade kommit.
Men det märkligaste med alltihop, det som i dag ter sig som fullständigt obegripligt, det var att Skyltsöndagen var bara just det. Skylt.
För se öppet – för den som eventuellt blev inspirerad och ville handla – det var det inte. Inte förrän på måndagen.
Fast Bengtssons korvkiosk på Kyrkogatan hade ovanligt hög omsättning.
Sådant kan jag minnas. Borde väl förses med fornminnesmärkning, hela jag.
Larma Riksantikvarieämbetet!
Copyright Klimakteriehäxan
Den skulle infalla nu på söndag – om inte utvecklingen i världen sett ut som den gjort. För visa mig den butik som nu för tiden väntar med julskyltningen till första advent! Finns inte, skulle jag våga påstå utan att tveka. Ja, jag som aldrig slår vad om jag inte är kanonsäker är faktiskt beredd att satsa en tjuga om någon sätter emot.
På skyltsöndagen hade man sin nya, varma, vinterjacka, mössa och fodrat på fötterna och rykande andedräkt. Alla som hade jobb i affär jobbade extra inför helgen. Fram kom tomtar och granar, klot och rosetter, ljus i många färger. Och vi, de presumtiva kunderna, såg andaktsfullt fram emot det ögonblick när förhängena togs bort i skylfönstren och alla de åtråvärda prylarna låg där, exponerade i all sin (och julprydnadernas) glans.
Leksaksaffärens skylt hade saker som rörde på sig, tåg in i och ut ur tunnlar, apor som spelade trumma, dockor som ropade på mamma och hundar som gjorde kullerbyttor. Guldsmeden försökte få pappor att överraska mammor med små paket med skimrande innehåll, bokhandeln lockade med vackert papper för handskrivna brev och de senaste romanerna, ibland signerade exemplar.
Nattlinnen och pyjamas kunde minsann upplevas som frestande, mjuk morgonrock likaså. Parfym. I herrbutiken obligatoriskt utbud av slipsar, kalsonger och tröjor. Konditoriet lockade med choklad. Marsipan. Husgeråd drog inte stor publik hur hårt än affärsidkaren ansträngt sig för att piffa till sin skyltning, men nog försökte de, de också. Och en och annan ljusstake och blomvas försvann naturligtvis in i glittrigt papper innan julen hade kommit.
Men det märkligaste med alltihop, det som i dag ter sig som fullständigt obegripligt, det var att Skyltsöndagen var bara just det. Skylt.
För se öppet – för den som eventuellt blev inspirerad och ville handla – det var det inte. Inte förrän på måndagen.
Fast Bengtssons korvkiosk på Kyrkogatan hade ovanligt hög omsättning.
Sådant kan jag minnas. Borde väl förses med fornminnesmärkning, hela jag.
Larma Riksantikvarieämbetet!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 22, 2005
"Tjuvmormor" - en fantastisk historia
Har just snubblat över en märklig historia i The Independent, en väldigt bra tidning.
Där publiceras en kriminalnyhet som jag absolut inte sett någon annan stans. Men den satte min fantasi i rörelse – förhoppningsvis inte i riktning mot brottets bana, men man kan ju aldrig så noga veta…
Historien hör egentligen hemma i USA.
I juli i år grep polisen i Las Vegas en notorisk stortjuv.
Boven var den 75-åriga Doris Marie Payne. Den 7 juli hade hon besökt det eleganta Neiman Marcus-varuhusets avdelning för bättre juveler i Palo Alto, Kalifornien. Doris Marie visade sig intresserad av ringar med glitter i ädlast tänkbara form, och hon provade smycken länge och väl, artigt uppassad av expediter som tyckte att den lilla välklädda damen verkade vara en lovande kund.
Nu visade det sig att hon inte bestämde sig för något inköp, så hon tackade vänligt och gick. Tomhänt, trodde butikspersonalen.
Men Doris Marie Payne går sällan tomhänt i sådana lägen. Den här dagen hade hon, alldeles omärkligt, fått med sig en ring värd drygt 300 000 kronor.
Två veckor senare hade polisen alltså hittat henne, i Las Vegas där stora pengar och enorma smycken hör till vardagsmaten. Vittnen kunde beskriva den lilla vithåriga damen och hon blev snabbt identifierad. Samt erkände sig skyldig.
-Det har bara blivit så här, sa hon i polisförhöret.
Idag sitter hon i Clark County Jail i Las Vegas, oklart för hur lång tid. Men Doris Marie är van. Hennes cv är omfattande, och hon kallas ibland för Tjuvmormor, kort och gott. Hon upptäckte redan som ung flicka i Ohio hur lätt det var att kollra bort en expedit. Den gången gick hon ut ur en affär med en obetald klocka på armen, kanske till och med oavsiktligt.
-Jag insåg snabbt hur jag skulle få butikspersonalen att släppa på vaksamheten, berättar hon – och det är alldeles tydligt att hon menar manliga expediter.
-Och sedan har jag fortsatt, av bara farten.
I femtio år har Doris Marie försörjt sig som juveltjuv, alltid utan medbrottslingar. Hon berättar också att hon kunnat resa en hel del runt i världen, till bl a Frankrike, England och Grekland, och finansierat det på samma vis. Mycket sällan har hon åkt fast, men ändå tillräckligt många gånger för att ha avtjänat fängelsestraff i inte mindre än fem amerikanska delstater.
Nu förefaller det som om Tjuvmormor tänker bli pensionär.
Förmodligen har hon smycken så att det räcker livet ut (en hög polischef konstaterar att man med största sannolikhet bara känner till en bråkdel av hennes kupper). Eller så har hon insett en annan trist sanning: unga söta tjejer som verkligen skulle bära upp de dyrbaraste juvelerna har mycket sällan ens en teoretisk möjlighet att göra det. Och kvinnor med riktigt tjusiga smycken är ofta i skrynkligaste laget för att göra grannlåten rättvisa. Vid 75 års ålder kan man misstänka att hon kvalat in i den senare kategorin.
Tillåter mig anta att Doris Marie Paynes favoritlåt är ”Diamonds are a girl´s best friends”. Kanske sitter hon där i sin cell och nynnar på den, samtidigt som hon vippar i takt med en ringprydd hand medan vackra ädelstenar glittrar i halsgropen och örsnibbarna tyngs ner av rejäla pärlor.
Förstår ni mig om jag medger att jag känner lite, lite, ja bara pyttelite, beundran för Tjuvmormor?
Men hallå, finns det inget litet överkomligt glitter i GuldFynds julkatalog? För oss andra, alltså. Som aldrig skulle klara av att kollra bort en expedit. Och tur är väl det.
Jag lovar att inte ens försöka.
Copyright Klimakteriehäxan
Där publiceras en kriminalnyhet som jag absolut inte sett någon annan stans. Men den satte min fantasi i rörelse – förhoppningsvis inte i riktning mot brottets bana, men man kan ju aldrig så noga veta…
Historien hör egentligen hemma i USA.
I juli i år grep polisen i Las Vegas en notorisk stortjuv.
Boven var den 75-åriga Doris Marie Payne. Den 7 juli hade hon besökt det eleganta Neiman Marcus-varuhusets avdelning för bättre juveler i Palo Alto, Kalifornien. Doris Marie visade sig intresserad av ringar med glitter i ädlast tänkbara form, och hon provade smycken länge och väl, artigt uppassad av expediter som tyckte att den lilla välklädda damen verkade vara en lovande kund.
Nu visade det sig att hon inte bestämde sig för något inköp, så hon tackade vänligt och gick. Tomhänt, trodde butikspersonalen.
Men Doris Marie Payne går sällan tomhänt i sådana lägen. Den här dagen hade hon, alldeles omärkligt, fått med sig en ring värd drygt 300 000 kronor.
Två veckor senare hade polisen alltså hittat henne, i Las Vegas där stora pengar och enorma smycken hör till vardagsmaten. Vittnen kunde beskriva den lilla vithåriga damen och hon blev snabbt identifierad. Samt erkände sig skyldig.
-Det har bara blivit så här, sa hon i polisförhöret.
Idag sitter hon i Clark County Jail i Las Vegas, oklart för hur lång tid. Men Doris Marie är van. Hennes cv är omfattande, och hon kallas ibland för Tjuvmormor, kort och gott. Hon upptäckte redan som ung flicka i Ohio hur lätt det var att kollra bort en expedit. Den gången gick hon ut ur en affär med en obetald klocka på armen, kanske till och med oavsiktligt.
-Jag insåg snabbt hur jag skulle få butikspersonalen att släppa på vaksamheten, berättar hon – och det är alldeles tydligt att hon menar manliga expediter.
-Och sedan har jag fortsatt, av bara farten.
I femtio år har Doris Marie försörjt sig som juveltjuv, alltid utan medbrottslingar. Hon berättar också att hon kunnat resa en hel del runt i världen, till bl a Frankrike, England och Grekland, och finansierat det på samma vis. Mycket sällan har hon åkt fast, men ändå tillräckligt många gånger för att ha avtjänat fängelsestraff i inte mindre än fem amerikanska delstater.
Nu förefaller det som om Tjuvmormor tänker bli pensionär.
Förmodligen har hon smycken så att det räcker livet ut (en hög polischef konstaterar att man med största sannolikhet bara känner till en bråkdel av hennes kupper). Eller så har hon insett en annan trist sanning: unga söta tjejer som verkligen skulle bära upp de dyrbaraste juvelerna har mycket sällan ens en teoretisk möjlighet att göra det. Och kvinnor med riktigt tjusiga smycken är ofta i skrynkligaste laget för att göra grannlåten rättvisa. Vid 75 års ålder kan man misstänka att hon kvalat in i den senare kategorin.
Tillåter mig anta att Doris Marie Paynes favoritlåt är ”Diamonds are a girl´s best friends”. Kanske sitter hon där i sin cell och nynnar på den, samtidigt som hon vippar i takt med en ringprydd hand medan vackra ädelstenar glittrar i halsgropen och örsnibbarna tyngs ner av rejäla pärlor.
Förstår ni mig om jag medger att jag känner lite, lite, ja bara pyttelite, beundran för Tjuvmormor?
Men hallå, finns det inget litet överkomligt glitter i GuldFynds julkatalog? För oss andra, alltså. Som aldrig skulle klara av att kollra bort en expedit. Och tur är väl det.
Jag lovar att inte ens försöka.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 18, 2005
Äntligen fredag och trevlig helg!
Äntligen fredag, säjer folk runt omkring.
Trevlig helg, kuttrar alternativt gallhojtar var och varannan människa med start redan på förmiddagen.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen?
Vadå trevligt?
Medan veckan lunkar på finns det ju alltid ursäkter. Hinner inte just nu, måste laga mat. Tar det där sedan, vill faktiskt kolla nyheterna på teve. Orkar inte ta tag i det där nu ikväll, behöver ju sova innan arbetsdagen bryter ut.
Under tiden fylls tvättskåpet på. Dammtussarna samlar sig till små högar i hörnen. Färgen på randen i handfatet djupnar. Spishällens kladdringar växer. Det glesnar på kylskåpets hyllor. Den oöppnade posten sprider sig över skrivbordet. Just urhoppade kläder hoppar absolut inte upp på hängare och tillbaka in i garderoben av sig själva..
Men nu är det ju fredag. Nu finns ju tiden. En hel lång lördag, en lika lång söndag. Med plats för dammsugaren, mataffären, skurtrasan, tvättstugan, papperssortering, en tur till återvinningsstationen. Och några saker till.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen fredag?
Vadå trevlig helg?
Helger är helt enkelt alldeles för korta. I alla fall mina.
Copyright Klimakteriehäxan
Trevlig helg, kuttrar alternativt gallhojtar var och varannan människa med start redan på förmiddagen.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen?
Vadå trevligt?
Medan veckan lunkar på finns det ju alltid ursäkter. Hinner inte just nu, måste laga mat. Tar det där sedan, vill faktiskt kolla nyheterna på teve. Orkar inte ta tag i det där nu ikväll, behöver ju sova innan arbetsdagen bryter ut.
Under tiden fylls tvättskåpet på. Dammtussarna samlar sig till små högar i hörnen. Färgen på randen i handfatet djupnar. Spishällens kladdringar växer. Det glesnar på kylskåpets hyllor. Den oöppnade posten sprider sig över skrivbordet. Just urhoppade kläder hoppar absolut inte upp på hängare och tillbaka in i garderoben av sig själva..
Men nu är det ju fredag. Nu finns ju tiden. En hel lång lördag, en lika lång söndag. Med plats för dammsugaren, mataffären, skurtrasan, tvättstugan, papperssortering, en tur till återvinningsstationen. Och några saker till.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen fredag?
Vadå trevlig helg?
Helger är helt enkelt alldeles för korta. I alla fall mina.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 17, 2005
Sen blomstertid...
Så kom den alltså, dagen då det blev nödvändigt att dra igen balkongdörren helt och hållet. Inte för att stänga ute några kraftiga vindstötar. Inte för att hejda piskande regn från att tränga in till oss.
Utan för att utetemperaturen plötsligt passerat gränsen för det behagliga.
Och det var alldeles nödvändigt att skrapa bilens rutor. Hög tid att beställa fram vinterdäcken också.
Men just i år dröjde det märkvärdigt länge. Är det växthuseffekten? Och är det inte i så fall rent av på det viset att jag inte odelat ogillar den?
Min kamp mot de kallare årstiderna har pågått i åratal. Jag vägrar höst i det längsta, och jag förtränger att det finns något som heter vinter.
Visst, vita vidder och snökristaller som gnistrar i sol är fint, åtminstone i måttligt antal minusgrader.
Fast brunt slask, ogenomträngliga gråa moln och hagel som studsar på höga snövallar är inget jag kan njuta av. Inte heller oplogade vägar, glashala trottoarer och istappar som hotar att slå ihjäl den som inte har skyddshjälm.
Julsakerna piggar upp december, men dit är det ju en bit. Skinka och dopp i grytan, gran och några hemlighetsfulla paket fixar julstämningen tillsammans med levande ljus. Nyår blir bra med bubblor i vinet, fast utan löften som aldrig hålls.
Ja men då så. Bara att hålla ut.
Sedan är det ju snart vår igen… och balkongdörren åker upp, vinterdäcken av – och det blir dags att greja nya plantor till balkonglådorna.
Årets omgång står nämligen kvar i huttrande, för att inte säga stelfruset, skick.
Iskall tagetes, pelargonior med bruna blad, lobelia som påminner om en billig peruk. Men blommor är det ju.
Och om man har blommor på balkongen är det väl inte vinter? Inte riktigt? Inte än?
Copyright Klimakteriehäxan
Utan för att utetemperaturen plötsligt passerat gränsen för det behagliga.
Och det var alldeles nödvändigt att skrapa bilens rutor. Hög tid att beställa fram vinterdäcken också.
Men just i år dröjde det märkvärdigt länge. Är det växthuseffekten? Och är det inte i så fall rent av på det viset att jag inte odelat ogillar den?
Min kamp mot de kallare årstiderna har pågått i åratal. Jag vägrar höst i det längsta, och jag förtränger att det finns något som heter vinter.
Visst, vita vidder och snökristaller som gnistrar i sol är fint, åtminstone i måttligt antal minusgrader.
Fast brunt slask, ogenomträngliga gråa moln och hagel som studsar på höga snövallar är inget jag kan njuta av. Inte heller oplogade vägar, glashala trottoarer och istappar som hotar att slå ihjäl den som inte har skyddshjälm.
Julsakerna piggar upp december, men dit är det ju en bit. Skinka och dopp i grytan, gran och några hemlighetsfulla paket fixar julstämningen tillsammans med levande ljus. Nyår blir bra med bubblor i vinet, fast utan löften som aldrig hålls.
Ja men då så. Bara att hålla ut.
Sedan är det ju snart vår igen… och balkongdörren åker upp, vinterdäcken av – och det blir dags att greja nya plantor till balkonglådorna.
Årets omgång står nämligen kvar i huttrande, för att inte säga stelfruset, skick.
Iskall tagetes, pelargonior med bruna blad, lobelia som påminner om en billig peruk. Men blommor är det ju.
Och om man har blommor på balkongen är det väl inte vinter? Inte riktigt? Inte än?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 16, 2005
Sömnlös långt från Seattle
”Sömnlös i Seattle” var en jättehit för några år sedan, fast jag såg den aldrig.
Att vara sömnlös, i eller långt från Seattle, är absolut ingen hit.
Jag vet. Har varit vaken i stort sett hela natten.
Undrar verkligen varför det blir så ibland. Jag släckte i god tid, tyckte det skulle bli skönt att blunda.
Och så…
…hade hjärnan dragit igång. Efter en ganska improduktiv dag på jobbet dök den ena tanken efter den andra upp. Nästan alla arbetsrelaterade, men med en del lösa skott rakt ut i den personliga rymden. En halvtimme senare, när jag roterat som en elvisp mellan lakanen, gick jag upp och drack vatten. Men kröp ner igen. Lika klarvaken.
Halv två gav jag upp, satte på mig morgonrocken och tassade ut i köket. Åt en banan. Drack mera vatten. Plockade bort lite torr disk. Kollade termometern (plus tre). Kollade om det regnade. Gjorde det inte. Kollade om det blåste. Gjorde det. Tog en överbliven sudoku, som var ganska enkel och alltså gick fort att lösa. Gick på toa. Hittade en tidning av typen blanka sidor, tjockt papper och mycket bilder. Den visade sig innehålla ett långt och utförligt reportage om sömnsvårigheter. Som jag inte anser att jag har.
Men det verkade ju ändå vara ett tecken från skyn, så jag läste – det skulle ju kunna stå något konkret och matnyttigt, och så värst mycket annat fanns inte att göra utan att störa nattens tystnad, som väl i alla fall resten av familjen borde få ha i fred.
Ha kallt och mörkt i sovrummet, stod det som tips nummer ett. Självklart. Även om det i mitt fall leder till att maken skakar under dubbla duntäcken och hävdar att han är på vippen att förfrysa näsan, som ju sticker upp ur bolstren för lufttillförselns skull.
Ligg inte kvar, stod det. Överflödigt råd i mitt fall.
Drick inte kaffe eller te på kvällen – tredje tipset. Det hade jag inte gjort, men det händer att jag gör det – och märker absolut ingen inverkan på sömnen, varken bra eller dålig.
Gör något stillsamt och trevligt, föreslog artikelförfattaren sedan. Vet inte om hon tänkt sig att läsning av hennes egen artikel passade in under den delrubriken.
Vid fyratiden beslöt jag att det trots allt var dags för ett nytt försök att gå in för dygnsvilan, även om den skulle bli kort. Strax före halv fem kom tidningsbudet. Jag övervägde att gå upp och kika på första sidan, men låg kvar. Måste ha somnat någonstans kring fem. Eller svimmat, vet inte riktigt.
Strax före nio öppnade jag datorn på jobbet och försökte se pigg ut. Vid tio började jag gäspa, halv elva var jag inne på tredje muggen kaffe och efter lunch hade jag talsvårigheter. Höll ut till lagstadgade sluttiden, klockan fem. Hade sedan gjort upp om middag på stan. Gäspade inte en enda gång över tallriken.
Men NU, gott folk. Nu är det God Natt. Och Sov Så Gott.
Hoppas jag. Trots att klockan inte är mycket alls. Tänk om jag vaknar i gryningen då? Och inte "sover ikapp"?
Borde kanske skaffa ”Sömnlös i Seattle” på dvd. Kan ha något tips man inte tänkt på, om problemet uppstår på nytt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Sömnlös i Seattle” är från 1993, en film av typ romantisk komedi, regisserad av Nora Ephron med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna. DS
Att vara sömnlös, i eller långt från Seattle, är absolut ingen hit.
Jag vet. Har varit vaken i stort sett hela natten.
Undrar verkligen varför det blir så ibland. Jag släckte i god tid, tyckte det skulle bli skönt att blunda.
Och så…
…hade hjärnan dragit igång. Efter en ganska improduktiv dag på jobbet dök den ena tanken efter den andra upp. Nästan alla arbetsrelaterade, men med en del lösa skott rakt ut i den personliga rymden. En halvtimme senare, när jag roterat som en elvisp mellan lakanen, gick jag upp och drack vatten. Men kröp ner igen. Lika klarvaken.
Halv två gav jag upp, satte på mig morgonrocken och tassade ut i köket. Åt en banan. Drack mera vatten. Plockade bort lite torr disk. Kollade termometern (plus tre). Kollade om det regnade. Gjorde det inte. Kollade om det blåste. Gjorde det. Tog en överbliven sudoku, som var ganska enkel och alltså gick fort att lösa. Gick på toa. Hittade en tidning av typen blanka sidor, tjockt papper och mycket bilder. Den visade sig innehålla ett långt och utförligt reportage om sömnsvårigheter. Som jag inte anser att jag har.
Men det verkade ju ändå vara ett tecken från skyn, så jag läste – det skulle ju kunna stå något konkret och matnyttigt, och så värst mycket annat fanns inte att göra utan att störa nattens tystnad, som väl i alla fall resten av familjen borde få ha i fred.
Ha kallt och mörkt i sovrummet, stod det som tips nummer ett. Självklart. Även om det i mitt fall leder till att maken skakar under dubbla duntäcken och hävdar att han är på vippen att förfrysa näsan, som ju sticker upp ur bolstren för lufttillförselns skull.
Ligg inte kvar, stod det. Överflödigt råd i mitt fall.
Drick inte kaffe eller te på kvällen – tredje tipset. Det hade jag inte gjort, men det händer att jag gör det – och märker absolut ingen inverkan på sömnen, varken bra eller dålig.
Gör något stillsamt och trevligt, föreslog artikelförfattaren sedan. Vet inte om hon tänkt sig att läsning av hennes egen artikel passade in under den delrubriken.
Vid fyratiden beslöt jag att det trots allt var dags för ett nytt försök att gå in för dygnsvilan, även om den skulle bli kort. Strax före halv fem kom tidningsbudet. Jag övervägde att gå upp och kika på första sidan, men låg kvar. Måste ha somnat någonstans kring fem. Eller svimmat, vet inte riktigt.
Strax före nio öppnade jag datorn på jobbet och försökte se pigg ut. Vid tio började jag gäspa, halv elva var jag inne på tredje muggen kaffe och efter lunch hade jag talsvårigheter. Höll ut till lagstadgade sluttiden, klockan fem. Hade sedan gjort upp om middag på stan. Gäspade inte en enda gång över tallriken.
Men NU, gott folk. Nu är det God Natt. Och Sov Så Gott.
Hoppas jag. Trots att klockan inte är mycket alls. Tänk om jag vaknar i gryningen då? Och inte "sover ikapp"?
Borde kanske skaffa ”Sömnlös i Seattle” på dvd. Kan ha något tips man inte tänkt på, om problemet uppstår på nytt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Sömnlös i Seattle” är från 1993, en film av typ romantisk komedi, regisserad av Nora Ephron med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna. DS
tisdag, november 15, 2005
Äntligen tisdag!
Besökte bloggkollegan Gubbsoda härom dagen och blev raskt inspirerad till en liten bloggdebatt. Gubben själv, liksom några av hans manliga läsare, förstår inte alls varför vi är så många som ivrigt ser fram emot tisdagskvällarna framför teven.
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.
Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.
Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”
Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.
Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!
Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.
Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.
Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”
Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.
Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!
Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 14, 2005
Spola biltvätten!
En bil betyder så mycket.
För somliga är det en statussymbol som ska vårdas ömt, på alla sätt. Gnidas och putsas och dammas och tas till extra service och ”detailing” hos experter.
För oss andra är det en sak som underlättar transporter, av oss själva såväl som av våra prylar. Och så länge denna sak får sin bensin och brummar och går är vi nöjda och glada.
Vi i den där andra kategorin, vi tycker inte ens att det är särskilt viktigt att lacken blänker. Alltså är biltvätt något som förekommer ganska sällan, och blir det aktuellt så handlar det om en snabb överspolning med tillgänglig slang eller, vid särskilt festliga tillfällen, en tur genom den automatiska tvättmaskinen på närmsta mack.
Nu visar det sig att det kan bli stor dramatik kring den där tvätten.
I helgen blev det utryckning för såväl polis som ambulans som tillkallades sedan två manliga bilägare rykt ihop, inte så att stickor och strån flög, men däremot vatten i högtrycksslang.
En bilägare tycks ha kört över slangen som den andre just börjat använda. Båda ville använda samma tvättplats. Han som redan börjat spola riktade strålen mot sin utmanare och så småningom blev det riktigt handgemäng. En gubbe däckade den andre (sommardäck? :-), blodvite uppstod och åtminstone en av de två fick åka ambulans till sjukhuset. Det finns bild på det i dagens Aftonblad.
Där ser ni vilka faror man undviker genom inte att gulla med sin bil.
Copyright Klimakteriehäxan
För somliga är det en statussymbol som ska vårdas ömt, på alla sätt. Gnidas och putsas och dammas och tas till extra service och ”detailing” hos experter.
För oss andra är det en sak som underlättar transporter, av oss själva såväl som av våra prylar. Och så länge denna sak får sin bensin och brummar och går är vi nöjda och glada.
Vi i den där andra kategorin, vi tycker inte ens att det är särskilt viktigt att lacken blänker. Alltså är biltvätt något som förekommer ganska sällan, och blir det aktuellt så handlar det om en snabb överspolning med tillgänglig slang eller, vid särskilt festliga tillfällen, en tur genom den automatiska tvättmaskinen på närmsta mack.
Nu visar det sig att det kan bli stor dramatik kring den där tvätten.
I helgen blev det utryckning för såväl polis som ambulans som tillkallades sedan två manliga bilägare rykt ihop, inte så att stickor och strån flög, men däremot vatten i högtrycksslang.
En bilägare tycks ha kört över slangen som den andre just börjat använda. Båda ville använda samma tvättplats. Han som redan börjat spola riktade strålen mot sin utmanare och så småningom blev det riktigt handgemäng. En gubbe däckade den andre (sommardäck? :-), blodvite uppstod och åtminstone en av de två fick åka ambulans till sjukhuset. Det finns bild på det i dagens Aftonblad.
Där ser ni vilka faror man undviker genom inte att gulla med sin bil.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 13, 2005
På efterkälken dagen S (som i Stella)
Det var i torsdags det var dagen S.
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis på Fars Dag!
Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 12, 2005
Störst är inte alltid bäst - i handväskbranschen
Det är handväskutställning i kulturhuset, ser jag. Vernissage i dag.
Hur kan man ordna något sådant? Utan att prata med mig först?
Jag skulle kunna ordna en eller ett par handväskutställningar alldeles själv. För jag har sparat så gott som vareviga en som jag köpt genom åren. Enstaka exemplar har slitits ut eller förolyckats, men de andra finns kvar – från den allra första axelväskan i det numera totalt okända materialet skai till det senaste fyndet, en liten påsig sak i petrolblå mocka köpt på Lindex, med rabattkupong för säkerhets skull.
Handväskor har en väldigt trevlig egenskap som en massa andra saker man använder inte har.
De är helt storleksneutrala. Det spelar absolut ingen roll vad vågen säger, väskan är som den är, bara att hugga tag i den och dra vidare. Man växer helt enkelt inte ur dem.
Och har man bara is i magen och väntar tillräckligt länge blir de moderna igen.
På min (väldigt trånga) handväskhylla finns den lilla fyrkantiga från mitt första besök i Paris. Jag hade pengar till den där väskan, men sedan var det i princip slut. Där finns en praktisk plastsak för stranden som faktiskt ser ut som en badboll. Ett par stycken glittrar lite grand, en är helt i brons. Jag har väl mest svarta och bruna, men kan också plocka fram ett antal röda, några blå, någon enstaka grön, kanske två i beige, ett par rutiga, någon blommig, en vit. Stela och påsiga, äkta och oäkta, långa handtag, korta handtag, enkla och dubbla, gratis från bokklubb och halvdyra i boutique – jag har dem alla.
Hur många? Jag törs banne mig inte räkna dem.
Sedan är det ju det fascinerande kapitlet: vad har man i sin handväska? Svaret är nästan utan undantag: för mycket, till att börja med. Redan det en utställningskatalog:
Nycklar, pengar, nödsmink, en bunt pappersnäsdukar, alla kundkort till all världens butikskedjor, telefon, almanacka, hårborste, solglasögon, tuggummi, tandtråd, låsolja till bilen, myntbörs, rabattkuponger, inköpslistor, pennor, ett och annat batteri, bok…
…ja och sen är det där med att hitta just rätt nyckel, almackan eller pennan… för inte sällan är väskan så rymlig och förment praktisk att det är stört omöjligt att finna någonting alls i den.
Känns situationen möjligen igen? Störst är inte alltid bäst, åtminstone inte i handväskbranschen.
Dock finns ju ett användningsområde där stor är bättre än liten. Bästa illustrationen till det får ni om ni klickar på länken i min post från igår – jag tröttnar aldrig på den!
Där visar min Heders-Klimakteriehäxa hur en handväska verkligen kan komma till lysande användning. Missa den inte!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur kan man ordna något sådant? Utan att prata med mig först?
Jag skulle kunna ordna en eller ett par handväskutställningar alldeles själv. För jag har sparat så gott som vareviga en som jag köpt genom åren. Enstaka exemplar har slitits ut eller förolyckats, men de andra finns kvar – från den allra första axelväskan i det numera totalt okända materialet skai till det senaste fyndet, en liten påsig sak i petrolblå mocka köpt på Lindex, med rabattkupong för säkerhets skull.
Handväskor har en väldigt trevlig egenskap som en massa andra saker man använder inte har.
De är helt storleksneutrala. Det spelar absolut ingen roll vad vågen säger, väskan är som den är, bara att hugga tag i den och dra vidare. Man växer helt enkelt inte ur dem.
Och har man bara is i magen och väntar tillräckligt länge blir de moderna igen.
På min (väldigt trånga) handväskhylla finns den lilla fyrkantiga från mitt första besök i Paris. Jag hade pengar till den där väskan, men sedan var det i princip slut. Där finns en praktisk plastsak för stranden som faktiskt ser ut som en badboll. Ett par stycken glittrar lite grand, en är helt i brons. Jag har väl mest svarta och bruna, men kan också plocka fram ett antal röda, några blå, någon enstaka grön, kanske två i beige, ett par rutiga, någon blommig, en vit. Stela och påsiga, äkta och oäkta, långa handtag, korta handtag, enkla och dubbla, gratis från bokklubb och halvdyra i boutique – jag har dem alla.
Hur många? Jag törs banne mig inte räkna dem.
Sedan är det ju det fascinerande kapitlet: vad har man i sin handväska? Svaret är nästan utan undantag: för mycket, till att börja med. Redan det en utställningskatalog:
Nycklar, pengar, nödsmink, en bunt pappersnäsdukar, alla kundkort till all världens butikskedjor, telefon, almanacka, hårborste, solglasögon, tuggummi, tandtråd, låsolja till bilen, myntbörs, rabattkuponger, inköpslistor, pennor, ett och annat batteri, bok…
…ja och sen är det där med att hitta just rätt nyckel, almackan eller pennan… för inte sällan är väskan så rymlig och förment praktisk att det är stört omöjligt att finna någonting alls i den.
Känns situationen möjligen igen? Störst är inte alltid bäst, åtminstone inte i handväskbranschen.
Dock finns ju ett användningsområde där stor är bättre än liten. Bästa illustrationen till det får ni om ni klickar på länken i min post från igår – jag tröttnar aldrig på den!
Där visar min Heders-Klimakteriehäxa hur en handväska verkligen kan komma till lysande användning. Missa den inte!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 11, 2005
Här en heders-Klimakteriehäxa!
Titta, njut - men glöm för all del inte att lyssna på ljudet!
http://www.snabbstart.com/film/cabriolet-vs-farmor.aspx
Trevlig fredagkväll!
http://www.snabbstart.com/film/cabriolet-vs-farmor.aspx
Trevlig fredagkväll!
torsdag, november 10, 2005
Jag vill skiljas!
Jo, det är faktiskt sant.
Men jag förstår inte hur det ska gå till.
Hon har nämligen varit min frissa sedan vi båda var strax över 20. Det var en slump att mitt hår hamnade i hennes händer, hon bara råkade jobba i den frisersalong som låg närmast till när jag var ny i Stockholm.
Jag tyckte hon gjorde mig riktigt snygg, vi blev lite kompisar parallellt med kund-frisör-relationen och jag blev stammis.
När hon flyttade till ny lokal i en helt annan del av staden hängde jag med. Till innestället i Gamla Stan följde jag henne också. Liksom till nästa adress.
Hon utsåg mig till försökskanin när afro-frisyrerna dök upp, tätt i spåren på Angela Davies, om ni råkar komma ihåg henne. Från att ha varit en alldeles naturligt rakhårig blondin kom jag ut på gatan med en rejäl, rund boll av lockar. Först i Sverige, tror jag nästan. Det var chockartat, men på vägen hem började jag vänja mig med hjälp av varje skyltfönster jag passerade. Väl framme vid min egen port hade jag rent av börjat gilla läget – ja det fanns ju inte mycket annat att välja på, förstås…
När jag sekunder senare möter min pojkväns ögon ser jag hans fullständigt överrumplade blick, liksom tom. Så bryter han ut i ett gapskratt.
Men inte ens det fick mig att byta frissa, inte pojkvän heller för den delen – han vande sig, han också! Tills det var dags för nästa frisyr.
Och så småningom blev hon sin egen, med flera stolar, kollegor och diverse praktikanter som såg till att schampot löddrade omkring oss.
På vägen dit träffade hon en karl, fick barn och blev ”stadgad”.
Den där mannen var väl ingen riktig fullträff, det framgick ganska snart. För varje klippning, varje permanent, varje blekt slinga kom ny information, såväl i ämnet mannen i allmänhet som den där mannen i synnerhet.
När sen ungen växte upp kunde vi, hennes stamkunder, följa utvecklingen i detalj, från bajsets konsistens i blöjan över slagsmål på mellanstadiet till yrkesvalet på sluttampen.
För varje nytt besök genom åren har informationsflödet fortsatt. Jag har fått veta det mesta om gamla föräldrar, om stökiga syskon, om tvister med kollegor, om dumma hyresvärdar. Rapporterandet har aldrig mattats av, bara ökat. Nu, efter ett 30-tal år, borde det mesta vara uttömt. Men det är det absolut inte – om inte annat så för att det är helt omöjligt att hålla isär historierna. Det kan hon inte själv heller längre.
Plötsligt, mitt i en harang om en annan kund som jag antas känna till och komma ihåg, kommer ett inpass som har sin grund i en artikel i morgontidningen. Eller en intervju i morgon-tv. Eller en bild i den där obligatoriska skvallertidningen som lever på att alla Sveriges damfriseringar fortfarande tror att den måste finnas där på hyllan under spegeln.
Det måste finnas någon delkurs i frisörutbildningen som tutar i alla frissor att man måste konversera kunderna utan avbrott. De lektionerna bör avskaffas.
Men hur lär man gamla hundar att sitta? Gamla frissor att hålla tyst?
Jag kan inte be henne hålla truten. Finns inget sätt att göra det utan att bli gruvligt otrevlig. Och jag vill faktiskt inte såra den som fixat mina strån till något frisyrliknande med avsevärd framgång under så många år. Till vänskapspris dessutom.
Faktum är att jag tycker fortfarande att hon är bra på hår. Men efter varje besök är jag lätt desperat, trött i öronen, förvirrad av alla utvikningar som jag inte längre ens försöker att hänga med i.
Men inte kan man skiljas från sin gamla frissa när man varit henne trogen i mer än 30 år?
-Äh, det löser sig när hon går i pension, säger dottern som också går hos samma frissa, precis som maken och sonen.
Och då blir jag alldeles nervös.
Herregud, ska man bli tvungen att hitta en NY?
Som tar jättemycket betalt och sen ser man ut som skräp i skallen?
Någon ung tjej eller kille som struntar fullständigt i att jag måste klippas så att inte det krävs en timme framför spegeln varje morgon innan jag kan gå ut?
Någon som inte har en aning om att jag blir skogstokig om för mycket av örsnibbarna syns under håret?
Någon som INTE har klippt mig i 30 år?
Det blir nog ingen skilsmässa.
Inte förrän döden skiljer oss åt, som det så vackert (?) heter.
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag förstår inte hur det ska gå till.
Hon har nämligen varit min frissa sedan vi båda var strax över 20. Det var en slump att mitt hår hamnade i hennes händer, hon bara råkade jobba i den frisersalong som låg närmast till när jag var ny i Stockholm.
Jag tyckte hon gjorde mig riktigt snygg, vi blev lite kompisar parallellt med kund-frisör-relationen och jag blev stammis.
När hon flyttade till ny lokal i en helt annan del av staden hängde jag med. Till innestället i Gamla Stan följde jag henne också. Liksom till nästa adress.
Hon utsåg mig till försökskanin när afro-frisyrerna dök upp, tätt i spåren på Angela Davies, om ni råkar komma ihåg henne. Från att ha varit en alldeles naturligt rakhårig blondin kom jag ut på gatan med en rejäl, rund boll av lockar. Först i Sverige, tror jag nästan. Det var chockartat, men på vägen hem började jag vänja mig med hjälp av varje skyltfönster jag passerade. Väl framme vid min egen port hade jag rent av börjat gilla läget – ja det fanns ju inte mycket annat att välja på, förstås…
När jag sekunder senare möter min pojkväns ögon ser jag hans fullständigt överrumplade blick, liksom tom. Så bryter han ut i ett gapskratt.
Men inte ens det fick mig att byta frissa, inte pojkvän heller för den delen – han vande sig, han också! Tills det var dags för nästa frisyr.
Och så småningom blev hon sin egen, med flera stolar, kollegor och diverse praktikanter som såg till att schampot löddrade omkring oss.
På vägen dit träffade hon en karl, fick barn och blev ”stadgad”.
Den där mannen var väl ingen riktig fullträff, det framgick ganska snart. För varje klippning, varje permanent, varje blekt slinga kom ny information, såväl i ämnet mannen i allmänhet som den där mannen i synnerhet.
När sen ungen växte upp kunde vi, hennes stamkunder, följa utvecklingen i detalj, från bajsets konsistens i blöjan över slagsmål på mellanstadiet till yrkesvalet på sluttampen.
För varje nytt besök genom åren har informationsflödet fortsatt. Jag har fått veta det mesta om gamla föräldrar, om stökiga syskon, om tvister med kollegor, om dumma hyresvärdar. Rapporterandet har aldrig mattats av, bara ökat. Nu, efter ett 30-tal år, borde det mesta vara uttömt. Men det är det absolut inte – om inte annat så för att det är helt omöjligt att hålla isär historierna. Det kan hon inte själv heller längre.
Plötsligt, mitt i en harang om en annan kund som jag antas känna till och komma ihåg, kommer ett inpass som har sin grund i en artikel i morgontidningen. Eller en intervju i morgon-tv. Eller en bild i den där obligatoriska skvallertidningen som lever på att alla Sveriges damfriseringar fortfarande tror att den måste finnas där på hyllan under spegeln.
Det måste finnas någon delkurs i frisörutbildningen som tutar i alla frissor att man måste konversera kunderna utan avbrott. De lektionerna bör avskaffas.
Men hur lär man gamla hundar att sitta? Gamla frissor att hålla tyst?
Jag kan inte be henne hålla truten. Finns inget sätt att göra det utan att bli gruvligt otrevlig. Och jag vill faktiskt inte såra den som fixat mina strån till något frisyrliknande med avsevärd framgång under så många år. Till vänskapspris dessutom.
Faktum är att jag tycker fortfarande att hon är bra på hår. Men efter varje besök är jag lätt desperat, trött i öronen, förvirrad av alla utvikningar som jag inte längre ens försöker att hänga med i.
Men inte kan man skiljas från sin gamla frissa när man varit henne trogen i mer än 30 år?
-Äh, det löser sig när hon går i pension, säger dottern som också går hos samma frissa, precis som maken och sonen.
Och då blir jag alldeles nervös.
Herregud, ska man bli tvungen att hitta en NY?
Som tar jättemycket betalt och sen ser man ut som skräp i skallen?
Någon ung tjej eller kille som struntar fullständigt i att jag måste klippas så att inte det krävs en timme framför spegeln varje morgon innan jag kan gå ut?
Någon som inte har en aning om att jag blir skogstokig om för mycket av örsnibbarna syns under håret?
Någon som INTE har klippt mig i 30 år?
Det blir nog ingen skilsmässa.
Inte förrän döden skiljer oss åt, som det så vackert (?) heter.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 09, 2005
Sånt Man Skickar
Två korta pip i mobilen. Jag har fått ett sms. Så här står det:
”Vi spikar dejten. Men kom ihåg att du är upptagen HELA dagen – och kommer hem sent. Det blir skitkul.”
Det där lät faktiskt väldigt lovande. Spännande, rent av. Skulle kunna ha ett romantiskt inslag. Men jag kom inte ihåg någon dejt. Och absolut inget uppgjort med minsta romantiska anstrykning. Hade jag verkligen glömt en heldagsgrej? Kollade avsändaren, men kände inte igen numret. Tänkte efter en kort sekund och svarade sedan, tråkigt men korrekt:
”Låter jättetrevligt. Men du har antagligen skickat till fel nummer.”
Sedan drog min fantasi igång.
OM nu detta sms verkligen hade varit till mig. Och OM det hade varit fråga om någon sorts flicka-pojke-historia. Och OM jag hade haft en svartsjuk man – vi vet ju att de finns, vi som är bekanta med Carlos i ”Desperate Housewives”och läst Liza Marklunds ”Gömda”, för att ta ett par välkända exempel. Och OM samme man höll koll på hustruns mobil. Samt läste detta halvt mystiska meddelande.
Det skulle kunna sluta hur som helst. Glaskrossning, storgräl, mord. Hämnd. Visst, i likhet med barnflickan i Knutby skulle man ju kunna påstå att sms:et med största sannolikhet kom från Gud, men att han skulle ha mobilabonnemang är väl lite magstarkt för alla andra.
Kanske ett fall för en privatdetektiv då? För säkerhets skull?
Naturligtvis hände ingenting av allt detta.
Det enda som hände var att det snart kom två pip och ett sms till.
Ett meddelande från en kille jag känner och gillar – men om vi ses är det i större sällskap och aldrig hela dagar, och det är garanterat fritt från romantik. Precis som sms:et:
”Sorry! Fel nr. Berättar sen.”
Copyright Klimakteriehäxan
”Vi spikar dejten. Men kom ihåg att du är upptagen HELA dagen – och kommer hem sent. Det blir skitkul.”
Det där lät faktiskt väldigt lovande. Spännande, rent av. Skulle kunna ha ett romantiskt inslag. Men jag kom inte ihåg någon dejt. Och absolut inget uppgjort med minsta romantiska anstrykning. Hade jag verkligen glömt en heldagsgrej? Kollade avsändaren, men kände inte igen numret. Tänkte efter en kort sekund och svarade sedan, tråkigt men korrekt:
”Låter jättetrevligt. Men du har antagligen skickat till fel nummer.”
Sedan drog min fantasi igång.
OM nu detta sms verkligen hade varit till mig. Och OM det hade varit fråga om någon sorts flicka-pojke-historia. Och OM jag hade haft en svartsjuk man – vi vet ju att de finns, vi som är bekanta med Carlos i ”Desperate Housewives”och läst Liza Marklunds ”Gömda”, för att ta ett par välkända exempel. Och OM samme man höll koll på hustruns mobil. Samt läste detta halvt mystiska meddelande.
Det skulle kunna sluta hur som helst. Glaskrossning, storgräl, mord. Hämnd. Visst, i likhet med barnflickan i Knutby skulle man ju kunna påstå att sms:et med största sannolikhet kom från Gud, men att han skulle ha mobilabonnemang är väl lite magstarkt för alla andra.
Kanske ett fall för en privatdetektiv då? För säkerhets skull?
Naturligtvis hände ingenting av allt detta.
Det enda som hände var att det snart kom två pip och ett sms till.
Ett meddelande från en kille jag känner och gillar – men om vi ses är det i större sällskap och aldrig hela dagar, och det är garanterat fritt från romantik. Precis som sms:et:
”Sorry! Fel nr. Berättar sen.”
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 08, 2005
Det var som fåglarna...
Jag gnäller ofta på kollektivtrafiken.
Med fog, enligt mitt sätt att se.
Glest mellan turerna, man får oftast stå som packad i en sillburk, dålig ventilation, omöjligt att läsa eller lyssna på radio på grund av ljudnivån. Inte sällan fastnar bussen dessutom i trafiken, kollektivfiler till trots.
Men glada överraskningar KAN inträffa.
Som på 2ans linje i morse.
Mellan hållplatsutropen strömmade fågelkvitter ut i högtalarna. Kvillrande glada toner.
Härligt! Plötsligt bröt höstsolen genom molntäcket. Doften av fuktig mossa och frestande kantareller kittlade näsan. Ja, det kändes i alla fall så.
Minns i samma ögonblick t-baneföraren som överraskade ett helt tågsätt med att uppmana passagerarna att titta på den vackra utsikten när vi körde över Tranebergsbron. Och den glade mannen bakom ratten på 62an som sjöng en aria med klar tenorstämma när han svängde förbi Kungliga Operan.
Det finns alltså tillfällen när det är helt OK att åka kommunalt.
Copyright Klimakteriehäxan
Med fog, enligt mitt sätt att se.
Glest mellan turerna, man får oftast stå som packad i en sillburk, dålig ventilation, omöjligt att läsa eller lyssna på radio på grund av ljudnivån. Inte sällan fastnar bussen dessutom i trafiken, kollektivfiler till trots.
Men glada överraskningar KAN inträffa.
Som på 2ans linje i morse.
Mellan hållplatsutropen strömmade fågelkvitter ut i högtalarna. Kvillrande glada toner.
Härligt! Plötsligt bröt höstsolen genom molntäcket. Doften av fuktig mossa och frestande kantareller kittlade näsan. Ja, det kändes i alla fall så.
Minns i samma ögonblick t-baneföraren som överraskade ett helt tågsätt med att uppmana passagerarna att titta på den vackra utsikten när vi körde över Tranebergsbron. Och den glade mannen bakom ratten på 62an som sjöng en aria med klar tenorstämma när han svängde förbi Kungliga Operan.
Det finns alltså tillfällen när det är helt OK att åka kommunalt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nytillskott till ordförrådet
Det fanns där i går morse, helt utan förvarning.
Ett alldeles nytt verb: wowa.
Stod i en tidning, i en bildtext om ett dyrt varuhus där man inte hade råd att köpa något men däremot kunde gå omkring och, just det, wowa. Och visst förstår man direkt? Och inte fanns det väl redan något ord som står för precis samma sak?
Nu har jag smakat på att wowa och tycker nog inte att det ligger riktigt bra i munnen. Än, i alla fall.
Men vi har ju klarat shoppa, mingla, browsa, scrolla och showa till exempel, så det kommer säkert att gå bra med wowa också.
Fast riktigt raka spåret in i Svenska Akademiens Ordlista lär det väl ändå inte vara?
Sedan dök nästa nyhet på språkområdet upp i ett kvällsprogram på tv.
Nu handlade det om ett substantiv, ett yrke som – till skillnad från wowa – inte väckte några associationer alls i min hjärna, där räckte min fantasi inte till.
Ordet är musstylist.
Det visade sig vara en person som gör damer ljusare i den privataste av regioner. Den glada musstylisten intervjuades tillsammans med en kvinnorumpa. På mörka ställen på den vintervita kroppsdelen anbringades blekningsmedel, eftersom kunden/patienten/rumpan ville ”se renare ut”. Bakdelen, som med största sannolikhet inte sett dagsljus sedan treårsåldern, belystes av en stark lampa och det gällde att inte låta kemikalierna sitta kvar för länge för då…
Där var min fantasi inte otillräcklig längre, jag kände hur jag slog ihop knäna och instinktivt knep med Lanefelt-muskeln.
Och så wowade jag lite, av pur förvåning.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett alldeles nytt verb: wowa.
Stod i en tidning, i en bildtext om ett dyrt varuhus där man inte hade råd att köpa något men däremot kunde gå omkring och, just det, wowa. Och visst förstår man direkt? Och inte fanns det väl redan något ord som står för precis samma sak?
Nu har jag smakat på att wowa och tycker nog inte att det ligger riktigt bra i munnen. Än, i alla fall.
Men vi har ju klarat shoppa, mingla, browsa, scrolla och showa till exempel, så det kommer säkert att gå bra med wowa också.
Fast riktigt raka spåret in i Svenska Akademiens Ordlista lär det väl ändå inte vara?
Sedan dök nästa nyhet på språkområdet upp i ett kvällsprogram på tv.
Nu handlade det om ett substantiv, ett yrke som – till skillnad från wowa – inte väckte några associationer alls i min hjärna, där räckte min fantasi inte till.
Ordet är musstylist.
Det visade sig vara en person som gör damer ljusare i den privataste av regioner. Den glada musstylisten intervjuades tillsammans med en kvinnorumpa. På mörka ställen på den vintervita kroppsdelen anbringades blekningsmedel, eftersom kunden/patienten/rumpan ville ”se renare ut”. Bakdelen, som med största sannolikhet inte sett dagsljus sedan treårsåldern, belystes av en stark lampa och det gällde att inte låta kemikalierna sitta kvar för länge för då…
Där var min fantasi inte otillräcklig längre, jag kände hur jag slog ihop knäna och instinktivt knep med Lanefelt-muskeln.
Och så wowade jag lite, av pur förvåning.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 07, 2005
Novemberkaktus
Eftersom jag fyller år just i dessa dagar får jag allt emellanåt en novemberkaktus. När man får dem är de översållade av knoppar i vitt, rosa eller rosa-lila. Och de slår ut. Jättefina!
Men ni vet hur det är med krukväxter: de flesta kan, i teorin, blomma om.
Frågan är bara om någon engagerad statistiker utrett hur stor sannolikhet det handlar om. Enligt mina erfarenheter är det inte så imponerande hög procent, sedan kan växten kallas perenn i blomboken hur mycket som helst.
Fast nu händer det. Inte bara med en kaktus utan TVÅ! Alla två novemberkaktusar som jag har!
Nästan över natten har de feta knopparna dykt upp. Om bara ett par dagar har jag blommor.
Nu undrar jag bara en sak: hur kan novemberkaktusen veta att det just gått ett år? Att det är november igen?
Copyright Klimakteriehäxan
Men ni vet hur det är med krukväxter: de flesta kan, i teorin, blomma om.
Frågan är bara om någon engagerad statistiker utrett hur stor sannolikhet det handlar om. Enligt mina erfarenheter är det inte så imponerande hög procent, sedan kan växten kallas perenn i blomboken hur mycket som helst.
Fast nu händer det. Inte bara med en kaktus utan TVÅ! Alla två novemberkaktusar som jag har!
Nästan över natten har de feta knopparna dykt upp. Om bara ett par dagar har jag blommor.
Nu undrar jag bara en sak: hur kan novemberkaktusen veta att det just gått ett år? Att det är november igen?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 06, 2005
En man att räkna med
Han heter John Trinkaus och jag blir väldigt förvånad om ni hört talas om honom förr.
Trinkaus är professor emeritus vid Zicklin School of Business i New York. Och han har skapat sig en alldeles egen nisch i vetenskapens värld. För så snart någon eller något har retat gallfeber på honom har han omsatt sin irritation i en rapport, som åtminstone på ytan är väldigt lik en akademisk avhandling.
Det har blivit ett 90-tal undersökningar genom åren. Hur statistiskt säkerställda hans resultat är har jag förstås inte en aning om, men för mig räcker det långt att se vilka fenomen han ägnat sig åt.
Här några exempel:
Hur många ungdomar som har basebollkeps vänder skärmen bakåt?
Hur många motionärer föredrar sportskor i vitt framför andra färger?
Hur stor del av motionssimmare gör sina vändor i poolens grunda del i stället för i den djupa? Hur stor procent av dagens studenter ogillar brysselkål? (54 procent, enligt Trinkaus).
Hur många bilförare struntar i att borsta bort snön från biltaket efter ett rejält snöfall?
Hur många sätter sig över gränsen för antal varor man får ta i livsmedelshallens snabbkassa?
Många av hans observationer handlar om trafik. Trinkaus hävdar bland annat, att när det gäller att bryta mot allmänna trafikregler är kvinnliga lastbilsförare värst. Han har också räknat hur ofta intervjuobjekt i nyhetsprogram svarar ”absolut”, ”exakt” eller bara ett enkel ”ja”.
Sådant sysslar han med, denne akademiker. Och han har fått pris för det. Ig Nobel-priset.
Det delas ut vid en särskild ceremoni varje höst på fina Harvard-universitetet i USA.
”Riktiga” nobelpristagare deltar ofta, men priset är gjort av billigast möjliga skräp, och tacktalen avbryts obönhörligen av en liten flicka som säjer STOPP, NU ÄR DET TRÅKIGT.
Först skrattar man – men sedan ska man tänka efter, det är grundidén.
Och professor Trinkaus är bara en i raden av vetenskapsmän som, på de fjorton år Ig Nobel-priset delats ut, fått den äran.
Jo, lite ärofullt är det nog trots skratten och namnet (”ignobel” betyder bl a simpel, tarvlig). Nästan alla pristagare har personligen närvarat och tagit emot sin utmärkelse.
Också svenskar har ansetts värdiga ett Ig Nobel-pris. Tre forskare vid Stockholms universitet belönades t ex 2003 för att de lett i bevis att kycklingar föredrar vackra människor framför fula. Hönskycklingar valde snygga killar, tuppkycklingar hackade förtjust på söta flickor.
Ingen av kycklingarna hade förstås en aning om att människans hämnd ligger nära – för vad gör vi, både snygga och mindre snygga, med kycklingar i allmänhet? Jo vi äter upp dem, i alla fall vi som inte fått spader och tror att fågelinfluensan härjar i närmsta kråkflock.
Ännu en gång har det blivit svenskt på Ig Nobel-festen. Då hade man fått veta att även sill fjärtar – en upptäckt som hade sin upprinnelse i ubåtskalabaliken på 90-talet. Fisande verkar f ö vara ett populärt ämne, flera fis-forskare finns i listan över pristagare Andra som befunnits värdiga priset är mannen som kom på karaoke-maskinen. En herre, förmodligen tunnhårig, har fått priset för en (patenterad!) metod att kamma över flinten.
Två kvinnor, en danska och en norska, fick pris sedan de slagit ihop sina kloka huvuden och utrett hur det känns att ha blöta kalsonger i kallt väder. Åtta herrar lånade sig till undersökningen. Resultat: de män som hade våta kalsonger frös mer än de som hade torra.
Prisvärd befanns också en kartläggning av färgen på och förekomsten av ludd i naveln.
I vad mån Ig Nobel är tänkt att vara en drift med de riktiga Nobel-priserna, det är svårt att veta något om. Marc Abrahams, som hittat på alltihop, nöjer sig med att avsluta varje prisutdelning med frasen:
-Om du inte vann Ig Nobel-priset i år – och speciellt OM du vann det – kan vi bara säga: bättre lycka nästa år!
Har du en kandidat är det bara att maila till air@ignobel.com och sedan hålla tummarna.
Tänk ändå så mycket berömmelse lite vetenskaplig research kan åstadkomma!
Copyright Klimakteriehäxan
Trinkaus är professor emeritus vid Zicklin School of Business i New York. Och han har skapat sig en alldeles egen nisch i vetenskapens värld. För så snart någon eller något har retat gallfeber på honom har han omsatt sin irritation i en rapport, som åtminstone på ytan är väldigt lik en akademisk avhandling.
Det har blivit ett 90-tal undersökningar genom åren. Hur statistiskt säkerställda hans resultat är har jag förstås inte en aning om, men för mig räcker det långt att se vilka fenomen han ägnat sig åt.
Här några exempel:
Hur många ungdomar som har basebollkeps vänder skärmen bakåt?
Hur många motionärer föredrar sportskor i vitt framför andra färger?
Hur stor del av motionssimmare gör sina vändor i poolens grunda del i stället för i den djupa? Hur stor procent av dagens studenter ogillar brysselkål? (54 procent, enligt Trinkaus).
Hur många bilförare struntar i att borsta bort snön från biltaket efter ett rejält snöfall?
Hur många sätter sig över gränsen för antal varor man får ta i livsmedelshallens snabbkassa?
Många av hans observationer handlar om trafik. Trinkaus hävdar bland annat, att när det gäller att bryta mot allmänna trafikregler är kvinnliga lastbilsförare värst. Han har också räknat hur ofta intervjuobjekt i nyhetsprogram svarar ”absolut”, ”exakt” eller bara ett enkel ”ja”.
Sådant sysslar han med, denne akademiker. Och han har fått pris för det. Ig Nobel-priset.
Det delas ut vid en särskild ceremoni varje höst på fina Harvard-universitetet i USA.
”Riktiga” nobelpristagare deltar ofta, men priset är gjort av billigast möjliga skräp, och tacktalen avbryts obönhörligen av en liten flicka som säjer STOPP, NU ÄR DET TRÅKIGT.
Först skrattar man – men sedan ska man tänka efter, det är grundidén.
Och professor Trinkaus är bara en i raden av vetenskapsmän som, på de fjorton år Ig Nobel-priset delats ut, fått den äran.
Jo, lite ärofullt är det nog trots skratten och namnet (”ignobel” betyder bl a simpel, tarvlig). Nästan alla pristagare har personligen närvarat och tagit emot sin utmärkelse.
Också svenskar har ansetts värdiga ett Ig Nobel-pris. Tre forskare vid Stockholms universitet belönades t ex 2003 för att de lett i bevis att kycklingar föredrar vackra människor framför fula. Hönskycklingar valde snygga killar, tuppkycklingar hackade förtjust på söta flickor.
Ingen av kycklingarna hade förstås en aning om att människans hämnd ligger nära – för vad gör vi, både snygga och mindre snygga, med kycklingar i allmänhet? Jo vi äter upp dem, i alla fall vi som inte fått spader och tror att fågelinfluensan härjar i närmsta kråkflock.
Ännu en gång har det blivit svenskt på Ig Nobel-festen. Då hade man fått veta att även sill fjärtar – en upptäckt som hade sin upprinnelse i ubåtskalabaliken på 90-talet. Fisande verkar f ö vara ett populärt ämne, flera fis-forskare finns i listan över pristagare Andra som befunnits värdiga priset är mannen som kom på karaoke-maskinen. En herre, förmodligen tunnhårig, har fått priset för en (patenterad!) metod att kamma över flinten.
Två kvinnor, en danska och en norska, fick pris sedan de slagit ihop sina kloka huvuden och utrett hur det känns att ha blöta kalsonger i kallt väder. Åtta herrar lånade sig till undersökningen. Resultat: de män som hade våta kalsonger frös mer än de som hade torra.
Prisvärd befanns också en kartläggning av färgen på och förekomsten av ludd i naveln.
I vad mån Ig Nobel är tänkt att vara en drift med de riktiga Nobel-priserna, det är svårt att veta något om. Marc Abrahams, som hittat på alltihop, nöjer sig med att avsluta varje prisutdelning med frasen:
-Om du inte vann Ig Nobel-priset i år – och speciellt OM du vann det – kan vi bara säga: bättre lycka nästa år!
Har du en kandidat är det bara att maila till air@ignobel.com och sedan hålla tummarna.
Tänk ändå så mycket berömmelse lite vetenskaplig research kan åstadkomma!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 05, 2005
Tidningsfritt
Det låter på något vis lite trevligt.
”Tidningsfritt”.
Fast det är ett irritationsmoment som ständigt återkommer för oss vanemänniskor som inte kan äta frukost utan en färskt tidning bredvid kaffemuggen.
”Tidningsfritt” är bara en gammal tradition som dagens tidningsmakare inte haft vett att ändra på. Varför i hela fridens namn ska just tidningsfolk ha ledigt på Allhelgonadagen? Alla andra i olika serviceyrken jobbar ju som vanligt. Visst, för länge sedan var det en annan historia, men sedan dess har det hänt en del. Det verkar inte tidningsbranschen ha märkt, ett trendbrott som alltså gått nyhetsjägarna förbi. Eller blundar de med flit? Jag undrar.
Det är samma sak med juldagen och långfredagen. Men inte har biograferna stängt som förr i världen, inte råder skrattförbud på påskens sorgedag som min mamma berättat att det var när hon var barn. Om mjölken tar slut är det bara att gå ut och handla, orkar man inte laga mat finns det öppna restauranger att välja på, även om utbudet är lite begränsat.
Tvärtom är det just de här dagarna när många trots allt har lite extra ledigt som tidningarna borde storsatsa. I dag hade jag haft tid med lite featureartiklar som, när de finns i vardagens tidning, förvisso kan locka till läsning. Men alldeles för ofta läggs blaskan åt sidan med tanken att ”jag tar det sedan när jag har mer tid”. Fast ”sedan” kommer aldrig, artikeln förblir oläst – och si! där stack ännu en oläst text åt helsicke, hur bra den än må ha varit.
Tycker mig också minnas att det har hänt stora saker på ”tidningsfri” dag. Då anser de fina tidningshusen att vi ska nöja oss med webbnyheter, till dess att de ett dygn för sent kommer med ett nytt nummer.
Jag minns att tv:s nyheter för länge sedan också skar ned på sändningarna. Redaktionerna för Aktuellt och Rapport sände varannan dag. Det slutade de med för många år sedan. Sådan tur att radio och tv finns!
Hur länge ska tidningarna ha ”fria” dagar?
Enda straffet jag kan komma på är att säga upp prenumerationen.
Men då skulle ju alla dagar bli tidningsfria.
Det finns helt enkelt ingen utväg ur detta dilemma!
Copyright Klimakteriehäxan
”Tidningsfritt”.
Fast det är ett irritationsmoment som ständigt återkommer för oss vanemänniskor som inte kan äta frukost utan en färskt tidning bredvid kaffemuggen.
”Tidningsfritt” är bara en gammal tradition som dagens tidningsmakare inte haft vett att ändra på. Varför i hela fridens namn ska just tidningsfolk ha ledigt på Allhelgonadagen? Alla andra i olika serviceyrken jobbar ju som vanligt. Visst, för länge sedan var det en annan historia, men sedan dess har det hänt en del. Det verkar inte tidningsbranschen ha märkt, ett trendbrott som alltså gått nyhetsjägarna förbi. Eller blundar de med flit? Jag undrar.
Det är samma sak med juldagen och långfredagen. Men inte har biograferna stängt som förr i världen, inte råder skrattförbud på påskens sorgedag som min mamma berättat att det var när hon var barn. Om mjölken tar slut är det bara att gå ut och handla, orkar man inte laga mat finns det öppna restauranger att välja på, även om utbudet är lite begränsat.
Tvärtom är det just de här dagarna när många trots allt har lite extra ledigt som tidningarna borde storsatsa. I dag hade jag haft tid med lite featureartiklar som, när de finns i vardagens tidning, förvisso kan locka till läsning. Men alldeles för ofta läggs blaskan åt sidan med tanken att ”jag tar det sedan när jag har mer tid”. Fast ”sedan” kommer aldrig, artikeln förblir oläst – och si! där stack ännu en oläst text åt helsicke, hur bra den än må ha varit.
Tycker mig också minnas att det har hänt stora saker på ”tidningsfri” dag. Då anser de fina tidningshusen att vi ska nöja oss med webbnyheter, till dess att de ett dygn för sent kommer med ett nytt nummer.
Jag minns att tv:s nyheter för länge sedan också skar ned på sändningarna. Redaktionerna för Aktuellt och Rapport sände varannan dag. Det slutade de med för många år sedan. Sådan tur att radio och tv finns!
Hur länge ska tidningarna ha ”fria” dagar?
Enda straffet jag kan komma på är att säga upp prenumerationen.
Men då skulle ju alla dagar bli tidningsfria.
Det finns helt enkelt ingen utväg ur detta dilemma!
Copyright Klimakteriehäxan
En sann historia som spär på dina fördomar
När man bor i Stockholm händer det att man hamnar på Östermalm.
Det hände mig häromdagen.
Och i ett skyltfönster såg jag plötsligt en kappa som jag gillade. En jättesnygg kappa, helt enkelt.
Jag hade inga planer på att köpa en ny vinterkappa, men som bekant är det alldeles gratis att prova – så varför inte?
Sköt upp dörren till den lilla affären, togs emot av prydlig expedit och förklarade mitt intresse för plagget i skylten.
Jo, visst fick jag prova. Hon kuttrade och log medan jag kröp in i kappan.
Verkligen snygg. Fast dyr.
Men var den inte lite tunn? I tunnaste laget för svensk vinter, rent av?
Jag sa det till expediten, vars ansiktsuttryck ändrades dramatiskt. Hennes svar var en enda bekräftelse på vitt spridda fördomar om, just det, Östermalm.
-Ja men när det är riktigt kallt använder du väl pälsen?
Självklart.
Hur dum kan man vara?
Copyright Klimakteriehäxan
Det hände mig häromdagen.
Och i ett skyltfönster såg jag plötsligt en kappa som jag gillade. En jättesnygg kappa, helt enkelt.
Jag hade inga planer på att köpa en ny vinterkappa, men som bekant är det alldeles gratis att prova – så varför inte?
Sköt upp dörren till den lilla affären, togs emot av prydlig expedit och förklarade mitt intresse för plagget i skylten.
Jo, visst fick jag prova. Hon kuttrade och log medan jag kröp in i kappan.
Verkligen snygg. Fast dyr.
Men var den inte lite tunn? I tunnaste laget för svensk vinter, rent av?
Jag sa det till expediten, vars ansiktsuttryck ändrades dramatiskt. Hennes svar var en enda bekräftelse på vitt spridda fördomar om, just det, Östermalm.
-Ja men när det är riktigt kallt använder du väl pälsen?
Självklart.
Hur dum kan man vara?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 04, 2005
Att läsa till doktor
Att doktorer inte kan skriva, det är en gammal sanning som varje apotekare intygar. Men de kan ju läsa. Och nu är ännu en självklarhet vetenskapligt konstaterad:
Läkare blir bättre läkare om de läser - skönlitteratur. Vetenskapsradion, en ständig källa till nya insikter, berättade om detta i morse. Nu för tiden ingår i ett antal läkarutbildningar obligatorisk läsning av romaner, både moderna och klassiska. På Handelshögskolan omsattes den här teorin i praktiken redan tidigare, nu följer alltså medicinarna efter. Vilket ger uttrycket "att läsa till doktor" en ny innebörd.
Grundtanken är glasklar: man lär känna människan inte bara genom egna iakttagelser. Det är en utmärkt genväg till många fler om man går genom litteraturen. Patienter är ju inte bara patienter, de är människor också.Effekten blir större empati, ökad förmåga att förstå patientens trauma. Och så förstås en klart förbättrad allmänbildning. Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag med bestämdhet – och det anser jag alltså gäller även de böcker man inte gillat.
Vad läser då de blivande doktorerna?
Tolstoj nämns. Hjalmar Söderberg också. Och en ryss till, Bulgakov.
Jag har lite fler boktips till medicinska fakultetens bibliotek.
Alexander Solsjenitsyns ”Cancerkliniken”, för att ta ännu en ryss. Har läsaren inte cancerskräck innan så är detta ett enkelt sätt att få det.
Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en självklarhet.
”Babels Hus”, en samtidsskildring i sjukhusmiljö av PC Jersild som gjordes oförglömlig med hjälp av Carl Gustaf Lindstedt i tv-versionen med samma namn.
Eller varför inte någon av AJ Cronins romaner? Cronin, som själv var läkare, skapade bland mycket annat Doktor Finlay, och gemensamt för många av hans doktorer är att de romantiska problemen på jobbet hotar att överskugga den medicinska aspekten.
Frank G. Slaughter har fått ihop mer än tjugo historier i sjukhusmiljö. En heter ”Panik på läkarkongressen”, ”Kirurgens val” är en annan - jag har förvisso inte läst just dessa två, men vore jag i lindan av min läkarkarriär så skulle titlarna kännas oemotståndliga...
Minns dessutom att det i alla fall förr i världen fanns något som hette ”Vita serien”. Den representerar kategorin kiosklitteratur, jag läste flera när jag var i tonåren - och med hjälp av den serien tror jag bestämt att det är lätt att tappa tron på läkekonstens framtid, eftersom det till genren hör att doktorerna ständigt drunknade i den vackraste sköterskans ögon, medan en svartsjuk och amper avdelningssköterska, alltså överordnad, gjorde vad hon kunde för att sätta stopp för kärlekslyckan.
Måste också nämna min värsta bokslukarperiods största idol: Cherry Ames, av preudonymen Helen Wells. Cherry var förstås bara sjuksköterska, men i en ny bok per år följde man hennes karriär uppåt i graderna. Och det vore ju omöjligt att gå in i en sådan historia utan att doktorerna spelar en betydande roll. Jodå, männen i vitt blir förälskade i henne, och hon kärar ner sig i en och annan också, fast inte lika ofta – det här är ju en amerikansk flicka och sådana höll på sig rätt länge, i alla fall på 50- och 60-talen när de här flickböckerna skrevs.
Om medicinstudenterna går på min litteraturlista är det möjligt att det ger två effekter: endera byter de raskt bana och satsar på siffror, metallindustri eller möjligen på djur.
Eller så blir de verkligen bättre doktorer.
För, det tål att upprepas, ingen bok läses i onödan.
Ur patientsynvinkel är det hur som helst allra bäst att hålla sig frisk och på benen så länge som möjligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Läkare blir bättre läkare om de läser - skönlitteratur. Vetenskapsradion, en ständig källa till nya insikter, berättade om detta i morse. Nu för tiden ingår i ett antal läkarutbildningar obligatorisk läsning av romaner, både moderna och klassiska. På Handelshögskolan omsattes den här teorin i praktiken redan tidigare, nu följer alltså medicinarna efter. Vilket ger uttrycket "att läsa till doktor" en ny innebörd.
Grundtanken är glasklar: man lär känna människan inte bara genom egna iakttagelser. Det är en utmärkt genväg till många fler om man går genom litteraturen. Patienter är ju inte bara patienter, de är människor också.Effekten blir större empati, ökad förmåga att förstå patientens trauma. Och så förstås en klart förbättrad allmänbildning. Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag med bestämdhet – och det anser jag alltså gäller även de böcker man inte gillat.
Vad läser då de blivande doktorerna?
Tolstoj nämns. Hjalmar Söderberg också. Och en ryss till, Bulgakov.
Jag har lite fler boktips till medicinska fakultetens bibliotek.
Alexander Solsjenitsyns ”Cancerkliniken”, för att ta ännu en ryss. Har läsaren inte cancerskräck innan så är detta ett enkelt sätt att få det.
Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en självklarhet.
”Babels Hus”, en samtidsskildring i sjukhusmiljö av PC Jersild som gjordes oförglömlig med hjälp av Carl Gustaf Lindstedt i tv-versionen med samma namn.
Eller varför inte någon av AJ Cronins romaner? Cronin, som själv var läkare, skapade bland mycket annat Doktor Finlay, och gemensamt för många av hans doktorer är att de romantiska problemen på jobbet hotar att överskugga den medicinska aspekten.
Frank G. Slaughter har fått ihop mer än tjugo historier i sjukhusmiljö. En heter ”Panik på läkarkongressen”, ”Kirurgens val” är en annan - jag har förvisso inte läst just dessa två, men vore jag i lindan av min läkarkarriär så skulle titlarna kännas oemotståndliga...
Minns dessutom att det i alla fall förr i världen fanns något som hette ”Vita serien”. Den representerar kategorin kiosklitteratur, jag läste flera när jag var i tonåren - och med hjälp av den serien tror jag bestämt att det är lätt att tappa tron på läkekonstens framtid, eftersom det till genren hör att doktorerna ständigt drunknade i den vackraste sköterskans ögon, medan en svartsjuk och amper avdelningssköterska, alltså överordnad, gjorde vad hon kunde för att sätta stopp för kärlekslyckan.
Måste också nämna min värsta bokslukarperiods största idol: Cherry Ames, av preudonymen Helen Wells. Cherry var förstås bara sjuksköterska, men i en ny bok per år följde man hennes karriär uppåt i graderna. Och det vore ju omöjligt att gå in i en sådan historia utan att doktorerna spelar en betydande roll. Jodå, männen i vitt blir förälskade i henne, och hon kärar ner sig i en och annan också, fast inte lika ofta – det här är ju en amerikansk flicka och sådana höll på sig rätt länge, i alla fall på 50- och 60-talen när de här flickböckerna skrevs.
Om medicinstudenterna går på min litteraturlista är det möjligt att det ger två effekter: endera byter de raskt bana och satsar på siffror, metallindustri eller möjligen på djur.
Eller så blir de verkligen bättre doktorer.
För, det tål att upprepas, ingen bok läses i onödan.
Ur patientsynvinkel är det hur som helst allra bäst att hålla sig frisk och på benen så länge som möjligt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 03, 2005
En dag att använda?
Hur användbar är du?
Hur användbar är jag?
Det är internationella användbarhetsdagen i dag.
Snart finns det en dag för absolut vad som helst.
Och så infaller självaste användbarhetsdagen just i dag, när jag inte känner mig särskilt användbar alls.
Drar mig till minnes frasen ”Är du lönsam, lille vän?” (som jag tror myntats av Peter Mosskin, en man med proggigt anslag om jag minns rätt) och tycker mig uppfatta ett visst släktskap mellan frågorna.
Men i själva verket handlar det inte om människor utan om prylar. Man har slagit fast med någon sorts vetenskaplig exakthet att till exempel videobandspelares användbarhet är hiskligt låg. Folk lär sig aldrig att programmera dem till att banda det man vill ha bandat, i bästa fall har de tonårsbarn som vet hur man gör.
Jo, det låter bekant.
Inte sällan ber någon om att få något omistligt serieavsnitt inspelat under en eller annan förevändning. Den egna maskinen används bara för titt, resten är för komplicerat.
Nu är det nog så att den här dagens tema i grund och botten handlar om datorer, datoranvändare och it-företeelser i allmänhet. Alltså ingenting alls för mig att fira, eftersom jag inte är särskilt händig vid tangentbordet.
Visst har jag äntligen lärt mig att infoga hyperlänk, men när jag nu skulle länka till något trevligt ställe på nätet där allt om internationella användbarhetsdagen borde stå, så hittar jag över huvud taget ingen sajt att länka till. Så gick det med den saken.
Suck.
Får rikta in mig på att fira något annat. Jul, eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur användbar är jag?
Det är internationella användbarhetsdagen i dag.
Snart finns det en dag för absolut vad som helst.
Och så infaller självaste användbarhetsdagen just i dag, när jag inte känner mig särskilt användbar alls.
Drar mig till minnes frasen ”Är du lönsam, lille vän?” (som jag tror myntats av Peter Mosskin, en man med proggigt anslag om jag minns rätt) och tycker mig uppfatta ett visst släktskap mellan frågorna.
Men i själva verket handlar det inte om människor utan om prylar. Man har slagit fast med någon sorts vetenskaplig exakthet att till exempel videobandspelares användbarhet är hiskligt låg. Folk lär sig aldrig att programmera dem till att banda det man vill ha bandat, i bästa fall har de tonårsbarn som vet hur man gör.
Jo, det låter bekant.
Inte sällan ber någon om att få något omistligt serieavsnitt inspelat under en eller annan förevändning. Den egna maskinen används bara för titt, resten är för komplicerat.
Nu är det nog så att den här dagens tema i grund och botten handlar om datorer, datoranvändare och it-företeelser i allmänhet. Alltså ingenting alls för mig att fira, eftersom jag inte är särskilt händig vid tangentbordet.
Visst har jag äntligen lärt mig att infoga hyperlänk, men när jag nu skulle länka till något trevligt ställe på nätet där allt om internationella användbarhetsdagen borde stå, så hittar jag över huvud taget ingen sajt att länka till. Så gick det med den saken.
Suck.
Får rikta in mig på att fira något annat. Jul, eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
Lyckan är på min sida
Lyckan står mig bi!
Turen är på min sida!
Framtiden är ljus!
Jag har skrapat mina lotter.
Femti spänn!
Hur ska jag investera? Välgörande ändamål? En liten flaska vin (välgörande!)? En blomma (absolut välgörande)?
Äsch det får bli två nya triss.
Eftersom den riktiga storkovan inte dök upp.
Inte i dag heller.
Copyright Klimakteriehäxan
Turen är på min sida!
Framtiden är ljus!
Jag har skrapat mina lotter.
Femti spänn!
Hur ska jag investera? Välgörande ändamål? En liten flaska vin (välgörande!)? En blomma (absolut välgörande)?
Äsch det får bli två nya triss.
Eftersom den riktiga storkovan inte dök upp.
Inte i dag heller.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 02, 2005
Pengarna i sjön?
Det finns tusentals personer i Sverige som heter Björn i förnamn och Karlsson i efternamn, med lite olika stavningar. På papperet alltså en ganska vanlig svensk. Fast det finns åtminstone en som är ganska originell. Han skrivs med C och ett s, och han har just donerat 500 miljoner till en stiftelse som ska försöka rädda Östersjön.
Att livet i Östersjön är hotat av total utrotning, det har vi hört i några år. Och vi har också fått höra om diverse satsningar för att vända utvecklingen mot ett dött hav.
Men, handen på hjärtat, vad har just du och jag gjort för att åstadkomma någon förbättring? Vi vill ju ha både torsk och lax och strömming och ett och annat uppfriskande dopp när vågorna antagit uthärdlig temperatur.
Ja inte har då jag gjort något över huvud taget, mer än förfasat mig över hur torskfiskarna slänger döda fiskar tillbaka i sjön när de överskridit sina tillåtna kvoter.
Men Björn Carlson, han har minsann satsat en rejäl förmögenhet på Östersjöns framtid. För mig var han tills i morse okänd, men han har etiketten ”finansman” och jag vet inte riktigt vad det kan betyda, men det verkar ju inte vara alldeles fel, inte om man kan disponera sådana summor!
Det är ju en svindlande massa pengar. Och nu kommer en handen-på-hjärtat-fråga till: vad hade du eller jag satsat alla dessa miljoner på om vi hade kunnat?
Aids-vacciner i Afrika? Behjärtansvärt.
Akut nödhjälp till jordbävningsoffer i Pakistan? FN vädjar ideligen.
Utbildning för fattiga indianer i Guatemalas inland? Mer än välbehövligt.
Stöd för ensamma flyktingbarn i Sverige som inte har det så lätt? Vi ser kanske inte behovet så tydligt, men nog finns det.
Återuppbyggnad efter tsunamin i Sydostasien? Finns många hål att stoppa pengar i, både bildligt och bokstavligt.
Hjälp till misshandlade kvinnor som söker skydd, kanske tillsammans med sina småbarn? Antalet våldsoffer i den här kategorin ökar sorgligt snabbt.
Uppräkningen av nödlidande av de mest skilda slag kan göras lång. Hur skulle man välja?
Björn Carlson har valt att satsa på något som uppenbarligen ligger hans hjärta nära, och som många kan tjäna på i det långa loppet. Undrar i alla fall hur han bestämde sig.
När han intervjuades i Vetenskapsradion i morse fick han frågan vad hans tre barn, arvingarna, tyckte om att han så att säga kastade så mycket pengar i sjön.
Jo, de är överens med mig, sa han, de tycker det är helt OK.
Kanske kan det rent av vara så att perspektivet att få SÅ mycket pengar kan kännas övermäktigt till och med i en finansmannafamilj.
För har man så mycket på banken är väl alla privata drömmar som går att realisera för pengar för länge sedan uppfyllda.
Jag har tänkt mycket på gotlänningen som sopade in nästan 123 miljoner härom veckan. Också det en summa så hejdlöst stor att det kan bli problem – alltför många som blivit rika på tur har inte alls lyckats förvalta sin nyvunna förmögenhet utan tvärtom blivit olyckligare än de var innan tipset slog in.
Kom förresten just på att jag har två oskrapade Triss-lotter i handväskan.
Det kan ju betyda storkovan. Om slumpen är på min sida.
Och då kommer frågan: vad ska jag satsa på?
Mer pengar i sjön?
Copyright Klimakteriehäxan
Att livet i Östersjön är hotat av total utrotning, det har vi hört i några år. Och vi har också fått höra om diverse satsningar för att vända utvecklingen mot ett dött hav.
Men, handen på hjärtat, vad har just du och jag gjort för att åstadkomma någon förbättring? Vi vill ju ha både torsk och lax och strömming och ett och annat uppfriskande dopp när vågorna antagit uthärdlig temperatur.
Ja inte har då jag gjort något över huvud taget, mer än förfasat mig över hur torskfiskarna slänger döda fiskar tillbaka i sjön när de överskridit sina tillåtna kvoter.
Men Björn Carlson, han har minsann satsat en rejäl förmögenhet på Östersjöns framtid. För mig var han tills i morse okänd, men han har etiketten ”finansman” och jag vet inte riktigt vad det kan betyda, men det verkar ju inte vara alldeles fel, inte om man kan disponera sådana summor!
Det är ju en svindlande massa pengar. Och nu kommer en handen-på-hjärtat-fråga till: vad hade du eller jag satsat alla dessa miljoner på om vi hade kunnat?
Aids-vacciner i Afrika? Behjärtansvärt.
Akut nödhjälp till jordbävningsoffer i Pakistan? FN vädjar ideligen.
Utbildning för fattiga indianer i Guatemalas inland? Mer än välbehövligt.
Stöd för ensamma flyktingbarn i Sverige som inte har det så lätt? Vi ser kanske inte behovet så tydligt, men nog finns det.
Återuppbyggnad efter tsunamin i Sydostasien? Finns många hål att stoppa pengar i, både bildligt och bokstavligt.
Hjälp till misshandlade kvinnor som söker skydd, kanske tillsammans med sina småbarn? Antalet våldsoffer i den här kategorin ökar sorgligt snabbt.
Uppräkningen av nödlidande av de mest skilda slag kan göras lång. Hur skulle man välja?
Björn Carlson har valt att satsa på något som uppenbarligen ligger hans hjärta nära, och som många kan tjäna på i det långa loppet. Undrar i alla fall hur han bestämde sig.
När han intervjuades i Vetenskapsradion i morse fick han frågan vad hans tre barn, arvingarna, tyckte om att han så att säga kastade så mycket pengar i sjön.
Jo, de är överens med mig, sa han, de tycker det är helt OK.
Kanske kan det rent av vara så att perspektivet att få SÅ mycket pengar kan kännas övermäktigt till och med i en finansmannafamilj.
För har man så mycket på banken är väl alla privata drömmar som går att realisera för pengar för länge sedan uppfyllda.
Jag har tänkt mycket på gotlänningen som sopade in nästan 123 miljoner härom veckan. Också det en summa så hejdlöst stor att det kan bli problem – alltför många som blivit rika på tur har inte alls lyckats förvalta sin nyvunna förmögenhet utan tvärtom blivit olyckligare än de var innan tipset slog in.
Kom förresten just på att jag har två oskrapade Triss-lotter i handväskan.
Det kan ju betyda storkovan. Om slumpen är på min sida.
Och då kommer frågan: vad ska jag satsa på?
Mer pengar i sjön?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 01, 2005
Inget för surfare
Snart är årsdagen efter den fruktansvärda tsunami-katastrofen här. Den kommer att högtidlighållas på olika sätt såväl i Sydostasien som på många andra håll i världen, Sverige naturligtvis inte undantaget.
Samtidigt distribueras en broschyr till alla i Malibu, ett surfarparadis på amerikanska västkusten.
”Försök inte surfa på en tsunami-våg” heter den, och trycksaken innehåller ordentlig information om varför man inte ska ge sig på detta äventyr: vågen är för hög, den är för stark, den är för snabb, den är fylld med skräp från havets botten...
Fullständigt onödig information, kunde man tro. Man frestas att skratta men det går ju inte. För även om vi inte kände till ordet tsunami förrän i fjol finns i alla fall händelserna och bilderna gruvligt konkreta i minnet. Tydligen räcker det inte.
De som står för den här varningen har ett skrämmande exempel som stärker deras sak: 1994 utfärdades tsunami-varning på Hawaii – och vips! stod 400 raska surfare redo med sina brädor på stranden, med siktet inställt på en härlig och fartfylld åktur på vågens topp.
Alltså behövs broschyren.
Hellre förekomma än förekommas, säjer en man vid namn Brad Davis, som är ansvarig för katastrofberedskapen i Malibu.
Så – om du råkar befinna dig i närheten av en jordbävning och ett hav – försök inte surfa på vågen.
Copyright Klimakteriehäxan
(Om du klickar på länken ovan kan du läsa en hel artikel i ämnet, publicerad av Los Angeles Times.)
Samtidigt distribueras en broschyr till alla i Malibu, ett surfarparadis på amerikanska västkusten.
”Försök inte surfa på en tsunami-våg” heter den, och trycksaken innehåller ordentlig information om varför man inte ska ge sig på detta äventyr: vågen är för hög, den är för stark, den är för snabb, den är fylld med skräp från havets botten...
Fullständigt onödig information, kunde man tro. Man frestas att skratta men det går ju inte. För även om vi inte kände till ordet tsunami förrän i fjol finns i alla fall händelserna och bilderna gruvligt konkreta i minnet. Tydligen räcker det inte.
De som står för den här varningen har ett skrämmande exempel som stärker deras sak: 1994 utfärdades tsunami-varning på Hawaii – och vips! stod 400 raska surfare redo med sina brädor på stranden, med siktet inställt på en härlig och fartfylld åktur på vågens topp.
Alltså behövs broschyren.
Hellre förekomma än förekommas, säjer en man vid namn Brad Davis, som är ansvarig för katastrofberedskapen i Malibu.
Så – om du råkar befinna dig i närheten av en jordbävning och ett hav – försök inte surfa på vågen.
Copyright Klimakteriehäxan
(Om du klickar på länken ovan kan du läsa en hel artikel i ämnet, publicerad av Los Angeles Times.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
