Jo, det är faktiskt sant.
Men jag förstår inte hur det ska gå till.
Hon har nämligen varit min frissa sedan vi båda var strax över 20. Det var en slump att mitt hår hamnade i hennes händer, hon bara råkade jobba i den frisersalong som låg närmast till när jag var ny i Stockholm.
Jag tyckte hon gjorde mig riktigt snygg, vi blev lite kompisar parallellt med kund-frisör-relationen och jag blev stammis.
När hon flyttade till ny lokal i en helt annan del av staden hängde jag med. Till innestället i Gamla Stan följde jag henne också. Liksom till nästa adress.
Hon utsåg mig till försökskanin när afro-frisyrerna dök upp, tätt i spåren på Angela Davies, om ni råkar komma ihåg henne. Från att ha varit en alldeles naturligt rakhårig blondin kom jag ut på gatan med en rejäl, rund boll av lockar. Först i Sverige, tror jag nästan. Det var chockartat, men på vägen hem började jag vänja mig med hjälp av varje skyltfönster jag passerade. Väl framme vid min egen port hade jag rent av börjat gilla läget – ja det fanns ju inte mycket annat att välja på, förstås…
När jag sekunder senare möter min pojkväns ögon ser jag hans fullständigt överrumplade blick, liksom tom. Så bryter han ut i ett gapskratt.
Men inte ens det fick mig att byta frissa, inte pojkvän heller för den delen – han vande sig, han också! Tills det var dags för nästa frisyr.
Och så småningom blev hon sin egen, med flera stolar, kollegor och diverse praktikanter som såg till att schampot löddrade omkring oss.
På vägen dit träffade hon en karl, fick barn och blev ”stadgad”.
Den där mannen var väl ingen riktig fullträff, det framgick ganska snart. För varje klippning, varje permanent, varje blekt slinga kom ny information, såväl i ämnet mannen i allmänhet som den där mannen i synnerhet.
När sen ungen växte upp kunde vi, hennes stamkunder, följa utvecklingen i detalj, från bajsets konsistens i blöjan över slagsmål på mellanstadiet till yrkesvalet på sluttampen.
För varje nytt besök genom åren har informationsflödet fortsatt. Jag har fått veta det mesta om gamla föräldrar, om stökiga syskon, om tvister med kollegor, om dumma hyresvärdar. Rapporterandet har aldrig mattats av, bara ökat. Nu, efter ett 30-tal år, borde det mesta vara uttömt. Men det är det absolut inte – om inte annat så för att det är helt omöjligt att hålla isär historierna. Det kan hon inte själv heller längre.
Plötsligt, mitt i en harang om en annan kund som jag antas känna till och komma ihåg, kommer ett inpass som har sin grund i en artikel i morgontidningen. Eller en intervju i morgon-tv. Eller en bild i den där obligatoriska skvallertidningen som lever på att alla Sveriges damfriseringar fortfarande tror att den måste finnas där på hyllan under spegeln.
Det måste finnas någon delkurs i frisörutbildningen som tutar i alla frissor att man måste konversera kunderna utan avbrott. De lektionerna bör avskaffas.
Men hur lär man gamla hundar att sitta? Gamla frissor att hålla tyst?
Jag kan inte be henne hålla truten. Finns inget sätt att göra det utan att bli gruvligt otrevlig. Och jag vill faktiskt inte såra den som fixat mina strån till något frisyrliknande med avsevärd framgång under så många år. Till vänskapspris dessutom.
Faktum är att jag tycker fortfarande att hon är bra på hår. Men efter varje besök är jag lätt desperat, trött i öronen, förvirrad av alla utvikningar som jag inte längre ens försöker att hänga med i.
Men inte kan man skiljas från sin gamla frissa när man varit henne trogen i mer än 30 år?
-Äh, det löser sig när hon går i pension, säger dottern som också går hos samma frissa, precis som maken och sonen.
Och då blir jag alldeles nervös.
Herregud, ska man bli tvungen att hitta en NY?
Som tar jättemycket betalt och sen ser man ut som skräp i skallen?
Någon ung tjej eller kille som struntar fullständigt i att jag måste klippas så att inte det krävs en timme framför spegeln varje morgon innan jag kan gå ut?
Någon som inte har en aning om att jag blir skogstokig om för mycket av örsnibbarna syns under håret?
Någon som INTE har klippt mig i 30 år?
Det blir nog ingen skilsmässa.
Inte förrän döden skiljer oss åt, som det så vackert (?) heter.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 10, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
frissa, gynekolog och en bra mataffär.. det är sånt som är svårt att hitta när man flyttar... kan du inte ha musik i öronen?? nä det kanske skulle se dumt ut förstås..
SvaraRaderaskilj dig inte.....en bra frisör är guld värd......men kanske ett par diskreta öronproppar och en vit lögn om tinnitus eller ngt.......
SvaraRaderahaha Så härligt skrivet.. Upplever nog frissan som motsatsen då.. Att jag ska berätta allt det där smaskiga. En av anledningarna att jag skaffade mig en ny innan bröllopet...
SvaraRaderaAndvände då bästa vänninan som försökskanin och resultatet blev strålande...