Bäst 2013 – årets sista tisdagstema

Vad har varit bäst med året som gått?
Jag hade lovat mig själv att INTE se tillbaka, summera, lista med- och motgångar och trycka upp dem i ansiktet på mina bloggläsare (eller andra bekanta heller för den delen).
Och så råkar självaste nyårsafton infalla på en tisdag. Och så får vi ett sista tisdagstema för 2013 ...

Det går ju att bestämma sig för "bäst i en kategori". Tävlingar är som bekant oftast uppdelade i klasser. Vilket får mig att singla ut Oslo som platsen för min "bästa 2013": min bästa konstupplevelse, nämligen. Dessutom sönderfaller den i två. En från i somras – mitt första besök i Vigelandsparken. Upphovsmannen, Gustav Vigeland, hade säkert sin egen idé om vad hans figurer så entusiastiskt tar emot med öppna armar. Men just i dag tycker jag vi kan bestämma att det är det nya året de välkomnar.

Och ett foto till, från december – Grass Roots Square av Do-Ho Suh. En bild av hur många små människor tillsammans kan bära enorma bördor. Vilket också kan tjäna som ett memento inför ett nytt år.
Verket, klart så sent som i somras, tar andan ur en med sina 50 000 olika "gubbar" som nästan inte syns om man är stressad, rusar fram och glömmer sänka blicken. Men som man kan titta mycket länge på när man väl upptäckt dem.

Två häftiga års-bästa-noteringar om ni frågar mig! Om du klickar på den första länken i texten hittar du fler bästa-val.
Önskar er alla en riktigt härlig nyårsafton!

Copyright Klimakteriehäxan

VARNING FÖR TJUVEN!

Vet inte, och vill verkligen inte veta, hur lång tid det har tagit mig att komma till nivå 147. Det är där jag är nu. Vilket låter imponerande i somligas öron, uruselt i andras. Faktum är att oavsett hur långt vi har kommit har vi alla fallit offer för en tidstjuv, och inte vilken som helst: Candy Crush Saga är en av de värsta!

Ofattbara 500 miljoner gånger hade det där svenska spelet laddats ner redan i mitten av november. Man kan lugnt anta att siffran stigit ytterligare sedan dess. Spelarna syns på bussen, tåget, t-banan, med blicken spänt riktad mot "godisbitarna" som fyller mobilens skärm. Poängjakten är febril. Och CCS en världssuccé.

-Det är inte trams, det är mer som schack! sa min vän som (tyvärr) fick mig att börja.
Jo för all del, jag förstår vad han menar: en bit in i spelet måste man faktiskt börja tänka, annars går det raskt åt skogen med besked. Man fastnar, blir smått galen ...

Det är svenska företaget King, med bas i Stockholm, som lanserat eländet med sådan framgång. Men exakt vad som orsakat succén är svårt att sätta fingret på – det dräller ju av olika spel som kan plockas hem alldeles gratis från nätet. CCS är också gratis. I alla fall för mig och de som tänker som jag och vägrar lägga pengar på en redan "föraktlig" sysselsättning. Fast det går att köpa "fusk" och betala i reda pengar, och det har också massor av människor gjort, bitna av spelet och i stor brådska att snabbt komma vidare.

Kings grundare, två grabbar i 30-årsåldern, har hur som helst blivit stormrika. Företaget, som funnits i tio år men länge lite i skymundan,  tjänar över miljarden 2013. Börslansering väntar, och då handlar det om ett värde på mer än 30 miljarder kronor, enligt Dagens Industri.

"Snack sized social games for everyone" är mottot. Och som mellanmål betraktat är CCS förstås kalorifritt. Om man ska se positivt på saken ... Ett avbrott i jobbet? Definitivt, om man tillåter sig.
Men jag är arg på mig själv som låter mig bli i princip spelberoende, som inte raderar i mobilen utan ideligen startar den där appen, låter tiden rinna ur mina händer utan något som helst vettigt resultat.

Jag sa precis samma sak om Word Feud, Alfapet-varianten i datoriserad version. Den ägnar jag också alldeles för mycket tid åt, men ursäktar mig med att det i alla fall känns lite mer som hjärnmotion. Förresten, också WF betydde vägen till lyckan för sin upphovsman, en ung norrman som sa upp sig från jobbet när hans app drog in 75 000 kronor. Om dagen. Det tog en vecka från lanseringsdagen!

Så nog kan spel löna sig alltid. För några.
Vi andra, vi som har trillat dit, vi är förlorare. Varning!
Fast jag gör ett försök till med nivå 147. Innan jag satsar på att ta fast tjuven.

Copyright Klimakteriehäxan

God hälsa på en SKYLTSÖNDAG

Naturligtvis är det FRISK ett apotek ska heta. Varför har ingen i den svenska pillertrillarbranschen kommit på det?
En skylt för SKYLTSÖNDAG (kolla hos Pumita om hon vaknat!) som samtidigt uttrycker en förhoppning om framtiden.

Fast allra bäst är det förstås om man håller sig frisk utan att behöva gå in genom dörren till apoteket. Just detta ligger på Stortingsgatan, ett stenkast från kungliga slottet i Oslo. Och att sätta upp en sån här skylt kanske också kan tolkas som en besvärjelse inför det nya året? Må hälsan stå oss bi 2014!

Om du också söndagsskyltar på din blogg kan du väl lägga en länk som kommentar här så blir det enkelt att hitta!

Copyright Klimakteriehäxan

Domherrar - Pippi på fåglar nr 56

Domherrarna har väl sin bästa tid just nu. Åtminstone de broderade. När jag ser mig om finns de, i korsstygn, på både dukar och små julvepor.
Och varje år när jag tar fram det som jag betraktar som en skatt, nämligen kollektionen av handsydda jultextilier, blir jag sorgsen. Sorgsen därför att traditionen av allt att döma dör med mig.

Vem broderar en domherre i dag? Vem lägger på juldukar? Vem fattar hur många timmars pyssel som ligger bakom? Nästan uteslutande 50-plussare, är jag rädd. Och i bästa fall är de medvetna om att de gör det enkom för sitt eget höga nöjes skull. Nästa generation bär sannolikt iväg med alltihop till tippen, eller kanske i bästa fall till Myrorna. Andrahandsvärdet är dock superlågt, så inte ens välgörenheten drar någon äkta vinstlott.

Äkta domherrar hör i alla fall vintern till och förhoppningsvis överlever de länge än. I Barndomslandet var de alltid flitiga gäster vid fågelbordet, som varje morgon dukades upp med solrosfrön och ibland något isterliknande.

En gång hände det sig att en domherre hade lite för bråttom, glömde gå in för landning och dundrade rakt in i köksfönstret. Han blev omhändertagen och uppstoppad och sitter alltsen dess på en gren, inomhus, där han i juletider har sällskap av sina släktingar i korsstygn. Honom har jag dock glömt att plåta, så nummer 56 i min samling Pippi på fåglar får bli gemensamt för tre broderade varianter, de översta sydda av min mamma, den nedre av mig. Ingen av dem kom dock med i Klimakteriehäxans egen fågelbok ... får väl kandidera till uppföljaren ...

Copyright Klimakteriehäxan

En tavla att må dåligt av

Dagen började bra.

Inte nog med att jag hann med bussen, chauffören svarade vänligt när jag hälsade ”gomorron”.

Medpassagerarna såg ganska glada ut. Vakten i entrén på jobbet sa ”välkommen”.

Så långt kändes det alltså fint.

Det håller bara några sekunder till. Sedan möter jag Barnen. Tre sorgliga figurer som kan få all världens elände att störta sig över en. Glädjelösa ungar, barn utan kärlek, förmodligen från en familj med ont om alla sorts resurser. Småttingar i behov av hjälp, som inte fått en kram på evigheter, än mindre en julklapp.

I det längsta har jag trott att skulden varit Lena Cronqvists, eftersom praktiskt taget alla hennes målningar får mig att må dåligt. Men här är hon faktiskt oskyldig, för nu har jag kollat signaturen: konstnären heter Claes Jurander.

Säkert har tavlan köpts in med de bästa avsikter. Livet är inte alltid en dans på rosor, inte ens när man är barn. Och kanske behöver jag och mina kollegor påminnas om det, vad vet jag.

Dock är det snudd på ett arbetsmiljöproblem att se deras olycka vid arbetstidens start, när man har behov av positiv energi och framåtanda. Den av bedrövligheter tyngda trion sitter i slutet av en korridor på väg in i det stora huset.

Som tur är kan man i tjänligt väder ta en omväg och gå utomhus. Då ser man ungarna i bara nån mikrosekund eller hur lång tid det nu kan ta att rusa förbi den där korridorens mynning.

Nu är det förvisso så att tycke och smak är olika i de flesta fall och inte minst när det handlar om konst. Alltså visar det sig att en arbetskamrat som hör min irritation över den här tavlan faktiskt älskar den och känner igen sig själv i den. Han säger att där jag ser vemod och elände ser han tre förundrade 50-tals(?)barn som med fascination tittar på den nya trollerilådan televisionen.

Det hjälper inte mig. Som håller fast vid att den där tavlan får mig att må dåligt, alldeles i onödan. Konstigare än så är det inte med just det här konstverket.

Copyright Klimakteriehäxan

De är här nu!

Man hinner inte längta. Har inte en chans att sukta. Behöver inte vänta.
För nu är de här, säsongens första semlor.
Plåtade i dag, den 26 december, bredvid pepparkakor i julgransform,
mot en bakgrund av juligt lingonmönster, i fönstret till Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm.

Fast jag köpte ingen. Jag vill längta, sukta, vänta lite. Så där som bagarna uppenbarligen inte tycker att man ska. Men hos mig är det faktiskt fortfarande jul.
Veckans fönster, fotobloggkedjan som styrs av Susanne, har visserligen julledigt men det här fönstret tycker jag kan få rå om titeln ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grått i allt det julröda

Tvärt emot min plan har jag nu gjort det. Jag har – senare än de flesta – läst ”Femtio nyanser av honom” (Fifty Shades of Grey), första delen i EL James serie, som fått etiketten ”erotiska romaner”. Så mitt i allt det julröda har jag avslutat historien om den mäktige och omnipotente (hm) Mr Grey.

Det var otroligt stort ståhej kring de där böckerna när de var nya, så stort faktiskt att jag bestämde mig för att aldrig bli en av läsarna. Och jag var inte den enda som reagerade så. Det gjorde bland andra också Linn Ullman, ni vet, Liv U:s och Ingmar Bergmans dotter, själv en framgångsrik författare med höga försäljningssiffror.

Linn U fick i någon tv-soffa frågan om sin syn på ”Fifty Shades”. Då berättade hon att hon minsann hade tänkt avstå, men att hon stod i begrepp att börja läsningen. Anledningen hade hon glasklart formulerad:

-Om miljontals människor världen över läser och vill läsa mer vill jag veta vad de dras till!

Det där fick också mig att tänka om. Så på bokmässan i Göteborg 2012 slog jag till och köpte del 1, som såldes för en spottstyver i pocket och på originalspråk. Men läste den? Nej, det gjorde jag  inte.

Inte förrän nu, mer än ett år senare. Fick plötsligt bara för mig, tog den från hyllan. Och 514 sidor senare vet jag vad bok-, romantik- och sexsugna läsare får för pengarna.

Vad jag tycker? Att boken är full av upprepningar, stundtals direkt tjatig. Att den (precis som de flesta tegelstensromaner) hade tjänat på en hel del strykningar. Att Christian Grey är en sagofigur: rik som ett troll, vacker, grym och charmig mellan piskrappen. Att den blott 21-åriga kvinnliga huvudpersonen Ana agerar som vore hon minst dubbelt så gammal, ingenting överraskar henne, trots att hon kommer in i historien som totalt sexuellt oerfaren. Och kallar sitt könsorgan för "där nere" ... hoppsan, det gör väl INGEN på 2000-talet?

Det är faktiskt inte någon bra bok. Ändå läste jag hela, stundtals rysande av obehag. Den har ett driv, ett ”jag-måste-veta-hur-det-går” (fast går gör det rätt ofta om ni ursäktar en enkel upplysning). Och det är i sig ett bra betyg som väldigt många böcker aldrig kommer i närheten av. Fast jag tror inte att jag slänger mig över tvåan och trean, undrar hur Linn U gjort?

Sedan är jag förstås avundsjuk också. Tänk om jag hade varit kvinnan bakom verket!  Översatt till 52 språk, spridd i ett 40-tal länder, såld i över 90 miljoner exemplar (den siffran gäller de tre böckerna sammantaget). Första filmen kommer om ett år. EL James behöver aldrig mer lyfta ett finger för att klara sin ekonomi, hennes bankkonton svämmar över av pengar. 

Men ett aber finns det, ett som väger tungt emot.

Man hade väl tvingats göra ingående research om BDSM-relationer. Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Och pengar är ju tack och lov inte allt här i livet!

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Siffrorna om upplagor etc kommer från Wikipedia.

Tisdagstema på självaste julafton!

Hoppsan, det är inte bara julafton - det är tisdag också! Och, lite oväntat, dök ännu ett Tisdagstema upp. INSLAGET är nyckelordet. Allt jag behöver göra är att rikta kameran mot granen, men jag väljer att inte fotografera våra "riktiga" paket som förvisso är på plats. I stället fångar jag den där julgransprydnaden i trä  som visar vad som möjligen kan vara en variant på ängel som kommer på kälke med inslagna presenter i lasten. Kombinationen ängel och kälke är lite hisnande, håll med om det!

Den har inte mycket gemensamt med "den vanliga tomten" och jag tror att den har sina rötter i Asien någonstans, för därifrån kom den till mig en gång för rätt många jular sedan. Fler varianter på temat hittar du om du klickar här!

God Jul!

n

En riktigt härlig jul önskas ni alla, med hjälp av den numer traditionella och varje år lika pampiga Stenbecks-granen på Skeppsbron i Stockholm, fotograferad från Kastellholmen. Absolut och utan konkurrens Veckans fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

Bra råd om barnuppfostran - CITAT

"Det är en del av uppfostran: släng inte legobitar på dina kompisar, säg tack för maten och var inte en jävla rasist!"

-Artisten Marit Bergman ger kloka råd om barnuppfostran i Svenska Dagbladet idag. Hon deltog tillsammans med sin tvååring i manifestationen mot rasism i Kärrtorp i går. Det tycks ha varit uppemot 20 000 deltagare. Imponerande och glädjande!

Citat - Hr Ehrenmark igen

"Hustrun har skubbat runt och köpt julklappar sen i början av oktober. Det är bäst att vara ute i tid, sa hon, för det blir så trångt och bökigt i varuhusen närmare jul. Tillåt mig utropa HA! För hon har hållit på sen hela tiden. Kvinnor älskar helt enkelt att gå i affärer och sen får Womens Lib säja vad de vill om könsrollstänkande."

-Torsten Ehrenmark kåserar under rubriken "Julklappsförslag". Texten är en av många i samlingsvolymen "Går det så går det", utgiven 1974. Jag har den som underhållning på toaletten ... en bit per besök ... 

Sista skyltsöndagen före jul

Visst är den rätt fyndig, skylten som gör förbipasserande uppmärksamma på att Fältöversten, ett affärscentrum vid Karlaplan i Stockholm, fyller 40 år och fortfarande är i full sving!? Alla granens "beståndsdelar" går förstås att köpa där inne. Men lite synd är det om dem som fortfarande har sin julshopping oavklarad. Jag hör tack och lov inte till dem.

Detta är hur som  helst sista skyltsöndagen före jul. Om du tittar in hos Pumita hittar du säkert till fler bloggare som söndagsskyltar!

Copyright Klimakteriehäxan

Julros

Nej men titta – en julros!
Verkligen inte, säger kanske du som är noga med detaljerna: en julros ser inte alls ut så där och den ska dessutom vara vit!
Jo, jag vet.
Men en tämligen nyutslagen ros i Stockholm, i december, nästan jul, ja faktiskt till vintersolståndet – nog måste det vara en julros?

Copyright Klimakteriehäxan

Citat i juletid

”Jag förstår inte varför alla husmödrar måste jäkta så till jul. Jag har sagt till min husmor år efter år att ’bry dej inte om att jobba ihjäl dej till julen. Det enda jag väntar mej är lutfisk och skinka med dopp och sillsallat och kalvsylta och pressylta och revbensspjäll, risgrynsgröt och saffransbröd,  pepparkakshus och sju sorters småkakor och klädd gran och lite girlanger i taket och tända ljus och ett litet berg med julklappar och nötter, fikon, russin och mandel och lackdoft och välstädat i hela huset men i övrigt kan du väl ta det lugnt’ har jag alltid predikat men vad hjälper det?”

-Torsten Ehrenmark (1919-1985) kåserar på tidigt 70-tal om julstress och kvinnligt och manligt ... Hans penna var älskad, hans Sommar-program och andra radioinsatser likaså. När jag nu läser om hans texter  (jag kan till och med höra hans röst!) blir jag förvånad över hur mycket som fortfarande är roligt och på pricken iakttaget. Välformulerad var han alltid. Och frågan är om han inte fortfarande är oöverträffad i genren.

Senaste nytt på bokfronten

Nu finns den, Klimakteriehäxans egen fågelbok: "Pippi på fåglar"!
Med 53 exempel ur den där samlingen jag länge inte visste att jag hade. De flesta med en liten vidhängande historia, allt hämtat här ifrån bloggen.

Det var rena nöjet att sätta ihop den, kan jag meddela! Framställd hos Japan Photo, går snabbt och blir snyggt.
Men det lönar sig inte att fråga efter den i bokhandeln. Upplagan är, kan man säga, begränsad. Totalt fem exemplar. Fast det går att göra fler, förstås.

Och allt tyder på att det blir fler pippi-bitar. Nummer 56 står i tur – och ligger redan på lut ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nio år, tre dagar och tretusenåttioen bitar

Nog har man hört talas om att folk glömmer både det ena och det andra. Högtidsdagar att uppmärksamma, jubiléer, ärenden och plikter.
Men ingen kan väl undgå att komma ihåg sin egen födelsedag, annat än om man möjligen vill låtsas, kokettera och hävda att "ett år till är verkligen inget att hänga upp sig på" eller något i den stilen.

Fast nu har det hänt ändå. Klimakteriehäxan fyllde nio i måndags, vilket förbigicks med största möjliga tystnad. Eftersom jag, hennes alter ego, glömde bort det. Ändå är det värt att fira, åtminstone lite, efter alla dessa besök, kommentarer och väldigt många sidvisningar! Här finns dessutom i och med dessa rader 3081 bloggposter, om högt och lågt, mångordigt och kortfattat, samt massor av fotografier (som ibland stjäls alldeles hejd- och skamlöst på nätet, det har jag sett i min besöksbevakare).

Aldrig hade jag väl kunnat tro att den här hobbyn skulle bli så långlivad: nio år, tre dagar och tretusenåttioen bloggposter senare törs jag dessutom påstå att vi har inte sett slutet ännu! Hoppas ni hänger med ett tag till, hör gärna av er!

Copyright Klimakteriehäxan

En vit jul?

Grönt ska bli årets julfärg, inte alldeles ovanligt. För trots att vi så ofta minns vår barndoms vita jular kan det ju inte ha varit snö varje år på den tiden heller, antar jag. Visst, det har hänt saker med vår miljö, men nog fick tomten komma knallande med sin säck på en lerig grusväg ibland, utan knarr under skorna och frost i skägget?

En sorts vithet som det moderna klimatet rätt ofta bjuder på så här i december, det är tjock, ja nästan ogenomtränglig dimma. Som på min bild ovan, tagen i Oslo för en vecka sedan. Det låg ett tunt snötäcke på marken också, men det har knappast överlevt.

Det går en människa långt där borta. Kanske är det jultomten? Går inte att se i tjockan. Men medan vi drömmer om en snötyngd jul kan vi ju fortsätta uppskatta skönheten som den vita dimman trots allt bjuder på.

Copyright Klimakteriehäxan

En pingvin till jul kanske?

Ja men varför har man inte tänkt på det förut? Denna fantastiska fågel som pallar för gruvlig polarkyla (jag kan se och se om varenda dokumentärfilm som finns om pingviner) passar väl jättebra i nordisk vinter, så varför inte tillsammans med julens halmbock?
En blomster- och inredningsaffär i centrala Oslo står för initiativet och designen. Kul tänkt!

Och förresten kanske du vill sjunka ner tillsammans med ett gäng pingviner i tv-soffan? Testa den här länken:
http://webb-tv.nu/varldens-natur-pingvinerna-svt-play/

Copyright Klimakteriehäxan

I sista minuten - och Tisdagstema LÄTT

På julaftons morgon brukade jag ha fruktansvärt snärjigt som barn. Inte nog med att man skulle snoka bland paketen under granen för att se om något verkade extra lovande. Jag hade dessutom oftast inte hunnit slå in de saker jag själv skulle ge bort, av den enkla anledningen att de helt enkelt inte blivit klara.

Det handlade mest om att jag skulle få färdigt något handarbete och i regel var mamma den tänkta mottagaren. Och hur flitig jag än varit, i största hemlighet förstås, och hur tidigt jag än hade påbörjat mitt julklappsprojekt så fattades den där sista touchen, de sista stygnen, fållen, de lösa trådarna skulle fästas.

Nu för tiden har jag blivit mycket bättre på att planera och få klart i tid. Men det kan naturligtvis också hänga ihop med att jag alltmer sällan förfärdigat gåvorna alldeles själv.

Om du nu känner för en liten handgjord sak att lägga under granen vill du kanske ta dig an en liten korsstygnsgris? Jag bjuder på mönstret (bara kopiera fotot!) och lovar: det är inte svårt utan LÄTT (som också råkar vara ledordet för veckans tisdagstema)! och en enda tar inte lång tid. Sätt den på en tändsticksask, sy den på en grytlapp, sy hundra stycken på en duk ... bara fantasin, tiden och storleken på stygn och tyg är din begränsning!

Kalorifri är den här grisen dessutom, till skillnad från de andra kristyrbemängda pepparkaksskapelserna vi gärna ägnar oss åt i juletider. En i-sista-minuten-klapp som håller många jular!

Copyright Klimakteriehäxan

Isigt mitt i julrushen

Det fanns en tid då den stora Gallerian vid Hamn- och Regeringsgatan i Stockholm var värd ett besök bara för juldekorationen framför andra: år efter år "byggde" man en riktigt pampig julgran som bestod av julstjärnor, poinsettia, i krukor. Själva granen utgjordes av röda blommor, men vita julstjärnor hade placerats ut som "ljus". Resultatet var helt enkelt jättesnyggt.

Men så ett år blev det ingen blomstergran. Trodde jag gått dit för tidigt, men icke: hela advent försvann utan att granen dök upp. Kanske var det för komplicerat att vattna de många krukorna, kanske var det något annat som orsakade dödsdomen. Borta var den. Utan ersättare värd namnet.

I år finns ändå något som känns som en hygglig efterföljare. Eller vad säger ni om knippet av jätte-istappar? Trots att temperaturen bland butikerna gör kunderna svettiga i ytterplaggen medan de shoppar så ser det faktiskt lite vintrigt, nästan kallt ut. Kanske känner vi oss lite svalare bara genom att titta på de isiga skapelserna?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag på Djurgården

Vad är vitsen med skyltar? Jo att upplysa om saker och ting. Och det gör verkligen denna: "This is a corner of a larger field" (Detta är ett hörn av ett större fält) står det. Säg emot om du törs, vill och kan!

I bitande snålblåst med enstaka snöflingor knallade jag förbi den här skylten på väg till Rosendals trädgårdar, där hyacinterna kostar en förmögenhet, tesorterna är spännande, bakverken doftande och kön till fiket alldeles för lång.
Men en skylt till SKYLTSÖNDAG fick jag med mig hem från utflykten till Djurgården i alla fall.
Mer söndagsskyltning hittar du om du tar vägen om Pumita!

Copyright Klimakteriehäxan 

Konst på gräsrotsnivå - se ner och bli glad!

Det sägs att vi alltför ofta tittar ner, på marken där vi ska sätta fötterna, och därför ofta missar fina saker väl värda att se på lite högre höjd i stadsbilden.

Ibland kan det vara alldeles tvärtom. För hade jag inte kollat den slaskiga och lite hala beläggningen på en av Oslos trottarer häromdagen skulle jag ha missat en riktig höjdare – fast väldigt låg …

På ett litet torg i regeringskvarteren, framför entrén till ett par departement, finns ett nytt konstverk. Hade det varit mer snö skulle jag ha gått förbi utan att se något – och sänker man inte blicken är det lätt att missa oavsett väder och årstid.

Verket heter Grass Roots Square, Gräsrotsplatsen. Det blev klart i somras. Upphovsman är en korean, Do-Ho Suh, som av en särskild konstjury fick uppdraget att utforma torget. Det blev ett nyplanterat träd och i dess närhet  50 000 – jo faktiskt! – små grönpatinerade bronsfigurer, människor av olika åldrar, etnicitet och kön, i  500 olika modeller. De största är drygt tio centimeter höga, de minsta bara centimeterhöga små hjässor som mer ser ut som blomknoppar. Och nog skulle man kunna springa förbi och i ögonvrån bara se bitar av en gräsmatta …

”Gubbarna” är utplacerade i ett oregelbundet mönster på det sluttande torget och de har verkligen inte kommit dit av en slump.

Gräsrotstanken är symbolisk på flera sätt, enligt konstnären. Dels vill han visa att många små människor tillsammans kan bära tunga bördor, dels vill han påminna regeringstjänstemännen om vilka de är satta att tjäna. Dessutom kan man utan att förstöra något gå på figurernas huvuden, och den som är trött i benen kan slå sig ner en stund på någon av de upphöjda stenarna som figurerna bär.

Än så länge finns inga skyltar på torget som berättar om konstverket, som har lite släktskap med den så berömda kinesiska terracotta-armén. Oslobor, även de som dagligen vistas i området, tycks inte heller veta något. Och då är ändå konstnären internationellt etablerad, utbildad i Söul och USA och verksam i både London och New York.

Med tanke på det nationella trauma som Norge gått igenom (och fortfarande bearbetar) efter Utøya får Grass Roots Square ännu större tyngd:  tillsammans klarar vi mer än vi tror.  

Fast Do Ho Suh hade börjat arbetet med sitt verk innan tragedin hade inträffat. Idag håller han med om (intervjuad av tidningen Dagbladet) att budskapet hans skapelse överbringar säkerligen förändrats och förstärkts i och med terrordådet.

Det har han antagligen rätt i. Oavsett det är Grass Roots Square ett av de häftigaste konstverk jag sett. Gröna "gubbar" att glädjas åt!

Copyright Klimakteriehäxan

Min bästa Lucia

 

Året är 1991. Bilden jag tog är min absoluta älsklingsbild av världens finaste luciatåg alla kategorier, visserligen bara bestående av Lucia och en enda stjärngosse, men det räcker!

Copyright Klimakteriehäxan

God Lucia!

Försökte vakna till lussetåg i tv i morse, men misslyckades. Kanske kan det bli repris under dagen. Om inte så har jag ju mitt eget luciatåg, som jag är väldigt förtjust i – en klassiker: Lisa Larssons adventsbarn i design för Gustavsberg. Fast en period hette det att de kom från Rörstrand, antagligen en effekt av att de svenska företagen gick ihop eller gjordes om. Strunt samma, charmen har de kvar, år efter år, jul efter jul.
Synd bara att de där julgransljusen brinner ner så fort!

Copyright Klimakteriehäxan

Hundraåringar som lever vidare

Det är inte bara korsordet som fyller hundra i dagarna. Den svenska folkpensionen gör det också. 1913 kom nyheten, obligatorisk och gällande för hela befolkningen. ”Världens första universella socialförsäkring” har den kallats.

Från början var det 67 år som gällde för att man skulle få ut några pengar. Och där är vi ju nästan tillbaka nu, eftersom alltfler fortsätter arbeta efter 65-årsdagen. Det lönar sig, säger expertisen.

Idag är över två miljoner svenskar folkpensionärer och befolkningen som helhet blir allt äldre. Hur ska pengarna räcka till alla? Det oroar många. För rätt som det är är varenda 40-talist framme vid och över den där tröskeln. ”Vi har redan börjat den långa marschen mot åldringspuckelns Himalaya och vi når den, med rollatorer, någon gång runt 2030” skrev  journalisten och författaren Ulrika Knutson för en tid sedan.

Samtidigt har nutida pensionärer ofta bestämt sig för att ha kul även om man befinner sig i livets branta utförslöpa. 65-plussarna reser, handlar, äter gott, konsumerar generellt sett så mycket som privatbudgeten (byggd bl a på pensionspengarna) tillåter. Arvingarna får väl klara sig själva, och spara till det de vill ha så gott de kan.

Frågan är förstås hur länge 40-talisternas egna barn ska behöva fortsätta arbeta för att kunna gå en någorlunda säkrad ålderdom till mötes. Längre, det är nog ganska säkert, men hur länge? Det återstår att se.

Men att folkpensionen finns får vi väl förhoppningsvis glädjas åt förr eller senare, allihop. En hundraåring värd att fira. 

Och förresten, det finns en annan jämnårig företeelse som också medför välsignelse fast på ett helt annat sätt. Jag tänker på blixtlåset. En smålänning vid namn Gideon Sundbäck får äran att kallas det moderna blixtlåsets fader.

Idag är blixtlåset lika självklart som folkpensionen. Men har du någon gång försökt beskriva den där låsanordningen som sitter i snart sagt alla dina klädesplagg, väskor, plånböcker, skor? Jag läser Wikipedia och inser att det där, det skulle jag aldrig ha klarat. Döm själv, så här står det:

”Ett blixtlås består av en löpare som dras mellan två rader av häktor: när den dras åt ena hållet låses de två radernas häktor i varandra, och när den dras åt andra hållet lösgörs de från varandra.”

Jo, absolut. Och ja må de leva, både folkpensionen och blixtlåset. Vi har redan eller kommer att ha fortsatt användning av båda de där hundraåringarna. Precis som de jämnåriga korsorden.

Copyright Klimakteriehäxan

Huvudlöst på en SKYLTSÖNDAG

Kanske kan det kallas huvudlöst att ens tänka på kanot så här när vintern just slagit till, tjockaste ytterplagget är framme och skorna med traktorsulor på.

Men av skylten att döma är kanoting något för huvudlösa ... Man får hur som helst klart för sig åt vilken håll man ska gå – eller hur är det med den saken egentligen? Pil åt höger men de huvudlösa går åt vänster! Fast det är klart: de ser ju inget.

Det är som ni förstår SKYLTSÖNDAG igen. Kolla efter fler skyltar via Pumita!

Copyright Klimakteriehäxan

Världen är vit

-Inte ligger det där kvar, sa jag trosvisst i går kväll när jag tittade ut och såg alla de vita flingorna som kom farande i en ryslig fart.
Så fel jag hade!

För idag är världen vit igen. Första gången för säsongen. Bitande kallt är det också, eftersom vinden fortsätter att friska i. Lägg därtill lurande ishalka och det är lätt att konstatera, att det finns vädertyper jag gillar bättre. Växterna i blomlådan ser inte heller ut som om de trivs, trots att de är av höst- och vintertyp. Men glada ungar åker pulka, någon hade kramat några snöbollar, hundägaren var förhoppningsvis lika väl påpälsad för promenaden som sin jycke och istapparna är vackra, det är svårt att förneka!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus i mörkret - Veckans fönster

I fönstret lyser elljusstaken, den där helsvenska uppfinningen som numera är ett måste i varje hus i advent (även om mina inte får komma fram förrän till Lucia). Och där ute på den vintermörka Norrtäljeån simmar svanparet. Som fåglar är de väl inga praktexemplar, men för den som har pippi så ...
Se där ett VECKANS FÖNSTER så gott som något, även om fotobloggstafetten egentligen har jullov!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Så talade Nelson Mandela

"Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest. Att spela obetydlig  förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”

-Nelson Mandela, Sydafrikas förste svarte president, en sann fredskämpe och förebild, formulerade dessa ord. En av många klokskaper som världen lyssnade till. I dag avled Mandela efter lång tids sjukdom. Han blev 95 år gammal.  

Pippi på fåglar nr 55 – en andsamling ...

Minsta småbarn hade ju kunnat räkna ut att jag skulle trilla dit. Hur skulle jag, som öppet och ofta erkänt att jag har pippi på fåglar, kunna avstå från den lilla kudden med änderna sittande i rad? Naturligtvis helt omöjligt. Och som tur var passar fåglarna perfekt i en av våra fåtöljer, så där sitter de nu och betraktar den tilltagande julstämningen med stängda näbbar och förvånade ögon.

Det var alltså julmarknad, inhyst på Hovstallet som faktiskt är ett helt kvarter vid sidan av Kungliga Dramatiska Teatern. Där finns paradvagnarna, där står alla de vackra hästarna och där inhyses en gång varje december en lång rad hantverkare och matproducenter som saluför sina varor.

Sympatiskt är enligt mitt sätt att se att bara personer som själva står för tillverkningen får plats på marknaden, och det finns dessutom ett uttryckligt önskemål om att de ska sitta och jobba med sina grejer medan försäljningen pågår. Svårt för keramiker och järnsmeder, förstås, men de som sysslar med exempelvis textil knåpar på under publikens nyfikna blickar.

En fördel är ju också att man kan fråga om det man köper. Alltså vet jag att tyget med mina änder på vävts i Belgien och att Gunilla sytt kudden, som har specialbeställd innerkudde eftersom måtten inte har något med Ikea-standard att göra.

Nu lönar det sig inte att du kastar dig iväg till Hovstallarna med första bästa kommunikationsmedel, för julmarknaden är över för den här gången. Men om ett år är det säkert dags igen. Med inte bara nya kuddar utan bröd, sylt, korv, silver, tovad ull, broderier, handstöpta ljus, lergods, tomtar i nystuk ... Det kan vara värt att vänta på!

Själv gläds jag åt min nyss inhandlade ansamling av änder (en s k andsamling). Den blir pippi nummer 55 i min privata fågelflock, som består av väldigt skilda individer. Klickar du på etiketten "pippi" möter du dem alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema HUMÖR

Jag bara undrar: kan någon som tittar på den här bilden undgå att bli på bättre humör? Att det inte är något större fel på barnens sinnesstämning tycker jag framgår rätt tydligt.
Själv ler jag omedelbart, men det kan förstås bero på att det är just mina ungar på fotot, taget för betydligt mer än tjugo år sedan.

Hur som helst kom jag att tänka på pulkaparet när jag såg att tisdagstemat för denna vecka är HUMÖR. Klickar du på länken hittar du fler varianter, på gott och ont kanske – för humör kan ju vara så olika ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från hemestern

Ledig i december.
Å, vart ska du åka? frågar folk. Ingenstans, svarar jag. Vilket är en sanning med modifikation. Eftersom jag inledde ledigheten med en utflykt till Norrtälje. Men den där maffiga solresan, den är inte bokad.

Det är ändå trevligt att en alldeles vanlig måndag kunna ta (den bekväma och snabba) bussen till Roslagens lilla pärla, ströva runt på gator där det, till skillnad från i huvudstaden, är hur rymligt som helst, äta en jättesmaskig lunch (Wallenbergare på Ett glas) med god väninna, fynda ett par julklappar och sen åka tillbaka till Stockholm igen. Bara för att fortsätta hemestern.
Och här kommer vykorten!

En promenad längs Norrtäljeån innan mörkret fallit.

"Kristallkronorna" som är en del av julutsmyckningen konkurrerar med tornet på stadshuset.

Och sen lyser shoppinggatan upp! Utan trängsel på trottoarerna!

 Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag – väldigt tydligt ...

Somliga skyltar är mer upplysande än andra ... för vem skulle ha kunnat gissa att det var klister som hade använts här?

Nu är det SKYLTSÖNDAG igen! Det är Pumitas påfund och om du tar vägen via hennes blogg hittar du säkert fler skyltar, roliga, kloka, tokiga, snygga – eller vad det nu kan vara. 
Skyltar du också?  Lägg gärna en länk i kommentarerna! Och ha en trevlig söndag!

Copyright Klimakteriehäxan