Dagens ord 72

GULDVATTEN

-Ordet framkallar vackra bilder för min inre syn: ett blankt skogstjärn i solnedgång, snälla havsvågor som glittrar när ljuset speglar sig i topparna. Men detta är betydligt mer prosaiskt. Det handlar om det som expertisen kallar för den i särklass bästa växtnäringen, som till råga på allt är gratis –om än lite bökig att fixa. Fast jag vet att grannens fenomenala balkongpelargonior är resultatet av just guldvatten, men då visste jag inte vad det hette ... Receptet är enkelt i alla fall: en del urin blandas med tio delar vatten. Och allt som blir begjutet med denna vätska ska växa så det knakar! Tänk om detta är det som skulle betyda nytt liv åt min Benjamin? 

Grannare julros har jag nog aldrig sett. Stod på trottoaren där jag gick fram i går, på
Birger Jarlsgatan. Har den fått guldvatten på rötterna månntro?

Copyright Klimakteriehäxan

Vid nödutgången

Man kan signalera vägen till toalett/badrum på olika sätt.
Se bara på dessa två sinsemellan väldigt olika, men båda fina, varianter på skyltar som visar vägen till den s k nödutgången! Inramade konstverk med klart ämnesrelaterade motiv!

Mitt bidrag till bloggfotostafetten Skyltsöndag hamnar denna gång i kissobajs-facket. Men med konstnärlig touche.
Vägen till skyltarna går företrädesvis genom BP.

Någon av er kanske minns skylten om den bortsprungna katten Hasseltass, en skylt som jag hade med en tidigare skyltsöndag. Efterlysningen sitter kvar och är väl spridd på Södermalm, men katten har knappast kommit hem igen. Dock har jag mer än en gång betvivlat att folk stannar till och läser den där sortens meddelanden, men titta! Hon gjorde det! Man ska aldrig underskatta en skylt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bläh för "fotbollsfans"

Vad är det för fel på folk? Hur kan det hända, gång på gång, att till synes vanliga och till vardags förmodligen hyggligt vettiga män förvandlas till vedervärdiga svin för att det drar ihop sig till fotbollsmatch?

Jag gjorde en sväng i centrala Stockholm i onsdags, den dag som så många tillresta engelsmän och holländare skulle avsluta på Friends arena i Solna med mötet mellan Manchester United och Ajax. En fin titel hägrade: seger i Europa League.

Hela Kungsträdgården vibrerade av fotbollsfeber. Holländare i orange fotbollströjor, britter i röda, ganska många med Ibrahimovic på ryggen, även om Zlatan inte kunde spela efter sin skada. Alla bord på uteserveringarna var fulla. Fullt var det också på stensocklar och parkbänkar. I var hand en öl. (forts)

Ja och vad händer med den som häller i sig öl efter öl? Jo, vederbörande blir kissnödig. Samt mer och mer berusad. Pinkar där han står, sak samma med det skräp hans konsumtion genererar i form av burkar och papper, hamburgerlådor och annat. Det som inledningsvis såg ut som något av en folkfest förvandlades till en mardröm för oss som bara kunde se på.

Det kan ju inte vara bara jag som blir helilsken på dessa huliganer som visserligen lägger ut en del pengar på Stockholms hotell och öl- och matställen, men som skrålande och ofredande gör om vanligtvis trevliga stadsgator till stinkande avfallshögar som sedan ska saneras, för våra skattepengar.

Såg de ens matchen? Att blicken var grumlad på väldigt många på läktarna står utom allt tvivel. Ändå vill de kallas fotbollsvänner.
Bläh, säger jag och hela bläh-texten läser du på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Kunglig toalett

Naturbehov kallas det om man inte vill vara mer konkret (och har passerat den ålder då kiss och bajs är jättespännande ord att ta i munnen). Stor eller liten spelar ingen roll. Alla måste hantera de där nödsignalerna från kroppen, förr eller senare.

Men aldrig förr har jag gått på toa i kungligt sällskap. Nu har det ändå hänt. Under en konferens på Huvudsta gård i Solna slank jag in bakom dörren med hen-skylten under en bensträckare. Häpen såg jag att där inne fanns redan en person, en man dessutom – och en kung till råga på allt!

Gustav III såg nådigt på medan jag drog ned blixtlåset i jeansen, pillrade trosorna mot knäna och slog mig ner på den inte särskilt kungliga tronen. Han kommenterade dock inte händelseutvecklingen, och tur var väl det eftersom han dog redan 1792, mördad som ni säkert minns, i samband med operamaskeraden där Jacob Johan Anckarström tog regentens liv.

Mordet på kungen ska enligt sägnen ha planerats just på Huvudsta av Anckarström och hans kumpaner. Dessa herrar hade dock inte beretts tillträde till toaletten. Och när jag gick ut stannade Gustav kvar, beredd att hålla ett öga på nästa nödiga människa.

Copyright Klimakteriehäxan

När hen är i nöd - på en SKYLTSÖNDAG

Offentliga toaletter bör vara könsneutrala. Det är ett stridsrop som Rädda Barnens ungdomsförbund lanserat. 

Den som behöver lätta på trycket ska kunna gå på vilken närbelägen toa som helst, detta också med tanke på dem som inte känner sig tydligt identifierade med vare sig den kvinnliga kjolen eller den strame mannen som vanligen är symbolerna på skyltarna. Ett exempel som lyfts fram är Yohio, som fick problem när han var på turné i Japan – han släpptes inte in på herrarnas.

Toa för alla?

Det finns en annan sak som är bra i den här tanken: det kan bli kortare köer. För nog är det väl så att det nästan alltid står fler och väntar på sin tur till ”damrummet” än de som tappert avvaktar sin chans i herravdelningen.

Själv har jag länge ansett att respekten för de där skyltarna är en aning överdriven. Alltså har jag mer än en gång gått in på pojkarnas, ofta tomt. Arlanda är ett sådant ställe, men även andra platser lämpar sig för sådan civil olydnad. Tricket är förstås att styra blicken stenhårt förbi pissoarerna, så att den som trots allt eventuellt står där inte ska tro att man är ute för att kolla utrustningen. Deras utrustning, alltså. Men efter som det könsneutrala pronomenet "hen" ständigt växer i svenska språket är hen-toan helt enkelt en nymodighet i tiden.

Hen-toa?

Språkforskare visar, att på de två år som gått sedan "hen" introducerades som personligt pronomen (och skapade våldsam debatt) har "hen" vunnit mark. "Hen" används dagligen i ungefär femton av våra dagstidningar. Vi slipper skriva ”han eller hon”, det är en klar vinst. Samtidigt är nog inte sista ordet sagt i detta ordkrig, även om ”hen” nu också tagits upp i SAOL och därmed fått grönt ljus i det mest officiella av alla språkverktyg.

I konsekvensens namn undrar jag förstås när också objektformen "henom" ska slå igenom på riktigt. Fast där verkar det gå lite trögare.
Tills vidare utser jag den nya skylten till hen-toan till mitt bidrag denna SKYLTSÖNDAG. Skyltar du också? Berätta det i en kommentar nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Känner du Leif?

Det händer inte ofta att fantasin sätts i rörelse i samband med ett toalettbesök. Men någon gång ska väl vara den första - och nu har det hänt.
Sitter på tåget och avvaktar, röd gubbe måste ju bli grön. Den blir det och jag tar mig fram till toan på X2000 och lyfter på locket.

Att man inte får kasta "främmande föremål" i muggen känner vi till, och den lilla skylten förorsakar ingen reaktion. Jag har ändå inget att slänga. Men den lilla extra skylten där ovanför får mig att haja till. "Leif!" står det i all enkelhet, för säkerhets skull med ett utropstecken.

Va? Vem är han? Vad har han gjort? Varför pekas just Leif ut? Och av vem? Är det möjligen så att han brukar stå och kissa, extra olämpligt på en skakande tågtoa?
Det är nästan så att jag glömmer bort mitt ursprungliga ärende till toaletten, måste ju tillbaka till min plats och hämta kameran ...

Nu är alltså frågan vars svar borde vara värt ett monstruöst stort belopp: Känner du Leif och kan sprida klarhet i detta moderna tågmysterium? Ge oss kunskap, upplys oss, skingra dimmorna!

Den okände Leif är mitt bidrag till SKYLTSÖNDAG denna vecka. Och det här året-runt-skyltandet är som ni nog redan vet ett påhitt av Pumita. Via hennes blogg kan man ofta hitta andra söndagsskyltare.
Tänk om Leif dyker upp, i egen hög person!

Copyright Klimakteriehäxan

Kanske är det inte poesi - men det är sant!

Det är ju poesins år i år, med en svensk som tog hem litteraturklassen i Nobel-sammanhang. Och en sak är bortom varje tvivel: all dikt rimmar inte, somligt rimmar ändå, somligt rimmar kanske rent av illa.

Inte vet jag vad ni gillar den vers som jag fotograferat på en toalett i Norrtälje i dag och som skildrar något vi alla kan känna igen. Alla vi som stundtals och fläckvis, om än lite motvilligt, ägnar oss åt städning kan inte annat än uppskatta detta lilla glimrande mästerverk till poesi. För budskapet är klockrent. Vilken inte alla toaletter man besöker är.

Förmodligen kommer upphovspersonen, som är okänd åtminstone för mig, aldrig att bli publicerad mellan hårda pärmar, knappast heller prisbelönt. Men att det här handlar om en dikt med stark verklighetsförankring, det kan inte ens svenska akademien betvivla. Och rimmar gör den förvisso!

Copyright Klimakteriehäxan

Nöden har faktiskt också en lag

Vi befinner oss ungefär ett hundratal meter från Det Fina Varuhuset. På Regeringsgatan ligger en busshållplats som är flitigt i bruk, bland annat av mig, som oftast åker just en av de linjer som stannar vid den där pinnen. Som alltid i de här kvarteren är det fullt med folk, människor som går skyndsamt fram eller står och pratar, cyklar eller betalar sin parkeringsavgift. Många bilar susar förbi på gatan dessutom. Vi som väntar på bussen köar prydligt.

Ingen buss syns dock till. Då stannar ett annat fordon vid vår hållplats. Det är en jättestor lastbil. Ur förarhytten hoppar en man. Han ägnar inte oss blivande busspassagerare en blick, har uppenbarligen inte en tanke på att han stannat på helt fel plats. Men det faktum att han faktiskt gjort det får förstås oss alla att följa honom intresserat med blicken. Varför körde han in till trottoarkanten just här? Och hur tordes han, här som lapplisorna brukar komma en gång i minuten ungefär?

Vi får strax förklaringen. Lastbilschauffören går runt till motorhuven på sin bil. Där stannar han. Drar ner blixtlåset i gylfen. Och sedan kommer det!!!
Framför våra fötter och förbluffade ögon kommer en gul flod flytande i rännstenen. Mannen har av utsläppets omfång att döma en blåsa som är av någon sorts rekordklass. Vi hör till och med det skvalande ljudet när han lättar på trycket, ett ljud som lyckas konkurrera ut både motorbrum och gatusorl.

Alla vi som ofrivilligt hamnat på första parkett tror nog knappast vad våra ögon rapporterar. Men jo, en uppenbarligen ohejdbart pinknödig man har valt att urinera en meter från oss, mitt i gatan, mitt på ljusa dagen, mitt i Stockholms city.
Så småningom ebbar Gula Floden ut. Vi ser den karakteristiska lilla skakrörelsen fortplanta sig upp i mannens axlar, vi ser knycken som stänger blixtlåset, vi ser honom komma upp på vår trottoar igen, hoppa in bakom ratten och köra iväg. Kanske tolkar han ordet "hållplats" på ett alldeles eget vis?

Kvar i gatan en stor våt fläck och den till flodfåra förvandlade rännstenen. Ingen säger något. Förbluffningsgraden är hundraprocentig. Vår buss kommer, vi kliver på, glada att komma bort från platsen som i ett huj förvandlats till en pissoar, en pissoar med full insyn dessutom.

I dag vet jag att den där karlen borde ha bötat 800 kronor. Det är vad det kostar att kissa på offentlig plats. Inemot 5000 personer, de allra flesta (av uppenbara skäl) män, upptäcktes innan strålen tog slut, vilket under fjolåret gav staten ett tillskott på 3,8 miljoner i kassakistan.
Det borde ha varit 800 kronor till. Minst. Även om det är hemskt att vara väldigt, väldigt kissnödig. Men också nöden har faktiskt en lag, även om man ibland påstår motsatsen.

Copyright Klimakteriehäxan

En möjlig - fast tveksam - utväg för kissnödiga kvinnor kan du läsa om här. Men ingenting hindrar väl män för att testa samma metod?
Mer på kiss-å-bajstemat här. Du kan också klicka på etiketten "kissobajs"!

Skylten på bilden har jag fotograferat utanför en herrtoa i Longyearbyn på Svalbard.

Skitsnack – om Det Mest Privata

Om du är en känslig natur som helst vill slippa alla intima detaljer ska du inte läsa längre än hit. Hej då, kom gärna tillbaka en annan gång, för vanligen uppehåller jag mig inte vid livets allra mest privata företeelser, det är dumt att genera folk i onödan! Men nu handlar det precis om det: nöd.

Du som ändå inte klickade dig härifrån – till dig har jag en fråga: Visst har du konstaterat, precis som jag, att varje gång man gjort en resa, den må vara kort eller lång, så är det ett härligt återseende att kliva in på den gamla vanliga toaletten där hemma? Lika säkert är att frågan dyker upp: hur kan det komma sig? Hur kan hela tarmpaketet börja sprattla av glädje över det faktum att det kan få tömma sig, detta synnerligen grundläggande behov, i en invand miljö?

Självklart äter vi inte exakt likadant under en semestervecka i Thailand eller på Mallorca som vi gör vid köksbordet i Lycksele eller i matsalen i Djursholm. Kanske är det också svårare att hålla koll, inte bara på kalorierna, utan också på fiberintaget. Knäckebröd serveras endast på de mest svensketiketterade hotellens frukostbufféer, om ens där. Och en stor del av charmen med en resa är ju faktiskt att botanisera på matsedlarna, upptäcka nya rätter, originella kombinationer av kryddor och råvaror, utmaningar för smaklökar som är vana brun sås och kokt potatis.

Men de där kulinariska utsvävningarna ställer inte sällan till med problem. Även den som i vanliga fall aldrig ägnar verkmästaren i magen en tanke kan plötsligt bli varse att åtminstone delar av den arbetsstyrka han befaller över har gått i strejk. Det kan förvisso också hända att Montezuma sticker upp och kräver sin hämnd, vilket ger problem av helt motsatt natur. Då kommer ändå fortsättningen att bli spännande, beroende på vilken vändning det hela tar.

Faktum kvarstår: för peristaltikens bästa borde man aldrig lämna hemmet. Det spelar ingen roll hur välkaklad toan är, hur ren själva brusfåtöljen skrubbats, hur snyggt man har vikit pappersbiten som hänger ut från pappersrullen (ja, som ni märker bortser jag helt från ståuppvarianten som bjuder på en lång rad andra praktiska problem).

När munnen förkunnar ”Hem, ljuva hem!” samtidigt som resenären sätter nyckeln i ytterdörren ropar en annan viktig del av kroppen ”Mugg, kära mugg!”
Visst är det en skitsak. Och väldigt privat.
Men synnerligen vanligt. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Ni har faktiskt haft chansen att hänga med mig på toa en gång förr - kolla här!
Och lite fler funderingar kring att komma hem från en resa hittar du här!

Grannlaga

Vi bor lyhört.
Vilket betyder att vi stundtals och fläckvis är mer informerade om våra grannars vardag än vad vi egentligen önskar. Det är ju en sak om stora borrmaskinen kommer fram på konstiga tider, om torktumlaren dånar i gång just när det är sovdags eller om en väckarklocka är så högljudd att den sätter stopp för sömnen på mer än en sida om väggen.

Men de där andra ljuden, de mer privata, de är faktiskt svårare att hantera. Fast man får akta sig för att klaga, det kan göra alltihop värre, det finns de som kan vittna om det.
På jobbet har jag en mycket ung kollega som sett väldigt trött och sliten ut den senaste tiden. Och det finns en anledning till det: nya grannar. Ett par i hans egen ålder har flyttat in i lägenheten ovanpå. Allt de gör hörs genom golvet, vare sig det är stort gräl eller exceptionellt energiskt sexliv.

Ingen ska missunnas harmonisk och kul sex. Men nog är det också så att man önskar de kärleksutövande dit pepparn växer när man själv ofrivilligt hamnat i publiken, att tvingas kolla rytmen utan att vilja. Lika illa är det om ett glatt party fortsätter in på småtimmarna. Musiken fyller ens sovrum, alla skratt hörs, varje danssteg mot parketten låter som om de togs bredvid min säng.

Så kom det senaste numret av bostadsrättsföreningens interntidning. Där har man tryckt en insändare från en skribent som önskar vara anonym ”vilket man av förklarliga skäl kan förstå” skriver redaktören. Jo, det handlar om att höra saker man inte vill höra. Och det är inte jag som är författaren, men det skulle nästan kunna vara det. För vi delar samma upplevelse.

Vår namnlösa granne skriver: ”De som åstadkommer de ljud jag åsyftar tänker säkert inte på att den aktivitet de ägnar sig åt kan verka störande på ett väldigt otrevligt sätt. Vad jag tänker på är att män ibland kissar mitt i vattnet i toaletten och inte mot porslinet vid sidan av vattenytan. Det är inte särskilt trevligt att lyssna på detta (som ju förekommer åtskilliga gånger per dag och hörs mycket tydligt).”

Jag blev genuint förvånad över att någon dristat sig till att påpeka företeelsen. Samt en gnutta tacksam. Om inte annat så för att det härmed är bevisat, att jag inte är ensam om att lägga märke till de där privata ljuden – tankarna går till mäktiga flöden som Iguazúfallen eller åtminstone Tännforsen.
Men därifrån till att uppnå någon effekt är steget långt. Har nämligen inte en aning om huruvida grannarna läser interntidningen. Pappersbläddrande hörs inte, SÅ lyhört bor inte ens vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Bakom den stängda dörren

Vad gör du på toaletten?
Jo visst, det av naturen påkallade, men annars?
Frågan har undersökts, tämligen grundligt. Över 2500 personer i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Ryssland har svarat på frågor om vad som sker bakom den stängda dörren, frågor ställda för företaget SCA:s räkning. SCA säljer bland annat toapapper.

En lätt överraskande sak som undersökningen visar är, att när man går från sin arbetsplats till toan på jobbet är det faktiskt inte alls givet att anledningen är konkret nöd. Var tredje person går i stället på toa för att få en liten paus – detta gäller framför allt svenskar och engelsmän.

Det visar sig att en svensk då gärna kombinerar toabesöket med tidningsläsning. Ryssar pratar i telefon medan de vistas i den kaklade enskildheten. Nästan hälften av alla undviker risken för generande ljudeffekter, eftersom de väljer att kommunicera från toaletten via sms.
Bara tre av hundra sätter sin laptopp i knät när de dragit ner brallorna och tagit plats på den vita tronen (alltså inget som funkar för pojkar som använder en urinoar av den typ som ni ser på bilden ovan).

Där har jag en egen erfarenhet som kanske platsar i sammanhanget. För jag har funnit, att om jag mitt i jobbet fastnat på någon liten detalj, en formulering eller någon sorts beslut utan att nå resultat, då lönar det sig att ta en sväng till muggen.

Väl ute igen har jag som regel kommit på lösningen, hur det nu kan gå till. Jag har dock inte haft datorn med mig, inte ringt eller sms:at någon … men det har väl hänt att jag bläddrat i en tidning … typisk svensk, alltså?

Copyright Klimakteriehäxan

En bästsäljare jag inte begriper mig på

Slank in på Designtorget härom dagen. Där finns en liten avdelning där man exponerar sina bästsäljande artiklar. En av dem fick mig att höja på ögonbrynen – jag tror den hade femteplatsen.
Det är den så kallade fruntimmerspottan Pipinette (en svensk uppfinning) som tydligen hittar sina köpare. Den var flitigt omskriven när den var ny. “Snygg och praktisk” står det om den. Snygg? Kanske det. Praktisk? Jag tvivlar.

För jag känner då absolut inte en enda människa som har en, tror inte ens att jag vet någon som prövat att kissa, stående, i denna plastkonstruktion i läckra färger. Den påstås vara absolut säker, det vill säga, den läcker inte när man väl har använt den.
Nu står det också i marknadsföringen att även män och barn kan ha glädje av den, och när det gäller ungar kan jag möjligen, möjligen tänka mig att det fungerar.

Fast tanken på att sedan vandra vidare med en skvätt urin skvalpande i handväskan eller shoppingkassen är inte lockande, om ni frågar mig. För man kan ju knappast tömma den var som helst (hoppas jag!). Och hur petar man in den lite diskret under kjolen? Jeansklädda är väl chanslösa?
Kanske är jag onödigt rigid, för visst har man drabbats av att vara nödig när närmsta toalett är väldigt avlägsen.

Förresten, eftersom jag uppehåller mig i de nedre regionerna, kan man nu konstatera att ordet “snippa” för det kvinnliga könsorganet vunnit mark och används flitigt sedan man någon gång på 1990-talet aktivt började leta efter ett ord som inte skulle vara värdeladdat. Det rapporterar en språkforskare vid Stockholms universitet. Redan 1932 användes ordet i Skåne, eventuellt har det sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som i mitten av 1800-talet.

Och ännu längre tillbaka i tiden, när krinolinen var högsta mode, hade man en liten bärbar dampotta i tenn eller vackert porslin – en dåtida Pipinette.
Men man kan också göra som indiankvinnorna på höglandet i Bolivia. Deras kjolar är inte olika krinolinerna, tygrika, fotsida och vida.
När behovet tränger på tar de ett par steg åt sidan, ur vägen där alla går, böjer lätt på knäna, står still en kort stund. För att resa sig igen, ruska lite på kroppen. Kvar finns en våt fläck som snart torkar i solen.

Så tar de kliven tillbaka upp på gångvägen för att fortsätta sin vandring.
Klar! – utan bästsäljaren Pipinette för 195 spänn på Designtorget.
Fast om du är spekulant har jag ett tips: den är billigare på apoteket ...

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från www.rehab.se

När nöden är som störst

Ni vet vad man brukar säga: utan Tanten skulle kulturen vara död i Sverige.
Det är Tanterna som frekventerar biblioteket, som har läsecirklar, som går på teater, som älskar musikaler, som abonnerar på plats för konserter, som köper böcker och lyssnar på radio om kulturfrågor – listan kan göras lång. Och det är inte alltid som Tanten hyllas för sina insatser för kulturens fortlevnad, snarare riskerar hon att häcklas.
Men i Uppsala har man insett hur det förhåller sig.
Stadens nya konserthus har just firat ettårsjubileum, vilket Upsala Nya Tidning uppmärksammade i helgen. Där står det i svart på vitt, beviset.
”Man märker att de vet vilka som utgör det kulturbärande skiktet och ska belönas.
23 toaletter på damtoan! Det är sverigerekord!”
Vill du slippa stå i lång kö när nöden är som störst?
Åk till Uppsala!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ni har ju redan insett att "tant" i texten kan bytas mot "klimakteriehäxa" - eller hur?

En vit jul – i vårt minsta rum

UPPDATERAT IGEN - NU ÄR PROBLEMET LÖST!
Scrolla ner får du se!

Det finns något vi alla gör men aldrig pratar om.
Vi går på toaletten.
Men det är inte själva fekalierna, avfallsprodukterna, och våra relationer till dem som jag tänkte avhandla.

Nej, det är det där med papperet.
Och nu tänker jag mest på de där toaletterna som är mer eller mindre offentliga. Där man av fruktan för att folk ska stjäla med sig rullar hem (jo, det händer, jag har det från säker källa!) har installerat tunga jätterullar inkapslade i metall- eller hårdplastcylindrar, som låses med nyckel. Speciellt har jag lagt märke till modellen Catrin, undrar väldigt mycket vad den stackars damen gjort för ont för att ha fått ge namn åt denna helvetesuppfinning.

Nu är det nämligen så, att en pappersrulle i det där formatet av nödvändighet blir ganska tung. Och toapapper är, också av absolut nödvändighet, relativt tunt och – i bästa fall – också mjukt. Vilket är två faktorer som samverkar till att samma papper inte håller att dra särskilt hårt i.
Men på grund av rullens vikt måste man ta i lite för att få ut en pappersremsa.
Nio gånger av tio går den av.

Där sitter man på ringen som är på väg att ge baken en tydlig änd-ring, eftersom besöket blir ganska långvarigt. Flinka fingrar kryper in i Catrin och fiskar.
Jo! Där! En lös flik!
Med all koncentration man är mäktig fångar man den lilla fliken. Drar.
Ritsch.
Ut kommer en tre centimeters pappersbit.
Nytt försök. Med den synnerligen onaturligt krökta armen försöker man snurra lite på rullen, få ett bättre tag om en längre pappersbit.
Ratsch.
Där kom den. En flisa.

Nästa försök får en nästan att ramla av stolen medan armen liksom växer in i plåttrumman. Plötsligt finns över huvud taget ingen lös bit alls. Rullens yta är som plastad, alldeles jämn, inget sticker ut. Snurrar jag den åt fel håll? Byter riktning. Ingen effekt. Tills plötsligt - aj!
”Drag ut, vik och riv av mot den tandade kanten” stod det förr på tejprullarna. Likadan kant, fast hårdare och vassare, har Catrin och hennes gelikar. Alltså är det lätt att riva sig, till och med så att blodvite uppstår.
Men papperet? Det blir inte bara ritsch, inte bara ratsch, det blir minsann filibombombom också.

Kampen fortsätter.
Minibit efter minibit dalar sakta mot golvet medan klockan går och benen domnar.
Den motspänstiga toarullen, som naturligtvis, det förstår man efter några sådana här duster, är väldigt ekonomisk, vägrar envist att låta sig berövas på en obruten halvmeter. I värsta fall har det blivit köbildning utanför dörren, någon svär ilsket över hur lång tid folk kan ta på sig för ett enkelt toalettbesök.

Just innan båda benen somnat för gott gör man det enda möjliga: sträcker sig än en gång utöver sin möjliga räckvidd, med risk för muskelbristningar, och lirkar ut ett par pappershanddukar ur behållaren vid handfatet. Men då handlar det om ren tur.
För inte sällan är pappershanddukarna ersatt av en sådan där varmluftsmaskin. Till absolut ingen nytta i den prekära situation toabesökaren befinner sig i.

Det finns egentligen bara ett botemedel mot detta elände: att alltid bära med sig ett rejält paket pappersnäsdukar, som vore man på utflykt i vildmarken eller på enklaste typ av matställe i något utvecklingsland.

När man sedan äntligen kan kliva ut ur detta husets allra minsta rum lämnar man i ren och skär ilska efter sig en liten vit driva av pappersbitar på golvet, toapapperskonfetti à la Catrin.
Men det är klart, så här i juletider kanske det blir den enda vita driva man får se. Om vi ska ta det från den positiva sidan, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING
Hur det kan gå när tomten hamnar i samma prekära situation kan ni se med den här klickningen - och samtidigt få en förklaring till hur det kan komma sig att just ditt barn inte fått svar om önskelistan från tomtefar...

NU HAR PROBLEMET FÅTT SIN LÖSNING!

Ju enklare desto simplare.
Den här bilden tog jag ikväll inne på en toalett på jobbet. Någon har uppenbarligen retat sig på samma sak som jag - en liten vit pappersdriva låg förstås där på golvet - men inte låtit saken bero utan i stället skridit till handling.
Knutit ett enkelt papperssnöre genom hålet i rullens mitt och helt sonika hängt upp alltihop på befintlig klädkrok.
Där fick allt Catrin och hennes jämlikar något att fundera på.
För den här toapappershållaren, den fungerar!

Copyright Klimakteriehäxan

En skitsak

Ideligen slås jag av en och samma tanke. Egentligen en skitsak, men ändå.
Den kan låta lätt absurd, men ni kommer snart att fatta.
Tanken är nämligen, att alla rörelsehindrade människor måtte ha fantastiskt långa armar.

Vad kan annars vara förklaringen till hur man placerar toapappersrullen på handikappmuggen?
Alla hamnar vi ju där ibland, när kön till de övriga är lång eller antalet bekvämlighetsinrättningar underdimensionerat.
Mig händer det titt som tätt på jobbet, där rätt många människor samsas om två toaletter – den ena helt stadgeenligt rullstolsvänlig.

Men när jag sitter där och ska ha tag i en pappersbit, då får jag sträcka mig så att jag nästan trillar i golvet. Och då undrar jag hur folk som är lite mer småväxta gör, själv är jag åtminstone av någon sorts medellängd och vad beträffar armarna brukar mina kunna platsa som ”kalasarmar” – alltså sådana som når det man verkligen vill räcka.

Har verkligen ingen begåvad uppfinnar-Jocke kunnat kläcka idén till en hållare som går att placera lite annorlunda? (ibland har någon hängt rullen direkt på de fällbara stödhandtagen). Har ingen rörelsehindrad vrålat av ilska? Är det alltså bara jag som är missnöjd – ja, i så fall är det väl skit samma, vilket måste vara ett lämpligt uttryck i sammanhanget.

Då har jag ändå inte sagt ett pip om hur det känns när man äntligen lyckats fånga upp den där eftertraktade pappersfliken. Som i nästa sekund dalar mot golvet som en kvadratdecimeter stor pappersflaga, medan resten av rullen är bergfast förankrad i den där förkättrade hållaren, som kan göra konfetti av hur många meter toapapper som helst.
Om man bara räcker det, vill säga.

Copyright Klimakteriehäxan

När nöden är som störst...

Det händer att man stöter på nödvändiga saker man inte visste att man behövde.
Men i nödens stund uppfinner ju folk ting som erövrar både intresse och marknadsandelar.
Väldigt nödigt folk kastar sig ibland med stor kraft på dörren till toaletten och undgår med knapp nöd (hm) att få dörrhandtaget i näven, eftersom någon redan sitter där och alltså låst om sig.

Nu visar det sig att detta måste hända massor av människor oavbrutet, för annars skulle väl ingen ha kommit på det nya toalettdörrhandtag som jag råkade på när jag besökte ett nyinrett och flott kontor nyligen.
Den som går in på toaletten där och låser sänder nämligen en väldigt tydlig upptagetsignal till omvärlden: hela handtaget lyser rött. Och blir förstås grönt när dörren låses upp igen. Idiotsäkert.

Att broderi är en konstart som inte direkt lockar några tonåringar nu för tiden, det visste jag. Men att man nu gör reklam för broderiartiklar genom att erbjuda ett speciellt framtaget headset för skumögda men syglada damer, det var en nyhet åtminstone för mig.
Något som heter Lilla Broderiklubben och erbjuder prenumeration på regelbundna garn- och tygpaket med åtföljande mönster lockar med extrapris på ett sådant hjälpmedel. Fyra olika styrkor på förstoringsglaset medföljer, och den tant som nappar kommer att likna en lustig insekt med den gröna plasttiaran på skallen och förstoringsglaset nedfällt i pannan. Piffigt!

Men alla goda ting är ju tre.
Därför vill jag gärna slå ett slag för fodralet till vinflaskan.
Först det glittrande flaskfoder som passar på en vanlig 75 cl vinflaska. Finns att få i såväl silver- som guldfärg och är behängt med glasprismor i olika kulörer, allt efter tycke och smak.
Be mig bara inte förklara nyttan av denna hushållsartikel.

För den mer jordnära och foträta människan kanske ändå varianten i tovad ull passar bättre. Detta flaskfodral kostar betydligt mer än de vinsorter jag brukar inhandla, men kanske är det främst för oss med billiga flaskor där hemma? Med fodralet på vet ju inte gästen hur fint eller billigt vin som bjuds. Men nödvändigt?
Är man vinnödig går det ju jättebra med flaska utan såväl glitteröverdrag som yllefodral. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan