söndag, december 09, 2007

En vit jul – i vårt minsta rum

UPPDATERAT IGEN - NU ÄR PROBLEMET LÖST!
Scrolla ner får du se!

Det finns något vi alla gör men aldrig pratar om.
Vi går på toaletten.
Men det är inte själva fekalierna, avfallsprodukterna, och våra relationer till dem som jag tänkte avhandla.

Nej, det är det där med papperet.
Och nu tänker jag mest på de där toaletterna som är mer eller mindre offentliga. Där man av fruktan för att folk ska stjäla med sig rullar hem (jo, det händer, jag har det från säker källa!) har installerat tunga jätterullar inkapslade i metall- eller hårdplastcylindrar, som låses med nyckel. Speciellt har jag lagt märke till modellen Catrin, undrar väldigt mycket vad den stackars damen gjort för ont för att ha fått ge namn åt denna helvetesuppfinning.

Nu är det nämligen så, att en pappersrulle i det där formatet av nödvändighet blir ganska tung. Och toapapper är, också av absolut nödvändighet, relativt tunt och – i bästa fall – också mjukt. Vilket är två faktorer som samverkar till att samma papper inte håller att dra särskilt hårt i.
Men på grund av rullens vikt måste man ta i lite för att få ut en pappersremsa.
Nio gånger av tio går den av.

Där sitter man på ringen som är på väg att ge baken en tydlig änd-ring, eftersom besöket blir ganska långvarigt. Flinka fingrar kryper in i Catrin och fiskar.
Jo! Där! En lös flik!
Med all koncentration man är mäktig fångar man den lilla fliken. Drar.
Ritsch.
Ut kommer en tre centimeters pappersbit.
Nytt försök. Med den synnerligen onaturligt krökta armen försöker man snurra lite på rullen, få ett bättre tag om en längre pappersbit.
Ratsch.
Där kom den. En flisa.

Nästa försök får en nästan att ramla av stolen medan armen liksom växer in i plåttrumman. Plötsligt finns över huvud taget ingen lös bit alls. Rullens yta är som plastad, alldeles jämn, inget sticker ut. Snurrar jag den åt fel håll? Byter riktning. Ingen effekt. Tills plötsligt - aj!
”Drag ut, vik och riv av mot den tandade kanten” stod det förr på tejprullarna. Likadan kant, fast hårdare och vassare, har Catrin och hennes gelikar. Alltså är det lätt att riva sig, till och med så att blodvite uppstår.
Men papperet? Det blir inte bara ritsch, inte bara ratsch, det blir minsann filibombombom också.

Kampen fortsätter.
Minibit efter minibit dalar sakta mot golvet medan klockan går och benen domnar.
Den motspänstiga toarullen, som naturligtvis, det förstår man efter några sådana här duster, är väldigt ekonomisk, vägrar envist att låta sig berövas på en obruten halvmeter. I värsta fall har det blivit köbildning utanför dörren, någon svär ilsket över hur lång tid folk kan ta på sig för ett enkelt toalettbesök.

Just innan båda benen somnat för gott gör man det enda möjliga: sträcker sig än en gång utöver sin möjliga räckvidd, med risk för muskelbristningar, och lirkar ut ett par pappershanddukar ur behållaren vid handfatet. Men då handlar det om ren tur.
För inte sällan är pappershanddukarna ersatt av en sådan där varmluftsmaskin. Till absolut ingen nytta i den prekära situation toabesökaren befinner sig i.

Det finns egentligen bara ett botemedel mot detta elände: att alltid bära med sig ett rejält paket pappersnäsdukar, som vore man på utflykt i vildmarken eller på enklaste typ av matställe i något utvecklingsland.

När man sedan äntligen kan kliva ut ur detta husets allra minsta rum lämnar man i ren och skär ilska efter sig en liten vit driva av pappersbitar på golvet, toapapperskonfetti à la Catrin.
Men det är klart, så här i juletider kanske det blir den enda vita driva man får se. Om vi ska ta det från den positiva sidan, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING
Hur det kan gå när tomten hamnar i samma prekära situation kan ni se med den här klickningen - och samtidigt få en förklaring till hur det kan komma sig att just ditt barn inte fått svar om önskelistan från tomtefar...

NU HAR PROBLEMET FÅTT SIN LÖSNING!

Ju enklare desto simplare.
Den här bilden tog jag ikväll inne på en toalett på jobbet. Någon har uppenbarligen retat sig på samma sak som jag - en liten vit pappersdriva låg förstås där på golvet - men inte låtit saken bero utan i stället skridit till handling.
Knutit ett enkelt papperssnöre genom hålet i rullens mitt och helt sonika hängt upp alltihop på befintlig klädkrok.
Där fick allt Catrin och hennes jämlikar något att fundera på.
För den här toapappershållaren, den fungerar!

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. Haha :-)
    Varför, varför...har de gjort denna hemska konstruktion och varför måste den heta som jag?
    Hade en gång en Egyptisk brevvän som skickade mig en gyllene tallrik att hänga på väggen...med mitt namn på. Fast han hade missuppfattat min handstil eller nå´t
    Det stod Latrin...
    Det toppar ändå toarullen ;-)
    Ha en riktigt bra start på veckan!

    SvaraRadera
  2. Anonym3:11 em

    F´låt om jag låter förnuftig - det är absolut inte ett av mina karaktärsdrag i vanliga fall :o)
    och resten beror ju på hur bråttom man har.
    MEN - visst lägger du väl ut papper runt hela sitsen innan du sätter dig ner på offentliga toaletter och gör det som måste göras??!! Vem som helst kan ju ha suttit där innan du kom.
    SÅ - om du inte har skit-bråttom (excuse the pun!) medan du drar ut sitsskyddet drar du lätt ut det antal toapappersbitar du anser att du behöver, beroende på om det är number one eller number two som ska göras, och har allt inom bekvämt räckhåll när den stunden kommer. Lätt som en plätt och inga sendrag eller andra åkommor.

    Och till stackars Catrin: så lätt det blir fel när man stavar ett ord:
    Ta bara en vokal som gör ordet cAjones (lådor) till cOjones (helt otänkbart i en dams mun)och ändå ibland slinker ut om man pratar på spanska.
    Hoppas tallriken var fin ändå :o)
    KULSPRUTAN

    SvaraRadera
  3. Haha! Igenkännande skratt är alltid bäst.

    Och det tips jag hade, har du själv kommit på. Jag har ofta allergisk snuva och därför alltid en pappersnäsduk i fickan...

    SvaraRadera
  4. http://hannelesparadis.blogspot.com/7:15 em

    Inte nog med det, speciellt i handikappstoaletter är Catrin så långt i från att man måste vara en mycket vältränad akrobat för att nå rullen...

    SvaraRadera
  5. Risken finns8:01 em

    Äntligen en blogg som inte väjer för de tunga ämnena.

    SvaraRadera
  6. Nina på Johangården8:08 em

    Så sant, dessa jädra toalettpappershållare!

    SvaraRadera
  7. Stackars Catrin...det är ju inte hennes fel att folk stjäl. Men varför i allsin dar toapapperet måste vara så tunt det förstår inte jag heller.
    Annars borde damen heta Katrin, jag bodde granne med henne några år i min ungdom. Hon kommer från Mariestad, och stavningen är väl ett dåligt försök på att internationalisera henne.

    SvaraRadera
  8. Handikappstoa - absolut, Hannele, det är ännu värre, om man inte har armar som en orangutang! Till Risken finns vill jag bara säga, att någon måste ju göra skitjobbet - eller hur?
    Kulsprutan, sitsskydd - du menar i separat behållare? Sällsynt. Det handlar om samma papper och exvis på jobbet där det städas stup i ett känns inte det behovet överhängande. Catrin får kanske börja stava Katrin i stället då? Menar Malou alltså att mojängen kommer från Mariestad??

    SvaraRadera
  9. Göran1:16 fm

    Ja och som ni alla förstår är dessa apparater ännu mer obekväma för oss som av olika anledningar föredrar att göra vissa saker i stående ställning. Man måste då först komma ihåg att böja sig ner, vrida in sin arm och slita fram en liten lagom pappersremsa. För det blir mycket bökigare om man har glömt det innan. (Tänk själva)

    SvaraRadera