Nu ligger Lucia i startgroparna på allvar.
I Barndomslandet var det en självklarhet att alla flickor skulle vara med i det traditionella luciatåget i kyrkan.
Första året jag deltog var jag för liten för att hantera ett endaste levande ljus. Då fick man heta ”blomsterflicka” och gå före Lucia med en liten bukett i handen.
Sedan avancerade jag till tärna, med glitter i håret och sångtexterna präntade på den till fusklapp förvandlade ljusmanschetten i papp, urklippt ur en gammal tårtkartong.
Men alla ville ju helst vara Lucia, få bära kronan med de levande ljusen, lingonriset och ett evigt stearindroppande som trängde igenom skyddsduken och klistrade fast håret på skulten, till stort förtret.
Dit kom jag dock aldrig, hur gärna jag än ville. Var väl för rund, med glasögon, och rakt hår till råga på allt...
Stjärngossar hade vi inga, av den enkla anledningen att inte en enda kille anmälde intresse. Tomtar och pepparkaksgubbar kom till på senare år.
Ja, att lussa var en absolut enkönad företeelse. På sätt och vis var det kanske tur.
För tanten som organiserade alltihop, övade sånger med oss, inspekterade särkarna och knöt om de röda midjebanden om snibbarna var olika långa, hon hade tänkt på varje detalj.
En kvart innan högtidligheterna skulle börja fanns vi alla startklara på orgelläktaren. Kyrksalen var oftast fullsatt långt tidigare – denna begivenhet skulle ingen missa.
Då kom pottan fram.
Och i hela den tysta kyrkan, som hade rätt bra akustik, ekade tantens teaterviskning glasklart :
-Nu ska ni kissa, flickor! Ni har väl kissat? Alla måste kissa!
En efter en hissade vi upp kläderna och satte oss på den vita porslinspjäsen, vars kalla kant blev allt varmare medan kön blev kortare.
Stjärngossar skulle ha komplicerat sitautionen.
Det var absolut ett klokt råd hur som helst, värt att lyda även för dagens luciabrudar, men kanske sköts det lite mer diskret nu för tiden.
Fast ett bra tips är det. Tro mig, jag har lusse-erfarenhet!
Kissa först, tjejer! Annars kan det bli jobbigt att ta sig igenom hela köret, från inmarsch till utmarsch. Och de där nattliga fjäten kan bli onödigt tunga.
Trevlig Lucia!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Ja... vilken underbar berättelse!
SvaraRaderaAck, forna tiders sångfröknar, för det brukade ju vara dom som organiserade hela köret...Nu vet jag inte om jag är äldre än dig, men jag fick inte ens vara tärna. I min skola skulle både Lucia och tärnor vara blonda och ursvenska. Jag fick bara lussa för farmor, och släpades på spårvagn genom Göteborg tidigt i ottan!
SvaraRaderaPå min gymnasieskola införde man tidig frukost för den lussetågande kören. Det hade varit lite för många avsvimmade tärnor under årens lopp, men frukosten avhjälpte problemet!
SvaraRaderaHär är en som inte ens var lämplig för uppgiften som tärna... de skulle vara blonda och inte var jag blond inte.
SvaraRaderaHärlig berättelse.
Tiderna aendras tydligen. Naer min dotter kom till Sverige i 1976 (tvaa aar efter mig - naer jag vael vunnit byrokratikriget med den da kommunistiska polska regeringen) var hon 8 och hade ljust kastanjefaergat haar (jag aer ljusblond, men hennes pappa var inte det), men hon blev vald till Lucia redan foersta aaret - varfoer? hon hade den baesta, starkaste saangroesten och vaegrade sjunga om hon inte fick vara Lucia.
SvaraRaderaTja, vår blonda långhåriga son var lucia på skolan,
SvaraRaderasjälv var jag stjärngosse på jobbets luciatåg - och lucia var en lång korthårig lång man...
Lol, Hannele tar priset :-))) !
SvaraRaderaJa på jobbet kan lussefirande verkligen ta sig egna uttryck och bli rätt kul, fast tokigt, också (ni har kanske läst min post från tidigare med rubriken "Sänkta Lucior och andra ljushuvuden"?) Etiketten "lucia" funkar förstås!
SvaraRadera