tisdag, december 11, 2007

Att göra ingenting

Ser mig om på bussen.
Folk fingrar på sina mobiler, ringer de inte så sms-ar de eller surfar. Någon i yngre årgång är helt absorberad av ett dataspel i fickformat.
En dam tuggar energiskt på en penna medan hon funderar över vad ”kan lossa nipplar” på sju bokstäver kan bli i ett korsord där det redan är kladdat en hel del både lodrätt och vågrätt.
En ung man är försjunken i ett sudoku med etiketten ”svårare”. Det går framåt.

Andra bläddrar i en tidning. Några pratar med varandra, lite väl högt och lite väl privat för att omgivningen ska känna sig helt bekväm, men ändå.
Alla verkar göra någonting, ingen verkar göra ingenting.
Varför är det egentligen så?
Måste vi alltid göra någonting?

Kommer ihåg hur det kunde se ut förr i världen.
När folk slog sig ned i en hopsjunken fåtölj eller en knirrande gungstol, tog ett djupt och rofyllt andetag och sedan ...
... sedan rullade han eller hon tummarna.
Och det fanns två alternativ: motsols eller medsols.

Jag testar. Jo men visst! Först medsols ett tag. Sedan byter jag riktning.
Och känner hur lugnet sänker sig, tummarna snurrar lent och lydigt kring varandra, frid råder, tankarna får flyga fritt.
Vi borde ta upp tumrullandet igen.
Kalla det för handarbete om du behöver en ursäkt!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Tack! Du skriver så trevligt om det jag tänkt på många gånger. Det är nästan lite fult - eller suspekt - att inte göra någonting. Det är bara i bloggen jag törs erkänna att jag ofta (varje dag) lägger mig på soffan och tittar på molnen/ett ljus och slocknar bort en stund. (Obs! Helt brandsäkert!)

    SvaraRadera
  2. Matildas fikarum9:31 fm

    Jag övar mig ständigt på att göra så lite som möjligt. Så stressad som jag var förr vill jag ALDRIG bli igen! Nu njuter jag av bussresor och sitter och filosoferar och ser ut genom fönstret. Man kan bli stressad av att läsa också.

    SvaraRadera
  3. Anonym2:52 em

    Det påminde mig direkt om Morfar Gustaf som ofta rullade tummarna. Han blev 98 år gammal och gick i pension långt innan dess förstås(han var stationsinspektör i Gysinge).
    Grejen var att han alltid var uppe med tuppen - även efter att han jubilerats - högg och staplade ved, ordnade med trädgård och övrigt som behövdes, med avbrott för lunch 11.00 prick, ofta med en säjer en liten nubbe eftersom lunchen ofta var strömming eller sill med potäter och nubben behövdes som hjälp med matsmältningen. Sedan fortsatte hann att "pyssla" med diverse göromål tills det var dags att börja tumrullandet i just gungstolen vid 16.00-tiden. Han rökte gärna en pipa också, men bara en om dagen.
    Han var världens bästa morfar (jag förstår att jag självklart får kritik här :o)
    Kan tumrullandet bero på att han redan gjort sitt arbete, ofta i kontakt med naturen och visste att han nu lugnt kunde slå sig ner och "göra ingenting"?
    Med tanke på Bloggblads & Häxans arbetsbörda kan jag förstå om man förmodligen kan tillåta sig att ta en stund på sofflocket när man vet att man gjort sitt?!

    F´låt om det här blev l-å-n-g-t. Och nostalgiskt.

    KULSPRUTAN

    SvaraRadera
  4. riskenfinns.se5:26 em

    Det är en svår konst att göra ingenting. Det är en sysselsättnig som kräver avprogrammering och nytänk.

    Höll på att bränna ut mig totalt för några år sedan men tog mig tillbaks efter sjukskrivning för R&R enligt läkares ordination.

    Aldrig att jag leker Bror Duktig igen. Trycker det för mycket går jag in i viloläge och ägnar mig åt min hobby. Sitta på ett fik med en java, block och penna och iaktta livet som snurrar förbi.

    SvaraRadera