lördag, december 15, 2007

Bokfemman: Bra böcker - och dåliga

Det finns oändliga mängder av fantastiskt bra böcker.
Inget liv är långt nog för att man ska hinna läsa dem alla.
Men det finns naturligtvis också väldigt många böcker som INTE är bra, som aldrig borde getts ut.
Eller hur?
Nja, det där är kanske inte så självklart som det först kan låta.
För det handlar ju trots allt om tycke och smak. En bok som fått mig att gäspa redan på sidan 14 kan helt ha fascinerat en annan läsare, och den roman som jag knappt kunnat släppa fast klockan dragit mot gryning, den kan en annan människa bara sucka över.

Bokfemman, en återkommande ”bloggstafett” ska denna vecka bestå av en lista på de fem sämsta böcker man läst 2007. Svårt!
Faktum är, att med åren har jag kommit till insikt om att en bok man inte blivit fängslad av direkt, på låt oss säga de första femtio sidorna, den kan man lika gärna ge upp. Bortkastad tid kommer inte tillbaka.

Annat var det
förr i världen. Jag finkammade först skolbibliotekets hyllor – den speciella, lite dammiga doften bakom skjutdörrarna sitter kvar i näsan som ett evigt luktminne – och sedan blev jag en trogen gäst på stadsbiblioteket.
Min läshunger var i det närmaste omättlig, jag släckte inte ljuset förrän boken slog mig på näsan för tredje gången, jag kunde gå och läsa på väg till skolan (jo visst, en gång gick jag rakt in i en lyktstolpe, det gjorde rätt ont) och när jag åkte buss hängde jag bombsäkert över en bok.
En julafton eller födelsedag utan bokpaket var otänkbar.

Mina urvalskriterier kan jag inte beskriva. Om de nu fanns. Jag gick till avdelningen där det stod Hce för skönlitteratur, tog så många volymer jag orkade bära – och var tillbaka igen för byte och påfyllning bara dagar senare.
Det kunde rent av hända att jag i bara farten läste alla böcker som biblioteket hade av en författare, även om jag inte hade blivit speciellt förtjust i den första jag hastat igenom.

Resultatet blev att jag blev bekant med klassiker som Alexandre Dumas genom hela serien om Musketörerna, Greven av Monte Christo och Mylady. Där gick många nattliga timmar med sömnbrist som resultat. Men jag slukade också Sergeanne Golons Angelique-serie, inbunden kiosklitteratur som på något vis hade tagit sig in på biblioteket.

Sedan högg jag in på rader av svenska framstående författare, bortsett från dem som redan fanns hemma. Jag var en sann allätare. I vardagsrumshyllan stod både Selma Lagerlöf och Ivar Lo, och dessutom en hel del reseskildringar – Sten Bergman, Bengt Danielsson. Den senare hade skrivit en bok som låg framme. Jag högg den. Och hade redan läst ut den när föräldrarna insåg att jag klämt mig igenom ”Söderhavskärlek”. Det var en enda utdragen sexskildring, med ganska noggranna beskrivningar av Polynesiens mest populära samlagsställningar.

Just den boken skulle nog kunna platsa på en lista över oengagerande läsupplevelser. Dit skulle jag också vilja föra ”Portnoys stående besvär” av Philip Roth, ofta hyllad för sin bild av hur det var att växa upp som ung pojke i en strängt judisk familj. Men jag blev bara hjärtligt uttråkad av allt runkande och läste inte ut den.

Fast nu var det ju böcker lästa i år det gällde.
Men sanningen är, att jag alltså nu har förstått läget: det är en absolut omöjlighet att hinna med alla bra böcker som bara väntar på att bli lästa. Inget liv är långt nog för det, det förtjänar att upprepas.
Alltså lägger jag ifrån mig saker som inte fångar mig snabbt. Jag gör mig dessutom av med dem, till Myrorna, på loppis eller så. För även om inte en bok fallit just mig i smaken har jag svårt att bara kasta den – en annan människa kan ju faktiskt gilla den text jag ratar.

Dock har jag läst, och läst ut, en bok i år som jag faktiskt tycker var riktigt dålig. Det var Katarina Mazettis ”Mitt himmelska kramdjur”, och jag la den inte åt sidan av en enda anledning: jag var på resa och kom inte åt någon annan lektyr.
En annan som jag läst till hälften men trots allt kommer ihåg är Helen Fieldings ”Olivia Joules fria fantasier”. Trodde jag skulle få fnissa som med Bridget Jones, men det här var nån sorts korsning av chick litt och deckare, som inte höll måttet.

Som bokfemma
betraktat är två böcker en ovanligt kort lista. Men det får räcka med det. De andra har jag förträngt, och de får ligga kvar där i glömskans mörker.
Trots allt kan historierna jag ratat ha glatt någon annan.

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka här så tar du dig vidare till fler bokfemmor med "dåliga" böcker!
Nästa vecka ska listan bestå av årets fem bästa. Ingen enkel uppgift det heller.

8 kommentarer:

  1. Jag har ju redan anat att vi har en del gemensamt. Men nu fick vi ännu mer...
    Jag var så ledsen den dag jag insåg att jag hade läst alla bibliotekets barn- och ungdomsböcker... en ganska smal hylla på tidigt 60-tal. Då gick jag lös på pappas bokhylla - som inte var så stor den heller (som FA-officer fick man inte äga världslig litteratur, men pappa syndade mot den regeln eftersom han var otroligt läshungrig) och så fick jag i mig en del historier som inte var ägnade åt barn. Ivar Lo J skrev en maffig kärlekshistoria där jag lärde mig ett och annat - fast den boken(tror den hette Lyckan?) läste jag bara när ingen var hemma...

    Nu när jag skriver själv, törs jag inte lämna ut namn och titlar på böcker jag tycker är dåliga. Inger enda av mina blogginlägg har fått så många sökningar som den ganska fräcka recensionen av Camill*a L*bergs Sten*huggaren.... :)
    Och det är väl inte så bra att såga andra författare friskt när man själv stuckit ut näsan och inte vill ha snytingar...

    SvaraRadera
  2. Anonym6:48 em

    Den sämsta bok jag läst i år, alla kategorier var DaVincikoden. Träiga karaktärsbeskrivningar, en intrig som var genomskinlig nog att vara skrattretande och ett slut som var pinsamt förutsägbart. Den var så dålig att jag var tvungen att läsa ut för att få mina farhågor besannade. Årets bästa, Den unge Stalin av Montefiore. Den vackraste var Stockholmsliv, en fotobok utgiven av Max Ström.

    SvaraRadera
  3. Anonym6:51 em

    Glömde den roligaste. Jpod av Douglas Coupland.
    Så, nu är jag klar.

    SvaraRadera
  4. Ha! Jag visste det, Risken finns! Jag har vägrat Da Vinci-koden!!!! Tvärvägrat! Fast vi har den här hemma!
    Men Coupland är jag inte bekant med. Blir kanske det nu?
    Och Bloggblad: just Lyckan av Ivar Lo tror jag har tjänstgjort som sexundervisning för många!

    SvaraRadera
  5. Anonym9:58 fm

    Bokfemman verkar vara nåt för mig! Det ska jag kolla närmare.

    SvaraRadera
  6. Har försökt både att läsa och att lyssna på daVinci-koden men har inte kommmit längre än två kapitel endera vägen.

    Mazettis senaste var en besvikelse, det håller jag med om. Egentligen är det väl bara böckerna om "Grabben" som är riktigt bra av vuxenböckerna. Sen finns det barn- och ungdomsböcker som är bra.

    SvaraRadera
  7. Anonym3:10 em

    Min läshunger startade tidigt (under täcket med en ficklampa efter släckningsdags) enl föräldrarna.
    Vad man tycker om en bok har väl ganska ofta med att göra var man befinner sig känslomässigt när man börjar läsa boken i fråga?

    Jag är alltid glad för förslag vad beträffar läsvärda böcker. Tack, Häxan et al!
    (Se´n avgör man ju själv).

    Lenas syster

    SvaraRadera
  8. Jo nog spelar dagsformen in alltid! Och Ingela får också medhåll: "Köttvars formler" och "Släkten är värst" har vi haft kul med, till exempel!

    SvaraRadera