Vem skrev Årets Bok? (Jag vet ...)

Det har blivit dags att utse Årets Bok igen. För femte gången ska bokläsare lägga sin röst. Tolv titlar har nominerats, och det är Bonniers Bokklubbar som står för hela härligheten. I år är det kvinnlig dominans bland de deltagande författarna. Mia i bokhörnan undrar i veckans Helgfråga vilken bok av de nominerade jag känner mig mest sugen på att läsa. Så här ser listan ut:

• Brevvännerna, Eli Åhman Owetz (Harper Collins)
• Där kräftorna sjunger, Delia Owens (Forum)
• Bergens stjärnor, Jojo Moyes (Printz)
• Jamåhonleva, Anders Roslund (Albert Bonniers förlag)
• Mitt liv som råtta, Joyce Carol Oates (Harper Collins)
• I oxögat, Ida Andersen (Polaris)
• Ödesmark, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)
• Jägarinnan, Kate Quinn (Harper Collins)
• Terapeuten, Helene Flood (Polaris)
• Nästa!, Nina Lykke (Wahlström & Widstrand)
• Tistelhonung, Sara Paborn (Albert Bonniers förlag)
• Skuggjägaren, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)

Eftersom jag vet att jag nästan alltid sugs in i historier som Joyce Carol Oates berättar så väljer jag hennes "Mitt liv som råtta" (My Life As a Rat). Om hon nu aldrig får Nobelpriset i litteratur kan hon väl åtminstone få äran av att ha skrivit Årets Bok 2020! Plus 30 000 kronor i prispengar.

Bonusfrågan öppnar en liten ventil: Var det någon bok de missade nominera enligt dig? Ja. "Klubben" av Matilda Gustavsson  kom ut i november ifjol, alltså inom tävlingstiden. Och ingen kan väl påstå att den inte uppfyller kriterierna? "Boken ska innehålla en väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö. /.../  Boken ska tilltala en bred läsekrets samt ha en hög språklig kvalitet."  Matilda Gustavsson skrev nog Årets Bok, tror jag. Utan att få chans på priset.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden högst upp från Årets Bok.

Dagens ord 78

MASMA

-Jo då, jag har en. Inte otroligt att du också har en. Men ordet var alldeles nytt för mig, blev tvungen att slå upp det! Det betecknar en liten väska eller ett etui för sysaker: broderisax, lite nål och tråd. Begreppet har samiska rötter. Så nu vet du det också. Och att utöka ordförrådet är ju alltid trevligt! I dessa tider av intensifierat korsordslösande och ivrigt WordFeud-spel kan nya glosor komma väl till pass! (Undrar om ordet blir godkänt i WF? ska försöka kolla det om jag får chansen).

En lama att tacka?

Den står och håller vakt vid min laptop. Jag tror att det är en lama, även om den inte kommit direkt från Anderna till mig (design okänd). Men lamadjur, som kallas Sydamerikas kameler, är duktiga väktare och får ibland jobba som vallhundar, de kan hålla en hel fårskock i schack, har jag läst. Så då ska den väl, om än i keramisk version, kunna hantera en liten dator, som dessutom nästan alltid står still!?

I verkligheten har jag bara sett lamor på håll, ingen har spottat på mig heller, vilket annars kanske hade varit en upplevelse att småskryta om. Dock är det så att anledningen till att ni nu får göra bekantskap med det här i mitt tycke väldigt trevliga djuret beror på att nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge är TACKA denna gång.

Då tänkte jag att en lama av honkön heter som en fårtjej, alltså tacka. Men hur jag än googlar klarar jag inte av att ta reda på om det stämmer. Lamaflickor verkar inte ha någon egen etikett.

Om du som läser detta vet hur det förhåller sig ska jag verkligen tacka för upplysningen. Man vet aldrig när den kunskapen kan komma till pass. Dessutom är det självklart bättre att tacka en gång för mycket än en gång för lite.

Tack för ordet, tack för att du tittade hit, tack för att du läste. Men nu får det vara tackat och klart för denna gång.

En tacka i trä, tänkt att leka på/med, tror jag. Anonym träskulptur som finns i flera exemplar
 vid Hornstulls strand. Påminner om något som jag tyckte var väldigt roligt en gång i tiden:
Far får får får? Nej, får får ej får, får får lamm

Copyright Klimakteriehäxan

Det brinner i bokhyllan

Tisdag och tisdagstrio, med hemvist hos Ugglan & Boken, har denna gång ett brinnande tema, nämligen ELD. Skulle kunna syfta på kärlekens heta låga, kanske? Fast just där hamnade inte jag. Som ni strax märker! Men bokhyllan brinner ändå.

"Det brinner!" av Stefan de Vylder är en reportagebok som handlar om Ljusdalsbränderna sommaren 2018. Framför allt om branden på Nötberget vid byn Kårböle, där författaren har ett fritidshus. Kårböle hamnade mellan tre stora brandhärdar. Dramatiskt! Har inte läst men tänker att jag borde, det var en otrolig pärs som folk tvingades gå igenom. Precis som i Västmanland några år tidigare.

"Låt tistlarna brinna" var Yaşar Kemals debut 1955 och han gjorde succé direkt. Boken följdes av en lång rad romaner, varav tre var uppföljare till den första. Det är en historia om pojken Memet som gör uppror, lite av en turkisk Robin Hood. Boken kommer i ny svensk översättning i maj. Borde kanske läsas om?

Sist i min trio denna gång en film som jag älskade då, för länge sedan. Milos Forman blev den tjeckiska filmkonstens främste representant. I "Det brinner min sköna", som var hans sista i hemlandet (1967) innan han drog till Hollywood, ska brandkåren ha fest men komplikationer uppstår, bland annat eftersom man ska utse ortens Miss Brandkår men det är ont om kandidater ... Underhållande!

Copyright Klimakteriehäxan  

Lidande på hög nivå – man borde inte klaga!

Vi är i Barndomslandet för första gången på två månader. Bestämde oss för att vi helt enkelt var tvungna att titta till huset, spola vatten i rören, plocka nedblåsta grenar (många!) och pyssla om blommorna – där blev det också några offer för coronan, men vad kan man mer begära, växter behöver vatten! Inte mycket att tjafsa om.

Att vi kom iväg är resultatet av ett långt övervägande, men till sist kom vi fram till att det inte är stor skillnad att sitta för oss själva i lägenheten i stan eller om vi förflyttar vår tvåsamhet till huset på landet. Åt drive-thru-lunch på vägen, vilket dels var kladdigare än en matstund brukar vara, dels tog längre tid. Men avståndet höll vi förvisso.

När vi kom fram fick jag i alla fall plocka årets andra bukett vitsippor, en vårfröjd som jag inte vill vara utan. Men de är så gott som utblommade. Blåsipporna missade jag helt.

För att ytterligare visa att jag är en obotlig optimist tog jag med en baddräkt eftersom det varit så soligt ett tag, men i dag regnar det, helt enligt prognosen. Hade iofs inte tänkt bada, men hoppades att man hade kunnat lalla runt på tomten lite lättklädd. Icke. Upptäckte dessutom att jag glömt sminkväskan, men vem skulle notera bristen på ögonskugga?

I väntan på bättre väder såg jag eftermiddagsfilmen som SVT bjuder på i dessa pandemi-tider. "Se upp för dårarna" av (framför allt) Helena Bergström var ett mer än godkänt sätt att få ett par regngråa timmar att gå. Klart underhållande! Finns kvar att se i en månad framåt, här.

Nu sitter jag här vid köksbordet och tittar ut över den skira grönskan. Önskar att hackspetten vore oskadliggjord men det är han inte, fast hålet i huset har ännu inte blivit större sen i fjol. Får väl se hur det går när han får vårkänslor på riktigt ...

Vi stannar inte särskilt länge, dock. Har tagit med mat som räcker några dagar, ska inte in till tätorten och handla. Inte träffa släkt eller grannar heller, lika lite som vännerna i stan. Förstås. Det är så himla tråkigt, det här sociala distanserandet! Men visst, jag vet att jag "lider på en hög nivå". Är ju fortfarande frisk och önskar innerligt att det fortsätter så.
Och du som läser detta: jag önskar verkligen dig detsamma.

Krukväxter mår inte riktigt bra i tider av social distansering.

Copyright Klimakteriehäxan

Sista skyltsöndagen i april

Skylt på plank i parken framför Bofills båge på Södermalm. Och ett budskap som alla kan ta till sig i dessa tider av "social distansering". Jag gör så gott jag kan!

Dessutom konstaterar en klädbutik på Götgatan en sanning: visst är corona smittsamt, men det är rädsla också! Tur att man åtminstone kan glädjas åt maten ... som skylt tre pekar på.
Sista skylten är den vi alla behöver ha framför ögonen länge än. En ständig repris på skyltsöndagar för en tid framöver.

Trevlig skyltsöndag önskas ni alla. BP listar alla potentiella skyltbloggare här, men det kan ibland vara enklare att hitta dem genom att gå till hennes egen blogg och kolla i högerspalten, där färska poster syns.

Copyright Klimakteriehäxan

Skrotade drömmar

Idag har jag gjort mig av med en bunt av mina drömmar.
I många år har jag sparat tidningsartiklar, broschyrer och alla möjliga sorters publikationer som innehållit resetips. Jag hade dem sorterade i plastmappar: Holland, Portugal, Italien, Spanien, Argentina, Sydafrika, Moskva ...

Helt enkelt resedestinationer som jag så gärna ville tro att jag skulle komma till, i en del fall återbesöka. Alla de där klippen har jag stoppat i en låda, som vid det här laget var fylld till bristningsgränsen. Vilket kan ha berott på att de äldsta artiklarna var mer än tjugo år gamla! Men det är ju ett faktum att en stor del av charmen i att resa ligger i planeringen.

Jag började sortera för att plocka bort de äldsta, vars förslag på sevärdheter, matparadis och fyndshopping rimligen hunnit bli helt föråldrade. Men så insåg jag plötsligt det meningslösa i min samling. Visst, den har funkat. Har jag varit på väg nånstans ut i världen har jag letat upp den mapp där aktuellt resmål fanns arkiverat. På så vis har jag exempelvis hamnat på jätterolig krog i Rom, spännande second hand-marknad i London och små muséer som knappt någon hört talas om.

Fast idag verkar det trots allt enklare att gå till datorn och googla, det är ju självklart. Ändå kändes det som att för varje mapp jag tömde gick en dröm i kras. Tror aldrig jag kommer till Sydafrika, när det gäller Latinamerika får jag klara mig med mina minnen. Och tänk att jag inte lyckats ta mig till Reykjavik!

Några någorlunda moderna reportage om de mest närbelägna storstäderna har jag ändå behållit. Ville inte låta alla mina drömmar hamna på skrothögen i ett enda dråpslag! Förhoppningsvis kommer färjetrafiken till Finland igång igen, till Köpenhamn kan man ta tåget.
London vill jag inte heller ha sett för sista gången. Fast i år verkar sådana drömmar inte kunna gå i uppfyllelse.

De holländska tulpanhaven har jag också drömt att se IRL, men där har vi ännu ett
resmål som jag aldrig verkar nå. Tröstar mig med Stockholms tulpaner, förmodligen
 sprungna ur holländska lökar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 77

INFODEMI

-Här ett begrepp som Lena Lind-Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet, språkforskare och krönikör i Svenska Dagbladet,  tror definitivt blir ett av de så kallade "nyorden" när listan görs upp för år 2020. Vi är förmodligen mitt uppe i en infodemi, som betyder farlig, global ryktesspridning. Detta medan alla möjliga etablerade men också högst självutnämnda experter på hälsa, medicin, vacciner och smittspridning poppar upp runt omkring oss, dag efter dag.

Kulturell eller ...?

Fredag förmiddag betyder fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Denna gång med fokus på olika typer av kulturkonsumtion. Se här hur kulturell jag kan verka vara:

1. Vad för slags museum föredrar du att besöka? Konst och design. Men med ett extra krav: det ska inte vara för stort, för då tappar jag sugen.
2. Vilken typ av film ser du helst på bio? Ganska mycket allätare, men jag undviker rymdäventyr och alltför våldsamma och blodiga historier och blir glad om man får vara med om ett lyckligt slut ... gärna med ett skratt på vägen dit ...
3. När var du senast och såg på teater? Usch, det var alldeles för länge sedan. Minns inte ens när eller vad. Egentligen älskar jag att gå på teater!
4. När besökte du senast ett bibliotek? Kort före utbrottet av coronaeländet. Inte vågat mig dit sedan.
5. Var spenderar du helst en kulturell förmiddag? I lagom sol och värme, utomhus, med en bra bok.

Det är fult att peka finger ... men jag log ändå åt den här lilla keramikskulpturen
som jag plåtade i fönstret hos Konsthantverkarna vid Slussen. Pinsamt nog minns
jag inte vem som är upphovsperson. 

Copyright Klimakteriehäxan

Koltrasten är i alla fall jublande glad!

Har för första gången på över fem veckor tagit bussen ner till city. Vi var aldrig fler än sju passagerare samtidigt, satt glest. Det är märkvärdigt med den tystnad och stillhet som råder i stan, i alla fall om man inte stirrar sig blind på några uteserveringar där det ser onödigt fullsatt ut.

På hemväg promenerade jag. Tog Västerlånggatan genom Gamla Stan. Ett pålitligt turiststråk där butiker och fik och matställen ligger supertätt. De ligger där fortfarande, men de är stängda. Skulle tro att ungefär tre av tio hade öppet. Fast kunderna lyser med sin frånvaro. En restaurang skyltade med att man fick äta för halva det pris som står på menyn. Såg ingen vid borden.

Modebutikerna går i konkurs i en strid ström. Flash, MQ, Sörmans har sagt godnatt. Masai är en av dem som går i putten, halva priset på allt. Fler följer.
Rejält deppigt är det, trots att vädret inte kunde vara bättre. Eller jo, det kunde det, för temperaturskillnaden mellan sol och skugga är så dramatisk att det är så gott som omöjligt att vara rätt klädd. Svettigt i solen, huttrigt när man är utom räckhåll för de livgivande strålarna.

Ett glädjeämne har jag ändå på hemmafronten: koltrasten är i sitt esse! Som han sjunger där utanför våra fönster! Helt fantastiskt är det. Så skönt att någon är jublande glad!
Och så kan man ju alltid ägna sig åt helgfrågan från Mia i bokhörnan, som troget levererar varje torsdag eftermiddag, i dag detta: Har du köpt eller fått någon/några nya böcker på sista tiden?

Jo på vägen hem gick jag in i en bokhandel (som tack och lov inte verkade vara konkursfärdig fast vi var nog bara tre kunder där inne) och kom ut med tre pocketar, ni vet, ta tre betala för två. Ett sätt att högtidlighålla Världsbokdagen, kanske? Den infaller i dag.

Det blev hur som helst helsvenskt: Karin Smirnoffs andra bok "Vi for upp med mor", "Kurtisanen" som är sista delen av Anna Laestadius Larssons historiska trilogi och så plockade jag med mig en Carin Hjulström också. Har aldrig läst något av henne. Men nu kanske det blir av.

Mias bonusfråga gav mig skrivkramp. Hon menar, med all rätt, att vi behöver ha lite kul också, trots att så mycket elände pockar på vår uppmärksamhet. Berätta nåt roligt! manar hon. Och då kommer jag plötsligt inte på någonting alls, fast jag vet ju att det finns där!

Copyright Klimakteriehäxan

Allt du behöver veta om humlor

Nyss kom en humla insurrande till mig där jag satt på balkongen. Den kollade mina violer och pelargonior men tyckte tydligen inte att de var bra nog, för snart flög den ut i vårvädret igen.

Rent generellt tycker jag tämligen illa om flygande insekter, de brukar bitas och bygga bon på fel ställen och vara allmänt irriterande. Humlan är undantaget. Den ser ullig och gullig ut, och den verkar så otroligt energisk!

Nu har jag inhämtat lite extra humlekunskap. Som att alla humlor man ser så här års är drottningar. Det är nämligen bara drottningen som övervintrar, resten av hennes släkt dog i höstas. Just nu letar hon efter ett bra ställe att bygga bo i, någon skreva eller grästuva. Sen kommer hon att få en familj på ungefär 500 individer.

En enda humla kan pollinera 1500 blommor per dag, vilket innebär att ett humlesamhälle tillsammans kan pollinera drygt 100 miljoner blommor under en säsong. Däribland grödor vi äter; bär, frukter osv. Tre fjärdedelar av det som odlas inom EU behöver pollineras av insekter som humlor, bin, m. fl. 

Den som har trädgård och vill göra skillnad för bin och humlor kan plantera växter som är rika på pollen och nektar. En enkel grundprincip är att bin och humlor gillar samma växter som vi tycker om, alltså de som doftar och smakar gott, till exempel kryddväxter och bärbuskar. Om man vill hjälpa de nyttiga flygfäna är det också viktigt är att plantera växter som blommar vid olika tider under säsongen så det finns jämn tillgång på mat. Nu på våren är sälgen viktig eftersom den är rik på pollen som behövs när bi- och humlesamhällena ska komma igång efter vintern.

Klöver och maskros är också viktiga, så låt dom gärna frodas i era gräsmattor, och klipp helst inte gräsmattan förrän de blommat ut. Till sensommaren och hösten är t.ex kärleksört, höstaster och ljung välbesökta av bin.

Vi står inför en global insektsdöd, och folk verkar tyvärr inte greppa att detta också är ett hot mot mänskligheten eftersom det i slutändan handlar om vår mat. Hotet mot insekterna är en kombination av jordbruksgifter, förändringar i landskapen som minskar mängden blommande växter, samt kvalster och sjukdomar som sprids på grund av storskalig, oförsiktig och icke ekologisk biodling.

En klockren slutsats är att vi ska fortsätta vara rädda om humlorna vi ser. Om du råkar döda en humledrottning nu så har du alltså minst sagt en negativ inverkan på hur artrik (och vacker) denna sommar kommer att bli, och fruktskörden påverkas också. Så var försiktig!

Och all denna kunskap kommer från humlevännerna Nils Grunditz och Emilia Hilling, som publicerat sitt vetande om humlor på Facebook där jag råkade se det. Det har fått rejäl spridning sen dess!

Min bild tog jag för nio år sedan, så den föreställer inte besökerskan på balkongen tidigare i dag, för henne hann jag inte plåta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den första #metoo-boken kom ut 1982

Jag har tänkt mycket på Torgny Lindgren på sistone. Den gudabenådade berättaren som, med bevarande av västerbottniska vändningar, skrev så många lysande böcker. Han satt sedan 1991 i Svenska Akademien på stol nummer nio.

Året efter Lindgrens inträde kom också Katarina Frostenson in i den illustra församlingen. Vilket rimligen betyder att Lindgren blev bekant även med hennes man, som fått namnet Kulturprofilen – eller Janne Kladd, som Leif GW Persson påstår också varit en vanligt förekommande beteckning på Jean-Claude Arnault.

Torgny Lindgren dog på våren 2017. På hösten det året briserade #metoo-skandalen, med start i Hollywood, USA, och med demonproducenten Harvey Weinstein i centrum. Varken det eller den svenska fortsättningen fick alltså Torgny Lindgren uppleva. Men jag skulle så gärna velat höra honom och hans tankar kring ämnet, kanske också få veta något om hans relation till och syn på Arnault och Frostenson.

Att jag börjat fundera i de här banorna beror på att jag just lyssnat på författarens egen inläsning av romanen "Ormens väg på hälleberget". Den kom ut 1982 och jag läste den när den var tämligen ny. Det är en ruggig historia. Grym, otäck, med empatibefriade gubbar, bara att rada upp de där orden som fyller varje normal människa med avsky. Men det är förstås en fantastisk bok. Och oändligt sorglig.

Nu, nästan fyrtio år senare, ser jag likheterna mellan den fattiga byn i Västerbottens inland i mitten av 1800-talet och Hollywood efter senaste sekelskiftet. Hur män med makt systematiskt utnyttjar kvinnor som är i total beroendeställning, hur omgivningen ser på men ändå tittar bort, hur det etablerade samhället låter övergrepp passera, hur de aldrig anmäls. Här kommer hotet om lagens långa arm från förövaren, inte från offren.

Naturligtvis trodde ingen att Harvey Weinstein "uppfunnit" utnyttjandet av kvinnor. Men att upptäcka att hans leverne skildrats i en svensk roman om livet för nästan tvåhundra år sedan är starkt, och lite överraskande rent av.
Vad skulle Torgny Lindgren ha sagt om #metoo och debaclet i akademien?
Han skrev hur som helst den första #metoo-boken. Och han var definitivt feminist.

Copyright Klimakteriehäxan

Favoriter bland favoriter

Visst får man favoriter när man läser många böcker? Hittar författare vars sätt att berätta går direkt in i en, vars historier är precis lagom originella eller romantiska eller kul eller spännande ...

Tisdagsfrågan ger mig denna gång anledning att gå till bokhyllan och se vilka jag verkar ha tänt allra mest på, eftersom uppgiften från Ugglan & Boken är att få till en trio med favoriter från de tre författare jag äger flest böcker av. Helt klart blir det kvinnliga författare, men konkurrensen mellan dem är hård ... 

En är definitivt svensk, hyggligt välkänd även internationellt i och för sig. Astrid Lindgren heter hon, och jag lyfter väldigt gärna fram den något mindre välkända "vuxenboken" hon skrivit om sina föräldrar: "Samuel Augusti från Sevedstorp och Hanna i Hult". Så varm, så full av kärlek!

Joyce Carol Oates är en av de där obegripligt produktiva amerikanskorna ur vars dator det bara sprutar romaner. "Blonde" är oförglömlig. Handlar om Marilyn Monroes liv och när jag läst den var jag övertygad om att Norma Jean hade berättat alltihop för sin väninna Joyce, så trovärdig fann jag den vara. Fast det är förstås huvudsakligen fiktion, om än på en faktisk grund.

Irländska Edna O´Brien skrev också otroligt flitigt, men böckerna har glesnat med åren - hon blir faktiskt 90 i år, så hon har väl rätt att ta det lite lugnt. Men jag samlade hennes flicköden från "Country Girls" som kom 1960 och framåt genom åren. Nu har jag inte läst henne på länge, men böckerna har jag kvar. Kanske ska jag ta och läsa om "Flicka med gröna ögon" (Girl with Green Eyes), tror att det var den jag tyckte allra bäst om.

Sedan är det naturligtvis också så, att favoritskapet kan flyttas till nya "kandidater". En som kommer att hamna där när hon slutfört ytterligare några bokprojekt är Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria. Har alla de böcker hon skrivit hittills, hon är fantastisk!

Hade jag låtit grabbarna tävla i en egen klass för sig hade Mario Vargas Llosa legat bra till, i strid med en annan latinamerikansk Nobel-pristagare, Gabriel Garcia Marquez, men även Vilhelm Moberg har jag gillat. Dessutom har vi en hyllmeter Ed McBain, eftersom Maken samlat på hans deckare och jag har läst de flesta, tror jag i alla fall. Men nu blev det en trippelseger för den så kallade spinnsidan!

Copyright Klimakteriehäxan

Ont om skyltar denna skyltsöndag ...

Nog vet jag att det är Skyltsöndag igen. Men jag har egentligen inga skyltar att visa, inga originella eller roliga eller ens särskilt intressanta. Det kan möjligen skyllas på att jag på mina dagliga promenader ofta går ungefär samma vägar, så befintliga plakat har jag redan förevigat och publicerat som så många andra bloggare gör, vecka efter vecka.

Fast kan man inte säga att våren just nu sköter sin egen marknadsföring väldigt bra, utan skyltar som människan hjälpt till med? Se bara den vackra lökbacken i Tantolunden (ovan) eller de jätteoptimistiska rosenknopparna på min balkong (nedan).
Allt detta medan ranunkeln fortsätter lysa påskgult.

Och jag fortsätter att "tänka på avståndet" och tar till den "gamla" skylten en gång till, den som har ett budskap om hopp och en bättre framtid.
Märk väl, den bilden/skylten har ingenting med coronapandemin att göra, annat än som en profetia (möjligen) för jag tog den i augusti i fjol.

Copyright Klimakteriehäxan

Vardag i coronans tid

Hej på en lördag! Är det en alldeles vanlig dag? Nej. Det är en dag när coronaviruset fortsätter att hålla oss i ett järngrepp. Även om man är frisk har det där eländet förändrat allas våra vardagar.

Det enda vi verkar ha hygglig tur med just nu är vädret. Jag försöker sno åt mig en timme i förmiddagssolen, uppkrupen i hörnet på vår balkong. Om jag blundar kan jag nästan tro att jag faktiskt fick göra den där trippen till Kanarieöarna eller något annat ställe där solen skiner ofta och mycket. Hade hoppats och sett fram emot det. Tji fick jag.

Vitsippsbacke är en lisa för själen.

Sedan är det blommorna och fågelkvittret som kan skingra de oroliga tankarna. För visst är det så att ingen kan hålla den där oron helt borta? Ska man bli sjuk, hur sjuk blir man i så fall, hur jobbigt blir det inte bara för patienten utan för dennes omgivning? Hur länge orkar vårdpersonalen?

Handtvätt, ja. Avstånd, ja. Som Apoteken påpekar i annons: de kända biverkningarna är milda, det handlar om torra händer och rastlöshet. Har inte åkt buss på en dryg månad (och då var jag nästan ensam), t-bana var det ännu längre sedan jag klev på. Men jag promenerar nästan alla dagar, även när det blåser så det tjuter runt öronen. Och jag har sällskap när jag går ut. Senast har jag promenerat med Tove Ditlevsen och hennes självbiografiska "Gift". Nu Torgny Lindgren och "Ormens väg på hälleberget", det är omläsningar i båda fallen.

Jag håller helt enkelt på att beta av radioföljetong efter radioföljetong, och dessutom radionoveller. Det är gratis och enkelt att ladda ner i mobilen, det är oftast (men inte alltid) bra inläsningar och det är helt enkelt lättare att få ihop de där 10 000 stegen när man har något att lyssna på. En vacker dag kanske jag rentav kommer igång med en eller annan podd.

Noterar också att jag pratar mer i telefon är jag brukar. Och läser dödsannonserna med större intresse ... Mina orkidéer har fått duscha. Tvättskåpet är tomt. Flera fönster är putsade, och utsorterade tröjor i två kassar väntar på transport till någon form av återvinning. Spelar WordFeud vareviga dag, och Cross Boss. Svenska Dagbladet publicerar nu så många korsord att jag omöjligt hinner med dem alla, eftersom jag kanske måste laga lite mat eller tömma diskmaskinen också ...

Det går ju faktiskt ingen nöd på mig, inte alls. Men nog längtar jag efter de där andra, vanliga, omärkvärdiga vardagarna. Längtar väldigt mycket.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen (för andra gången idag)

Under rådande förbud mot att lämna huvudstaden drabbas vi på väldigt olika sätt, alla på intet vis livsavgörande eller ens ett skvatt viktiga. Men att missa blåsipps- och vitsippsbackarna i Barndomslandet har känts riktigt sorgligt ändå. Trodde att loppet var kört.

Nu har jag funnit tröst. På Lidingö fanns den, sluttningen där det minsann blommade både blå och vita sippor, i mängder, precis som på en målning av prins Eugen. Jag klev försiktigt bland de späda örterna och plockade en liten ljuvlig vårbukett som nu står på köksbordet.

Mycket finare blomsterarrangemang finns inte! Och jag brister ut i dagens andra, från hjärtat kända: Äntligen! (Det förra föranleddes av något du kan läsa om i posten strax här nedanför.)

 Copyright Klimakteriehäxan

ÄNTLIGEN!

Äntligen är han invald i Swedish Music Hall of Fame: Povel Ramel, som borde ha varit med i första omgången när man valde musikaliska svenska ikoner att hedra. Det var 2011. Först i dag, i den sjätte omgången, vederfars han äran.

Hur ärofullt det egentligen är kan man faktiskt fundera över, eftersom det tog de så kallade experterna i juryn nästan tio år att komma fram till något som för stora delar av det musikintresserade Sverige framstått som en självklarhet, vilket jag ivrigt hävdat länge.

Vi som växt upp med Povel i öronen och framför ögonen, vi kan inte sluta förundras över hans ekvilibristiska övningar, både vid pianot och i texterna. Själv har jag sett honom i samtliga (tror jag) Knäppupp-revyer, eftersom mina föräldrar alltid såg till att boka platser i Blåstället när det var dags för turné. Att jag fick följa med berodde nog på brist på barnvakt, och det är jag väldigt glad över!

Att sedan få uppleva The PoW Show (med Wenche Myhre) eller Sven Olssons Trio på Djurgårdsbrunns Värdshus, det är sådant man minns i ett helt liv. Vilken spelglädje, vilka nummer han skrev också åt andra –ta bara "Den sista jäntan", ett suveränt stycke för Monica Zetterlund, eller "Håll musiken igång" som han också gjorde med henne. Den LP:n är nästan utsliten, och då är det ändå mitt andra exemplar av samma platta ...

Kanske skulle Povel, om han varit i livet, inte brytt sig ett skvatt om att han fick vänta så länge med den här "upphöjelsen". Men ingen har förtjänat den bättre än han. Som fortfarande, tretton år efter sin död, håller musiken igång för så många.

Copyright Klimakteriehäxan

Resa i bokform

Eftersom vi inte kan resa någonstans för närvarande tycker Mia i bokhörnan att Helgfrågan denna torsdag ska lyda så här: Har du blivit sugen på att resa till ett ställe på grund av du läst en bok som utspelar sig där? I så fall vart?

Absolut! När jag läste "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" av Evert Taube såg jag Pampas breda ut sig för min inre syn. Fast det tog många år innan jag kom iväg till Argentina. Så småningom skulle jag komma att tillbringa mycket tid där, fast inte lika mycket som Evert förstås. Hans prosa glöms bort alldeles för ofta.

Ännu tidigare, i flickboksåldern, läste jag om hur fantastiskt spännande det var att arbeta som "lillvärdinna" på fjällhotell. Klart jag hade velat pröva! Men när jag väl kom iväg till den svenska fjällvärlden visade det sig att vi inte var skapta för varandra.

Har man sedan stiftat bekantskap med Jorge Amado ter sig Salvador de la Bahia i norra Brasilien som ett otroligt lockande resmål, men dit har jag aldrig kommit, trots att jag läst en rad böcker han skrivit: "Dona Flor och hennes två män", "Kapten Aragãos bravader", "Graciela, nejlika och kanel" och  "Guldfruktens land" står här i hyllan. Amado har humor, det bidrar till charmen förstås.
Väldigt länge har jag också drömt om att resa till Island, men det verkar heller aldrig bli av.

En bonusfråga finns också: Vad ser du fram emot? Lätt att besvara: befrielse från coronafasan.

Copyright Klimakteriehäxan

Livat i kul holkar

En favorit i finalen.

Det pågår just nu en tävling om ett SM-guld som jag misstänker går rätt många förbi. Kände du till det svenska mästerskapet i fågelholk? Femton fantasifulla modeller som skapats av kreativa barn och skolungdomar runt om i landet finns att rösta på. Man ska ha bestämt sig för sin favorit senast på söndag, den 19 april. Svenska Naturskyddsföreningen anordnar tävlingen.

En jury har valt ut finalisterna. Alla tävlande holkar är gjorda av naturmaterial, vilket är ett krav för att delta. De ska också uppfylla mått på hål och inre utrymme så att de verkligen kan fungera som bon för fåglar. Humor, fantasi och unik design har också spelat in. 

Att sätta fågelholkar i fokus är lovvärt, och om man kan fås att dra en smula på munnen när man upptäcker dem på en trädstam är det förstås extra plus. Faktum är att jag har plåtat flera under mina promenader runt på Södermalm. Jag visar er några här, har inte en aning om vem som skapat dem. De är så att säga utom tävlan och har inte chans på en medalj, även om man kan tycka att de kunde förtjäna en, om än inte i ädlaste metall. 

Vad de tänkta invånarna tycker är svårt att gissa, men de kvittrar i alla fall snällt. Kanske blir det inflyttning snart? Då kan det bli riktigt livat i holken!

Båda dessa holkar har jag visat tidigare, men det passade med en repris tyckte jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvar bland frestelserna

MUNK är veckans nyckelord när man tittar in hos Sanna som håller i Gems Weekly Photo Challenge.
Låt mig konstatera direkt: jag känner ingen mänsklig munk, har nog inte träffat någon över huvud taget, bara sett på håll. Även om jag alldeles nyss umgåtts med Broder Edvin, en munk som figurerar i kretsen kring den unga Kristin Lavransdotter ... men riktigt bekanta blev vi förstås inte, även om hans roll i romanen inte är oviktig.

Frestande?

Återstår därmed det ätbara alternativet. Knappt har man smällt i sig och smält påskens Jansson förrän nästa frestelse alltså gör sig påmind. Ica har den "goda" smaken att till råga på allt erbjuda de söta bakverken till extrapris, fem munkar för en tjuga. Billigt om man jämför med vad kondisbitar brukar kosta, men det gör dem ju inte till nyttigare föda. Hur som helst är vi kvar bland frestelserna.

Nu är jag inte hysteriskt förtjust i vare sig donuts eller munkar, så chansen att jag ska stå emot är hyfsat stor. Men nog ser de goda ut, nygräddade, försedda med choklad, strössel och vad mer det nu är som man öser över dem, för att locka alla oss som inte har världens bästa karaktär när det gäller att hantera kaloristinna njutningar.

Nyckelorden i den här fotoutmaningen är i år så kallade homonymer, ord som skrivs och uttalas likadant, men ändå kan betyda helt olika saker. I det sammanhanget är just ordet munk ovanligt laddat – en gudstrogen renlevnadsmänniska ställs mot en praktfull, världslig frestelse ... bara att välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Starka flickor vi inte glömmer

"Sara" av Daniel Fyffes.

Starka kvinnor ska väljas ut i denna veckas tisdagstrio, när Knytblusens dag infaller (det gjorde den igår, måndag). En extra anledning att hedra Sara Danius' minne, och kanske slå en knut på något man har runt halsen? Fast hon har ju på intet vis uppfunnit den modedetaljen, men förvisso försett den med en extra betydelse. Minns att jag hade en i rött kring 1980, nu tror jag inte jag äger en endaste liten blus med krage som går att slå en rosett på ... men det får gå bra ändå! Fast det är inte "bara", det där med att få till det snyggt!

Starka bokflickor som gjort stort intryck på mig och väldigt många andra har skapats av Astrid Lindgren. Tillåt mig att bunta ihop Pippi Långstrump, Kajsa Kavat och Ronja Rövardotter till en enda och delad trioplats!

Ester Blenda Nordström lyftes fram i August-belönade "Ett jävla solsken" av Fatima Brenner och det var hon verkligen värd, denna fantastiska tjej som inte skydde några utmaningar alls. Dessutom anses hennes barnboksfigur Ann-Mari i "En rackarunge" delvis ha inspirerat till Pippi Långstrump, och jo, vissa likheter finns absolut.

Kanske är det inte alls korrekt att påstå att Henrietta Lacks var stark, men berättelsen om henne är det på flera sätt. Den cancer hon drabbades av som ung, fattig, svart småbarnsmor kom att bli ett märkligt starkt hjälpmedel i den medicinska forskningen, och Rebecca Skloot som skrev boken om henne har också visat både mod och styrka. Jag rekommenderar å det varmaste "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Vissa avsnitt kan kännas svårbegripliga för oss som saknar medicinska kunskaper, men dem kan man faktiskt hoppa över ... Berättelsen om Henriettas alltför korta liv och kampen för barnen tillsammans med det som hände efter hennes död glömmer man inte i första taget. Faktum är att otroligt många cancerdrabbade är henne stort tack skyldig för förbättrade behandlingar som blev resultatet av forskningen kring hennes cancerceller.

Ett konstverk som gjort för Knytblusens dag: Anna-Malin Andersson
är kvinnan bakom den femtio kilo tunga skulptur i vit italiensk
carrara-marmor som fanns med på Liljevalchs vårsalong förra året.

PS Kom i efterhand att tänka på den här boken! Varje kvinna tillägnas en sida
text och en sida bild/porträtt. Väldigt enkelt språk, förmodligen tänkt att tilltala
yngre läsare. Stor spännvidd mellan "hjältinnorna". Här finns både Zara Larsson
och Elin Wägner, Greta Thunberg och Marit Paulsen, Mia Skäringer och drottning
Kristina. Genomgående fina illustrationer! Omslagsflicka är Alice Babs. Boken
är tryckt 2019, men tulpanerna är av årets modell ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om isolerade författare

"Är det så att alla författare skriver mer nu när de inte får gå ut? Att alla som drömt om att någon gång skriva en bok men aldrig haft tid nu har fått den där tiden? Får vi en manusboom redan efter midsommar i år?
Vad ska alla över 70 göra när de inte får gå ut? Skriva en bok om livet i karantän kanske. Frågan är om det blir böcker om pandemier eller helt andra saker som föds."

-Sölve Dahlgren, författare och chefredaktör på Boktugg.se, funderar över vilka spår den pågående krisen kommer att avsätta i bokbranschen. Jag prenumererar på nyhetsbrevet han skriver, det innehåller en hel del smått och gott och är gratis. Kanske också intressant för dig som läser detta och är intresserad av böcker? Enkelt! Här är länken!

Tydligt skyltat

Vadå geggamoja? I det där lilla huvudet finns ju bara guld! Så att skylta med geggamoja tycker jag blir lite tokigt ... men mitt barnbarn bryr sig inte om såna futtigheter. Inte bekymrar det honom att plåtas med den där mössan för att ingå i bloggprojektet Skyltsöndag heller.

Det där med skyltandet på söndagar, det är det BP som håller ordning på. Klicka på länken och du finner vägen till andra bloggare som gillar att leta skyltar av alla de slag och sorter!

Välskyltat: Två hål i holken, som alltså passar alla ... rökning förbjuden dessutom ...

"Jag längtar till Italien ..." skulle kunna vara bilägarens melodi ... och jag som inte trodde
att man kunde ha Å, Ä och Ö i svenska registreringsskyltar!

 Copyright Klimakteriehäxan