Blogger-expert efterlyses!

HJÄLP! Det har hänt något här, jag har inte en aning om hur och heller inte en aning om hur jag kan återställa bloggens utseende till det gamla vanliga, ett utseende som jag gillat!

Bloggnamn, inläggsarkiv, etiketter - allt "försvann" plötsligt. Det vill säga, det har inte försvunnit, det har bara lagt sig allra längst ner, en evig scroll-längd bort.

Jag måste ha kommit åt något någonstans, klickat i blindo, gjort en ofrivillig layoutändring. Och hur jag än kikar runt ser jag inte var problemet ligger.

Gör du?

Himla tacksam för tips i så fall!

Copyright Klimakteriehäxan

En underbar 40-åring

Nu är det dags för ännu ett födelsedagskalas. Festföremålet fyller jämnt, 40 år närmare bestämt. Men medan andra 40-åringar visar tydliga tecken på att tiden går behåller denne jubilar sin ungdom fullständigt oinskränkt. Och kanske är det åtminstone delvis tack vare all den kärlek som strömmat emot honom alltsedan han såg dagens ljus.

Det är Alfons Åberg som ska firas. 1972 kom Gunilla Bergströms första bok om honom ut. En grabb som levde med sin snälla, piprökande pappa – mamma finns det inget spår av. Allteftersom berättelserna om honom blev fler lärde vi känna hans farmor, ett par kusiner, låtsaskompisen Mållgan, Viktor och Milla, till exempel.

Den första berättelsen om Alfons handlar om hur han ska gå och lägga sig men stretar emot alla pappans försök att få pojken att somna. Och ni vet ju allihop hur det slutar: pappa sover sött, utsjasad efter att ha sprungit alla de ärenden som ett litet barn kan få en förälder att uträtta, i förtivlat hopp om att varje handgrepp ska vara det sista som behövs innan lugnet lägrar sig och vuxentiden inträder.

Tjugofem böcker har det blivit, plus bl a några pysselböcker, alla illustrerade av författarinnan i härlig stil: en blandteknik av teckningar och collage. Och många är vi som kan eller åtminstone har kunnat stora delar av den där bokskatten utantill, efter oräkneliga högläsningsstunder som varit en njutning för både stora och små. Flitigt översatt är han (till 29 språk), fast då försedd med andra namn: Albert, Mikko, Willi, Alfie, Einar. Populär oavsett vad han kallas. Teater har det också blivit, en härlig föreställning såg jag och hade minst lika roligt som ungarna.

Blir då aldrig Alfons Åberg utsliten? Färdig att slänga, ge plats åt nya hjältar i barnkammaren? Nej. Eller jo, förresten. Hos oss blev han faktiskt utsliten. Vi hade honom på vhs-kassett, om någon nu minns den sortens teknik.

För det finns ju en alldeles underbar tv-serie som bygger på böckerna. Björn Gustafsson läser texterna. Det är genialt, det är roligt, det är banne mig åldersneutralt, det är fantastiskt: se bara Alfons trassla med snören i tangotakt! (Bara knyt, Alfons!) Du kan förresten se filmerna här, de sänds på Barnkanalen.

Den där kassetten har spelats upp så många gånger hos oss att bilden blivit nästan färglös, full av repor. Och nu har vi inte ens en fungerande vhs-maskin, om vi skulle få barnbesök – länge hade vi Alfons som barnvakt till gästande ungar medan deras föräldrar satt kvar och åt middag med oss.

Men böckerna, de finns självklart kvar. Hur skulle man kunna skiljas från en vän som Alfons? En sån underbar 40-åring!

Ja må han leva uti hundrade år!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Alfons Åberg födelsedagsfirande inleds den 30 mars då en jubileumsutställning öppnas på Stockholms stadsmuseum. Kulturen i Lund gör också Alfons den äran med en egen utställning. I höst får han ett eget kulturhus i Göteborg. 

Bilden ovan på Alfons är naturligtvis tecknad av Gunilla Bergström och är nu en del av stadsmuseets utställningsaffisch.

Tisdagstema TID

Tiden den bara går och går. Det tänker nog alla på, ganska ofta. Och aldrig tänker jag väl på det mer än när jag ser bilder från när barnen var små. En tid som det är lätt att sakna, samtidigt som det självklart är alldeles underbart att det gått framåt, att de blivit stora och självständiga människor.

Titta bara på den strålande ungen på hennes allra första födelsedag! Det enda ljuset i tårtan - en klockren tidsmarkör - har med åren fått sällskap av fler, men fortfarande är det kul att fira, att baka tårtan, att köpa en blombukett, att klura ut någon present som inte står på önskelistan utan som kan bli en äkta överraskning - något som definitivt blivit svårare med tiden.

Tiden fortsätter att gå, ibland gruvligt fort, ibland slår den liksom av på takten. Ibland hinner vi knappt med i svängarna, ibland stönar vi irriterat över att det inte går fort nog. I själva verket kan vi förstås inte påverka tidens gång ett enda dugg, kalla den för vinter- eller sommartid, barndom eller ålderdom - tiden rår vi inte på, den bara är. Vid något enstaka tillfälle kan det visserligen kännas som om den stannar, i plötslig skräck eller saligt lyckorus, men oavsett orsak går ögonblicket fort över.

Tisdagstemat denna vecka hittar du många lösningar på om du klickar här. Ta god tid på dig vetja! (För du är väl inte av fördröjningstypen "jag ska bara"?)

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommen till Antikrundan!

Inte hör jag till de trogna tittarna när det är dags för Antikrundan i tv. Men om man betänker hur ofantligt många människor som följer serien är det väl inte mer än naturligt att också jag någon gång bänkat mig för att se köerna ringla fram till experterna. Väl framme väntar Domen: är klenoden man vårdat ömt i generationer egentligen skräp? Eller kan loppisfyndet i själva verket vara en sann dyrgrip, som omedelbart bör försäkras för ett sexsiffrigt belopp?

Mina antikviteter är synnerligen lätt räknade: jag har nog helt enkelt inte en enda värd namnet. Visst, jag har äldre prylar med affektionsvärde, men det ger inga poäng bland fyndjägarna. Och dessutom är gränsen för vad som är antikt väldigt flytande, beroende på vem man talar med. Jag hyllar helt enkelt principen att man ska omge sig med prylar man tycker om. Sedan sätter funderingen ”har-jag-råd-med-det-där” vissa naturliga gränser.

Men jag har några gånger funderat kring en tavla som funnits i min familj sedan 50-talet. Den hänger numera i det rum jag fortfarande kallar mitt i Barndomslandet. Motivet är en månbelyst sjö, med blånande mörka höjder vid horisonten. En tall visar sig i profil i vänsterkanten. Månstrålen glimmar nästan elektriskt i vattenytan. Och kronan på verket är, faktiskt, ramen. Den är lila. Jag gillar verkligen detta originella konstverk!

Ofta har jag tänkt att jag skulle ta reda på lite mer om den där tavlan. För en sak är klar: man ska inte utgå från att det som ser ut som Hötorgskonst är utan värde. Tänk om det är så att jag inte alls behöver bry mig om vad det står i det där hemska orange kuvertet! Tänk om hela min ålderdom är tryggad, med en lila ram runt! Tänk om jag kan bada i champagne, äta hummer till frukost vareviga dag! (fast usch så kladdigt med champagne, och tänk vilket magknip den enformiga frukosten skulle ge – men i alla fall …)

Nu har jag gjort slag i saken. Nej, jag har inte kontaktat den där Knutson. Jag vände mig till Kamrat Google. Som naturligtvis vet besked. Konstnären bakom verket heter Jack Ulvensten. Han föddes 1911 i Bohuslän (Uddevalla eller Fiskebäckskil, olika uppgifter) och började måla tidigt, vilket gjorde att han fick ett konstnärsstipendium som förde honom till Paris. Under spanska inbördeskriget deltog han som frivillig, och till Sverige kom han inte tillbaka förrän en bit in på 40-talet.

Då måste Ulvensten ha plockat fram penslar och oljefärger igen. Han målade mest landskap och nordisk vildmark, men ett och annat orientaliskt motiv blev det också. ”Internationellt känd” har han kallats, med separatutställningar i bl a Beirut, Jerusalem och Göteborg. Han lär också vara representerad på olika platser i Mellanöstern – kanske föll konstköparna där för den nordiska mystiken?

Denne konstnär återfinns också i litteraturen. Jacques Werup använde honom som förebild när han 1988 skrev ”Pornografens död” om en målare och hans schäfer Tarzan. Ulvensten förekom också i en tidigare Werup-bok, ”Hemstaden – min malmöhistoria”.

Det var långt efter att min tavla målades, det står 1950 vid den prydliga signaturen.

Nå, är nu detta en dyrgrip, alldeles bortsett från att jag råkar gilla skapelsen?

Ack nej. Tavlor av Jack Ulvensten har legat ute på nätet utan att någon enda människa lagt ett bud. En tavla förefaller ha bytt ägare för 750 kronor.

Resultatet av min antikrunda är alltså nedslående, mitt konstverk inget investeringsobjekt, ingen motvikt till det orange kuvertet.

Kanske är det ramen som är värd mest? Den enda lila tavelram jag någonsin sett! Och den är min!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fotot av tavlan visar bara en del av bilden.

Äntligen! Och visst hörde jag något ...?

Nog har jag väntat alltid, väl medveten om att tiden kanske inte alls är inne. Inte riktigt än. Det ligger ju en och annan motsträvig snöig isfläck kvar och trilskas i skogskanten, det är rätt knapert med plusgrader när solen gått och lagt sig.

Men när jag nu ändå mötte dem - desto gladare blev jag! Riktigt många fanns det dessutom, blå prickar mellan tuvor av gråbrunt fjolårsgräs och torra löv. När jag klev närmare tyckte jag mig precis ana en liten rörelse, som om de stod där och neg lite väluppfostrat, småflicksaktigt, 50-talspräglat. Och visst hörde jag något? Visst var det någon av dem som kunde sin Anna Maria Roos och sa att nu, nu är det vår?!?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag

Det var bloggarkompisen Pumita som kom på det först: att pigga upp en alldeles vanlig söndag med en åtminstone lite ovanlig skylt. Och just den här skylten fick jag ögonen på.

Det är Stor-Stockholms lokaltrafik som löpande brukar informera sina trafikanter om läget på bussfronten så här. I mina ögon var inte just den här formuleringen särskilt upplysande. "Information saknas på grund av uppdatering" - hur tänkte man? Det är väl just uppdateringarna som ÄR informationen!?!

Men så såg jag vad som stod skrivet direkt under och fattade direkt hur det hängde ihop: meddelandet kom från "skaparna av Dumma Mej". Ja men då så, då förstår jag precis ...
Nu skulle det ju kunna hända att du tycker att det är jag som är dum, som väljer att tolka detta budskap så att det ska passa i mitt (och Pumitas) sammanhang.
OK. Det må vara hänt.


Copyright Klimakteriehäxan

Tydliga tecken på en och samma sak

När jag vaknade i morse var det alldeles ljust, trots att jag inte alls hade sovmorgon.

Solen sken. Termometern visade +8 och klara tendenser på att vara på väg uppåt, tiondel efter tiondel (ja vi har ju en ny digital sak ...), mot ännu fler grader, på samma trevliga sida om nollstrecket. Svanparet gav en gås några tjuvnyp och seglade sedan majestätiskt förbi på viken - så förunderligt stora de är, de där vita fåglarna!
Mera vitt i min bild: gott om blommande snödroppar i grässlänten utanför Maria Magdalena kyrka. Första varningen för pollen har gått ut till de (stackars) allergiska.

De betydligt mindre fåglarna kvittrade. Folk lät mössor glida ner i sina väskor, knäppte upp flera knappar i jackorna. Vintercyklisterna har fått sällskap av hjälmlösa sommartrampare. Och almanackan visar att Vårdagjämningen, den passerade vi redan igår.

Alla dessa iakttagelser är omisskännliga tecken som bara kan betyda en enda sak: våren är här. Koltrasten tar säkert ton vilken dag som helst för att sätta det definitiva utropstecknet: det är VÅR!.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SNABB

Visst har du också hört uttrycket "snabb som en ekorre"? För det går verkligen undan när sådana små rackare är ute och rör på sig. Själv minns jag söta ekorrar från Barndomslandet och har egentligen bara varma känslor för dem, men jag har senare tvingats inse att andra snarare betraktar dem som råttor, hur gulliga de än kan tyckas vara.

Jag kom till Boston för ett par år sedan och blev helt betagen av ekorrarna i stadens parker - en uppfattning jag alltså fick bakläxa på så småningom. Men jag skulle prompt fotografera dem, skadedjur eller inte. Vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort. Till sist fick jag några ganska bra bilder och nöjde mig med det, efter att ha rusat kors och tvärs över höstlöven i jakten på en ekorre som gick att fånga på bild.

Väl hemma igen tog jag upp mina bilder på datorskärmen. Och började gapskratta alldeles för mig själv. För min allra bästa ekorrbild, det var en som naturligtvis måste betraktas som fullständigt misslyckad. Det är den bilden du ser här. Snacka om SNABB! Det är också veckans tisdagstema, som bjuder på vägen till fler (ekorr)snabba fotografer och deras lika snabba bilder.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Jag har skrivit om min Boston-utflykt och publicerat bilden tidigare här, så ni får alltså nöja er med en repris - men en bättre illustration till ordet snabb har jag inte!

Kulturtanten - värd ett tack

Nu har vi fått det.

Ännu ett förbjudet ord. K-ordet. Åtminstone om man ska tro en av våra stora morgondrakar.

Först idag har jag insett hur "fult" det är. Har hittills inte reagerat nämnvärt på benämningen ”kulturtant”, mer betraktat det som ett konstaterande: det är damer i mogen ålder som bär den svenska kulturen på sina axlar, som finansierar den med sina inköp och håller den vid liv med sin kreativitet. Samt uppvisar de ibland vissa gemensamma yttre drag.

Själv passar jag åtminstone stundtals och fläckvis in i beskrivningen: jag köper böcker, jag går gärna på bio och teater, jag klämmer in ett och annat museibesök (rätt få, det ska erkännas). Och jag ler förstående åt medsystrar utanför provhytten hos Gudrun Sjödén eller Olars Ulla, butiker där kulturtanter gärna ekiperar sig, i alla fall om det är rea. Följer någon teve-serie som åtminstone vid första anblicken inte verkar direkt fördummande. Tror att korsord hjälper till att hålla hjärnan igång. Skulle gärna anmäla mig till en ny språkkurs om tiden medgav. Gillar förekomsten av bibliotek.

Att kulturtanten intar den betydande roll hon faktiskt har i samhället är verkligen ingen överraskning, men idag ägnar Dagens Nyheter ett helt uppslag åt henne. Tidningen har bett några kändisar att karakterisera huvudpersonen. Horace Engdahl (författare och Svenska Akademiens förre sekreterare) säger att hon har ”nått en viss mognad och kan intressera sig för något annat än sig själv”. Kulturministern vill byta beteckning och kalla damerna för ”traditionsbärare” - jaha, det låter finare då kanske?

Kolumnisten Åsa Beckman lovar att aldrig mer använda K-ordet, vare sig överseende, skämtsamt eller ömsint, skriver hon. Detta trots att hon konstaterar att det handlar om ”bildade kvinnor som på ett fantastiskt sätt fortfarande är intresserade av sig själva och av omvärlden, till skillnad från sina ofta gubbsura män”.

Är det alltså dags att gå i Beckmans fotspår (som hon tycks önska) och ta avstånd från kulturtanten, åtminstone som språklig benämning? Tja, det får väl var och en bestämma alldeles själv – kulturtanter klarar att ta tuffare beslut än så.

Samtidigt kan man konstatera att om man söker efter den svenske kulturfarbrorn bör man börja leta i Göteborg. Enligt den statistik DN redovisar är männen där flitigare besökare såväl på teater som på biblioteken, jämfört med stockholmarna. Fast skillnaden är ändå marginell. Det ÄR kulturtanten som styr!

DN:s Martin Röshammar slutar sin artikel med att konstatera: ”En sak är säker: Sverige skulle vara ett bra mycket fattigare kulturland utan kvinnorna i publiken, utan sina kulturtanter. Så vad säger man? Mitt förslag är: Tack.”

För all del. Väl bekomme, säger vi. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artiklar i ämnet finns inte (ännu) att läsa på nätet.

Den sextionde reprisen

Att gå på bio tillhör livets goda sidor. Film är faktiskt bäst just där, det är en reklamslogan jag ställer upp på. Men visst, det sänds film i teve oavbrutet och det har ju sina fördelar: redan betalt, kräver ingen förflyttning, billigare godis, förhoppningsvis ingen som med hög röst löpande kommenterar händelserna på duken, nära till sängen när creditlistan rullat ut.

Och vissa filmer betyder förvisso också att livet får en positiv liten knuff framåt. Feelgood, romcom, alla de där etiketterna som hjälper den som vill undgå för mycket ond bråd död eller för djupa känslosvackor, kan åtminstone i min värld inte bara ses utan rent av ses igen. "Sunes sommar" är ett lysande svenskt exempel som tål repris på repris, med humörhöjande effekt varje gång.

Förr i världen, när jag var en riktigt flitig biobesökare, hände det förvisso att jag såg om en och annan rulle. Den franska ”En man och en kvinna” kunde jag så småningom redogöra för i detalj, scen för scen. Medan barnen var små blev det repris på ”Djungelboken”, ”Svärdet i stenen” och ”Robin Hood”. Men på senare år är filmerna jag sett mer än en gång tämligen lätt räknade. Det blir ”Pretty Woman” som jag ofelbart fastnar i när den går på en eller annan teve-kanal. ”Notting Hill” händer samma sak med. ”Mamma Mia” såg jag också om, liksom den första filmen om Bridget Jones. Kul alltihop!

Ibland dyker gamla titlar upp i tv-tablån, filmer som jag sett och blivit väldigt förtjust i. Fast jag är försiktig här: ska den verkligen hålla, så långt efteråt? Jo, ”Te med Mussolini” gjorde exempelvis det, liksom ”En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Och tyska ”De andras liv” lovar jag att se igen om jag bara upptäcker att den sänds. Den är fantastisk! Sedan finns det filmer som varit nästan olidligt bra men som jag ändå tvekar inför eftersom ödena som skildras gör direkt ont i hjärtat: ryska ”Brända av solen” är en sådan, ”Bonnie och Clyde” en annan.

Ingen film har jag nog sett mer än fem gånger, hur jag än rannsakar mitt minne. Men det visar sig, att så agerar inte nutidens cineaster. På Högskolan Dalarna har medieforskaren Tomas Axelson gjort en undersökning över hur folk ser på film  idag. Försöksgruppen omfattar visserligen bara yngre personer, mellan 20 och 35 år, så visst kan det vara en generationsgrej – men jag häpnar ändå över resultatet.

Axelson har kommit fram till att det har utvecklats ett helt nytt sätt att använda film. Många sätter helt enkelt på en dvd varje kväll, som ett sätt att gå ner i varv, få en godnattsaga för vuxna. Och det leder till att bland dem man intervjuat finns det folk som sett om en och samma rulle inte tio eller tjugo gånger – utan SEXTIO!

På listan över mest sedda titlar finns några som också jag är bekant med: ”Indiana Jones”, ”Fucking Åmål”, ”Amelie från Montmartre” och bland dem jag redan nämnt ”Notting Hill” och ”Mamma Mia”. Men andra har jag hört talas om utan att ha stiftat närmare bekantskap: ”Avatar”, ”Pulp Fiction” (den undvek jag mycket medvetet), ”Star Wars”, ”Gladiator” och ”Sagan om Ringen” (läste inte böckerna heller ...)

Och hur jag än grubblar kan jag omöjligt komma på en enda film som jag skulle kunna tåla den sextionde reprisen av. Faktiskt inte ens den tjugonde, tror jag.

Risken finns att detta bara är (ännu) ett ålderstecken.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomas Axelson talade om sin undersökning när han medverkade i ett seminarium på Meg 2012, Mediadagarna i Göteborg. Hela seminariet som har rubriken "Det handlar om att beröra, inte störa" kan du se här. 45 minuter långt.

ÖVERGIVET - Veckans fönster

Om jag någonsin sett ett övergivet hus är det detta. Så ödsligt, så trist, så otjänligt, så bortglömt, så nästan övervuxet av grönskan. Vad har utspelats där inne, bakom de numera glaslösa fönstren? Familjelycka? Tragedi värdig att inspirera Joyce Carol Oates till ännu en roman om människor som levt på livets skuggsida? Jag har verkligen inte en aning.

Bilden tog jag för ungefär två år sedan, i Saskatoon i Kanada. Och det här huset var inte det enda övergivna. En hel liten by var förvandlad till en spökmiljö, värdig en rysarrulle på bio.

Och när temat för Veckans fönster proklamerats gick mina tankar direkt till den här platsen, så ödesmättad, så sorglig. Samt, som alla nedslitna och ruinartade motiv, så vackert på ett oförklarligt sätt. Kanske är det lugnast att inte veta svaret på frågorna om vem, när och varför. Man kan bara hoppas att de som övergav huset och platsen gick mot en ljusare framtid - och en bostad där fönstren stänger ute vindar, kyla och otrevliga insekter.
Titta efter fler övergivna fönster här.

Copyright Klimakteriehäxan

Dead by April - fast än är det bara mars

Jag har redan gjort min träda-fram-are och bekänt att jag inte är särskilt road av Melodifestivalen. Men inser nu att den sänds parallellt med huvudsändningen i en fullständigt fantastisk för att inte säga omistlig version: teckentolkad. Dessa obegripligt fenomenala tolkar kan uppenbarligen lyfta vilken låt som helst till oanade höjder - observera, jag är inte ironisk! 

Resultatet blir ändå komiskt för oss som är lyckliga nog att ha hörseln i behåll. Men man måste ju få skratta, även åt "Dead by April" även om det känns hotande nära eftersom vi redan är i mars ...

Faktum är att hela finalen finns teckentolkad att se här - de som orkat hela vägen hävdar att snabbreprisen är allra allra bäst!
Och här finns en intervju med den inlevelsefulle teckentolken Tommy Fransson.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett privat projekt för framtiden

Nog har jag undrat mer än en gång. Hur kan det vara SÅ svårt att rensa? Att skiljas från prylar? Att kasta, ge bort, göra vad som helst med – utom att ha dem kvar?

Allt eftersom åren går blir det trängre i skåpen. Dörrar måste stängas med kraft, lådor skjutas in mycket bestämt, garderober hotar att spricka, hyllors innehåll kan förvandlas till rasmassor vilken dag som helst …

Det är väl en rest i våra gener kanske, från tiden när alla var jägare och samlare. Fast deras nedlagda byten och insamlade föremål gick antagligen undantagslöst åt, konsumerades på ett eller annat vis. Så sker inte med de där sakerna som trängs hemma hos mig. Och jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam om att ha överfulla förvaringsutrymmen.

När det gäller kläder finns det en rad ologiska men påtagliga skäl: den där klänningen hade jag vid ett mycket speciellt tillfälle, den där tunikan var väl ett felköp men kanonfin är den ändå, den där skjortan tyckte jag alltid att jag var ovanligt snygg i, de där långbyxorna är sydda av ett tyg som är både vackert och strykfritt, de italienska pumpsen var förvisso lite trånga redan när jag bar hem den, men de är fortfarande en fröjd för ögat … och den där kjolen som i dag är otänkbart att ens försöka stänga, den kanske kanske kanske jag ändå kan komma i igen, någon gång?

Visst är det korkat. Lätt sagt. Och lätt att hålla med om. Men därifrån till att kavla upp ärmarna (ja tröjan de sitter på är lite noppig, men färgen är perfekt, även om den är onödigt tajt över bysten …) och starta grovgörat är det långt. Det händer att jag tänker att nu ska det bli av. Öppnar en garderobsdörr. Bara för att snabbt stänga den igen. Oöverstigligt! Alla besluten, alla ”skilsmässorna”! Så synd att göra sig av med saker som är helt funktionsdugliga, även om nu inte just jag kan ha dem längre!

Nu försöker jag lyssna till min förståndiga sida. Och har inlett en kampanj, om än i det lilla formatet. Jag ska slänga en pryl, stor eller liten, om dagen. Minst.

Hur det går med detta mitt högst privata framtidsprojekt?

Jo för all del. Flera böcker till Myrorna i söndags, en (sprucken) vas till grovsoporna på måndagen, två par noppiga strumpbyxor försvann i tisdags, i onsdags langade jag ett läppstift som var nästan slut, i dag torsdag står jag i begrepp att hiva iväg en bunt (olästa) tidskrifter.

Fånigt?

Visst. Men inte heller Rom byggdes på en dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kvinnors styrka

"I skolan är flickorna bäst, på universiteten har tjejer de bästa betygen. /.../ Kompetensmässigt ligger kvinnorna i fronten och då gäller det att ta vara på det. /.../ Kvinnor förhåller sig till risk mycket klokare än män - det är därför kvinnor är inblandade i mycket färre skandaler. /.../ När kvinnor finns med blir processen mycket mer genomtänkt, mer strukturerad. Det är därför det är viktigt att ta vara på dem i arbetslivet."

- Carl Bennet, en av Sveriges främsta entreprenörer och företagsledare, om sin syn på skillnader mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Han säger många kloka ord i den här intervjun!

Tisdagstema STADSMILJÖ

En spännande stad kan bjuda på nästan vilka miljöer som helst. Stockholm är ju faktiskt en sådan stad. För inte får man några (stor)stadsvibrationer av min bild?! Men den är tagen, visserligen i stor hast, på långt håll och med därmed följande dålig skärpa, men ändå ganska så mitt i staden: du ser bostads- och kontorshusen där borta.

Så när tisdagstemat denna vecka blev STADSMILJÖ tänkte jag att det kunde passa med en lite oväntad syn, nyss inhämtad mitt i vår huvudstad. Som förvisso bjuder på massor av både vackrare och intressantare miljöer - men nu får ni hålla till godo med en gammaldags hästskjuts på Ladugårdsgärde! Fler bilder på andra stadsmiljöer hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Trist slut på en bra utflykt

Kan hälsa så mycket från Sveriges framsida och det alltid trevliga Göteborg. Visserligen bjöd staden på ett väder som man kunde ha klarat sig utan: ena stunden ösregn, sedan snöslask, hårda vindar, sol en kort stund och sedan alltihop i repris igen. Inte undra på att någon tog fram mössa och värmande halsduk åt Karin Boye där hon står i ur och skur!

Det där att ge henne skydd mot elakt väder inträffar tydligen lite då och då. I början av februari hade poetissan en rosaaktig sjal, fast ingenting på huvudet – det har Hannele visat på sin blogg tidigare. Så den som ville värma Karin denna gång tänkte ett snäpp längre. Eller ville helt enkelt bli av med en gammal svart stickad luva? Och en turkos halsduk? 

Må vara hur som helst med den saken. 

Men tyvärr slutade mitt Göteborgsbesök denna gång med en rejäl plump i protokollet. På väg genom Nordstan till Centralen och det väntande tåget stannade jag till vid Mc Donalds Express och köpte en sallad att peta i mig medan X2000 dunkade fram genom kvällsmörkret. Oturligt nog hade stället slut på bärkassar, vilket ledde till att jag fick ta mig fram sista biten med resväska, kasse, handväska OCH lös matpåse.

Ombord på tåget kom jag, salladen åt jag, resan gick lugnt och stilla, gott om plats, inga problem alls. Förrän jag ska stiga av på Stockholm C och inser att jag inte längre har någon plånbok.

Rekapitulerar de sista timmarna: har inte haft behov av att ta fram några pengar sedan jag betalade min mat. På tåget har plånboken definitivt inte försvunnit, jag har varit vaken, suttit med två kollegor, glest i vagnen, ingen i närheten över huvud taget.

En enda slutsats kan jag dra av detta: en skicklig ficktjuv har lyckats fiska upp plånboken ur min (med dragkedja stängda) axelremsväska. Jag märkte absolut ingenting.

Kastade mig på telefonen men McDonalds var stängt – och jag hade absolut inte glömt plånboken där, kunde bara hoppas att någon kanske hittat? Lämnat in?

Det blev sena samtal till polis, körkortsregister och bank. Detta parat med stor irritation: så onödigt! Att bli av med SL-kort, frimärken, förhandsbetalda luncher, läkarvårdskvitton, kundkort, presentkort på bio … ja jag har antagligen ännu inte kommit på allt som fanns däri, förutom kontanterna då förstås.

Den där irritationen sitter i. Visst, jag vet att jag kan slarva med mina tillhörigheter ibland, men jag har skärpt mig, inte minst sedan en väninna blev snodd på sin plånbok mitt på Norrmalmstorg – ja, jag påstår alltså inte att ficktjuveri bara inträffar i Göteborg …

Och så kan jag tänka att om tjuven vore lite lite mänsklig skulle han (eller hon) kunna ta kontanterna men sedan lägga själva plånboken med allt det personliga i en brevlåda eller rent av lämna in den som hittegods. För mina privata lappar, de går garanterat inte att använda till något, saknar totalt värde för andra!

Ett trist slut på en bra utflykt blev det alltså. Men det är ju trots allt en världslig sak, som Karlsson på Taket brukade säga i Astrid Lindgrens härliga historia.

Väl hemkommen får jag beskedet att ännu en nära bekant drabbats av ”the big C”. Trist, milt uttryckt.

Så vad är då en förkommen plånbok, om än inköpt i London och trevligt blommig?

Trist, visst, men ingenting, absolut ingenting att orda om.

Nu gjorde jag det ändå. Som värsta gnälltanten. Förlåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Javisst, Thorsten!

Jag tillhör den folkspillra som inte sitter i soffan sex lördagar i rad, uppslukad av Melodifestivalen. Men nu har det ju varit så mycket snack och skriverier som inte gått att undgå, bland annat om Thorsten Flinck. Vilket mot förmodan gjorde mig nyfiken.

Så i går såg jag till att ha teven på när hans nummer kom: "Jag reser mig igen".

Den var ju bra, ju!

Om jag röstade? Nej. Har aldrig röstat, kommer nog aldrig att rösta.

Vilket inte hindrar att jag skickar ett glatt och erkännsamt "javisst" till Thorsten. Det är skönt med något som sticker ut och som dessutom framförs med vad som verkar som engagemang, även om det är (skickligt) skådespeleri.

Copyright Klimakteriehäxan



Mer om Mello i SvD här, i DN här. Samt förstås på en massa olika sajter som jag inte orkar länka till. Men vill du se numret med Thorsten och Revolutionsorkestern så finns det här ovan - fast då inte i finalversionen, om det nu var någon skillnad?

Valfritt i Veckans fönster

Ja absolut inte en enda liten val är synlig i detta fönster - men man får en glimt av Stockholm, lövlöst och gråbrunt i väntan på våren. Färgklickarna får vi se till att ha inomhus tills vidare.
Och så roade jag mig med att genom att ta ett enda litet steg åt sidan trolla så att två träd plötsligt bara blev ett. Erbjuder alternativ för trädkramare, helt enkelt! Fast då är väl alltid två bättre än ett, förstås ...

Den här veckan kan du alltså bereda dig på överraskningar när du klickar dig vidare till Veckans fönster eftersom temat denna gång är VALFRITT.

Copyright Klimakteriehäxan

Lill-Babs - som ett brev på posten

Jag skulle bara posta ett brev i all enkelhet. Men hittade naturligtvis inget frimärke. Ber tjejen i pressbyråkassan om ett litet häfte med tio förklistrade små märken, av vilka ett genast ska föra mitt kuverterade budskap genom landet.

-Snygga märken ska det vara, vad har du att erbjuda? frågar jag, med vårblommor i åtanke eller kanske något exempel på djärv svensk design eller så.
-Du får Lill-Babs, det duger väl? svarar hon.
Häpen tar jag emot kartan och lämnar över 60 spänn.

Vad fick jag då för pengarna? Jo, Barbro Svensson i egen hög person, på en bild från fordom, fast i frimärksformat kom den i januari. Hon står där vid en mikrofon och ser glad ut och jag kan nästan höra ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?” eller möjligen ”En tuff brud i lyxförpackning”. Minns också att den där förpackningen kunde vara en ”itsy-bitsy-teenie-weenie-yellow-polka-dot-bikini”.

Lill-Babs får visserligen dela frimärkskartan med några allmänna bilder på svenskt folkparksliv, sådant som väl knappast finns längre, men som somliga av oss minns, med blandade dofter av öl, tallbarr och billigt rakvatten eller lika billig parfym. Man erbjuds tombolahjul att pröva en sorts lycka vid och dansgolv för test av annan sorts lycka.

Det är inte vem som helst som förunnas äran att bli ett frimärke. Först kommer kung och drottning. Och i år kom alltså turen till den svenska schlagerns drottning. Fast det gamla hederliga skämtet om att postens kunder får slicka henne i rumpan, det funkar inte längre. Moderna frimärken är ju självhäftande.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem äger vad?

Vad betyder det att äga? Självklart, kan man tycka. Du äger något du köpt, fått eller ärvt. Det fanns till och med en tid när ”lägenhetsägare” ganska flitigt förekom som titel i landsortstidningens dödsnotiser, bredvid det mer etablerade ”hemmansägare”. Utan tvekan var det fint att kunna visa att man faktiskt ägde något , och då helst något värdefullt.

Så småningom klev ordet in i kanslisvenskan. Plötsligt ägde någon en fråga. Skulle det då betyda att ingen annan fick lägga sig i? Det är oklart för mig, men inte verkar det vara enbart positivt att äga just en fråga, eftersom de frågor det handlar om antagligen är tämligen infekterade.

Men i modernt språkbruk har ägandet fått en helt ny betydelse. Jag tror att det hela bygger på hur man på engelska talar om att något ”rules”, regerar. Fast ordet regera känns onödigt långt med sina tre stavelser. Då har man glidit över på korta äga. "Du äger, pappa!" ropade en liten tjej som tävlade med sin familj i teve nyligen. Och hon upprepade det, flera gånger. Dessutom är hon långt ifrån ensam om att säga så där, det har jag snappat upp.

Vad äger då jag? Eftersom jag är en språkpolis med ganska snäva förnyelsetendenser håller jag mig fortfarande till det jag fått, köpt eller ärvt. Nutidens variant på ägande känns fel. Det är väl inte mitt bord, helt enkelt. Jag äger det alltså inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är FLYTANDE

Vem har bestämt att bara barn får ha badanka?

Ingen, eller hur?

Jag har en. Det är inte bara en kul pippi som flyter även om den inte är simkunnig. Min badanka är faktiskt också en radio. Även om det vore en överdrift att påstå att jag lyssnat på den särskilt ofta. Kan nämligen tycka att tystnad är perfekt sällskap om och när jag får tid och ro att sänka ner mig i karet. Idag fick ankan nöja sig med en simtur i handfatet, för bildens skull ...

Min radioanka är en rolig present jag fått av Dottern, som är bekant med min faiblesse för fåglar i olika former.

Och när nu veckans tisdagstema blev FLYTANDE tyckte jag att den passade bra.

Fler saker som flyter - eller är kanske gränsen flytande, vad vet jag? - finner du denna väg.

Copyright Klimakteriehäxan  

Vad heter du då lilla vän?

Den har väl lagt sig nu, den värsta chocken. 

Naturligtvis kan en liten flicka heta Estelle. Historien upprepar sig, även om inte den kungliga gör det i just det här fallet: ett nyfött barn förses med den etikett som kommer att sitta för evigt fastklistrad. Namnlappen. 

Rätt som det är föds en liten ny medborgare och diskussionen, som ofta börjat på ett tidigt stadium, tar fart på allvar: är detta en liten Sten? Eller ser han snarare ut att heta Tyrone? Allan? Yngve? Elvis? Det skulle också kunna poppa upp en liten Stig, en Urban eller varför inte en Sune, lillebror till Jan-Christer. I min skola fanns brödraparet Norvy och Jorry! För egen del har jag i åratal gjort reklam för dubbelnamnet Kurt-Sixten, som jag anser oslagbart, men ingen har nappat – hittills. Pojkarna har helt enkelt klarat sig. (Ja, Sonen också, lite folkvett besitter jag ju trots allt!)

Ett flickebarn skulle kunna drabbas av att få heta Siv livet ut. Liv vore bättre – eller varför inte Lavida, som min farmor hade som andra namn? Jag tyckte det var synnerligen konstigt tills jag insåg att det faktiskt var rätt vackert, i alla fall uppdelat som La Vida, för då betyder det livet självt (på spanska) och det ligger det ju någonting i. Barbro är en tungvrickare som var vanligast fram till 50-talet, Marion känns väl numera bara igen från Robin Hood. Courtney och Whitney må vara stjärnor, men knappast någon att döpa sin baby till. 

Men oavsett vad de nyblivna föräldrarna kommit fram till blir reaktionen, med Herman Lindqvists som nästan enda  undantag, densamma när nyheten offentliggörs: Å ett sådant vackert namn! Så passande! Och, i förekommande fall, så ovanligt! 
Sedan, när den lyckliga lilla familjen lämnats åt sig själv, kryper den sanna meningen fram: Hu så hemskt! Hur tänker dom? Vilket öde att heta så! Inte går det väl på något annat språk heller! Går inte att stava, måste bokstaveras ända från BVC och uppåt! Vad är det för fel på William eller Alice (som de flesta valde 2011)?  

Någonstans vill väl alla föräldrar att barn ska få ett namn som inte bara passar ihop med kynne och efternamn, det ska också gärna vara lite speciellt, eget. Som tänket bakom Estelle, kanske. Och nog ska väl mamma och pappa få bestämma, utan inblandning från omvärlden!

I dagens tidning står det att Skatteverket (som är ansvarig myndighet) alltmer sällan säger nej till ovanliga namn. Det har lett till att 1200 flickor och 1000 pojkar har fått helt nya förnamn, som Attrisia, Delafina, Costian och Five. Det finns också minst en svensk(a?) som kommer att på frågan "Vad heter du då lilla vän?" svara Tequila, kanske förutbestämd för jobb på Systembolaget eller möjligen en utlandstjänst i Mexiko.

Fast när en person ville heta Svartjobb blev det trots allt stopp. Det hjälpte föga att det just i det fallet handlade om en vuxen man, som ville byta. Från vad, kan man ju ängsligt undra …

Copyright Klimakteriehäxan 

Citat: Att vara eljest

"När jag var liten tyckte jag det var underligt vilken musik folk lyssnade på och att det fanns människor som inte läste Schopenhauer. Jag kände mig i skolan ofta omgiven av avvikande."

-Författaren Lars Gustafsson i ett samtal med PO Enquist, citerad av SvD:s Kaj Schueler, som satt i publiken. Temat för samtalet var "att vara eljest", vilket de två herrarna - vänner sedan mer än 50 år - båda fann sig vara. Eller är, möjligen? Och jag för min del känner mig i sammanhanget klart avvikande: min musiksmak är långt från exklusiv och Schopenhauer har jag aldrig läst. Ifall någon nu trott det.

Mera njutning

Denna söndag visar sig världen, den på armlängds avstånd, upp sig från sina allra bästa sidor. Så måste man ju tolka det, när årets första krokus står där i rabatten, ett kaxigt uppstickande blått vårtecken mellan några evigt gröna kvistar. Lustigt nog har jag än nu inte sett några snödroppar, som väl annars alltid är det man väntar sig att möta som vårens allra första blommor. Men jag klagar inte. Lite krokus duger mer än bra!

  Copyright Klimakteriehäxan

Njutning

Sitter i solen. Njuter. Strålarna går in genom den glåmiga, vinterbleka huden och skapar värme en bra bit in i kroppen. D-vitaminerna strömmar. Signaler sänds till cellerna: vakna! Sovande pigment slumrar nog ett tag till, men det må vara hänt - det är ju bara mars. Bok, korsord och sudoku har jag inom räckhåll, men inget rör jag.

Har jag dunsat ner i en solstol på ett vårligt Mallorca? Suttit på långflygning för att nå en beach i Karibien? Hamnat på playan på någon Kanarieö? Äntligen lämnat gruppen svenskar-som-märkvärdigt-nog-aldrig-varit-i-Thailand? Begett mig till det exotiska Dubai? Köpt en all-included till Venezuela?

Fel fel fel.

Sitter på balkongen, Södermalm, Stockholm, Sverige. Underbart!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: Örjan har nog FLYTTAT

Det finns ett litet fönster i vår port där diverse information till de boende sätts upp på stora och små lappar. Jag hade gett upp fotoutmaningen Veckans fönster som skulle vara FLYTTAT. Såg ingen bild på hemväg, har ganska säkert ingen från förr. Då får jag syn på detta!

Ganska säkert har Örjan flyttat, jag har då aldrig stött på honom trots att jag bott här länge och har hygglig koll på mina grannar. Därmed fick jag mot alla odds till ett bidrag till bildkedjan - kolla in fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Kristina - värd en resa

”Det är en fin föreställning väl värd en resa över Ålands hav.” 
- Svenska Dagbladet

”En mycket vacker, intim och emotionell föreställning. /…/ Explosiv och spännande. /…/  Väl värt en resa till Helsingfors.” 
- Dagens Nyheter 

”En upplevelse för alla sinnen. En uppsättning som brinner. Världsklass.” 
- Aftonbladet – som ger högsta betyg, fem plus.

”Den slår direkt i magen.” 
- Expressen 

”Benny Anderssonskt först som sist. Dvs världsklass.” 
- Sveriges Radios Kulturnytt.

Vilka lovord för uppsättningen av "Kristina från Duvemåla" på Svenska Teatern i Helsingfors, med premiär i går! Och vem har bokat resa och biljett, sedan månader tillbaka? Jo JAG! (och en hel del andra kan man förmoda, men ändå ...)

I början av maj bär det av över vattnet till vårt östra grannland! Det blir tredje gången jag ser denna fantastiska musikal, lyssningarna på cd-boxen oräknade. Spännande med nya röster och nya ansikten, med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musik och text, i regi av Lars Rudolfsson.

Copyright Klimakteriehäxan
Läs hela recensionerna här: i AB, i Expressen, i SvD, i DN och på SR.