Kulturtanten - värd ett tack

Nu har vi fått det.

Ännu ett förbjudet ord. K-ordet. Åtminstone om man ska tro en av våra stora morgondrakar.

Först idag har jag insett hur "fult" det är. Har hittills inte reagerat nämnvärt på benämningen ”kulturtant”, mer betraktat det som ett konstaterande: det är damer i mogen ålder som bär den svenska kulturen på sina axlar, som finansierar den med sina inköp och håller den vid liv med sin kreativitet. Samt uppvisar de ibland vissa gemensamma yttre drag.

Själv passar jag åtminstone stundtals och fläckvis in i beskrivningen: jag köper böcker, jag går gärna på bio och teater, jag klämmer in ett och annat museibesök (rätt få, det ska erkännas). Och jag ler förstående åt medsystrar utanför provhytten hos Gudrun Sjödén eller Olars Ulla, butiker där kulturtanter gärna ekiperar sig, i alla fall om det är rea. Följer någon teve-serie som åtminstone vid första anblicken inte verkar direkt fördummande. Tror att korsord hjälper till att hålla hjärnan igång. Skulle gärna anmäla mig till en ny språkkurs om tiden medgav. Gillar förekomsten av bibliotek.

Att kulturtanten intar den betydande roll hon faktiskt har i samhället är verkligen ingen överraskning, men idag ägnar Dagens Nyheter ett helt uppslag åt henne. Tidningen har bett några kändisar att karakterisera huvudpersonen. Horace Engdahl (författare och Svenska Akademiens förre sekreterare) säger att hon har ”nått en viss mognad och kan intressera sig för något annat än sig själv”. Kulturministern vill byta beteckning och kalla damerna för ”traditionsbärare” - jaha, det låter finare då kanske?

Kolumnisten Åsa Beckman lovar att aldrig mer använda K-ordet, vare sig överseende, skämtsamt eller ömsint, skriver hon. Detta trots att hon konstaterar att det handlar om ”bildade kvinnor som på ett fantastiskt sätt fortfarande är intresserade av sig själva och av omvärlden, till skillnad från sina ofta gubbsura män”.

Är det alltså dags att gå i Beckmans fotspår (som hon tycks önska) och ta avstånd från kulturtanten, åtminstone som språklig benämning? Tja, det får väl var och en bestämma alldeles själv – kulturtanter klarar att ta tuffare beslut än så.

Samtidigt kan man konstatera att om man söker efter den svenske kulturfarbrorn bör man börja leta i Göteborg. Enligt den statistik DN redovisar är männen där flitigare besökare såväl på teater som på biblioteken, jämfört med stockholmarna. Fast skillnaden är ändå marginell. Det ÄR kulturtanten som styr!

DN:s Martin Röshammar slutar sin artikel med att konstatera: ”En sak är säker: Sverige skulle vara ett bra mycket fattigare kulturland utan kvinnorna i publiken, utan sina kulturtanter. Så vad säger man? Mitt förslag är: Tack.”

För all del. Väl bekomme, säger vi. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artiklar i ämnet finns inte (ännu) att läsa på nätet.