Mitt Halloween-trick: paprika i stället för pumpa

I dag är det Halloween "på riktigt", om nu denna konstruerade helg kan vara på riktigt. Den här texten skrev jag här på bloggen för fyra år sedan. Tänkte att en eller annan nytillkommen läsare kanske vill prova mitt lilla specialtrick ... så jag bjuder på en repris, dagen till ära! I enorma lådor som tar upp en stor del av butikernas golvyta erbjuder nu nästan varenda livsmedelshandlare pumpor. Stor tunga klumpiga apelsinfärgade saker vars innandömen sällan används. Man köper sin pumpa bara för att det är Halloween. Den dagen fanns inte när jag var barn. Vi hade en helt annorlunda Allhelgonahelg som gick ut på att man tände ljus på gravar, ställde ut krukor med ljung och la kransar av tallris framför gravstenarna. Men en likhet finns: lika dåligt som det går att säja ”Glad Allhelgonadag” går det att säga ”Happy Halloween” på svenska! Att karva ur pumpors innehåll, skära upp öppningar som föreställer ögon, näsa, mun och sedan ställa ett ljus i skalet som blir kvar, det är ännu ett påfund som vi importerat från USA. Idag ska ungarna kläs i spindelväv, häxmask och spökkostym och allt annat rysligt man kan komma på – hur o-gulligt som helst. ”Trick or Treat” hojtar amerikanska barn när de ringer på dörren – men inte heller den svenska översättningen verkar ha hittat sin form, för de barn som ringer på hos oss står mest försagda och tittar, i hopp om att vi ska förbarma oss och släppa till ett par sega råttor eller en femkrona. Ett bankkontor jag hade ärende till i Miami för länge sedan hade till Halloween hängt upp ett litet plastskelett vid varje kassa för att försätta folk i helgstämning. Jag blev dock aldrig klok på vem som skulle skrika ”Trick or Treat” – bankens personal, eller vi kunder? Lite pumpor fanns förvisso också, men det var skeletten som gjorde det största intrycket på mig. En framtidsvision av hur man ser ut när banken fått sitt, liksom … Ett år hade vi trots allt en pumpa-lykta på balkongen här hemma. Mataffären skänkte en pumpa om man hade handlat för ett par hundra – och när handlar man inte för den summan? Jag hann ångra att jag accepterat erbjudandet på väg hem, eftersom det brandgula monstret vägde hur mycket som helst. Men Sonen skred entusiastiskt till verket och karvade så det stod härliga till. Jag förpassade honom till sist ut på balkongen, eftersom pumpans innanmäte flög över halva lägenheten. Det ledde till att vi året därpå hade en jättefin växt med stora gula blommor i en balkonglåda – en spontansådd pumpaplanta som verkligen gladde oss. Fast det blev ingen pumpa och det gjorde inget. För jag tar till ett annat knep om jag trots allt vill ha lite modern Halloween-stämning. Jag går till butikens grönsaksavdelning och väljer ut några stora paprikor, orange, gula eller röda. Med en liten vass kniv tar jag bort kärnhuset och skär sedan ut ögon, näsa och mun. Ett värmeljus passar perfekt i storlek. Det blir en lagom stor bordsdekoration som ungarna älskar – de kan få ”sin egen”. Snyggt! Paprika-pumporna kan användas flera gånger, de håller sig i några dagar. För att inte tala om hur mycket mindre de tynger matkassen på hemväg från affären … Och den där pumpapajen du läste receptet på kommer ändå inte att bli någon riktig hit, tro mig. Trick, utan Treat! Kanske något att pröva? Copyright Klimakteriehäxan

Ett härligt återseende

Miraculum heter ett av Stockholms häftigaste offentliga konstverk. Det har funnits i några år nu, på det som en gång var en grå och ful betongvägg till ett garage vid Hornstulls strand.
När den här spegelmosaiken kom på plats fick Södermalm faktiskt en ny turistattraktion – även om förhållandevis få upptäckte den. Men om man som jag ofta promenerar längs Årstaviken och passerar här, då har de naturens fröjder som stått modell för porträtt av sig själva i stiliserad form varit en ständig källa till glädje.

I höst förändrades läget. Det visade sig att folk uppenbarligen inte begriper skillnad på grå betong och konst.
För visst kan jag förstå att man affischerar på tomma ytor, även om det inte är tillåtet. Men att smeta upp reklam som både täcker och förstör något som så uppenbart är ett konstverk, det framstår åtminstone för mig som alldeles obegripligt. Och sorgligt.

Så klev jag i gympadojorna och gick nyss iväg för att ta en bild på förödelsen, som gjort mig ilsknare och ilsknare medan veckorna gått och budskapen om lockande rockkonserter blivit fler och fler, tills hela Miraculum försvunnit. Bort med skiten, har jag tänkt, fast utan att handgripligen gå till verket.

Döm om min förvåning när min önskning gått i uppfyllelse innan jag hunnit trumpeta ut den. I dag är affischerna borta. Det har hänt under den gångna veckan. Tejpremsor sitter fortfarande kvar, men kanske kommer man att avlägsna också dem.
Den som en gång kletat dit eländet bör skämmas och aldrig någonsin göra om det.
Den som fått bort alltihop ska ha tack och beröm.

Sedan är det tyvärr också så, att verket är i behov av viss reparation. Men nu kan man ändå bilda sig en uppfattning om den originella idén, de vackra bilderna, färgerna i samspel med reflexerna i spegelmosaiken. Ett härligt återseende!

Copyright Klimakteriehäxan

Miraculum har jag skrivit om förr - här hittar du del 1 i "serien" med lite mer fakta om verket och här del 2!
Bilderna ser du i större format om du klickar på dem!

Vykort från höst-Stockholm

Bara ett vykort från sista lördagen i oktober, när hösten definitivt har tagit över. Ta det gärna personligt. För det är en hälsning till dig. Du vet hur det är: vykort förmedlar sällan någon särskilt intressant information. Men det visar ändå att avsändaren inte glömt dig.
Och förresten - när jag ändå är i farten postar jag ett till!

Copyright Klimakteriehäxan

Rundare – kanske sundare?

GI. Atkins. Tallriks. LCHF. Stenålders. Viktväktarna. Medelhavs.
Metoderna att gå ner i vikt är många, många är vi som testat både den ena och den andra, alldeles för ofta utan varaktig effekt.
Men kanske är det tid att tänka om! I alla fall för den som passerat 50-årsdagen.

För nu har en svensk forskare skrivit en doktorsavhandling som visar, att smala och normalviktiga äldre löper ökad risk att drabbas av demenssjukdomar.
Tidigare har man kunnat visa, att personer som är överviktiga i medelåldern visar större sannolikhet för olika former av demens på äldre dagar.

Situationen förändras och de där extra kilona som bosatt sig runt mage och midja kring 60-årsstrecket, de ska man alltså inte kämpa alltför hårt emot. För de kan i själva verket vara ett försvar mot Alzheimer och liknande åkommor.
Lösningen är helt enkelt (nåja) att vara smärt i det längsta, för att sedan låta kalorierna fastna och göra kroppen rundare – och därmed kanske rent av sundare.

Fast som allt annat ska det väl tas med en nypa salt. En kropp som hålls i trim, rör på sig och äter vettigt är rimligen att föredra, alldeles oavsett ålder.
Samtidigt kan det vara trevligt att hitta en tröst som inte är ätbar när alla de där bantningsmetoderna går i stå …

Copyright Klimakteriehäxan

Drygt två år senare ...

En kompis kom med en liten nyhet angående Klimakteriehäxan, versionen mellan pärmar.
-Vet du, sa han, din bok finns på Emmaus vid Slussen! Den står bland biografierna!
Han tog en bild dessutom, som bevis. Och där finns jag i gott, ja rent av kungligt, sällskap med Karl XII, Gustav V och Priscilla Presley ...

Där ser man. Böckers livstid är kort. Fast jag ska ändå inte klaga. Det finns dom som det gått fortare utför med.
Centerledaren, Maud Olofsson, gav på sensommaren ut "Ett land av friherrinnor".
I en blogg uppmärksammades den – inte på grund av sina eventuella litterära kvaliteter, utan för att den på ungefär två veckor klarat av vägen från tryckeriet till Myrorna.
Klimakteriehäxan tog det i alla fall två år för. Drygt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMYCKEN

Jag har förvisso en hel del fina Smycken. Presenter till exempel från studentexamen, morgongåva från bröllopet, arvegods.
Och så har jag en drös med andra smycken, av bijouterityp. Billiga blickfångare som är kul men som också faller i glömska, blir omoderna eller bara råkar bli liggande.

Men allt som glimmar är ju inte guld, precis. På en krok som hålls upp av en kerub i italiensk keramik hamnar en del av de där halsbanden som man kan matcha olika kläder med.

Och i en låda ligger en massa annat, mest krafs, sådant det aldrig blir av att rensa i. En samling som var en guldgruva när ungarna skulle leka, men den tiden är ju förbi. Där ligger indianpärlorna på tråd från dagis, där ligger ett och annat rea- eller loppisfynd, saker som borde ordnas upp, tas om hand, skänkas vidare - eller få nytt liv.

Det blev helt enkelt två bilder på smycken, som är veckans tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag HATAR kackerlackor!

I grund och botten är jag djurvän. Men det finns gränser. Jag hatar kackerlackor.
Kackerlackor är vedervärdiga djur.
Jag vet, jag har bott ihop med dem, många på en och samma gång, och i flera omgångar dessutom. En kväll tände jag ljuset i mitt lilla kök i lyan jag nyss hade flyttat in i, i Guatemala city, och de kröp överallt: på väggarna, i skåpen, på golvet.

Om jag skrek? Jajamensan, jag utstötte ett fasans illvrål som hade platsat i vilken skräckfilm som helst. Sedan högg jag min sprayflaska med insektsdöd och sprutade som besatt. Stängde köksdörren och gick till sängs, darrande i hela kroppen av chocken. På morgonen dagen därpå hoppade jag över frukosten. Städning ingick i hyran. När jag kom hem från jobbet var liken bortforslade, men jag fick förstås diska precis allt och skrubba varenda fläck. Rädd var jag ändå: tänkte de komma tillbaka? Och i så fall när?

En annan gång bodde jag i ett annat hus i tropiskt klimat. Plötsligt hade grannen mitt emot satt upp varningslappar: rökning pågår. Rökning mot ohyra, alltså.
Vips flyttade alla grannens kackerlackor in till mig, korridoren var inte så bred, deras packning inte särskilt skrymmande.

Satte jag på ugnen kom eländena ut ur sladdhärvan på baksidan och sprang runt innanför klockglaset, där det möjligen var lite svalare. När jag slängde en tung pärm ifrån mig på heltäckningsmattan visade det sig att jag hade prickat en riktigt fet sak som fastnat i mattluddet och dött – palmetto bugs kallas den, större, modellen.

I ett hotellrum i Brasilien hade jag parkerat i sängen med papper och skrivmaskin när något flög runt mitt huvud, verkade ta sikte på mitt ansikte. Ringde desperat till receptionen och krävde hjälp: kackerlacka, en som flyger!!!
-A, uma barata, sa portieren.
-Nej, skrek jag, inte en råtta! En KACKERLACKA!
På så vis lärde jag mig att ”barata” är just kackerlacka på portugisiska.

De små är äckliga, de stora är äckligare. Och min fasa när jag en dag flyttade tillbaka till Sverige var att jag i packningen skulle fått med mig några sambos som jag absolut inte ville ha en fortsatt relation med. Ängsligt frågade jag flyttfirman om de sett något levande i mina lådor. Mina blickar var som röntgenstrålar: gömde sig någon någonstans?

Trodde att allt gått bra. Tills en dag jag ser något som rör sig över den svenska parketten.
Nytt illtjut, denna gång till Maken.
-En kackis!!!
-Äsch, du inbillar dig, sa han och fortsatte mumsa på köttbullarna.
Men inte inbillar jag mig sådant. Jag har absolut gehör när det gäller att lokalisera kackerlackor.

Den importerade snyltgästen infångades och avlivades å det bestämdaste. I veckor, ja månader, fasade jag för att upptäcka fler, men det måste ha varit så fantastiskt lyckat att den som valde att ta en tur över Atlanten som fripassagerare var av hankön och ensam. Nu har det gått över tjugo år och dyker det upp några odjur nu är det i alla fall inte jag som importerat dem.

Med kackerlackor är det så, att de har funnits i evigheter (miljoner år!) och är så gott som omöjliga att utrota om de en gång bestämt sig för att trivas. De tippas vara de enda levande varelser som eventuellt kan överleva ett kärnvapenkrig eller någon annan riktigt stor katastrof.
Men nu visar det sig, att människan eventuellt kan få lite glädje av de där vedervärdiga krabaterna.
Kackerlackor tros kunna hjälpa forskarna att få bukt med bakterier som ingen vanlig antibiotika biter på.

Det vore naturligtvis jättebra. Bara jag slipper umgås med dem. För jag har hur många skräckhistorier som helst om mitt samliv med kackerlackor (tänk den som stirrade på mig när jag skulle duscha ... eller den där gången när de klev upp ur badkaret ... eller den jättestora i ett dike ...). Fast det får räcka nu, för den här gången i alla fall ...
Men jag fortsätter att hata kackerlackor.

Copyright Klimakteriehäxan

Luddigt rekord

Vi är många, vi som samlar på saker - frivilligt eller ofrivilligt (ja, jag tänker på att jag exempelvis har pippi på fåglar, utan att egentligen någonsin ansträngt mig).

Men Graham Barker, han är på väg in i Guinness rekordbok med sitt samlande.
Vad har han då ägnat sig åt att lägga på hög?
Navelludd, mina vänner, varken mer eller mindre. Hittills har han, på 26 år, fått ihop 22,1 gram, prydligt lagrat i glasburkar. Intressant nog har hans samling många olika färger ...

Ska man skratta eller gråta? Tja, man behöver förstås inte bry sig alls. Eller så gläds man åt att ha pippi på fåglar. I all enkelhet. Trots att chansen att komma in i rekordboken är noll.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är OSYNLIGT

Vad ska man ha fönster till om de inte vare sig släpper in ljus eller tillåter utblick? Tja, man kan naturligtvis hävda att om växtligheten tar över har man i alla fall en garanti mot insyn. Och utsikten som bevisligen finns på andra sidan rutan, den finns ju kvar så att den kan beskådas när man går ut - eller när alla bladen hunnit trilla av, kanske. I går satt de kvar.

Någon har i alla fall ett fönster där bakom grönskan. Någons grannar har fri sikt bakom livskraftiga pelargoner i stället. Men det är klart, man går inte ut och hugger ner träd på allmän mark hur irriterande det än kan vara att bli instängd, bakom de osynliga fönstren.

Veckans fönster hittar du den här vägen - kanske får du syn på något eller några, temat till trots ...

Copyright Klimakteriehäxan

En vin(n)are

Trogna besökare här på bloggen minns kanske min förtjusning från i somras, när jag sprungit på det vita boxvinet Vernissage. Vinet var absolut OK, men det var förstås förpackningen jag föll för: en handväska ...

Nu visar det sig att fler än jag anser att den där välfyllda väskan var en vinnare. Den har vunnit guld i världens största designtävling för förpackningar. Sofia Blomberg är kvinnan (ja, självklart en tjej!) som står bakom idén med "bag-in-bag".

"Mest nyskapande" - "Most innovative" - tyckte juryn redan i september i en annan tävling, Carton Awards. Och nu alltså en guldmedalj i Pentawards.
Dock finns inte Vernissage på alla Systembolag, har jag märkt. Men är man tillräckligt sugen på en handväska får man besvära sig med att leta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vernissage, som är franskt och gjort på två druvsorter (Chardonnay och Viognier), har artikelnummer 2251 och kostar 199 kr. Tre liter i förpackningen.

Fredagsbussen

Kortläsaren piper, den programmerade rösten ropar ut hållplatser, chauffören vädjar att folk ska gå längre bak, ett antal personer med höga röster, genomträngande i olika grad, redogör för oss alla för sina närmaste planer, läget på kontoret och barnens hopplösa uppförande. Stämningen är trött, resignerad, lätt irriterad, åtminstone gentemot de där telefonpratarna.

Det där är ljudbilden när man tar sig till jobbet på morgonen, vilken vardag som helst. Det är också i stort sett samma förhållande som råder under hemresan, medan bilarna packas tätt i rusningsköerna och många busspassagerare gäspar, kanske rent av nickar till, eller bläddrar i en bok, löser en sudoku, grubblar över middagsmaten.

Men plötsligt är det fredag eftermiddag. Och någonting har hänt, någonting vars effekt är påtaglig. Rösterna verkar vara fler trots att en buss bara kan ta ombord ett visst antal människor. Nästan alla pratar med någon, nästan alla pratar högt, nästan alla låter pigga, uppåt, förväntansfulla.

Vad är det som har hänt? Jo det är äntligen-fredag-stämningen som brett ut sig. Nu handlar det inte om gäspning och korsord, nu gäller det after work, andra kläder, högre klackar, en stor stark, möte med Drömprinsen eller hoppet om att – äntligen – träffa Henne. De glada rösterna berättar om födelsedag, om Fina Kalaset som väntar, om filmen det till sist finns tid att se, om brorsan från Götet som kommer på besök (inte för att träffa sitt syskon, utan för att gå på Stockholm Open, men ändå …)

Alla ser faktiskt glada ut, åtminstone väldigt mycket gladare än på morgonkulan. Och så här dags accepterar man lättare att bli involverad i de där planerna, trots att man inte har ett skvatt med dem att göra.
För den där äntligen-fredag-stämningen, den är smittsam. Den är positiv, den behövs, helt enkelt, när veckorna bara rusar fram och vi snirklar oss mellan alla måsten, allt som ska hinnas med, alla de där plikterna som står på kö och bara väntar.

Och så här på lördag förmiddag kan man tänka tillbaka ett halvt dygn och smaka på den där stämningen igen, glädja sig åt att helgen inte alls är slut.
Den har ju faktiskt bara börjat …

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt

Detta är guldkornet ur gårdagens upplaga av SVT-programmet Panama. Värt att titta på! En tankeväckare!
Formatet verkar inte vara helt överens med Blogspot, dock. Klicka här blir det bättre!

Tisdagstema: Höstmys

Vad är höstmys? Hur ser det ut? Många olika tolkningar hittar du om du går till tisdagstema.
Jag har val en höstskildring i textil, en flamskvävnad med kala träd, brungula gräsmattor, snön hänger nog i molnen och bara väntar på att få ramla ner. Man kan tycka olika - och olika mycket - om höst - men visst är det lite mysigt, i skarven mellan sommar och vinter! Och det är en bra årstid för handarbetets vänner dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Något att längta efter

Här sitter jag och längtar efter förr i tiden.
Fast egentligen bara till i går.
En söndag eftermiddag som, faktiskt, var väldigt behaglig.

Först en rejäl promenad i det strålande vädret. Sedan badkaret, varmt vatten med något undergörande och väldoftande pulver i. Peeling över hela kroppen. Extra gnugg på fötterna, schampo, lång dusch. Nytt lack på alla tjugo naglarna och så en ljuvlig kräm, med honungspärlor i!, över allt där mina händer kom åt att gnida.
Efter en sån lyx, en hämningslöst egoistisk njutning, somnar man extra gott.

Det är bara det att man vaknar till en måndag. Och det där kärva som gjorde sig påmint i halsen i morse, det verkar nu tillta i styrka. Näsan rinner ohejdbart – jag är verkligen inte allergisk mot den färgglada lövprakten där ute, inte mot något annat heller, så vitt jag vet. Allting tyder helt enkelt på att stora höstsnuvan är här.
Inte konstigt att jag längtar efter förr i tiden, eller hur, även om det nu bara råkar vara till i går?

Fast det kommer ju en söndag igen. Borde kanske införa den där njutningseftermiddagen som helgritual. Något att se fram emot, något som får veckan att gå ännu fortare, något att längta efter …

Copyright Klimakteriehäxan

På höstkanten

I natt gästade han oss, objuden, för första gången den här säsongen. Jag tänker på Farbror Frost, sagogubben med det vita skägget som matchar hans helvita vinterdress, designad av Elsa Beskow.

De annars tämligen blanka bilarna fick ett florstunt lager av iskristaller, fallfärdiga gula och röda och bruna blad ramlade ner, även om många klamrar sig fast på grenen ett tag till. Men de har inte mycket att hoppas på, för snart är vintern här, vare sig vi gillar det eller ej.

I ett lite tafatt försök att få några av förra årets amaryllisar att födas på nytt har jag inrättat ett ombonat höstide åt dem i en tidningsinredd kylväska på balkongen. Några påskliljor och tazetter har också fått krypa ner där. Inne är det för varmt. Kanske, kanske får jag några blommor fram i december?

Men lite irriterad blir jag när närmsta Ica-butik har tagit hem röda poinsettia till blomsterhyllan.
Vi är väl ändå kvar på det som kan kallas för höstkanten? Snön börjar väl inte trilla ner över oss redan i morgon?
Ingen normal människa vill väl ha en julstjärna i kruka mitt i oktober?

Däremot har jag äntligen förstått, att de som trotsar de vassa taggarna och passar på att skörda de vackert gyllengula bären på havtornsbuskarna på Reimersholme, de är kloka. Havtorn är tydligen en suverän c-vitaminkälla, och lär dessutom passa bra till marmelad.
Vackra att se på är de hur som helst, en sån här strålande fin söndag.

Copyright Klimakteriehäxan

En riktigt god lunch

I går fick jag musik till lunch. Väldigt bra musik, dessutom.

Varje fredag sänder P4 Stockholm live med olika artister från en studio i Radiohuset, fri entré, olika musikstilar. Och nu var det dags för en av mina absoluta favoriter, så det fick bli mat på skrivbordet och lunchrast på publikplats.
Rigmor Gustafsson med trio bjöd på både egna låtar och Burt Bacharach, bland annat.

Inte en ledig stol gick att uppbringa, vilket är ovanligt - det vet jag eftersom jag då och då passerar och kan kolla in den eventuella kön.
Vill du också lyssna till denna begåvade tjej så går det alldeles utmärkt. Klicka bara här!

Copyright Klimakteriehäxan

Världens barn - i håret och i din dator

Insamlingsgalan till Världens barn pågår för fullt.
Somliga har de där ungarna i håret ...

Om du lämnat tv:n en stund kan du titta på den här lilla treminutersfilmen i stället. Idel ädla kändisar medverkar: Krister Henriksson, Kjell Bergqvist, Josef Fares, Helena Bergström, Josefin Bornebusch, Zinat Pirzadeh.



Copyright Klimakteriehäxan

Släpp mobilen i bilen!

Det är inte särskilt coolt att ropa på förbud, det har jag fattat.
Men jag är beredd att inte bara ropa utan helt enkelt gallskrika på ett: förbjud folk att prata i mobil samtidigt som de framför ett fordon i trafik!

I morse klev jag på en buss på Skeppsbron här i Stockholm. Chauffören ägnade inte oss som klev på eller våra biljetter en blick. Han talade i telefon. När jag klev av, en dryg kvart senare, pågick fortfarande samma samtal, som tur var på ett språk jag inte begrep - för hade jag till råga på allt förstått det förmodligen helt oviktiga och vardagliga pratet hade jag blivit ännu mer irriterad.
Jag vill helt enkelt inte att den buss jag åker med framförs av en person som så uppenbart ägnar sig åt annat.

Första gången jag såg en människa cykla och prata i mobil skakade jag bara misstroget på huvudet: vad tänker karln på?
Sedan tog det inte lång tid innan jag ser en tjej med en hand på styret, mobilen i den andra. Vad hon gör? Sms:ar! Med blicken på mobilen! Medan bilar, bussar och andra cyklister svischar runt henne och gångtrafikanter slänger sig ur vägen. För hon på cykeln ser ju inget. Och det där med kvinnors simultanförmåga, det ger jag inte ett vitten för i sammanhanget.

Taxichaufförer brukar i allmänhet vara väldigt korta när någon ringer och det finns passagerare i bilen. "Jag ringer dig snart" brukar det heta. Känns bättre också för oss i baksätet.
Men faktum kvarstår: folk ringer och sms:ar som galna, som om trafik inte gäller någon annan, som om hela världen kan gira för den som inte ser något annat än sin lilla älskade mobil.

Det är lag mot mobilanvändning bakom ratten i en massa länder, dryga böter blir det, till och med indraget körkort ibland.
Rätt åt dem.
Men mig har de hunnit skrämma upp ordentligt redan.

Copyright Klimakteriehäxan

Rent skryt

En liten höstrensning pågår här hemma. Det betyder bland annat att tre orkidéer som såg lite trötta ut har hamnat i soporna, saknade av ingen.
Men jag skryter ändå.
För jag har åtta orkidéer kvar.
Och knopp i sju av dem, en med inte mindre än tre stänglar.

Visst får man skryta lite då? Alldeles ohämmat!?
Någon liten blomstermänniska där ute kan väl vara hygglig nog att bli en liiiiten aning avundsjuk?

Nu undrar ni säkert också lite över det där exemplaret i den åttonde krukan, varför just den fick vara kvar. Det handlar bara om en kortare nådatid, jag lovar! Nu spänner jag ögonen i den så gott som dagligen och pekar på faktum: hur det går för den som inte levererar. Det kanske biter - hut brukar ju gå hem ...

Copyright Klimakteriehäxan

Citat med julkänsla

"Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan."

-Aftonbladet räknar i dagens tidning. Har de räknat rätt? Antagligen. I så fall är det 72 dagar kvar.

Tisdagstema: Hemligt

Hemligt är tisdagstemat denna gång. Och nog framstår det vid första påseendet som något hemligt när man står inför en skylt som denna.

Men det gäller ju att ta reda på sådant man inte vet, så alltså frågade jag folk på Svalbard om skylten betydde det jag trodde: att "tut" var ett norskt ord för "snopp" och att man i Longyearbyn gärna skojar till det lite med folk, även i nödens stund.
För det var på dörren till det så kallade hemlighuset skylten satt. Blå för folk "med tut" och röd skylt för folk "uten tut".

Jo då, min teori bekräftades.
Varpå jag en liten stund senare stolt informerade en norrman om att jag just lär mig en ny norsk glosa, nämligen ordet "tut". Han stirrade helt oförstående på mig och frågade, lite överraskande, vad det då kunde tänkas betyda?
-Snopp, sa jag belåtet. Mannen stirrade ännu mer förundrat innan han svarade.
-Ikke i Oslo i vert fall, sa han.

Ja inte vet jag hur det förhåller sig. Men en skyltning som kändes som om den bar på ett hemligt budskap, det var det i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Guld värt

Plötsligt har det här och där poppat upp en sorts "affärer" som känns lite ovanliga. I gallerior finns de, på nätet förstås också. Det är företag som köper guld. Och dit går folk med sina trasiga smycken, omodernt arvegods och annat i ädlaste metall som kan omsättas i kontanter. Suget efter guld är större än på mycket länge.

Det som hänt är att guldets värde plötsligt rusat i höjden. För två år sedan betalades ett uns (1 uns = 27,3 gram) med runt 5000 kronor. Nu är investerare villiga att betala mycket mer. Priset var i förra veckan uppe i nästan det dubbla och kurvan pekar uppåt.

Guld ger ingen ränta, men det förlorar aldrig sitt värde, även om det kan minska igen. Guld är tryggt, anser de riktigt rika och shoppar feta tackor för mångmiljonbelopp. Banker kan gå omkull, företag krascha. Aktier, optioner och fondandelar kan bli lika viktiga som toapapper. Men guldtackorna, de ligger kvar.

Därför är det fint att veta, att också jag äger en guldtacka. Fick den i present för många år sedan av en kompis som jobbade i Abu Dhabi. I de där gulfemiraten är det inte märkvärdigare att köpa guld än någon annan vara som behövs för livets nödtorft, så hon köpte några som trevliga souvenirer till vänner som i likhet med mig aldrig kommit i närheten av de där exotiska miljöerna.

Och jag måtte väl ha fått med en släng av den där trygghetskänslan, eftersom jag låtit också min tacka ligga orörd. Nu kastar jag ömma blickar mot den och känner hur den ska ge mig en massa bekvämlighet på ålderns höst.
En trygghet som är guld värd.
Synd bara att den inte väger mer än ett gram.

För den som inte är i samma lyckliga omständigheter som jag finns tröst att hämta i schlagervärldens skattgömma. Eller vad sägs om "Jag skulle äga miljoner om tårar var guld" (Agnetha Fältskog)? Kan väl i alla fall passa att nynna på på väg till pantbanken, för där lär det också vara guldrusch. Carolina Gynning har gjort "Allting som jag tar på blir till guld", Thåström står bakom "Flicka med guld" och Eva Dahlgren har ett "Hjärta av guld" på repertoaren. Peter Jöbacks "När guldet blev till sand" ur Kristina från Duvemåla ser saken ur en lite annan vinkel.

Och så finns ju det gamla talesättet "att tala är silver men tiga är guld".
Jaha, visst blev det lite tystare nu? Såvitt du inte blev inspirerad att sjunga, förstås.
"Gyllne morgon, gyllne morgon" är ett alternativ från Frälsis. Vem vet? Allt är ju inte guld som glimmar ... och ibland kan saker som till synes är oväsentligheter vara guld värda ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vi som inte ger upp

Dag för dag har jag intresserat följt utvecklingen med spänning.
Skulle den hinna? Fanns det en chans? När slår frosten till? Är det över huvud taget möjligt att? Räcker ljuset?
Svaret på alla frågorna har just levererats. Det är ett rungande ja, om än litet – ifall ni förstår vad jag menar …

För nu prunkar den där ute, den sista av de helt oväntade solrosorna som dök upp i en av mina balkongkrukor.
Den mäter femton millimeter i diameter. Om du kollar in bladlössen (klicka på bilden så blir den större!) inser du hur stor, det vill säga liten, den är. Kan den vara en av världens allra minsta solrosor, månntro?

Må vara hur som helst med den saken: lite höstsol glädjer vem som helst, i synnerhet mig. Och nu står den där och lyser för mig, som inte heller vill ge upp den där allra sista sommarkänslan, trots att kvällarna börjar bli kalla och mörkret alltmer kompakt. Bara att tacka och ta emot!

Men inte bara tappra blommor framhärdar i kampen för att hålla sommarkänslan kvar. Kolla bara in de här herrarna som kör topless en bra bit in i oktober – och till råga på allt gör det till sjöss, där det alltid brukar fläkta lite, åtminstone ombord på ett flytetyg som rör sig (även om just det här mest liknar ett hus).
Det kallar jag också att inte vilja ge upp.

Copyright Klimakteriehäxan

Glans över sjö och Strand i veckans fönster

Hade faktiskt tänkt ge upp utmaningen att hitta något "glansigt", som är veckans fönstertema - det 101:sta i ordningen! Men en promenad i det strålande vackra höstvädret gav mig två möjliga lösningar trots allt. Och jag slår till och visar båda ...

Den översta kan kräva sin förklaring. Det är de fönsterförsedda dörrarna till klubben Strand, stängd dagtid, som i metallbiten i mitten plötsligt bjöd på strålglans och vågglitter från den Årstavik vid vars strand den ligger.
Glans över sjö och Strand, skulle man kunna sammanfatta det med, kanske?

Bilar glänser också lite extra i solen och bjuder på speglingar av omvärlden - med glans! Fler fönster på det glänsande temat hittar du om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Äggets dag gick förlorad

En bemärkelsedag har så gott som passerat. Och jag har inte på minsta sätt uppmärksammat festföremålet. Har du?
Det råkar nämligen vara så, att andra fredagen i oktober är utsedd till Äggets dag, i inte mindre än 25 länder.

Alltså borde man kanske ha frossat i ägg från morgon till kväll, från ägg-och-kaviar-macka till frukost via en liten bondomelett till lunch, en pösig sockerkaka till eftermiddagsfikat och en mustigare paj till middag.
Av detta blev intet. Vilket möjligen kan förklaras av att det var en ren händelse att jag upptäckte dagens status. (Finns det snart någon företeelse kvar, någon/något som inte försetts med en egen ”dag”, hur tokigt det än kan verka?)

När det gäller just ägg så anses de vara en bra sorts föda, förhållandevis klimat- och miljösmarta och användbara till mycket. Men det gäller att köpa rätt sort. Numera väljer jag troget ekologiska ägg, trots prisskillnaden. Den som övertygat mig är ingen mindre än Jamie Oliver. Han gjorde en oerhört bra och effektiv dokumentär om ägg- och kycklingproduktion, och har man sett den är det lätt att ta rätt.

Svensken äter i genomsnitt ett halvt ägg om dagen, enligt äggproducenternas intresseorganisation. Och ja, de ser gärna att vi ökar intaget. Som inspiration har de en hemsida med recept på äggrätter, förslag på hur man bäst kan använda de där helsvenska äggen som helsvenska hönor värpt. Och förlåt om jag drar lite på smilbandet när jag kollar listan …

Vad vill då Svenska Ägg att svenska äggätare ska satsa på? Jo inget mindre än något av följande:
Fried Rice
Pad thai
Spaghetti carbonara
Frittata taco
Acqua Cotta
Uovo in purgatorio bolognese
Frittata carbonara
Semifreddo med Daim
Frittata Capricciosa
Och så, faktiskt, äppelmaräng. Som i sammanhanget väl borde ha fått beteckningen Merengue aux pommes eller så, men något gick kanske fel där?

Om nu Äggets dag ska firas får det väl anstå ett år, för nattamat blir det ingen, vare sig med eller utan ägg, de må vara kokta, stekta eller förlorade. Vid det laget kanske någon tevekanal passar på att reprisera Svenska Ords långfilm "Ägget är löst" också ...
Men gåtan om vad som kom först, hönan eller ägget, den återstår att lösa.

Copyright Klimakteriehäxan

Sov gott och vakna smal!

Den som sover syndar inte. Han eller hon äter inte heller.
Vilket ju är bra, speciellt för den som tenderar att lätt och ofta stoppa i sig lite för mycket.

En grupp forskare vid ett universitet i Chicago har jämfört bantare som sovit lite med sådana som fått en ordentlig nattsömn. De som sov blev av med mycket mer fett än de som var uppe och nattsuddade i stället för att dunka huvudet i kudden och göra natt.
Vilket visar att den som skär ner sitt intag av kalorier hur duktigt som helst får mycket bättre effekt av sina ansträngningar om man sover de där sju-åtta timmarna.

Och eftersom det är kväll och börjar bli lite sent skriver jag inte mer. Bäst att skynda sig till sängen och vakna som ett bättre, smalare människa. Om jag sover riktigt riktigt länge kanske det funkar. Eller?
Kan ju aldrig skada att testa.
Och bli utsövd på kuppen.

Copyright Klimakteriehäxan

JAAAA! ÄNTLIGEN!

Han fick det!
Mario Vargas Llosa som jag haft på min lista till litteraturpriset i åratal!!!!
Härligt!
Det här skrev jag i min "prismotivering" inför utdelningen 2007:

Mario Vargas Llosa, peruan som tidvis också bott i London och i Madrid, men som har sitt ursprung i Limas bättre kvarter. Han kan konsten att vara både rolig, spännande, tankeväckande och lätt pornografisk. ”Kriget vid världens ände” är en fantastisk tegelstensroman, ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” har politiska förtecken, ”Pantaleon och soldatbordellen” är en skröna om hur peruanska soldater ska fås att härda ut i Amazonas med hjälp av organiserad samlagsservice, ”Det gröna huset” har haft klassiker-etikett länge. ”Bockfesten” skrev han efter sitt eget inte alltför lyckosamma försök att göra politisk karriär i hemlandet, och ”Don Rigobertos anteckningsböcker” med den närbesläktade "Till styvmoderns lov" är kul men åt det skabrösa hållet. Lägg därtill en hel del debattartiklar, essäer och dramatik. Värd ett Nobelpris? Absolut.

Och naturligtvis har jag boken med dedikation kvar - "Kriget vid världens ände", en engelsk upplaga som jag läste när jag träffade honom i Lima för länge sedan.
Nu trycker Norstedts nya böcker, för den som är sugen - dock inte just den. Men självbiografiska "Tant Julia och författaren" blir en bra julklappsbok!

Copyright Klimakteriehäxan

Män kan också shoppa!

Det finns en myt som säger att män inte shoppar, i alla fall inte glatt och lystet, så som vi kvinnor påstås göra.
För all del, det kan ligga något i det senare påståendet – men det första är härmed vetenskapligt punkterat, med hjälp av den danska Psykiatrifonden, som har tagit reda på hur det förhåller sig.

Möjligen skiljer könen sig åt en aning genom vilka branscher de oftast gynnar när de lättar på plånboken, för karlarna är ofta offer för Clas Ohlson-syndromet: det vill säga att de helst satsar på verktyg, biltillbehör och andra tekniska prylar. Men lika ofta som en shoppinggalen kvinna gömmer sina påsar och ljuger om sina inköp gör faktiskt männen det, konstaterar man.

Naturligtvis kan inte det gälla alla. Själv har jag lyckan att känna till en rad vuxna grabbar som med liv och lust kastar sig in i första bästa shoppingcentrum, tummar på skjortor och kläder till barn och barnbarn och lätt fastnar bland böcker och mysiga tröjor. Ut kommer de med händerna fulla av paket och kassar, som innehåller varjehanda, men naturligtvis BARA sådant de själva eller någon närstående absolut behöver …

En god vän drog till Paris på en helgresa nyligen och kom hem rätt många tusen fattigare, men glad som en speleman. Han hade slagit på stort, köpt skor, skjortor och byxor i Finaste Butiken, en väska av Ett Visst Märke och en del annat smått och gott – och ångrade absolut inget. Han hade fått valuta för pengarna, tyckte han alldeles bestämt.

För länge sedan for jag på tjänsteresa i sällskap med en herre som redan då var på väg mot de 70. När jobbet var avslutat första dagen berättade jag för honom att jag tänkte dra en vända på stadens gator, kolla lite affärer, kanske shoppa lite. Och räknade med att han raskt skulle ta sig tillbaka till hotellet och en god bok.

Så fel jag hade! Han tyckte att det var en underbar idé och hängde på, full av energi. Det var han, inte jag, som klev först in i affärerna med damkläder. Raskt kollade han utbudet. Plötsligt bad han mig prova en tvådelad dress bestående av tights och top – ja, vi talar 80-tal. Jag protesterade, skulle absolut inte ha det där! Det trodde han inte heller, visade det sig – men kanske hans (jämngamla) fru?

Sanningen var helt enkelt den, att i den familjen var det mannen som stod för all shopping, och han gjorde det mer än gärna. Vi återvände utpumpade till vårt hotell med hur många påsar som helst, nästan alla var hans. Hustrun blev försedd med lite av varje, alla barnbarnen också. Och storshopparen lyste som en sol.
Nu har jag stött på ännu en kvinna vars man står för alla hennes klädinköp. En sann shoppare, även han, med gott resultat dessutom!

I Danmark tror expertisen nu att var femte shopoholic är man. Fast de ser sig inte som drabbade av köpsjuka utan kallar sig hellre samlare och menar att shoppingen är en alldeles vanlig hobby. Alltså söker de inte proffshjälp för att råda bot på sjukan, vilket kvinnor oftare gör. Och så länge inte ekonomin går över styr behövs det förmodligen inte heller.

Självklart påstår jag nu inte att mina gladshoppande manliga bekanta är sjuka på allra minsta vis. Tvärtom, jag har hjärtligt roligt i deras sällskap och njuter dessutom av att inte alls vara den som handlar mest!

Copyright Klimakteriehäxan

Två tankar som spretar år var sitt håll

Apropå hattar - se inlägget nedan, en häftig skapelse! - så undrar jag hur det kommer sig att varje gång jag ser en kvinna, ung eller gammal, som är jättesnygg i hatt så talar hon undantagslöst finska.
Nu senast hände det på bussen hem, för bara en liten stund sedan.

Väl hemma står teven på och jag hör en speakerröst berätta om en 33-årig man som ägnar sig åt sex på nätterna. Inte så ovanligt, tänker du kanske? Nej, men saken är den att han anses vara helt omedveten om detta, eftersom han sover.
Och min andra undran för dagen är helt enkelt om detta faller under beteckningen att sova oroligt? Eller om det ska kallas att sova roligt?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Sött

Visst är den väl söt, hatten med räven (eller vad det nu är för ett djur?) som iögonenfallande prydnad, tillsammans med blommor och blad?
Definitivt ingen för folk som är fega när det gäller huvudbonader. Men kanske inspiration för den som vill skapa en egen hösthatt?
Just den här fanns på en utställning på Nordiska Museet. Och jag tyckte den var både kul och söt - och sött, det är veckans tisdagstema!

Copyright Klimakteriehäxan

I demokratins finrum?

I eftermiddag samlas riksdagen för ett någorlunda högtidligt öppnande. Ett nytt parti finns representerat bland de folkvalda, i demokratins finrum. Om du klickar igång den här videon kan det eventuellt ses som en kommentar till den svenska politiska situationen just nu. Fast det är naturligtvis en smaksak.
Jag tycker du ska unna dig den minut det tar att titta!

Titanic Handycap engl from Caspar-Jan Hogerzeil on Vimeo.

En alldeles vanlig måndag

Sonen har skaffat sig en hälsningsfras. Jo, han säger förstås hej och kanske ytterligare några ord. Sedan kommer det:
-Och annars?
Ja vad har man att dra till med en alldeles vanlig måndag?

Någon skrapade fram 25 kronor på en trisslott.
Någon blev tvungen att avliva sin älskade hund.
Någon åt köttfärslimpa till lunch, med bacon runt.
Någon fick besked om en pytteliten men dock löneförhöjning.
Samtidigt fick någon annan veta att jobbet just håller på att ta slut.
Någon bröt en nagel så att det blödde.
Någon missade bussen och kom för sent till ett viktigt möte.
Någon var på mammografi och undrar fortfarande över resultatet.
Någon köpte en bok, trots att det redan finns massor oläst i hyllan.
Någon försökte bota sin huvudvärk med den trettonde muggen kaffe.
Någon fick ett vredesutbrott över sin otrooooligt långsamma dator.
Någon bjöd på kanelbullar, dagen till ära (Kanelbullens dag, alltså).
Någon avtackades efter drygt 40 år på samma arbetsplats.
Någon väntar på ett långväga telefonsamtal som ingen ringer.
Någon handlade blommor, vita gladiolus, tio för 60 spänn.
Någon glömde gå till skomakaren och hämta de nyhalvsulade.
Någon saknade fullständigt inspiration för att laga middag.
Någon ser fram emot att släcka lampan och sova.

En alldeles vanlig måndag. Inte mycket att orda om. Men det är den där frågan:
-Och annars?
Ja vad ska man svara?

Copyright Klimakteriehäxan

Italienskt i veckans fönster

Låt mig presentera veckans fönster, som här hos mig är ett skyltfönster.
Temat denna gång är ITALIENSKT - och det vet vi ju alla, att vill man ha snygga skor fastnar man ofta för just italienska märken. Det är väl inte utan orsak som Henning Mankell skrivit en roman som heter just "Italienska skor"?
Nej, jag har inte läst den, jag har tröttnat på Mankell. Men italienska skor kommer jag aldrig att tröttna på. Så när jag hamnar framför ett skyltfönster med sådana slinker jag lätt in, allrahelst om fotbeklädnaderna är röda, för det är ju jag som är flickan med de röda skorna!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi är här nu, Ester!

Fingal Olsson. Är det inte han som sitter där borta? Det är skönt med en egen kupé. Svarta Malin. Ester, vi är här nu Ester! Ta vad du har, har du kåldolmar? Rock-Fnykis. Den klene Viking. Skogen är full av lingonben. Hästen heter Sverker.
Se där! Du som är över femti ler säkert igenkännande. Som vi har skrattat! Och rätt som det är tar vi till något av de där citaten fortfarande, eftersom de är SÅ kul - medan den yngre generationen tar sig för pannan, fattar noll asså ...

Det var Martin Ljung som levererade allt det där, helt i enlighet med en devis som sägs vara hans egen: Här gör man allt för att roa publiken, och så skrattar dom bara åt en.
Povel Ramel skrev det mesta, även om Martin var rolig alldeles av sig själv också. Den långe norrlänningen blev ett inventarium i Knäppupprevyerna, de som jag fick följa med och se eftersom mina föräldrar - tack och lov! - inte hade någon barnvakt.

I ett stort antal filmer var han dessutom en tjusig karl som damerna drömde om. Minns att min egen mamma fick lite extra rosor på kinderna när Knäppupparna efter föreställningen, som de gett och vi sett, hamnade vid bordet bredvid oss på restaurangen. Hon tittade gärna på den där Martin, långt större ögonfröjd än den skallige och glestandade Povel.

Nog var det lite trist att de två parhästarna kom ihop sig på livets höst. Möjligen kan de knäppa upp tillsammans igen i teatervärldens egen himmel (dit primadonnan Brita Borg också förflyttades tidigare i år). Där Martin Ljung kan få användning för ännu ett av sina smått bevingade ord (som dock inte bevisligen är hans egna, men ändå):
-Det är inte så illa att vara gammal. Det är man inte så länge.
Såvitt han inte han, där i himlaporten, tog till en gammal beprövad replik.
-Jag är här nu. Har du kåldolmar?

Själv blev han ändå 93. Och en självskriven del i den svenska kulturskatten, i underhållningshistorien, med ett fett konto i humorbanken, som aldrig kan bli bankrutt. Tack vare sådana som Martin Ljung.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Martin Ljung här. Här hyllas han också. Ännu mer att läsa här.

40 år kan gå som musik ...

För exakt 40 år sedan gick jag för första gången genom dörrarna in till den arbetsplats där man faktiskt hittar mig också i dag, om än efter diverse utflykter.
Och jag hade verkligen inte hunnit bli varm i kläderna den 4 oktober. Vi satt i något som kallades ”jourrum” och förberedde den tidens största nyhetssändning, TV-Nytt klockan 19.30 i ettan.
Det rasslade oupphörligt i teleprintrarna, där nyhetstelegrammen tickade in.

Det ingick i mina plikter att hålla koll så att vi inte missade något stort och jag rev ständigt nya remsor med information om stort och smått som hände i världen.
Plötsligt kom ett extra pling, en ”nyhetsflash”, och jag gav till ett överraskat rop.
-Men hör ni, Janis Joplin är död!!!
Bestört viftade jag med papperet i handen. Bara för att mötas av blickar som var fulla av oförstånd. Janis Joplin? Vem var nu det?

Med darrande stämma försökte jag förklara vad världen just gått miste om. Fast i det där rummet var jag, yngst och nyast, ensam om att bry mig, och jag tror inte att jag lyckades få med henne i någon enda sändning, ens i kortaste telegramformat.

Åren gick. Jag kom åter till hemmaredaktionen efter en längre tid utomlands. Plötsligt kommer en löddrig reporter löpande fram till mig. Han hade ett scoop till kvällens program! tjoade han.
-Brusan kommer till Sverige! Det är klart nu!
Jag stirrade tomt. Brusan?
-Bruce Springsteen! förtydligade han.
Jag var helt blank. Men jag hade en ursäkt: under ett par år i Latinamerika hade det handlat om stjärnor som Roberto Carlos och Mercedes Sosa och hemifrån medförd musik av Ulf Lundell och Cornelis Vreeswijk. Springsteen fanns inte på kartan.

Så sent som i går upptäckte jag något som jag betraktade som riktigt lustigt: det finns en musikgrupp som heter Svenska Akademien. Är det på skämt eller, så här när Nobelpris-hetsen närmar sig?
-Dom är kanonbra! upplyser mig en (yngre) kollega, och ger mig en lyrisk beskrivning av vad de musikaliska akademikerna presterat. Jag har förstås inte en aning.

Där ser man hur åren går. Och hur generationsklyftorna består. Liksom den urgamla sanningen att handikappet att vara yngst, det går över. Om fyrtio år dessutom gått som musik kan man ju också fundera över - men åtminstone stundtals, och ganska ofta, har det så att säga varit upbeat, tack och lov.

Fast Janis Joplin, som varit 67 nu om hon inte tagit en överdos den där oktoberdagen 1970, henne kan jag fortfarande sakna. Hon var bra. Och håller än. Ingen har tolkat Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” bättre.

Copyright Klimakteriehäxan