40 år kan gå som musik ...

För exakt 40 år sedan gick jag för första gången genom dörrarna in till den arbetsplats där man faktiskt hittar mig också i dag, om än efter diverse utflykter.
Och jag hade verkligen inte hunnit bli varm i kläderna den 4 oktober. Vi satt i något som kallades ”jourrum” och förberedde den tidens största nyhetssändning, TV-Nytt klockan 19.30 i ettan.
Det rasslade oupphörligt i teleprintrarna, där nyhetstelegrammen tickade in.

Det ingick i mina plikter att hålla koll så att vi inte missade något stort och jag rev ständigt nya remsor med information om stort och smått som hände i världen.
Plötsligt kom ett extra pling, en ”nyhetsflash”, och jag gav till ett överraskat rop.
-Men hör ni, Janis Joplin är död!!!
Bestört viftade jag med papperet i handen. Bara för att mötas av blickar som var fulla av oförstånd. Janis Joplin? Vem var nu det?

Med darrande stämma försökte jag förklara vad världen just gått miste om. Fast i det där rummet var jag, yngst och nyast, ensam om att bry mig, och jag tror inte att jag lyckades få med henne i någon enda sändning, ens i kortaste telegramformat.

Åren gick. Jag kom åter till hemmaredaktionen efter en längre tid utomlands. Plötsligt kommer en löddrig reporter löpande fram till mig. Han hade ett scoop till kvällens program! tjoade han.
-Brusan kommer till Sverige! Det är klart nu!
Jag stirrade tomt. Brusan?
-Bruce Springsteen! förtydligade han.
Jag var helt blank. Men jag hade en ursäkt: under ett par år i Latinamerika hade det handlat om stjärnor som Roberto Carlos och Mercedes Sosa och hemifrån medförd musik av Ulf Lundell och Cornelis Vreeswijk. Springsteen fanns inte på kartan.

Så sent som i går upptäckte jag något som jag betraktade som riktigt lustigt: det finns en musikgrupp som heter Svenska Akademien. Är det på skämt eller, så här när Nobelpris-hetsen närmar sig?
-Dom är kanonbra! upplyser mig en (yngre) kollega, och ger mig en lyrisk beskrivning av vad de musikaliska akademikerna presterat. Jag har förstås inte en aning.

Där ser man hur åren går. Och hur generationsklyftorna består. Liksom den urgamla sanningen att handikappet att vara yngst, det går över. Om fyrtio år dessutom gått som musik kan man ju också fundera över - men åtminstone stundtals, och ganska ofta, har det så att säga varit upbeat, tack och lov.

Fast Janis Joplin, som varit 67 nu om hon inte tagit en överdos den där oktoberdagen 1970, henne kan jag fortfarande sakna. Hon var bra. Och håller än. Ingen har tolkat Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” bättre.

Copyright Klimakteriehäxan