På höstkanten

I natt gästade han oss, objuden, för första gången den här säsongen. Jag tänker på Farbror Frost, sagogubben med det vita skägget som matchar hans helvita vinterdress, designad av Elsa Beskow.

De annars tämligen blanka bilarna fick ett florstunt lager av iskristaller, fallfärdiga gula och röda och bruna blad ramlade ner, även om många klamrar sig fast på grenen ett tag till. Men de har inte mycket att hoppas på, för snart är vintern här, vare sig vi gillar det eller ej.

I ett lite tafatt försök att få några av förra årets amaryllisar att födas på nytt har jag inrättat ett ombonat höstide åt dem i en tidningsinredd kylväska på balkongen. Några påskliljor och tazetter har också fått krypa ner där. Inne är det för varmt. Kanske, kanske får jag några blommor fram i december?

Men lite irriterad blir jag när närmsta Ica-butik har tagit hem röda poinsettia till blomsterhyllan.
Vi är väl ändå kvar på det som kan kallas för höstkanten? Snön börjar väl inte trilla ner över oss redan i morgon?
Ingen normal människa vill väl ha en julstjärna i kruka mitt i oktober?

Däremot har jag äntligen förstått, att de som trotsar de vassa taggarna och passar på att skörda de vackert gyllengula bären på havtornsbuskarna på Reimersholme, de är kloka. Havtorn är tydligen en suverän c-vitaminkälla, och lär dessutom passa bra till marmelad.
Vackra att se på är de hur som helst, en sån här strålande fin söndag.

Copyright Klimakteriehäxan