Vad ska mamma betala?

Det där begreppet curlingförälder, det är inte en etikett som bara går att skala av när ungarna passerat 18-årsdagen och blivit myndiga.
Försök får ni se hur lätt det är!

Vi står just inför minstingens 19de födelsedag. Hon vill ha snygga kläder, bra make up-prylar, balla skor, modern teknik, lite lyx och allmän guldkant på tillvaron. Så ser önskelistan ut.
Klandra det den som kan. Jag kan det inte, jag har ju ungefär samma önskemål själv.
Men det finns en stor skillnad: jag betalar med pengar som jag egenhändigt arbetat ihop.

Våra tonåringar har nog nästan undantagslöst mer utgifter än inkomster. Sommarjobb, korttidsvikariat, inhopp räcker inte särskilt långt. Barnbidraget har upphört. Studielånet räcker sällan för den som har ett sådant.
Då uppstår frågan: hur länge ska mamma (föräldrarna) stå för mellanskillnaden? Hur långt ska ens ekonomiska välvillighet sträcka sig? Ska de bo och äta gratis tills de flyttar?

Förr eller senare måste den yngre generationen axla sitt eget ansvar. Klara av att betala sina kostnader själv.
Hjälper vi dem genom att fylla i hålen nu – eller ger vi dem helt enkelt sämre förutsättningar att ta hand om sin egen budget?

Budget, förresten. Det ordet är väl i det närmaste okänt. ”Skriv kassabok och gör upp en budget” sa de vuxna när jag började jobba. Kassaboken blev inte långvarig och budgeten aldrig fäst på papper, men trots allt fick jag ordning på mina pengar så småningom. Fast visst fick jag en del hjälp hemifrån – ganska ofta lite lagad mat, en extra slant någon enstaka gång.
Av min allra första lön fick jag ut 459 kronor och jag bodde för 150, så några riktiga utsvävningar kunde det inte bli tal om.

Vi var några föräldrar med så-gott-som-vuxna ungar som började jämföra våra sätt att hantera den nya situationen.
Det visade sig, att barnen fortfarande gärna känner sig som våra barn när det gäller att få saker betalda – men att de envist hävdar sin självständighet när det gäller det mesta som gäller livet i övrigt.
Och det visade sig också att vi samfällt saknade en glasklar idé om hur man bäst hanterar detta.

Visst vill man ju gärna fortsätta att vara den där bussiga mamman som glatt betalar en tröja för ett par hundralappar eller biljetten till filmen alla ”måste” se när ungens börs gapar tom.
Men i längden är det kanske bättre att låta bli.
Fast försök att få telningen med på det resonemanget!
Just födelsedagen är kanske i alla fall fel valt tillfälle...

Copyright Klimakteriehäxan

Fåfänga i backspegeln

Världen är full av knep som ska få oss att bevara vår ungdom, motverka alla tecken på åldrande, eventuellt rent av reparera några sådana skråmor som redan dykt upp.
Och fåfänga är en mänsklig egenskap som de allra flesta av oss besitter, fast kanske i olika hög grad.

Den som i dag är sisådär 25 kan dock lätt gå omkring och tro, att alla de där åtgärderna kan man sätta in sedan. Men sedan är en skälm.
Det är NU som gäller, och man kan omöjligt börja för tidigt!
När jag kastar en blick i fåfängans backspegel hittar jag några punkter som jag borde ha känt till – och tagit på fullaste allvar – då, när jag var sisådär 25.

Det handlar om vitt skilda ting: både kropp och själ, in- och utsida. Listan kan göras hur lång som helst, men jag har begränsat den till tio saker – inte rangordnade, ska jag lägga till för säkerhets skull.
Var så god!

1. Den kropp du har i dag kommer du med största sannolikhet att längta tillbaka till, hur otroligt det än kan låta. Uppskatta den och sköt om den!

2. Köp inget plagg som är 100 procent ylle, hur snyggt det än är. Det kommer att klia, fast du inte är allergisk.

3. Du kan inte äga för många svarta toppar.

4. Kondition är en färskvara som ständigt måste fyllas på.

5. Sov inte med örhängen på – varken smyckena eller dina örsnibbar mår bra av det.

6. Brist på sömn är inte bra för kroppen men ännu sämre för själen/humöret.

7. Att röka och dricka kan man alltid skjuta upp till senare.

8. Alltför höga klackar straffar sig alltför ofta, bland annat därför att få kvinnor klarar att gå snyggt på dem!

9. Salt och socker ska alltid ransoneras.

10. Ta den fuktighetsbevarande krämen du använder i ansiktet ända ner i urringningen.

Följer du dessa råd slaviskt kan du iskallt räkna med att se ut som högst 48-49 år den dag du fyller 50.
Hur jag vet det? Ja, inte är det av egen erfarenhet, det ska erkännas. Men jag tror på de här knepen i fåfängans tjänst.
Och även om du inte tror mig så kan du väl i alla fall testa?

Copyright Klimakteriehäxan

Far utan barn

Alldeles för sällan händer det att jag blir gripen av en bok.
Fängslad, jodå, road, visst, uppnådd page-turner-effekt, absolut (Stieg Larsson!)
Men gripen?

Nu har det i alla fall hänt.
Marcus Birros lilla bok ”Svarta Vykort” kom ut i våras. Det är hans tionde bok, men den första av honom jag läst. Den innehåller bara 120 sidor och är indelad i tre delar.
Och det är den första delen som går rakt in i mitt hjärta.

Marcus Birro och hans kvinna har förlorat ett barn, Dante, som dog när han föddes, för tidigt. Men som om det inte skulle vara nog dör också deras andra barn, en flicka, på ungefär samma sätt.
Birro är en far utan barn.
Jag har läst ett antal skildringar av hur kvinnor uppfattar hur det är att mista ett barn. Fast aldrig förr har jag fått veta hur en man tänker, känner, reagerar i samma situation.

Det är stor sorg, blandad med vrede och maktlöshet. Birro säger att han skrev boken för att själv överleva.
Läsning som kan rekommenderas – kanske med undantag för den som är gravid.
Då ska man nog vänta med ”Svarta Vykort” tills förlossningen är avklarad och allt har gått bra.
Som tur är gör det ju oftast det.

Copyright Klimakteriehäxan

Marcus Birro: Svarta Vykort
ISBN 978 91 7029 624 6

Nygifta

En vecka har gått sedan bröllopsklockorna klingade. Jag har inte fått bort bilden på de nygifta från näthinnen.
Bruden var som seden kräver klädd i vitt och hade en bukett med röda rosor.
Brudgummen såg prydlig ut i mörk kostym och log stolt vid hennes sida.
Klockan 13 uttalade prästen de magiska orden, hon och han sa JA och de tu blev ett.
Lyckan måste ha varit fullkomlig.

”Inför Gud den allsmäktige och i denna församlings närvaro” brukar det heta när prästen ställer den där, för de allra flesta, mycket viktiga och rent av livsavgörande frågan. Hur pass närvarande Gud var lär vi aldrig få veta, men församlingen är kartlagd.
I det här fallet bestod den av fem personer ur släkten, medan sex i sammanhanget mycket viktiga människor saknades.
De sex är minderåriga barn, söner och döttrar till Helge Fossmo, 35, två gånger änkling, och hans nya hustru, en 30-årig skånska vars identitet åtminstone hittills inte röjts.

Hela Aftonbladets förstasida upptogs av den där bröllopsbilden för en vecka sedan. Bruden hade fått ansiktet utsuddat, men de övriga detaljerna fanns där.
Jag undrar hur många som i likhet med mig frågar sig hur det går till.
Vad händer inne i en ung kvinnas huvud när hon börjar skriva brev till en man som har ett så uppenbart tvivelaktigt förflutet? En man som lurat, ljugit, hotat och fått sin älskarinna att mörda frun? Som inte kunnat frias från misstanken att han dessutom bragte sin första hustru om livet? En man som rimligen ska tillbringa åratal framåt bakom galler?

Visst, det finns rader av fall som är kända. Fall där unga, vackra, intelligenta, välutbildade tjejer valt att slå sig ihop med galningar, grova brottslingar, erkända psykopater.
Men om man redan har tre små barn? Hur kan man då ge livstidsfången Helge Fossmo rollen som deras plastpappa?
Hur kan man ens förklara för de där ungarna varför deras styvfar aldrig kommer ut och leker?
Hur kan man planera sin framtid så att samlivet med maken ska äga rum en natt i taget i Kumla-fängelsets besöksrum?

Bröllopsnatten tillbringades just där. Sedan åkte väl bruden hem, med rosiga kinder, och tog hand om sina barn, får man anta.
Egentligen tycker jag synd om henne. Även om hon har sig själv att skylla.
Men allra mest tycker jag synd om de där ungarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Jorden snurrar vidare - men utan Forssell

En genuint folkkär författare har satt sin sista punkt.
Lars Forssell är död, 79 år gammal.
I 36 år har han suttit i Svenska Akademien, en församling där bara de vittraste ska ha plats.
Men till skillnad från sina akademi-kollegor besatt Forssell en folklig ådra, som man bara kan önska att lite fler av dem skulle ha.

Forssell skrev poesi för folk som inte läste poesi. Det blev både schlager och kabaret.
”Dina bröst är som svalor som häckar” skaldade han. Låten hette förvisso inte så, titeln var ”Sommaren som aldrig säger nej”, men det var den där raden om de inte alldeles uppstudsiga kvinnobrösten som etsade sig fast. Claes af Geijerstam och Göran Fristorp (som ”Malta”) sjöng den, tog hem segern i den svenska Eurovisionsschlagertävligen och hamnade på femte plats när den stora finalen avgjordes. Det var 1973.

Sedan specialskrev Forssell material till Lill-Babs.
Hon gjorde succéartad krogshow på Bacchi Vapen och framgången hade hon nog till stor del att tacka sin texstskrivare för.
Sven-Bertil Taube fick hjälp av Forssell att tolka argentinsk tango på svenska. Hjärta och smärta, tangons huvudord, hanterade Forssell elegant. Han måste ha vetat väldigt väl vad det handlade om.

”Snurra min jord” blev ett efterhängset örhänge. Det är Jan Malmsjös röst man hör när man läser texten.
”Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du”

Att hitta en person som kan fylla Lars Forssells plats på stol nummer 4 blir inte lätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Lars Forssell här och här.

Köttätarens bästa försvar

I helgen kan vi gå på bio och låta oss tas med till Springfield, staden där den gula familjen bor. Sverigepremiär i morgon.
Simpsons, med pappa Homer och mamma Marge, hon med det lila hårtornet på huvudet, har varit en total succé i tv länge nu, så det är väl egentligen underligt att det dröjt ända till i år innan långfilmsversionen kom.

Nu har Sverige utsett sin egen motsvarighet till Springfield. Det blev Oskarshamn, tätt följt av Bollnäs och Borlänge.
Måste komma ihåg att hålla utkik efter folk med knallgul hud och lila hår om och när jag kommer dit...

Jag tillhör inte de mest hängivna fansen, men det händer att jag blir sittande en stund när de gula har intagit tv-rutan.

Bland de riktigt trogna Simpson-vännerna cirkulerar, har jag förstått, alltid ett antal citat som är värda att aldrig falla i glömska.

Ett sådant har till och med jag.
Yttrandet fälldes när Homers förtjusning över att äta stora biffar ifrågasattes. Borde han inte bli vegetarian?

Då försvarar han sig så förträffligt, så oomkullrunkeligt, så oemotsägligt, att ingen kan undgå att smälta – och att lägga repliken på minnet.
-Om det inte är meningen att man ska äta djur, varför är de då gjorda av kött?
Smaka på den, gott folk.
Det är kanske läge för ett biobesök nästa regniga semesterdag?

Copyright Klimakteriehäxan

PS På DN kan du leta dig fram till ett test: Hur mycket vet du egentligen om Simpsons?

Nu finns recensionerna också - högsta betyg i DN, och fyra prickar av fem möjliga i SvD! Svenskan gör dessutom Homer Simpson dubbelt aktuell genom sin artikel om köttätandets baksidor - läs den här!

Hårresande

Måste tvätta håret.
Men schampot är slut! Snabb utflykt till närmaste butik.

Står framför hyllan med olika produkter som alla garanterat ger ett blänkande, svallande, väldoftande, lättfixat hårsvall, i en frisyr som behåller formen och dessutom får hela omvärlden att falla i stum beundran när du kommer knallande med ditt nytvättade, nybalsambehandlade, nymoussade, nykramade, nyfönade, nyborstade, nytouperade, nysprejade hår.

Det enklaste vore att ha ett schampo, en sort, att hålla sig till. I mitt fall skulle det väl ha blivit Lustre Creme, i vit glasburk med skruvlock prytt av en blomma. Minns precis hur det luktade – och visst var det väl bra, visst blev väl håret rent? Men Lustre Creme hör, precis som så mycket annat från Barndomslandet, till historien.

Vad ska jag ta nu då? Vad ska jag tro på? Varför ska blondiner ha eget schampo, är det rent av den sorten som är idiotsäker? Redan Hassan-grabbarna slog fast är det är oklart om mjällschampo är för eller mot mjäll. Behöver den som färgar håret en egen variant? Ska schampot innehålla toning? Vill jag göra mitt hår fylligare, så lovar en sort att fixa mer volym, vill jag göra mitt medfödda krushår lite plattare finns också hjälp på flaska. Har jag fett hår eller har jag torrt hår? Har jag tunt och fett hår eller möjligen tjockt och torrt hår? Kanske borde jag välja sorten som motverkar hårets åldrande? Är äpple eller honung tillsatser att satsa på? Tillhör jag gruppen kvinnor som drabbats av åkomman ”skadat” hår? Eller tänk om jag rent av har NORMALT hår?

Inför detta hårresande virrvarr av specificerade krav och egenskaper står jag som förstenad, medan det otvättade håret hänger där det hänger, helt utan insikt i det drama, den strid som just utspelas för dessa stråns skull.
Prislapparna kan för all del vara till viss hjälp. Det finns hårtvättningsmedel till extrapris, mindre än en tjuga för 200 ml, och så finns det extravaganta sorter där halva den mängden kostar tio gånger så mycket, vilket i och för sig kan verka hårresande alldeles på egen hand, fast det inte framhävs av fabrikanten.

Jag har inte tid att stå där i butiken och vända på varenda flaska för att läsa alla instruktioner.
Blundar, sträcker ut handen, famlar lite i luften, får tag i en flaska, slänger ner den i varukorgen och går fort mot kassan innan jag anfäktas av nya tvivel.
Det blev en billig sort, fast inte den billigaste, avsedd för färgat och torrt hår. Jag har mig veterligen varken det ena eller det andra.

Väl i duschen löddrar det bra och doftar gott.
Håret blir blankt och ser rent ut.
Vad mer kan man begära av ett schampo?

Copyright Klimakteriehäxan

Badbrud – och fornminne

Klimakteriehäxan är, åtminstone tills vidare, en blogg utan ansikte.
Nu blir det en blogg där jag åtminstone visar baksidan.
För häromdagen dök en bild upp. En bild som jag bestämde mig för att visa för mina besökare. En bild på mig som badbrud.

Tyvärr är jag fullständigt oigenkännlig på fotot. Det togs för mer än 20 år sedan. Jag är på väg ner i vattnet för ett dopp i sjön i Barndomslandet.
Åh, vad jag önskar att jag skulle bli igenkänd på den här bilden!
Men det är inte bara 20 år sedan, det är kanske lika många kilo som skiljer också.
Midjan? Ett minne blott. Ryggen? Det har hänt något med den. Armarna? Jo jag har dem kvar, fast i lätt förändrat skick.

Detta är helt enkelt ett historiskt dokument från en svunnen tid. Ett fornminne. Nästan som en runsten.



Alldeles nyligen har jag badat i Barndomslandet igen. Samma ställe.
Ljuvliga dopp, härliga simturer, en och annan abborre i närheten av tårna, ingen trängsel kring strandmadrassen, en (rätt så hårdkokt) deckare inom räckhåll.

Man skulle i princip ha kunnat ta samma bild.
I princip, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Semester

Det här var min första semesterdag.
Och faktum är att det har varit perfekt väder.
Ösregn större delen av dagen.
Vilket betydde att jag har kunnat sjava runt lite hur som helst, inga måsten - jo, jag har lagat lite mat, men det hör ju själva livet till, vare sig man jobbar eller har ledigt.
Men jag hoppas förstås att det inte blir enbart regndagar - för då regnar faktiskt semestern inne, bokstavligen.

Copyright Klimakteriehäxan

En död orm är en bra orm

-Mamma, såg du?
Vi hade varit och handlat och precis svängt in på sista grusvägsstumpen mot huset i Barndomslandet när Dottern hojtade till.
Det var förvisso jag som körde och som borde se och ha koll på allt, men jag hade ingenting sett.
-Nej vad då?
-Ormen! Vi körde över en orm!

Jag tycker inte om orm. Har svårt för dem till och med när vi, ormarna och jag, befinner oss i största avskildhet från varandra på var sin sida om tv-skärmen.
Var kommer ormskräck ifrån?
Psykologer och –analytiker har en rad teorier. Jag har min egen klar.

Vi gick på cirkus. Jag var liten, knappt i skolåldern. I pausen fick man, för en liten extra summa, gå och titta bland djurstallarna. Det gjorde vi. Och där, mellan ofantliga elefanter och prydliga ridhästar, fanns en ormtjusare med sin älskling i en sådan där indisk bastkorg som varje ormtjusare har på skämtteckningar.
Han tömde stolt ut ormen på marken. En kobra, förklarade han. En riktigt giftig sak, lade han till och log skälmskt.

Då valde ormen ut sitt offer.
Han valde mig.
Jag stod där mellan mamma och pappa och höll dem bägge i handen. De tyckte att reptilen kom lite väl snabbt, lite väl rakt på, och försökte backa.
Den lilla flickan – jag – gick inte att rubba. Hela min kropp var stel, jag satt som fastvuxen i marken.

Ormtjusaren verkade intressera sig för annat, tittade åt ett annat håll, växlade några ord med någon. Men så blev han varse att hans skyddsling såg ut att ge sig ut på rymmen. Han sprang fram, hoppade ur sin ena vita träsko (jag ser det framför mig ännu!), satte sin bara fot på ormens svans och sa:
-Cobra, cobra! (ja jag är säker på att han sa det med c, fattar ni hur jag menar?).
Ormen vände efter en evighet och blev ihopsnodd i korgen igen.
Hela händelsen kan väl ha tagit högst en halv minut eller så, men effekten blev långvarig, rentav livslång.

Vad som i övrigt kan ha hänt i cirkusmanegen den där gången har jag inte en aning om. Men kobran glömmer jag aldrig. Och jag tror att jag ser en livsfarlig kobra varje gång jag ser en orm, jag blir innerligt trött på naturvänner som glatt föreläser hur man lugnt kan lyfta dem i stjärten, för ”så långt upp som till sin egen svanstipp orkar de inte få upp huvudet”. Eller vad sägs om det bombsäkraste sättet att skilja en huggorm från en ofarlig snok: den ena har pupillerna horisontellt, den andra vertikalt.
Ni får ursäkta mig, men jag har faktiskt inte lagt på minnet vilken som är vilken, eftersom jag aldrig någonsin kommer att se en annan orm än Disneys Djungelboks-Ka i ögonen.

Nu hade jag alltså, helt oavsiktligt, kört över en orm. Var den död? Hade jag begått ett brott, eftersom huggorm numera är fridlyst? Var jag i så fall orolig för det?
Nej då. Om detta var ett brott skulle jag stå för det.
Och för att vara säker på att ormen verkligen var död la jag i backen och körde över den ett par gånger till.

Sedan ville Dottern ut och inspektera vilddjuret.
Hon tyckte sig inte se några zigzag-ränder.
-Det har dom inte alltid, sa jag allmänbildat.
-Men den har liksom gult bakom huvudet, konstaterade Dottern nyktert.
Då var jag tvungen att titta efter också.
Jo visst, ormen vi kört över var en klockren snok, vilken ledd han nu än hade pupillerna på.
Och snoken är också, vid senare kontroll, fridlyst den med.

Jag bör alltså känna djup ånger över att ha haft ihjäl en oskyldig varelse, och dessutom brutit mot lagen?
Nej, tyvärr.
I djupet av min själ framkallar fortfarande den snällaste orm med sin kroppsform och sina rörelser ren och äkta fasa. Alla mina försvarsinstinkter vaknar, adrenalinet pumpar, sinnena skärps.
För mig är en död orm en bra orm, den kan rentav bli snygg som skor, bälte eller väska...
Fast jag hade hellre sett att mitt offer varit en huggorm än en snok, så långt kan jag sträcka mig.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Var det någon som ville se en ormbild här i samband med denna bloggpost? GLÖM DET. Ingen orm här, aldrig! DS

Badväder

En strålande sommarhelg verkar ligga framför oss.
Badväder.

Då får vi veta, att vattnet på våra stränder är dåligt. Inte mindre är 46 olika badplatser, de flesta i södra Sverige, har för höga halter kolibakterier i de solglittrande vågorna.
Här finns hela listan, och vill du kolla vattenkvaliteten där just du hade tänkt dig att dyka i kan man göra det här, där du hittar rapportering om badvattenprover länsvis.

Själv har jag ju i åratal badat i vatten som av expertis förklarats otjänligt, men aldrig att jag känt något annat av det än härlig, uppfriskande svalka.
”Civil olydnad i Årstaviken” kallade jag det för när jag skrev om det här på bloggen.
Sedan dess har det hänt saker: det är inte längre ”förbjudet” att bada i den här innerstadsfliken av Mälaren, men man gör det ”på egen risk”.
Självklart.
Det finns en enda, riktigt viktig, regel som gäller: håll igen munnen och kanske också helst hakan över ytan.

Copyright Klimakteriehäxan

Mathsson, Jetson och jag

Det är gott om jubiléer som högtidlighålls i år.
Carl von Linné, 300, det har ingen missat.
Inte heller att Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100.
Men det finns minst en smålänning till som föddes 1907 och som också gått till historien, fast i en helt annan nisch: design.

Jag tänker på Bruno Mathsson, son till en snickare i Värnamo, uppfödd med sågspånsdoft i näsan. Han fick aldrig någon formell utbildning i yrket, men gick i pappas (och flera andra förfäders) fotspår – och gick långt.
Stolar, bord och pallar som han formgett produceras fortfarande.
En av hans stora succéer är fåtöljen Pernilla, skapad redan 1944. Och i samarbete med dansken Piet Hein gjorde han superellipsborden, som varje sammanträdesrum i firmor med självaktning skulle ha, precis som folk som hade matsal med prestigekrav.

1965 skapade han en revolutionerande fåtölj, en snurrstol på metallfot, förkromat massivt specialstål. Stolen var klädd i tyg eller skinn. Den fick namnet Jetson.
Som jag åtrådde den där stolen!

Där satt jag i min andrahandsetta i mitten av 70-talet, med tältsäng att sova i och campingbord att äta vid, en svartvit hyr-tv på trälåda, transistorradio i kokvrån och inte så värst mycket mer i heminredningsväg.

Aldrig hade jag sett en vackrare möbel.
Efter stor tvekan klev jag in i Fina Möbelbutiken och provsatt. Vilken känsla! Rena skönhetsmedlet! Mungiporna åkte upp, sitsen var som gjuten för min bakdel, benen hamnade i snygg vinkel, allt var perfekt.
Allt var perfekt. Utom prislappen.
Minns inte summan, minns bara att den var långt utom räckhåll, inte ens möjlig att spara till för att kunna köpa medan man fortfarande var ung.

Jag fick en fåtölj ändå. Pappa hade fått den i företagspresent, gratis. Den var knallblå i plast, uppblåsbar. Och den gick också bra att sitta i, även om man blev lite fuktig i rumpan om man satt för länge. Men faktum är ju att unga människor kan sitta på i princip vad som helst, direkt på golvet om så skulle vara.

Nu ser jag att man lagom till Bruno Mathssons 100-årsdag gjort en specialupplaga av Jetson, i 100 exemplar. Och det är extrapris på den: 19 900 kronor, inklusive frakten från Lammhult.
Normalpriset på fåtöljen ligger några tusenlappar lägre.
Ska jag slå till nu då? Uppfylla min gamla dröm?
Nej.
Även om jag i dag har en stabil ekonomi och hyfsad inkomst betraktar jag prislappen fortfarande som ett oöverstigligt hinder. Jag tror inte att jag kan sitta så mycket att det är värt 20 000 spänn.

Hemma hos oss slår man sig ned i Ikea-möbler, det går utmärkt – trots att smålänningen Kamprad, lite överraskande, inte låtit kopiera smålänningen Mathssons fåtölj.
I min smak är Jetson fortfarande en stol att beundra och drömma om. Men problemet prislappen kvarstår.
Fast 100-åringen Mathsson kan man ändå sända en tanke, med både beundran och respekt.
Det är väl något visst med smålänningar?!

Copyright Klimakteriehäxan

Om storlekens betydelse - och betoningens

Ibland går det inte att låta bli: jag förvandlas till språkpolis. Självutnämnd, det erkännes, och ofta inte ett skvatt överens med Fredrik Lindström, den auktoritet som nu för tiden väger tyngst i alla sådana diskussioner. Förvisso har han akademiska meriter att stå på, det har inte jag.
Men vi har ju inte bara tryckfrihet i det här landet, vi har väl tyckfrihet också?

En kväll för inte så länge sen hade jag just sett en lång dokumentär om kvinnor i Afrika, ett program i en serie om situationen för ”det svaga könet”. Så dyker hallåan upp i rutan, ler hult och säger:
-Om en vecka visar vi nästa program i serien, då handlar det om KVINNOR i Indien (eller var det nu var, minns inte så noga).
Är hon dum i huvudet eller? ”Då handlar det om kvinnor i INDIEN” ska det vara!
Hallådamen i fråga är långt ifrån ensam om att glömma bort vilket budskap hon är tänkt att framföra.

Hur man betonar orden i en mening är minst lika viktigt som att man får till meningen rent generellt. Men det är en insikt som inte är tillräckligt spridd.
Genom att trycka på olika ord i satsen förändras ju innebörden radikalt!
Testa själv får du se – jag ska ge dig ett exempel att prova på här!

Så här ser vår grundmening ut, helt utan nyansering:
Han hade en ovanligt liten snopp.
Dags nu att bestämma var man vill lägga tyngdpunkten i satsen. Och sedan flytta den. Alltså:
HAN hade en ovanligt liten snopp. (I motsats till en annan kille.)
Han HADE en ovanligt liten snopp. (Men nu har han genomgått penisförlängning.)
Han hade EN ovanligt liten snopp. (Nu handlar det om ett biologiskt under: den här grabben har två, olika stora.)
Han hade en OVANLIGT liten snopp. (Den är inte något skryta med i bastun, det är helt klart.)
Han hade en ovanligt LITEN snopp. (Fast den fanns där, även om den knappt syntes.)
Han hade en ovanligt liten SNOPP. (Jämför med näsan, den är rejält tilltagen!)

Kom sedan inte och säg att betoningen inte är viktig. Betydligt viktigare än storleken.

Copyright Klimakteriehäxan

Mumsiga mördarsniglar?

Har du ett ovanligt rikt djurliv i din trädgård i år?
Väldigt många människor har det, vare sig de vill eller inte.
Det är invasion av mördarsniglar, som äter allt som kommer i deras väg.
Nu finns receptet, hämnden: ät upp dem!
Som tur är slipper jag pröva, för i mina balkonglådor har dom inte tagit sig upp.
Men du som har fri tillgång till råvaran kan alltså laga till en billig festmåltid.
Upphovsman till receptet är en kock i Skåne, David Kallós.
Lite pyssel krävs i köket, men vad gör man inte för att glädja smaklökarna?
Lycka till!

MÖRDARSNIGELTOAST FÖR FYRA

Ingredienser:
20 mördarsniglar
Till kokspadet:
En röd lök i klyftor, en bit morot, kryddor som persilja, dragon, timjan, lagerblad, 1 msk vinäger, några pepparkorn.

Gör så här:
Skölj sniglarna noga och gnugga dem med salt. Skölj mer för att få bort så mycket slem som möjligt. Förväll sniglarna under kort tid i tre-fyra omgångar med rent vatten.
Koka sedan upp omkring 2 liter nytt vatten och tillsätt kryddor, lök och morot och vinägern. Låt sniglarna koka med en timme. Spola av, skär ett snitt i buken på varje snigel och skrapa ur och släng innanmätet. Hacka sedan resten av snigelkroppen fint.

Till toasten:
1 dl tärnat bacon
1 hackad lök
3 finhackade vitlöksklyftor
1 halv finhackad chili
1 dl hackat kryddgrönt, förslagsvis persilja, dragon, timjan, oregano eller
gräslök. (Mynta, salvia, basilika, dill passar inte så bra.)
1 strimlat finhackat citronskal
4 skivor gott bröd som baguette, skuren diagonalt
Smör till stekning

1 persika
råsocker
chilipulver
smör

Stek brödskivorna gyllenbruna på varje sida och låt dem rinna av på en bit papper.
Dela persikan i fyra bitar och lägg i en liten form. Strö på råsocker, chilipulver och salt. Klicka över smör. Baka i ugn 200 grader i 15 minuter.
Fräs baconet med lite smör. Tillsätt vitlök, lök och chili. När löken är mjuk, häll i de hackade sniglarna. Fräs 1 minut. Rör i lite mer smör och dra bort pannan från värmen. Rör ner kryddor och citronskal. Peppra.

Fördela snigelfräset på de fyra brödbitarna och toppa med en varm persikobit.
Sedan är det bara att mumsa!

(Källa: TT)
Mer om mördarsniglar i mathållningen här!

Ge kroppen en timme om dagen!

Å så många barn/ungdomar jag känner som skulle må bra av en timme idrott varje skoldag!
Å så många unga människor jag ser på gatorna som är åt skogen för feta, med magar som hänger, med hakor i flera upplagor, med lår så tjocka att de knappt kan gå!

En lång rad idrottsstjärnor och läkare har skrivit ett upprop på DN Debatt idag. Förslaget är enkelt: ändra schemat i skolan, lägg in en obligatorisk timmes fysisk aktivitet varje dag - och förbättra folkhälsan.
Dator och tv håller ungarna fjättrade i stolar alldeles för många av dygnets vakna timmar. Förödande för konditionen, för humöret, för hjärnan, för hela kroppen.

Det vore ett verkligt lyft om den där timmen dök upp, helst redan i höst. Visst skulle många knota - men jag tror att också de motvilligaste så småningom skulle upptäcka att det finns tid nog att sitta stilla ändå.

Sedan är det förstås så, att det är väldigt många vuxna som också skulle behöva få den där timmen schemalagd och påtvingad. "Ge mig en kvart om dagen och jag ger dig en ny kropp" lovade en gång Arne Tammer, en frisksportens förgrundsfigur i Sverige. Den uppmaningen borde vi hörsamma, åtminstone.
Fast det vore ännu bättre med en hel timme.
Skulle inte vara fel för min egen del heller, om sanningen ska fram.

Copyright Klimakteriehäxan

När åskan slår till

Årets värsta åskväder är här. Det blixtrar och dundrar över stora delar av Sverige, och blixtarna påstås till råga på allt vara ovanligt kraftiga och därmed farligare. En blixt var tredje sekund i går, skriver DN. Och än verkar det inte vara riktigt slut.
Vad jag hittills sett har bara en skadats än så länge, men dock inte livsfarligt.
Han hade tur. Enorm tur.

Jag har nästan alltid varit rädd för åska.
Visst, sannolikheten att den ska slå ner just där jag befinner mig är väldigt liten. I själva verket slår blixten nästan alltid ner där ingen människa befinner sig över huvud taget, det är helt naturligt och får inga konsekvenser. Dessutom är åskledare en utomordentlig uppfinning.
Men har man växt upp på landet finns om inte åskrädsla, så i alla fall respekt där – annars är man dum.

I Barndomslandet fanns en borgarbrandkår. En brandbil, några hundra meter slang och en enkel brandstation med ett torn där larmet utlöstes för att höras över nejden. Frivilliga män som bodde i trakten ställde upp när det behövdes. Vi som bodde ganska nära brandstationen fick veta genom telefonlarm att brand uppstått. Det var en speciell telefonsignal, som spred omedelbar oro och ängslan. Pappa lyssnade på meddelandet och rusade sedan. Den av brandmännen som kom först fram satte på stora tutan, karlar i olika åldrar kom strömmande i bil, på cykel, till fots eller på traktor. De slängde sig iväg, den röda bilen signalerade hest när den drog iväg bortåt landsvägen.

Var brann det den här gången? undrade vi. Vad var det som fattat eld? Skulle någon bli av med sitt hus? Hotade elden att sprida sig? Kunde det bara handla om en liten antändning, snabbt släckt, eller skulle det bli långvarigt? Skulle stora ”riktiga” brandkåren också komma? Brann skogen? Var någon i livsfara?
Inte förrän alla frågorna fått svar och brandbilen tyst krupit in i sitt bo återställdes lugnet. Men om det hade varit en brand av det värre slaget var det svårare än vanligt att somna på kvällen. Skulle det åska mera? Skulle det börja brinna hos oss nästa gång?

Det fanns vissa spelregler att hålla sig till. Dra ur alla kontakter, stäng fönstren. Bada inte i sjön när de svarta molnen börjar ladda ur sig. Sök inte skydd för regnet under det där stora trädet, vars krona kunde tjäna som paraply. Blev det riktigt illa kunde man sätta sig i bilen tills det värsta var över. Hände det på natten gick mamma alltid upp ur sängen, som en kombination av skyddsängel och nattvakt.

Samtidigt tror jag att de där säkerhetsåtgärderna, hur vettiga de än må ha varit, hjälpte till att skrämma upp oss barn. Och ibland var det nära: en stor björk bara tio meter från husknuten klövs. Lokalen där min pappa jobbade tog eld, men kunde släckas snabbt. En så kallad ”kulblixt” lär han ha sett komma in genom ett nyckelhål för att bara försvinna – skröna eller sanning, jag vet inte så noga, men jag glömmer det inte, hur otäckt det lät.

På senare år har jag fått en mer avspänt förhållande till Tor och hans hammarslag. Man får det som stadsbo. Minns hur jag väcktes ur min djupaste sömn för några år sedan av att det blev alldeles ljust i sovrummet. Blixt efter blixt korsade himlen, men jag befann mig i min lägenhet mitt i staden och kände mig helt trygg: det skulle inte slå ner i husen, det skulle fångas upp av åskledarna. Skådespelet var fantastiskt.

Men så snart jag är tillbaka i Barndomslandet och ser molnen bli allt mörkare och hör meteorologerna tala om åska är obehagskänslan tillbaka. Borgarbrandkåren lär finnas fortfarande. Fast det känns inte riktigt som om det räcker.
Tänk om blixten slår ner hos oss nästa gång?

Copyright Klimakteriehäxan

Skördetid

Det är nu det drar igång på allvar, skördearbetet.
Själv har jag just klippt av årets första balkongtomat – en skörd så god som någon.
Men dessförinnan har jag tillbringat ett antal timmar i en hallonhäck.

Minns inte när det blev hallonbuskar planterade i Barndomslandet, men nu har de funnits i många år. Ibland har jag stått där på vårvintern och brottats med fjolårsskotten, som helst ska tas bort så att de nya får plats att komma upp och breda ut sig. Det är ett trist och segt jobb, som dessutom utan undantag ger blessyrer: taggar river en, stammar snärtar till en, gropar i marken får en på fall.
Men tanken är i alla fall att man ska ha underlättat så att bärskörden blir rikligare och lättare att komma åt när sol och regn och värme gjort sitt.

Nu är det flera år sedan jag gjorde en insats av det slaget i hallonlandet. Alltså borde allt vara en stendöd röra av trassliga grenar, en växtrikets egen ruin.
Men icke.
Aldrig har det varit så otroligt gott om hallon i de där buskarna som nu. Stora, saftiga, goda, rena. Inte en bärfis i sikte, inte en endaste liten hallonmask. Bara att kapitulera.

Till saken hör att jag avskyr att plocka hallon, innerligt och passionerat. Aldrig har man så många blodtörstiga flygfän omkring sig, aldrig river man sig så illa, aldrig har man skådat kraftigare brännässlor än där i hallonbuskarna. Som barn förväntades man delta i alla sorters bärplockning. Jag var konstant ovillig, det brukade sluta med att mamma bad mig att gå min väg för att hon skulle slippa höra gnället. Den uppmaningen löd jag omedelbart.

Men mitt motstånd mot plockandet har avtagit. En ålders- eller mognadsfråga? (Något att ta under moget övervägande medan bären mognar, haha.)
Så nu har vi verkligen frossat i hallon. Med yoghurt till frukost, med glass till efterrätt, nävvis i förbifarten. Och jag har gjort hallonsylt. Samt lagt lättsockrade bär i frysen.
Dessutom var det stilla på flygfä-fronten. Brännässlorna försökte hindra vår framfart, men människan vann över plågoriset den här gången.
Tror att vi med gemensamma krafter plockat 20 liter – och då lyste det ändå rött på en massa grenar som vi aldrig nådde, eller ens orkade sträcka oss efter.

Om ni nu känner snålvattnet rinna, så vill jag gärna upplysa om att vi plockat kantareller också i denna skördetid. Inte mycket, men det blev en sås.
Och som om det inte vore nog är det gott om smultron i Barndomslandet.
Ser också ut att bli ett utmärkt blåbärsår.
Men där är min gräns passerad. Mitt tålamod räcker definitivt inte till blåbär. Fast jag älskar att äta dem. Bara som de är, eller i paj. Ingen sylt är godare till pannkakor än just blåbärssylten.
Någon som har några liter att sälja?
Anmäler genast mitt intresse!
Hälsningar från en som nog plockat färdigt för i år.


..................................Delar av skörden. Man känner nästan doften, inte sant?


..................................De försöker gömma sig, de små rackarna. Men så lyfter man på mossan och se där!



................................Ja, det blev en blombukett plockad också. Ren bonus.

Copyright Klimakteriehäxan

Med eller utan (dröm)bil?

Det blev på något vis Bilens Dag i dag.
Allt började med att min mamma, snart 88, funderade högt kring sitt bilinnehav när vi satt vid frukostbordet i Barndomslandet, där jag tillbringat helgen (ingen uppkoppling, som ni har förstått). Gör hon rätt som behåller sin lilla bil?
Jag svarar oreserverat ja på den frågan. Så länge som hon ser och har reaktionsförmågan kvar ser jag inget problem – ålder kan inte vara den enda avgörande faktorn när man avgör vem som ska få färdas på våra vägar.

Hennes syster, nyss fyllda 90, fick sluta köra när synen svek. Men hon saknar sin lilla bil så gott som varje dag.
En annan väninna som passerat de 80 sålde sin på omgivningens inrådan, och ångrar beslutet så mycket att hon rent av överväger att gå och inhandla en ny.
”Utan bilen stannar Sverige” var en slogan som bilvännerna flitigt använde för några år sedan.
Man kan överföra det till gruppen ensamma tanter.
Utan bilen får tanterna stanna hemma. De förlorar en stor del av sin frihet, riskerar att bli hänvisade till släkt och grannars välvilja eller, i vissa fall, Färdtjänsten. Eller isolering.

Mamma kör inte särskilt ofta och aldrig långt, men hon kan åka och handla, hälsa på någon av de billösa eller ta en sväng för att vattna på kyrkogården, till exempel. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för en som kört prickfritt sedan 50-talet och varit bilägare lika länge är det en självständighetsmarkering.
Senast en potentat sa samma sak var det förre statsministern, numera lobbyisten Göran Persson som (under Almedalsveckan) betygade bilen sin oreserverade kärlek, just som frihetspryl. Den gången talade han för många tanter på landsbygden.

Så tog jag mig ned till sjön på eftermiddagen för ett dopp. Solen strålade, vinden från helgen hade mojnat, regnet hade spolat bort kanadagässens bajskorvar.
Plötsligt svänger en liten bil in och parkerar bredvid min.
Det är en röd sportbil, cabriolet, taket nedfällt. Rena drömåket – ingen miljöbil förstås, men ett drömåk likväl.
Ur kommer en av mina barndomskompisar. Vi var grannar. Har inte setts på länge men håller kontakten, om än sporadiskt.

Hon har haft en del uppförsbackar i livet: en jobbig skilsmässa, lite sjukdomar i familjen, mycket stress på jobbet.
Men nu mår hon bra, det märks. Vi badar tillsammans som förr i tiden, orden bubblar fram, det finns mycket att uppdatera.
När det är dags att packa ihop går jag fram till hennes bil.
-Vilken fin! säger jag, och jag menar det verkligen.

Jojomen. Den är sprillans ny, bara några veckor gammal. Solljuset får den röda lacken att se ännu rödare ut, det finns visserligen bara plats för två – men hon behöver inte mer utrymme.
Hon strålar ikapp med solen.
-Det här du, säger hon, det är min guldkant på tillvaron. Jag hade gjort mig förtjänt av den!

Själv sätter jag mig bakom ratten på vår präktiga familjebil och kör de nästan 40 milen från Barndomslandet till huvudstaden. Till sällskap har jag inte bara Dottern utan också bra bilmusik: Don McLean, Robyn, Bernt Staf, Carly Simon och Dolly Parton. Vi har volymen högt påskruvad, jag sjunger med och upptäcker rätt som det är att jag nog kör lite väl fort. Saktar ner.
Men det är det där med frihetskänslan. Den finns där.

Kommer på att jag borde haft Marianne Faithfull med i cd-väskan också. Samt att min barndomskompis borde ha längre hår, nu när hon kör sin öppna bil. För att känna hur vinden leker i håret så som den bara kan göra när man kör nedcabbat.

Också Lucy Jordan, kvinnan i balladen, fick ju till sist känna det där varma vinddraget som tar tag i lockarna när man kör, i hennes fall genom Paris.
Nog kan man förstå hennes längtan och lyckan när bilen äntligen stod där.
Och förtjusningen hos den som faktiskt ser till att uppfylla en sådan önskning, inte vid 37 års ålder, utan snarare vid fyllda 60.

Copyright Klimakteriehäxan

Smittsamt

Svart humor har räddat livet på massor av människor under svåra förhållanden. Det har visat sig att man i princip kan skämta om allt – även om den amerikanske ståuppkomiker som var först med att kreera några lustigheter kring 11 september fick det lite motigt inledningsvis.
Men ingenting är heligt.
Inte heller HIV.

Det går faktiskt att ådra sig HIV-smitta utan minsta ansträngning. Det kan räcka med att gå till frissan, där man nästan alltid får HIV när det är dags att klämma in skallen i torken.
Då står HIV för Hänt I Veckan, en företeelse som förvisso många anser borde utrotas eller tas fram ett vaccin mot.

Kanske är det ändå på plats med en varning, nästa gång du – mot förmodan och mot min rekommendation – tänker köpa ett exemplar av den där tidningen och står i Pressbyråns lucka. Säg då inte:
-Har du HIV? till tjejen eller killen där inne.
Det kan missförstås.

Häromdagen dök en alldeles ny HIV-variant upp.
Efter en animerad debatt avhållen mellan två skrivbord reste sig den ene av mina kollegor tvärt upp, stängde av datorn, samlade ihop sina pinaler och sa, till hälften uppgivet, till hälften irriterat:
-Nä nu har jag fått HIV.

Vad hade han drabbats av?
Jo, han hade fått nog.
Vilket resulterade i Hemgång I Vredesmod. HIV.
Sådant kan nog också smitta.

Copyright Klimakteriehäxan

Det finns folk som har pippi på fåglar

UPPDATERAT
Först i dag har jag förstått hur illa det är ställt med kärrsnäppan.
Bara hundra par finns kvar, spridda i södra Sverige.
De är noggrant kartlagda av ornitologer från Göteborgs universitet, som vet allt om kärrsnäppornas familjeliv. Man har tagit reda på vad de ätit, var de varit och vem de har parat sig med. Men det är långt ifrån alltid som ungar kläcks ur äggen. Blodprov visar att inavel har påverkat fåglarnas gener och gjort dem mindre motståndskraftiga mot allehanda hot.

Kärrsnäppan är en liten vadarfågel, som får det allt svårare att hitta trivsamma våtmarker att vada runt i.
Nu tror expertisen att vi snart sett vår sista svenska kärrsnäppa.
Fast det finns en möjlighet: adoption från annat land.
I Danmark finns friskare representanter för den här arten. Nu hoppas man kunna ta ägg ur danska bon och lägga över i svenska.

Och det vet ju alla som känner familjer där det finns adoptivbarn, att de brukar bli lika älskade och omhuldade som de biologiska ättlingarna.
Kärrsnäppan tros vara likadan.
Tänk ändå vad vetenskapsmän kan åstadkomma!

Apropå fåglar så har jag också inhämtat att ökenfinken varit synlig i Skutskär. Fågelskådare strömmar dit från hela landet – det är en upplevelse att se dem, det vet jag för jag har haft tillfälle att studera dem på ganska nära håll. Fågelskådarna, alltså, inte ökenfinkarna.

Larmet gick för något år sedan att en mycket sällsynt pippi hade landat i grönskan i vårt kvarter. Ofattbart snabbt kom ofattbart många människor med stora kikare och kameror med bamsiga teleobjektiv. De snurrade runt vårt hus, kröp bakom knuten, ålade sig i gräset. Såg de något? Fick de några bilder? Inte en aning. Jag såg de vanliga kråkorna, en och annan skata och gråsparvarna som väl också undrade vad som stod på.
Men fågelskådarna var själva en syn värd att skåda. Det är väl så de har det i Skutskär nu.

Vi som inte riktigt fått pippi på fåglar kan så här på sommaren stundtals bli ganska irriterade på de där små gynnarna, som har så konstiga nattvanor. Vid tretiden, innan solen börjat gå upp, tycks de ha väckarklockan (gökur?) på ringning och så börjar de sin konsert.
Jag älskar koltrastens sång nästan jämt, men så dags är det inte det jag helst vill ha. Jag vill ha tyst runt sängen. Inte hjälper det att stänga sovrumsfönstret heller, kören i trädkronan därutanför är stor och röststark och sångarglädjen slår nog Orphei Drängar med flera vingbredder.

Alice Babs sjöng en gång en ganska usel schlager om fenomenet. Av de ungefär 800 låtar hon spelat in är det förmodligen en av de sämre.
”Tidigt varje morgon när jag sover sött
Väcks jag av en fågel så att jag ser rött
Denna stygga pippi har jag gett ett namn
Det är /… och här överger mig mitt minne och Google kan inte hjälpa till men kanske kan någon annan starten på namnet som var roligt och jättelångt och som vi ungar lärde oss och som slutade…/ aufgeweckapåmorgonkulaörgeschplittenlaudenboomerbird”.

En sak är säker:
Fågeln som Alice sjöng om var ingen kärrsnäppa.
Inte heller en ökenfink.
Dessa fåglar väntar fortfarande på att hyllas i en schlager. Till dess får de nöja sig med fågelskådarnas hängivna beundran och omtanke.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING
Ibland är hjälpen nära! Sanna (som jag inte vet var hon finns och alltså inte kan länka till, bara tacka!) har försett mig med texten i en kommentar. Här kommer den, aningen anpassad till Alice Babs version - men jag behåller min lustiga variant ur minnet från förr, stavat som det lät i min mycket unga hjärna!

Tidigt varje morgon när jag sover sött
Väcks jag av en fågel så att jag ser rött
Denna stygga pippi har jag gett ett namn
Det är Isse Gnisse Knarrisula
aufgeväcka på morgonkula,
örker, splitt, den lång den dummer bird!

Jag vaknar i den vackraste av drömmar
drömmen om den jag har kär
Just när min älskling ska mig kyssa,
genast är den lilla fågeln där!

Jag ska köpa holkar där han bygger bo
Holkar med gardiner så att jag får ro
Men i mina drömmar hör jag nog ändå
Denna Isse Gnisse Knarrisula
aufgeväcka på morgonkula,
örker, splitt, den lång den dummer bird!

En fråga kvarstår obesvarad: vem kan upphovsmannen eller -kvinnan till detta poetiska och nyskapande mästerverk vara? Äras den som äras bör!

Knepet

En kollega på jobbet ska alldeles snart fira sin trettionde bröllopsdag. Hon är glad och nöjd med både maken och livet.
Vi är några som undrar om hon haft något särskilt knep.
Jo, hon fick ett råd av sin mormor innan bröllopsklockorna ringde.
-Varje morgon ska du säga till din man att han haft en sjusärdeles tur som träffat just dig. Till sist kommer han att tro på det – och uppföra sig därefter.
Se där.
Svårare än så var det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

En ny tjej i serveringen

Dottern har fått jobb.
Och precis som när sonen fick ett arbete tror jag att det är jag som är allra gladast. Ungen har fått något att göra, får tjäna egna pengar, får en chans att känna sig lite vuxen – och får i bästa fall tankar om framtiden.

Inte så att hon har klivit rakt in i ett framtidsjobb, nej då.
Hon är timanställd frukostvärdinna på ett ganska stort hotell här i staden. Mest plockar hon smutsig disk, verkar det. Förhoppningsvis inte en karriär hon är helt nöjd med för evigt. Men just nu är det förnämligt.
Flickan får det som aldrig kan köpas för pengar och som inga skolbetyg någonsin ersätter: hon får arbetslivserfarenhet. En arbetsledare som kan bli en referensperson, papper som visar att hon (förhoppningsvis) har skött sina uppgifter.

Det såg nämligen inte särskilt ljust ut efter studenten. Ett jobb hade hon sökt, men det fick hon inte. Frågade runt lite på måfå, men man måste ha tur.
Så verkade det som om turen ändå var på hennes sida, alldeles oväntat.

En dag när hon sitter och fikar med en kompis på en av huvudstadens alla smörgås- och kaffelatte-ställen kommer en man i personalen fram och undrar om inte tjejerna behöver arbete.
Om de gjorde! Jojomen, bägge två, ingen hade hittat något.
Han var intresserad av deras tjänster. Men först ville han se hur de fungerade, så då var frågan om de kunde tänka sig att jobba en dag utan betalning, bara som anställningsprov?

Båda flickorna gick dit, men de fick olika dagar för sina arbetspass. Båda fick beskedet att man skulle höra av sig inom högst ett par dagar.
Sedan dess inget. Inte ett ord, inte ett sms. Och förstås inget jobb.
Vilket får mig att undra hur många tonårstjejer, utlämnade till mindre nogräknade arbetsgivares godtycke, som gjort en gratis arbetsdag på den där firman.
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin köpa så mycket som en liten espresso av dem.

Men däremot har Maken och jag pratat lite löst om att kanske knalla iväg och äta hotellfrukost någon dag… Brukar ju vara jättefin buffé nu för tiden.
Och så vore det kul att kolla in den nya tjejen i serveringen!

Copyright Klimakteriehäxan

Hel- eller halvhjärtad?

Visst funderar jag ibland på hur klokt det är att tillbringa sin tid vid datorn, när jag så här på kvällskvisten sitter och knackar ner några rader om stort eller smått. Borde jag inte göra något nyttigare, som att gå en rejäl promenad, baka bröd eller helt enkelt fara runt ett extra varv med dammsugaren?
Det visar sig att suget från bloggandet överröstar den gamla Voltan.
På denna sajt kan man testa hur fast man är i bloggträsket.
Pumans dotter var där före mig – hon är värre däran än jag, hon fick 71 procent.
Men åtminstone hälften av mig är alltså enligt detta test helhjärtad bloggare. Eller blir det halvhjärtad då?

51%How Addicted to Blogging Are You?

Men vad har Limhamns-Jesus där att göra?

Nu har världen försetts med sju nya underverk.
Det vill säga, företeelserna har funnits länge, men upphöjelsen till underverk är pinfärsk. Den förkunnades vid midnatt.
Över 100 miljoner människor runt om i världen har via telefon och dator sagt sitt. Jag var en av dem!

Från början fanns 77 kandidater, en expertpanel gjorde första gallringen och det var 21 kvar när omröstningen började. De egyptiska pyramiderna kunde man dock inte rösta på, deras plats var självskriven som det enda av de ursprungliga underverken som fortfarande finns bevarat.
Vid en stjärnspäckad ceremoni på Estadio da Luz i Lissabon på lördagskvällen avslöjades resultatet:
1. Kinesiska muren
2. Petra i Jordanien
3. Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Brasilien
4. Machu Picchu i Peru
5. Chichén Itzá i Mexiko
6. Colosseum i Rom, Italien
7. Taj Mahal i Agra, Indien

Fyra av dem fick min röst. Men det är bara att erkänna: Petra, som uppenbarligen är en av världens äldsta bevarade städer, kände jag inte till alls. Taj Mahal har jag förstått är fantastiskt, men jag tyckte ändå att det kändes lite för ”nytt”. Förlåt då, det är 1600-tal, naturligtvis märkligt, jag skäms och ber mogulerna om ursäkt en gång till.

Vad jag verkligen inte begriper är vad Limhamns-Jesus har i den där samlingen att göra. Nu snackar vi i alla fall nytt: den blev klar så sent som 1931. Jag har visserligen sett den med egna ögon och nog är den häftig – med huvudet 710 meter högt över havet, på toppen av Corcovado och med en fantastisk utsikt – men en axelryckning jämfört med Kinas murverk eller inka-indianernas Machu Picchu, tycker jag.

Å andra sidan: om man ska vara lite positiv, så har ju Sverige en liten del i den där Kristus-statyn. Den är nämligen gjord av svensk cement.
Alltså är ett av världens sju underverk fabricerat av svensk råvara.
Alltid något, sa han som såg Åmål.

FLER RESULTAT

Och medan vi ändå håller på med resultat: det blev ett estniskt par som tog hem segern i VM i kärringkånk i år igen. Också paret som kom tvåa är från Estland.
Men det blev inget rekord. Årets segertid är 1 minut och 7,7 sekunder.

Stridsvagns-VM, däremot, vanns av Sverige. Men det tänkte jag förbigå med tystnad.

Copyright Klimakteriehäxan

I dagens tidningar kan du också läsa om de nya underverken. Länk till SvD här, var så god, och till DN här!

Parkinson - en man att längta efter

Alla världens superkändisar är ”Michael” med honom. Britter kallar honom gärna ”Parky” kort och gott. Till och med i Sverige vet numera väldigt många vem Parkinson är. Och då talar vi inte om en plågsam sjukdom.
Nej, vi talar om ett högkvalitativt lördagsnöje, 20.00 i tvåan, återkommande säsong efter säsong.

Det är en till synes torftig show han bjuder på, den 72-årige journalisten Michael Parkinson.
I en superful studiomiljö i rött och lila sitter han och gästerna rakt upp och ner på var sin stol, efter en rituell entré nedför trappan. Två stolar i starten, som regel fyra när det är dags att säga tack för denna gång. Samma mönster varje gång.
En musikbit brukar för all del ingå, men annars är det synnerligen ovanligt med rörliga bilder – det som väl annars ska vara den viktigaste ingrediensen i ett tv-program.

Men Parkinson har bevisat en annan gammal tes, den att få saker blir bättre tv än intressanta människor som pratar om intressanta saker. I Parkys stol har samtidens megastjärnor suttit, nyligen var det John MacEnroe och Cameron Diaz, och vi mötte Dustin Hoffman för någon vecka sedan. Gene Wilder var där i lördags.

Det märkliga är, att långt ifrån alltid är hans inbjudna intervjuobjekt särskilt bekanta för en publik utanför Englands gränser. Gästen kan vara en för mig helt okänd författare, en ståuppkomiker jag aldrig hört talas om, eller en skådespelare som gjort Shakespeare hela sitt liv – utan att någonsin ha lämnat hemlandets scener.
Ändå blir jag alltid intresserad, hänger med blicken vid de samtalandes läppar och skulle aldrig komma på tanken att närma mig fjärrkontrollen för att byta kanal.

Vad är det han gör? Vad är det han kan som inte andra kan? Vad är det han vet som andra tv-intervjuare aldrig upptäckt?
Hade jag svaret på de frågorna skulle min lycka vara gjord. Men blandningen av skratt och allvar, livsöden och framtidsplaner skapas mästerligt av denne man, som egentligen borde ha blivit pensionär för ganska länge sedan.

Nu har han visserligen förklarat, att det snart ska ta slut. En säsong till efter den pågående, sedan ska det inte bli fler Parkinson.
Alltså gäller det att passa på att njuta nu, medan tid är.
Ikväll hade jag honom inprickad, som vanligt en lördag, men nu visar det sig att han fått maka på sig för den stora Live Earth-galan.
Får helt enkelt vänta en hel vecka till. Men förstås i fast förvissning om att han är en man värd att längta efter.

Det kan i framtiden hända att vi, hans miljoner trägna tittare, kommer att drabbas av en ny Parkinson-sjuka.
Parkinson-saknaden.
Jag räknar med att få en släng av den redan ikväll.

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev inte jag, det blev Svennis

Varför satsade jag aldrig på fotboll?
I teorin, åtminstone, skulle jag då kunna ha 40 miljoner kronor i årslön vid det här laget.
Det är förvisso sant att jag har en kort karriär som fotbollsspelare bakom mig.
Jag gick på en internatskola på 70-talet, och där dök den då tämligen revolutionära idén upp: vi skulle bilda en fotbollslag med bara tjejer.

En av grabbarna utsågs (möjligen av sig själv) till vår tränare och coach. Det var modigt, en klar självuppoffring, kemiskt ren från statuspoäng.
Varför jag ställde upp kan jag inte minnas, kanske berodde det på att jag ansåg att jag hade (och även av andra ansågs ha) ett visst bollsinne. Men jag hade definitivt aldrig rört en läderkula med en tå.

Vår tränare Åke kallade till samling på en gräsplan.
Vi kom, i shorts och gympadojor, några med entusiasm i blick, andra som till exempel jag med viss skepsis, som förmodligen speglade sig i hela kroppshållningen.
Nu skulle vi dribbla i zigzag-bana, vi skulle öva tillslag med fotens sida, vi skulle göra rusher på det hala gräset, vi skulle göra sit-ups och armhävningar som hemläxa.

Vårt lag skulle efter en full och helhjärtad satsning bli en sensation i Norrlands idrottsvärld – Umeå IK hade ännu inte satt ihop ordet ”damer” med ”fotboll”, Marta var inte ens påtänkt där borta i Brasilien. Öxabäck hette den enda klubb som lyckats med sin tjejsatsning, svenska mästare år efter år.

Om jag minns rätt så hörsammade jag kallelsen även till det andra träningstillfället. Läxan hade jag nog inte gjort, däremot hade jag haft lite ont i fötterna och kände av träningsvärk också på andra ställen – detta trots att jag på den tiden var i ganska gott trim rent allmänt sett.

Tredje gången det var dags att jobba på framtiden som fotbollsstjärna spöregnade det. Jag stannade inomhus. Vet inte säkert, men tror att Åke stod ensam i blötan nere på gräsplanen, förgäves spanande efter sina adepter.
Det blev aldrig någon fjärde gång.

Summan av kardemumman är att det är svårt att finna de stora likheterna mellan mig och Svennis. Alltså är det kanske inte heller så konstigt att vi ligger ganska långt isär även lönemässigt.
Men det gnager lite, det gör det.
Om jag bara inte hade gett upp så lätt…?

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Sven-Göran Eriksson, mera känd som Svennis, och hans guldkantade treårskontrakt som tränare för Manchester City finner du både här och här!
UPPDATERAT
Jag bluddrade lite med siffrorna. Nu är det rätt. 40 miljoner om året i tre år, totalt 120 millar.

En alldeles unik lunch

I dag har jag ätit lunch med Börje Salming.
Vi satt på en liten uteservering på kajen i Vaxholm, tittade på folk och båtar och åt – han bakad potatis med skagenröra för 98 kronor, jag strömmingsflundra med potatismos till samma pris. Det var jättegott!
Vad vi pratade om?
Ja, jag vet inte så noga vad han pratade om, för vi satt vid olika bord.
Men en originell tanke slog mig.
Där sitter jag och tittar på en vilt främmande karl.
Och så VET jag vad han har för sorts kalsonger.
Det har mig veterligen aldrig hänt förut.
Kommer förmodligen heller aldrig att hända igen.

Copyright Klimakteriehäxan

I sista minuten: Välj världens underverk!

Vad är livet?
Jo, en lång rad av val.
Man väljer stort och smått: kaffesort, dagstidning, politiskt parti, utbildning, livspartner.
I dag har jag lagt min röst i ett ovanligt val: jag har bestämt vilka märkligheter som enligt mitt sätt att se ska vara världens sju nya underverk.
Enligt uppgifter i media har drygt 90 miljoner människor jorden runt redan sagt sitt på den här sajten.

Det finns 21 kandidater att välja mellan – de egyptiska pyramiderna behåller sin ranking som underverk som det enda av de ursprungliga sju som finns kvar (så i själva verket får vi dras med åtta underverk framöver).
Och precis som i alla val man ställs inför blir det en del kval.
Nu har jag ändå röstat på både Machu Picchu i Peru och Chichen Itza i Mexico, fast de på sätt och vis är ganska lika – bevis för hur högtstående de urgamla indiankulturerna var.
Latinamerika fick ännu en röst av mig, för statyerna på Påskön, där jag länge drömt om att få gå i land.

Kinesiska muren väntar jag också ivrigt på att få se, det var en alldeles självklar kandidat att stödja.
Rutan för Colosseum klickade jag också i. Så mäktigt det är att stå därinne och verkligen höra historien eka! Atens Akropolis ger antagligen samma känsla, jag har faktiskt aldrig varit i den grekiska huvudstaden, bara på diverse öar. Klick igen.
Sista klicket satte jag i rutan för Kreml. Lökkupolerna är fantastiska, att se deras färger glimma i iskall vintersol är en härlig upplevelse (även om jag nästan förfrös tårna på kuppen).

När jag skickat iväg min elektroniska valsedel inser jag lite skamset, att jag varit väldigt snäv i min kultursyn. Tung övervikt för Europa och Latinamerika, medan exempelvis Taj Mahal och Angkor Wat kammar noll.
Å andra sidan tycker jag det verkar konstigt att sådant som Eiffeltornet, Sydney-operan, Limhamns-Jesus och Frihetsgudinnan kommit med alls – häftiga byggnadsverk, visst, men det är väl ändå bara att gå till något arkiv och kolla ritningarna? Ska inte underverk stå för något mer, en skapelse som även fackmännen fylls av beundran och undran inför?

Vill du ha ett ord med i laget i detta beslut? Vänta inte, för vid midnatt stängs den elektroniska valurnan och därmed är avgörandet klart. Du är helt enkelt ute i sista minuten!
Om du innan du bestämmer dig vill läsa mer så kan du ta hjälp av DN här.
I morgon lördag har vi valresultatet.
En varning kan vara på sin plats: jag lyckas väldigt sällan satsa på rätt kandidat i något val alls, så lita inte på mig om du vill hitta de slutgiltiga vinnarna!

UPPDATERAT
När bara fem timmar är kvar innan möjligheten att rösta på världens nya underverk stängs är Kinesiska Muren så gott som självskriven segrare - odds 1,01 på Betsson.
Ska man tro spelarna så har jag fått in sex rätt av sju möjliga, men Taj Mahal kommer tvåa bland vadslagarna. Den verkliga högodds-kandidaten är Timbuktu som ger elva gånger pengarna!

Copyright Klimakteriehäxan

Svensk sommar - och alla djuren

Vi som träget knegar vidare trots att månaden heter juli, vi har naturligtvis alla de vanliga samtalsämnena över lunchen eller i fikapausen.
Men just så här års blir det ändå, alltid, ett ämne som dyker upp och blir dominerande.
Första frågan är:
-Och när har du semester då?
För att snabbt följas upp med:
-Vad ska du göra?
Svaren varierar, förstås.
Fast förvånande många svarar att de ska vara kvar i Sverige.

Någon ska dra till fjälls. Där finns ren luft och massor med blommor, porlande bäckar – helt enkelt naturupplevelser utan begränsning. Triangiaköket kommer fram och aldrig smakar kaffet bättre, till och med frystorkad mat går bra. Dessutom ingen trängsel. En fjällvandrare kan långa stunder få känna sig som en riktig upptäcktsresande, en modern Linné.
-Jahaja, Norrland, du menar att du ska mata myggen, säger den som ska till Västkusten.
-Du menar för att simma bland brännmaneterna? kvittrar den glatt som inte vill bli svaret skyldig.

Västkusten var min barndoms sommarparadis. Dofterna, maten, båtturerna, klättringen upp till någon fyr.
De kala grå klipporna som mötte det riktigt salta vattnet, sol och nyfiskad torsk som skivade sig läckert när man lyfte upp den ur stekpannan. Eller alldeles färskrökt makrill, vars aptitretande doft fick slåss mot den kokosluktande solkrämen. Blåstången kunde man få att smälla mellan fingrarna, på bryggan låg vi platt på mage och drog upp krabbor som inte förstod bättre än att klamra sig fast vid ett försåtligt bete på ett simpelt snöre.

Maneter? Jo för all del. Ruskigt långa bränntrådar kan de ha, de når en även när man tror sig ha själva geleklumpskroppen på tryggt avstånd. Det svider rejält. Men maneterna stannar inte för evigt, de styrs åtminstone delvis av vind och strömmar – och så är det fritt fram att hoppa i igen.

En tredje kollega är stolt och nybliven ägare till ett fritidshus på en Mälarö.
Böljande landskap, intensiv grönska, eget trädgårdsland, civilisationen inom bekvämt räckhåll och dräglig badtemperatur i viken. Kanske en roddbåt, rent av med en liten aktersnurra
-Du är väl vaccinerad? frågar någon med skrämt uttryck.
Fästingarna finns där, i gräs och buskar. De följer med husdjuren. de ramlar innanför kragen, de kravlar upp från skorna långt upp på benen.

En man har just hyrt en fin stuga i Stockholms skärgård.
Varje kväll sitter han på altanen och vinkar åt Finlands-färjorna innan han går in i köket och steker den pinfärska strömmingen som får sällskap av en immig öl.
En hel kasse med deckare har han med sig, men tar ändå gärna emot fler förslag på lämplig semesterlitteratur.
-Det är fördelen med att hyra, säger han belåtet.
-Inte en massa att snickra och måla. Man kör ett varv med gräsklipparen, och får sitt motionsbehov fyllt på köpet.
Fästingarna då? Jo, de finns. Men värre är bromsarna som egentligen umgås mest med korna som betar strax intill. Resultatet av deras attacker blir bett som kliar intensivt, ibland i flera veckor.

Sist i raden av semesterbeskrivningar berättar en kvinna, att hon varje sommar reser till sina gamla föräldrar för att sköta sådant de inte längre orkar. Gräs, häckar, rabatter, bärbuskar, potatisland. Och eftersom hon är av den sort som fötts med gröna fingrar borde hon vara nöjd. Men nu suckar hon.
-Mördarsniglarna, säger hon.
-Hur äckliga som helst. Och man ska klippa av dem på mitten. Ännu äckligare. Dessutom vinner de i längden kampen om trädgården, det är nästan hopplöst.

Alla tittar på varandra. Den där svenska sommaren har sin tjusning, men förvisso också sina negativa sidor.
Mygg, maneter, fästingar, mördarsniglar. Då har ändå ingen nämnt rådjuren som älskar mödosamt planterade växter i rabatterna. Eller getingarna.
-Sverige, Sverige, fosterland, säger en när vi bryter upp.
Det blir skratt.
Och ett ”ha det så bra på semestern!” till den som just gör sin sista arbetsdag på ett tag.
Själv tänker jag ta mig till Norrland så småningom.
Men jag väntar tills myggen ätit sig mätta på andra sörlänningar.

Copyright Klimakteriehäxan

Ska 29 bli 30?

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Så där ser det ut, vårt svenska alfabet.
Känns ganska bekant, invant sedan sjuårsåldern, eller hur?

Väldigt ofta räcker de där 29 bokstäverna långt. De kan användas till en inköpslista innan man går till Ica eller Coop, de blir betyg i skolan, de kombineras till reklambudskap för produkter som någon vill att vi ska köpa. Men de fungerar också till romaner, poesi, dramatik och vetenskapliga avhandlingar. Folk har fått Nobel-pris i litteratur för det sätt de använt de 29 på. Vissa texter blir översatta till mängder av språk, ibland med helt andra skrivtecken.

Nu har någon i den stora operationen kring Bok & Biblioteksmässan i Göteborg kommit på, att kanske behöver vi någon ny liten bokstav. De redan befintliga ”har funnits i tusentals år men det har inte hänt särskilt mycket med dem trots att allt annat utvecklas och förändras hela tiden. Inte minst språket.” Och så föreslår man att vem som helst kan vara med och skapa ett eget, nytt, tecken. Som kanske skulle kunna bli alfabetets trettionde bokstav! Åtminstone som ett tankeexperiment...

Jag har kikat på deras hemsida där man förvisso har skapat några nya. Fast utan antydan om vilka ljud de skulle kunna tänkas representera.
Vill du anta utmaningen så klickar du här – observera att det finns ljud också! Lycka till!

Min egen fantasi räckte inte till, kände jag. Kan tycka att de redan befintliga 29 ibland trilskas och vrenskas och gör motstånd å det bestämdaste, så att hantera ytterligare en skulle kunna bli en alltför svår utmaning.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Årets bokmässa hålls för övrigt 27-30 september, med Estland, Astrid Lindgren och Carl von Linné som huvudteman.

Ett litet PS till. Boken "Den tjugonionde bokstaven" med underrubriken "Blad ur en ABC-bok" gavs ut 1998, i nytryck 2003. Det är Bo Strömstedt som räknar bort "w" och som funderar kring språk, ordanvändning och författarskap i korta, inte sammanhängande texter.

Kärringkånk

Har du fyllt 17 år och väger mer än 49 kilo?
Har du tillgång till en karl, äkta eller oäkta, som är någorlunda stark och snabb?
Har du en oförlöst längtan efter ära och berömmelse?

Då kan du satsa på en idrottsgren som åtminstone hittills aldrig hamnat överst på tidningarnas sportsidor, aldrig fått resultaten redovisade i radio eller tv.
Det är lite sent att kvalificera sig till årets VM, för det avgörs redan kommande helg, men du kan alltid lägga dig i träning och bli redo för tävling 2008!

Grenen heter kärringkånk.
Och det är precis vad det låter som.
Mannen ska hiva upp kvinnan på det sätt som han finner lämpligast och springa 253,5 meter, utan att tappa sin last, som för säkerhets skull bör bära skyddshjälm. Mellan start och mål finns två hinder att klättra över och en vattengrav. Tappad kvinna betyder ett tillägg på löptiden med 15 sekunder, vilket är det samma som katastrof, eftersom gällande världsrekord är 55,5 sekunder. Det innehas av ett par från Estland – den nation som vunnit de senaste fem åren.

Det är tolfte gången som tävlingen anordnas. Den avgörs alltid i byn Sonkajärvi i östra Finland. Där har de en idérik ledare för den lokala köpmannaföreningen. Veikko Tervonen heter han, och det är han som drog igång alltihop för att folk skulle ha lite kul – och för att Sonkajärvi skulle hamna på kartan.

Idén kommer från en gammal sägen om rövaren Ronkainen som härjade i östra Finland och Ryssland på 1800-talet. Ronkainen ville bara ha starka män i sitt rövarband och han hade ett oavvisligt krav på sina mannar: de skulle kunna springa med en kvinna över axeln en bit. Sträckan bestämdes till de drygt 250 metrarna därför att var det maxavstånd man på den tiden kunde skjuta iväg en kula med ett gevär. Hann man undan så långt med sitt byte efter ett överfall var man helt enkelt utom räckhåll.

Och sakta men säkert har kärringkånkandet spritt sig över världen. I helgen kommer tävlande från en lång rad länder: Schweiz, Sydafrika, USA, Kanada, Irland, England, Ryssland, Estland, Australien, Spanien, Nya Zeeland och Sverige.
Evenemanget lär dra stor publik och även massmedias intresse påstås öka för varje år.

Hur det nu än går med träningen så gäller det i alla fall att komma ihåg den allra viktigaste paragrafen i regelsamlingen för kärringkånk: deltagarna måste ha roligt. Det är viktigare än att vinna.
Sugen på segerns sötma?
Bara att sätta i gång! Sonkajärvi väntar!

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

Premiärlejonens tigrinna är död

Visst är det väl lite underligt att en människa kan bli berömd för att hon gått på många premiärer i fantasifulla kläder?

För även om Alice Timander var en av Sveriges första kvinnor som blev utbildad till tandläkare (därtill yngst av alla) så var det paljetterna, glittret och plastikoperationerna som blev hennes adelsmärke.
Hon blev helt enkelt känd för att hon var så himla känd.
Inatt avled premiärlejonens tigrinna, 91 år gammal, efter ett långt och ovanligt liv.

Få kan väl ha sett fler premiärer än Alice. Få kan väl ha haft ett vidlyftigare kläd-, smink- och frisörkonto. Få kan väl ha ätit mer gratismat. Mycket få har varit på fler bilder i de där tidningarna som vi inte köper, men gärna frossar i när vi sitter i tandläkarens väntrum eller i frissans hårtork.
Och alltihop lär ha sin rot i att hon helst av allt ville bli skådespelare själv, men aldrig blev det.

Alice försökte sig i hög ålder också på en politisk karriär, som kristdemokrat, men det blev inte någon riktig framgång. Hon fortsatte att vara känd för att vara känd, för att vara den som oftast synts i leopardmönstrat. En svensk föregångare till Anna Nicole Smith och Paris Hilton, även om de två haft mera pengar på banken.

I fjol hade filmen om henne premiär. "Alice och jag" hette den, gjord av Rebecka Rasmusson, en dokumentär som enligt samstämmiga recensenter och biobesökare är både sevärd och gripande.
Jag kom trots det aldrig i väg för att se den på bio, men så sändes den i slutet av maj i SVT och nu har jag den bandad - fast fortfarande osedd.
Dags att plocka fram den nästa gång sommarregnet strilar.

Kanske är det en film som andra människor som är kända för att vara kända borde se? Den 2 augusti finns en ny chans, för då ingår filmen i en serie om kvinnor som utmärkt sig (också i SVT).
Och Paris Hilton kanske kan få en översatt kopia?

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Alice Timander i DN, klicka här! Svenska Dagbladets artikel om henne finns här!

En annan sorts kuddkrig

Det finns ögonblick när man ser sig själv speglad i ett eller annat konstnärligt verk. Man känner igen sig i en film, i en roman, i en tv-serie eller en målning. Mängder av detaljer stämmer. Identifikation är uppnådd – något väldigt många kreativa människor i olika branscher innerligt önskar att deras publik ska känna, om inte för annat så för att då ökar inkomsterna per automatik rasande snabbt.

Själv tyckte jag ett tag att jag alltmer påminde om en Zorn-modell, men insåg att kullorna utan undantag var betydligt yngre och fastare i hullet än jag, så det gick inte att hålla liv i den myten.
Nu för tiden upptäcker jag rätt som det är bilden av mig själv i den tecknade serien ”Medelålders Plus”. Hur kul är det på en skala?
Tja, lite självinsikt har väl aldrig skadat.

Serien tecknas av Sven-Bertil Bärnarp, 68-årig stockholmare, och han skapade serien 2001.
Den publiceras i Dagens Nyheter och i Westmanlands läns tidning – jag är förvånad över att inte fler upptäckt poängerna med den tämligen tunnhårige manlige huvudpersonen och hans jämnåriga kompisar samt väl invanda hustru.

I dagens DN-strip med sex rutor syns jag inte, men man pratar om mig.
Det handlar om vad en man kan lära sig av att leva ihop med en kvinna. Svaret är: Bulla kudde. Närmare bestämt så här:
"Ja om kudden är platt ska man inte bulla den i sidorna, utan bulla den i hörnen. Då blir kudden pösig och fin!"

Se där, en verkligt god lärdom för livet. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Fast jag säger det jätteofta, allra oftast till ungarna som älskar att hälla ut sig i en soffa och knöla in kuddar i alla vinklar och vrår, men aldrig har vett att – just det – bulla tillbaka dem.
För vad är ett hem utan sina kuddar? Platt intet, vill jag påstå. Med betoning på platt. Detta är helt enkelt en annan sorts kuddkrig.

Det ska vara uppbullade kuddar, gosiga dynor som ser ut som om de bara väntar på en där i fåtöljen, välkomnande mysiga mjuka moln av dun i soffhörnet. Kuddar som hopklämda inte har någon charm alls, mönstret är till och med förstört, blir glädjespridare med ränder, rosor och andra trevliga mönsterdetaljer synliga när de väl är uppuffade. Kuddar som skänker genuin glädje åt varje kroppsdel som tillåts landa i närheten.

Då måste ju varenda människa fatta att man i nästa snäpp är alldeles tvungen att bulla till kudden igen när man reser sig upp.
Hur ska annars nästa person som slår sig ner få samma härliga kuddupplevelse?
Vi som ingår i kategorin ”Medelålders Plus”, vi har insett detta.
Och bullar våra kuddar.
Gack du och gör sammaledes!

Copyright Klimakteriehäxan