Parkinson - en man att längta efter

Alla världens superkändisar är ”Michael” med honom. Britter kallar honom gärna ”Parky” kort och gott. Till och med i Sverige vet numera väldigt många vem Parkinson är. Och då talar vi inte om en plågsam sjukdom.
Nej, vi talar om ett högkvalitativt lördagsnöje, 20.00 i tvåan, återkommande säsong efter säsong.

Det är en till synes torftig show han bjuder på, den 72-årige journalisten Michael Parkinson.
I en superful studiomiljö i rött och lila sitter han och gästerna rakt upp och ner på var sin stol, efter en rituell entré nedför trappan. Två stolar i starten, som regel fyra när det är dags att säga tack för denna gång. Samma mönster varje gång.
En musikbit brukar för all del ingå, men annars är det synnerligen ovanligt med rörliga bilder – det som väl annars ska vara den viktigaste ingrediensen i ett tv-program.

Men Parkinson har bevisat en annan gammal tes, den att få saker blir bättre tv än intressanta människor som pratar om intressanta saker. I Parkys stol har samtidens megastjärnor suttit, nyligen var det John MacEnroe och Cameron Diaz, och vi mötte Dustin Hoffman för någon vecka sedan. Gene Wilder var där i lördags.

Det märkliga är, att långt ifrån alltid är hans inbjudna intervjuobjekt särskilt bekanta för en publik utanför Englands gränser. Gästen kan vara en för mig helt okänd författare, en ståuppkomiker jag aldrig hört talas om, eller en skådespelare som gjort Shakespeare hela sitt liv – utan att någonsin ha lämnat hemlandets scener.
Ändå blir jag alltid intresserad, hänger med blicken vid de samtalandes läppar och skulle aldrig komma på tanken att närma mig fjärrkontrollen för att byta kanal.

Vad är det han gör? Vad är det han kan som inte andra kan? Vad är det han vet som andra tv-intervjuare aldrig upptäckt?
Hade jag svaret på de frågorna skulle min lycka vara gjord. Men blandningen av skratt och allvar, livsöden och framtidsplaner skapas mästerligt av denne man, som egentligen borde ha blivit pensionär för ganska länge sedan.

Nu har han visserligen förklarat, att det snart ska ta slut. En säsong till efter den pågående, sedan ska det inte bli fler Parkinson.
Alltså gäller det att passa på att njuta nu, medan tid är.
Ikväll hade jag honom inprickad, som vanligt en lördag, men nu visar det sig att han fått maka på sig för den stora Live Earth-galan.
Får helt enkelt vänta en hel vecka till. Men förstås i fast förvissning om att han är en man värd att längta efter.

Det kan i framtiden hända att vi, hans miljoner trägna tittare, kommer att drabbas av en ny Parkinson-sjuka.
Parkinson-saknaden.
Jag räknar med att få en släng av den redan ikväll.

Copyright Klimakteriehäxan