I lördags var det dags igen.
Dags för ”Rocking Xmas” i Grums Folkets hus.
Fyra år i rad har detta varit en av vinterns höjdarevene-mang i trakten. Och alltihop beror på att ett gäng människor gillar musik och gillar att ha kul med musikaliska förtecken.
Föreställningen har två grundstenar: coverbandet Straight Ahead och damkören Eternella, tillsammans sexton personer, alla lokala förmågor.
Repertoaren är blandad, en hel del rockiga poplåtar och så några av julens mer högstämda klassiker.
För varje år dyker nya nummer upp – i år till exempel en Dolly Parton-låt som jag aldrig förr hört. Ett potpurri av några av våra mest kända jullåtar har ett halsbrytande Povel Ramel-stuk, melodierna bryter av varandra, det är både roligt och skickligt.
I år har gänget utökat antalet föreställningar. Biljetterna har en strykande åtgång, det blir alltid fullsatt, den entusiastiska publiken klappar handflatorna heta.
En man på väg ut säger förtjust:
-Det här var första gången för mig, men sannerligen inte den sista!
Men många har, precis som jag, kommit tillbaka varje år sedan urpremiären.
Det är min systerson Henrik Andersson och hans sambo Erica Lööf som dragit igång hela arrangemanget. Henrik och hans Straight Ahead har egentligen bortsett från julkonserten lagt ner sin verksamhet på grund av tidsbrist, medan Erica och tjejerna i Eternella sjunger året om.
Och det är spelglädjen och entusiasmen som bär hela projektet. Varje gång fylls jag av en enorm beundran och respekt: Hur orkar de, hur hinner de, hur hittar de ständigt nya låtar, hur kommer de på de oprövade idéerna, hur kan det bli så bra?
Jag har inte satsat så mycket som ett halvt frimärke i evenemanget, men ändå sitter jag där i salongen och känner mig stolt. Jättestolt över att Henrik och alla de andra ror hem ännu en Rocking Xmas.
Ut i svarta vinterkvällen går vi, glatt nynnande på ”Santa Claus is coming to Grums”.
Nej, ”to town” ska det kanske vara?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 30, 2008
fredag, november 28, 2008
Ständigt lika inne
I helgen är det dags.
Då byter den namn. I månadsskiftet när almanackan plötsligt säger december blir novemberkaktusen julkaktus. Ständigt aktuell, ständigt lika inne, med andra ord.
Det är en märklig växt över huvud taget.
Schlumbergera truncata som den heter på latin har den goda egenskapen att den slår ut med sina häftiga blommor och lyser upp världen när den på våra breddgrader ter sig som mörkast. Blommorna kan ha vit, rosa eller lilaaktig färg – och den planta som ett år var vit kan ofattbart nog nästa gång bjuda på exempelvis rosa blommor.
Kaktusen har, oavsett vilket av ”förnamnen” man väljer på den, vissa likheter med oss människor. Den vilar sig gärna och länge och samlar kraft, visserligen kan den ta paus i flera månader, och det är ju ganska sällan vanligt folk förunnat, men vilan ger resultat.
Fast det är ju inte alltid man lyckas, det vet jag av egen erfarenhet. Dock finns det expertråd att tillgå. Så här skriver Blomsterfrämjandet:
”De platta delarna som tillsammans formar grenar fungerar som individuella reservoarer för vatten. Eftersom växten är bra på att lagra och hushålla med vattnet är det viktigt att man inte vattnar för mycket då den kan ruttna. Bladen bör inte utsättas för direkt sol.
Placera med fördel växten långt ifrån element eller andra värmekällor efter blomningen och låt sedan växten klara sig på egen hand och vattna den minimalt då och då. Under senhösten börjar ledstyckena svälla och få mer lyster. Det här är ett tecken på att man kan öka lite på vattningen genom att t.ex. duscha växten eller ge en skvätt i krukan. Det är nu vilan, den svala perioden och de korta dagarna möjliggjort för novemberkaktusen att sätta nya knoppar.”
Ja och sedan är det bara att njuta … En sak ska man dock känna till: när man misslyckats med att få nya blommor och i stället köper en ny så ska inte knopparna vara små utan snarare riktiga fetknoppar, i alla fall om man vill vara säker på att få en härlig blomkaskad på fönsterbrädan.
Och när julkaktusen gjort sitt och knopparna tagit slut är det förstås inte oöverskådligt långt till påsk.
Vad händer då?
Jo julkaktusen dyker upp hos blomsterhandlaren igen.
Men då heter den naturligtvis påskkaktus.
Så håller man sig ständigt aktuell, ständigt lika inne!
Copyright Klimakteriehäxan
Då byter den namn. I månadsskiftet när almanackan plötsligt säger december blir novemberkaktusen julkaktus. Ständigt aktuell, ständigt lika inne, med andra ord.
Det är en märklig växt över huvud taget.
Schlumbergera truncata som den heter på latin har den goda egenskapen att den slår ut med sina häftiga blommor och lyser upp världen när den på våra breddgrader ter sig som mörkast. Blommorna kan ha vit, rosa eller lilaaktig färg – och den planta som ett år var vit kan ofattbart nog nästa gång bjuda på exempelvis rosa blommor.
Kaktusen har, oavsett vilket av ”förnamnen” man väljer på den, vissa likheter med oss människor. Den vilar sig gärna och länge och samlar kraft, visserligen kan den ta paus i flera månader, och det är ju ganska sällan vanligt folk förunnat, men vilan ger resultat.
Fast det är ju inte alltid man lyckas, det vet jag av egen erfarenhet. Dock finns det expertråd att tillgå. Så här skriver Blomsterfrämjandet:
”De platta delarna som tillsammans formar grenar fungerar som individuella reservoarer för vatten. Eftersom växten är bra på att lagra och hushålla med vattnet är det viktigt att man inte vattnar för mycket då den kan ruttna. Bladen bör inte utsättas för direkt sol.
Placera med fördel växten långt ifrån element eller andra värmekällor efter blomningen och låt sedan växten klara sig på egen hand och vattna den minimalt då och då. Under senhösten börjar ledstyckena svälla och få mer lyster. Det här är ett tecken på att man kan öka lite på vattningen genom att t.ex. duscha växten eller ge en skvätt i krukan. Det är nu vilan, den svala perioden och de korta dagarna möjliggjort för novemberkaktusen att sätta nya knoppar.”
Ja och sedan är det bara att njuta … En sak ska man dock känna till: när man misslyckats med att få nya blommor och i stället köper en ny så ska inte knopparna vara små utan snarare riktiga fetknoppar, i alla fall om man vill vara säker på att få en härlig blomkaskad på fönsterbrädan.
Och när julkaktusen gjort sitt och knopparna tagit slut är det förstås inte oöverskådligt långt till påsk.
Vad händer då?
Jo julkaktusen dyker upp hos blomsterhandlaren igen.
Men då heter den naturligtvis påskkaktus.
Så håller man sig ständigt aktuell, ständigt lika inne!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 26, 2008
Djungelmode - och mod
Jane Goodall – visst har ni hört namnet?
Hon är kvinnan som vigt sitt liv åt schimpanserna.
Jane föddes för 74 år sedan i England, men bodde i drygt 40 år i Tanzania. Där studerade hon människornas relationer till aporna. Hon skrev vetenskapliga avhandlingar och lättlästa böcker, medverkade i filmer och gjorde allt för att sprida sina kunskaper.
Hennes engagemang för schimpanser lär ha triggats av att hon som barn fick en leksaksapa i present av sin pappa, en apa hon fortfarande har kvar. Dessförinnan hade hon inte visat det ringaste intresse för djur.
Men på 70-talet grundade hon Jane Goodall Institute, som utvecklats till en världsomspännande organisation som kämpar för att skydda djurarter vars fortlevnad hotas.
På senare år har hon vidgat sin intressesfär och nu framstår hon som en modig miljökämpe på bred front.
I fjol blev hon svensk hedersdoktor till Linnés minne vid Uppsala universitet.
I år kan hon lägga till ytterligare en titel på sitt visitkort: fotomodell.
Det är det svenska konfektionsföretaget Gant som gjort henne till sin stjärna i en kampanj som pågår just nu, under devisen ”It´s a jungle out there. So far.” – “Det är en djungel där ute. Än så länge.”
I helsidesannonser tittar Jane på oss potentiella klädshoppare. Själv är hon klädd i khakiskjortan Khakiskjortan – en superklassisk modell som ser ut som khakiskjortor har sett ut i decennier.
För all del, på mig kommer den där reklamkampanjen inte att ha någon effekt, mitt behov av khakiskjortor är behärskat, och förmodligen tillverkar Gant ändå inte kläder i min storlek.
Men idén att göra Jane Goodall till fotomodell, den gillar jag helt och fullt.
Fast faktum är att jag inte blir riktigt klok på om den där skjortan verkligen är till salu – eller om det handlar om något gammalt favoritplagg från den goodallska tropikgarderoben.
Men köper man en speciell Gant-kasse av organisk bomull ska i alla fall några träd bli planterade i Tanzania.
Ju mer jag tänker på saken, ju mer jag läser på nätet inser jag, att den svenska klädfirman satsat pr-pengar på att ladda sitt namn med positiva vibrationer, miljöhänsyn, ekologiskt tänkande, ansvar ända in i den djupaste djungeln – den som hotas av avverkning. Och gillar man det budskapet kanske man shoppar lite kläder av bara farten.
Men även om Djungelns Första Dam och jag inte klär oss likadant – med eller utan Gant-etikett – finns i alla fall en annan gemensam nämnare: Vi gillar båda Tarzan, i Edgar Rice Burroughs originalversion!
Copyright Klimakteriehäxan
Hon är kvinnan som vigt sitt liv åt schimpanserna.
Jane föddes för 74 år sedan i England, men bodde i drygt 40 år i Tanzania. Där studerade hon människornas relationer till aporna. Hon skrev vetenskapliga avhandlingar och lättlästa böcker, medverkade i filmer och gjorde allt för att sprida sina kunskaper.
Hennes engagemang för schimpanser lär ha triggats av att hon som barn fick en leksaksapa i present av sin pappa, en apa hon fortfarande har kvar. Dessförinnan hade hon inte visat det ringaste intresse för djur.
Men på 70-talet grundade hon Jane Goodall Institute, som utvecklats till en världsomspännande organisation som kämpar för att skydda djurarter vars fortlevnad hotas.
På senare år har hon vidgat sin intressesfär och nu framstår hon som en modig miljökämpe på bred front.
I fjol blev hon svensk hedersdoktor till Linnés minne vid Uppsala universitet.
I år kan hon lägga till ytterligare en titel på sitt visitkort: fotomodell.
Det är det svenska konfektionsföretaget Gant som gjort henne till sin stjärna i en kampanj som pågår just nu, under devisen ”It´s a jungle out there. So far.” – “Det är en djungel där ute. Än så länge.”
I helsidesannonser tittar Jane på oss potentiella klädshoppare. Själv är hon klädd i khakiskjortan Khakiskjortan – en superklassisk modell som ser ut som khakiskjortor har sett ut i decennier.
För all del, på mig kommer den där reklamkampanjen inte att ha någon effekt, mitt behov av khakiskjortor är behärskat, och förmodligen tillverkar Gant ändå inte kläder i min storlek.
Men idén att göra Jane Goodall till fotomodell, den gillar jag helt och fullt.
Fast faktum är att jag inte blir riktigt klok på om den där skjortan verkligen är till salu – eller om det handlar om något gammalt favoritplagg från den goodallska tropikgarderoben.
Men köper man en speciell Gant-kasse av organisk bomull ska i alla fall några träd bli planterade i Tanzania.
Ju mer jag tänker på saken, ju mer jag läser på nätet inser jag, att den svenska klädfirman satsat pr-pengar på att ladda sitt namn med positiva vibrationer, miljöhänsyn, ekologiskt tänkande, ansvar ända in i den djupaste djungeln – den som hotas av avverkning. Och gillar man det budskapet kanske man shoppar lite kläder av bara farten.
Men även om Djungelns Första Dam och jag inte klär oss likadant – med eller utan Gant-etikett – finns i alla fall en annan gemensam nämnare: Vi gillar båda Tarzan, i Edgar Rice Burroughs originalversion!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 25, 2008
Ny dag – nya ord
Varje dag är ny. Varje dag bjuder på någon överraskning, stor eller jätteliten. Varje dag bjuder på någon lärdom, någon ny erfarenhet.
Vad har du lärt dig i dag?
Jag har lärt mig ett nytt ord. Minst.
Det är ett väldigt användbart ord, det ligger i tiden, det skulle kunna stå i var och varannan tidningsartikel, uttalas en gång i halvtimmen i radio och teve, förekomma på närmsta gym eller bli en klatschig reklamskylt i matbutiken.
Ordet är SALUTOGEN.
Jaha? säger du kanske och lägger pannan i djupa veck. För vem vill på raken erkänna att man aldrig hört det där ordet förut, när det nu - som jag påstår - är så välanpassat till vår tid?
Bara att erkänna: jag sökte hjälp. Och fann den, i NE. Där står: "hälsofrämjande, om omständigheter som bidrar till att personer är vid god hälsa trots att de har varit eller är utsatta för avsevärda och potentiellt sjukdomsframkallande biologiska eller psykosociala stressorer".
Nyttigt och hälsosamt och bra för kroppen, helt enkelt. Svårare var det inte!
Men nog måste man väl ändå få dra lite på smilbandet när NE samtidigt undrar, lite försynt så där, om sökordet man skrivit in möjligen kan innehålla ett eller annat litet stavfel. Kanske letade jag egentligen efter betydelsen på något av orden salongen, salutorg eller jelutong?
Salutorg och salong känns välbekant - men det där sista?
Se där, ett nytt ord till, en bonus, liksom. Jelutong är ett träslag.
Och motsatsen till salutogen är patogen, för den som undrar.
Varje dag lär man sig något nytt, håll med om det!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad har du lärt dig i dag?
Jag har lärt mig ett nytt ord. Minst.
Det är ett väldigt användbart ord, det ligger i tiden, det skulle kunna stå i var och varannan tidningsartikel, uttalas en gång i halvtimmen i radio och teve, förekomma på närmsta gym eller bli en klatschig reklamskylt i matbutiken.
Ordet är SALUTOGEN.
Jaha? säger du kanske och lägger pannan i djupa veck. För vem vill på raken erkänna att man aldrig hört det där ordet förut, när det nu - som jag påstår - är så välanpassat till vår tid?
Bara att erkänna: jag sökte hjälp. Och fann den, i NE. Där står: "hälsofrämjande, om omständigheter som bidrar till att personer är vid god hälsa trots att de har varit eller är utsatta för avsevärda och potentiellt sjukdomsframkallande biologiska eller psykosociala stressorer".
Nyttigt och hälsosamt och bra för kroppen, helt enkelt. Svårare var det inte!
Men nog måste man väl ändå få dra lite på smilbandet när NE samtidigt undrar, lite försynt så där, om sökordet man skrivit in möjligen kan innehålla ett eller annat litet stavfel. Kanske letade jag egentligen efter betydelsen på något av orden salongen, salutorg eller jelutong?
Salutorg och salong känns välbekant - men det där sista?
Se där, ett nytt ord till, en bonus, liksom. Jelutong är ett träslag.
Och motsatsen till salutogen är patogen, för den som undrar.
Varje dag lär man sig något nytt, håll med om det!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 24, 2008
Snö
Snön ligger vit på taken.
Och på de parkerade bilarna.
Och på utemöblerna.
Vi som ännu inte fått fram allvädersstövlarna blir fuktiga och kalla om tårna.
De dödsföraktande vintercyklisterna sladdar i modden. De har inga lampor heller. Som om snön skulle lysa tillräckligt!
Snösvängen sover.
Och om exakt en månad är det julafton.
Copyright Klimakteriehäxan
Och på de parkerade bilarna.
Och på utemöblerna.
Vi som ännu inte fått fram allvädersstövlarna blir fuktiga och kalla om tårna.
De dödsföraktande vintercyklisterna sladdar i modden. De har inga lampor heller. Som om snön skulle lysa tillräckligt!
Snösvängen sover.
Och om exakt en månad är det julafton.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 23, 2008
Sju samlade sanningar
Vetenskapen har kunnat konstatera att urmänniskan var av jägare-och-samlare-typen.
Den moderna människan har fört traditionen vidare ända in på 2000-talet. Fast vi jagar och samlar kanske lite andra saker nu för tiden: ölkapsyler, nyckelringar, Haupt-byråer, örhängen, vinetiketter, grytlappar.
Att jag är en fullfjädrad jägare-och-samlare, det står helt klart. För även om det inte sker alldeles medvetet, jag tänker aldrig ”oj, en till, den måste jag ha till min samling” så blir de allt fler, de där objekten som väcker min åtrå.
För en tid sedan fick jag en bloggarutmaning som gick ut på att man skulle avslöja sju saker om sig själv. Nu samlar jag mig, slår till och svarar en andra gång, i ny version, som den jägare-och-samlare jag är.
Här kommer alltså sju samlade sanningar om mig:
1. Jag samlar på handväskor.
2. Jag samlar på kokböcker. Tror jag. Köpte en senast i dag - för att ge bort. Tror jag.
3. Det verkar också som om jag samlar på nagellack.
4. Man skulle kunna misstänka att jag samlar på servetter.
5. Min samling av gratisnecessärer och provläppstift från Clinique (bonuserbjudande!) är imponerande.
6. Fåglar, i trä, glas, keramik, - jo men det tror jag faktiskt att jag samlar på. I alla fall ibland.
7. Jag samlar på strumpor. Fullständigt oavsiktligt. Men jag vet precis hur det går till: jag är ute och strosar i affärer, kanske inte alls för att köpa något särskilt. Och så hamnar jag bredvid de där hyllorna med strumpor, oftast i multipack. Varpå tanken blixtsnabbt dyker upp: strumpor, ja men de är nog så gott som slut, bäst att jag köper ett paket i knälängd – och när jag ändå håller på är det lika bra att jag tar sockvarianten också, allra bäst under långbyxor … Förresten, 20 denier är väl bra, men jag tror jag tar några i 40 också, de håller ju lite längre … och strumpbyxor, visst har jag hudfärgade, men nog behöver jag väl några täckande, svarta? Så där håller jag på. Ideligen.
Resultatet är faktiskt direkt fånigt: jag har rader med obrutna strumpförpackningar, trassliga härvor med tvättade strumpor, alla längder blandade i diverse plastpåsar, några med något litet hål på tvättade för återanvändning, andra som trots det enorma urvalet aldrig verkar hitta sin make.
Dessutom har jag rutiga strumpor, randiga strumpor, spetsmönstrande strumpor, strumpor med glitter, nätstrumpor. Och det handlar inte alls bara om svarta och hudfärgade, jag har röda, turkosa, lila, blå, gröna.
Är det konstigt att det blir lite fullt och trångt i skåpen?
Det vore faktiskt en klar fördel om jag kunde sluta jaga. Åtminstone strumpor. De är på tok för lättfångade.
Men vad samlar du på, förresten? Vi kanske kan byta!!!
Copyright Klimakteriehäxan
Den moderna människan har fört traditionen vidare ända in på 2000-talet. Fast vi jagar och samlar kanske lite andra saker nu för tiden: ölkapsyler, nyckelringar, Haupt-byråer, örhängen, vinetiketter, grytlappar.
Att jag är en fullfjädrad jägare-och-samlare, det står helt klart. För även om det inte sker alldeles medvetet, jag tänker aldrig ”oj, en till, den måste jag ha till min samling” så blir de allt fler, de där objekten som väcker min åtrå.
För en tid sedan fick jag en bloggarutmaning som gick ut på att man skulle avslöja sju saker om sig själv. Nu samlar jag mig, slår till och svarar en andra gång, i ny version, som den jägare-och-samlare jag är.
Här kommer alltså sju samlade sanningar om mig:
1. Jag samlar på handväskor.
2. Jag samlar på kokböcker. Tror jag. Köpte en senast i dag - för att ge bort. Tror jag.
3. Det verkar också som om jag samlar på nagellack.
4. Man skulle kunna misstänka att jag samlar på servetter.
5. Min samling av gratisnecessärer och provläppstift från Clinique (bonuserbjudande!) är imponerande.
6. Fåglar, i trä, glas, keramik, - jo men det tror jag faktiskt att jag samlar på. I alla fall ibland.
7. Jag samlar på strumpor. Fullständigt oavsiktligt. Men jag vet precis hur det går till: jag är ute och strosar i affärer, kanske inte alls för att köpa något särskilt. Och så hamnar jag bredvid de där hyllorna med strumpor, oftast i multipack. Varpå tanken blixtsnabbt dyker upp: strumpor, ja men de är nog så gott som slut, bäst att jag köper ett paket i knälängd – och när jag ändå håller på är det lika bra att jag tar sockvarianten också, allra bäst under långbyxor … Förresten, 20 denier är väl bra, men jag tror jag tar några i 40 också, de håller ju lite längre … och strumpbyxor, visst har jag hudfärgade, men nog behöver jag väl några täckande, svarta? Så där håller jag på. Ideligen.
Resultatet är faktiskt direkt fånigt: jag har rader med obrutna strumpförpackningar, trassliga härvor med tvättade strumpor, alla längder blandade i diverse plastpåsar, några med något litet hål på tvättade för återanvändning, andra som trots det enorma urvalet aldrig verkar hitta sin make.
Dessutom har jag rutiga strumpor, randiga strumpor, spetsmönstrande strumpor, strumpor med glitter, nätstrumpor. Och det handlar inte alls bara om svarta och hudfärgade, jag har röda, turkosa, lila, blå, gröna.
Är det konstigt att det blir lite fullt och trångt i skåpen?
Det vore faktiskt en klar fördel om jag kunde sluta jaga. Åtminstone strumpor. De är på tok för lättfångade.
Men vad samlar du på, förresten? Vi kanske kan byta!!!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 20, 2008
Bästa bilden på Selma
Det här är min absoluta favoritbild av Selma Lagerlöf, den suveräna och ständigt läsvärda författarinnan som föddes i dag för 150 år sedan.
Se bara ett sådant driv i steget! Det bestämda draget kring hakan! Fast blick! På väg rakt fram, vad än hon kan tänkas möta! En tuff tant - kanske rent av en klimakteriehäxa?!? Och visst är det väl en blombukett hon har i handen? Hon ska nog gå bort, med finhatt och flerradigt halsband!
Jag har försökt ta reda på vem fotografen var, men det verkar handla om en privat bild. Om man ser originalbilden går Valborg Olander bredvid Selma.
Och så är det något med den där kappan, slarvigt stängd, rymlig, bekväm, skärpet sitter i trakten av den del av kroppen som en gång kallades midja. Det är ett ytterplagg som aldrig blir riktigt omodernt.
I min garderob finns en liknande, en redan ålderstigen Gunilla Pontén-modell i ull, som också är lite åt det där klassiska badrockshållet. Jag kallar den för min Selma-kappa.
Har man en idol så har man.
Copyrigt Klimakteriehäxan
Bilden har jag hämtat från omslaget till Lars Westmans och Reijo Rüsters fina bok "Selma på Mårbacka". Hittar dock ingen uppgift om upphovsman/rättigheter.
Intressant artikel om Selma Lagerlöf här.
Se bara ett sådant driv i steget! Det bestämda draget kring hakan! Fast blick! På väg rakt fram, vad än hon kan tänkas möta! En tuff tant - kanske rent av en klimakteriehäxa?!? Och visst är det väl en blombukett hon har i handen? Hon ska nog gå bort, med finhatt och flerradigt halsband!
Jag har försökt ta reda på vem fotografen var, men det verkar handla om en privat bild. Om man ser originalbilden går Valborg Olander bredvid Selma.
Och så är det något med den där kappan, slarvigt stängd, rymlig, bekväm, skärpet sitter i trakten av den del av kroppen som en gång kallades midja. Det är ett ytterplagg som aldrig blir riktigt omodernt.
I min garderob finns en liknande, en redan ålderstigen Gunilla Pontén-modell i ull, som också är lite åt det där klassiska badrockshållet. Jag kallar den för min Selma-kappa.
Har man en idol så har man.
Copyrigt Klimakteriehäxan
Bilden har jag hämtat från omslaget till Lars Westmans och Reijo Rüsters fina bok "Selma på Mårbacka". Hittar dock ingen uppgift om upphovsman/rättigheter.
Intressant artikel om Selma Lagerlöf här.
Selma!
I dag skulle Selma Lagerlöf ha fyllt 150 år.
Anledning nog att hylla henne en smula.
Selma lever fortfarande i högsta grad, genom sina texter som aldrig blir omoderna. Hon var faktiskt samtida med Verner von Heidenstam – men när läste någon något av honom senast, av fri vilja och för rent nöjes skull? Ingen jag känner i alla fall!
Selma, däremot, läses flitigt. Det välförtjänta Nobelpriset fick hon för nästan hundra år sedan (1909), men en stor del av hennes produktion kom senare. Och bland alla böcker finns verkliga pärlor som ännu fler borde ta till sig. Själv har jag aldrig riktigt fallit för ”Nils Holgersson”, men vad gör det när det finns så många andra historier att njuta av.
”Kejsaren av Portugallien” är en underbar, sorglig och gripande berättelse om faderskärlek, en bok som hör till mina absoluta favoriter. Fascinerande ”Jerusalem” bygger på studier på plats som Selma gjorde under en av sina många resor. ”Gösta Berlings saga” skildrar ett liv som ”kavaljererna” levde, med rejäla inslag av romantik och dramatik.
”Herr Arnes penningar” är närmast en skräckhistoria. För något år sedan läste jag den högt för en nära vän som prompt ville höra den, trots att hon låg och väntade på en snar död. För sådan är kraften i Selmas böcker att en bokvän kan önska sig tillbaka till hennes fantasivärld ända in i sina sista dagar.
Och den som ännu inte upptäckt hennes tredelade självbiografi (”Mårbacka”,”Ett barns memoarer” och ”Dagbok”) är bara att lyckönska till att ha en fenomenal läsupplevelse att se fram emot. En punkt på önskelistan till jul, kanske?
Dessutom får man om man läser Selmas privatbrev, som också getts ut i bokform, snabbt klart för sig, att damen på Mårbacka var en passionerad kvinna. Därför kan det också vara en bra idé att så här till 150-årsdagen hedra Selma genom att läsa något av Sophie Elkan, en av dem som fick de där breven. Sophie var själv författarinna men förstås aldrig i närheten av Selmas berömmelse. Men läser man ”John Hall” som bygger på en sann historia blir man inte besviken. Den finns praktiskt nog utgiven i pocket, annars är Elkans böcker svåra att finna.
Som tur är hittar man fortfarande Selma i närmsta bokhandel. Och så kommer det nog att fortsätta i många år till.
Men när hon fyllde jämna år på riktigt visade det sig ändå, att även Nobel-pristagare kan vara exempel på att det är svårt att vara profet i sitt eget land. Man startade en insamling för att ge den berömda författarinnan en present från folk som bodde i närheten av Mårbacka. Bidragen droppade in, tills en gubbe på Frykens strand skakade på huvudet och sa att han inte ville vara med. Anledningen?
-Nej, på den här sidan sjön är hon inte särskilt känd.
Copyright Klimakteriehäxan
Anledning nog att hylla henne en smula.
Selma lever fortfarande i högsta grad, genom sina texter som aldrig blir omoderna. Hon var faktiskt samtida med Verner von Heidenstam – men när läste någon något av honom senast, av fri vilja och för rent nöjes skull? Ingen jag känner i alla fall!
Selma, däremot, läses flitigt. Det välförtjänta Nobelpriset fick hon för nästan hundra år sedan (1909), men en stor del av hennes produktion kom senare. Och bland alla böcker finns verkliga pärlor som ännu fler borde ta till sig. Själv har jag aldrig riktigt fallit för ”Nils Holgersson”, men vad gör det när det finns så många andra historier att njuta av.
”Kejsaren av Portugallien” är en underbar, sorglig och gripande berättelse om faderskärlek, en bok som hör till mina absoluta favoriter. Fascinerande ”Jerusalem” bygger på studier på plats som Selma gjorde under en av sina många resor. ”Gösta Berlings saga” skildrar ett liv som ”kavaljererna” levde, med rejäla inslag av romantik och dramatik.
”Herr Arnes penningar” är närmast en skräckhistoria. För något år sedan läste jag den högt för en nära vän som prompt ville höra den, trots att hon låg och väntade på en snar död. För sådan är kraften i Selmas böcker att en bokvän kan önska sig tillbaka till hennes fantasivärld ända in i sina sista dagar.
Och den som ännu inte upptäckt hennes tredelade självbiografi (”Mårbacka”,”Ett barns memoarer” och ”Dagbok”) är bara att lyckönska till att ha en fenomenal läsupplevelse att se fram emot. En punkt på önskelistan till jul, kanske?
Dessutom får man om man läser Selmas privatbrev, som också getts ut i bokform, snabbt klart för sig, att damen på Mårbacka var en passionerad kvinna. Därför kan det också vara en bra idé att så här till 150-årsdagen hedra Selma genom att läsa något av Sophie Elkan, en av dem som fick de där breven. Sophie var själv författarinna men förstås aldrig i närheten av Selmas berömmelse. Men läser man ”John Hall” som bygger på en sann historia blir man inte besviken. Den finns praktiskt nog utgiven i pocket, annars är Elkans böcker svåra att finna.
Som tur är hittar man fortfarande Selma i närmsta bokhandel. Och så kommer det nog att fortsätta i många år till.
Men när hon fyllde jämna år på riktigt visade det sig ändå, att även Nobel-pristagare kan vara exempel på att det är svårt att vara profet i sitt eget land. Man startade en insamling för att ge den berömda författarinnan en present från folk som bodde i närheten av Mårbacka. Bidragen droppade in, tills en gubbe på Frykens strand skakade på huvudet och sa att han inte ville vara med. Anledningen?
-Nej, på den här sidan sjön är hon inte särskilt känd.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 19, 2008
En vit jul?
De vita flingorna har börjat falla över oss. Men senhösten (eller om det är förvintern) är fortfarande mörkgrå, stundtals kolsvart.
När vuxna var barn var julen oftast vit, i generation efter generation. Och då tänker vi på snötyngda granar, knarrande steg, rimfrost på björkarna och iskristaller i utandningsluften.
Men en vit jul kan också betyda en god jul därför att man avstår från alkohol.
Det finns i Sverige i dag hundratusentals barn som lever i familjer där en eller båda föräldrarna är missbrukare. De ser inte fram mot någon helg, inte heller mot julafton, eftersom tomten ofta har luvan på sned, sluddrar redan på ”Finnsenrasnellabarn-hick-här” och en andedräkt som kan frosta av vilken gran som helst.
Den senaste som jag har läst i raden av böcker som beskriver hur alkoholisters barn har det är Benny Haags ”Makt, mod och motstånd”. En bok som griper tag. Där finns en scen när en liten flicka tittar på sin mamma och pappa och deras gäster och utbrister:
-Måste ni alltid vara fulla?
Hillevi Wahl debuterade för ett par år sedan i romanform med självbiografiska "Kärleksbarnet", med sprittyngda berättelser som kan få vilket stenhjärta som helst att blöda. Det är också på Hillevis blogg jag nu hittar uppropet att gå med i kampanjen ”Vit jul" . Den går ut på att så många som möjligt ska avstå från alkohol under julhelgen (julafton, juldagen och annandagen). Och på så vis ge barnen en vit jul, även om det töar och slaskar där ute.
Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” ger även den insikter i hur de har det, de där barnen som ofta får ta hand om sina utslagna föräldrar.
För att inte tala om Vita Andersens ”Vilken hand vill du ha?” – oerhört välskrivet, sorgligt, men också oerhört bra. Om en mamma som är frånvarande trots att hon är där.
Det räcker nog med att läsa en enda av de där böckerna för att inse att det kan vara en bra idé att stödja den där kampanjen.
För min egen del känns det inte som någon uppoffring, det är relativt enkelt att satsa på en spritfri jul. Visst tycker jag att ett glas vin är jättegott, kanske till och med två. Men jag är inte galen i pilsner och har aldrig gillat nubbe. Glögg är trevligt, men det kan man ju klara av vid Lucia.
Och sedan ägnar man sig åt julmust.
Julmust, denna svenskaste av drycker, gjord på ett hemligt familjerecept som många försökt kopiera, är faktiskt suveränt till julmaten. Medan julen förblir vit.
Copyright Klimakteriehäxan
När vuxna var barn var julen oftast vit, i generation efter generation. Och då tänker vi på snötyngda granar, knarrande steg, rimfrost på björkarna och iskristaller i utandningsluften.
Men en vit jul kan också betyda en god jul därför att man avstår från alkohol.
Det finns i Sverige i dag hundratusentals barn som lever i familjer där en eller båda föräldrarna är missbrukare. De ser inte fram mot någon helg, inte heller mot julafton, eftersom tomten ofta har luvan på sned, sluddrar redan på ”Finnsenrasnellabarn-hick-här” och en andedräkt som kan frosta av vilken gran som helst.
Den senaste som jag har läst i raden av böcker som beskriver hur alkoholisters barn har det är Benny Haags ”Makt, mod och motstånd”. En bok som griper tag. Där finns en scen när en liten flicka tittar på sin mamma och pappa och deras gäster och utbrister:
-Måste ni alltid vara fulla?
Hillevi Wahl debuterade för ett par år sedan i romanform med självbiografiska "Kärleksbarnet", med sprittyngda berättelser som kan få vilket stenhjärta som helst att blöda. Det är också på Hillevis blogg jag nu hittar uppropet att gå med i kampanjen ”Vit jul" . Den går ut på att så många som möjligt ska avstå från alkohol under julhelgen (julafton, juldagen och annandagen). Och på så vis ge barnen en vit jul, även om det töar och slaskar där ute.
Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” ger även den insikter i hur de har det, de där barnen som ofta får ta hand om sina utslagna föräldrar.
För att inte tala om Vita Andersens ”Vilken hand vill du ha?” – oerhört välskrivet, sorgligt, men också oerhört bra. Om en mamma som är frånvarande trots att hon är där.
Det räcker nog med att läsa en enda av de där böckerna för att inse att det kan vara en bra idé att stödja den där kampanjen.
För min egen del känns det inte som någon uppoffring, det är relativt enkelt att satsa på en spritfri jul. Visst tycker jag att ett glas vin är jättegott, kanske till och med två. Men jag är inte galen i pilsner och har aldrig gillat nubbe. Glögg är trevligt, men det kan man ju klara av vid Lucia.
Och sedan ägnar man sig åt julmust.
Julmust, denna svenskaste av drycker, gjord på ett hemligt familjerecept som många försökt kopiera, är faktiskt suveränt till julmaten. Medan julen förblir vit.
Copyright Klimakteriehäxan
Dags för en tårta?
Tänk att man så totalt har kunnat missa denna årligen återkommande högtidsdag!
Så onödigt!
Den 19 november är nämligen Världstoalettdagen, utlyst av Världstoalettorganisationen. Jo, den finns, med säte i Singapore.
Egentligen inget att skoja om, förstås, eftersom massor av människor inte har enklaste sorts toa att besöka när behov uppstår.
Men i serien av udda bemärkelsedagar kan jag ändå tycka att den här framkallar ett litet, litet leende! Och även om man inte slår på stort och firar kanske det ändå är dags för en liten tårtbit?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT
Så onödigt!
Den 19 november är nämligen Världstoalettdagen, utlyst av Världstoalettorganisationen. Jo, den finns, med säte i Singapore.
Egentligen inget att skoja om, förstås, eftersom massor av människor inte har enklaste sorts toa att besöka när behov uppstår.
Men i serien av udda bemärkelsedagar kan jag ändå tycka att den här framkallar ett litet, litet leende! Och även om man inte slår på stort och firar kanske det ändå är dags för en liten tårtbit?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT
tisdag, november 18, 2008
"Meny" och radions meny
Ett stort antal radiolyssnare står inför ett sorgearbete.
”Meny” ska läggas ner, försvinna ur P1:s tablå för gott – ja, det heter väl ”för gott” när det handlar om ett matprogram som tas bort från menyn?
Det är serien i vilken publiken lotsas genom kök, trädgårdsland och vinodlingar av Sven Ekberg, Måns Rossander och Karsten Thurfjell.
Berömda kockar får besök, nya kryddor dyker upp, lyssnarna får tävla, mängder av människor prenumererar på recepten som dyker upp i programmet.
Jag lyssnar gärna på ”Meny”. Där finns en matglädje och -nyfikenhet som är tämligen oemotståndlig, man bjuds på tips och goda råd och programmakarnas entusiasm för ämnet bärs tydligt fram av ljudvågorna från radiostudion i Kalmar.
Men allra roligast har jag när programmets gästkock heter Karin Fransson – och hon är med ofta. Hon hör hemma i Borgholm på Öland och kvistar över bron för att laga mat på säsongens färskvaror. På drottninglik svenska talar hon om sina örter som hon odlar själv, om råvarorna som gör henne lycklig, om tillagningsmetoderna hon rekommenderar som allra varmast.
Visst blir man inspirerad och lusten att bege sig till köket vaknar.
Dock har jag inte en enda gång lagat en rätt som Karin Fransson lockar med.
Hennes recept är nämligen så ofantligt krångliga att man till slut bara skrattar. Det ska marineras, sauteras, strimlas, blancheras, hackas, späckas, griljeras, gratineras – ja, det är ingen ände på handgreppen som ska gås igenom innan det blir något att äta.
Fast det gör inget.
Det är kul att lyssna på i alla fall, medan fiskpinnarna blir guldgula i stekpannan och pulvermoset sväller … klart på fyra minuter! (nåja, det där var en liten överdrift, men ... )
Helt klart kommer också jag att sakna ”Meny”. Och Karin Franssons hejdlösa matlagning. Men det är klart, det KAN ju dyka upp ett nytt köksorienterat program som lockar oss till radioapparaterna igen.
För visst behövs ett ”Meny” på radiomenyn.
Gärna med Karin Franssons hopplösa recept – inte för mathållningens, men för underhållningens skull …
Copyright Klimakteriehäxan
”Meny” ska läggas ner, försvinna ur P1:s tablå för gott – ja, det heter väl ”för gott” när det handlar om ett matprogram som tas bort från menyn?
Det är serien i vilken publiken lotsas genom kök, trädgårdsland och vinodlingar av Sven Ekberg, Måns Rossander och Karsten Thurfjell.
Berömda kockar får besök, nya kryddor dyker upp, lyssnarna får tävla, mängder av människor prenumererar på recepten som dyker upp i programmet.
Jag lyssnar gärna på ”Meny”. Där finns en matglädje och -nyfikenhet som är tämligen oemotståndlig, man bjuds på tips och goda råd och programmakarnas entusiasm för ämnet bärs tydligt fram av ljudvågorna från radiostudion i Kalmar.
Men allra roligast har jag när programmets gästkock heter Karin Fransson – och hon är med ofta. Hon hör hemma i Borgholm på Öland och kvistar över bron för att laga mat på säsongens färskvaror. På drottninglik svenska talar hon om sina örter som hon odlar själv, om råvarorna som gör henne lycklig, om tillagningsmetoderna hon rekommenderar som allra varmast.
Visst blir man inspirerad och lusten att bege sig till köket vaknar.
Dock har jag inte en enda gång lagat en rätt som Karin Fransson lockar med.
Hennes recept är nämligen så ofantligt krångliga att man till slut bara skrattar. Det ska marineras, sauteras, strimlas, blancheras, hackas, späckas, griljeras, gratineras – ja, det är ingen ände på handgreppen som ska gås igenom innan det blir något att äta.
Fast det gör inget.
Det är kul att lyssna på i alla fall, medan fiskpinnarna blir guldgula i stekpannan och pulvermoset sväller … klart på fyra minuter! (nåja, det där var en liten överdrift, men ... )
Helt klart kommer också jag att sakna ”Meny”. Och Karin Franssons hejdlösa matlagning. Men det är klart, det KAN ju dyka upp ett nytt köksorienterat program som lockar oss till radioapparaterna igen.
För visst behövs ett ”Meny” på radiomenyn.
Gärna med Karin Franssons hopplösa recept – inte för mathållningens, men för underhållningens skull …
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstema: mörker
Det är minsann inte bara på tisdagar som mörker råder så här års. Och sällan är väl en sprakande brasa härligare, en eld som sprider ljus och värme och får oss att stå ut med det mörka ett tag till - ja, vad har man att välja på? Men i alla fall ...
Fler sätt att se på tisdagstemat mörker hittar du om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler sätt att se på tisdagstemat mörker hittar du om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 17, 2008
Ett strå för mycket
Det finns ett talesätt (hämtat ur bibeln) som går ut på att man ser ”grandet i sin nästas öga men inte i bjälken i sitt eget”.
Jag upplever just nu det motsatta. Ser inte att någon annan har den där lilla defekten. Och går omkring och hoppas att inte omvärlden ska upptäcka den där bjälken hos mig.
Den sitter visserligen inte i ögat, utan på hakan, men den förefaller vara stor som en takbjälke i ett sörmländskt sommartorp av lyxstorlek.
Visst är det fascinerande att ett enkelt hårstrå kan fånga ens uppmärksamhet så totalt!
Från ingenstans dyker det upp, handen uppfattar något litet i nyhetsväg i haktrakten. En närgången inspektion i spegeln ger besked: här har uppstått ett stycke skäggstrå.
Det är styvare än andra ansiktshår, det är mörkare, det syns. Och det KÄNNS, framför allt. Ett strå för mycket. Tantvarning!
Men: Om teve-programmet inte är av det allra bästa slaget, så finns Strået där att roa sig med. Man kan pilla på det medan man läser eller löser korsord. Den som svarar på mitt telefonsamtal ser ju inte att jag samtidigt som vi pratar är frenetiskt sysselsatt med att ruska på Strået. På bussen bjuder samma Strå på förströelse medan de röda ljusen och de dumdjärva cyklisterna försenar ankomsten till arbetsplatsen.
Vad ska nu slutet på historien bli? En ny karriär som Skäggiga Damen på cirkus? Nja, dit är det väl ändå en bit.
I stället måste ett beslut tas: rycka bort med roten eller klippa av?
Det finns förståsigpåare som hävdar, att varje Strå som rycks ut kommer tillbaka i kraftigare skepnad, beredd på ny kamp för sin överlevnad.
Och det finns förståsigpåare som hävdar, att ett avklippt Strå blir styvare och spänstigare för varje attack med saxen som det utsätts för.
Pest eller kolera, skulle man också kunna säga, i alla fall om man vill göra vardagen ännu lite mer dramatisk.
Ett Strå på hakan är ett tydligt stressmoment, det går inte att komma ifrån.
I väntan på beslut i frågan pillar jag lite mer på mitt. Nästan rogivande, faktiskt.
Hoppsan!
Tänk om jag helt enkelt hittat en ny och gratis anti-stressbehandling! Tänk om bjälken på min haka är något för min nästa att avundas, medan grandet i hans/hennes eget öga bara är en liten skitsak!
Ska fortsätta ruskandet en stund så får vi se …
Copyright Klimakteriehäxan
Jag upplever just nu det motsatta. Ser inte att någon annan har den där lilla defekten. Och går omkring och hoppas att inte omvärlden ska upptäcka den där bjälken hos mig.
Den sitter visserligen inte i ögat, utan på hakan, men den förefaller vara stor som en takbjälke i ett sörmländskt sommartorp av lyxstorlek.
Visst är det fascinerande att ett enkelt hårstrå kan fånga ens uppmärksamhet så totalt!
Från ingenstans dyker det upp, handen uppfattar något litet i nyhetsväg i haktrakten. En närgången inspektion i spegeln ger besked: här har uppstått ett stycke skäggstrå.
Det är styvare än andra ansiktshår, det är mörkare, det syns. Och det KÄNNS, framför allt. Ett strå för mycket. Tantvarning!
Men: Om teve-programmet inte är av det allra bästa slaget, så finns Strået där att roa sig med. Man kan pilla på det medan man läser eller löser korsord. Den som svarar på mitt telefonsamtal ser ju inte att jag samtidigt som vi pratar är frenetiskt sysselsatt med att ruska på Strået. På bussen bjuder samma Strå på förströelse medan de röda ljusen och de dumdjärva cyklisterna försenar ankomsten till arbetsplatsen.
Vad ska nu slutet på historien bli? En ny karriär som Skäggiga Damen på cirkus? Nja, dit är det väl ändå en bit.
I stället måste ett beslut tas: rycka bort med roten eller klippa av?
Det finns förståsigpåare som hävdar, att varje Strå som rycks ut kommer tillbaka i kraftigare skepnad, beredd på ny kamp för sin överlevnad.
Och det finns förståsigpåare som hävdar, att ett avklippt Strå blir styvare och spänstigare för varje attack med saxen som det utsätts för.
Pest eller kolera, skulle man också kunna säga, i alla fall om man vill göra vardagen ännu lite mer dramatisk.
Ett Strå på hakan är ett tydligt stressmoment, det går inte att komma ifrån.
I väntan på beslut i frågan pillar jag lite mer på mitt. Nästan rogivande, faktiskt.
Hoppsan!
Tänk om jag helt enkelt hittat en ny och gratis anti-stressbehandling! Tänk om bjälken på min haka är något för min nästa att avundas, medan grandet i hans/hennes eget öga bara är en liten skitsak!
Ska fortsätta ruskandet en stund så får vi se …
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 16, 2008
Dagens nyhet
Vi har sett de första snöflingorna.
De var många, ganska stora och föll tätt.
Men de överlevde inte landningen.
Som tur är.
De var många, ganska stora och föll tätt.
Men de överlevde inte landningen.
Som tur är.
Önskedjur: giraff
”Jag vill ha en giraff. Den kunde bo i Afrika men vara min!”
Det där skrev jag när jag var ungefär sju år. Och så ritade jag en bild av mitt önskedjur. Vet inte hur idén kan ha fötts, jag hade definitivt inte sett savannernas kung med egna ögon.
Många år har gått sedan dess och inte kom jag ihåg att jag hade en så exotisk önskan förrän jag nyligen blev tydligt påmind. Hittade nämligen den där skriv- och målarboken som jag fyllt med mödosamt nedpräntade bokstäver och teckningar en sommar för så länge sedan.
Men kanske är det något med arvsanlagen? Dottern närde nämligen också en het längtan om att bli giraffmatte när hon var i samma ålder. Önskelistan toppades år efter år av det långhalsade fascinerande djuret – och jo då, hon menade en riktig, ingen leksaksvariant!
Fast just i hennes fall skulle det förstås kunna handla om girafferna vi såg i Kolmårdens djurpark på en utflykt. Där var det så vist ordnat, att människa och giraff kunde mötas i ögonhöjd, vi såg ögonfransarna, den mjuka mulen, de kraftiga käkarna – giraffen är ett vackert djur i all sin oproportionerlighet. Dessutom fanns en unge, kanske "bara" två meter hög, att beundra.
Nu lackar det mot jul igen och man kan hoppas på nya önskelistor.
Faktum är, att jag nu väldigt gärna skulle vilja ge bort en giraff, för nu vet jag var de finns att köpa.
Affären heter African Touch och ligger på Hornsgatan i Stockholm. Det är en butik som är jättekul att botanisera i, jag har tagit för vana att gå dit med varje utsocknes besökare som har det ljummaste intresse för heminredning, textilier, prylar.
Såvitt jag vet har ingen annan de saker som säljs i detta Eldorado för julklappsjägare. Underbara tygtryck som kan köpas som metervara, men som finns också som tabletter, kuddfodral, väskor. Broderade kuddar som sprider glädje med sina färger och väcker beundran för de många, täta stygnen. Smycken. Skålar av snäckskal. Ljusstakar av ståltråd. Lampor av plåt, lampor av glaspärlor. Härliga, blanka, tunga djur av sten, i knubbiga former som ligger fint i handen. Allt tillverkat i olika afrikanska länder.
Och längst in i butiken står den: giraffen.
Den är smärt och smidig, snidad ur en enda trädstam, gissar jag. Det är en konstnärs bild av ett märkvärdigt djur. Priset ligger en bit över 2000 kronor, men om man funderar över timlönen för den skicklige träsnidaren blir den nog inte särskilt imponerande.
Vilken härlig present!
Fast det är klart, det finns ett aber. För även om trägiraffens huvud inte är når mer än en halvmeter högre än mitt är den ju inte direkt lättplacerad. Kanske skulle den känna sig vilsen i en svensk lägenhet, kanske skulle den inte trivas alls.
Kanske måste giraffen fortsätta vara ett önskedjur.
Det blir spännande att se om den dyker upp i den rollen också i nästa generation.
Men det vet jag inget om på länge. Så i väntan på det rekommenderar jag en titt in hos African Touch om och när ni har vägarna förbi.
Faktum är att man också kan köpa små giraffer där – i form av handgjorda knappar!
Copyright Klimakteriehäxan
Det där skrev jag när jag var ungefär sju år. Och så ritade jag en bild av mitt önskedjur. Vet inte hur idén kan ha fötts, jag hade definitivt inte sett savannernas kung med egna ögon.
Många år har gått sedan dess och inte kom jag ihåg att jag hade en så exotisk önskan förrän jag nyligen blev tydligt påmind. Hittade nämligen den där skriv- och målarboken som jag fyllt med mödosamt nedpräntade bokstäver och teckningar en sommar för så länge sedan.
Men kanske är det något med arvsanlagen? Dottern närde nämligen också en het längtan om att bli giraffmatte när hon var i samma ålder. Önskelistan toppades år efter år av det långhalsade fascinerande djuret – och jo då, hon menade en riktig, ingen leksaksvariant!
Fast just i hennes fall skulle det förstås kunna handla om girafferna vi såg i Kolmårdens djurpark på en utflykt. Där var det så vist ordnat, att människa och giraff kunde mötas i ögonhöjd, vi såg ögonfransarna, den mjuka mulen, de kraftiga käkarna – giraffen är ett vackert djur i all sin oproportionerlighet. Dessutom fanns en unge, kanske "bara" två meter hög, att beundra.
Nu lackar det mot jul igen och man kan hoppas på nya önskelistor.
Faktum är, att jag nu väldigt gärna skulle vilja ge bort en giraff, för nu vet jag var de finns att köpa.
Affären heter African Touch och ligger på Hornsgatan i Stockholm. Det är en butik som är jättekul att botanisera i, jag har tagit för vana att gå dit med varje utsocknes besökare som har det ljummaste intresse för heminredning, textilier, prylar.
Såvitt jag vet har ingen annan de saker som säljs i detta Eldorado för julklappsjägare. Underbara tygtryck som kan köpas som metervara, men som finns också som tabletter, kuddfodral, väskor. Broderade kuddar som sprider glädje med sina färger och väcker beundran för de många, täta stygnen. Smycken. Skålar av snäckskal. Ljusstakar av ståltråd. Lampor av plåt, lampor av glaspärlor. Härliga, blanka, tunga djur av sten, i knubbiga former som ligger fint i handen. Allt tillverkat i olika afrikanska länder.
Och längst in i butiken står den: giraffen.
Den är smärt och smidig, snidad ur en enda trädstam, gissar jag. Det är en konstnärs bild av ett märkvärdigt djur. Priset ligger en bit över 2000 kronor, men om man funderar över timlönen för den skicklige träsnidaren blir den nog inte särskilt imponerande.
Vilken härlig present!
Fast det är klart, det finns ett aber. För även om trägiraffens huvud inte är når mer än en halvmeter högre än mitt är den ju inte direkt lättplacerad. Kanske skulle den känna sig vilsen i en svensk lägenhet, kanske skulle den inte trivas alls.
Kanske måste giraffen fortsätta vara ett önskedjur.
Det blir spännande att se om den dyker upp i den rollen också i nästa generation.
Men det vet jag inget om på länge. Så i väntan på det rekommenderar jag en titt in hos African Touch om och när ni har vägarna förbi.
Faktum är att man också kan köpa små giraffer där – i form av handgjorda knappar!
Copyright Klimakteriehäxan
Bara en halv kopp
Jag tog ju bara en halv kopp.
En halv kopp kaffe vid tio-blecket.
Ska det vara så himla fel?
Visst är de många, de som hävdar att en kvällsslurk med kaffein i är förödande för nattsömnen.
Men jag minns också tydligt hur mina föräldrar avslutade varje dag med kaffe vid köksbordet alldeles innan de gick till sängs någon gång vid elvatiden – och sov som stockar, såvitt jag vet.
Nu sitter jag i alla fall här.
Klart att jag gick och la mig, det gör man ju. Och jag hade gäspat, stort och eftertryckligt, gång på gång. Kände mig trött.
Fast somnade, det gjorde jag inte. Jag var, är, knallvaken. Bestämde mig för att lämna de trassliga lakanen vid halv fyra.
Nu är klockan snart fem, om jag inte lyckas blockera mina mest primitiva instinkter har jag snart öppnat kylskåpet och börjat med vad som då förmodligen måste kallas ”första frukosten”.
Ingen vetenskapare lär kunna svara på varför jag är vaken just i natt. Det skulle ju kunna vara vad som helst. Eller det där sena fikat.
Jag tog ju bara en halv kopp.
En halv kopp kaffe vid tio-blecket.
Ska det vara så himla fel?
Copyright Klimakteriehäxan
En halv kopp kaffe vid tio-blecket.
Ska det vara så himla fel?
Visst är de många, de som hävdar att en kvällsslurk med kaffein i är förödande för nattsömnen.
Men jag minns också tydligt hur mina föräldrar avslutade varje dag med kaffe vid köksbordet alldeles innan de gick till sängs någon gång vid elvatiden – och sov som stockar, såvitt jag vet.
Nu sitter jag i alla fall här.
Klart att jag gick och la mig, det gör man ju. Och jag hade gäspat, stort och eftertryckligt, gång på gång. Kände mig trött.
Fast somnade, det gjorde jag inte. Jag var, är, knallvaken. Bestämde mig för att lämna de trassliga lakanen vid halv fyra.
Nu är klockan snart fem, om jag inte lyckas blockera mina mest primitiva instinkter har jag snart öppnat kylskåpet och börjat med vad som då förmodligen måste kallas ”första frukosten”.
Ingen vetenskapare lär kunna svara på varför jag är vaken just i natt. Det skulle ju kunna vara vad som helst. Eller det där sena fikat.
Jag tog ju bara en halv kopp.
En halv kopp kaffe vid tio-blecket.
Ska det vara så himla fel?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 15, 2008
Aha igen
Bland recept på paj med tranbär, tips om julpynt, lite mode och hjärngymnastik (korsord och sudoku) finns ett reportage om Klimakteriehäxan i senaste numret av veckotidningen Allas.
Till och med Maken och Dottern finns med på ett hörn.
Till och med Maken och Dottern finns med på ett hörn.
Aha!
Slölyssnar på radio och det är, för ovanlighetens skull, P3 som står på.
Det är då jag får mig ett visdomsord till livs, ett uttalande som platsar på vilken lista över bevingade ord som helst.
"Känslor är något av det bästa som människan har."
Detta slås fast av rapparen Form One som blir intervjuad i programmet P3 Star.
Har man sett på maken. Vilken klarsynthet!
En klockren aha-upplevelse, varken mer eller mindre.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är då jag får mig ett visdomsord till livs, ett uttalande som platsar på vilken lista över bevingade ord som helst.
"Känslor är något av det bästa som människan har."
Detta slås fast av rapparen Form One som blir intervjuad i programmet P3 Star.
Har man sett på maken. Vilken klarsynthet!
En klockren aha-upplevelse, varken mer eller mindre.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 14, 2008
En julklapp att se fram emot
I går blev den förkunnad, nyheten om vad som ska bli årets julklapp. Det är Handelns Utredningsinstitut, HUI, som år efter år försöker dra sitt strå till stacken för att julshoppingen ska nå ständigt nya höjder.
Just nu är förstås frågan om en sviktande arbetsmarknad och allmän ekonomisk oro dämpar köplusten – men det finns också förståsigpåare som menar, att vi kanske väljer att trösta oss med pampiga presenter, både till oss själva och andra, och sliter på kontokortet ändå.
Och årets julklapp, som helt enkelt är en Upplevelse, kan ju vara fyndig i det aktuella läget. För en upplevelse, det kan väl vara tre veckor på Seychellerna – eller att helt otippat hitta ett tomt tvättskåp, eller ett kök som står och blänker sedan någon ägnat sig åt det med trasor, rengöringsmedel, mopp och energi.
Så visst kan vem som helst sätta upp ”Årets julklapp” på önskelistan. Även om den inte alltid kommer att bidra till handelns försäljningssiffror.
För den där trippen till Seychellerna kanske inte blir verklighet för särskilt många, men här finns faktiskt en möjlighet för precis varenda budget.
Bara att vänta på tomten, med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan
Årets julklapp uppmärksammas flitigt i alla medier - du kan kolla både här och där. Och här ytterligare ett alternativ, här med.
Just nu är förstås frågan om en sviktande arbetsmarknad och allmän ekonomisk oro dämpar köplusten – men det finns också förståsigpåare som menar, att vi kanske väljer att trösta oss med pampiga presenter, både till oss själva och andra, och sliter på kontokortet ändå.
Och årets julklapp, som helt enkelt är en Upplevelse, kan ju vara fyndig i det aktuella läget. För en upplevelse, det kan väl vara tre veckor på Seychellerna – eller att helt otippat hitta ett tomt tvättskåp, eller ett kök som står och blänker sedan någon ägnat sig åt det med trasor, rengöringsmedel, mopp och energi.
Så visst kan vem som helst sätta upp ”Årets julklapp” på önskelistan. Även om den inte alltid kommer att bidra till handelns försäljningssiffror.
För den där trippen till Seychellerna kanske inte blir verklighet för särskilt många, men här finns faktiskt en möjlighet för precis varenda budget.
Bara att vänta på tomten, med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan
Årets julklapp uppmärksammas flitigt i alla medier - du kan kolla både här och där. Och här ytterligare ett alternativ, här med.
onsdag, november 12, 2008
Typiskt
Det är ju på misstagen man ska lära sig. Heter det.
Alltså lade jag redan i går kväll ner ett paraply i min väska.
Men har det regnat?
Inte en droppe. Inte ett stänk på hela dagen.
Är det inte typiskt?
Copyright Klimakteriehäxan
Alltså lade jag redan i går kväll ner ett paraply i min väska.
Men har det regnat?
Inte en droppe. Inte ett stänk på hela dagen.
Är det inte typiskt?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 11, 2008
När det regnar...
När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked, brukar det heta.
Jag upplever just nu en betydligt mer påtaglig, fast liknande, brist. Och det upprepar sig, dag efter dag.
För när det ösregnar från himlen – hur kan det då komma sig att jag ALDRIG har med mig ett paraply?
Då ska man veta att det inte råder någon som helst brist på paraplyer hemma hos oss. De finns i alla storlekar, från golfjättar till minivarianten tänkt för en någorlunda nätt handväska. Här hittar man också hopfällbara, ultralätta, automatuppfällda, paraplyer med reklamtryck som vi fått, paraplyer köpta i diverse vackra mönster, paraplyer som jag faktiskt har ett emotionellt förhållande till … som den på bilden ... och sådana som jag skulle kunna tappa bort och notera förlusten av med en axelryckning.
Inte hjälper det.
När det ösregnar från den jämngrå hösthimlen har jag aldrig ett paraply.
Vad det leder till?
Jag blir sur. I dubbel bemärkelse.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag upplever just nu en betydligt mer påtaglig, fast liknande, brist. Och det upprepar sig, dag efter dag.
För när det ösregnar från himlen – hur kan det då komma sig att jag ALDRIG har med mig ett paraply?
Då ska man veta att det inte råder någon som helst brist på paraplyer hemma hos oss. De finns i alla storlekar, från golfjättar till minivarianten tänkt för en någorlunda nätt handväska. Här hittar man också hopfällbara, ultralätta, automatuppfällda, paraplyer med reklamtryck som vi fått, paraplyer köpta i diverse vackra mönster, paraplyer som jag faktiskt har ett emotionellt förhållande till … som den på bilden ... och sådana som jag skulle kunna tappa bort och notera förlusten av med en axelryckning.
Inte hjälper det.
När det ösregnar från den jämngrå hösthimlen har jag aldrig ett paraply.
Vad det leder till?
Jag blir sur. I dubbel bemärkelse.
Copyright Klimakteriehäxan
Hemlös hönshjärna - och tisdagstema
Det är en blompinne där i krukan. Den har stöttat någon av balkongväxterna under sommaren. Och balkongen har ännu inte riktigt försatts i vintertillstånd, alltså har blompinnen blivit kvar.
Den är utformad som en fågelholk, den här storleken brukar visst kallas för flugholk - jag har haft en ännu mindre, en myggholk också, ibland vet ju inte skämtsamheten några gränser.
Men döm om min förvåning när jag tittar ut i morgonens höstrusk. En fågel - jag tror att det är en blåmes - tycker tydligen som jag, att det blåser och regnar på tok för mycket. Han verkar vilja ha tak över huvudet.
Och se där! Han hittar min holk!
Riktigt länge gick den hemlösa fågeln in för projektet, så länge att jag både hann hämta kameran och lyckas fånga scenen på bild, oskarp, det medges, men ändå!
Den lilla hönshjärnan fick förstås ge upp det som redan från början var dömt att misslyckas.
En kamel kommer som bekant inte igenom ett nålsöga heller.
Kan bara hoppas att pippin fann skydd någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans tisdagstema är "FåGEL, FISK ELLER MITTEMELLAN" - fler tema-inlägg hittar du den här vägen.
Den är utformad som en fågelholk, den här storleken brukar visst kallas för flugholk - jag har haft en ännu mindre, en myggholk också, ibland vet ju inte skämtsamheten några gränser.
Men döm om min förvåning när jag tittar ut i morgonens höstrusk. En fågel - jag tror att det är en blåmes - tycker tydligen som jag, att det blåser och regnar på tok för mycket. Han verkar vilja ha tak över huvudet.
Och se där! Han hittar min holk!
Riktigt länge gick den hemlösa fågeln in för projektet, så länge att jag både hann hämta kameran och lyckas fånga scenen på bild, oskarp, det medges, men ändå!
Den lilla hönshjärnan fick förstås ge upp det som redan från början var dömt att misslyckas.
En kamel kommer som bekant inte igenom ett nålsöga heller.
Kan bara hoppas att pippin fann skydd någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans tisdagstema är "FåGEL, FISK ELLER MITTEMELLAN" - fler tema-inlägg hittar du den här vägen.
måndag, november 10, 2008
Mama Afrika har lämnat scenen
Afrikas drottning är död.
Miriam Makeba avled utan förvarning, fick avbryta en konsert igår och kom aldrig tillbaka till scenen.
Oj, som vi har beundrat henne. Snygg, välljudande, modig, stark, på barrikaderna.
En gång – det måste ha varit 1968 eller 1969 – upplevde jag henne live, på Tyrol. Minns inga detaljer, minns bara att det var häftigt att se henne med egna ögon.
”Pata pata” var superhitten som jag tror att man fortfarande dansar till. Och så var det ”The Click Song” som fascinerade. Makeba sjöng på xhosa, språket där tungvrickning är ett måste.
En gång skulle jag lära mig att klicka på xhosa. Jag gick på en kurs och en av lärarna hade xhosa som modersmål.
”Igquira lendlela nqongqothwane” börjar det och varje q är ett klickljud fast inte identiska, det varierar beroende på vilken bokstav som står intill. Sången handlar om en larv som man kan finna på marken i Afrika. Om man plockar upp den och håller upp den i luften böjer den (förstås) sin kropp. Och då är det bara att gå i den riktning larven pekar, den är en vägvisare för den som är vilse. Ja, det där var i alla fall den historia jag serverades, och jag tycker den är rätt trevlig.
Mitt klickande blev aldrig riktigt lyckat, trots att jag gick omkring och övade energiskt. Min lärare skrattade gott och verkade inte övertygad om att jag skulle bli förstådd om det skulle hänga på klickljuden.
Fast jag hämnades lite. Erbjöd en svensk visa i utbyte, förvisso utan klick, men inte alldeles enkel ändå.
”Stackars den som liten är och vandrar mellan gårdar” sjöng jag, och afrikanen hängde på.
Men när vi kom till sista raden brast det.
”För gossen har pissat i skorna” slutar texten – och det fick min vän att skratta så att han grät.
En svensk pojke som kissar i skorna? nej, det var väl ändå för tokigt.
Vi återgick till ”The Click Song” och lite bättre gick det väl.
Fast det är Miriam Makebas version vi föredrar, allihop. Den är SÅ bra.
Den kommer att leva kvar trots att Afrikas drottning eller - Mama Afrika - är död.
Copyright Klimakteriehäxan
Här sjunger Miriam Makeba och här och här kan du läsa mer om henne.
Miriam Makeba avled utan förvarning, fick avbryta en konsert igår och kom aldrig tillbaka till scenen.
Oj, som vi har beundrat henne. Snygg, välljudande, modig, stark, på barrikaderna.
En gång – det måste ha varit 1968 eller 1969 – upplevde jag henne live, på Tyrol. Minns inga detaljer, minns bara att det var häftigt att se henne med egna ögon.
”Pata pata” var superhitten som jag tror att man fortfarande dansar till. Och så var det ”The Click Song” som fascinerade. Makeba sjöng på xhosa, språket där tungvrickning är ett måste.
En gång skulle jag lära mig att klicka på xhosa. Jag gick på en kurs och en av lärarna hade xhosa som modersmål.
”Igquira lendlela nqongqothwane” börjar det och varje q är ett klickljud fast inte identiska, det varierar beroende på vilken bokstav som står intill. Sången handlar om en larv som man kan finna på marken i Afrika. Om man plockar upp den och håller upp den i luften böjer den (förstås) sin kropp. Och då är det bara att gå i den riktning larven pekar, den är en vägvisare för den som är vilse. Ja, det där var i alla fall den historia jag serverades, och jag tycker den är rätt trevlig.
Mitt klickande blev aldrig riktigt lyckat, trots att jag gick omkring och övade energiskt. Min lärare skrattade gott och verkade inte övertygad om att jag skulle bli förstådd om det skulle hänga på klickljuden.
Fast jag hämnades lite. Erbjöd en svensk visa i utbyte, förvisso utan klick, men inte alldeles enkel ändå.
”Stackars den som liten är och vandrar mellan gårdar” sjöng jag, och afrikanen hängde på.
Men när vi kom till sista raden brast det.
”För gossen har pissat i skorna” slutar texten – och det fick min vän att skratta så att han grät.
En svensk pojke som kissar i skorna? nej, det var väl ändå för tokigt.
Vi återgick till ”The Click Song” och lite bättre gick det väl.
Fast det är Miriam Makebas version vi föredrar, allihop. Den är SÅ bra.
Den kommer att leva kvar trots att Afrikas drottning eller - Mama Afrika - är död.
Copyright Klimakteriehäxan
Här sjunger Miriam Makeba och här och här kan du läsa mer om henne.
När äventyret lockar
Sonen har levererat en bomb.
För all del, det handlar väl egentligen om en smällare av det mindre slaget.
Men för första gången i vårt liv ska han inte vara hemma på julafton. Ingen gran, ingen skinka, inga fnissdåliga grötrim, inga paket, ingen Kalle Anka, inga förväntningar.
Det blir förstås jag som kommer att sakna det mest.
I stället ska han ut på äventyr, långt bort. Äventyret lockar. I morgon lyfter han och nästa gång han sätter en fot på jorden lär han befinna sig i Singapore. Därifrån ska han i tre månader se sig om i fjärran land, äta riktigt vietnamesiskt käk, bada på thailändska stränder och – ja, vad vet jag vad det kan bli, och tur är väl kanske det.
Naturligtvis är det bra att grabben vill se sig om, att han sparat pengar, att han är nyfiken på annat än det vi har här på Södermalm. På så vis är hela projektet bara positivt, och det är ju på inte alls så att han ska ut på en expedition där ingen föregångare har banat vägen. Fast det är klart att farorna lurar bakom hörnen. Å andra sidan kan de göra det var helst man än befinner sig, till exempel i Falun eller Tollarp.
Föga lönar det sig att oroa sig, det är alldeles klart. Och nu har han i alla fall en ordentlig reseförsäkring, jag har frågat ungefär nittiotvå gånger och till slut fått ett jakande svar. Men det som gör att jag tar alltihop förhållandevis lugnt är nog ändå det resesällskap han har valt. För om det handlat om ett gäng testosteronstinna grabbar med ”galen-i-pilsner-stämpel-i-pannan” som gemensam nämnare hade jag haft det svårare med nerverna.
Nu sätter han sig på det där flyget tillsammans med en tjej, som jag bara tror gott om (ja ja, man kan få ångra sig, men det tar vi då i så fall). Hon har rest på egen hand förr, hon verkar ha koll, skinn på näsan och glimt i ögonen. Och hon verkar verkligen gilla den unge man som en gång var min förstfödde ögonsten – det är han förstås fortfarande, fast storleken är en annan.
Jag tänker att Sonen haft en himla tur som hittat just henne.
Precis när jag ger dem avskedskramarna och de allra sista upprepade förmaningarna om att inte göra si och inte göra så, hör av er och var nu försiktiga och kom ihåg att vi längtar efter er – så slås jag av ytterligare en insikt.
Det är inte bara Sonen som haft tur som hittat henne.
Hon har faktiskt också haft tur. Som hittat honom.
Copyright Klimakteriehäxan
För all del, det handlar väl egentligen om en smällare av det mindre slaget.
Men för första gången i vårt liv ska han inte vara hemma på julafton. Ingen gran, ingen skinka, inga fnissdåliga grötrim, inga paket, ingen Kalle Anka, inga förväntningar.
Det blir förstås jag som kommer att sakna det mest.
I stället ska han ut på äventyr, långt bort. Äventyret lockar. I morgon lyfter han och nästa gång han sätter en fot på jorden lär han befinna sig i Singapore. Därifrån ska han i tre månader se sig om i fjärran land, äta riktigt vietnamesiskt käk, bada på thailändska stränder och – ja, vad vet jag vad det kan bli, och tur är väl kanske det.
Naturligtvis är det bra att grabben vill se sig om, att han sparat pengar, att han är nyfiken på annat än det vi har här på Södermalm. På så vis är hela projektet bara positivt, och det är ju på inte alls så att han ska ut på en expedition där ingen föregångare har banat vägen. Fast det är klart att farorna lurar bakom hörnen. Å andra sidan kan de göra det var helst man än befinner sig, till exempel i Falun eller Tollarp.
Föga lönar det sig att oroa sig, det är alldeles klart. Och nu har han i alla fall en ordentlig reseförsäkring, jag har frågat ungefär nittiotvå gånger och till slut fått ett jakande svar. Men det som gör att jag tar alltihop förhållandevis lugnt är nog ändå det resesällskap han har valt. För om det handlat om ett gäng testosteronstinna grabbar med ”galen-i-pilsner-stämpel-i-pannan” som gemensam nämnare hade jag haft det svårare med nerverna.
Nu sätter han sig på det där flyget tillsammans med en tjej, som jag bara tror gott om (ja ja, man kan få ångra sig, men det tar vi då i så fall). Hon har rest på egen hand förr, hon verkar ha koll, skinn på näsan och glimt i ögonen. Och hon verkar verkligen gilla den unge man som en gång var min förstfödde ögonsten – det är han förstås fortfarande, fast storleken är en annan.
Jag tänker att Sonen haft en himla tur som hittat just henne.
Precis när jag ger dem avskedskramarna och de allra sista upprepade förmaningarna om att inte göra si och inte göra så, hör av er och var nu försiktiga och kom ihåg att vi längtar efter er – så slås jag av ytterligare en insikt.
Det är inte bara Sonen som haft tur som hittat henne.
Hon har faktiskt också haft tur. Som hittat honom.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 09, 2008
Pappa, slipsen och kärleken
Firandet av denna dag som just alla fäders egen högtidsdag är lite ojämnt spritt. Det är olika i olika kommuner, som en kompis brukar säga när folk i hennes närhet inte är alldeles överens.
Men oavsett om Far befinner sig mitt i en traditionsenlig slips- och tårtorgie varje gång det är den första söndagen i november eller ej så är han naturligtvis värd uppmärksamhet, inte bara just denna dag utan en massa dagar på året.
Olika sorters pappor finns ju också skildrade i böckernas värld, från Mowglis låtsaspappa, den kramgoa björnen Baloo (Djungelboken), till Jan Guillous vedervärdige styvfar som hade för vana att prygla pojken en stund varje dag, efter desserten (Ondskan) – den senare fadersfiguren tyvärr mycket mera trovärdig än den förre.
Ofta är just pappa den person som blir den första stora kärleken, vare sig han gör sig förtjänt av det eller ej.
Åsa Linderborg hade en pappa som knappast hade klarat att läsa om sig själv, så som dottern skildrar honom i den hyllade boken ”Mig äger ingen”. Jag läste den med mycket blandade känslor, sorg och äckel tillsammans med sympati på gränsen till tårar. Mannen som sa sig vara världens bäste på jobbet i fabriken var en komplicerad natur, en kärleksfull men tragisk missbrukare som gjorde alldeles för få saker rätt, och jag hade svårt att tolka dotterns tankar och reaktioner.
Kerstin Thorvalls pappa har väl i och för sig inte fått någon ”egen” bok men bilden av honom har hon effektivt präntat in hos sina läsare. Inte heller han var någon dussinfarsa, tvärtom var han manisk och stundtals rent av farlig – men den lilla flickan älskade och beundrade honom högt. Den kärleken är ett påtagligt inslag i självbiografiska ”När man skjuter arbetare” – den första boken i serien om Signe.
Men så finns det en man i litteraturen som vid det här laget hunnit bli en positiv fadersfigur för många miljoner ungar, inte bara i Sverige utan runt om i världen (i 29 länder!).
Jag tänker på en pappa skapad av Gunilla Bergström med premiär 1972, då ”God natt Alfons Åberg” kom ut. Nu handlar det om en tunnhårig piprökare som ganska framgångsrikt agerar ensamstående förälder i bok efter bok. Det har blivit inte mindre än ett 30-tal till om jag räknat rätt.
Om pipan har det rests ett antal frågor – sedan 70-talet har piprökarna definitivt blivit färre och riskerna med all sorts tobaksbruk tydligare. Ja kanske minns ni också hur det uppfattades: det var inte farligt att röka, det var bara snyggt … och en snugga signalerade någon sorts maskulin trivsel, rökslingan blev till en mysfaktor.
-Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n, säger Gunilla Bergström när hon försvarar den där fadersgestalten som vi lärt oss att älska.
Det är väl så man får se de där fäderna som författarna skildrar dem i litteraturen. De är inga föredömen utan bara alldeles vanliga människor med sina fel och brister.
Bara i Sverige finns det 2,3 miljoner pappor som tillsammans fått 5,1 miljoner barn.
Grattis på Fars Dag!
Copyright Klimakteriehäxan
Lite fakta kring dagen hittar du här, och här berättar en av alla fäder hur han tänker tillbringa dagen. Mer om Fars Dag i mitt arkiv här. Eller klicka på etiketten "farsdag" här nedanför.
Presentnöd? Tips här! Och här grattas det utav bara den!
Men oavsett om Far befinner sig mitt i en traditionsenlig slips- och tårtorgie varje gång det är den första söndagen i november eller ej så är han naturligtvis värd uppmärksamhet, inte bara just denna dag utan en massa dagar på året.
Olika sorters pappor finns ju också skildrade i böckernas värld, från Mowglis låtsaspappa, den kramgoa björnen Baloo (Djungelboken), till Jan Guillous vedervärdige styvfar som hade för vana att prygla pojken en stund varje dag, efter desserten (Ondskan) – den senare fadersfiguren tyvärr mycket mera trovärdig än den förre.
Ofta är just pappa den person som blir den första stora kärleken, vare sig han gör sig förtjänt av det eller ej.
Åsa Linderborg hade en pappa som knappast hade klarat att läsa om sig själv, så som dottern skildrar honom i den hyllade boken ”Mig äger ingen”. Jag läste den med mycket blandade känslor, sorg och äckel tillsammans med sympati på gränsen till tårar. Mannen som sa sig vara världens bäste på jobbet i fabriken var en komplicerad natur, en kärleksfull men tragisk missbrukare som gjorde alldeles för få saker rätt, och jag hade svårt att tolka dotterns tankar och reaktioner.
Kerstin Thorvalls pappa har väl i och för sig inte fått någon ”egen” bok men bilden av honom har hon effektivt präntat in hos sina läsare. Inte heller han var någon dussinfarsa, tvärtom var han manisk och stundtals rent av farlig – men den lilla flickan älskade och beundrade honom högt. Den kärleken är ett påtagligt inslag i självbiografiska ”När man skjuter arbetare” – den första boken i serien om Signe.
Men så finns det en man i litteraturen som vid det här laget hunnit bli en positiv fadersfigur för många miljoner ungar, inte bara i Sverige utan runt om i världen (i 29 länder!).
Jag tänker på en pappa skapad av Gunilla Bergström med premiär 1972, då ”God natt Alfons Åberg” kom ut. Nu handlar det om en tunnhårig piprökare som ganska framgångsrikt agerar ensamstående förälder i bok efter bok. Det har blivit inte mindre än ett 30-tal till om jag räknat rätt.
Om pipan har det rests ett antal frågor – sedan 70-talet har piprökarna definitivt blivit färre och riskerna med all sorts tobaksbruk tydligare. Ja kanske minns ni också hur det uppfattades: det var inte farligt att röka, det var bara snyggt … och en snugga signalerade någon sorts maskulin trivsel, rökslingan blev till en mysfaktor.
-Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n, säger Gunilla Bergström när hon försvarar den där fadersgestalten som vi lärt oss att älska.
Det är väl så man får se de där fäderna som författarna skildrar dem i litteraturen. De är inga föredömen utan bara alldeles vanliga människor med sina fel och brister.
Bara i Sverige finns det 2,3 miljoner pappor som tillsammans fått 5,1 miljoner barn.
Grattis på Fars Dag!
Copyright Klimakteriehäxan
Lite fakta kring dagen hittar du här, och här berättar en av alla fäder hur han tänker tillbringa dagen. Mer om Fars Dag i mitt arkiv här. Eller klicka på etiketten "farsdag" här nedanför.
Presentnöd? Tips här! Och här grattas det utav bara den!
Etiketter:
barn,
böcker,
farsdag,
föräldraskap,
män,
relationer
lördag, november 08, 2008
Det är svårt att skiljas
Det måste nog bli skilsmässa.
Men lätt blir det inte.
Ur djupet av en garderob kom den fram, min gamla kära skrivmaskin. Den svarta väskan var grå av damm. Hade så när glömt hur tung den var.
Jag köpte den för pengar jag fick när jag tog studentexamen. Ett lätt beslut: jag visste verkligen att jag ville ha en skrivmaskin.
Om jag minns rätt fick jag lite rabatt av en avlägsen släkting och när jag bar hem dyrgripen var jag helt enkelt lycklig.
Nästan alla ”bärbara” skrivmaskiner hette Facit Privat på den tiden. Min var exakt likadan, fast det stod – står – Odhner på den, jag har aldrig förstått varför. Och beteckningen "bärbar" är förstås en sanning med modifikation. Om man inte vill se det som styrketräning, alltså.
Otaliga brev har hamrats fram på den där maskinen (kom inte och påstå att det var oartigt, de blev långa och lättlästa!). Lite annat också, som ingen mer än jag själv har läst: novellförsök, enstaka ”dikter”, skelett till längre historier som aldrig gått i full-bordan, förtroenden som stannat mellan mig och mitt tangentbord.
Vi har rest tillsammans också, trots vikten. Vi har helt enkelt levt ihop, i ett alltigenom harmoniskt förhållande!
Den fungerar naturligtvis fortfarande. Gamla stadiga prylar gör ju ofta det. Men vad ska jag ha den till, mer än 40 år senare? Har inte använt den på en evighet, fast under en kort period tyckte Dottern att den var en rolig leksak som "gjorde" bokstäver - sedan blev också hon snabbt datoriserad.
Kommer alla datorer att packa ihop, elektriciteten ta slut, ordbehandling bli ett minne blott? Knappast. Och skulle så ske skulle det naturligtvis ändå inte finnas färgband … eller Tippex när man skriver fel …
Det måste nog bli skilsmässa.
Får väl åberopa lång och varaktig söndring som skäl.
Men lätt blir det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Men lätt blir det inte.
Ur djupet av en garderob kom den fram, min gamla kära skrivmaskin. Den svarta väskan var grå av damm. Hade så när glömt hur tung den var.
Jag köpte den för pengar jag fick när jag tog studentexamen. Ett lätt beslut: jag visste verkligen att jag ville ha en skrivmaskin.
Om jag minns rätt fick jag lite rabatt av en avlägsen släkting och när jag bar hem dyrgripen var jag helt enkelt lycklig.
Nästan alla ”bärbara” skrivmaskiner hette Facit Privat på den tiden. Min var exakt likadan, fast det stod – står – Odhner på den, jag har aldrig förstått varför. Och beteckningen "bärbar" är förstås en sanning med modifikation. Om man inte vill se det som styrketräning, alltså.
Otaliga brev har hamrats fram på den där maskinen (kom inte och påstå att det var oartigt, de blev långa och lättlästa!). Lite annat också, som ingen mer än jag själv har läst: novellförsök, enstaka ”dikter”, skelett till längre historier som aldrig gått i full-bordan, förtroenden som stannat mellan mig och mitt tangentbord.
Vi har rest tillsammans också, trots vikten. Vi har helt enkelt levt ihop, i ett alltigenom harmoniskt förhållande!
Den fungerar naturligtvis fortfarande. Gamla stadiga prylar gör ju ofta det. Men vad ska jag ha den till, mer än 40 år senare? Har inte använt den på en evighet, fast under en kort period tyckte Dottern att den var en rolig leksak som "gjorde" bokstäver - sedan blev också hon snabbt datoriserad.
Kommer alla datorer att packa ihop, elektriciteten ta slut, ordbehandling bli ett minne blott? Knappast. Och skulle så ske skulle det naturligtvis ändå inte finnas färgband … eller Tippex när man skriver fel …
Det måste nog bli skilsmässa.
Får väl åberopa lång och varaktig söndring som skäl.
Men lätt blir det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 05, 2008
Det historiska valresultatet
Barack Obama har vunnit och blir USA:s president i januari nästa år.
Äntligen en icke-vit person på den posten, det är den allmänna glädjesucken världen över i dag. Gratulationerna strömmar in till demokraternas kampanjhögkvarter från alla och håll och kanter, jublet vill inte ta slut, analytikerna öser beröm över segraren, alla är överens: det är ett historiskt valresultat.
Men i själva verket är Obama väl högst trea på den där listan – även om de två föregångare jag känner till förstås hör hemma i fiktionens värld, så har de likväl haft viss betydelse.
Genombrottet kom redan 1964. Det var författaren Irving Wallace som lät den förste afro-amerikanen – fast då kallades han neger – vinna ett presidentval.
För Douglas Dilman i romanen "The Man" gick det inte alldeles lätt. Han fick utstå riksrätt, hamnade i samma delikata juridiska situation som Richard Nixon gjorde, fast Nixon undgick process genom att avgå (det är han för övrigt den ende amerikanske president som gjort).
Nummer två av de icke-vita presidenterna i Ovala rummet i Vita Huset var Matt Santos, också han demokrat. Santos hade latino-bakgrund och talade spanska, han var karismatisk och en outtröttlig kampanjmaskin.
Santos var förstås en skapelse i Aaron Sorkins fantastiska teveserie "Vita Huset".
Det påstås faktiskt att manusförfattarna till serien baserade Santos och hans republikanske motståndare på just Obama och John Mc Cain.
Hur det sedan gick för Matt Santos när han väl hade vunnit valet vet vi inte, eftersom serien las ner. Däremot vet vi, att Jed Bartlet - presidenten under större delen av teveserien - fick ett sådant genomslag att mängder av amerikaner trodde att han var den valde makthavaren på riktigt.
Röster har också höjts för att Bartletts politik hjälpt till att bereda vägen för demokraternas återkomst i Vita Huset.
Så där ser man: även påhittade presidenter kan betyda en hel del.
Fast Barack Obama, han är i alla fall på riktigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen en icke-vit person på den posten, det är den allmänna glädjesucken världen över i dag. Gratulationerna strömmar in till demokraternas kampanjhögkvarter från alla och håll och kanter, jublet vill inte ta slut, analytikerna öser beröm över segraren, alla är överens: det är ett historiskt valresultat.
Men i själva verket är Obama väl högst trea på den där listan – även om de två föregångare jag känner till förstås hör hemma i fiktionens värld, så har de likväl haft viss betydelse.
Genombrottet kom redan 1964. Det var författaren Irving Wallace som lät den förste afro-amerikanen – fast då kallades han neger – vinna ett presidentval.
För Douglas Dilman i romanen "The Man" gick det inte alldeles lätt. Han fick utstå riksrätt, hamnade i samma delikata juridiska situation som Richard Nixon gjorde, fast Nixon undgick process genom att avgå (det är han för övrigt den ende amerikanske president som gjort).
Nummer två av de icke-vita presidenterna i Ovala rummet i Vita Huset var Matt Santos, också han demokrat. Santos hade latino-bakgrund och talade spanska, han var karismatisk och en outtröttlig kampanjmaskin.
Santos var förstås en skapelse i Aaron Sorkins fantastiska teveserie "Vita Huset".
Det påstås faktiskt att manusförfattarna till serien baserade Santos och hans republikanske motståndare på just Obama och John Mc Cain.
Hur det sedan gick för Matt Santos när han väl hade vunnit valet vet vi inte, eftersom serien las ner. Däremot vet vi, att Jed Bartlet - presidenten under större delen av teveserien - fick ett sådant genomslag att mängder av amerikaner trodde att han var den valde makthavaren på riktigt.
Röster har också höjts för att Bartletts politik hjälpt till att bereda vägen för demokraternas återkomst i Vita Huset.
Så där ser man: även påhittade presidenter kan betyda en hel del.
Fast Barack Obama, han är i alla fall på riktigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlös onsdag - Wordless Wednesday
tisdag, november 04, 2008
Tisdagstema - vid en grav
Hur har vi firat halloween, det är frågan som ger veckans tisdagstema.
I mitt fall är det sanna svaret inte alls.
Men helgen som också och ursprungligen kallas Alla Helgons Dag brukar ju betyda att gravar smyckas inför vintern, med väderbeständiga kransar, lyktor och annat som tål både snö och kyla.
Kanske var det det som var tanken när Bajen-nallen av betong, med "Oddset"-logga på bröstet, kom på plats vid en urngrav på Skogskyrkogården.
Fler bilder på tisdagstemat här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 03, 2008
Återerövring
Bit för bit.
Lite i taget.
Vi håller på att återerövra vårt hem.
I mer än två månader har vi bott som i ett flyktingläger.
Sittplatser har det förvisso funnits. Man har till exempel kunnat sitta på toaletten. På balkongen har det också gått att klämma ner ändan i ett hörn, i tjänlig väderlek. Och för det mesta har vi kunnat sitta i köket, fast trångt.
Vi har också haft tillgång till var sin säng. Fram till sängen har vi gått i något som påmint om en norsk fjord eller en grekisk ravin: en smal gång mellan höga kanter, bestående av staplade möbler, lp-skivor, bokkassar, lampor, mattor – ja allt sådant som måste undan när målarfärg ska fram och golvslipare in.
Soffbordet har legat i badkaret. Den fasta telefonlinjen har varit ur bruk. Vi har inte kunnat se på teve. Bredband har vi snyltat på, trådlöst, hos grannen (med deras tillstånd). Ett och annat har gått i kras. Vi har rensat. Mycket har hamnat i grovsoporna eller hos Myrorna. Somligt har någon velat ha. Annat har vi behållit mot bättre vetande, ett sätt att skjuta upp beslut, att senarelägga skilsmässan från något gammalt och invant och tämligen kärt.
Men medan höstmörkret sänker sig har vi nu alltså så sakteliga börjat breda ut oss igen, även om vi ständigt letar efter saker vi inte vet var vi har lagt/gömt/stuvat undan.
Parketten som nyss var trasig och ful ser ny ut. Tak och väggar är renare än på evigheter. De gamla fula badrumsskåpen är utbytta. Flugliken i taklamporna är borta. Uråldriga eluttag är ersatta. Badrummens kranar är nya. Mattor och gardiner hamnar i tvätten, krukväxternas antal är starkt reducerat.
Krukväxterna är faktiskt värda ett eget kapitel.
Jag samlar på mig för många. Men precis som med böcker så har jag svårt att bara slänga levande växter som faktiskt kan sprida glädja med vackra blommor då och då. På prov satte jag därför ner en kruka i entrén med en liten skylt: ”HEMLÖS” skrev jag, och så, med lite mindre bokstäver: ”Ta mig om du vill ha mig!”
Vips försvann krukan. Och jag gjorde om operationen. Roligast blev det när en klängväxt jag definitivt tröttnat på, trots att den stortrivts, blev ”hemlös”. Någon tog den, det hade knappt gått en kvart. Fast en timme senare var krukan tillbaka i entrén igen, med sin skylt. Jag gav den en chans till, innan den skulle förpassas till evighetens kompost. Dit kom den aldrig för en stund senare var den definitivt borta!
Nu har jag ett starkt reducerat antal krukor. Men de som fått stå och trängas i målarfärgslukt och slipdamm har mått bra - de har ju stått trångt, blommor gillar det. Alltså har sju av tio kvarvarande orkidéer knoppar, liksom alla mina fyra novemberkaktusar!
Tillsammans återerövrar vi vårt hem.
Fast nu får de hålla sig till fönsterbrädorna. Medan familjemedlemmarna sakta brer ut sig över de nyss så tomma och rena ytorna.
Snart bor vi som folk igen. Hoppas jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Lite i taget.
Vi håller på att återerövra vårt hem.
I mer än två månader har vi bott som i ett flyktingläger.
Sittplatser har det förvisso funnits. Man har till exempel kunnat sitta på toaletten. På balkongen har det också gått att klämma ner ändan i ett hörn, i tjänlig väderlek. Och för det mesta har vi kunnat sitta i köket, fast trångt.
Vi har också haft tillgång till var sin säng. Fram till sängen har vi gått i något som påmint om en norsk fjord eller en grekisk ravin: en smal gång mellan höga kanter, bestående av staplade möbler, lp-skivor, bokkassar, lampor, mattor – ja allt sådant som måste undan när målarfärg ska fram och golvslipare in.
Soffbordet har legat i badkaret. Den fasta telefonlinjen har varit ur bruk. Vi har inte kunnat se på teve. Bredband har vi snyltat på, trådlöst, hos grannen (med deras tillstånd). Ett och annat har gått i kras. Vi har rensat. Mycket har hamnat i grovsoporna eller hos Myrorna. Somligt har någon velat ha. Annat har vi behållit mot bättre vetande, ett sätt att skjuta upp beslut, att senarelägga skilsmässan från något gammalt och invant och tämligen kärt.
Men medan höstmörkret sänker sig har vi nu alltså så sakteliga börjat breda ut oss igen, även om vi ständigt letar efter saker vi inte vet var vi har lagt/gömt/stuvat undan.
Parketten som nyss var trasig och ful ser ny ut. Tak och väggar är renare än på evigheter. De gamla fula badrumsskåpen är utbytta. Flugliken i taklamporna är borta. Uråldriga eluttag är ersatta. Badrummens kranar är nya. Mattor och gardiner hamnar i tvätten, krukväxternas antal är starkt reducerat.
Krukväxterna är faktiskt värda ett eget kapitel.
Jag samlar på mig för många. Men precis som med böcker så har jag svårt att bara slänga levande växter som faktiskt kan sprida glädja med vackra blommor då och då. På prov satte jag därför ner en kruka i entrén med en liten skylt: ”HEMLÖS” skrev jag, och så, med lite mindre bokstäver: ”Ta mig om du vill ha mig!”
Vips försvann krukan. Och jag gjorde om operationen. Roligast blev det när en klängväxt jag definitivt tröttnat på, trots att den stortrivts, blev ”hemlös”. Någon tog den, det hade knappt gått en kvart. Fast en timme senare var krukan tillbaka i entrén igen, med sin skylt. Jag gav den en chans till, innan den skulle förpassas till evighetens kompost. Dit kom den aldrig för en stund senare var den definitivt borta!
Nu har jag ett starkt reducerat antal krukor. Men de som fått stå och trängas i målarfärgslukt och slipdamm har mått bra - de har ju stått trångt, blommor gillar det. Alltså har sju av tio kvarvarande orkidéer knoppar, liksom alla mina fyra novemberkaktusar!
Tillsammans återerövrar vi vårt hem.
Fast nu får de hålla sig till fönsterbrädorna. Medan familjemedlemmarna sakta brer ut sig över de nyss så tomma och rena ytorna.
Snart bor vi som folk igen. Hoppas jag.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 02, 2008
"Omöjligt att inte använda kameran"
Den här helgen vallfärdar folk till Skogskyrkogården, söder om Söder, för att sätta ljus och lägga vinterkransar på sina anhörigas gravar.
Jag har bott en massa år i Stockholm, men aldrig satt min fot innanför de där murarna där arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz skapat miljöer och byggnader som gett anläggningen en plats på Unescos lista över världskulturarv.
Inte förrän nu, alltså.
-Det är omöjligt att gå dit utan kamera, sa en kompis.
-Och har man en kamera är det helt omöjligt att inte använda den! la han till.
Han hade, som ni förstår, varit där ganska ofta. Inte för någon av de cirka 90 000 dödas skull, utan för ställets skönhet.
De gröna kullarna – rester av Stockholmsåsen – som ligger där i solen är en lisa att vila ögonen på. Tallarna, en gång planterade för att ge material till storslagna byggprojekt, har höga raka stammar och deras kronor bildar ett glest tak över besökare, kapell och vägar. Jo, man får köra bil här inne, här går till och med en reguljär busslinje med flera hållplatser.
Byggnaderna är ganska många och sinsemellan olika. Jag hann bara in i två, Uppståndelsekapellet (Lewerentz) och Heliga korsets kapell (Asplund). Och den som är det allra minsta intresserad av formgivning måste bli engagerad!
Inte minst fascinerande är det att arkitekterna tänkt på allt. Asplund designade till och med väggklockan i vänthallen – den har små tonårsrara hjärtan i stället för siffror!
Och det där med kameran, det stämde ju.
Här ser ni något av resultatet! Bara att scrolla på. Du förstorar bilderna på din skärm genom att klicka på dem.
Den har stått stilla i nästan femtio år, den ursprungligen höj- och sänkbara 9 ton tunga väggen ut mot ljuset från Heliga korsets kapell. Men nu rör den på sig igen och låter blicken möta landskapet där ute när ceremonin är slut, en öppen vy som kanske inspirerar till nya tankar.
Du kan se den sänka sig för första gången på alla dessa år om du klickar här.
På det tidiga 1900-talet hade man inga kritiska synpunkter på att använda sälskinn som Asplund satte på den här bönpallen, snyggt matchad mot det gråa golvet.
Fönsterbräda där man aldrig behöver oroa sig för att spilla lite vatten, eftersom marmorn skålats ur.
Monumenthallen utanför Heliga Korsets kapell. Skulpturen, Uppståndelsen, är skapad av John Lundqvist. Den stod klar 1941.
Almlunden på Stockholmsåsens topp, en plats för meditation - eller picknick, kanske? Och borde det förresten inte ha varit en asplund ...
Taket i Uppståndelsekapellet.
Golvet, handlagd mosaik av vit carrara-marmor, symboliserar hav, vatten och vågor.
Höstsolen bjöd på skuggspel från fönstren.
Under det mörkt röda altaret av betong finns den här utsmyckningen, som kanske inte så många besökare lägger märke till.
Om du vill veta mer om världskulturarvet Skogskyrkogården så kan du klicka här!
Min främsta källa till fakta har varit Eva Larsson, byggnadsantikvarie och en av guiderna på Skogskyrkogården.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har bott en massa år i Stockholm, men aldrig satt min fot innanför de där murarna där arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz skapat miljöer och byggnader som gett anläggningen en plats på Unescos lista över världskulturarv.
Inte förrän nu, alltså.
-Det är omöjligt att gå dit utan kamera, sa en kompis.
-Och har man en kamera är det helt omöjligt att inte använda den! la han till.
Han hade, som ni förstår, varit där ganska ofta. Inte för någon av de cirka 90 000 dödas skull, utan för ställets skönhet.
De gröna kullarna – rester av Stockholmsåsen – som ligger där i solen är en lisa att vila ögonen på. Tallarna, en gång planterade för att ge material till storslagna byggprojekt, har höga raka stammar och deras kronor bildar ett glest tak över besökare, kapell och vägar. Jo, man får köra bil här inne, här går till och med en reguljär busslinje med flera hållplatser.
Byggnaderna är ganska många och sinsemellan olika. Jag hann bara in i två, Uppståndelsekapellet (Lewerentz) och Heliga korsets kapell (Asplund). Och den som är det allra minsta intresserad av formgivning måste bli engagerad!
Inte minst fascinerande är det att arkitekterna tänkt på allt. Asplund designade till och med väggklockan i vänthallen – den har små tonårsrara hjärtan i stället för siffror!
Och det där med kameran, det stämde ju.
Här ser ni något av resultatet! Bara att scrolla på. Du förstorar bilderna på din skärm genom att klicka på dem.
Den har stått stilla i nästan femtio år, den ursprungligen höj- och sänkbara 9 ton tunga väggen ut mot ljuset från Heliga korsets kapell. Men nu rör den på sig igen och låter blicken möta landskapet där ute när ceremonin är slut, en öppen vy som kanske inspirerar till nya tankar.
Du kan se den sänka sig för första gången på alla dessa år om du klickar här.
På det tidiga 1900-talet hade man inga kritiska synpunkter på att använda sälskinn som Asplund satte på den här bönpallen, snyggt matchad mot det gråa golvet.
Fönsterbräda där man aldrig behöver oroa sig för att spilla lite vatten, eftersom marmorn skålats ur.
Monumenthallen utanför Heliga Korsets kapell. Skulpturen, Uppståndelsen, är skapad av John Lundqvist. Den stod klar 1941.
Almlunden på Stockholmsåsens topp, en plats för meditation - eller picknick, kanske? Och borde det förresten inte ha varit en asplund ...
Taket i Uppståndelsekapellet.
Golvet, handlagd mosaik av vit carrara-marmor, symboliserar hav, vatten och vågor.
Höstsolen bjöd på skuggspel från fönstren.
Under det mörkt röda altaret av betong finns den här utsmyckningen, som kanske inte så många besökare lägger märke till.
Om du vill veta mer om världskulturarvet Skogskyrkogården så kan du klicka här!
Min främsta källa till fakta har varit Eva Larsson, byggnadsantikvarie och en av guiderna på Skogskyrkogården.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 01, 2008
Fantastiskt!
Har just varit ute på en promenad. I solen, vid vattnet, bland höstlöven.
Det är en helt FANTASTISK dag där ute.
Ville bara meddela det.
Ifall det skulle råka ha undgått någon.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är en helt FANTASTISK dag där ute.
Ville bara meddela det.
Ifall det skulle råka ha undgått någon.
Copyright Klimakteriehäxan
Att toppa en lista
Nu står det om mig i tidningen igen.
Jag är etta på listan.
Listan över den sorts människor man inte vill ha som sin granne.
Det visar sig, att i går var det Grannens Dag – ja, numera finns det ju en dag för snart sagt allting, om man undantar pedofiler och pyromaner och några andra mindre populära samhällsföreteelser.
Granndagen hittades på av en man i Köping år 2000, och nu passade en mäklarfirma på att dagen till ära redovisa resultatet av två kombinerade opinionsundersökningar man låtit göra.
Folk har får svara på vad de blir störda av i sin bostad. De får också berätta om de tror sig ha stört någon annan.
Sex av tio har besvärats av sina grannar på ett eller annat sätt. Lika många antar att de själva stört någon. Fester, hög musik och renovering är de moment som nämns oftast.
Och så har man ombetts lista vilka grannar man helst skulle vilja slippa. Det är där jag kommer in, på en ohotad förstaplats. Här är de fem värsta:
1. Den sura, ljudkänsliga tanten – 26%
2. Den högljudda festprissen – 24%
3. Den exhibitionistiska sexgalningen – 13% (störde fler kvinnor än män)
4. Den skrikiga barnfamiljen – 11%
5. Den stränga, petiga ordföranden i föreningen – 9%
Skällande hundar och folk som spelar trumpet eller trummor eller liknande kom längre ner på listan. Å, jag minns blåsaren som i flera år försökte lära sig en och samma jullåt … han övade året om … men nej, jag klagade faktiskt inte, led i tysthet – både för min egen del och för hans … för trots all möda lärde han sig aldrig spela vare sig den eller något annat ...
Den där guldmedaljen är det nog bara att acceptera. Jag är gruvligt lättväckt, hör saker ingen annan hör och har svårt att somna om det låter i min närhet, ännu svårare att somna om om jag väckts mitt i natten.
Men man får väl ta det från den positiva sidan:
Förmodligen är detta enda gången i mitt liv som jag toppar en lista.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Fastighetsbyrån
Jag är etta på listan.
Listan över den sorts människor man inte vill ha som sin granne.
Det visar sig, att i går var det Grannens Dag – ja, numera finns det ju en dag för snart sagt allting, om man undantar pedofiler och pyromaner och några andra mindre populära samhällsföreteelser.
Granndagen hittades på av en man i Köping år 2000, och nu passade en mäklarfirma på att dagen till ära redovisa resultatet av två kombinerade opinionsundersökningar man låtit göra.
Folk har får svara på vad de blir störda av i sin bostad. De får också berätta om de tror sig ha stört någon annan.
Sex av tio har besvärats av sina grannar på ett eller annat sätt. Lika många antar att de själva stört någon. Fester, hög musik och renovering är de moment som nämns oftast.
Och så har man ombetts lista vilka grannar man helst skulle vilja slippa. Det är där jag kommer in, på en ohotad förstaplats. Här är de fem värsta:
1. Den sura, ljudkänsliga tanten – 26%
2. Den högljudda festprissen – 24%
3. Den exhibitionistiska sexgalningen – 13% (störde fler kvinnor än män)
4. Den skrikiga barnfamiljen – 11%
5. Den stränga, petiga ordföranden i föreningen – 9%
Skällande hundar och folk som spelar trumpet eller trummor eller liknande kom längre ner på listan. Å, jag minns blåsaren som i flera år försökte lära sig en och samma jullåt … han övade året om … men nej, jag klagade faktiskt inte, led i tysthet – både för min egen del och för hans … för trots all möda lärde han sig aldrig spela vare sig den eller något annat ...
Den där guldmedaljen är det nog bara att acceptera. Jag är gruvligt lättväckt, hör saker ingen annan hör och har svårt att somna om det låter i min närhet, ännu svårare att somna om om jag väckts mitt i natten.
Men man får väl ta det från den positiva sidan:
Förmodligen är detta enda gången i mitt liv som jag toppar en lista.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Fastighetsbyrån
God helg!
Det har plötsligt blivit november, normalt en av världens gråaste månader. Men inför den här helgen lovar meteorologerna sol och blå himmel. Frost ingår i paketet, vinterdäcken gör sig påminda, signalen "glöm inte vantarna" hörs åtminstone inombords.
Den som kanske har en höstsnuva att pyssla om och håller sig mest inomhus eller inte riktigt litar på SMHI:s prognoser utan gärna förser sig med en liten regnförsäkring kan faktiskt gå och köpa senaste numret av Tara. Jag gjorde det. Rynkade lite på näsan när jag stod i kassan och såg priset: 52 kronor.
Men när jag kollade tyckte jag att jag fick mycket för pengarna: inte bara en tidning, utan två, för Amelia kom med på köpet.
Och inte nog med det, man fick en dvd med ”The Queen” också. Visserligen har jag redan sett den, men den kan man faktiskt se en gång till. Det är en film med den fantastiska Helen Mirren, så obegripligt lik Elizabeth II att det enligt säker källa lär ha skämtats om det i brittiska parlamentet när hon avlade sitt årliga besök där.
-Det är inte drottningen, det är Helen Mirren, viskade man i bänkarna i House of Lords och fnissade så glatt som det går i så pampiga lokaler.
Ytterligare en glädjande bonus i Tara är förstås, att min bok kommit med på ett hörn, under rubriken ”Klimakteriehäxor – visst finns de”.
Allt detta måste bara betyda att det blir en god helg!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att om man klickar på bilden av boken här till vänster så får man veta mer om vad som händer kring klimakteriehäxan i bokform?
Den som kanske har en höstsnuva att pyssla om och håller sig mest inomhus eller inte riktigt litar på SMHI:s prognoser utan gärna förser sig med en liten regnförsäkring kan faktiskt gå och köpa senaste numret av Tara. Jag gjorde det. Rynkade lite på näsan när jag stod i kassan och såg priset: 52 kronor.
Men när jag kollade tyckte jag att jag fick mycket för pengarna: inte bara en tidning, utan två, för Amelia kom med på köpet.
Och inte nog med det, man fick en dvd med ”The Queen” också. Visserligen har jag redan sett den, men den kan man faktiskt se en gång till. Det är en film med den fantastiska Helen Mirren, så obegripligt lik Elizabeth II att det enligt säker källa lär ha skämtats om det i brittiska parlamentet när hon avlade sitt årliga besök där.
-Det är inte drottningen, det är Helen Mirren, viskade man i bänkarna i House of Lords och fnissade så glatt som det går i så pampiga lokaler.
Ytterligare en glädjande bonus i Tara är förstås, att min bok kommit med på ett hörn, under rubriken ”Klimakteriehäxor – visst finns de”.
Allt detta måste bara betyda att det blir en god helg!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att om man klickar på bilden av boken här till vänster så får man veta mer om vad som händer kring klimakteriehäxan i bokform?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)