Dagens namn är Maria.
Det finns några Marior som jag gärna sänder en tanke – ja ni vet, det är ju tanken som räknas. Ta åt dig, Maria!
Men fler namn är ovanligt aktuella just i dag, av väldigt olika slag och anledningar.
Goldie Hawn, till exempel. En evig blondin som gjort mängder med filmroller man minns, alla (som jag kommer ihåg i varje fall) sådana som fått en att skratta. ”Tjejen som visste för mycket” var en sådan rulle, ”Före detta fruars klubb” ännu en.
Nu inleder hon, vid 61 års ålder, en ny karriär och gör reklamfilm för Kapp-Ahl. Också en sorts huvudroll, förvisso, fast kanske inte direkt skojig – eller?
Cristina Stenbeck är en annan dam i ännu en penningstinn bransch som också gör debut. Hon har nämligen äntligen bestämt sig för att låta sig intervjuas i tv – det sker förstås i familjens egen kanal, åttan, så det blir väl inte så många som tittar. Fast säger hon nåt intressant lär det stå i varenda tidning, så vi kommer inte att missa något... förresten, det kommer nog att refereras även om hon inte har något av intresse att berätta, vid närmare eftertanke.
Sussie Päivärinta (halva Lili & Sussie om någon minns dem) tjänar betydligt mindre än fröken Stenbeck – 36 200 under hela fjolåret (fast hon lever förstås på sin karl som tjänar bättre). Men med den inkomsten har hon i alla fall hamnat på en sorts topplista, den i AB över kändisar som tjänar sämst. Också en sorts berömmelse.
Sist i raden en äkta Anne Frank-historia från östra Polen som nu slutat i en stor kram på en konferens i Warszawa.
Miriam Schmetterling, 82, är inte någon riktig kändis, men ändå ett namn för dagen.
Efter mer än 60 år har hon just återsett en medlem i den familj som i tio månader gömde henne och hennes anhöriga på en vind för att de skulle undgå nazisterna.
Kramen var ett sätt att tacka för medmänsklighet och mod i tider av kris, skriver The Independent.
Och dit har väl de andra dagsnamnen en liten bit kvar, trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 28, 2007
måndag, februari 26, 2007
Allt fler gör det själv
Det var söndag i går.
En dag för lugn och ro och vila för de flesta.
En dag för sovmorgon.
Men bara om man har grannar som har samma behov och inställning.
Jag väcktes, inte i ottan för all del, men betydligt tidigare än jag hade tänkt, när Händige Herrn började borra.
Snart hade han fått fram hammaren och spikade också. Han höll inte på särskilt länge, men försök somna om efter ett uppvaknande ihop med en slagborr på full effekt i betong den som kan.
Det kan inte jag.
Att vara sin egen hantverkare är inne. Det tycks bo en liten Martin Timell, om inte i varje hushåll, så i alla fall i varje trappuppgång. Folk lägger golv som klickar ihop, de rollar köksväggarna, de river gamla väggar och bygger nya, de knackar kakel och byter skåp, de släpar möbler, slipar väggar och förnyar oupphörligen sina hem.
Ja men det är väl bra?
Säkert.
Fast för den som inte tillhör det händiga folket blir det en hel del irritationsmoment, det går inte att undvika.
Men egentligen verkar vi o-händiga tillhöra en folkgrupp som krymper.
Vet ni att man nu har beräknat att svenskarnas inköp av gör-det-själv-artiklar kommer att öka med en miljard kronor per år under det här året och nästa!?!
Ett företag som heter Industrifakta har gjort en analys åt ett av de företag som skär guld med täljkniv i den här branschen, K-Rauta heter det.
Företaget meddelar nu att de öppnar fem nya varuhus för att ta hand om sina tillströmmande kunder.
Vilket helt enkelt betyder, att vi som inte är så flinka med borrmaskinen och hammaren, vi får finna oss i många fler söndagsmorgnar när grannens arbetsiver avbryter vår fridsamma veckovila.
Rimligen borde det betyda att vi, som behöver experthjälp för att få något gjort, också borde få lättare att hitta hantverkare som för en rimlig slant kan göra jobbet.
Men den prognosen verkar inte Industrifakta ha ägnat sig åt.
Händige Herrn segrar.
Huka er, grannar, nu borrar han igen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har ondgjort mig över fenomenet tidigare - du kan kolla här!
En dag för lugn och ro och vila för de flesta.
En dag för sovmorgon.
Men bara om man har grannar som har samma behov och inställning.
Jag väcktes, inte i ottan för all del, men betydligt tidigare än jag hade tänkt, när Händige Herrn började borra.
Snart hade han fått fram hammaren och spikade också. Han höll inte på särskilt länge, men försök somna om efter ett uppvaknande ihop med en slagborr på full effekt i betong den som kan.
Det kan inte jag.
Att vara sin egen hantverkare är inne. Det tycks bo en liten Martin Timell, om inte i varje hushåll, så i alla fall i varje trappuppgång. Folk lägger golv som klickar ihop, de rollar köksväggarna, de river gamla väggar och bygger nya, de knackar kakel och byter skåp, de släpar möbler, slipar väggar och förnyar oupphörligen sina hem.
Ja men det är väl bra?
Säkert.
Fast för den som inte tillhör det händiga folket blir det en hel del irritationsmoment, det går inte att undvika.
Men egentligen verkar vi o-händiga tillhöra en folkgrupp som krymper.
Vet ni att man nu har beräknat att svenskarnas inköp av gör-det-själv-artiklar kommer att öka med en miljard kronor per år under det här året och nästa!?!
Ett företag som heter Industrifakta har gjort en analys åt ett av de företag som skär guld med täljkniv i den här branschen, K-Rauta heter det.
Företaget meddelar nu att de öppnar fem nya varuhus för att ta hand om sina tillströmmande kunder.
Vilket helt enkelt betyder, att vi som inte är så flinka med borrmaskinen och hammaren, vi får finna oss i många fler söndagsmorgnar när grannens arbetsiver avbryter vår fridsamma veckovila.
Rimligen borde det betyda att vi, som behöver experthjälp för att få något gjort, också borde få lättare att hitta hantverkare som för en rimlig slant kan göra jobbet.
Men den prognosen verkar inte Industrifakta ha ägnat sig åt.
Händige Herrn segrar.
Huka er, grannar, nu borrar han igen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har ondgjort mig över fenomenet tidigare - du kan kolla här!
fredag, februari 23, 2007
Varm idé för kalla dagar
Det var just en sådan här dag som i dag som en av våra bästa lekar kom till.
Grått, en bunt minusgrader, snöflingor rusande på tvärsen utanför fönstret. Pulkan hade sedan länge tappat nyhetens behag, overallerna var krångliga, vantarna ständigt blöta.
Då fick jag en idé.
-Vet ni vad, ungar, sa jag, jag tycker att vi leker sommar.
Tändningen var omedelbar.
-Men hur gör man, mamma?
Och si, jag visste besked.
Vardagsrummets golv fick bli vår exotiska playa. Vi tände varenda lampa som fanns, det blev härligt ljust. Baddräkterna grävdes fram ur förråden. Frottéhanddukar att ligga och sola på bredde vi ut på golvet, största paraplyet blev uppfällt för skuggans skull. Sandhink och spade hittade vi också, fast sanden vi gjorde kakor med fanns förstås bara i fantasin.
Som skydd mot den brännande solen gned vi in oss med fiktiv solkräm, solglasögon hade vi naturligtvis alla tre. Ibland pustade vi över hettan och sprang iväg för ett dopp, det vill säga lite vatten i ansiktet under badrumskranen. Simtag går ju bra att ta även på land, torrsim är en underskattad sport.
Sedan måste man ju vara noga med att dricka när man vistas i sol och värme, så det blev förstås dryck med sugrör. Eventuellt kunde vi klämma i oss en glass också.
Vi blåste upp en badboll och kastade gris. Vi hade simring man kunde sitta och guppa runt på vågorna i.
Dessutom fanns en annan måste-ingrediens i vårt strandliv: en högläsningsbok. Så där satt vi i vårt till sommarparadis förvandlade hem och läste, medan snön fortsatte vräka ner där utanför och vintermörkret gick från kompakt till ännu mera kompakt.
Vår högst privata sommar var alldeles underbar. Ungarnas ögon lyste, deras inlevelse var total, de skrattade så de skrek när jag stönade över hur fruktansvärt varmt det var eller när jag skröt över hur jättelångt jag just hade simmat i det härliga havet. Vi höll på i timmar. Ville inte sluta.
-Man VAD ska pappa säga??!!?? utbrast plötsligt sonen när maken hördes öppna ytterdörren.
Ja, hur kan omgivningen tänkas reagera inför ett sådant tilltag? Med ett raskt konstaterande att någon (jag) fått fnatt?
Visst, så var det ju. Jag hade vinterfnatt.
Som ledde till infallet att leka sommar.
Vilket härmed rekommenderas till andra med vinterfnatt.
Varmt.
Copyright Klimakteriehäxan
Grått, en bunt minusgrader, snöflingor rusande på tvärsen utanför fönstret. Pulkan hade sedan länge tappat nyhetens behag, overallerna var krångliga, vantarna ständigt blöta.
Då fick jag en idé.
-Vet ni vad, ungar, sa jag, jag tycker att vi leker sommar.
Tändningen var omedelbar.
-Men hur gör man, mamma?
Och si, jag visste besked.
Vardagsrummets golv fick bli vår exotiska playa. Vi tände varenda lampa som fanns, det blev härligt ljust. Baddräkterna grävdes fram ur förråden. Frottéhanddukar att ligga och sola på bredde vi ut på golvet, största paraplyet blev uppfällt för skuggans skull. Sandhink och spade hittade vi också, fast sanden vi gjorde kakor med fanns förstås bara i fantasin.
Som skydd mot den brännande solen gned vi in oss med fiktiv solkräm, solglasögon hade vi naturligtvis alla tre. Ibland pustade vi över hettan och sprang iväg för ett dopp, det vill säga lite vatten i ansiktet under badrumskranen. Simtag går ju bra att ta även på land, torrsim är en underskattad sport.
Sedan måste man ju vara noga med att dricka när man vistas i sol och värme, så det blev förstås dryck med sugrör. Eventuellt kunde vi klämma i oss en glass också.
Vi blåste upp en badboll och kastade gris. Vi hade simring man kunde sitta och guppa runt på vågorna i.
Dessutom fanns en annan måste-ingrediens i vårt strandliv: en högläsningsbok. Så där satt vi i vårt till sommarparadis förvandlade hem och läste, medan snön fortsatte vräka ner där utanför och vintermörkret gick från kompakt till ännu mera kompakt.
Vår högst privata sommar var alldeles underbar. Ungarnas ögon lyste, deras inlevelse var total, de skrattade så de skrek när jag stönade över hur fruktansvärt varmt det var eller när jag skröt över hur jättelångt jag just hade simmat i det härliga havet. Vi höll på i timmar. Ville inte sluta.
-Man VAD ska pappa säga??!!?? utbrast plötsligt sonen när maken hördes öppna ytterdörren.
Ja, hur kan omgivningen tänkas reagera inför ett sådant tilltag? Med ett raskt konstaterande att någon (jag) fått fnatt?
Visst, så var det ju. Jag hade vinterfnatt.
Som ledde till infallet att leka sommar.
Vilket härmed rekommenderas till andra med vinterfnatt.
Varmt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 22, 2007
En modefluga som bör slås ihjäl
Det är dags för en varning.
En allvarlig varning.
Jag såg det först i Elle, som hakade på en visning hos Prada. I dag är det Aftonbladets tur att basunera ut en fantastisk modetrend att ta efter: turbanen.
Visst, för den som ändå, av religiösa eller andra skäl, alltid täcker sitt huvud kanske turbanen är en variant.
Men för alla oss andra, som inte har ett ansikte som lett direkt till stjärnkontrakt med mode- eller filmbranschen, är turbanen ett enda stort NEJ.
Färg, tyg, mönster spelar ingen roll.
Vira vilken tygbit som helst runt skallen, fäst ändarna enligt konstens alla regler, gå ut.
Du möter världen förvandlad till en skurgumma från 40-talet, ett huskors från pilsnerfilmernas tidevarv. Alla dina små skavanker lyfts fram, hakorna, fläckarna, de otuktade ögonbrynen, trötthetspåsarna – precis allting accentueras av den strama turbanen.
Och inte ens de där snyggaste brudarna blir snyggare i denna huvudbonad.
I AB säger en svensk mode-insider att bara tjejer och tanter kan ha turban, men att det inte är något för dem däremellan.
Jag skulle vilja skärpa det uttalandet: turban är faktiskt inget för någon, någonsin. Slå ihjäl denna modefluga innan den hunnit surra ett enda varv till!
Fast det kan förstås finnas undantag. Turban kan vara ett sätt att torka nytvättat hår, i största enskildhet. Eller om man skulle få en skurgummeroll i en pilsnerfilm av gammalt snitt, förstås. En roll som bejakar såväl hakor som påsar och andra skavanker.
Då är det fritt fram. Kanske rent av riktigt lyckat... men det var nog inte det Prada-folket hade tänkt.
Copyright Klimakteriehäxan
En allvarlig varning.
Jag såg det först i Elle, som hakade på en visning hos Prada. I dag är det Aftonbladets tur att basunera ut en fantastisk modetrend att ta efter: turbanen.
Visst, för den som ändå, av religiösa eller andra skäl, alltid täcker sitt huvud kanske turbanen är en variant.
Men för alla oss andra, som inte har ett ansikte som lett direkt till stjärnkontrakt med mode- eller filmbranschen, är turbanen ett enda stort NEJ.
Färg, tyg, mönster spelar ingen roll.
Vira vilken tygbit som helst runt skallen, fäst ändarna enligt konstens alla regler, gå ut.
Du möter världen förvandlad till en skurgumma från 40-talet, ett huskors från pilsnerfilmernas tidevarv. Alla dina små skavanker lyfts fram, hakorna, fläckarna, de otuktade ögonbrynen, trötthetspåsarna – precis allting accentueras av den strama turbanen.
Och inte ens de där snyggaste brudarna blir snyggare i denna huvudbonad.
I AB säger en svensk mode-insider att bara tjejer och tanter kan ha turban, men att det inte är något för dem däremellan.
Jag skulle vilja skärpa det uttalandet: turban är faktiskt inget för någon, någonsin. Slå ihjäl denna modefluga innan den hunnit surra ett enda varv till!
Fast det kan förstås finnas undantag. Turban kan vara ett sätt att torka nytvättat hår, i största enskildhet. Eller om man skulle få en skurgummeroll i en pilsnerfilm av gammalt snitt, förstås. En roll som bejakar såväl hakor som påsar och andra skavanker.
Då är det fritt fram. Kanske rent av riktigt lyckat... men det var nog inte det Prada-folket hade tänkt.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis, Amelia!
Amelia Adamo, den evigt unga, fyller 60 på lördag.
Vilket hon enligt egen utsago firar i tre månader.
I dag är hon intervjuad av Cecilia Hagen, snart 61, i Expressen.
Här ett axplock av hennes svar och råd till medsystrar i samma åldersgrupp:
o Jag har alltid tyckt om mig själv, inte haft några problem med min självkänsla.
o Jag har varit väldigt bra på att ta för mig av allt.
o En kvinna kan fylla 60 och tycka att det är kul.
o Sextio is the new sexy.
o Det är no-bullshit-time. Nu viner sanningarna.
o Hymla inte med hur gammal du är.
o Se över pensionen.
o Skriv testamente.
Jaha. Där fick vi något att tänka på, vi som oavvisligen är på väg åt samma håll, fortfarande under devisen att alternativet till att bli äldre är en sämre lösning.
Fast det är klart, fri tillgång till stylist, alla sorters kläder och skönhetsinsatser och en årsinkomst på två miljoner underlättar.
Å andra sidan kan Amelia hävda att det ingår i jobbet, ett jobb som hon bevisligen är bra på.
Sällar mig härmed till gratulanterna.
Vilket hon enligt egen utsago firar i tre månader.
I dag är hon intervjuad av Cecilia Hagen, snart 61, i Expressen.
Här ett axplock av hennes svar och råd till medsystrar i samma åldersgrupp:
o Jag har alltid tyckt om mig själv, inte haft några problem med min självkänsla.
o Jag har varit väldigt bra på att ta för mig av allt.
o En kvinna kan fylla 60 och tycka att det är kul.
o Sextio is the new sexy.
o Det är no-bullshit-time. Nu viner sanningarna.
o Hymla inte med hur gammal du är.
o Se över pensionen.
o Skriv testamente.
Jaha. Där fick vi något att tänka på, vi som oavvisligen är på väg åt samma håll, fortfarande under devisen att alternativet till att bli äldre är en sämre lösning.
Fast det är klart, fri tillgång till stylist, alla sorters kläder och skönhetsinsatser och en årsinkomst på två miljoner underlättar.
Å andra sidan kan Amelia hävda att det ingår i jobbet, ett jobb som hon bevisligen är bra på.
Sällar mig härmed till gratulanterna.
onsdag, februari 21, 2007
Anna Nicole - Death of a Person
Anna N S lever fortfarande, i rubrikerna.
Här finns några reflektioner av den intressantare sorten - stå ut med lite reklam först, så kommer Jon Stewart sedan med tänkvärdheter kring "Death of a Person".
http://www.comedycentral.com/motherload/index.jhtml?ml_video=82068
Här finns några reflektioner av den intressantare sorten - stå ut med lite reklam först, så kommer Jon Stewart sedan med tänkvärdheter kring "Death of a Person".
http://www.comedycentral.com/motherload/index.jhtml?ml_video=82068
måndag, februari 19, 2007
Men vart har mjölken tagit vägen?
På väg hem. Sugen på lite mat. Trött på jobbet.
Mobilen surrar. Ett nödrop från köksregionerna: Både mjölk, tomater och Kalles kaviar behövs. Kan jag handla på vägen?
Ja, vad har man att välja på? Den snabba svältdöden orsakad av att middagen försenas med flera minuter – eller den långsamma, en följd av näringsbrist som uppstår utan mjölk, tomater och Kalles?
Jag hittar en lucka utanför en av mina vanligaste Icor och rusar in.
Men vad händer? Vart har mjölken tagit vägen? Det har bara gått ett par dagar sedan jag var här sist, och då fanns den på sin vanliga plats.
Vanlig och vanlig, förresten. Jag hade i alla fall hunnit vänja mig vid var den disken stod, efter senaste omdisponeringen av butiken.
Nu är allt kringflyttat igen, eller på väg från en hylla till en annan. Stora plastskynken skärmar av det som nyss var en plats för färsk fisk. Skyltar pekar åt olika håll: Returstationen har flyttat ditåt, frukten hittar du i bästa fall i den riktningen, brödet där borta…
Förvirrade kunder far runt som yra höns. Vi är många dessutom, det blir lätt så på väg mellan kontor och middagsbord. Och i stället för en rationell inköpsrunda har vi drabbats av något som skulle kunna kallas för handlingsförlamning.
Hittar en i butikspersonalen sysselsatt med ompackning.
-Var är mjölken? morrar jag och spänner ögonen i den stackaren.
Han tittar upp med skrämd blick och tar skydd bakom en störtkorg med halstabletter till extrapris medan han pekar lite obestämt inåt.
Mjölken har, visar det sig, förvisats in i en helt ny vrå. Affären har expanderat (för tredje gången inom loppet av ett par år) och nu får den mejeriintresserade ta en riktig långpromenad som slutar i återvändsgränden för mjölk, yoghurt och grädde.
Men kaviaren då? Går inte att finna några tuber med en liten glad pojke på.
Frågar ännu en anställd som sveper med handen och säger att jodå, där borta…
Men det är ju därifrån jag precis kommit, utan Kalle.
Bara att ge upp. Jag har ju ändå såväl mjölk som tomater, plus några andra saker som jag på kvinnors vis insett att vi behöver fast ingen skrivit upp det på en lapp.
Tar mig ut genom kassan och fortsätter hemåt, men beslutar att plocka Kalle i nästa butik, också ett stamställe.
Eftersom detta trots allt är lite av en turdag finns ännu en p-lucka på strategisk plats.
Fort in.
I riktning mot kaviarhyllan.
Tvärnit.
Tror ni mig när jag berättar hur det var?
Jo, butiken är stadd i omvandling.
Varorna på väg från en hylla till en annan, kyldiskarna har bytt plats, plastskynken skärmar av.
Vad är det för fel på att stammisar lär sig hitta?
Svaret lyder så här: Det finns en köpmannaguru någonstans som vet att vilsna människor handlar mer än de som följer sin snitslade bana.
En hel vetenskap ligger bakom det faktum att man SKA gå långpromenad inomhus för att komma till mjölken.
Och precis när man lärt sig den nya kartan i den gamla affären, vad tror ni händer då?
Jo in kommer butiksinredningsarkitekten och låter hela varuhavet storma.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Mobilen surrar. Ett nödrop från köksregionerna: Både mjölk, tomater och Kalles kaviar behövs. Kan jag handla på vägen?
Ja, vad har man att välja på? Den snabba svältdöden orsakad av att middagen försenas med flera minuter – eller den långsamma, en följd av näringsbrist som uppstår utan mjölk, tomater och Kalles?
Jag hittar en lucka utanför en av mina vanligaste Icor och rusar in.
Men vad händer? Vart har mjölken tagit vägen? Det har bara gått ett par dagar sedan jag var här sist, och då fanns den på sin vanliga plats.
Vanlig och vanlig, förresten. Jag hade i alla fall hunnit vänja mig vid var den disken stod, efter senaste omdisponeringen av butiken.
Nu är allt kringflyttat igen, eller på väg från en hylla till en annan. Stora plastskynken skärmar av det som nyss var en plats för färsk fisk. Skyltar pekar åt olika håll: Returstationen har flyttat ditåt, frukten hittar du i bästa fall i den riktningen, brödet där borta…
Förvirrade kunder far runt som yra höns. Vi är många dessutom, det blir lätt så på väg mellan kontor och middagsbord. Och i stället för en rationell inköpsrunda har vi drabbats av något som skulle kunna kallas för handlingsförlamning.
Hittar en i butikspersonalen sysselsatt med ompackning.
-Var är mjölken? morrar jag och spänner ögonen i den stackaren.
Han tittar upp med skrämd blick och tar skydd bakom en störtkorg med halstabletter till extrapris medan han pekar lite obestämt inåt.
Mjölken har, visar det sig, förvisats in i en helt ny vrå. Affären har expanderat (för tredje gången inom loppet av ett par år) och nu får den mejeriintresserade ta en riktig långpromenad som slutar i återvändsgränden för mjölk, yoghurt och grädde.
Men kaviaren då? Går inte att finna några tuber med en liten glad pojke på.
Frågar ännu en anställd som sveper med handen och säger att jodå, där borta…
Men det är ju därifrån jag precis kommit, utan Kalle.
Bara att ge upp. Jag har ju ändå såväl mjölk som tomater, plus några andra saker som jag på kvinnors vis insett att vi behöver fast ingen skrivit upp det på en lapp.
Tar mig ut genom kassan och fortsätter hemåt, men beslutar att plocka Kalle i nästa butik, också ett stamställe.
Eftersom detta trots allt är lite av en turdag finns ännu en p-lucka på strategisk plats.
Fort in.
I riktning mot kaviarhyllan.
Tvärnit.
Tror ni mig när jag berättar hur det var?
Jo, butiken är stadd i omvandling.
Varorna på väg från en hylla till en annan, kyldiskarna har bytt plats, plastskynken skärmar av.
Vad är det för fel på att stammisar lär sig hitta?
Svaret lyder så här: Det finns en köpmannaguru någonstans som vet att vilsna människor handlar mer än de som följer sin snitslade bana.
En hel vetenskap ligger bakom det faktum att man SKA gå långpromenad inomhus för att komma till mjölken.
Och precis när man lärt sig den nya kartan i den gamla affären, vad tror ni händer då?
Jo in kommer butiksinredningsarkitekten och låter hela varuhavet storma.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 18, 2007
Svart framtid
Modehösten återspeglas i tidningarna så här års, fast vi inget hellre vill än att hitta blåsippor, tänka baddräkt och gå barbent.
En stor trend för den tredje årstiden, den som ligger ett halvår framåt, är i alla fall spikad.
Färgen. Den heta modefärgen. Den som alla ”ska” ha. Den som ingen kan vara utan. Den som gör samtliga klädbutiker enfärgade.
Svart.
Ska vi nu skratta eller gråta?
Vad är det för fel på modebranschen som tror att den kan få oss att tro att svart är nytt? Lika märkligt som fältropen på senare år om hur nytt det varit med djurmönstrat – men hallå, hoppsan, bara en blind kan ha undgått att folk såväl på gatan som i kändisreportagen varit tigermönstrade pantertanter med enstaka zebradetaljer de senaste femton-tjugo åren!
Det var väl Coco Chanel som lanserade begreppet ”den lilla svarta” för mer än 50 år sedan. Hon skulle bara veta hur genomgripande hennes tes var, och hur segsliten, även om vi nu allt oftare hamnar i, inte en liten, men väl en ganska stor, svart sak.
Ständigt påpekas dessutom i alla rapporter från de stora modehusens visningar att expertisen, som representerar allt från Svenska Moderådet till Newsweek, inklusive Herald Tribunes’ legendariska modereporter Suzy Mendes, är svartklädd. Det har den varit sedan 1955 eller så.
För min egen del är i alla fall klädhösten i hamn.
Den absoluta huvuddelen av min garderob är svart, svart som synden, svart som 72-procentig choklad, svart som espressokaffe, svart som afrikanska nätter.
Svart är en bra färg, märkligt nog känns den varm.
Dessutom har jag ju gått på myten att man kanske, kanske ser liiiite mindre ut i svart. Och det är som med sockerpiller: tror man att de hjälper, så gör de det.
Nu dyker ett alldeles okänt dilemma upp: ska jag alltså inte få några nya kläder i år? Vad ska jag göra för pengarna i stället?
Problemet har minst två lösningar.
Den ena: jag genomgår en förvandling till både kropp och själ och går ner till de storlekar i vilka jag faktiskt inte har någonting sparat.
Den andra: jag fortsätter den uppåtgående trenden och måste alltså handla nytt, eftersom jag inte får plats i något av det gamla.
Tänker inte fråga om någon vill slå vad om vilket av alternativen som är det troligaste.
Det finns gränser för hur långt man kan sticka ut en haka.
Copyright Klimakteriehäxan
En stor trend för den tredje årstiden, den som ligger ett halvår framåt, är i alla fall spikad.
Färgen. Den heta modefärgen. Den som alla ”ska” ha. Den som ingen kan vara utan. Den som gör samtliga klädbutiker enfärgade.
Svart.
Ska vi nu skratta eller gråta?
Vad är det för fel på modebranschen som tror att den kan få oss att tro att svart är nytt? Lika märkligt som fältropen på senare år om hur nytt det varit med djurmönstrat – men hallå, hoppsan, bara en blind kan ha undgått att folk såväl på gatan som i kändisreportagen varit tigermönstrade pantertanter med enstaka zebradetaljer de senaste femton-tjugo åren!
Det var väl Coco Chanel som lanserade begreppet ”den lilla svarta” för mer än 50 år sedan. Hon skulle bara veta hur genomgripande hennes tes var, och hur segsliten, även om vi nu allt oftare hamnar i, inte en liten, men väl en ganska stor, svart sak.
Ständigt påpekas dessutom i alla rapporter från de stora modehusens visningar att expertisen, som representerar allt från Svenska Moderådet till Newsweek, inklusive Herald Tribunes’ legendariska modereporter Suzy Mendes, är svartklädd. Det har den varit sedan 1955 eller så.
För min egen del är i alla fall klädhösten i hamn.
Den absoluta huvuddelen av min garderob är svart, svart som synden, svart som 72-procentig choklad, svart som espressokaffe, svart som afrikanska nätter.
Svart är en bra färg, märkligt nog känns den varm.
Dessutom har jag ju gått på myten att man kanske, kanske ser liiiite mindre ut i svart. Och det är som med sockerpiller: tror man att de hjälper, så gör de det.
Nu dyker ett alldeles okänt dilemma upp: ska jag alltså inte få några nya kläder i år? Vad ska jag göra för pengarna i stället?
Problemet har minst två lösningar.
Den ena: jag genomgår en förvandling till både kropp och själ och går ner till de storlekar i vilka jag faktiskt inte har någonting sparat.
Den andra: jag fortsätter den uppåtgående trenden och måste alltså handla nytt, eftersom jag inte får plats i något av det gamla.
Tänker inte fråga om någon vill slå vad om vilket av alternativen som är det troligaste.
Det finns gränser för hur långt man kan sticka ut en haka.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, februari 17, 2007
Kära vänner i Vita Huset - adjö!
I går var det dags.
Dags att ta adjö av ett gäng kära vänner. Fast vi aldrig träffats. Men nu är det slut med CJ, Josh, Donna och Charlie. Färdigförhandlat med Sam och Toby. Leos ande svävar över deras huvuden.
Det var det 153:dje och absolut sista avsnittet av ”Vita Huset” (West Wing) som sändes.
I sju härliga säsonger och två presidentperioder har vi följt Jed Bartlet och hans stab som styrt och ställt med Amerika, världen och sig själva.
Jag har väl missat något avsnitt, men många är det inte. ”Vita Huset” har varit en äkta tv-höjdare, bra skådespelare, bra samtidsbilder, bra och verklighetsnära konflikter och lysande manus. Problemen som pockat på sin lösning har ibland haft moraliska förtecken, vilket bidragit till intresset.
Då och då har kärlekshistorierna varit i krångligaste laget, men lite får man tåla under så lång serie. Starka kvinnor har det inte heller rått någon brist på – och att USA i den här serien till och med fått sin förste president ur latino-leden är förstås en annan framgång.
Tempot i ”Vita Huset” har också överträffat det mesta. Replikerna har duggat så tätt att till och med folk med engelska som modersmål (för att inte tala om översättarna) haft problem att hänga med – och ibland, när konstitutionens paragrafer tolkats, har man nog behövt ha specialkunskaper för att förstå alltihop.
Men helheten har varit en av mitt livs tv-upplevelser, en sådan jag kommer att minnas tillsammans med – håll i er nu – ”Onedinlinjen” (svartvit!), ”Svenska Hjärtan” och ”Lagens Änglar”. OK, kanske inte det mest sparsmakade och intellektuellt kvalificerade urval man kan tänka sig. Fast när man sitter där är det härligt att fångas, fängslas, dras in i förvecklingarna och sitta kvar. (”Desperate Housewives” har nästan kvalat in, men den nyss påbörjade säsongen gjorde mig plötsligt lite tveksam – får väl se hur det går.)
För det av politik besatta gänget kring Bartlet och hans nyvalde efterträdare Matt Santos är i alla fall punkten satt, definitivt och oåterkalleligen.
Att succén varit enorm visar såväl tittarsiffror som skörden av priser som serien fått. Ännu ett bevis är att i intervjuundersökningar som gjorts i USA har ett stort antal svarande uppgett ”Bartlet” när de fått frågan om vad landets president heter.
Och hade jag haft rösträtt i valet, som avgjordes för några avsnitt sedan, så hade jag definitivt röstat på Santos. Samt applåderat hans val av utrikesminister – den republikanske motkandidaten, som också accepterade.
Nu blir det tomt efter denna tv-veckans höjdare.
Men seriens slutreplik tål att upprepas, och kanske att göras till vår egen.
Det nyss avgångna presidentparet Bartlet är på väg hem från Vita Huset och Washington DC.
Plötsligt frågan hustrun vad maken tänker på.
-Tomorrow, svarar Jed Bartlet.
I morgon.
Det är naturligtvis alldeles rätt inställning.
Även i tv-soffan.
Copyright Klimakteriehäxan
Dags att ta adjö av ett gäng kära vänner. Fast vi aldrig träffats. Men nu är det slut med CJ, Josh, Donna och Charlie. Färdigförhandlat med Sam och Toby. Leos ande svävar över deras huvuden.
Det var det 153:dje och absolut sista avsnittet av ”Vita Huset” (West Wing) som sändes.
I sju härliga säsonger och två presidentperioder har vi följt Jed Bartlet och hans stab som styrt och ställt med Amerika, världen och sig själva.
Jag har väl missat något avsnitt, men många är det inte. ”Vita Huset” har varit en äkta tv-höjdare, bra skådespelare, bra samtidsbilder, bra och verklighetsnära konflikter och lysande manus. Problemen som pockat på sin lösning har ibland haft moraliska förtecken, vilket bidragit till intresset.
Då och då har kärlekshistorierna varit i krångligaste laget, men lite får man tåla under så lång serie. Starka kvinnor har det inte heller rått någon brist på – och att USA i den här serien till och med fått sin förste president ur latino-leden är förstås en annan framgång.
Tempot i ”Vita Huset” har också överträffat det mesta. Replikerna har duggat så tätt att till och med folk med engelska som modersmål (för att inte tala om översättarna) haft problem att hänga med – och ibland, när konstitutionens paragrafer tolkats, har man nog behövt ha specialkunskaper för att förstå alltihop.
Men helheten har varit en av mitt livs tv-upplevelser, en sådan jag kommer att minnas tillsammans med – håll i er nu – ”Onedinlinjen” (svartvit!), ”Svenska Hjärtan” och ”Lagens Änglar”. OK, kanske inte det mest sparsmakade och intellektuellt kvalificerade urval man kan tänka sig. Fast när man sitter där är det härligt att fångas, fängslas, dras in i förvecklingarna och sitta kvar. (”Desperate Housewives” har nästan kvalat in, men den nyss påbörjade säsongen gjorde mig plötsligt lite tveksam – får väl se hur det går.)
För det av politik besatta gänget kring Bartlet och hans nyvalde efterträdare Matt Santos är i alla fall punkten satt, definitivt och oåterkalleligen.
Att succén varit enorm visar såväl tittarsiffror som skörden av priser som serien fått. Ännu ett bevis är att i intervjuundersökningar som gjorts i USA har ett stort antal svarande uppgett ”Bartlet” när de fått frågan om vad landets president heter.
Och hade jag haft rösträtt i valet, som avgjordes för några avsnitt sedan, så hade jag definitivt röstat på Santos. Samt applåderat hans val av utrikesminister – den republikanske motkandidaten, som också accepterade.
Nu blir det tomt efter denna tv-veckans höjdare.
Men seriens slutreplik tål att upprepas, och kanske att göras till vår egen.
Det nyss avgångna presidentparet Bartlet är på väg hem från Vita Huset och Washington DC.
Plötsligt frågan hustrun vad maken tänker på.
-Tomorrow, svarar Jed Bartlet.
I morgon.
Det är naturligtvis alldeles rätt inställning.
Även i tv-soffan.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 16, 2007
Fynd för surfare
Härmed ber jag att få rapportera två fynd från en surfningsrunda:
DAGENS RUBRIK
har jag hämtat från Aftonbladet. Där står
Blöt Pitt - i bara kalsongerna
Klickade inte på länken.
Man törs ju inte utsätta sig för vad som helst.
DAGENS ERBJUDANDE
Detta fanns när man öppnade MSN i dag.
Ge kärleken en chans! Prova gratis i sju dagar!
Snacka om oemotståndliga erbjudanden.
Kärlek som verkligen kan kosta på, vara gruvligt dyrköpt.
Tänk att alldeles gratis, och uppenbarligen utan åtaganden, få testa.
Tänk om provet rent av utfaller till belåtenhet.
Tänk.
Copyright Klimakteriehäxan
DAGENS RUBRIK
har jag hämtat från Aftonbladet. Där står
Blöt Pitt - i bara kalsongerna
Klickade inte på länken.
Man törs ju inte utsätta sig för vad som helst.
DAGENS ERBJUDANDE
Detta fanns när man öppnade MSN i dag.
Ge kärleken en chans! Prova gratis i sju dagar!
Snacka om oemotståndliga erbjudanden.
Kärlek som verkligen kan kosta på, vara gruvligt dyrköpt.
Tänk att alldeles gratis, och uppenbarligen utan åtaganden, få testa.
Tänk om provet rent av utfaller till belåtenhet.
Tänk.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 15, 2007
I kristallkulan
Jag har just skådat in i framtiden.
Det borde inte kännas chockartat, men det gör det i alla fall. Allt hände i omklädningsrummet efter gympan. Där stod vi, i varierande stadium av påkläddhet, eftersvettning och duschdimmor, när nästa gäng droppade in.
Någon sorts seniorpass skulle ta vid.
Och plöstsligt förändrades konversationen. Inget mer gnöl om besvärliga dagisfröknar, trotsande tonåringar eller fnitter kring helgens partyplaner.
Nej. Nu handlade det om Framtiden, rent konkret.
Den framtid som, försök förtränga det om du kan, väntar på de flesta av oss.
Glosorna som studsade mellan klädkrokarna var alla av den deprimerande sorten.
-Knäna, sa en.
-Jag ser mycket sämre, sa en annan.
-Det är bara bra när man står framför spegeln, sa nästa.
-Rynkorna, ja, sa kompisen, färre blir dom inte. Bara djupare.
-På ryggen också, fyllde någon i.
-Bara på det senaste året känner jag hur jag åldrats.
-Måste sätta mej, har lite svårt med balansen, de där kristallerna du vet, kom nästa med.
-Järnvägars, sa hon som dristat sig upp på vågen, där satt semlorna.
-Ja dom lär du inte bli av med i brådrasket, sa en annan – var det skadeglatt? Kanske.
-Och jag som alltid tränat och hållit mig i form, tyckte en vithårig dam.
-Där ser du, sa klädskåpsgrannen, det har du inget för.
-Nu tar det emot redan i trappan.
-Avgångsvederlag, finns det? undrade en svinrygg högt.
-Ja mycket till pension blir det inte.
-Jasså, dog hon? hördes från hörnet.
-Nä, hon blev änka.
-Tror jag ska se mej om efter ett lugnare pass, sa en som såg allmänt lidande ut.
-Artros, sa en som dittills inte yttrat sig.
Vid det laget höll mitt huvud på att gå i bitar. Jag hade fått mer än jag tålde.
Denna upplevelse av att skåda i kristallkulan var i tuffaste laget, och helt utan förvarning kom den också.
Ut. Jag måste ut. Bort från denna framtidsvision som bär sannolikhetens prägel, hur man än vänder sig.
Slängde ner mina prylar i väskan och drog. Med droppande hår och skorna fortfarande i handen rusade jag till dörren, på rymmen från framtiden.
Fast även om man springer både fort och länge lär den komma i kapp en.
Precis som i kristallkulan.
Copyright Klimakteriehäxan
Det borde inte kännas chockartat, men det gör det i alla fall. Allt hände i omklädningsrummet efter gympan. Där stod vi, i varierande stadium av påkläddhet, eftersvettning och duschdimmor, när nästa gäng droppade in.
Någon sorts seniorpass skulle ta vid.
Och plöstsligt förändrades konversationen. Inget mer gnöl om besvärliga dagisfröknar, trotsande tonåringar eller fnitter kring helgens partyplaner.
Nej. Nu handlade det om Framtiden, rent konkret.
Den framtid som, försök förtränga det om du kan, väntar på de flesta av oss.
Glosorna som studsade mellan klädkrokarna var alla av den deprimerande sorten.
-Knäna, sa en.
-Jag ser mycket sämre, sa en annan.
-Det är bara bra när man står framför spegeln, sa nästa.
-Rynkorna, ja, sa kompisen, färre blir dom inte. Bara djupare.
-På ryggen också, fyllde någon i.
-Bara på det senaste året känner jag hur jag åldrats.
-Måste sätta mej, har lite svårt med balansen, de där kristallerna du vet, kom nästa med.
-Järnvägars, sa hon som dristat sig upp på vågen, där satt semlorna.
-Ja dom lär du inte bli av med i brådrasket, sa en annan – var det skadeglatt? Kanske.
-Och jag som alltid tränat och hållit mig i form, tyckte en vithårig dam.
-Där ser du, sa klädskåpsgrannen, det har du inget för.
-Nu tar det emot redan i trappan.
-Avgångsvederlag, finns det? undrade en svinrygg högt.
-Ja mycket till pension blir det inte.
-Jasså, dog hon? hördes från hörnet.
-Nä, hon blev änka.
-Tror jag ska se mej om efter ett lugnare pass, sa en som såg allmänt lidande ut.
-Artros, sa en som dittills inte yttrat sig.
Vid det laget höll mitt huvud på att gå i bitar. Jag hade fått mer än jag tålde.
Denna upplevelse av att skåda i kristallkulan var i tuffaste laget, och helt utan förvarning kom den också.
Ut. Jag måste ut. Bort från denna framtidsvision som bär sannolikhetens prägel, hur man än vänder sig.
Slängde ner mina prylar i väskan och drog. Med droppande hår och skorna fortfarande i handen rusade jag till dörren, på rymmen från framtiden.
Fast även om man springer både fort och länge lär den komma i kapp en.
Precis som i kristallkulan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 14, 2007
Kära hjärtanes då!
”Fy skam, fy skam – för ingen ville ha´na”.
Kommer ni ihåg hur det var?
Leken heter ”Skära, skära havre” och fortsätter ”Vem ska havren binda? Jo det ska allra kärestan, var kan jag henne/honom finna?”
På ett givet tecken griper sedan deltagarna tag i en partner, men eftersom antalet från början ska vara udda blir en över.
För ingen ville ha´na.
Nu visar det sig att firandet av den 14 februari som Alla Hjärtans Dag har fått precis den effekten. En stor Stockholmsskola håller stängt för att Valentin-uppvaktningen till skillnad från sol och regn aldrig drabbar alla lika mycket. Det har till och med gått så långt som till mobbning – och vem kunde tro att ett idiotiskt försök att dela ut en blomma från skolledningen skulle ersätta en liten ros från den hetast åtrådda? Fungerade naturligtvis inte, utan fick läggas ner blixtsnabbt. Kära hjärtanes då, sa väl rektorn förvånat.
Rättvisa är en bristvara på många områden. Att bristen är direkt skriande när det gäller kärlek kommer väl knappast som en överraskning för någon.
Att vi då tuggar i oss 30 miljoner geléhjärtan är ett faktum som bör orsaka mer sorg än tröst.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer ni ihåg hur det var?
Leken heter ”Skära, skära havre” och fortsätter ”Vem ska havren binda? Jo det ska allra kärestan, var kan jag henne/honom finna?”
På ett givet tecken griper sedan deltagarna tag i en partner, men eftersom antalet från början ska vara udda blir en över.
För ingen ville ha´na.
Nu visar det sig att firandet av den 14 februari som Alla Hjärtans Dag har fått precis den effekten. En stor Stockholmsskola håller stängt för att Valentin-uppvaktningen till skillnad från sol och regn aldrig drabbar alla lika mycket. Det har till och med gått så långt som till mobbning – och vem kunde tro att ett idiotiskt försök att dela ut en blomma från skolledningen skulle ersätta en liten ros från den hetast åtrådda? Fungerade naturligtvis inte, utan fick läggas ner blixtsnabbt. Kära hjärtanes då, sa väl rektorn förvånat.
Rättvisa är en bristvara på många områden. Att bristen är direkt skriande när det gäller kärlek kommer väl knappast som en överraskning för någon.
Att vi då tuggar i oss 30 miljoner geléhjärtan är ett faktum som bör orsaka mer sorg än tröst.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 13, 2007
Vilket ben ska man stå på?
Kvällstidningarna upphör inte att förvåna.
Aftonbladets etta i dag – övre vänstra hörnet: Anna Nicoles sista timmar.
Och direkt under Yrsa Stenius: Därför vill jag inte läsa om Anna Nicole.
Ät kakan och ha den kvar, liksom.
Eller vilket ben ska man stå på?
Det är inte lätt att göra kvällstidning, det inser vem som helst.
Aftonbladets etta i dag – övre vänstra hörnet: Anna Nicoles sista timmar.
Och direkt under Yrsa Stenius: Därför vill jag inte läsa om Anna Nicole.
Ät kakan och ha den kvar, liksom.
Eller vilket ben ska man stå på?
Det är inte lätt att göra kvällstidning, det inser vem som helst.
måndag, februari 12, 2007
Manligt och kvinnligt handlande
Hur gjorde vi, hur klarade vi oss, hur skickade vi många av våra signaler innan kylskåpsmagneten fanns?
Denna sinnrika uppfinning förvandlar en av kökets centralpunkter till en källa för ständig och löpande intern information.
På kylskåpsdörren sitter tandläkartiden, skolschemat, receptet på ännu en pastasås, kallelsen till föräldramöte, inbjudan till öppet hus.
Där sitter också listan över saker som fattas bakom den till anslagstavla förvandlade dörren: mjölk, bröd, senap, yoghurt, tomater står det exempelvis.
Plötsligt sitter ett tidningsurklipp där också. Det är jag som satt upp det. En ruta Berglin ur Svenska Dagbladet.
Två herrar möts med var sin shoppingvagn mellan snabbköpets hyllor.
I pratpubblan från den som inspekterar den andres vagn:
-Ah, då ska vi se. Plättar, pan pizza, kräm, Gorbys, tacopaj, limpa och mjukost… Jag tror pappa har hand om maten och kör Elvis-vecka!
Så en dag har mitt urklipp fått sällskap.
En strip ur Baby Blues, också det en daglig vän i SvD.
I ruta ett läser mannen sin inköpslista. ”Bröd” står det. Alltså går han i ruta två in i butiken och köper bröd, innan han vänder hemåt igen.
I ruta tre tittar kvinnan på lappen. ”Bröd” står det på den. Varpå hon knallar in i affären och kommer ut i ruta fyra med en överfylld vagn där matvarorna hotar att trilla i backen – snart är hennes kylskåp fyllt inte bara med det som fattades, utan med ett och annat som kan vara bra att ha om och när andan faller på.
På det viset kan man med kylskåpsmagneternas hjälp i tysthet föra ett litet samtal om manligt och kvinnligt.
Subtilt?
Nja, kanske inte.
Men håll med om att det ofta finns vissa skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att handla.
Även när det gäller livsmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
Denna sinnrika uppfinning förvandlar en av kökets centralpunkter till en källa för ständig och löpande intern information.
På kylskåpsdörren sitter tandläkartiden, skolschemat, receptet på ännu en pastasås, kallelsen till föräldramöte, inbjudan till öppet hus.
Där sitter också listan över saker som fattas bakom den till anslagstavla förvandlade dörren: mjölk, bröd, senap, yoghurt, tomater står det exempelvis.
Plötsligt sitter ett tidningsurklipp där också. Det är jag som satt upp det. En ruta Berglin ur Svenska Dagbladet.
Två herrar möts med var sin shoppingvagn mellan snabbköpets hyllor.
I pratpubblan från den som inspekterar den andres vagn:
-Ah, då ska vi se. Plättar, pan pizza, kräm, Gorbys, tacopaj, limpa och mjukost… Jag tror pappa har hand om maten och kör Elvis-vecka!
Så en dag har mitt urklipp fått sällskap.
En strip ur Baby Blues, också det en daglig vän i SvD.
I ruta ett läser mannen sin inköpslista. ”Bröd” står det. Alltså går han i ruta två in i butiken och köper bröd, innan han vänder hemåt igen.
I ruta tre tittar kvinnan på lappen. ”Bröd” står det på den. Varpå hon knallar in i affären och kommer ut i ruta fyra med en överfylld vagn där matvarorna hotar att trilla i backen – snart är hennes kylskåp fyllt inte bara med det som fattades, utan med ett och annat som kan vara bra att ha om och när andan faller på.
På det viset kan man med kylskåpsmagneternas hjälp i tysthet föra ett litet samtal om manligt och kvinnligt.
Subtilt?
Nja, kanske inte.
Men håll med om att det ofta finns vissa skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att handla.
Även när det gäller livsmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 11, 2007
Nånannan-ismen sprider sig
eller
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA
Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.
Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.
Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.
Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.
Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.
Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?
Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA
Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.
Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.
Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.
Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.
Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.
Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?
Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis, Guld-Anja!
Det är bara att stämma in i gratulationskören.
Vilken människa!
Och vet ni att i dag åkte Anja Pärson på något jag inte visste fanns.
Aggressiva skidor.
Jo, hon sa det.
Du milde tid – tänk att man, ovanpå alla andra faror och vedermödor som lurar i de alpina backarna (ja, mina trogna läsare känner till att mina känslor för fjällen inte tillhör de varmaste) kan råka ut för något sådant.
Det fattades bara det.
Aggressiva skidor.
Vid närmare eftertanke är det kanske det jag har haft. Har jag äntligen fått förklaringen till att vi aldrig trivts särskilt bra ihop, utförsåkningen och jag? Aggressiva skidor!
Men Anja, hon tämjde sina.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken människa!
Och vet ni att i dag åkte Anja Pärson på något jag inte visste fanns.
Aggressiva skidor.
Jo, hon sa det.
Du milde tid – tänk att man, ovanpå alla andra faror och vedermödor som lurar i de alpina backarna (ja, mina trogna läsare känner till att mina känslor för fjällen inte tillhör de varmaste) kan råka ut för något sådant.
Det fattades bara det.
Aggressiva skidor.
Vid närmare eftertanke är det kanske det jag har haft. Har jag äntligen fått förklaringen till att vi aldrig trivts särskilt bra ihop, utförsåkningen och jag? Aggressiva skidor!
Men Anja, hon tämjde sina.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, februari 10, 2007
Tredje gången i Blogstafetten
Nu blir det hårdträning igen.
Jag var för sen så anmälningstiden i Blogstafetten hann gå ut innan jag kom till skott. Två gånger har jag varit med tidigare.
Men nu har jag klämt mig in, som första reserv, och blir åtminstone som det ser ut nu den som för pinnen i mååååååål.
Fast det är rätt långt dit.
I väntan på det läser jag Kulturbloggens stafettsträcka - ämnet är Melodifestivalen, hur det kan komma sig att svenskarna är så fixerade vid den.
Ja man kan verkligen undra. Just nu när jag knackar ner dessa rader sitter ett par miljoner eller så klistrade framför tv:n. Obegripligt.
Men som tur är måste man inte delta.
Fast undrar, det gör man.
Tills vidare funderar jag i stället på hur jag ska lägga upp min träning inför stafettsträckan.
Helt klart är att det blir inte peppning via schlager-tv.
Är det kanske rent av dags för en av alla de där filmerna vi bandat men sedan spiksäkert glömmer att titta på?
Ett annat alternativ är badkaret. Och ett tredje, pålitligt: en bok. Får jag passa på att göra reklam för en höjdare som jag också glömde när jag skrev om gamla godingar nyligen: "Högläsaren" av Bernhard Schlink. Man blir överraskad. Och får sig en tankeställare. Samt en skildring av kärlek mellan ung man och äldre kvinna. Bra bok.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag var för sen så anmälningstiden i Blogstafetten hann gå ut innan jag kom till skott. Två gånger har jag varit med tidigare.
Men nu har jag klämt mig in, som första reserv, och blir åtminstone som det ser ut nu den som för pinnen i mååååååål.
Fast det är rätt långt dit.
I väntan på det läser jag Kulturbloggens stafettsträcka - ämnet är Melodifestivalen, hur det kan komma sig att svenskarna är så fixerade vid den.
Ja man kan verkligen undra. Just nu när jag knackar ner dessa rader sitter ett par miljoner eller så klistrade framför tv:n. Obegripligt.
Men som tur är måste man inte delta.
Fast undrar, det gör man.
Tills vidare funderar jag i stället på hur jag ska lägga upp min träning inför stafettsträckan.
Helt klart är att det blir inte peppning via schlager-tv.
Är det kanske rent av dags för en av alla de där filmerna vi bandat men sedan spiksäkert glömmer att titta på?
Ett annat alternativ är badkaret. Och ett tredje, pålitligt: en bok. Får jag passa på att göra reklam för en höjdare som jag också glömde när jag skrev om gamla godingar nyligen: "Högläsaren" av Bernhard Schlink. Man blir överraskad. Och får sig en tankeställare. Samt en skildring av kärlek mellan ung man och äldre kvinna. Bra bok.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 09, 2007
En som bör få vila i frid
Åtta helsidor i vardera kvällstidning, plus ettan förstås, upptas av en och samma nyhet. Dessutom finns knippevis med länkar och en ”egen sajt”.
Svår katastrof? Mord på ännu en makthavare? Överraskande valresultat? Statskupp i Norge?
Nej, inte.
En avdankad (falsk) blondin har dött vid 39 års ålder.
Hon har en gång varit fotomodell. På hennes meritlista för övrigt står stora bröst, jojo-bantning, rekordlånga lösögonfransar och originellt val av brudgum – en 89-åring i rullstol, men han var rik.
I åratal har skandalpressen i hennes hemland USA följt henne och skildrat hennes framfart, på begravning, i domstolar, på kändispartyn, på BB.
I Sverige är vi uppenbarligen också fruktansvärt övertygade om allmänintresset för denna kvinna.
Men hallå! Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Gick det upp i rök redan i första jojobantningsreportaget?
Låt nu Anna Nicole Smith vila i frid.
Det är i alla fall rimligt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS: Så här klokt skriver Per Gudmundson i samma ämne på sin blogg:
"Att Anna Nicole Smith blev berusad av berömmelse må vara förlåtet, men frågan kvarstår varför medierna köpte hennes lögn. Varför ville kvällstidningarna beskriva henne som en stjärna fast hon bara var ett par kokainstinna silikoninlägg med förmögen make? Varför blev ett uppenbart självmordsfall hyllat som en vinnare i tidningen?
Varför kunde vi inte rädda hennes liv genom att avslöja hennes lögn, och acceptera henne som hon egentligen var?"
Läs hela texten på gudmundson.
Svår katastrof? Mord på ännu en makthavare? Överraskande valresultat? Statskupp i Norge?
Nej, inte.
En avdankad (falsk) blondin har dött vid 39 års ålder.
Hon har en gång varit fotomodell. På hennes meritlista för övrigt står stora bröst, jojo-bantning, rekordlånga lösögonfransar och originellt val av brudgum – en 89-åring i rullstol, men han var rik.
I åratal har skandalpressen i hennes hemland USA följt henne och skildrat hennes framfart, på begravning, i domstolar, på kändispartyn, på BB.
I Sverige är vi uppenbarligen också fruktansvärt övertygade om allmänintresset för denna kvinna.
Men hallå! Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Gick det upp i rök redan i första jojobantningsreportaget?
Låt nu Anna Nicole Smith vila i frid.
Det är i alla fall rimligt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS: Så här klokt skriver Per Gudmundson i samma ämne på sin blogg:
"Att Anna Nicole Smith blev berusad av berömmelse må vara förlåtet, men frågan kvarstår varför medierna köpte hennes lögn. Varför ville kvällstidningarna beskriva henne som en stjärna fast hon bara var ett par kokainstinna silikoninlägg med förmögen make? Varför blev ett uppenbart självmordsfall hyllat som en vinnare i tidningen?
Varför kunde vi inte rädda hennes liv genom att avslöja hennes lögn, och acceptera henne som hon egentligen var?"
Läs hela texten på gudmundson.
torsdag, februari 08, 2007
Word Cup
European Word Cup är det fyndiga namnet på en fotbollsturnering som ska spelas i Sverige i år. I början av juni är det dags för ”kulan i luften”, som det brukar heta bland sportfånarna.
Matcherna spelas i Malmö, och kanske blir det intressant inte bara för den redan fotbollstokige.
De olika lagen kommer från Danmark, England, Tyskland, Italien, Ungern och så förstås från Sverige, värdlandet.
Och spelarna lovar att det blir bra fotboll – men egentligen har de alla en annan gemensam nämnare och specialitet. De är författare.
Svensk lagledare är Fredrik Ekelund, Malmö-bo med en rad blodiga deckare bakom sig. Han har ett starkt lag med bl a flera kollegor i kriminalgenren – här finns Mikael Niemi, Åke Edwardson, Peter Kihlgård, Henning Mankell och Göran Greider, och alla tycks ha spelat fotboll på allvar i sina tidigare liv.
Sverige anses dessutom vara favorit till förstaplatsen efter att redan ha vunnit tre år i rad.
Alltihop startade i Italien, där fotbollen som bekant är folksporten framför alla andra. I deras lag i år finns en fenomenal romanförfattare: Alessandro Baricco, översatt till en massa språk, varav svenska är ett. Han har skrivit två lysande böcker, i det lilla formatet, som jag läst: den fantastiska skrönan ”Nittonhundra” om mannen som var en gudabenådad pianist och levde hela sitt liv ombord på en båt, och så ”Silke”, om passion i svunnen tid när silkesmaskarnas skira trådar var blytung internationell handelsvara. Båda böckerna hade platsat på min omläsnings-lista, fast jag kom inte ihåg Baricco då.
Två namn i de andra lagen känner jag igen – i England spelar Tim Adams, som skrev ”I huvudet på John McEnroe” (som också sägs vara läsvärd) och Tyskland har med sig författaren till tv-eposet ”Heimat”.
Kanske får läslusten också ett uppsving i samband med Word Cup, för deltagarna ska möta allmänheten även utanför fotbollsplanen. Det blir uppläsningar, debatter och samtal.
Och läslusten i Sverige kan behöva lite påspädning, det visar Statistiska Centralbyrån SCB:s återkommande undersökning om våra levnadsförhållanden. Sedan början av 80-talet har unga män och kvinnor minskat sin bokläsning med över 10 procent.
När momsen sänktes 2002 ökade läsandet lite, men det var tillfälligt. Antalet män som läser böcker sjunker stadigt. Fler och fler karlar läser aldrig över huvud taget – för 25 år sedan var 22 procent av de svenska männen helt främmande för att öppna en bok, nu är siffran 31 procent.
Så kopplingen fotboll, grabbar och litteratur är inte glasklar.
Jag minns vad vår gamle stjärnspelare Tomas Brolin sa när han brutit foten och hamnat i sjuksängen för en längre tid. Han fick frågan hur han skulle få tiden att gå utan boll och träning – skulle han läsa en bok?
Svaret kom blixtsnabbt:
-Nej SÅ sjuk blir jag aldrig!
Han platsar definitivt inte i Word Cup, ens på avbytarbänken. Fast han borde värvas till publiken.
Copyright Klimakteriehäxan
Matcherna spelas i Malmö, och kanske blir det intressant inte bara för den redan fotbollstokige.
De olika lagen kommer från Danmark, England, Tyskland, Italien, Ungern och så förstås från Sverige, värdlandet.
Och spelarna lovar att det blir bra fotboll – men egentligen har de alla en annan gemensam nämnare och specialitet. De är författare.
Svensk lagledare är Fredrik Ekelund, Malmö-bo med en rad blodiga deckare bakom sig. Han har ett starkt lag med bl a flera kollegor i kriminalgenren – här finns Mikael Niemi, Åke Edwardson, Peter Kihlgård, Henning Mankell och Göran Greider, och alla tycks ha spelat fotboll på allvar i sina tidigare liv.
Sverige anses dessutom vara favorit till förstaplatsen efter att redan ha vunnit tre år i rad.
Alltihop startade i Italien, där fotbollen som bekant är folksporten framför alla andra. I deras lag i år finns en fenomenal romanförfattare: Alessandro Baricco, översatt till en massa språk, varav svenska är ett. Han har skrivit två lysande böcker, i det lilla formatet, som jag läst: den fantastiska skrönan ”Nittonhundra” om mannen som var en gudabenådad pianist och levde hela sitt liv ombord på en båt, och så ”Silke”, om passion i svunnen tid när silkesmaskarnas skira trådar var blytung internationell handelsvara. Båda böckerna hade platsat på min omläsnings-lista, fast jag kom inte ihåg Baricco då.
Två namn i de andra lagen känner jag igen – i England spelar Tim Adams, som skrev ”I huvudet på John McEnroe” (som också sägs vara läsvärd) och Tyskland har med sig författaren till tv-eposet ”Heimat”.
Kanske får läslusten också ett uppsving i samband med Word Cup, för deltagarna ska möta allmänheten även utanför fotbollsplanen. Det blir uppläsningar, debatter och samtal.
Och läslusten i Sverige kan behöva lite påspädning, det visar Statistiska Centralbyrån SCB:s återkommande undersökning om våra levnadsförhållanden. Sedan början av 80-talet har unga män och kvinnor minskat sin bokläsning med över 10 procent.
När momsen sänktes 2002 ökade läsandet lite, men det var tillfälligt. Antalet män som läser böcker sjunker stadigt. Fler och fler karlar läser aldrig över huvud taget – för 25 år sedan var 22 procent av de svenska männen helt främmande för att öppna en bok, nu är siffran 31 procent.
Så kopplingen fotboll, grabbar och litteratur är inte glasklar.
Jag minns vad vår gamle stjärnspelare Tomas Brolin sa när han brutit foten och hamnat i sjuksängen för en längre tid. Han fick frågan hur han skulle få tiden att gå utan boll och träning – skulle han läsa en bok?
Svaret kom blixtsnabbt:
-Nej SÅ sjuk blir jag aldrig!
Han platsar definitivt inte i Word Cup, ens på avbytarbänken. Fast han borde värvas till publiken.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 07, 2007
Handen på hjärtat: sex eller snygga kläder?
Här kommer en mycket personlig fråga:
Hur stor vikt lägger du vid dina kläder?
Och hur mycket betyder sex för dig?
Tusen kvinnor i tio städer i USA har fått svara på liknande frågor i en opinionsundersökning gjord för multijätten Unilever. Framför allt har siktet varit inställt på att kartlägga shoppingens betydelse.
Och slutsatserna man drar av undersökningen är möjligen inte de som varje man drömt om, i den mån han alls har funderat på saken.
För visst tror kvinnan av i dag på kärlek vid första ögonkastet. Men i 70 procent av fallen gäller det kärleken till ett klädesplagg. När det handlar om Mannen är siffran betydligt lägre eller 54 procent. Kärleken till ett plagg verkar också vara tåligare än känslan för mannen.
Majoriteten av kvinnorna i undersökningen hade nämligen haft sitt favoritplagg längre än något förhållande till en man hållit i sig, i genomsnitt 12,5 år.
Nå, om man tittar på fysisk kärlek, alltså sex, och sätter dess betydelse i relation till en snygg och trendig garderob? Mer dåliga nyheter för männen.
Nästan hälften av de tillfrågade kvinnorna, 48 procent, tyckte att deras självkänsla och sexighet stärktes mer av favoritkläderna än av den egne manlige partnern. Hela 61 procent tyckte det lät hemskare att förlora sitt älsklingsplagg än att vara helt utan sex i en månad.
Jag har sparat det riktiga dråpslaget till sist.
Alla i undersökningen fick välja: kläder eller sex.
Över hälften ville avstå från sex i femton månader om de fick en helt ny garderob med vackra kläder.
Kläderna gör mannen, brukar det heta.
Dags att formulera om:
Kläderna gör mer än mannen, borde det heta.
Källa: Dagens Pengar
Copyright Klimakteriehäxan
Hur stor vikt lägger du vid dina kläder?
Och hur mycket betyder sex för dig?
Tusen kvinnor i tio städer i USA har fått svara på liknande frågor i en opinionsundersökning gjord för multijätten Unilever. Framför allt har siktet varit inställt på att kartlägga shoppingens betydelse.
Och slutsatserna man drar av undersökningen är möjligen inte de som varje man drömt om, i den mån han alls har funderat på saken.
För visst tror kvinnan av i dag på kärlek vid första ögonkastet. Men i 70 procent av fallen gäller det kärleken till ett klädesplagg. När det handlar om Mannen är siffran betydligt lägre eller 54 procent. Kärleken till ett plagg verkar också vara tåligare än känslan för mannen.
Majoriteten av kvinnorna i undersökningen hade nämligen haft sitt favoritplagg längre än något förhållande till en man hållit i sig, i genomsnitt 12,5 år.
Nå, om man tittar på fysisk kärlek, alltså sex, och sätter dess betydelse i relation till en snygg och trendig garderob? Mer dåliga nyheter för männen.
Nästan hälften av de tillfrågade kvinnorna, 48 procent, tyckte att deras självkänsla och sexighet stärktes mer av favoritkläderna än av den egne manlige partnern. Hela 61 procent tyckte det lät hemskare att förlora sitt älsklingsplagg än att vara helt utan sex i en månad.
Jag har sparat det riktiga dråpslaget till sist.
Alla i undersökningen fick välja: kläder eller sex.
Över hälften ville avstå från sex i femton månader om de fick en helt ny garderob med vackra kläder.
Kläderna gör mannen, brukar det heta.
Dags att formulera om:
Kläderna gör mer än mannen, borde det heta.
Källa: Dagens Pengar
Copyright Klimakteriehäxan
Nytt på hyresmarknaden
Hyresmarknaden är stadd i utveckling.
I dagarna öppnas första möjligheten att hyra ”fina” konstverk av berömda upphovsmän. Det är en etablerad gallerist i Stockholm som kläckt en ny affärsidé. 81 000 kronor plus moms kostar det att ha Zorns ”Hinden” i en månad, andra verk blir lite billigare. En nutida målning av en lite mindre känd konstnär går att se och beundra på egen vägg i fyra veckor för dryga tusenlappen.
Men inte nog med det.
Nu kan man hyra sin handväska också.
Rena drömmen för den märkesfixerade som inte kan önska sig något bättre än Mulberrys senaste, en baguette från Gucci eller en alldeles äkta Fendi?
Det är bara att bli medlem i den hyrda handväskans vänner, vilket du gör på fnitter.se. Först betalar du en årsavgift som varierar beroende på hur exklusiva väskor du vill kunna välja mellan. Sedan är det bara att leta sig fram till den hett åtrådda väskan, så kommer den snart till ett utlämningsställe nära dig.
När du tröttnat på den kedjebehängda Chanel-modellen (eller vad det nu kan vara som du fastnat för allra först) väljer du bara en ny. Du kan behålla en väska du störtgillar upp till ett år eller byta varje månad. Tre byten om året ingår i årsavgiften, vill du ha större variation får du betala extra.
Minst 395 kronor kostar det i månadshyra, som mest 795. Lägsta medlemsavgift för ett år är 790 kronor, högsta 1590. Och då lovar man att väskorna är i bästa skick när de levereras.
Fast en sak är säker: det där är inget för mig.
Jo förresten, det kanske det är.
Jag har väldigt gott om handväskor, i alla möjliga färger, storlekar och
(års)modeller.
Någon som vill hyra?
Jag lovar att sätta konkurrenskraftiga månadsavgifter. Men det står inte Vuitton i en enda väska, det är bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
I dagarna öppnas första möjligheten att hyra ”fina” konstverk av berömda upphovsmän. Det är en etablerad gallerist i Stockholm som kläckt en ny affärsidé. 81 000 kronor plus moms kostar det att ha Zorns ”Hinden” i en månad, andra verk blir lite billigare. En nutida målning av en lite mindre känd konstnär går att se och beundra på egen vägg i fyra veckor för dryga tusenlappen.
Men inte nog med det.
Nu kan man hyra sin handväska också.
Rena drömmen för den märkesfixerade som inte kan önska sig något bättre än Mulberrys senaste, en baguette från Gucci eller en alldeles äkta Fendi?
Det är bara att bli medlem i den hyrda handväskans vänner, vilket du gör på fnitter.se. Först betalar du en årsavgift som varierar beroende på hur exklusiva väskor du vill kunna välja mellan. Sedan är det bara att leta sig fram till den hett åtrådda väskan, så kommer den snart till ett utlämningsställe nära dig.
När du tröttnat på den kedjebehängda Chanel-modellen (eller vad det nu kan vara som du fastnat för allra först) väljer du bara en ny. Du kan behålla en väska du störtgillar upp till ett år eller byta varje månad. Tre byten om året ingår i årsavgiften, vill du ha större variation får du betala extra.
Minst 395 kronor kostar det i månadshyra, som mest 795. Lägsta medlemsavgift för ett år är 790 kronor, högsta 1590. Och då lovar man att väskorna är i bästa skick när de levereras.
Fast en sak är säker: det där är inget för mig.
Jo förresten, det kanske det är.
Jag har väldigt gott om handväskor, i alla möjliga färger, storlekar och
(års)modeller.
Någon som vill hyra?
Jag lovar att sätta konkurrenskraftiga månadsavgifter. Men det står inte Vuitton i en enda väska, det är bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
Fars Dag igen
Det var Fars Dag i går.
I Åre.
Anja Pärson gjorde VM-arrangörerna, kommungubbarna, landslagsledningen, skidpubliken, tv-tittarna, fan-klubben, släkt, vänner och familj samt - inte minst - sig själv jätteglad genom att efter en urusel säsong slå till och ta guld i super-G.
Nyheten har inte undgått någon svensk som har ögon att se med och öron att höra med.
Men nästan mer fantastiskt än publikens jubel och mästarinnans glädjetårar var det väl ändå att höra henne oförbehållsamt ge pappa Anders äran, trots att hon stått på skidorna själv, utför hela den långa backen.
Det var han som visste vad som behövdes. En pappa som känner sin dotter bättre än alla andra, som vet vad hon tänker innan hon slutfört tanken.
-Det är pappa, sa hon i segerintervjuerna utan att avsluta meningen.
Fars Dag, helt enkelt.
Vi borde ta efter, eller snarare ni, för min pappa finns inte längre.
Men det vore snyggt att följa Anjas exempel och ge papporna lite credit ibland, för både det ena och det andra. Inte bara för VM-guld.
Copyright Klimakteriehäxan
I Åre.
Anja Pärson gjorde VM-arrangörerna, kommungubbarna, landslagsledningen, skidpubliken, tv-tittarna, fan-klubben, släkt, vänner och familj samt - inte minst - sig själv jätteglad genom att efter en urusel säsong slå till och ta guld i super-G.
Nyheten har inte undgått någon svensk som har ögon att se med och öron att höra med.
Men nästan mer fantastiskt än publikens jubel och mästarinnans glädjetårar var det väl ändå att höra henne oförbehållsamt ge pappa Anders äran, trots att hon stått på skidorna själv, utför hela den långa backen.
Det var han som visste vad som behövdes. En pappa som känner sin dotter bättre än alla andra, som vet vad hon tänker innan hon slutfört tanken.
-Det är pappa, sa hon i segerintervjuerna utan att avsluta meningen.
Fars Dag, helt enkelt.
Vi borde ta efter, eller snarare ni, för min pappa finns inte längre.
Men det vore snyggt att följa Anjas exempel och ge papporna lite credit ibland, för både det ena och det andra. Inte bara för VM-guld.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 06, 2007
Nu är det dags: Ge mig en tulpan!
Inget folk är mer tulpanberoende än svenskarna. Varje år vid den här tiden kan vi knappt lämna en livsmedelsbutik eller bensinmack utan den obligatoriska blombunten, ett tio-pack i plast, som ska stå kvar i sin förpackning minst en timme efter hemkomsten – men som ska skäras av och sättas i kallt vatten så snart vi stängt ytterdörren. Då håller buketten i en vecka. Knappt hinner de utblommade hamna i sopnedkastet förrän nästa tio-pack (ja ibland kan det rentav bli två) är på väg hem. Det blir sammanlagt 130 miljoner tulpaner på en säsong, mellan januari och maj – bara här i landet, alltså.
Det finns sex tusen sorters tulpaner, de äldsta kända ända sedan 1500-talet. Då var visserligen blommorna mindre, men lökarna desto värdefullare. Idag importerar vi våra lökar framför allt från tulpanlandet över alla andra, Holland, vi har dem i trädgården och i krukor. Men helst av allt har vi dem i vas inomhus.
Ungefär fyra hundra sorter odlas kommersiellt i Sverige. Och det pågår ständigt experiment och forskning för att få fram nya sorter, större blommor, andra färger, större tålighet. Tjugo år kan det ta att plocka fram en ny sort.
Men när man väl lyckats med det får man också äran och glädjen att bestämma vad den nya tulpanen ska heta. Och känt folk får ofta låna ut sina namn.
Alltså har Abba fått sin egen, en röd fyllig sak med dubbla kronblad. Carola är intensivt cerise, Prinsessan Madeleine romantiskt laxrosa. Prinsessan Victoria är röd-vit. Diana Ross återfinns i lyxklassen, bland papegojtulpanerna.
Fast tro nu inte att bara vackra flickor får ge namn åt blommorna. På listan över tulpannamn finns också Dow Jones, lite överraskande kanske, och Professor Röntgen. Den som gillar lite häftiga rytmer kan ta några Nashville eller en knippa Tennessee, filmvänner satsar kanske på Pretty Woman. Folk med högre kulturella ambitioner väljer den fransiga Fine Art, nygifta har Honeymoon att glädjas åt, kraftkarlar kan tänkas uppskatta Kung Fu.
Nu tycker jag det vore på tiden att en tulpan faktiskt finge heta Klimakteriehäxan.
Min tulpan ska ha en mörk, varm, röd färg, med lite strimmor av vitt. Kronbladen kan vara lite slitet fransiga i ytterkanten, som har en anings inslag av ungdomligt grönt. Blomman ska vara stor och fyllig och alltid slå ut, stor och oemotståndlig. Klimakteriehäxans blomstertid är rekordlång, men den kommer igång först mot slutet av säsongen, då den slår alla med häpnad genom sin prakt, tålighet och enorma hållbarhet. Ska dessutom säljas till ständigt extrapris, eftersom den rekordsnabbt kommer att bli väldigt populär, slå den hittills ledande gula Monte Carlo rent av.
I väntan på att tulpanutvecklarna kommer till samma insikt fortsätter jag bära hem mina vanliga buntar. För utan tulpaner går inte den här årstiden att överleva, utan tulpaner blir det ingen vår.
Törs knappt tänka på hur många av de där 130 miljonerna jag köper för egen del. Men det handlar ju om att vara snäll mot sig så länge man har sig!
Då är tulpaner ett bra hjälpmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns sex tusen sorters tulpaner, de äldsta kända ända sedan 1500-talet. Då var visserligen blommorna mindre, men lökarna desto värdefullare. Idag importerar vi våra lökar framför allt från tulpanlandet över alla andra, Holland, vi har dem i trädgården och i krukor. Men helst av allt har vi dem i vas inomhus.
Ungefär fyra hundra sorter odlas kommersiellt i Sverige. Och det pågår ständigt experiment och forskning för att få fram nya sorter, större blommor, andra färger, större tålighet. Tjugo år kan det ta att plocka fram en ny sort.
Men när man väl lyckats med det får man också äran och glädjen att bestämma vad den nya tulpanen ska heta. Och känt folk får ofta låna ut sina namn.
Alltså har Abba fått sin egen, en röd fyllig sak med dubbla kronblad. Carola är intensivt cerise, Prinsessan Madeleine romantiskt laxrosa. Prinsessan Victoria är röd-vit. Diana Ross återfinns i lyxklassen, bland papegojtulpanerna.
Fast tro nu inte att bara vackra flickor får ge namn åt blommorna. På listan över tulpannamn finns också Dow Jones, lite överraskande kanske, och Professor Röntgen. Den som gillar lite häftiga rytmer kan ta några Nashville eller en knippa Tennessee, filmvänner satsar kanske på Pretty Woman. Folk med högre kulturella ambitioner väljer den fransiga Fine Art, nygifta har Honeymoon att glädjas åt, kraftkarlar kan tänkas uppskatta Kung Fu.
Nu tycker jag det vore på tiden att en tulpan faktiskt finge heta Klimakteriehäxan.
Min tulpan ska ha en mörk, varm, röd färg, med lite strimmor av vitt. Kronbladen kan vara lite slitet fransiga i ytterkanten, som har en anings inslag av ungdomligt grönt. Blomman ska vara stor och fyllig och alltid slå ut, stor och oemotståndlig. Klimakteriehäxans blomstertid är rekordlång, men den kommer igång först mot slutet av säsongen, då den slår alla med häpnad genom sin prakt, tålighet och enorma hållbarhet. Ska dessutom säljas till ständigt extrapris, eftersom den rekordsnabbt kommer att bli väldigt populär, slå den hittills ledande gula Monte Carlo rent av.
I väntan på att tulpanutvecklarna kommer till samma insikt fortsätter jag bära hem mina vanliga buntar. För utan tulpaner går inte den här årstiden att överleva, utan tulpaner blir det ingen vår.
Törs knappt tänka på hur många av de där 130 miljonerna jag köper för egen del. Men det handlar ju om att vara snäll mot sig så länge man har sig!
Då är tulpaner ett bra hjälpmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, februari 05, 2007
Kan du din Astrid Lindgren?
Årets 100-åring är utan tvekan Astrid Lindgren.
Alla har läst hennes böcker, sett tv-serierna, filmerna, intervjuerna. Ja kanske inte precis allt, men svenska folket av idag hade inte varit riktigt så som det är om inte Pippi, Emil, Ronja, Tjorven, Madicken och alla de andra hade varit med och format oss. Inte jag heller, som drömde om att få ha halmskor som Kajsa Kavat och tänk! en pappa som är negerkung! vilken svindlande, men ändå fullt begriplig, tanke! Mina ungar är dessutom helt införstådda med att Assar Bubbla kunde ha förstört alltihop.
Till och med hennes begravning blev en nationell angelägenhet – trots att hon förmodligen själv hellre hade gått in i oändligheten lite mer diskret, för sådan var hon, Astrid, om det vittnar alla de som kände henne.
Antagligen skulle hon inte heller varit helt belåten med allt ståhej som 100-årsminnet av hennes födelse utlöser.
Sockerdricksträd åt alla barn och frid i ladugården hade kanske räckt åt Astrid.
Men vi som ändå tagit in så mycket av hennes värld i vår egen, vi kommer nog att fira lite nu och då.
Själv anser jag mig kunna min Astrid ganska bra.
Fast nu har den åsikten fått sig en knäck.
Jag har nämligen gjort Dagens Nyheters kunskapstest om Astrid Lindgrens böcker. Tänker inte avslöja mitt resultat, det var det skamligt nog alldeles för dåligt för.
Om du vill utsätta dig för risken så hittar du till testet genom att klicka här. Man får scrolla ned på sidan en bit, under vinjetten ”Barn & Ung”, så kommer man rätt.
Lycka till!
Copyright Klimakteriehäxan
Alla har läst hennes böcker, sett tv-serierna, filmerna, intervjuerna. Ja kanske inte precis allt, men svenska folket av idag hade inte varit riktigt så som det är om inte Pippi, Emil, Ronja, Tjorven, Madicken och alla de andra hade varit med och format oss. Inte jag heller, som drömde om att få ha halmskor som Kajsa Kavat och tänk! en pappa som är negerkung! vilken svindlande, men ändå fullt begriplig, tanke! Mina ungar är dessutom helt införstådda med att Assar Bubbla kunde ha förstört alltihop.
Till och med hennes begravning blev en nationell angelägenhet – trots att hon förmodligen själv hellre hade gått in i oändligheten lite mer diskret, för sådan var hon, Astrid, om det vittnar alla de som kände henne.
Antagligen skulle hon inte heller varit helt belåten med allt ståhej som 100-årsminnet av hennes födelse utlöser.
Sockerdricksträd åt alla barn och frid i ladugården hade kanske räckt åt Astrid.
Men vi som ändå tagit in så mycket av hennes värld i vår egen, vi kommer nog att fira lite nu och då.
Själv anser jag mig kunna min Astrid ganska bra.
Fast nu har den åsikten fått sig en knäck.
Jag har nämligen gjort Dagens Nyheters kunskapstest om Astrid Lindgrens böcker. Tänker inte avslöja mitt resultat, det var det skamligt nog alldeles för dåligt för.
Om du vill utsätta dig för risken så hittar du till testet genom att klicka här. Man får scrolla ned på sidan en bit, under vinjetten ”Barn & Ung”, så kommer man rätt.
Lycka till!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 04, 2007
Nu har jag blundat på bio
Vintersöndag.
Perfekt att ta en promenad med en biograf som mål. Det händer alldeles för sällan.
Har alltså sett en film som tippas som Oscars-vinnare, för den manliga huvudrollens skull framför allt.
Men i ärlighetens namn så har jag inte bara tittat, jag har blundat en hel del också.
Det blev ”The Last King of Scotland”, en film om Ugandas diktator Idi Amin Dada, och hans skotske livläkare.
Amin regerade sitt land i åtta år. Åtta förskräckliga år.
Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg just den här filmen. Jag kände mig illa till mods från start till mål, i två timmar, hade faktiskt lust att resa mig och gå – men gjorde det inte. För på något underligt sätt var det samtidigt bra.
Och kanske är styrkan i den att man får sig en gruvlig påminnelse om hur det kan gå till här i världen. När naiviteten möter grymheten och det stundtals är tveksamt vem av de två huvudpersonerna som är mest korkad. Fast korkad är ett alldeles för snällt ord. Filmen blir i alla fall något av en historielektion: så här illa var det.
Visst minns jag Idi Amin från tiden när det begav sig. Men jag tror att det gick rätt lång tid innan omvärlden insåg omfattningen av hans skräckregim. Facit: 300 000 personer mördades, landets stora asiatiska befolkning (och ekonomiska ryggrad) fördrevs. Två svenska journalister mördades också. Övergrepp och blodigt våld var vardagen.
En fransk dokumentär gjordes för ganska många år sedan, den är sänd i svensk television. Då fick man se diktatorn klämma ner medtävlandes huvud under vattnet när det blev kappsimning, eftersom ingen annan fick vinna. Man fick följa med ut på floden när Amin med brett leende ropade hälsningar till krokodilerna. ”Rafiki, rafiki”, hojtade han – det betyder "vänner" på kiswahili. Han hade uppenbarligen en hel del gemensamt med de lömska och livsfarliga reptilerna.
Men nu är det Forest Whitaker som spelar huvudrollen, nästan porträttlik. Han har gjort en massa filmer tidigare och synts i rader av tv-serier, men det är för rollen som Amin han ska kamma hem en Oscar. Han är väl värd den, men man får hoppas att han får spela någon trevligare typ nästa gång.
Oscars-statyetten för bästa kvinnliga huvudroll väntas vara reserverad för Helen Mirren som drottning Elisabeth II i ”The Queen”.
Det var egentligen den filmen jag ville se, men det var utsålt.
En likhet mellan filmerna bör ju vara att de båda handlar om verkliga personer. Men när jag kommer iväg på ”The Queen” hoppas jag att jag slipper blunda.
Och i grund och botten är jag numera mest tilltalad av feel-good-rullar, lite rom-com så där ni vet.
Utan risk för mardrömmar, så att man kan hänga med med öppna ögon ända fram till det lyckliga slutet.
Även om det inte alltid är så i verkliga livet.
Copyright Klimakteriehäxan
Perfekt att ta en promenad med en biograf som mål. Det händer alldeles för sällan.
Har alltså sett en film som tippas som Oscars-vinnare, för den manliga huvudrollens skull framför allt.
Men i ärlighetens namn så har jag inte bara tittat, jag har blundat en hel del också.
Det blev ”The Last King of Scotland”, en film om Ugandas diktator Idi Amin Dada, och hans skotske livläkare.
Amin regerade sitt land i åtta år. Åtta förskräckliga år.
Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg just den här filmen. Jag kände mig illa till mods från start till mål, i två timmar, hade faktiskt lust att resa mig och gå – men gjorde det inte. För på något underligt sätt var det samtidigt bra.
Och kanske är styrkan i den att man får sig en gruvlig påminnelse om hur det kan gå till här i världen. När naiviteten möter grymheten och det stundtals är tveksamt vem av de två huvudpersonerna som är mest korkad. Fast korkad är ett alldeles för snällt ord. Filmen blir i alla fall något av en historielektion: så här illa var det.
Visst minns jag Idi Amin från tiden när det begav sig. Men jag tror att det gick rätt lång tid innan omvärlden insåg omfattningen av hans skräckregim. Facit: 300 000 personer mördades, landets stora asiatiska befolkning (och ekonomiska ryggrad) fördrevs. Två svenska journalister mördades också. Övergrepp och blodigt våld var vardagen.
En fransk dokumentär gjordes för ganska många år sedan, den är sänd i svensk television. Då fick man se diktatorn klämma ner medtävlandes huvud under vattnet när det blev kappsimning, eftersom ingen annan fick vinna. Man fick följa med ut på floden när Amin med brett leende ropade hälsningar till krokodilerna. ”Rafiki, rafiki”, hojtade han – det betyder "vänner" på kiswahili. Han hade uppenbarligen en hel del gemensamt med de lömska och livsfarliga reptilerna.
Men nu är det Forest Whitaker som spelar huvudrollen, nästan porträttlik. Han har gjort en massa filmer tidigare och synts i rader av tv-serier, men det är för rollen som Amin han ska kamma hem en Oscar. Han är väl värd den, men man får hoppas att han får spela någon trevligare typ nästa gång.
Oscars-statyetten för bästa kvinnliga huvudroll väntas vara reserverad för Helen Mirren som drottning Elisabeth II i ”The Queen”.
Det var egentligen den filmen jag ville se, men det var utsålt.
En likhet mellan filmerna bör ju vara att de båda handlar om verkliga personer. Men när jag kommer iväg på ”The Queen” hoppas jag att jag slipper blunda.
Och i grund och botten är jag numera mest tilltalad av feel-good-rullar, lite rom-com så där ni vet.
Utan risk för mardrömmar, så att man kan hänga med med öppna ögon ända fram till det lyckliga slutet.
Även om det inte alltid är så i verkliga livet.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, februari 03, 2007
Omläsning
Det skulle inte vara så trångt i bokhyllan om man bara kunde ta sig i kragen och rensa ut de böcker som man inom sig vet att man aldrig någonsin kommer att vilja läsa igen.
Men det är förstås väldigt många som blir kvar för att man kanske, kanske vill återuppleva dem.
Nu pågår en ny liten stafett bland bloggande bokvänner, jag har hittat den här och här. Man uppmanas att lista fem böcker värda att läsa om.
Här är fem titlar som jag faktiskt har läst om – så jag bortser alltså från alla som står kvar på kanske-listan:
1. ”Blommor till Algy” (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes. Om den förståndshandikappade pojken som genom experiment blir jättesmart – men så småningom återgår han till ursprungsstadiet. Gripande, hisnande, inkräktar på nattsömnen.
2. ”Kejsarn av Portugallien” av the one and only, Selma Lagerlöf. Så mycket får plats i denna till formatet lilla roman.
3. ”Tjänarinnans berättelse” (The Handmaid´s Tale). En framtidsvision det drar isvindar kring, men man kan inte släppa boken. Av Margaret Atwood.
4. ”Den allvarsamma leken”. Hjalmar Söderberg. En kärleksroman som står över de flesta andra.
5. ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” av Astrid Lindgren. Historien om hennes föräldrar, äkta och livslång passion mitt i Småland.
Sedan är det ju ändå så, att tiden inte räcker för allt man tänker och vill göra. Och världen är ju fortfarande full av böcker som man aldrig ens öppnat… så självklart finns det massor av omläsningsvärda texter man ännu inte upptäckt.
Men kanske kan någon av mina fem titlar vara ett lästips till dig?
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är förstås väldigt många som blir kvar för att man kanske, kanske vill återuppleva dem.
Nu pågår en ny liten stafett bland bloggande bokvänner, jag har hittat den här och här. Man uppmanas att lista fem böcker värda att läsa om.
Här är fem titlar som jag faktiskt har läst om – så jag bortser alltså från alla som står kvar på kanske-listan:
1. ”Blommor till Algy” (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes. Om den förståndshandikappade pojken som genom experiment blir jättesmart – men så småningom återgår han till ursprungsstadiet. Gripande, hisnande, inkräktar på nattsömnen.
2. ”Kejsarn av Portugallien” av the one and only, Selma Lagerlöf. Så mycket får plats i denna till formatet lilla roman.
3. ”Tjänarinnans berättelse” (The Handmaid´s Tale). En framtidsvision det drar isvindar kring, men man kan inte släppa boken. Av Margaret Atwood.
4. ”Den allvarsamma leken”. Hjalmar Söderberg. En kärleksroman som står över de flesta andra.
5. ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” av Astrid Lindgren. Historien om hennes föräldrar, äkta och livslång passion mitt i Småland.
Sedan är det ju ändå så, att tiden inte räcker för allt man tänker och vill göra. Och världen är ju fortfarande full av böcker som man aldrig ens öppnat… så självklart finns det massor av omläsningsvärda texter man ännu inte upptäckt.
Men kanske kan någon av mina fem titlar vara ett lästips till dig?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 02, 2007
Ikväll - den perfekta tv-kvällen
Fredag är tv-kväll.
Två av Sveriges i särklass mest populära program sänds. Samtidigt.
Klockan åtta bryter det ut, ”tv-kriget”.
”Så ska det låta” i ettan.
“Let´s Dance” i fyran.
Jag ser gärna båda.
Då kan man välja det ena och sedan sikta in sig på en repris i helgen av det andra.
Men det går faktiskt också alldeles utmärkt att se båda redan ikväll.
Jag bänkar mig framför tv:n och tittar på Settman och hans pianistledda duellant-lag. Sjunger med, till visst förtret för omgivningen, svarar på följdfrågorna, fnissar när någon säger något roligt.
Samtidigt spelar jag in dansandet i fyran.
Klockan nio skippar jag Aktuellt (såg ju Rapport halv åtta) och backar ”dansbandet”.
Sedan snabbspolar jag presentationen, inledande snack och bromsar med fjärrkontrollen när första tävlande par är klart för start. När sista takten är avklarad hör jag juryns kommentarer. Kör sedan raskt fram till domarsiffrorna. Skippar de så kallade intervjuerna, som är rätt trista, behöver inte heller höra den ständigt återkommande uppmaningen att ringa, för det gör jag ändå inte.
Samma procedur upprepas för varje par, de evighetslånga reklampauserna försvinner.
Halv tio ser jag ”Hjälp” i fyran – måste kolla om det blir roligt på allvar eller om det kan avvaras framöver.
I den reklampausen hinner jag minst ett dansnummer till.
Klockan tio har fyran nyheter.
Då dansar de för fullt i min tv, får sina poäng, och sedan är det bara utröstningen kvar.
Den börjar fem i halv elva. Och vid det laget är jag ikapp: har sett samtliga danspar, kollat in alla kläderna, vet den aktuella ställningen.
Tjugo minuter senare har två personer fått lämna tv-studion som förlorare.
Här hemma sitter jag som tv-krigets absoluta vinnare: missade inte ett enda dugg.
Helt enkelt en perfekt tv-kväll.
Copyright Klimakteriehäxan
Två av Sveriges i särklass mest populära program sänds. Samtidigt.
Klockan åtta bryter det ut, ”tv-kriget”.
”Så ska det låta” i ettan.
“Let´s Dance” i fyran.
Jag ser gärna båda.
Då kan man välja det ena och sedan sikta in sig på en repris i helgen av det andra.
Men det går faktiskt också alldeles utmärkt att se båda redan ikväll.
Jag bänkar mig framför tv:n och tittar på Settman och hans pianistledda duellant-lag. Sjunger med, till visst förtret för omgivningen, svarar på följdfrågorna, fnissar när någon säger något roligt.
Samtidigt spelar jag in dansandet i fyran.
Klockan nio skippar jag Aktuellt (såg ju Rapport halv åtta) och backar ”dansbandet”.
Sedan snabbspolar jag presentationen, inledande snack och bromsar med fjärrkontrollen när första tävlande par är klart för start. När sista takten är avklarad hör jag juryns kommentarer. Kör sedan raskt fram till domarsiffrorna. Skippar de så kallade intervjuerna, som är rätt trista, behöver inte heller höra den ständigt återkommande uppmaningen att ringa, för det gör jag ändå inte.
Samma procedur upprepas för varje par, de evighetslånga reklampauserna försvinner.
Halv tio ser jag ”Hjälp” i fyran – måste kolla om det blir roligt på allvar eller om det kan avvaras framöver.
I den reklampausen hinner jag minst ett dansnummer till.
Klockan tio har fyran nyheter.
Då dansar de för fullt i min tv, får sina poäng, och sedan är det bara utröstningen kvar.
Den börjar fem i halv elva. Och vid det laget är jag ikapp: har sett samtliga danspar, kollat in alla kläderna, vet den aktuella ställningen.
Tjugo minuter senare har två personer fått lämna tv-studion som förlorare.
Här hemma sitter jag som tv-krigets absoluta vinnare: missade inte ett enda dugg.
Helt enkelt en perfekt tv-kväll.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 01, 2007
Dags igen för Harry Potter - sjuan är på väg!
Den 21 juli kommer den, boken som många väntar på. JK Rowlings sjunde bok om Harry Potter, ”Harry Potter and the Deathly Hallows”. Det blir intressant att se om samma hysteri uppstår en gång till, med folk som köar utanför bokhandlar mitt I natten för att snabbast möjligt få sitt exemplar.
En svensk översättning kommer förmodligen inte långt därefter, fast datum och titel inte avslöjats än.
Men egentligen behöver man inte vänta på den.
Alldeles vanliga svenska ungar kan ta sig till engelsk text lång tidigare än många föräldrar vågar tro.
Själv läste jag tidigt Alistair MacLeans ”Kanonerna på Navarone” på engelska, trots att jag säkert missade en femtedel av orden. Men det hindrade mig inte, storyn var så spännande att det gick av bara farten – och när den tröskeln var avklarad var det bara att fortsätta.
I vår familj har Harry Potter varit en god hjälp på den vägen.
För tio år sedan, när den första Potter-boken kommit ut, reste vi till London. Vi tittade på kronjuvelerna, vi matade duvorna (man fick det då), vi åt fish and chips, vi såg vaktombytet vid Buckingham Palace och räknade slagen när Big Ben visade heltimme.
Och så gick vi förstås till en bokhandel. Där låg den, redan omsusad: ”Harry Potter and the Philosopher´s Stone” (”Harry Potter och de vises sten”). Succén var omedelbar, boken hade redan hunnit tryckas med ett speciellt vuxen-omslag förutom den ursprungliga barnversionen.
Jag fastnade. Vände mig till dottern och sa:
-Den här boken har jag hört är jättespännande. Ska vi inte köpa den? Jag tror att du kan läsa den alldeles själv, fast den är på engelska!
Dottern såg inte övertygad ut.
Men jag köpte den ändå, om inte annat så till mig själv.
När vi kom hem och packade jag upp la jag in den tjocka volymen i dotterns rum och uppmuntrade henne att försöka. Efter ett par dagar frågade jag om hon läst och hur hon i så fall tyckte att det gick. Hon skakade på huvudet.
-Alldeles för svårt, sa hon.
Jaha. Bara att acceptera. Jag var nöjd att hon i alla fall hade prövat.
Så gick det någon vecka, Harry P kom aldrig på tal. Tills en dag när dottern kom farande ut ur sitt rum.
-Mamma, finns det fler böcker om Harry Potter? undrade hon ivrigt.
Samma sak som hände mig hade hänt henne: hon kunde inte sluta trots allt, måste få veta hur det gick.
Sedan dess har vi troget köpt de följande sex historierna, alla på originalspråket. Törs tippa att vi kommer att inhandla även nummer sju – som lär vara den sista i serien.
Och vi är i gott sällskap. Historierna om livet på Hogwarts är översatta till 64 språk. Böckerna har sålts i över 325 miljoner exemplar, på svenska i drygt två miljoner, detta enligt det svenska förlaget.
JK Rowlings är superstjärnan i böckernas värld och behöver aldrig mer lyfta ett finger – eller en penna – om hon inte vill.
Hon och Harry P har cementerad plats i litteraturhistorien, oavsett vad man tycker om böckerna. I min personliga litteraturhistoria har hon också en hedersplats.
Hon fick mitt svenska barn att förstå, att man inte behöver vara rädd för att ta en bok på engelska.
Och det är inte bara nyttigt och praktiskt, det är roligt också!
Copyright Klimakteriehäxan
En svensk översättning kommer förmodligen inte långt därefter, fast datum och titel inte avslöjats än.
Men egentligen behöver man inte vänta på den.
Alldeles vanliga svenska ungar kan ta sig till engelsk text lång tidigare än många föräldrar vågar tro.
Själv läste jag tidigt Alistair MacLeans ”Kanonerna på Navarone” på engelska, trots att jag säkert missade en femtedel av orden. Men det hindrade mig inte, storyn var så spännande att det gick av bara farten – och när den tröskeln var avklarad var det bara att fortsätta.
I vår familj har Harry Potter varit en god hjälp på den vägen.
För tio år sedan, när den första Potter-boken kommit ut, reste vi till London. Vi tittade på kronjuvelerna, vi matade duvorna (man fick det då), vi åt fish and chips, vi såg vaktombytet vid Buckingham Palace och räknade slagen när Big Ben visade heltimme.
Och så gick vi förstås till en bokhandel. Där låg den, redan omsusad: ”Harry Potter and the Philosopher´s Stone” (”Harry Potter och de vises sten”). Succén var omedelbar, boken hade redan hunnit tryckas med ett speciellt vuxen-omslag förutom den ursprungliga barnversionen.
Jag fastnade. Vände mig till dottern och sa:
-Den här boken har jag hört är jättespännande. Ska vi inte köpa den? Jag tror att du kan läsa den alldeles själv, fast den är på engelska!
Dottern såg inte övertygad ut.
Men jag köpte den ändå, om inte annat så till mig själv.
När vi kom hem och packade jag upp la jag in den tjocka volymen i dotterns rum och uppmuntrade henne att försöka. Efter ett par dagar frågade jag om hon läst och hur hon i så fall tyckte att det gick. Hon skakade på huvudet.
-Alldeles för svårt, sa hon.
Jaha. Bara att acceptera. Jag var nöjd att hon i alla fall hade prövat.
Så gick det någon vecka, Harry P kom aldrig på tal. Tills en dag när dottern kom farande ut ur sitt rum.
-Mamma, finns det fler böcker om Harry Potter? undrade hon ivrigt.
Samma sak som hände mig hade hänt henne: hon kunde inte sluta trots allt, måste få veta hur det gick.
Sedan dess har vi troget köpt de följande sex historierna, alla på originalspråket. Törs tippa att vi kommer att inhandla även nummer sju – som lär vara den sista i serien.
Och vi är i gott sällskap. Historierna om livet på Hogwarts är översatta till 64 språk. Böckerna har sålts i över 325 miljoner exemplar, på svenska i drygt två miljoner, detta enligt det svenska förlaget.
JK Rowlings är superstjärnan i böckernas värld och behöver aldrig mer lyfta ett finger – eller en penna – om hon inte vill.
Hon och Harry P har cementerad plats i litteraturhistorien, oavsett vad man tycker om böckerna. I min personliga litteraturhistoria har hon också en hedersplats.
Hon fick mitt svenska barn att förstå, att man inte behöver vara rädd för att ta en bok på engelska.
Och det är inte bara nyttigt och praktiskt, det är roligt också!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
