Vikten av en kudde

Jag vaknar mitt i natten. Det händer ganska ofta. Kanske beror det på ljud – så här års kan det vara de sångglada fåglarna – eller på att det är för varmt, trots det öppna fönstret.

Det är då jag tackar min lyckliga stjärna för att jag alltid har bäddat med en extra kudde.

Ingenting är mer rogivande än att byta, från ett varmt örngott till ett vars yta ligger klart under 37 graders temperatur. Den redan sängskrynkliga kinden möter tyget som känns som en svalkande smekning. Att somna om blir enklare. Och någon borde förklara detta bland annat för hotellkedjor som inte fattat, att en andra sovkudde är ett krav för att man ska få några stjärnor alls i turistguidernas betygskatalog över boende. Ja, det är i alla fall så jag menar att det skulle vara.

Faktum är att den där extra kudden borde skrivas in som ett tillägg i dokumentet som listar de mänskliga rättigheterna. Ett basbehov är vad det är, låt vara att jag låter som en helt världsfrånvänd människa just nu, en som aldrig hört talas om misär, fattigdom och elände.

Men vikten av en extra kudde kan inte överskattas. Följaktligen önskar jag alla mina medmänniskor denna lilla extra guldkant på tillvaron!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ELEKTRICITET

Att världens designhuvudstad 2012 heter Helsingfors, det har jag energiskt försökt trumpeta ut sedan min lilla visit i Finland nyligen.

Och om en stad fått denna säkert synnerligen eftersträvade titel, då medför ju det naturligtvis att besökare ställer lite högre krav på design i sin omgivning. Som till exempel på det hotellrum där man blir inhyst för att vila benen efter allt knatande på Esplanaden och i designdistriktet.

Därför tyckte jag att det var helt i sin ordning att rummet där jag skulle sova innehöll en träkonstruktion som vid första anblicken påminde om en likkista, om än ställd på högkant. Här hade alldeles uppenbart en person med inredningsiver och designambitioner varit i farten! Var detta alltså minibaren? Dolde trädörren tv-apparaten? Kunde man ställa resväskan där innanför, eller fanns där månne en skohylla?

Nej, inte alls. Här doldes det elektriska strykjärnet, eluttag och en strykbräda. Varför denna före-och-efter-kombination av bilder blir mitt bidrag när veckans tisdagstema stavas ELEKTRICITET.

Copyright Klimakteriehäxan

Ska vi ta en kopp kaffe?

Dags för en kaffetår? Påtår, tretår, dagens fjärde kopp? Då är du kanske en av den som kan räkna med ett längre liv!

Det finns gott om ”kaffekärringar” i Sverige. Faktum är att vi är tvåa i världen när det gäller kaffekonsumtion, med i snitt 3,2 koppar om dagen. Bara finländarna slår oss, med 3,5 som sin dagsranson. Trea och fyra på listan är Norge och Danmark, så man kan lugnt påstå att det är ställt utom alla tvivel att nordbor är kaffets bästa vänner. Och storkonsumenterna ligger i åldersgruppen 45+.

Vad är då sambandet mellan kaffedrickande och livslängd? Jo, ren och skär vetenskap. Man har studerat drygt 400 000 äldre (50+) kaffedrickare i USA och kunnat konstatera en tio procent lägre dödlighet (ja på väg mot de slutgiltiga hundra procenten alltså) än bland dem som inte utvecklat sitt koffeinbehov.

Och inte nog med det: det förefaller också som om effekten ökar ju mer kaffe man drar i sig. ”Ju mer desto bättre”-principen gäller åtminstone upp till 4-5 koppar om dagen. För dem som bara tog en slurk då och då, kanske inte ens dagligen, såg man ingen påverkan på livslängden.

Kaffe innehåller över tusen olika beståndsdelar som kan påverka vår hälsa, och alla effekter är förstås inte kartlagda. Men en sak är forskarna nu helt säkra på: man skyndar inte på sitt frånfälle genom att dricka kaffe. Utan snarare tvärtom, alltså.

Sedan har jag en högst personlig reflektion som inte alls speglas i New England Journal of Medicine. Vad talar man om för koppar? Farmors mockamodell i blommigt, sprött porslin? Rustik, handgjord keramik utan öra? En hederlig Gustafsberg-variant formgiven av Stig Lindberg? En normalstor fikamugg ur mitt eget köksskåp? Eller en kopp i elefantstorlek, med plats för diverse tillskott av mjölk i olika stadier av förtjockning?

Nu tror jag att jag ska gå och ta mig en fika. Fast dosen 4-5 koppar får jag svårt att klara. Om jag inte håller mig till farmors rara blåblommiga mockamodell, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen ...

Jaha, så är vi där igen. Mors dag. Känner du traditionens vingslag flappra runt öronen? Jag gör det, så till vida att jag sett till att mamma fått ett litet paket på posten (hur kan det kosta 100 spänn att skicka en liten sak tvärs över Sverige, det kan jag dock undra?).

Och nog för att jag högtidlighållit den här dagen på diverse olika sätt genom åren. Försökt äta middag på restaurang när plötsligt vartenda bord är bokat på grund av "Mother´s Day, y´know" eller "El Dia de la Madre necesita reservar mesa".
Det har alltså varit dålig framförhållning och research från min sida - möjligen beroende på att jag inte var någons mamma, och den svenska Dagen har sitt datum, ersatt av andra tidsstämplar i andra länder.

Sedan jag själv uppnått Moderns status har jag fortsatt i samma stil. Det vill säga: kommit ihåg min egen mamma, försökt slippa ut ur köket och dessutom gärna ge mig en liten present av något angenämt slag, minst en blomma. Det funkar! Och om du klickar här kan du ta del av tidigare morsdagar i mitt liv. Ibland har de varit rätt originella, som när jag "fick" ett halsband (bilden) av jade och koraller ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarförkylning - med plus i kanten

Sommarförkylning. Ett ord kombinerat av två som aldrig borde få sammanfogas. Men ser man på! Där är jag i alla fall!

Så medan lönnlöven hunnit bli stora som grytlappar, sjön ser alltmer inbjudande ut och syrén och kastanj står i full blom rinner näsan ohejdbart. Nysningarna får väggarna att skaka. Rösten har djupnat och närmat sig bastongångarna, blandat med en och annan liten spontant uppstickande tuppkyckling. Ögonen svider, de röda näsvingarna också. Där ute strålar solen, termometern visar +25, medan den inne pendlar mellan +39 och +22, beroende på var man mäter.

I sådana lägen är det svårt att hitta något förmildrande med den där förkylningen.

Ändå finns det.

Två sträcklästa böcker, i mitt fall och denna gång.

Först Karin Alfredssons fjärde historia om Ellen Elg. ”Den sjätte gudinnan” utspelar sig i Indien och Karin är tillbaka på den nivå hon befann sig i ”Kvinnorna på åttonde våningen” (Rättelse: ska vara tionde - se kommentarerna ...). Det är inte en deckare, det är en samtidshistoria med alldeles för hög sanningshalt för att det ska vara bekvämt – men synnerligen läsvärt.

Så tog jag tag i en roman som ”alla andra” har läst för länge sedan, dessutom har de antagligen sett filmen. Jag talar om ”En dag” (One Day) av David Nicholls. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, även om jag blev tvungen att ta paus för att snyta mig ibland (så småningom kan det tänkas att det inte enbart berodde på förkylningen …)

Vi talar om en kärleksroman i ordets sanna bemärkelse, en fascinerande historia som får en att intensivt önska ett lyckligt slut. Om det blir det? Ja, det kan jag självklart inte avslöja. Läs den om du inte gjort det, du kommer inte att ångra dig!

”En dag” har sålt i enorma upplagor och nu förstår jag precis varför. Men historien om hur boken blev översatt till svenska och kom ut här tycker jag är nästan lika bra som väldigt många andra berättelser, även om just denna inte finns mellan pärmar.

För trots att ”En dag” var Nicholls tredje bok och hans två första getts ut på svenska hade ingen köpt rättigheterna för att ge ut den i Sverige. Det upptäckte Pia Printz när hon läst boken, inhandlad på Arlanda på väg på semester. Historien om Em och Dex träffad henne rakt i hjärtat, hon kontaktade det brittiska förlaget och förklarade läget: här fanns en svensk journalist som gärna ville byta bana, som skulle kunna översätta boken själv – och som lovade starta ett förlag bara hon fick köpa rätten för Sverige till ”One Day”!

And the rest is history, som det brukar heta. I dag heter hennes förlag Printz Publishing, det satsar på feelgood med kvalitet och grundstenen heter ”En dag”. På ett år såldes den i 150 000 exemplar – en svindlande upplaga för de flesta svenska författare.

I dag har förlaget utökat sin verksamhet med ytterligare fem skribenter, som levererar ”intelligent underhållning” (enligt marknadsföringen på egna hemsidan).

Medan min förtretliga sommarförkylning, med böckerna som små plus i kanten, förhoppningsvis sakta drar sig baklänges och släpper ut mig i vädret ser jag mig nu om i hyllorna efter nästa läsäventyr. Tänk så många böcker det finns som man inte har läst! Och tänk så få av dem man någonsin kommer att (hinna) läsa! Men så bra att jag ändå till sist, om än så gott som sist av alla, läst ”En dag”!

Copyright Klimakteriehäxan

FÖRVIRRAT i Veckans fönster

Harrods har man ju hört talas om. Men Hair-odds? Äro vi månne i skämtarnas paradis Göteborg?
Icke. Och nej, vi är inte heller i London. Men så här skojigt kan man ha det på Malta också.

Det är något visst med frisörer. Inte sällan försöker de vitsa till det när salonger ska döpas. Barr&Lin, Agatons Sax, Finns Hair, Hej & Hår, Hufvudsaken, Håråzånt, Lady & Kalufsen (fem salonger heter så, spridda i Sverige), På håret, Salong hårfin, Ett strå vassare, Hair & Nu, Hair Är Vi, Huvudverk, Love is in the hair, Rätt vågat, Kamm in (extra poäng för stavningen), Lock´n Roll, Saxess, Sax o fön.

Om Hair-odds är ett bra ställe för att fixa frisyren har jag inte en aning om. Stället var som ni ser stängt, och fönstret översållat med upplysningar i stor vit text, så inte kunde man kika in särskilt noga heller. Men när Veckans Fönster har FÖRVIRRAT som tema var detta så nära jag kunde komma ... för LITE förvirrad kan man väl bli av alla budskap på detta fönster?

Copyright Klimakteriehäxan

GATAN som tisdagstema

 Det finns en detalj som kan göra stor skillnad på gator. Gatubelysningen. En period av mitt liv plåtade jag nästan maniskt vackra lyktor, njöt av deras ofta arkitektoniska skönhet, fiffiga upphängningsanordningar. Hur mycket ljus de bjöd på intresserade mig mindre, men jag insåg att vi alldeles för ofta går med ögonen i backen. Glömmer att lyfta blicken och missar därmed såväl vackra fasader och spännande fönster som gatlyktor värda namnet.

Till råga på allt har jag fått lära mig, att det rent medicinskt är dumt att inte titta uppåt när man promenerar - lyft blick är bra för balansen, som per automatik försämras med åren.
Så ta dig en titt på lamporna som hänger i gatukorsningen nästa gång du går ut - det kan dels bjuda på något vackert, dels främja hälsan!

Och när tisdagstemat är GATAN kan jag inte låta bli att lägga ut ännu en bild från tulpanfloden längs Ringvägen på Södermalm. Liknande ljuvliga blomstermängder kan beskådas på flera ställen i Stockholm. Åkte förbi Lindhagensgatan (Kungsholmen) i helgen. Mängder av tulpaner prunkar, fast i andra färger. Uppenbarligen har staden satsat en rejäl hacka på blomsterlökar. Undrar hur många det kan vara? Flera hundra tusen, säkert. Tack säger vi!

Fler fotografier på gatumiljöer hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Heja Ryssland!

Aldrig någonsin har jag röstat på någon enda låt från något enda land i schlager-EM. Men i år skulle jag nästan kunna överväga att göra det. För nu har också jag sett de ryska tanterna, som med ”Party for Everybody” går tvärt emot alla andra idéer som råder i populärmusikens värld – en värld där jag förvisso inte rör mig särskilt hemtamt, men här känner jag mig ändå hyggligt säker på min sak.

Buranovskiye Babushki består av sex stadiga damer, gruppens medianålder är 73, scenkläderna folkdräkter, sminkåtgången noll, precis som klackhöjden, glitterkvoten och antalet sexanspelningar. Humöret, däremot, verkar vara på topp. Låten de tävlar med framförs på engelska och udmurtiska, ett språk jag för min del aldrig hade hört talas om. Men det lever (uppenbarligen!) och används av en dryg halvmiljon ryska medborgare. Språket tillhör den finsk-ugriska gruppen, kallas också permiskt och hette tidigare votjakiska – tänk ändå vad man får lära sig via melodifestivalen!

Texten handlar tydligen om hur damernas barn kommer på besök. Bland annat sjunger de om hur degen jäser, hur de väljer klänning som passar, och hur både hunden och katten är glad. Ja, det har jag läst mig till, i den framsjungna engelskan kan jag i princip bara identifiera ordet ”everybody”. 

I tre minuter – påbjuden tävlingstid – pågår det här partyt, som slutar i stora kramen under publikens jubel. 

Ja, skulle jag rösta på någon tävlande någon gång skulle det vara på det här gänget. Vilka pantertanter! Vilken girl power! Feministpropaganda! Rena rama klimakteriehäxereklamen! Lycka till (det gäller redan i kvällens semifinal och sedan på lördag också, även om jag förmodligen inte tittar på någondera ...) 

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint, Estelle!

"När kända personer döper sina barn brukar det namnet ofta bli en ny trend. Det gäller tydligen även i djurvärlden. Sedan det blev känt att Sveriges blivande tronföljare skulle döpas till Estelle har 37 valpar och 8 kattungar med namnet Estelle registrerats. Det betyder att antalet hundar som lystrar till namnet Estelle på kort tid nästan har fördubblats och katterna som heter Estelle har ökat med cirka 30 procent."

-Försäkringsbolaget Agria har sett kungliga spår bland kunder som försäkrar sina nya husdjur. Innan prinsessan fått sitt namn fanns totalt 38 hundar och 26 katter med namnet Estelle registrerade.

Lyckligt lottade

Syrenerna är på väg att komma ikapp häggen. Tulpanerna sjunger på sista versen. De flesta av magnolians stora kronblad ligger på marken. Bellisen, den förädlade varianten av tusensköna, gör gräsmattorna vitprickiga med större prickar än lillasyster. Insekterna surrar mellan äppelblommorna. Solstolarna är framme, badkläderna också. På fötterna Foppa-tofflor. Runt fötterna vattenkanna, kratta, spade, sekatör, gödning, matjordssäckar, fröpåsar.

Det är de lyckligt lottades högtidsperiod. Just nu är allt på den hett eftertraktade kolonilotten i startblocken. Snart finns plockfärdig rabarber, de första pyttesmå potatisarna (ekologiska, självklart), dillen och persiljan. 

Få människor kan se så energifyllda ut som en kolonist i ett av Stockholms (faktiskt ganska många) koloniområden. Här kan höghusfolket få markkontakt, lägenhetsmänniskorna känna odlingsglädje, trångbodda få frisk luft - gärna blandad med ångorna från utegrillen.

Köerna till de där lotterna är långa, mångåriga. Husen som byggts på tomterna är väldigt olika, både till storlek, utseende och ”finhetsgrad”. Och om det brukar heta att man i villasamhällen har stenkoll på grannens trädgård, som inte får dra trakten i vanrykte, är det nog bara en andeviskning mot hur noggrant det är i koloniområdet. Ordning och reda, det är ett måste!

Hela vintern har de finkammat trädgårdslitteraturen efter nya tips, nya hybrider, tåligare sorter. På trädgårdsmässan kan de tillbringa inte en, utan flera dagar. En ny hacka eller ett par smarta odlingsvantar kan framkalla utrop av lycka. På något vis är det som om trädgårdens begränsade storlek gör allt så mycket roligare, så mycket värdefullare, så mycket bättre än om man hade flera fotbollsplaner att bruka.

Vi andra, vi som hellre beundrar resultatet när andra har slitit sig svettiga och ryggömma med buskar och rabatter än gör jobbet själva, vi kan bara titta, lukta, njuta. Då är vi lyckligt lottade ändå, utan kolonilott!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kommer Carlsson!

Någon envisas med att annonsera i både DN och SvD om August Strindbergs frånfälle under rubriken ”Till minne”. Nyss var det 100 år sedan han avled, i dag är den 100 år sedan han begravdes på Norra Kyrkogården i Stockholm, i närvaro av 60 000 beundrare (antar jag att det var).

Harald Lindberg har gjort illustrationerna i
mitt ex av den klassiska romanen.

Min tolkning av annonserna är att det helt enkelt handlar om att begravningsbyrån – som fortfarande verkar finnas – försöker dra nytta av Strindberg för att ragga nya kunder.
Om de vill förespegla fler efterlevande tiotusentals begravningsgäster vill jag låta vara osagt, oklart om det dessutom kan kallas önskvärt ... Det känns i alla fall som en synnerligen originell reklamkampanj. Ifall det är det det är.

Själv ser jag fram emot ett helt annat evenemang till författarens ära. I morgon söndag börjar repriseringen av den svartvita serien ”Hemsöborna” med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i huvudrollerna. Vi såg den första gången 1966. Nu blir det ett nytt möte i lätt nervositet: kan det hålla, än och igen?

Nu för tiden finns det ju inga evenemang som blir så uppslukande, som blir så nödvändiga för ”alla” att ha tagit del av och ha en åsikt om. Då, på 60-talet, var alternativen färre. Hade man inte redan tidigare lärt sig älska Ruud och Edwall lärde man sig då. Och det stod inte på förrän Wollter utsågs till ”Sveriges sexigaste karl”, även om hans rollfigur precis som Edwalls inte är särskilt älskansvärd.

Söndag kväll klockan åtta händer det, i tvåan.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”.

Välkommen, Carlsson! Nu är det visserligen maj och inte april men jag sitter i soffan och väntar!

Copyright Klimakteriehäxan


Klicka på den här länken om du vill se programmet i SVT Play - men det finns där först efter sändning, alltså sent söndag kväll.

Belyst i Veckans fönster

Under takfönstren i den spanska restaurangen finns den, armaturen som charmar mig.
Vem kom på att göra en ljuskrona av husgeråd? En lysande idé, i dubbel bemärkelse!
Här finns ballongvisp, hålslev och andra slevar i olika storlekar, allt blankt så att det speglar sig i ljuset som faller in genom fönsterglaset från den blåa himlen och i det extra ljuset som glödlamporna bjuder på.

Kanske är detta något att ta efter – kanske inte. Rejäl takhöjd kan nog behövas, liksom många hushållsverktyg som inte används till sitt ursprungliga syfte ...
Nu kom bilden hur som helst till pass, eftersom det ska vara BELYST i Veckans Fönster.

Copyright Klimakteriehäxan

Världens designhuvudstad: Helsingfors

Omslag till kartan över designdistriktet.

Världen har en designhuvudstad, för tredje gången. Först ut var Seoul (Sydkorea), sedan Turin (Italien).

I år hör titeln hemma i Helsingfors. Det betyder förstås extra fokus på finsk formgivning, inte bara på de gamla inarbetade namnen, utan också en chans för många spirande designstjärnor.

För den som liksom jag kliver av det stora vita fartyget i hamnen betyder det också att staden bjuder på massor av trevliga upptäckter. Designmuséet, som jag aldrig tidigare besökt, kommer jag äntligen till. Det är inrymt i en gammal skola ”för gossar och flickor”. Här visas såväl klassiker som Alvar Aaltos skapelser, Arabia-keramik och Marimekko-produkter som supermoderna handikapphjälpmedel och saker som barn förfärdigat med fantasi och stor kreativitet. Det är glest mellan besökarna en vanlig onsdagförmiddag, man flanerar fritt och ostört mellan montrarna och måste hejda sig för att inte ta på, känna själv på spännande ytor och föremål.

Entrébiljetter till museet.

Här finns stolen som har stora röda läppar som ryggstöd, en trave av Aaltos stapelbara trebenta pallar, golvlampan vars fot utgörs av ett förgyllt gevär, den matchande fåtöljen som har både sits och rygg späckad med patronhylsor – här måste en sann pacifist ha varit i farten ...  Glas i stort och smått fångar strålkastarljuset, en taklampa som heter Marilyn är helt ljuvlig! Den är uppenbart inspirerad av scenen i ”Flickan ovanpå” när Marilyn Monroe står med en flygande kjol omkring sig. Lampan snurrar, den vita tygskärmen fladdrar förföriskt i draget. Museishoppen är också värd ett besök, med ett stort utbud av smycken, porslin och böcker om formgivning bl a.

Ingenting får man ta bild på, tyvärr. Samma sak gäller på Design Forum, där allt är till salu. Roliga (fast kanske inte alltid så bärbara) kläder, produkter man verkligen inte trodde fanns, smycken stora som mattallrikar, möbler. Prisnivån? Hög! Men att titta är gratis.

Helsingfors stoltserar också med vad man kallar ett Designdistrikt. 190 olika företag listas på den speciella kartan över området, ett stenkast från Esplanaden. Här finns konstgallerier, hantverksaffärer, små restauranger och rader av modebutiker, för både män och kvinnor.

Marimekkos textiltårtor - läckra och kalorifria. 

Det är helt enkelt jättekul att vandra omkring på de här gatorna det är så lätt att missa – kanske tycker man att tiden bara räcker till att ta sig till Stockmanns (som jag undvek) och tillbaka till kajen. Men här finns chansen att kolla vad Ivana Helsinki åstadkommer – det är den första finska designer som funnits med på Paris stora modevecka. Och hos henne finns till min stora förvåning flera plagg ända upp i storlek 46! 

En pytteliten butik visar sig vara en Marimekko-filial. Här har fyra okända, unga modeskapare fått fri tillgång till överblivna tyger och gjort egna plagg. Inte nog med det, den som har storlek M kan också fynda enstaka plagg till ett 40 procent lägre pris än på företagets flaggskeppsbutik på Esplanaden.

Väl där blir man road av rader av fantasifulla tårtor i tyg, riktiga konstverk.

I andra skyltfönster verkar dekoratörerna också ha tänkt till lite extra. Se bara den häftiga exponeringen av en inte särskilt snygg men säkerligen svindyr handväska hos Louis Vuitton. Den gula väskan är markeringen för en måltavlas mitt i prick, omgiven av hundratals pilar. Vackert!

Som motvikt till allt det moderna fungerar den gamla Saluhallen perfekt – design från förr som är lätt att uppskatta, kanske tillsammans med en bit rågbröd med sovel och en liten öl.

Uppräkningen av sevärda exempel skulle kunna bli hur lång som helst. Men jag kan bara uppmana er: res dit och titta själva!

Nästa gång tar Kapstaden i Sydafrika över titeln som Världens designhuvudstad. Dit skulle jag också väldigt gärna vilja åka ...

Louis Vuittons skyltfönster på Esplanaden i Helsingfors.

Klassiska Marimekko-ränder.

Här en fullskalig picknick, också hos Marimekko.

Och som kontrast till allt det moderna: interiören i gamla Saluhallen.

Men naturens egen design är förstås oslagbar, både vad beträffar färg och form ...
Samtliga bilder är klickbara om du vill se dem i större format.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TEKNIK (fast det är onsdag)

Veckans tisdagstema kom ut lite sent på grund av tekniska problem. Det är något som jag hyser den största förståelse för. Jag är luttrad när det handlar om teknik. Alltså är det tveklöst onsdag idag, men vad gör egentligen det?

Vi verkar allt oftare styras av tekniken, i stället för att den ska finnas till vår hjälp och vårt stöd, styrd av oss och våra behov. Hur ofta står man inte där som ett fån, utan att alls begripa varför saker och ting inte blir som man tänkt sig!? Och även om någon mer tekniskt sinnad försöker förklara på pedagogiskt vis är det långt ifrån säkert att det hjälper. Samtidigt framkallar de där teknikerna den djupaste respekt: tänk om vi inte hade dem, hur skulle det DÅ gå?

På mitt foto ser ni vad man skulle kunna kalla för en bit av en tv-sändning. Be mig bara inte förklara!
Fler aspekter på teknik får ni om ni klickar på länken till tisdagstemat. Och försök inte ens förstå hur det går till rent tekniskt, var bara glad och tacksam för att det funkar (om det funkar, alltså)!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker i blickfånget

Ibland behöver en resa inte vara lång för att bjuda på många minnesvärda intryck.

Min utflykt till Helsingfors var en sådan.

En skylt på trottaren lockade in mig på Akademibokhandeln – jag skulle ju ändå köpa ett vykort att skicka till mamma, och när det står att affären har ett café som inretts av Alvar Aalto tar jag raskt rulltrappan upp.

Det där fiket var inte mycket att se, i alla fall inte om man har andra saker Aalto har skapat i minnet.

Men böcker kan jag ju ändå aldrig låta bli att titta på.

Och två svenska titlar var uppdukade på centralt placerade säljbord: Zlatan Ibrahimovics ”Mitt liv som Zlatan” och ”Två soldater”, Anders Roslunds och Börge Hellströms senaste.

Kanske tänker vi inte på någon av dem som ”finlitteratur” (jag har inte läst dem, men tänker nog göra det). Fast i Finland verkar de vara högt respekterade. Hur ska man annars tolka att Zlatan delar bord med Nobel-pristagaren Alexander Solsjenitsyn och deckarduon ligger bredvid James Joyces ”Ulysses”?

Vykorten var, som det mesta i Helsingfors, dyra. Och inte kom det till adressaten i expressfart heller. Det tog faktiskt en hel vecka. Vilken tur ändå att mina reseminnen räcker längre!

Copyright Klimakteriehäxan

Sugen på rulltårta?

Det är ingen hemlighet: jag är ingen riktig bullmamma. Inte en sån där med mjölfläck på rosiga kinder som stod med ett fat doftande, varma kardemummabullar på eftermiddagarna när barnen kom hem från skolan. Inte en person som knutit på sig förklädet och botaniserat i den klassiska ”Sju sorters kakor” mer än någon enstaka gång.

Men jag har ändå en viss dragning åt tårtor. Varje gång vi firar en födelsedag i familjen hör det till traditionen att jag gjort en egen, aldrig en köpt tårtbotten, allt gjort från grunden. Och så finns det ett bakverk som jag ibland tagit till i brist på bättre dessertidé. Då har jag svängt ihop en rulltårta.

Det brukar bli gott. Det går snabbt. Den kan fyllas med sylt, med marmelad, med färska bär, med banan-och-vispgrädde-mos (gärna i kombination med nötter eller krossad dajm) eller med vad man nu kan tänkas ha i skåpen – en konservburk mandarinklyftor funkar också!

Så när jag knallar runt i den stora Marimekko-butiken i Kämpgallerian i Helsingfors och ser alla de fantastiska bakverk (tillverkade i klassiska mönster) som dukats upp blir jag faktiskt lite inspirerad.

Kanske är det dags för en rulltårta?

Lika vacker som Marimekkos blir den inte. Men troligen bättre i smaken …

Blir du också sugen? Här har du ett recept, så slipper du leta!

RULLTÅRTA

Vispa ihop 3 ägg

Ha i 1,5 dl strösocker och vispa mer

Lägg till 2 dl vetemjöl och 1 tsk bakpulver

Rör ihop

Bred ut smeten på bakplåtspapper i en långpanna

Grädda 5 min i 250 grader

Vänd kakan upp och ned när den är klar i ugnen, dra bort papperet.

Vänta medan kakan svalnar lite innan du lägger på fyllningen.

Använd papperet som hjälp när du rullar – vill du ha stora skivor rullar du från kortändan, vill du ha mindre bitar rullar du från långsidan.

Mums!

Copyright Klimakteriehäxan (fast varifrån receptet kommer vet jag inte)

Tredje träffen med Kristina

När jag första gången läste Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna från svältens, stenarnas och eländets Småland var jag inte gammal. Deras öde grep mig så som kanske inga andra romanfigurer gjort. När jag många år senare skulle slå ihop min bokhylla med Makens uppdagades det att vi hade ett par hyllmeter dubbletter. Beslutet blev att snyggast exemplar fick stå kvar, inbunden gick före pocket, sönderbläddrat bort.

Men det blev ett undantag. Visst hade jag Moberg "bara" i pocket, men de där böckerna var så bemängda med mina gamla tårar att jag inte kunde skiljas från dem. De ligger fortfarande i källaren, i en plastpåse med snöre om och påskriven text, i stora bokstäver: "Min utvandrarserie. Får ej slängas!". Varje gång Kristina bet i astrakanen grät jag floder, första gången kanske delvis av överraskning - men sedan dess har jag ju alltid vetat hur historien skulle sluta ... gråter ändå.

Jan Troells filmatisering såg jag självklart, även om jag hade svårt för Liv Ullmans norska småländska. Bäst var Monica Zetterlund som Ulrika, Eddie Axberg som Robert fick allas hjärtan att blöda, inte minst när Karl-Oskar  kastar de falska sedlarna som hans lillebror fört hem i triumf. Det var förstås en hemkomst med bismak redan innan låtsaspengarna avslöjats, eftersom Arvid dukat under och guldet blivit till sand.

Så småningom fick så Benny Andersson idén att omsätta historien till en musikal. Björn Ulvaeus var med på noterna och resultatet blev en föreställning med premiär i Malmö 1995. Ingen hade hört talas om Helen Sjöholm, dessförinnan. Såväl hon som helheten höjdes till skyarna. "Kristina från Duvemåla" var en succé som vandrade vidare till Göteborg innan hon äntligen kom till Stockholm.

Vi såg Kristina hela familjen, mormor inkluderad, på parkett på Cirkus. Det var bedövande bra. En ung vacker man vid namn Peter Jöback fick mitt hjärta att blöda för Robert lika mycket som förr (det var innan Jöback la sig till med sitt rysliga vibrato). Och när säden växte upp ur scengolvet, efter åratal av Karl-Oskars hårda slit, applåderade publiken spontant. Som teaterupplevelse var det mäktigt, alltihop. Så mäktigt att jag raskt beställde ny biljett och gick en gång till.

Av en ren händelse fick jag i vintras veta att en av mina gamla väninnor beställt ett teaterpaket för att ta båten till Helsingfors i början av maj och se den nya uppsättningen av Kristina, på Svenska Teatern. Å, så trevligt det låter, sa jag. Häng på, sa hon.
Så det gjorde jag. Och detta var långt innan de rosspäckade recensionerna, premiären var månader bort i tiden. Allt var klart för min tredje träff med scenens Kristina.

Härom kvällen gick vi in i teaterfoajén från den strålande vårdagen och bänkade oss. Och det var bara att kapitulera, än en gång. Föreställningen är bearbetad, men jag är inte människa att säga hur. Vet bara att de nya sångarna gjorde fantastiska prestationer. Maria Ylipää som är Helsingfors´ Kristina står för en speciell bragd, eftersom hon egentligen inte är svensktalande men jobbat sig in i språket. Både Karl-Oskar och Robert spelas av svenska inlånade sångare: Robert Noack och Oskar Nilsson.

Det finns två speciella sångnummer som etsat sig fast i publikens hjärtan: Kristinas gudstvivlande "Du måste finnas" och Roberts tragiska historia "Guldet blev till sand". På Svenska Teaterns scen har båda fått ny glöd, håret på armarna reser sig, det är svårt att inte snyfta högt, så sprängfullt av känslor är det.

I programbladet försäkrar skådespelarna att de inte studerat den svenska urversionen i förväg. Må vara hur som helst med den saken: den nya upplagan var absolut värd en utflykt över havet.
Dessutom tror jag att jag måste plocka fram boxen och lyssna om - för föreställningen innehåller en rad andra pärlor, både vad beträffar text och musik.

Copyright Klimakteriehäxan

Svenska Teaterns uppsättning av "Kristina från Duvemåla", som går för utsålda hus, tar sommarledigt efter den 29 maj, men är åter i september och finns på repertoaren även under våren 2013.

Stockholm blommar när majsol ler

Många är vi som vallfärdat till Kungsträdgården för att flanera under det rosa taket, bestående av blommorna i de japanska körsbärsträden.

Men faktum är att det finns ett vitt, närbesläktat tak väl värt en lite omväg. Det breder ut sig över  Fatbursparken, en oas innesluten av Bofills båge på Södermalm med Afrodites brunn i centrum.

Jag är osäker på vad det är för träd som blommar - kanske en sorts körsbär, kanske en variant på paradisäpplen? Ljuvligt vackert hur som helst.

Och så har vi tulpanfloden längs Ringvägen. Nu prunkar den för fullt. Den kommer att förgylla de förbipasserandes liv ett tag till. Det vita blomstertaket i Fatbursparken, däremot, kommer att ta stryk av vind  och aviserade regnskurar. Men hittills har majsolen lett för det mesta!

Copyright Klimakteriehäxan

Mörkt i Veckans fönster

Där ute är det ljust, strålande solsken.

Men där inne ser det mörkt ut. Väldigt mörkt.

Vad kan dölja sig på andra sidan rutan? Gruvliga familjehemligheter? Eller bara en liten siesta, en liten avkopplande stund mitt på dagen? Eller är det en illustration till det urgamla skämtet:
-Oj så mörkt det är här inne?
-Ja här kan det inte ha varit tänt på länge!

Det ska vara MÖRKT i Veckans fönster. Klicka på länken här för fler bilder!

Copyright Klimakteriehäxan

Länge leve pärlplattan!

Årets designhuvudstad heter Helsingfors och ligger i Finland, det är vid det här laget allom bekant. Och med namn som Aalto, Annikki Karvinen, Vuokko, Marimekko och IvanaHelsinki (för att ta några i högen) känns det inte särskilt konstigt.

Men kanske är vi ännu mer hemtama med ett annat, klart dagisrelaterat designbegrepp. Jag tänker på pärlplattan.

Pysslandet med de där små plastplupparna som kallas indianpärlor skänkte väl personalen ett eller annat lugnt ögonblick. Pedagogiskt försvarades det med att ungarna tränade både sin finmotorik och sitt bild- och färgtänkande. Mer problematiskt blev det när konstverken skulle sparas. Först strök man dess baksida så att plasten smälte ihop, men det uppdagades att den som höll i strykjärnet fick i sig ohälsosamma plastångor. Fram kom då pakettejpen, som fick anbringas med viss försiktighet för att pärlornas position inte skulle rubbas. Det funkade ändå.

Sedan kom mästerverket hem. Det fick beröm, förmodligen mer än det förtjänade. Och barnet förväntade sig att det skulle exponeras, användas. Grytunderlägg? Ja, fast bara under kalla kärl. Tavla? Ja, fast kanske inte på den mest iögonenfallande väggen. Hur vi än bar oss åt hade vi fler pärlplattor än en människobostad mår bra av. Mästerverken fick försiktigtvis dra sig långsamt in i skuggan när de varit framme någon vecka – en tidsrymd under vilken ny plastpärlekonst hunnit göra entré.

Åtskilliga år senare gjorde plastpärlorna comeback. Då hette de Photo Pearls och idén var att man med pärlorna som hjälp kunde återge en fotografisk bild i lite ny form. Hur poppis det blev förstod jag aldrig, men de finns fortfarande att köpa. Helt klart är att det ligger en oändlighet mellan dagispärlans utbredning och den bildrelaterade variantens.

Allt detta hinner jag tänka på när jag står inne i Iittalas butik på Esplanaden i Helsingfors. För fondväggen i affären är en pärlplatta, varken mer eller mindre. Det är bara det att varje indianpärla här är av glas och ungefär tusen gånger dyrare än materialet som fanns på dagis. Man har tagit ljuslyktan Kivi i olika färger och med den gjort en stiliserad blomma.

Kanske inte en idé att ta efter på hemmaplan precis – men visst är det roligt tänkt och visst blev det snyggt?
Länge leve pärlplattan!

Om jag räknat rätt så består konstverket (lite beskuret i sidled) av 450 Kivi-lyktor, av vilka de billigaste, i klarglas, kostar strax över hundralappen. Alltså har materialet till denna pärlplatta gått på ungefär 50 000 kronor - men då är hyllan, själva "plattan" oräknad ... Formgivaren bakom Kivi heter f ö Heikki Orvola.

Copyright Klimakteriehäxan

Klart att man vill synas!

Kanske inte precis alla, men ändå väldigt många människor vill synas, åtminstone lite. Inte flyta ihop med väggen, inte bli den där fläcken betraktarens öga aldrig dras till och än mindre fastnar på.

Det är väl därför vi väljer kläder, kammar oss hjälpligt, letar efter en lämplig och matchande accessoar, lyfter blicken och klarar stämman. Tror jag i alla fall.

Nu önskar jag verkligen att jag kunde redogöra för tankegångarna hos den blågula damen som plötsligt bara satt där i solen på Esplanaden i Helsingfors. Ja ni ser själva: gul mössa, gula glasögon, gult lurv kring halsen på den gula koftan, gul väska (med lite glitter i), gula skor. Matchat med flaggblått i kavajen och en mer diskret vit kjol. I håret blått hårspänne och gula gummisnoddar!

Den valda färgkombinationen skulle ju kunna förleda en att tro, att detta var en svensk dam på vårpromenad i den finländska huvudstaden. Men svensk var hon inte.

Allra märkligast i sammanhanget var kanske att naglarna var – nej, inte blåa, inte gula heller – gröna. Och en extra prick över i, eller vad man nu ska kalla det för: i den gula väskans rymliga inre fanns en liten plunta som kom upp ett par gånger (innehåll okänt).

Naturligtvis syntes hon. Och en hel del kameror riktades mot henne. Jag bad faktiskt om tillåtelse innan jag knäppte min bild. Tilltalade henne på engelska:

-You look great, may I take your picture?

Inte mycket tydde på att hon förstod orden, men fattade ändå och log sitt samtycke. Fast jag hade bara mage att ta en enda ruta …

Kanske vill någon nu avfärda henne som ett nipprigt fruntimmer, som en byggnad där hissen inte går ända upp, som ett stall som inte har alla hästar hemma osv. Men strax dök en manlig motsvarighet upp, minst lika tokig och intresserad av att göra intryck som vår blågula väninna.

Mannen är en från Schweiz tillrest ishockeyfantast som följer sitt landslags öde i pågående VM. 

Klart att man vill synas! 

Copyright Klimakteriehäxan

Hets i maj månad

Inbjudan kom häromdagen.

”Fira vår student!” står det.

Självklart ska vi fira den som ska ta på sig den vita mössan. Hon är sist i barngänget som funnits i vår och ungarnas närhet från start. Nu finns det inga småttingar kvar, inga fler studentkalas att se fram emot i den här kretsen.

Det har helt enkelt blivit glesare mellan de där festerna, år för år. Annat var det förr. Då var maj månad så fullproppad med åtaganden och aktiviteter att julstöket kunde framstå som stillsamt. Utflykter som krävde deltagande, matsäck, bullbak. Hets! 

Uppvisningar i skolan av under året inhämtade färdigheter: musik, teckningar, teater. Skolresa – kunde någon mamma eller pappa hänga med? Insamling så att fröken skulle få present (eller magistern, självklart). Själva avslutningen, även om den inte inföll förrän i juni. Och alla vi som hade två barn hade dubbelt upp av alltihop. En mamma hade fem eller sex telningar – hur hon bar sig åt undrar jag än …

Visst var det mesta kul. Men att få ihop agendan med jobb och allt det där andra, det var inte alldeles enkelt. Fast kom man bara iväg minns jag att det brukade bli trevligt, med chans att prata också med andra föräldrar, utanför föräldramötet i klassrummet som ibland bestod mer av innehåll som påminde om räfst och rättarting än trivsamt umgänge.

Dock kommer jag med lätt rodnad på kinderna ihåg den där familjeutflykten med klassen när jag upptäckte en kvinna som satt alldeles för sig själv. Hon bar sjal, det syntes på håll att hon inte precis var född på Östermalm. Men inte skulle hon väl sitta där ensam, tänkte jag. Tog raska steg med min picknickkorg och slog mig ner bredvid henne.

Vad hade jag i min enfald väntat mig? Att hon skulle bli glad för att en vilt främmande människa trängde sig på? Att hon skulle vilja lära känna mig, eller mitt barn, hennes barns klasskompis?

Vi kunde ju inte kommunicera. Hade inget språk gemensamt, när hälsningar hade växlats. Inte ens de mest  vardagliga fraserna fungerade: hon begrep inte vad jag sa, jag fattade inte vad hon svarade. Förmodligen förstod hon att jag hade goda avsikter, men resultatet blev mest pinsamt, för oss båda.

Nu har säkert också hennes barn sluppit ur gymnasiet, varit på massor av storslagna fester, hyrt lastbilsplats och shoppat studentkläder.

Jag tyckte det var dyrt medan det pågick, men så här i efterhand var det nog värt det. Man tar trots allt bara studenten en gång.

Klart att det ska firas. Vi kommer!

Copyright Klimakteriehäxan

En bra dag

Solen skiner. Jag har en ledig dag. På Ringvägen har tulpanfloden just börjat slå ut. Ceasarsallad till lunch på uteservering, i sommartemperatur. Klarade nian i SvD på direkten, sudokun också. Här är nystädat Tog en timslång promenad. På balkongen tittar jag på min rosarandiga polkagrispelargon, man blir glad direkt – om man nu inte var det innan. Och nu ser jag fram emot "Kristina från Duvemåla", i Helsingfors i morgon.
Tänk att man kan ha det så bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Mångalen?

Fullmåne.

Jag känner folk som hävdar att det spelar roll. Blir lite mångalna. De sover sämre, de får ont i olika kroppsdelar, de blir allmänt oroliga, eller i bästa fall extra romantiska. En kort tid när jag bodde hos ett alldeles förtjusande svenskt samepar fick jag lära mig, att det var allra bäst att slakta renen under fullmåne, eftersom det betydde att de inälvor som togs tillvara som föda då var större och mer näringsfyllda än annars.

Jag har aldrig sett logiken i de där resonemangen, fast jag har fått mig förklarat att det faktiskt spelar roll för tidvattnet i vilken fas månen råkar befinna sig.

Ikväll är det fullmåne.

Och inte vilken fullmåne som helst: den är större än normalfull, faktiskt. Större än den varit på nitton år! Kallas också för Supermåne. Mer vetenskapligt bevandrade personer är inte överens om hur mycket större den är, men uppskattningarna varierar från 10 ända upp till 30 procent. Just nu är månen nämligen ovanligt nära jorden  – ungefär 360 000 kilometer.

30 procent större? Det borde ju betyda att majnatten är ljus som i midsommartid! Det är den inte. Och det visar sig att procenttalen egentligen avsåg ljusstyrkan, inte storleken. Men naturligtvis blev jag ändå tvungen att kolla. Om inte annat så för att det dröjer drygt fyra år tills chansen att se Supermånen återkommer.

Jo, den såg ovanligt stor ut. Fast å andra sidan är den alltid större just när den klättrar upp över skogsbrynet vid horisonten. Och hur mäter man månskivan, objektivt?

Satte mig på balkongen en stund i kvällen för att fundera på saken. Det jag då kommer att tänka på, det är att min mormor – som jag inte har särskilt många betydande minnesbilder av – ibland kunde greppa gitarren. Hon spelade lite struttigt och sjöng till, med spröd stämma:

”När månen vandrar på fästet blå

Och tittar in genom rutan

Då tänker jag understundom så

Och knäpper sakta på lutan

Du har det bra du, du måne klara

Som högt där uppe din ban får fara

Och blott se på

Och blott se på!”

Jo, kanske är det så. Att det är det gubben i månen gör: kollar in oss, lite till mans. Vad har vi för oss en vanlig svensk lördagskväll? Tittar på hockey? Dansar tango? Dricker vin? Hånglar? Löser ett korsord och gäspar stort?

Vad nu än mångubben vanligen ser så såg han kanske mer än vanligt just i kväll, tack vare att han hade  uppklassats till super-.

Men den här gången tittade jag i alla fall tillbaka på honom. Ordentligt.

Förhoppningsvis sover jag gott ändå. Utan att bli mångalen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom molnigt - i Veckans fönster

Det sägs ju att meteorologer avskyr vackert väder, stadiga högtryck som bjuder på blå himmel, strålande sol och måttliga vindar. Jag kan verkligen undra om jag också skulle ha tyckt så om jag hade förverkligat det som faktiskt under en period vad min dröm: att bli just meteorolog, ägna mig åt ocklusioner och krockande fronter, åskrisk och halkvarningar.

För i dag tillhör jag definitivt dem som älskar de där vackra högtrycksdagarna, när molnen är av samma storlek som den lilla tussen som bara är en vit aning ovanför den kritvita fasaden på huset i Puerto Mogan på Gran Canaria. Och det blir ju inte sämre av att fasaden piggas upp med lite blå fönsterimramning och en prunkande bougainvillea på balkongen.

Puerto Mogan är en liten kanarisk pärla med ett extra plus: krogarna har någon sorts överenskommelse som går ut på att man inte har det så många andra turistmål har. Här finns nämligen inga inkastare som rycker dig i rockärmen och lovar att husets meny är den mest prisvärda i den civiliserade världen. Den hungrige kan flanera i lugn och ro, studera matsedlar, inspektera stolarna på uteserveringen - svettframkallande galonklädsel, trevliga stoppade dynor eller kanske luftiga rottingmöbler?

På dagtid bjuder stället också på kul shopping i mestadels små butiker, här fyndar man såväl skor som unika smycken och (förstås) sprit, parfym och kosmetika skattefritt.
Men man behöver inte vara ett skvatt sugen på shopping för att uppskatta Puerto Mogan. Det räcker att bara ströva omkring. Här finns broar över vatten så att det påminner om Venedig, med den lilla skillnaden att här är vattnet klart och man ser fiskarna simma. Låga hus med inbjudande portar. Båtar av alla sorter. Och så är det den överdådiga blomsterprakten, den ni bara får se en gnutta av på min bild.

Veckans fönster har inget tema denna vecka, så när det nu var VALFRITT hamnade jag tillbaka i den lilla hamnstaden där jag faktiskt varit två gånger, senast för ett par veckor sedan. Om jag kan tänka mig att återvända? Absolut!
Och fler fönster hittar du förstås om du klickar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Fyra frågor om frukt

Vad skulle vi ta oss till om det inte funnes frukt och grönsaker? De kan funka i förrätt, varmrätt och dessert, till frukost eller mellanmål. De skänker oss hälsa med vitaminer, fibrer och en massa andra nyttigheter. De är goda. Dessutom är de ofta(st) vackra. Ibland gör vi nya bekantskaper i frukt- och grönsaksdisken – jag har en nygammal favorit: färska dadlar. Suveränt på ostbrickan!

Men för de nya bekantskapernas skull ska vi självklart inte glömma våra gamla vänner.

Fick en quiz i mailen från Kulsprutan, trogen läsare och kommentator här på bloggen. Ur quizzen snor jag raskt fyra frågor – visst vet du svaren?

1. Av alla grönsaker finns det bara två som är fleråriga. Alla andra måste planteras på nytt varje år. Vilka är de två perennerna?

2. Vilken frukt har sina frön på utsidan?

3. Ibland kan man på sprithyllan se en flaska inuti vilken finns ett stort och vackert, moget päron. Hur kom päronet in i flaskan, som är i ett stycke?

4. Vilken är den enda grönsak som endast säljs färsk? Den finns inte konserverad, inte djupfryst, inte som halvfabrikat – BARA färsk!

De rätta svaren kommer jag med lite senare!

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommen Sköna Maj!

Filtarna har kommit fram. Picknickkorgarna är laddade. Där står en termos med något varmt, en annan med något kallt. Boulekloten är hämtade från källaren. 

Benen är vintervita. Träden blir synbart grönare för varje halvtimme. Rosévinet ljumnar i gasset. En frisbee kommer flygande. Ungar är näst intill nakna. Kungen har fallit i första partiet kubb. Solglasögon sitter på varenda näsa. Kanotister skaffar träningsvärk i det som nyss var vilande biceps. En sädesärla kommer trippande. 

Maskrosorna har satt fart. Tulpanerna också. Engångsgrillar viftas igång och sprider strax doften av fläskkarré. De första magnoliaknopparna har slagit ut. Båtarbetare torkar svetten ur pannan. Grannen pysslar i balkonglådorna.

Stockholm, den 1 maj 2012. En dag man kommer att minnas.

Sköna maj, välkommen!

UPPDATERING: Denna minnesvärda 1 maj får också gälla som mitt bidrag till veckans tisdagstema, som
har MINNESVÄRD som tema. Kolla annat värt att minnas genom att klicka på länken!

Copyright Klimakteriehäxan