Sång och dans hälsar Maj

Valborgsmässoafton. Kanske en dag inte bara för en sprakande vårbrasa utan också för sång och dans? Körsång, definitivt. Dans? Tja kanske? Sång & dans (eller varianter av orden) i titel, handling eller på omslag är hur som helst temat för denna veckas tisdagstrio, som har sin upprinnelse hos Ugglan.

"Guitarr och dragharmonika" är en diktsamling av Gustaf Fröding som kom ut 1891. I den ingår den evigt gröna sommarskildringen  "Det var dans bort i vägen" som senare tonsattes av Helfrid Lambert. Dikten är välkänd, den har till och med legat på Svensktoppen, först i en version med Öijwinds på 60-talet, senare (på 70-talet) med Sven-Ingvars. Lite störd blir jag när jag googlar och ser att just Sven-Ingvars får all cred – de stod ju varken för melodi eller ord, spelade bara in låten! 

Gustaf Fröding får vi inte glömma bort även om det alltså verkar hända på nätet. Har honom med mig sen skoltiden, kan fortfarande flera av hans dikter utantill! Tror jag har all hans poesi i hyllan, plus en bok med några av hans tidningstexter. Och har ni vägarna åt Värmlandshållet i sommar, planera in ett stopp i Alster och gå en guidad tur i hans födelsegård med omgivning! Det blir givande, garanterat!

Simone Berteaut sade sig vara Edith Piafs halvsyster. Goda vänner var de hur som helst. Lilla Edith, alltid klädd i svart, kallades "Sparven" och är förmodligen Frankrikes mest välkända populärartist genom alla tider,  med bravurnummer som "La Vie en Rose" på repertoaren. Hennes eget liv gick dock i mörkare toner. "Piaf" är en klart läsvärd bok om ett märkligt människoöde i vilket musiken var enormt viktig.

Kerstin Thorvall skrev "Nödvändigheten i att dansa" och det är som alltid när det handlar om hennes böcker en mycket personlig text som inte väjer för att författarinnan stundtals kan framstå som både naiv och korkad (vilket hon ju inte var). Thorvall kom fram till att rörelse till musik tillsammans med andra var bättre medicin mot depressioner än alla lyckopiller. Och att det inte är "förbjudet" eller ens olämpligt för ensamma äldre kvinnor att ägna sig åt det!

Ett livsbejakande citat ur boken får ni här: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."

Inser att jag inte dansat på väldigt väldigt länge ... Dans eller ej, vi hälsar ändå unisont sköna maj välkommen! Ha en fin Valborgsafton!

Copyright Klimakteriehäxan 

SELFIE om hundar

Här kommer den, din chans att lära känna oss, dina  bloggkollegor, lite bättre: vi berättar något om oss själva, med start i sex "triggerpunkter" som jag klurat ut. Men den här sortens SELFIE kräver ingen kamera, den består av ord! Denna vecka ägnar vi oss åt människans bästa vän, hunden. Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Mitt första hundminne: Grannens gråhund Donny som dagligen kom knallande över berget till vår kökstrappa och undrade om det möjligen vankades någon godbit? Det gjorde det, ofta.

2. Filmhund som stannat kvar: Finns många, Lassie och Båtsman t ex. Men jag väljer  Lasse Hallströms "Hachiko – en vän för livet" som är baserad på en sann japansk historia om en övergiven valp som tas om hand av en man, i filmen spelad av Richard Gere. Valpen och husse blir oskiljaktiga.

3. Bokhund som stannat kvar: Missa inte den ganska bortglömda romanen "Kvinnan som mötte en hund" av Elsie Johansson. Berörande.  

4. Den hunden glömmer jag aldrig: Pointern Koira som kändes som min men som var min pojkväns. En helt underbar hund man kunde prata med om precis ALLT! Och när vi skulle sova tillsammans gav hon sig inte förrän hon hade erövrat hela huvudkudden. Då suckade hon nöjt och somnade gott. 

5. Berätta en egen liten hundhistoria! Sara var en strävhårig tax som bodde hos mig ibland när husse och matte behövde hundvakt. Vi trivdes ihop. Men jag var mer förtjust i sovmorgnar är Sara. En dag väcker hon mig och upplyser mig om att det är dags att gå upp. "Inte än" svarar jag och somnar om. Sara väntar en stund, sedan puffar hon på mig en gång till. Hon behöver verkligen gå ut! Jag förhalar uppstigningen på nytt. Så kommer tredje väckningsförsöket. Sara har nu hoppat upp i sängen och slickar mig frenetiskt på hakan. Det är bråttom nu! Fast jag är ändå alltför långsam. Känner plötsligt hur min bara arm blir våt och varm. DÅ kom jag ur sängen. Om jag blev arg? Nej, hur skulle jag kunna bli det? Sara hade ju verkligen sagt till, jag fick skylla mig själv! Och boka tvättstugan.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en ... Labrador kanske? De verkar både snälla och kloka och är dessutom fina att se på!

Förra veckan tillbringade vi så att säga på krogen. Stor enighet rådde om att dricks betalar man när någon förtjänar det, inte för att man programmerat in det när kortet ska dras i maskinen. Om maträtter tyckte vi olika, vi var också uppenbart olika flitiga restaurangbesökare, men tänkt så trist om alla gjorde likadant jämt! Här är deltagarna:Hannele, MrsCalloway, Ingrid, Gerd, Femfemman, Nilla, Litenherre, Kina, Anki, BP, janerik, Paula,  ProfessorDeutsch, Debutsky, Susjos, Kraka, Nettan. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite humor är aldrig fel

Ombyggnadsarbetet med Slussen i Stockholm är något av ett evighetsprojekt. Hela området är bara fult, avspärrningar, maskiner, lyftkranar vart man än tittar. Allt skramlar. Allt är skitigt. Helst borde man blunda, men det är osäkert hur många år man behöver undvika att titta. Kan det verkligen bli klart någon gång undrar den som liksom jag har noll koll på den här sortens projekt? 

En sak har i alla fall blivit bra: man har knutit en duktig reklambyrå till projektet. Resultatet är att det rätt som det är kommer upp nya skyltar på planken runt bygget, skyltar som trots eländet kan få åskådaren att le. Lite humor är ju aldrig fel! (Om ni tycker att mina foton är lite oskarpa beror det på att jag tagit dem i flygande fläng genom bussens fönster, jag vägrar att gå till fots där!)

Denna veckas Skyltsöndag blir helt enkelt Slussens dag. BP håller sin trygga hand över skyltsöndagsbloggandet, bloggare som oftast deltar är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.

Ett sanningens ord.

Är jag en hipster för att jag bor på Södermalm eller?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om val

I have never been a single-issue voter. Because our elected officials affect our lives in so many ways, deciding whether to support or oppose a candidate based on one factor seems extremely shortsighted. 

-Min vän, f d ambassadören Dennis Jett, skriver i en insändare till The Jewish Chronicle i Pittsburgh (där han är professor i International Affairs vid Pennsylvania State University) hur han tänker när han ska bestämma vilken kandidat han vill stödja i ett politiskt val. Han vill rösta på någon som inte bara på kort sikt har en plan, han vill att den förtroendevalde ska tänka längre. Och jag tycker att det har han väl alldeles rätt i! Inte bara i USA stundar valtider, om bara en dryg månad är det dags för oss också (valet till EU-parlamentet hålls 6-9 juni).

Veckans mening – om hyllningar

Varje lördag presenterar Skriv-Robert en mening från det han nyss läst. En mening som har fått honom att stanna upp. Meningen kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. Hur som helst värd att lägga några sekunder på. Jag är en av dem som brukar hänga på. Denna gång blir det med några rader jag hämtar från en krönika i Dagens Nyheter, skriven av Patrik Lundberg. Han funderar kring hyllningarna som den dödsdömde och cancersjuke fotbollsikonen Sven-Göran "Svennis" Eriksson får. Och tänker att många fler människor borde hyllas medan de fortfarande är i livet, även om de inte varit världsberömda.

De flesta människor har nog inte påverkat fler än sin direkta omgivning, men det är också en gärning värd att uppmärksamma.

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning på hemmafronten

Det där med att slänga saker, rensa, ge bort, sälja av, kassera – det är olika varianter på en svår konst som leder tankarna till det gamla franska ordspråket "Att skiljas är att dö en smula" (Partir c'est mourir un peu). Jag är urdålig på att rensa, men visst har jag för mycket av både det ena och det andra: kläder, böcker, glas, porslin, billiga (men skojiga) smycken o s v.

Nog för att det är långt till att jag ska kunna kallas en "hoarder" men mina försök att skapa utrymme i klämfulla skåp och hyllor borde bli mer intensiva. Jag försöker faktiskt. Ger bort, säljer på loppis, lämnar till Myrorna/Röda korset/Stadsmissionen, går till second hand-butiker och lyckas ibland hitta kunder till mina saker på nån köp-och-sälj-sajt på nätet.

Faktum kvarstår: jag har de prylar jag har för att jag själv har valt dem. Och jag har valt dem med hjärtat. Dessutom är det, tro mig eller ej, inte alldeles ovanligt att jag hittar något jag inte använt på länge men som plötsligt är exakt vad jag behöver! Ta bara den svarta ärmlösa jättesköna klänningen, design den dubbelt Guldknapps-belönade Jytte Meilvang för HM:s Big is Beautiful 1986 – den har jag använt ideligen sedan den dök upp i källaren! Man glömmer ju även sina favoriter.

Hur kan det exempelvis komma sig (jag vet alltså inte) att jag behållit datorväskan från sekelskiftet, den jag fick när jag var nyhetschef på gratistidningen Stockholm News? Hoppsan, har du redan glömt att den funnits ... ja det är nog inte så konstigt, trots att den var "modern" och gjordes med de bäst ambitioner.

Tidningen blev gruvligt och sorgligt kortlivad, laptoppen köpte jag loss när vi fått sparken allihop efter några månader och så var det bara att knalla hem och slicka såren. Vi trodde verkligen på tidningen, hade bra medarbetare och kul på jobbet. Men alldeles för få annonser, och nätupplagan var förstås framtidens variant, men det hade inte annonsörerna hajat så där blev det inte heller mycket intäkter.

Så en dag är jag och gräver i ett skåp. Fram kommer datorväskan, en stadig välgjord sak med tidningens emblem på. Jag hade just bytt dator (igen) och tittar lite extra på den här reliken. Ser det inte ut som om ... jovisst! Väskan, som är över 20 år gammal, är i perfekt storlek till min laptop av årgång 2023. Som måttbeställd! Med ytterfickor för mus och sladdar, perfekt.

Kom sen inte och säg att det är dumt att spara prylar man gillar. Ibland är det faktiskt riktigt bra! Återvinning på hemmafronten ska inte föraktas. Kan lägga till att jag för dagen går klädd i ett par långbyxor som är minst femton år gamla. Snygga!

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt irriterar mig!

Mia i bokhörnan pejlar i dag vad vi kan tolerera för tokigheter när vi läser. Helgfrågan lyder: Vad kan irritera dig i böcker? T.ex. felstavningar, upprepningar eller liknande!

Oj, det finns mycket att bli irriterad på i en del böcker, som tur är inte i alla. Korrfel är otroligt trist, felstavade namn i faktaböcker borde vara straffbart! Ibland lyser originalspråket igenom i den svenska översättningen: man ser direkt vad författaren har skrivit men tvingas också inse att översättaren haft för bråttom och inte satt in ordet i rätt sammanhang, det blir idiomatiskt knallfel.

Det finns också en annan sak som jag är allergisk emot och det är när författaren till en intrig, som varit spännande och spänstigt berättad, inte vet hur alltihop ska kunna få en rimlig förklaring. Då tar man till Dallas-greppet, ni vet när Bobby dog men sedan återuppstod eftersom allt bara varit en dröm? Nog för att drömmar kan ställa till det, men att låta dem står för upplösningen i en roman är uselt. Och blir det inte en dröm som ska få historien att ta slut, då kan det bli något övernaturligt väsen som varit framme och stökat till det. Bläh.  

Hörböcker är värda att nämna i sammanhanget. Mindre nogräknade uppläsare tar aldrig med sig hjärnan till mikrofonen utan rapar helt utan tanke upp det som står på sidorna: namn på orter uttalas fel, betoningarna hoppar runt utan minsta fundering. Det kan bli helt förödande. Och om uppläsaren tar om ska förstås upprepningen klippas bort, vilket långt ifrån alltid sker! Alla dessa företeelser kan jag ge exempel på, men det blir för långt här.  Men jag lovar: ni kan tro mig på mitt ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidens klassiker?

Vilka böcker från 2000-talet tror du blir framtida klassiker? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och det tål att funderas på!

Jag tänker att det bör handla om böcker som på ett eller annat vis är originella, inte enbart välskrivna. En sådan är storsäljaren "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valerie Perrin. Här får man (minst) en kärleksskildring, ett kriminaldrama och fina resonemang mellan en äldre man och en kvinna som finner en härlig gemenskap bland växter och grönsaker! Jag njöt av den.

"Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic) skrevs av Julie Otsuka, amerikanska med rötter i Japan. Det är en gripande skildring av en del av andra världskriget som inte kom ut förrän 2011. En sorts historielektion i perfekt förpackning om hur illa en stor asiatisk minoritet behandlades i USA när kriget pågick.

"Köttets tid" tyckte jag var en hisnande historia som Lina Wolff berättade med bravur och lite oväntade grepp. Enligt mig utan tvekan hennes bästa! Här finns också kärleken och brotten och en kanonbra upplösning sätter punkt!

Att Fredrik Backman kommer att bli läst i många år framöver utgår jag ifrån. Jag väljer att peka på "Min mormor hälsar och säger förlåt", för i den menar jag att han verkligen lyckas med alla momenten och resultatet är snudd på briljant, dessutom med lite humor emellanåt.

Omöjligt i sammanhanget är att hoppa över Chimamanda Ngozi Adichie, nigerianskan som måste få Nobelpriset i litteratur någon gång framöver. "Americanah" har en klassikers alla egenskaper i skildringen av integrationsproblem, svart-vita relationer och 2000-talets våndor. Mästerlig är också hennes tidigare "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) om inbördeskriget i Biafra, ja allt hon skriver är bra!

Lägger till en ryss i exil också: Vladimir Sorokin. Hans "Snöstormen" liknar ingenting annat, kanske ska den kallas fantasy? Jag sög den i mig som om den hade varit en saga jag verkligen längtat efter. Trots att jag inte gillar fantasy ...

Copyright Klimakteriehäxan

Utflykt till våren

I brist på riktig vår utanför min egen dörr uppsökte jag i dag ett ställe där våren står i full blom: Ulriksdals slottsträdgård. Skönt att vila blicken på stora praktfulla uppsättningar, som man visst kan avundas – men de skulle ju ändå inte få plats hemma hos mig ...

Ett och annat fick ändå följa med: en kraftfull kornettblomma i otroligt vacker blå färg. Faktiskt en av min mammas favoriter, hon kallade den dessutom alltid vid dess latinska namn: Streptocarpus. Så det gör oftast jag också!

Dessutom fanns det en minivariant på pelargoner som var jättesöta, så några sådana i rosa ton får samsas med blåspräckliga violer i en balkonglåda som bara står och väntar, gapande tom! Snart så!

En sån här utflykt får mig att tänka på uttrycket att "om inte Muhammed kommer till berget så kommer berget till Muhammed" eller hur det nu är? Fast jag byter "Muhammed" mot "våren". Den ligger mig (berget alltså)  närmre hjärtat. En utflykt till våren blev det!

Den här bilden förtjänar att klickas upp i storlek så att alla skönheter syns!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 144

SJÄLVSAMHET

-Ensamhet låter lite sorgligt, även om den är självvald. Men det gör ju inte självsamhet! Jag hittar ordet hos bloggarkollegan Kraka och tar tacksamt emot. Lite självsamhet mår vi nog alla bra av, en stund för fria tankar utan att man måste ta hänsyn till någon annan eller något annat, långt från mobil och dator. Tror att detta är en bristvara för väldigt många.

Korkat och knäppt

Hur är det, har även du svurit över eller åtminstone muttrat om de nya plastkorkarna som inte vill bli löstagna från mjölkförpackningen utan envist hänger kvar med en seg liten tunga? Jag har nog både muttrat och svurit (lite i alla fall) eftersom nymodigheten försvårat upphällning utan spill.

Nu har jag fått förklarat för mig att detta är effekten av ett nytt EU-direktiv med det ädlaste av syften: det ska bli färre plastkorkar som ligger och dräller ute i naturen, nedskräpningen ska helt enkelt minska! Gott så. 

Fast drällandet när mjölken eller yoghurten ska förflyttas från paketet till ett glas, det kvarstår. Eller, det har kvarstått tills i dag. För nu har jag läst om Eivor Berglund i Kode (nära Kungälv) som knäckt nöten. Knepet består i att man med en bestämd knyck böjer korken rakt bakåt/uppåt. Ett knäpp hörs, korken stannar i det där läget och det är bara att hälla. Sedan knäpper det igen när man fäller tillbaka korken, rakt ner.

69-åriga Eivor har nästan blivit berömd på kuppen. Hon la ut ett videoklipp på sin Facebook-sida och så var stenen i rullning! Kungälvs-Posten ägnar henne en rejäl artikel och kommentarerna har strömmat in, alla tacksamma, det utgår jag från. 

En fråga återstår dock, en som jag inte ser att Eivor har svaret på: Ska korken slitas loss och läggas i plaståtervinningen medan mjölkkartongen som alltid läggs i papperscontainern?

Emma Hilmersson, enhetschef på avfallsavdelningen på Kretslopp och vatten i Göteborgs stad, säjer i en intervju med Sveriges Radio att korken ska sitta kvar. Hon förklarar att sorteringen sker senare i processen. "Det är som en stor tvättmaskin, och där löses förpackningarna upp så att pappret blir till pappersfiber och plasten fångar man in och skickar iväg till en plaståtervinning", förklarar hon.

Min slutsats är att vi i alla fall denna gång fått ett nytt EU-direktiv som faktiskt förenklar våra liv! Tack för det! Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, mot bakgrund av vad experten säjer, varför vi stått och vridit loss våra plastkorkar i åratal. Uppenbarligen helt i onödan. Både korkat och knäppt, kan man kanske säga.

Copyright Klimakteriehäxan

När reprisen är lika bra

Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning – det är vad Ugglan & boken vill ha tips om denna vecka, när tisdagen också råkar vara Världsbokdagen. Tre titlar ska det vara! Här kommer mina förslag på böcker som jag tyckte var bra första gången jag läste dem och som ganska säkert är lika bra när jag tar dem i repris:

"Brev från min barndom" (La huella de la infancia) Emma Reyes minns en svår tid i hemlandet Colombia innan hon kunde slå sig fri från klostret och nunnornas hårda nypor som styrt henne sedan mamman försvann, oklart vart. Författarinnan blev så småningom framgångsrik konstnär i Frankrike. Har tänkt läsa om den.

"Mårbacka" är Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi, både spännande som tidsdokument och som skildring av hennes egen uppväxt som var långt från problemfri. Tål att läsas gång på gång.

"Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes är en bok som grep mig djupt när jag läste den första gången. Det har blivit fler. Huvudpersonen är en förståndshandikappad pojke som tar till sig färdigheter han aldrig haft: han blir smart och social i ett experiment som också omfattar labbråttan Algy.

Säkerligen har alla tre tidigare förekommit som lästips här på min blogg, men det kommer förmodligen vare sig du som tittar in här eller jag ihåg ... och nu skulle det ju ändå handla om omläsning, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om krogen

Kroglivet har hamnat i rampljuset på sistone. Dels upprörs många av det man upplever som nytt drickstvång: att man vid betalning i kortläsaren förberett olika procentsatser (fast det finns ett utrymme för frivilligt valt belopp också). Knepigt, kan jag tycka. Dricks ska den få som levererar bra service och god förtäring, men förhoppningsvis har restaurangpersonal åtminstone i Sverige hygglig grundlön. (Annorlunda är det exempelvis i USA, där dricksen rent av kan utgöra servitörens enda ersättning för sitt arbete.)

Och så har vi debatten om vem som ska recensera krogar och hur de ska gå tillväga. Seriösa mat- och restaurangexperter gillar inte att "vem som helst" får tycka till om krogar i stora tidningar, som i Expressen. Man kan ha olika åsikter om det. Alla äter ju, alla kan tycka något om det som serveras såväl på finkrog som på budgetrestaurang. Samtidigt som en del som ägnat mycket tid åt branschen naturligtvis kan jämföra med otaliga matställen jorden runt, medan andra har mer begränsade erfarenheter. Hur som helst har diskussionens vågor gått höga och knappast lagt sig än – här en länk till en av många artiklar i ämnet.

Då tycker jag som ni redan fattat att det kunde vara läge att ta tempen på oss som krogkunder genom att komma upp med sex "triggerpunkter" som tillsammans ska ge oss ännu en SELFIE, alltså en bild av oss själva som inte kräver kamera, bara ord. Sätt igång! Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen: Kalvlever, är ensam i familjen om att gilla denna delikatess (men den kräver perfekt tillagning!)

2. Sån är jag som kroggäst: Ganska petig, faktiskt. Tycker man betalar så mycket att man har rätt att kräva god kvalitet både på mat och service. Men, det vill jag påpeka, jag blir ofta nöjd!

3. Den "importerade" maten är en favorit: Chèvre, fransk getost. Serveras ofta varm med rödbetor.

4. Den "etniska" menyn upptäckte jag senast: Har börjat gilla indisk mat alltmer.

5. Favoritpizzan! Med ost, tomat, skinka, champinjoner och räkor, tack, det blir bra. Med ost, tomat, musslor, räkor och tonfisk. Tack, det blir utmärkt. (Aldrig en calzone!)

6. Så tänker jag kring dricks: Ogillar att man numera förprogrammerat notan för olika procentsatser. Vill man ge dricks – det är ju faktiskt inte självklart – tycker jag man ska få bestämma själv hur mycket.

Förra veckan var jag djärv (tycker jag i a f) och slängde ut en SELFIE-utmaning om politik. Var beredd på både lite kritik och avhopp, men tycker att det landade bra! Här är deltagarna: Gerd, Hannele, MrsCalloway, ProfessorDeutsch, Margaretha, Ingrid, Litenherre, Paula, Åke, BP, Nettan, Nilla, Femfemman, MrsCalloway, pockethexan, janerik, Hanna,  Kina, Anki, Kraka. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Den skylten har jag verkligen saknat!

Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade kunnat ana, åtminstone. Men inte visste jag att kackerlackor läser skyltar, och förhoppningsvis också lyder dem! Detta är alltså en skylt som jag verkligen saknat!

I åratal har jag bott med kackerlackor och hatat dem, dessa mina oinbjudna sambos, vareviga minut. De har varit i olika storlekar, med olika artnamn och lite olika brunsvarta, men precis lika motbjudande allihop. Några har till och med flugit runt mitt huvud. Visst, jag köpte The Cockroach Motel som hade en bra slogan: "They always check in but they never check out" och några gjorde väl så som reklamen föreslog, men försvann de allihop? Icke. Ett gult pulver kunde man strö ut på kritiska ställen, det skulle skrämma bort dem. Blev de skrämda? Inte det minsta.

Nu kommer jag knallande i sakta mak på en gata i Stockholm (där jag tack och lov aldrig haft den här sortens inneboende). Och vad ser jag? Jo en förbudsskylt, hur tydlig som helst: här är kackerlackor förbjudna! Varför skylten låg på trottoaren vet jag inte, kanske hade någon uppnosig kackis vägrat lyda och fått den som en gång satt upp skylten att slänga ut den i vredesmod?

Två skyltar med budskap av närmast filosofisk karaktär får runda av denna Skyltsöndag här hos mig. Vi är ett ganska stort gäng som jagar skyltar till våra bloggar, vecka efter vecka:  Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke. BP är projektets "plastmamma" och beskyddare. 

I morgon är en annan dag ... men ryggen/ändan har man bak, alla dagar!
Från Moschino, troligen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara den dumme är inte rädd

Det finns ett fult litet ord som dyker upp ideligen och allt oftare, känns det som. Ordet är KRIG. Det pågår runtomkring oss fast vi helst inte vill se det. Här i Sverige har jag växt upp i en fred jag naivt nog faktiskt inbillat mig vara evig. I minnet har jag förstörelsen som åstadkoms under andra världskriget, för jag har ju sett bilderna från Dresden exempelvis – inte är det väl möjligt att någon vill upprepa detta barbari?

Jo, det är inte bara möjligt, det pågår för fullt. Titta på reportagen från Ukraina och Gaza! De visar hur nyss stora och välmående städer bytt skepnad och blivit högar av sten och byggnadsmaterial i en totalt ödelagd omgivning. Ruinerna blir ständigt fler, och i samma takt ökar människogruppen som drabbas direkt: de som inte dödas blir flyktingar vars hem inte längre finns, hem där det nyss stod ett fullt kylskåp, nybäddade sängar och lämpliga kläder för olika väder kunde plockas fram ur garderoben.

Att våndas inför det som pågår, här i Europa och i Mellanöstern, måste vara det enda naturliga. Bara den som är dum kan låta bli att vara rädd. Vad är det vi håller på att fixa för arv till våra efterkommande? Ska de tvingas dra på sig militärkläder och gå ut i ett krig vi, deras närmsta släktingar, aldrig trodde skulle komma? Ska drönare flyga över deras huvuden dygnet runt, var de än befinner sig, och hota att släppa sina bomber? Varför kan vi inte stoppa detta?

Johan Croneman, spetsig krönikör i Dagens Nyheter, uttryckte denna vår maktlöshet så här härom dagen: "Den förtvivlan inför krigen, mördandet, förstörelsen jag känner delar jag givetvis med många miljarder andra på denna plats som kallas jorden. Vi är i stor majoritet, vi har så gott som inga möjligheter där vi direkt kan gå in och spela en avgörande roll i att stoppa eller förhindra krig."

Det är ju inte det att freden saknar vänner och förespråkare. De finns. Men de blir ständigt nedtystade, överkörda av nästa vapenleverans, misslyckade medlingsförsök, en avlägsen makthavares hunger efter ännu större makt.

Barnet i mig vill fråga varför folk inte kan nöja sig med det de har, varför de inte kan vara snälla mot varandra, varför inte landgränser kan få ligga där de redan legat mycket länge, varför etniska grupper inte kan acceptera skillnader och fortsätta leva sida vid sida. Fast det barnet får aldrig svar, eftersom frågorna är så "dumma".

Min övertygelse kvarstår: Bara den dumme kan låta bli att vara rädd. De flesta av oss är inte dumma, åtminstone inte SÅ dumma. Vi är helt enkelt rädda. Medan det ständigt dukas upp för nya krig.

"Dukat för krig" skulle jag vilja kalla det här för, ett verk som funnits med
på Liljevalchs vårsalong. Men titeln upphovsmannen, den syriske konstnären 
Alqumit Alhamads, valt är ”Trauma on a Plate”: En handgranat tronar på ett
guldkantat porslinsfat. Bra illustration av dagsläget i världen.

Copyright Klimakteriehäxan

Grönt är skönt

Termometern visar envist på pyttelite över nollstrecket, men träd och buskar bryr sig inte. Så skönt att se bladen veckla ut sig, liksom räcka lång näsa åt Farbror Vinter. Då är grönt inte bara skönt, det är en tröst också!

Och på köksbordet: årets första vitsippsbukett.

Copyright Klimakteriehäxan

Antingen – eller

Livet består till stor del av val. Ideligen har man att ta ställning, för eller emot, alternativen radas upp. Ibland är det lätt att välja, ibland näst intill omöjligt. I dag vill Elisa Matilda att vi väljer när vi avger våra svar på hennes fem fredagsfrågor: 

1. Vill du hellre laga mat eller ta hand om disken? Lagar maten.  
2. Går du hellre på en aktivitet utomhus eller inomhus? Helt väderberoende. Inne i rusk, ute i sol och sommar.
3. Handlar du hellre online eller i affär? I affär, solklart.
4. Titta på soluppgång eller solnedgång? Solnedgång, eftersom jag älskar sovmorgnar.
5. Väljer du upplevelser under en semester eller göra ingenting? En kombo är bäst! 

Slå ut eller inte, det är frågan som de japanska körsbärsträden
nu måste ställa sig varje morgon. Vårvädret har tagit semester.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om vad som får brännas

Hur kan det vara möjligt att få tillstånd att bränna böcker på offentlig plats när man numera inte ens får elda björklöv på sin egen tomt? 

-Insändare i Dagens Nyheter i dag, rimligen föranledd av att ännu en ansökan lämnats in om tillstånd till koranbränning i samband med Eurovision Song Contest i Malmö. Ett flertal likadana ansökningar har tidigare fått grönt ljus - med kända efterdyningar, alla negativa.

En resa som slår rekord

Snart, ja kanske har siffran redan passerats, har 300 000 personer sett "Den sista resan", filmen om hur Filip Hammars pappa Lars skulle piggas upp genom en bilresa "down memory lane" i Frankrike tillsammans med sonen och dennes ständige följeslagare Fredrik Wikingsson.

Få kunde väl ha anat – och det tror jag gäller filmskaparna också – att den här dokumentären, en road trip med tre män i en gammal Renault, tungt lastad med minnen från familjesemestrar när pappa franskläraren fick leva upp i det han ansett vara hans andra hemland, skulle bli en exempellös framgång. Först kom recensionerna: hyllande. Sedan stormade publiken in. Och vad gjorde/gör biobesökarna? Jo, hyllar filmen! 

Vandringen mot rekordet inleddes redan premiärveckan. Den första helgen filmen visades på biograferna sågs den av totalt 34 782 personer. den bästa öppningshelgen för en dokumentär i modern tid ... Och så var stenen i rullning! Det visade sig att den normalt så gapiga och tämligen påfrestande duon lämnade sina sämsta sidor hemma när de klev in i den apelsinfärgade gamla bilen och styrde mot södra Frankrike.

Att Filip och Fredrik har mycket bakom pannbenet har nog ingen betvivlat: duon har vunnit "På spåret", de skapar tv-program, driver eget produktionsbolag, sprutar idéer och skriver böcker. Dessutom står de för ett eget frågesportkoncept, "Alla mot alla", som sänds i Kanal 5, en har det visat sig väldigt slitstark succé (jo jag tittar ganska troget trots att jag retar mig på mycket i "formatet").

Men eftersom killarna också framstår som både jobbiga, tjatiga och skrytsamma (jag känner dem enbart genom tv-rutan) tänkte jag inte alls gå och se den här filmen. Tills jag kapitulerade för min nyfikenhet: helt olika personer jag känner gav ett och samma råd. Det löd: Se den!

Ett råd jag lydde. Och kan bara instämma i berömmet. Det är en varm film, den är rolig, den är djupt allvarlig, den är infallsrik, den vittnar om skräcken när ett barn inser att en förälder är på fallrepet, tappar livsgnistan. Och den visar upp kärlek mellan far och son, den visar upp fantastiskt kompisskap mellan Filip och Fredrik. Dessutom pekar den på vilken betydelse en engagerad lärare kan få för sina elever, långt in i framtiden.

Slutscenen skulle ha varit en måltid uppbyggd kring hemgjord ratatouille efter besök på den lokala grönsaksmarknaden. Så blev det inte, fast vi alla, både vi i biosalongen och människorna inblandade i filmen, önskade det. Snyftnödiga blev vi lite till mans.

Nu sätter "Den sista resan" besöksrekord och ännu fler kommer att se den – och se om den – när den så småningom sänds i tv, oklart när, men jag gissar att den kommer i vinter. Jag tittar nog på den igen då. Så bra är den! Missa den inte!

Copyright Klimakteriehäxan

En trio med humor

Att det är viktigt att barn läser, det vet vi. Men vi vet också att läsningen konkurrerar med många andra sysslor, skärmarna nutidens barn har omkring sig från späd ålder blir allt svårare att besegra. Enligt O vill göra en vällovlig insats med Veckans kulturfråga: Vilka böcker för barn och unga vill du lyfta fram?

Astrid Lindgren behöver ingen draghjälp. Men hur är det, kommer dagens föräldrar ihåg att plocka fram böckerna av Viveca Lärn (f d Sundvall)? Serierna om såväl Eddie som Mimmi är underbara, och liraren Ludde en bra inkörsport till boken om Zlatan av David Lagercrantz som blir aktuell i lite högre ålder.

Barbro Lindgren fick ALMA-priset och det är hon värd, inte minst för trilogin om en flickas uppväxt: "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner", men hon har skrivit galet många bra böcker som med fördel kan läsas även av vuxna – och gärna högt dessutom!

De här tre svenska kvinnorna har inte bara författarskickligheten som gemensam egenskap. Alla tre har dessutom humor, som tydligt märks i deras böcker. Jätteviktigt, det är jag övertygad om!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo, de törs ...

En av årets höjdpunkter när det gäller naturupplevelser i Stockholm, det är de japanska körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården. I år har vi väntat lite längre än i fjol, vårvädret har visat sig från den lynniga sidan med skutt i temperaturen och ovälkommen snö. Men vi har naturligtvis inte gett upp hoppet! Ska de våga slå ut, vädret till trots? Och visst törs de! I dag kunde jag med egna ögon se att knopparna börjat visa färg. Fast det är ganska långt kvar tills man ser trädkronorna breda ut sitt rosa moln över alla som, liksom jag, älskar att flanera under den enorma mängden blommor.

Copyright Klimakteriehäxan

Med uniform i bokhyllan

Ugglan & Boken pekar på att det är Uniformens dag den 17 april, alltså imorgon, och med det i åtanke får tisdagstrion följande tema: Yrken (eller andra roller) med uniform, i handling, titel eller på omslag!

Cherry Ames hade olika sjuksköterskeuniform på alla omslagen till böckerna i den här långa serien som jag verkligen älskade. Cherry började som elev och betade sedan av nisch efter nisch där trevlig vårdpersonal var efterfrågad: hon var vid flyget, hon var privatsköterska, jobbade på kryssningsfartyg och tog också en sväng inom åldringsvården, t ex. Inte mindre än 27 böcker finns det, de flesta skrivna av Helen Wells, fast några också av Julie Tatham.

"Dödgrävarens dotter" (The Gravedigger´s Daughter) av Joyce Carol Oates bygger åtminstone till vissa delar på hennes farmors dramatiska levnadsöde. Handlar om en ung kvinna med tyskjudiska rötter som ensam försörjer sina barn under svåra omständigheter. Oates farmor, Blanche, var den som gav sondottern hennes första skrivmaskin och uppmuntrade hennes författarskap. Hon tillägnas den här romanen, som är en läsupplevelse.

"Från doktor Klimkes horisont" är en samling fristående berättelser av Håkan Nesser, och i var och en nämns åtminstone en doktor ... Historierna är hejdlösa, skrönor som inte går att tro på, men som fungerar bra som underhållning för stunden. Här finns både kärlek, mord och svartsjuka som ingredienser!

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om politik

Att diskutera politik är många av oss inte ett dugg förtjusta i, det är solklart. I Sverige berättar man inte vilket parti man röstar på, lika lite som man avslöjar vad man tjänar –åtminstone gäller det de flesta. Men sedan finns ju de som verkligen inget hellre vill än att skapa debatt, få till någon förändring. En välvillig tolkning är att de vill göra vårt samhälle bättre. En annan, mindre välvillig, är att väldigt många av de ivrigaste debattörerna egentligen bara slåss för sin egen vinnings skull ... och vi vet enligt ganska nya opinionssiffror att förtroendet för politikerna envist minskar, vilket naturligtvis är långt ifrån bra, eftersom de förväntas ta väl hand om oss och landet vi lever i.

Det må vara hur det vill med den saken, men i veckans SELFIE kliver jag ut på djupt vatten och satsar på ämnet politik. Visst hänger du väl med? Partiboken (om du har någon) behöver du inte visa upp.

Det här är dagens triggerpunkter, klara att hämta med Ctrl+C: 1. Har du någonsin varit inne på att satsa på en karriär i politiken?  2. Vilken aktuell fråga kan få in dig i en politisk diskussion?  3. Har du lätt att bestämma vilket parti du ska rösta på när det blir val?  4. Läser du tidningarnas ledarsidor?  5. Kan du nämna en politiker, död eller levande, som du saknar i dagens debatt?  6. Kommer du att rösta i valet till EU-parlamentet som hålls 9 juni? På parti eller person?

1. Har du någonsin varit inne på att satsa på en karriär i politiken? Nej, aldrig. Och det är jag glad för.

2. Vilken aktuell fråga kan få in dig i en politisk diskussion? Jag avstår efter bästa förmåga, det är nog en yrkesskada. Men när det gäller de stora inrikespolitiska frågorna, som vård-skola-omsorg-integration-kriminalitet kan det ibland vara svårt att hålla tyst. Likaså när man diskuterar begränsning av press- och yttrandefriheteten, så grundläggande för demokratin. 

3. Har du lätt att bestämma vilket parti du ska rösta på när det blir val? Nej, det blir bara svårare och svårare för varje gång. Har t o m röstat blankt.

4. Läser du tidningarnas ledarsidor? Inte alltid och inte så noggrant, men jag kollar ämnen och ibland läser jag därför att jag är intresserad av en viss skribents åsikter. Vilket inte behöver betyda att jag håller med, förstås.

5. Kan du nämna en politiker, död eller levande, som du saknar i dagens debatt? Cecilia Malmström, en gång framstående i Folkpartiet, så småningom bländande bra EU-kommissionär men numera inte ens medlem i Liberalerna som jag förstår det. Hon har lämnat politiken, antagligen för gott. Oavsett vilken partietikett hon skulle vilja klistra på sig skulle hon få min röst. Kan inte tänka mig en klokare människa. Hon kan dessutom tala för sin sak, på en lång rad språk, utan minsta problem. En tydlig representant för "Kvinnor kan"!

6. Kommer du att rösta i valet till EU-parlamentet som hålls 9 juni? På parti eller person? Ja, röstar troligen, eftersom jag tycker att man bör rösta. Men på vad/vem? 

Ja det blev ett rejält skutt från kosläpp till dagens ämne, men jag hoppas att ni ger er i kast med ännu ett "SELFIE-äventyr"! Glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt inlägg! Senaste nytt från kohagen levererades förra veckan ( Hoppas jag inte missat någon!) från  Hannele, Kina, Nettan, Nilla, Margaretha, Femfemman, MrsCalloway, Susjos,  Paula, Gerd. Kraka, Anna i Portugal, Åke, Hanna, BP, ProfessorDeutsch, Ingrid, Anki, Sara Pepparkaka. Och ni gjorde förmodligen samma upptäckt som jag: vilka härliga kominnen vi bjöds på!

Copyright Klimakteriehäxan