söndag, juni 30, 2024
Känn dig välkommen!
lördag, juni 29, 2024
Veckans mening – om frihet!
En annan sorts frihet är den jag läser om i boken som följer med mig: "Fri" av Lea Ypi. Om hennes uppväxt i diktatorn Enver Hoxhas Albanien, med indoktrinering precis överallt. Påminner om skildringar från Kina och Nordkorea, misstänker att människor fortfarande har det likadant i dagens Iran och Afghanistan, till exempel. Kanske i Ryssland också? Oppositionen har det inte lätt i de där länderna!
Lea Ypi blir ändå fri. 1991 fick flera partier ställa upp i val och en ny era inleddes. Lea får utbildning som farbror Enver inte har något inflytande över. Partiet, det med stort P, odugligförklaras. Landet ska bli en demokrati. Yttrandefrihet en rättighet. Boken hon skrivit, och som fått mängder med priser och lovord, är en skildring av europeisk nutidshistoria som vi sällan tänker på. Den är inte helt lättläst, men klart intressant.
Och vad strandliv beträffar, så har hennes gamla hemland Albanien klättrat på badturisternas favoritlistor. Redan på Hoxhas tid hände det att man fick åka till havet och då var det på statens bekostnad. Idag lär stränderna vara fantastiska och helt i klass med andra runt Medelhavet.
Nu tänkte jag att Lea Ypi också skulle få servera oss Veckans mening, den där som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna. Det ska vara en mening man nyss läst och som fått en att hejda sig om än aldrig så lite, av vilken anledning det vara må.
Den här berättelsen handlar också om en familjs sönderfall. Mamman blir förtidspensionär och pappan får sparken, men de hanterar sin arbetslöshet helt olika. Mamman går in i politiken och blir aktiv medlem av Demokratiska Partiet, en frihet av ny sort i landet. Dottern beskriver engagemanget som nyss var otänkbart och som lite påminner om en nyfrälsts agerande:
Hon gick på partimöten, satt i valberedningar, ordnade manifestationer, kampanjade för olika reformer, tog plats i nationella kommittéer, träffade delegationer från utlandet.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juni 28, 2024
Ljudligt
Vaknar till en fredag när supervärmen svalnat och molnen bjuder på ett stilla (och välbehövligt) sommarregn som får det att prassla i löven. Och det är just det här med hur saker och ting låter som Elisa Matilda fokuserar på i veckans fem fredagsfrågor!
- Vilka ljud gillar du att somna till? Vågskvalp är oslagbart! Men även ett stilla regn är behagligt (om man nu inte råkar sova i tält ...)
- Vad brukar låta i ditt hem? Barnlek på gården, grannens dammsugning, passerande tåg, båtar på Årstaviken och så våra egna ljud: lite prat, lite tv, lite radio, lite pianospel. I bästa fall glada barnbarn!
- Vad tycker du om din egen röst? Har vant mig vid att höra den i inspelad form och tycker den är OK.
- Vad är mest oljud för dig? De flesta rapartisters "låtar".
- Vilket ljud är sommar för dig? Där är vågskvalpet tillbaka, i sällskap av fågelsång! Lite humlesurr också, i klätterhortensian på bilden. Men ett sommarljud tycker jag illa om och är rädd för: åska. Sitter i sen barndomen.
torsdag, juni 27, 2024
Välkommet återfall
Vad som sedan hänt vet jag inte, men jag får ändå intrycket att ryktet om åtminstone Radioföljetongens död var överdrivet. För nu har alldeles nyss en ny bok presenterats, som "sommarlyssning". Det är norska Nina Lykkes "Vi är inte här för att ha roligt" (Vi er ikke her for å ha det morsomt) i inläsning av Leif Andrée.
Det här är en riktigt underhållande historia. I centrum författaren Knut som tycks ha tappat förmågan att skriva romaner. Så blir han inviterad till en bokmässa för att delta i ett estradsamtal. Han inser att han ersätter en person som hoppat av men tackar ändå ja.
Knut åker till Lillehammer. Han är nervös och pank, och det blir alldeles för mycket alkohol. Sitt hotellrum tvingas han lämna, han sover lite när det passar. Dessutom ramlar han på gamla älskarinnor, en efter en. Det där estradsamtalet blir skandalartat, men gör intryck ...
Ja hur går det till i "de fina litterära" kretsarna egentligen? Hur uppför sig de kulturstämplade? Inte så värst stilfullt, om man ska tro Nina Lykke. Det här är första gången jag läst henne, och jag kan verkligen tänka mig att Leif Andrée kan göra den rätt saftiga historien rättvisa. För egen del tycker jag det var lite oturligt att jag redan läst boken ...
Om nu denna ljudbok är ett enda lysande undantag från nedläggningsbeslutet återstår att se. SR motiverade det hela med att man "inte vill konkurrera på ljudboksmarknaden". Ända sedan 1939 har radiolyssnarna erbjudits såväl klassiker som nyskrivet i den här programserien, som dessutom – till skillnad från streamingtjänsterna – inte kostat något extra. "Radioföljetongen" blir saknad. Törs man hoppas på fler "återfall"?
Copyright Klimakteriehäxan
Till sommarens helger
Mitt svar är enkelt och rakt: ja tack, gärna. För visst bloggar vi väl vidare även om det råkar vara sommar? Visst blir det väl helg även så här års? Önskar er alla självklart härliga dagar och passar på att tacka Mia för hennes insats!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 26, 2024
Lasse Åbergs lånade visdomsord
Sommar i P1 kl 13 och 22.05 samt på Sveriges Radio/play |
En sommarpratare jag alltså inte hört är allkonstnären Lasse Åberg, musiker, filmmakare, Disney-fantast och bildkonstnär, för att ta några titlar som platsar på hans visitkort. Han gick ut som tvåa i den här radiostafetten.
Foto Sveriges Radio |
tisdag, juni 25, 2024
Böcker att sätta P för
Ehrenmarks pepparkakor passar inte bara till jul! |
En favorit av helt annat slag är Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes allra första roman är "Purple Hibiscus" (från 2003) och den är, som allt hon skrivit, synnerligen läsvärd. OK, i svensk översättning börjar den inte på P utan på L ("Lila hibiskus") men nu tog jag mig den lilla friheten ... Historien, om en familj i Nigeria med ett diktatoriskt manligt överhuvud och många förvecklingar är omskakande.
Där satte jag P för den tisdagstrion, hoppas få många tips hos andra bokbloggare!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 24, 2024
Om solen sviker
När försommarens maskrosor slår ut ser jag härliga små solar över alla markytor. Fibblorna hänger på, smörblommorna och käringtänderna också, fast deras kronblad är mindre och syns inte lika bra. Sedan har vi förstås köpeblomstren. I min senaste bukett strålade en solgul blomma, en stor krysantemum med en diameter på nästan 10 cm (jag har mätt), men den råkade tappa huvudet i ovarsam transport.
Nu har den fått ta plats där ljusspridarna ska stå: i en ljusstake. Den har vatten upp till halsen och ser ut att trivas. Resten av buketten, de som inte blev halshuggna, ser också ut att må bra. Och lyser inte solen ute så gör den i alla fall det inne. Fast nu ryktas det ju om värmebölja. Då konkurreras mina solar förmodligen ut av den stora.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juni 22, 2024
Skyltat på amerikanska
Bra tankar kring användande av kontanter. |
Säg "brunch" och jag tänker Eggs Benedict ... och massor av exotiska frukter ... läckra bröd ... nypressad juice ... Men det blir sällan eller nästan aldrig av att jag letar upp ett bra brunchställe. I går visade det sig att Dagens Nyheter ville ge mig hjälp på traven, med en lista på 80 brunchställen i Stockholm! Läge att ringa en kompis! |
Buskis av bästa sort
Buskis av den andra, traditionella sorten, har också sina fina företrädare. Tänker på den fantastiska och mycket somriga långfilmen "Pensionat Paradiset" från 1937, den tål att ses om! Vilket jag gjort, mer än en gång. Våldsamt gammaldags, visst, men jag fnissar lika glatt nu som förr. Upptäckte förresten att Evert Taube skrivit delar av filmens musik!
"Pensionat Paradiset" har ofta kallats för pilsnerfilm, men som jag minns det dricks det snaps också. Vilket många ju gör även till midsommarmaten. Och det ger mig anledning att återge ett litet buskis-frö som dök upp i det allmänna flödet på mina sociala medier. Nämligen denna midsommarhälsning: "Årets midsommarsnaps heter 'Vasa 1628' och inspirationen kommer från skeppet. Först blir man kanon, sen däckad och till slut helt sänkt. Dagen efter känner man sig som ett vrak." Tur att man inte gillar snaps.
Copyright KlimakteriehäxanVeckans mening – om lyxshopping
fredag, juni 21, 2024
Midsommar! (utan dans och krans)
Nej, vår midsommarstång är inte svart. Men den är plåtad i motljus. Där ute strålar solen för fullt! |
Så var det dags för den där dagen som väldigt många skulle vilja kalla Sveriges nationaldag: midsommarafton. Elisa Matildas fem fredagsfrågor ägnas midsommaren. Önskar er alla en härlig helg!
- Hur spenderar du midsommar i år? I Barndomslandet, lugnt och stilla. En strålande vacker sommarmorgon fick vi vakna till! Och jag har hissat flaggan mot den molnfria soldränkta himlen. Fåglarna sjunger utav bara attan. Rena idyllen!
- Vad gör du helst på midsommarafton? God mat ska vi förstås ha. Lax, sill, färskpotatis och (svindyra) jordgubbar finns. Kan tänka mig en liten drink på verandan i kvällningen. Sedan stiger månen apelsinfärgad och full över skogskanten (den gjorde i alla fall det i går, hoppas på reprisen!)
- Har du någon midsommartradition? När barnen var små brukade vi leta upp en stång med ringdans och lekar. Och ha kransar i håret. Nu blir det lite som det blir. Dock kransfritt, med största säkerhet ...
- Kommer du att dansa runt en midsommarstång? Nej.
- Befinner du dig mitt i sommaren eller har den bara börjat? Mitt i, tycker jag nog att det känns som. (Med tanke på hur maj månad blev!) Hoppas hinna med ett dopp i sjön innan dagen är över. UPPDATERING: Visst har jag badat!!!
Välkommen uppför trappan, det kan blir något att dricka på verandan! |
Den flammar kanske inte stolt, men den är i alla fall uppe. |
Jag har lyckats ha ihjäl min mammas rosenbuske. Så sent som i fjol full av blommor. I år: summa summarum två stycken. |
torsdag, juni 20, 2024
Varför bloggar jag?
Jag ställer mig själv den frågan med jämna och ojämna mellanrum. Den är inte helt lätt att besvara. Inser ju att jag skulle kunna använda all den tid jag sitter vid min laptopp och håller på med text och bilder (det blir faktiskt förvånansvärt många timmar) till att göra något "nyttigt" i stället. Ändå harvar jag på. Trots att bloggandet till råga på allt anses vara en företeelse från gången tid, helt omodern i dag ...
Visst är det roligt när jag ser att många kikat in. Visst uppskattar jag att i alla fall en del besökare – fast långt ifrån alla – tar sig tid och lämnar en liten kommentar. Visst är det kul om jag kan överraska med en historia som tål att berättas, och visst blir det ett litet plus i kanten när jag märker att någon blir intresserad av det jag skriver om, det kan vara bok- eller tv-tips, exempelvis.
Det sannaste svaret på den här frågan, det är nog det som finns i huvudet här på bloggen och det har stått där sedan 2004. Då skrev jag: "Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!". Har inte sett någon anledning att ändra på det. Och fortsätter gör jag nog ett tag till om ingenting dramatiskt sätter P för det.
Trevlig midsommar på er!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 19, 2024
Är Blogspot dummare bara mot mig?
Har någon mer än jag fått lite konstiga problem med Blogspot? I nästan tjugo år har jag bloggat utan att ändra på särskilt mycket, och jag har varit nöjd med den här plattformen, de ändringar som gjorts har jag tyckt funkat. Men sedan några veckor tillbaka händer saker jag inte begriper. Om jag exvis lägger in en länk i texten dubbleras plötsligt de ord som jag lägger länken i. Om jag vill ändra färg på texten går det inte, datorn vidhåller att fonten ska ha en färg som inte jag valt (jag vill ha svart text nästan alltid). Och om jag markerar ett stycke för att. låt oss säga, både göra det kursivt och fett, så går markeringen bort efter första korrigeringen. Inser naturligtvis att det kan vara mig det är fel på ... men det var bättre förr eller är åtminstone lite sämre nu ... Är Blogspot dummare mot bara mig eller är vi fler?
UPPDATERING: Samtliga fel kvarstår i dag, torsdag förmiddag.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag längtar till Albanien!
Eftersom jag tycker att sommaren redan börjat även för oss som inte direkt har semester från jobbet satsar jag på den bok jag läser just nu: Lea Ypis "Fri" som handlar om hennes uppväxt i Albanien. Och om jag skulle resa på semester i dag skulle jag mer än gärna åka till hennes hemland!
Det är fascinerande att inse hur vardagen såg ut i det där lilla landet (litet är det fortfarande, med en befolkning på knappt 3 miljoner) som vi utanför dess gränser visste otroligt lite om. Det öppnade upp en liten glipa på 70-talet, de första turisterna släpptes in, och då gjorde jag en utflykt dit från en semesterort i dåvarande Jugoslavien.
Man hade hört namnet Enver Hoxha. Han var landets enväldige härskare, en man som varje rättrogen alban skulle hylla. Det var ungefär allt. Och inte hann vi läsa på heller, Google var ju decennier bort ...
Redan i passkontrollen kändes den där utflykten exotisk. Det räckte med att titta på stämpeln i passet, där det stod Shqiptar, som landet heter på sitt eget språk. Väl inne i den lilla staden Shkodër vallades vi runt, där fanns inte mycket att se men nog fortsatte jag att tycka att det var exotiskt ändå ... Ett litet museum visade några arkeologiska fynd och lite material om arbetarpartiet, det som Hoxha ledde. Lunchen vi serverades bestod av trådigt odefinierbart kött och tunt potatismos, lukten i serveringen kan jag fortfarande minnas.
Lea Ypi var ett av alla de där barnen som fick lära sig att farbror Enver var en person att älska mer än nästan allt annat. Hon var en begåvad flicka, lärde sig tidigt franska, ställde många frågor om allt och alla, och hon undrade också varför familjen inte hade en bild på farbror Enver på väggen – det hade ju grannarna?
Jag har mycket kvar av boken, men nu har jag i alla fall förstått bilden på omslaget: en cocacolaburk med en ros i. Den där burken var en eftertraktad tingest som förde med sig en aning om något annat ... något som så småningom faktiskt blivit verklighet också för albaner.
På senare år (Hoxha dog 1985) har det visat sig att Albanien är ett land dit dagens turister reser för att åka hem igen, förtjusta. Nu finns bekväma hotell, fantastiska stränder, vacker natur och bra mat, allt till förhållandevis låga priser. Jag har i flera år längtat dit men inte lyckats övertyga något ressällskap! Den jag träffade senast som var där i fjol var jätteentusiastisk. Men hon la också till att innan avresan bör man ha läst Lea Ypis bok.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 18, 2024
Mjukisläsning
måndag, juni 17, 2024
Spökträd!
Nu visar det sig att dessa mina nya grannar som i dag är i larvstadiet är fjärilar under utveckling. Arten heter slånspinnmal och när de fått vingar kallas de ofta dalmatinerfjärilar, eftersom de då är vita med svarta prickar.
Larverna äter under sin mognad upp alla bladen på trädet de valt, och väven de producerar låter dem hållas ostört, för eventuella fiender håller sig borta. Expertisen påstår att trädet kommer att överleva och bli grönt igen, jag kan bara hoppas att de har rätt. Några spökträd vill vi inte ha. Blir i alla fall lite spännande att se om det dyker upp mängder av svartvitprickiga fjärilar snart.
UPPDATERING: Tillåt mig bli lite förvånad. Googlade vidare om detta märkliga djur och vad finner jag? Jo att Ikea har en pläd som heter just SLÅNSPINNMAL, med ett enkelt grafiskt mönster i rött och vitt. Dessutom till nedsatt pris, 99 kronor. Undrar hur tankarna löpte när man valde namnet till den produkten? Men kanske tänkte man på att det går att svepa in sig i den ...
Copyright Klimakteriehäxan
Hett – men gott?
Nu tänkte jag ägna några rader åt en mattrend som jag egentligen inte är det minsta intresserad av. Det visar sig nämligen att det pågår något som mest liknar en tävling. Allt har startat på appen TikTok (nej jag har den inte) och det kallas för "The Spicy Noodle Challenge". Tävlingen går ut på att man ska klara av att äta mat, företrädesvis nudlar, som är jättestarkt kryddade. Mest och starkast vinner väl.
Det handlar om ett ämne som heter kapsaicin, som också finns i bland annat chilipeppar och i pepparsprej. Hur mycket man tål av det där ämnet är individuellt. För mycket kapsaicin kan ge problem med bland annat hjärta och blodtryck. Det beror också på kroppsvikten hur mycket man tål, säger en expert som intervjuats av SVT nyheter.
Kanske inte hetast men troligen het nog ... |
Alla har vi väl någon gång smakat för starkt kryddat mat? Jag glömmer aldrig mitt första besök i London. Vi skulle göra något så exotiskt som att gå på indisk restaurang. Blev rekommenderade "Star of India", för där sågs "riktiga indier" äta. Sagt och gjort.
Menyn var förstås obegriplig. Varför jag satte ner pekfingret på en rad och sa "jag ska be att få den, tack!" Servitören skruvade på sig: "Are you sure?" Naturligtvis blev jag misstänksam, så jag frågade hur "hot" rätten skulle vara. "Ganska" var svaret. "Men kanske kan ni göra den lite mildare?" undrade jag.
Maten kom in. Jag tog en tugga. Det syntes inte, men det kändes som om en enorm eldflamma slog ut ur min flämtande mun. Tårarna sprätte ur mina ögon. Min kompis fnös, bytte tallrik med mig för "så där starkt kan det väl aldrig vara?" Blixtsnabbt bytte hon tillbaka efter första smakbiten. Jag gjorde ett nytt försök. Samma effekt. Det var förskräckligt! Bakom ett draperi stod halva servitörsskaran och spionerade på blondinen som beställt krogens kanske starkast kryddade rätt.
Snart kom "vår" servitör för att kolla läget. Han visste ju redan svaret, erbjöd mig en annan maträtt och jag accepterade tacksamt. Fast han kunde förstås ha gett mig kokt ullstrumpa, alla mina smaklökar låg i koma, tungan var domnad och det tog ett bra tag – timmar! – innan chocken gått över.
Mitt nästa experiment i genren Spicy Challenge kom helt överraskande. Jag hade köpt en snygg krukväxt, med klarröda vackra små frukter. Peppar, javisst. Sonen undrade om de gick att äta. Självklart, svarade jag, bröt av ett "bär" och stoppade in hela i munnen. Tror inte att jag skrek, men OJ som det brann till!
Nog för att jag i många lägen är en tävlingsmänniska, men i Spicy Noodle Challenge lämnar jag walk over. Dock går jag nu för tiden gärna på indisk restaurant men jag frågar noggrant om kryddningen. Och jag kan absolut tänka mig att ha fler pepparplantor på fönsterbrädan, men bara att titta på. Barn ska varnas! Hoppas innerligt att TikToks påhitt inte allvarligt skadar någon som provar.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juni 16, 2024
Skyltat i Vaxholm
Skylten nedan tycker jag är ett utmärkt exempel på smart design, för visst fattar man blixtsnabbt att det handlar om vård och omsorg? Företaget heter Tisa.
"Mingel" är ett bra namn på en trevlig butik som funnits vid stadens huvudgata länge, men som varit stängd ett tag. Nu öppen igen i ny regi. Mycket att välja på för modesugna tjejer! Och när man går därifrån skyltar man förstås med butikens logga på kassen.
Skyltsöndagarna kommer trillande vecka efter vecka, det är ingen hejd på dem! Vi är rätt många bloggare som ständigt jagar skyltar. De kan vara smarta, fula, vackra eller upprörande, ja de kan vara i princip vad som helst så länge de kan kallas skyltar. BP håller ett vakande öga på skyltandet, och deltar ofta gör Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa, LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.
lördag, juni 15, 2024
Resultat av ett projekt
Blomsterängsprojektet startade 2022. "Blomsteräng anlagd" stod det på lappen. |
Blomsterängsprojektet 2023 |
I fjol sommar hade något definitivt hänt. Prästkragar dök upp, tänka sig! Och så i år: vad har vi? Jo en riktigt fin äng med både cikoria, ängssyra och prästkragar i mängd, och så naturligtvis ett gäng gräsarter och örter som jag inte kan namnet på.
Återstår endast att gratulera den som drev igenom idén. Och oss, vi busspassagerare som nu kan titta på blommorna medan vi avvaktar 55ans ankomst (och alltmer glesa avgångar).
Vill du följa dramat, eller låt oss kalla det bara utvecklingen, mer i detalj? Klicka här så hänger du med hela vägen!
Blomsterängen 2024 - massor av prästkragar, så fint! |