Konst kan vara rätt konstig

Tycke och smak ska inte diskuteras, brukar det heta. Den som lyder det påbudet bör aldrig yttra sig om någon konstart, eller hur? Å andra sidan lever vi väl ändå i ett jämförelsevis fritt land där man får säga sin mening.

Även om konst.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet nämns två konstföreteelser som får mig att reagera. Först är det ärkefeministen och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström som säger att hon skulle vilja ha Lena Cronqvists småflickor på sina väggar. Själv kan jag tänka mig få bilder som är mer deprimerande att fästa blicken på.

Och så annonserar Stockholms Auktionsverk att man sålt ett verk av Lucio Fontana för 9,4 miljoner. Tavlan är en enfärgad blå kvadrat. I duken har konstnären skurit sex nästan parallella snitt med något vasst. Voilá!   

Hos mig finns ingen Fontana på väggarna. Priset skulle förvisso vara ett hinder, men det gör inget. Jag ser ändå inte skönheten i de där sönderskurna ytorna.

Det gjorde inte heller en vän jag umgicks med för många år sedan. Han – vi kan kalla honom Harry – närde konstnärsdrömmar, stod långa nätter framför sitt staffli med sina penslar och oljefärger. En del han åstadkom var njutbart för många ögon. Självkritisk var han förstås, möjligen i överkant.

Så skulle han ändå få ställa ut några tavlor i Stockholm. Kunde han bo på min soffa några nätter? Självklart. Eftersom hans familj inte hängde med fick han plats. Dessutom gick vi omlott i lägenheten, jag jobbade natt, han höll till på galleriet på dagarna när jag skulle sova.

Men någonstans uppstod en konflikt. Om vad har jag inte en aning, men vad jag däremot vet är att en morgon när jag kom hem i gryningen stod Harry, uppenbart berusad, framför den tavla han nyss hade gett mig i present, som övernattningshyra antagligen. I höger hand höll han min största och vassaste kökskniv. Han märkte inte att jag kommit in genom dörren.

Gång på gång gjorde han utfall mot tavlan som trasades sönder. Vävens trådar spretade förskräckt åt alla håll. Det som nyss varit någon sorts landskap var så uppskuret att nästan bara ramen var hel.

-Harry! Vad gör du? skrek jag.

Han hejdade förskäraren ett ögonblick, snurrade runt, stirrade på mig och sa:

-Kan Fontana så kan väl jag!

Sedan slängde han kniven ifrån sig och säckade ihop på soffan.

När jag vaknade var Harry borta och det dröjde många år innan vi återsågs. Han hade gett upp måleriet och blivit nykterist på kuppen. 
Den trasiga tavlan bar jag till soprummet. Tror ingen hade velat köpa den även om den haft Fontanas signatur.

Men faktum är att jag inte får in i min skalle att någon kan betala 9,4 miljoner för den blå duken med sex revor i.

Fast visst ja, nu kommer jag ihåg. Tycke och smak ska ju inte diskuteras.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På min arbetsplats sitter en tavla som jag i det längsta trodde att Lena Cronqvist var skyldig till. Också en bild att må dåligt av ... fast alla håller självklart inte med. Gör du?

Veckans fönster är stängt

Det är nästan på dagen fem år sedan jag för första gången hängde på fotobloggarkedjan Veckans fönster. Susanne Hultman heter eldsjälen som hållit den verksamheten igång, med ett temaord som presenterats på hennes blogg på torsdagar. Och på fredagar har hugade bloggare som gillar att använda sin kamera publicerat sin tolkning eller illustration av det där ordet, som ibland varit lätt, ibland väldigt knepigt att visualisera. Kul oavsett vilket!

Nu har Susanne bestämt sig för att stänga sitt fönster för gott, efter 300 inlägg i serien. Själv kommer jag upp i 180, att döma av etikettlistan här nere till vänster.
Ändå blev det en sista fotoutmaning, på temat ÖVERRASKAD.

Därför väljer jag att överraska flitiga Susanne med lite blommor som tack, ett par snygga krukväxter med rötterna i blanka krukor i Köpenhamn.
En blomma är som bekant aldrig fel ... inte i fönster heller!

Copyright Klimakteriehäxan

Upprepning på gott eller ont

Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro? Det är Bokbloggsjerkan som undrar.

Upprepningar är ett stilgrepp som kan bli väldigt jobbigt för den som läser böcker.

Visst, ibland funkar det: ett nyckelord återkommer, kommenteras av olika figurer. Men när man som läsare tvingas uppleva samma situation gång på gång, miljön beskrivs ingående (tapetmönster i rum efter rum), det ena väldigt likartade barbesöket efter det andra ... då ruttnar i alla fall jag.

Fast värst är det alltför populära författargreppet ”inre monolog” om du frågar mig! Då återkommer, gärna i kursiv stil (!), och ibland till och med med anonym avsändare, en parallell beskrivning av ett händelseförlopp som åtminstone jag skulle vilja slippa.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Måste lägga till att jag undrar om inte EL James har rekord vad gäller upprepningar, i "Fifty Shades of Grey". Jag orkade visserligen bara första delen, men tjejens ständiga utrop, med samma ord varje gång, över Mr Greys fantastiska fysiska företräden gjorde mig riktigt riktigt uttråkad!

Tisdagstema PLANER

Varför kan alla andra ta skarpa bilder med mobilen -
men inte jag? Kanske borde jag ha som plan att
lära mig mobilkameran lite bättre ...

Det är ju på helgen det ska hända. Fredag efter jobbet, lördag och söndag är den tid som vi, väldigt många, kan disponera och planera för.

Helst ska det handla om trevligheter: ett teater- eller biobesök, en lunch med en kompis man inte träffat på länge, kanske en liten bjudning (gärna en man inte själv behöver ordna till ...)

Och ska det gå i lås, då ska man helst vara ute i god tid. Jag begriper det.
Fast det är inte min bästa gren. Tvärtom gillar jag korta startsträckor, minimal framförhållning, utrymme för inspiration, improvisation och djärva uppkast. Det blir ofta lyckat, kan förstås bero på att förväntningarna inte är särskilt stora ...

Så är det minsann inte för alla. Det händer att jag avundas de där som prickat in allt i sin agenda. Samtidigt som jag har en ryggmärgsreaktion när folk i januari frågar om jag vill hänga med på något som händer i april. Vem vet vad som hinner hända innan dess? Något som kullkastar vilken välgrundad plan som helst?

Nu ska man inte vara pessimist, självklart inte. Men jag tror att det är svårt att styra om mig till den där personen med månadslång förvarning till både det ena och det andra. Alltså är inte PLANER mitt favoritord. Likväl är det tisdagstemat denna vecka! Andras syn på planer hittar du den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Shoppinglycka

"Den som sa att lycka inte kan köpas för pengar visste bara inte vart man ska gå och handla".

-Okänd filosof på 2000-talet, med sinne för shopping. Själv har jag - tror jag - belagt mig med ett litet köpförbud ... hur länge det nu kan tänkas hålla ...

SKYLTSÖNDAG! Visst skjønner vi norska?

Tror inte att jag är särskilt ensam svensk när jag hävdar att det är tämligen enkelt att förstå norska. Det finns stora likheter mellan språken och är man som jag född inte så långt från gränsen underlättar det antagligen också.

Men man ska akta sig för att vara kaxig! Trots att jag alltså läser både tidningsartiklar och norska författare på originalspråk, pratar och umgås med norrmän, gärna ser norska tv-serier – så stannar jag med gapande mun när jag möter skylten ni ser på bilden.

Inte en siffra rätt, eller hur? Jo, bokstäverna T och K finns ju också i "städskåp" men inte skulle det ge särskilt mycket ledning, om inte symbolbilden fanns där.
Fördelen är förstås att jag utvidgar mitt ordförråd på grannarnas språk, även om jag knappast kommer att använda just det ordet särskilt ofta.

Nu finns det ett "nytt" språk som så vitt jag förstår utvecklats i takt med att allt fler svenskar arbetar på andra sidan Kölen. Det kallas "svorska" och tycks fungera alldeles utmärkt i butiker, restauranger, hotellreceptioner och varhelst man nu stöter på gästarbetarna. Som säkert fått lära sig vad städskåp heter, för sådana är det som bekant ibland nödvändigt att hitta till ...

Eftersom det är söndag kallar jag dagen härmed för SKYLTSÖNDAG (till Pumitas ära) så här exakt en månad efter juldagen! Skyltar du också? Ge en länk i kommentarsspalten så fler kan titta!

Copyright Klimakteriehäxan

PS "Bøtte"  är förstås samma ord som "bytta". I Värmland använder vi ett uttal av det ordet snarlikt det norska.

Vinterpippi - inomhus

För en månad sen var det julafton. Idag har vi snö, julkortsvy utanför fönstret. Och expertisen säger att så kommer det att vara ett bra tag till: vintern är alltså här.

Få saker piggar upp mörka vinterdagar som levande ljus. När sedan den brinnande lågan kan kombineras med smärta björkstammar och små fåglar (om än i glas), då gläds den som har pippi på fåglar! För inomhus trivs vi ju tillsammans året om!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Det har gått ett bra tag sedan jag flitigt ägnade mig åt min "oavsiktliga" fågelsamling här på bloggen. Men om du klickar på etiketten "pippi" träffar du förvånansvärt många. Ingen av dem kan flyga, men flertalet har en liten historia att berätta.

Veckans fönster är ÖVERGIVET

Väldigt ensamt och övergivet ser det ut, det röda huset vars fasad för åtminstone mina tankar till ett ansikte, ett fejs med förvånat uttryck: Oj, var det så här illa det skulle gå? Så här tråkig framtiden skulle bli?
Inga spår av liv och rörelse, skräpigt runt omkring, även om grönskan döljer mycket.

Det är (äntligen) fredag igen och därmed dags att glänta på Veckans fönster, vars fototema denna gång är ÖVERGIVET.
Fler fönster, låt mig gissa att de flesta precis som mitt sitter i kåkar i olika stadier av förfall, hittar du via den här länken.

Copyright Klimakteriehäxan

Baksidestextens betydelse

Hur ska baksidestexten på en bok vara för att fånga ditt intresse – alternativt få dig att tappa det?

När bokbloggsjerkan tar nya tag handlar det alltså om författares och förlags svåra uppgift att formulera sig för att få presumtiva bokköpare att slå till. En fråga värd att fundera på!

En boks omslag är över huvud taget viktig för att fånga åtminstone min uppmärksamhet. Det händer absolut att jag köper en bok för att utsidan ”kräver” det – ett exempel jag minns direkt är ”The Curious Incident of the Dog in the Night-Time” av Mark Haddon. Jag blev heller inte besviken, tvärtom, men jag minns faktiskt inte om jag också läste på bokens baksida.

I allmänhet gör jag nog det ändå. Texten får inte vara för lång. En del bestämmer sig för ett direkt tilltal: ”du som ...” men då gäller det verkligen att man känner sig träffad. Ofta citeras recensioner, vilket kan funka på mig om jag har en aning om avsändaren. Står det till exempel att verket jag håller i handen fått Booker-priset, då är affären i princip avgjord! Men framgår det tydligt att ”här flyter blodet, här travas liken på varandra och övernaturliga krafter spelar stor roll” – ja då avstår jag!

Copyright Klimakteriehäxan

En svart historia

En kollega blev med katt för en tid sedan.
Den nya familjemedlemmen är bedårande söt för att inte säga vacker: kolsvart blank päls, gula ögon, rosa tunga. Pigg!

På jättekort tid fann han sig till rätta utan mamma i sitt nya hem, blev en riktig kelgris, som äter som en liten häst och väldigt gärna vill bli klappad och kliad under hakan.  

Så kommer matte hem, in i hallen som är lite mörk, så där som hallar brukar vara. Hon hälsar på kisse där innanför dörren, pratar med honom, väntar på det kurrande spinnandet som brukar ingå i den redan etablerade hälsningsceremonin. 

Hon ser fram mot en mjuk smekning runt fotleden, en svans som går från fråge- till utropstecken, en puff med en liten nos. Men den här gången får hon inget svar, inga ömhetsbetygelser. Böjer sig ner för att klappa, ändå. Och upptäcker att hon just är i färd med att gulla med sina svarta mockastövlar. 

Katten som i början av sitt liv kallades Muskot heter numera Ozzy, efter Ozzy Osbourne i Black Sabbath.
Är man kolsvart så är man.

Copyright Klimakteriehäxan

En kändis har upptäckt böcker!

Någonsin funderat över att starta en bokklubb? Föra samman läshungriga för utbyte av tips och åsikter om läsvärd litteratur? Lite mer än den där läsecirkeln där hälften av medlemmarna glömmer bort när ni ska ses, bara få har orkat/hunnit läs boken ni skulle prata om eller där bara någon pratar hela tiden?

Det kan låta rysligt omodernt, men det kan gå. Fast kanske inte för precis vem som helst. Har man redan ett rejält nätverk kan det definitivt underlätta. För Oprah Winfrey gick det till exempel hur bra som helst. Den författare som haft lyckan att komma med på hennes lista över rekommenderad läsning fick hundratusentals nya läsare över en natt.

Nu har ännu en sådan bokklubb med "kändisstämpel" sett dagens ljus. Det är Facebooks grundare Mark Zuckerberg som står för tipsen. Vilken lett till att en hittills tämligen okänd skribent, Moisés Naím från Venezuela, blivit en stor författare, 230 000 av Zuckerbergs efterföljare har tänt till på "The End of Power", en ekonomisk/politisk fackbok som knappast tagit sig till toppen utan draghjälp.

Zuckerberg själv ska läsa två böcker i månaden för att sedan diskutera dem i sin bokklubb. 2015 kallar han "The Year of Books" och i sin programförklaring (på Facebook förstås) skriver han:
"Jag har upptäckt bokläsande som mycket intellektuellt tillfredsställande. Böcker tillåter dig att till fullo utforska ett ämne och gräva djupare än de flesta andra medier."

Återstår att se vad detta kan få för effekt på bokbranschen i stort, eller för den här sortens fackböcker åtminstone.
Den nye bokklubbsgrundaren får ta emot en och annan syrlig kommentar om att han banne mig borde ha upptäckt böckernas värld för länge sedan ... och det kan man väl i och för sig hålla med om!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FLERA

Vi är många som har gott om böcker. Flera än vi borde, faktiskt, eftersom det inte finns tillräckligt med hyllutrymme. Travarna blir högre och högre, volymerna hamnar lite kors och tvärs, några blir iskallt puttade bakom andra som fortfarande tillåts visa ryggen.

Roligare än boktapet!

Många av de där romanerna, deckarna, memoarerna blir med största säkerhet aldrig omlästa. Men vad ska man ta sig till med dem? Att sälja på loppis är jobbigt och sällan en succé, att slänga är sorgligt, och ofta vill Myrorna och Stadsmissionen inte ta emot fler böcker.

Fast det finns de som gjort slag i saken och förvandlat sitt överskott av läsmaterial till heminredning, ja oftast är det kanske affärsinredning, men inget skulle väl hindra att flera importerar idén, till hemmiljö till exempel.
Har man fler böcker än de som ryms kan de helt uppenbart förvandlas till pelare, bord, pallar eller rent av en hel vägg, säkert bra ljudisolering! Bara fantasin sätter gränsen.

Jobbigt blir det förstås om man råkar ångra sig och gärna vill bläddra i ett av de där travade mästerverken. För då lär ju hela härligheten rasa. Men fäster man ihop dem blir det ingen ångervecka alls ...

För folk som samlar på sig saker blir det lätt trångt i skåp, lådor och hyllor. Vi har helt enkelt flera ägodelar än vi borde. Men när tisdagstemat är FLERA som det råkar vara i dag kan vi alla fall leka med tanken att leka med överflödet på ett nytt vis! Flera illustrationer ser du om du klickar på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

När skosnörena matchar

Tar en välbehövlig promenad. Barmark igen, de isfläckar som finns kvar går att undvika. Gympaskor passar.

Möter en bekant som (förstås) på långt håll sett mina fötter, så lysande vita i allt det gråmulna och halvsvarta.
-Aha, säger han glatt, julklappsskor som ska gås in?!

Visst är det sant att nya skor på gamla fötter kan behöva en viss tillvänjningsperiod. Och visst ser mina väldigt nya ut. Men julklapp? Nej. Inköpta för rätt länge sedan, kanske två år rent av.

Det finns ett annat ord som beskriver gympadojor som ser så här nya ut. De är underutnyttjade.
Eller rent av så gott som oanvända.
Skammens rodnad på mina kinder matchar skosnörena.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är SPLITTRAT

Lika ledsen blir man varje gång. Någon har krossat ett fönster, det må vara stort eller litet, det betyder ändå onödigt besvär, onödiga utgifter, onödigt adrenalinpåslag.

Just det här skyltfönstret, mitt i Stockholms absolut centralaste kvarter, var ett av många som splittrades när ett gäng grabbar fått för sig att leka tuffingar en dag i oktober förra året. Märkligt nog höll de på så länge att de kunde gripas och förhoppningsvis få sina straff.

Men det är ju inte brott och straff som är det riktigt intressanta, utan varför det kan bli så att förstörelse ger pluspoäng. Den här sortens fönster är dessutom synnerligen kostsamma att ersätta, vilket förmodligen grabbarna kommer att bli varse: rimligen blir de ersättningsskyldiga.

Summan av kardemumman är en sorgkantad siffra i facit. Alla är förlorare. Många är ledsna. Massor av extra arbete blev det. Dyrt också. Och ändå är det lika säkert som amen i kyrkan; det kommer att hända igen. Fler ungar krossar inte bara fönster, de krossar sin egen framtid.

Copyright Klimakteriehäxan

SPLITTRAT är temat när Veckans fönster hos Susanne Hultman gör sin nypremiär för året. Klicka på länken och kika i fler fönster!

Äntligen på kultursidan ...

Om du vill läsa texten (ur Arvika Nyheter) – klicka på bilden så ser du den i större och mer lättläst format!

Debut i böckernas värld

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Så lyder frågan som Bokbloggsjerkan vill ha svar på denna gång. Och jag svarar, förstås! Det har ju blivit en vana!

Jag hade inte fyllt tre när jag fick min första "riktiga" bok. Den hette ”Kattilina och hennes bröder”, med söta katter på omslaget – jag har den kvar än. Den är ganska sliten, solkig på bladen och fransig i kanterna, storyn är inte epokgörande, men ändå! Slutet är i alla fall lyckligt ...

Lärde mej läsa tidigt. Den första bok jag läste själv var Nalle Puh, AA Milnes klassiker, som kom ner ur hyllan när jag var sjuk och troligen sex år gammal. 

När Nalle jagade en Heffaklump låg jag storskrattande i sängen, mamma kom inrusande från köket och trodde att jag inte bara var lite sjuk i största allmänhet utan fått en allvarlig knäpp. Hon blev lugn igen när hon förstod vad som orsakade min munterhet ... och så insåg hon att jag tillägnat mig konsten att läsa!

Sedan gick det av bara farten. Fem-böcker, Kitty, Cherry Ames blandat med klassiker. Första Pippi Långstrump fick jag i present på sjuårsdagen. Bokslukare var en etikett som passade på mig. Barnböcker har jag fortsatt läsa i vuxen ålder, också innan jag själv blivit mamma (och innan jag själv till och med skrev en!)

Faktum är att jag tror att mina svensklärare också bidrog till att vidmakthålla och öka mitt intresse för litteratur.

Biblioteket gick jag ständigt till, lånade flera volymer varje vecka, läste tills ögonlocken trillade ner av trötthet. Alexandre Dumas d y stal många sovtimmar, för att ta ett exempel.

En norsk gästlärare fick mig att sluka Knut Hamsuns ”Markens gröda”.

Enda gången jag minns att mamma såg missbelåten ut när hon fann mig uppkrupen med en bok i sängen (alla andra ungar lekte utomhus) var nog när hon upptäckte att jag läste "Söderhavskärlek" av Bengt Danielsson, upptäcktsresande som skrivit en reseskildring som till övervägande den bestod av tämligen detaljerade samlagsskildringar i exotisk miljö. Vi hade många reseskildringar hemma, men den där var kanske lite speciell!

Läsintresset höll i sig genom åren. Ibland slukade jag flera titlar i veckan, färre när antalet sidor per volym verkade växa per automatik.

Tyvärr har jag just nu tappat farten. Läser en del för att jag måste, i jobbet. Men högen med önskade, fast ändå olästa, titlar växer. Ett ilandsproblem, visst, men ett problem för en bokslukare ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Kunglig toalett

Naturbehov kallas det om man inte vill vara mer konkret (och har passerat den ålder då kiss och bajs är jättespännande ord att ta i munnen). Stor eller liten spelar ingen roll. Alla måste hantera de där nödsignalerna från kroppen, förr eller senare.

Men aldrig förr har jag gått på toa i kungligt sällskap. Nu har det ändå hänt. Under en konferens på Huvudsta gård i Solna slank jag in bakom dörren med hen-skylten under en bensträckare. Häpen såg jag att där inne fanns redan en person, en man dessutom – och en kung till råga på allt!

Gustav III såg nådigt på medan jag drog ned blixtlåset i jeansen, pillrade trosorna mot knäna och slog mig ner på den inte särskilt kungliga tronen. Han kommenterade dock inte händelseutvecklingen, och tur var väl det eftersom han dog redan 1792, mördad som ni säkert minns, i samband med operamaskeraden där Jacob Johan Anckarström tog regentens liv.

Mordet på kungen ska enligt sägnen ha planerats just på Huvudsta av Anckarström och hans kumpaner. Dessa herrar hade dock inte beretts tillträde till toaletten. Och när jag gick ut stannade Gustav kvar, beredd att hålla ett öga på nästa nödiga människa.

Copyright Klimakteriehäxan

Bra köp!

Nog för att jag satt en ära i att ha reklamfritt här på bloggen. Men ibland gör jag undantag – undantag som utan undantag är gratis, om ni hajar ...

I dag är en sådan undantagets dag. För när affischerna för tulpantiden slår ut i full blom på busskurer och andra reklamplatser, så är jag helt med på noterna.
Klart vi ska köpa tulpaner! Hur skulle vi annars klara oss den här årstiden? Vi talar om bra, för att inte säga livsnödvändiga, köp!

Det är svårt att inte nynna på Olrogs visa (från 1960) som Lars Ekborg gjorde odödlig: "Köp en tulpan annars får du en snyting! Lär dej din dönick att nu är det vår!"
OK, det är lite tidigt att tala om vår.
Men absolut inte för tidigt för lite tulpaner.

Copyright Klimakteriehäxan

En sko och en historia (och tisdagstema)

Skor har man oftast två av. Det blir enklast så, eftersom vi är en övervägande majoritet som går på två fötter – ja vad ska man annars ha skor till, om inte som fotbeklädnad?

Jo man kan ha en sko, av klassisk Converse-modell, att ställa pennor och andra kontorssmåsaker i. För det har jag. Och det är inte vilken gympadoja som helst, det ska ni ha klart för er!

Historien om skon är vid det här laget rätt gammal – sjutton år just i dagarna, får jag det till. Jag var i New York och gjorde studiebesök på ABC News, en av de stora kanalernas nyhetsorganisationer som sände ”nationwide” med tyngd och stort avtryck.

Vad kunde man på Manhattan som gick att ta med hem över oceanen till Gärdet? Fanns det något att plocka upp, att lära? Självklart gjorde det det, även om stora kulturella skillnader existerar mellan USA och Sverige så är väl likheterna ändå fler, även i journalisternas värld.

Det stora tunga superviktiga nyhetsankaret på ABC hette på den tiden Peter Jennings, en trygghetsfaktor i Cronkite-klass när det brände till i världen. Just denne man hade lovat ta emot de nyfikna svenskarna, han påstods gilla Sverige och reste hit ibland, kanske hade det spelat roll.

Vi vallades runt i den stora studion, hälsade på medarbetare, frågade om ditt och datt, fick svar, bjöds på fika, ställde fler frågor innan Jennings övergav oss för att slutligt förbereda kvällens huvudsändning. Men vi kunde stanna kvar, följde sändningen från kulisserna. När den var slut blev det ännu en stund med huvudrollsinnehavaren.

Plötsligt när vi står där faller min blick på en i mina ögon märkligt malplacerad detalj i redaktionsmiljön. Mitt på ett bord står en gympasko i tyg, röd, tom, alldeles ensam. Jag kunde inte låta bli att fråga Jennings om det fanns en förklaring till denna sak, uppenbarligen väldigt oväsentlig – men ändå.

Peter Jennings snurrade runt, upptäckte skon (som han antagligen inte sett förut), högg tag i den, sträckte över den till mig och sa:

-Var så god! Du är härmed den första människa som tar emot The Official ABC News Shoe Award!

Stort skratt utbröt.

Inte vet jag om någon trodde att jag skulle ta hem denna trofé, men det gjorde jag. Och alltsedan dess har den stått på mitt skrivbord, en ständig påminnelse om den lysande journalisten Peter Jennings, som jag tittade på väldigt ofta när jag bodde i Florida. Jennings avled i lungcancer 2005.

Också nyheten om att han drabbats av sjukdomen rapporterade han själv, i en inspelning som sändes i hans eget program.

Delades utmärkelsen "ABC:s officiella  nyhetssko" ut någon mer gång?

Tror inte det. Det fanns ju bara en.

Copyright Klimakteriehäxan

EN är alltså temaordet för denna veckas tisdagstema – fler en-heter kommer du till den här vägen!

Citat: Den jungfruliga Anita Ekberg

"Jungfru? Nej, jag är våg! Det var många år sedan jag var jungfru!"

-Anita Ekberg, född 29 september 1931, död i går,  i intervju som delvis kom att handla om stjärntecken. Gjord 2007, kanske hennes sista besök i Sverige? Humor hade hon hur som helst. Och frågorna om La Dolce Vita hade hon tröttnat på.

Med pennan som vapen

Man kan inte undgå att bli imponerad av bredden på demonstrationerna och stödet för tryck- och yttrandefriheten i dag.
"Je suis Charlie" är stridsropet, med penna i hand. Det otäcka terrordådet mot den franska veckotidningen Charlie Hebdo har fått människor att reagera överallt.

Jag kom aldrig i väg till Sergels torg trots att jag hade tänkt det och det skäms jag lite för. Fastnade i julpyntet som skulle bort och en del andra triviala saker som faktiskt inte är ett skvatt viktiga, i jämförelse. Men nu blev det som det blev, och jag har följt en stor del av manifestationerna genom tv:s direktsändning.

Intressant att just pennan är vapnet som åberopas för andra gången på relativt kort tid när det gäller att ta upp kampen mot missförhållanden. Malala Yousafzai, som fick halva Nobels fredspris i år, har i varje framträdande hon gjort tryckt på att det är med pennan vi kan åstadkomma skillnad – hennes strävan handlar om flickors skolgång och rätt till utbildning, på sätt och vis också en fråga om yttrandefrihet.

Med julsakerna är det samma sak varje gång: kul att plocka fram dem, mycket mindre skoj att packa ihop dem och få in dem i lådor och kartonger i någorlunda god ordning.
Dock gjorde jag halt när jag kom till granen. Den är så fin att den får stå en vecka till, trots att det är Knut på tisdag. Om ni nu orkar bry er om något så oviktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt år - nytt liv?

Hittar på nätet den lista på tio punkter som påstås ge dig ett bättre liv. Kanske något för oss som inte längre vågar avge några nyårslöften? Så här ser den idealiska dagen ut:

0   timmar framför teven
1   timmes fysisk träning
2   liter vatten
3   koppar grönt te
4   korta avkopplingsstunder under arbetet
5   små måltider
6   är det klockslag då du ska avsätta några minuter för meditation
7   minuter – minst så länge ska du skratta!
8   timmar sömn behövs
9   är det klockslag då du lämpligen släcker lampan
10 är alltså punkterna som ger dig ett bättre liv ...

Jag kan inte lova att jag tänker (ens försöka) leva upp till detta. Ingen tv-tid (fast 59 minuter är kanske OK?), i säng klockan nio – det blir inte så lätt! Vilket inte hindrar att det kan funka bra för andra, med starkare karaktär, bättre motståndskraft mot allehanda frestelser.

Plockar man upp fem av de tio punkterna kanske det kan räcka för en konkret förbättring? Jag tror jag går och fixar en kopp grönt te.

Copyright Klimakteriehäxan

Res med Selmas gäng till Jerusalem!

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?
Bokbloggsjerkan har avslutat sin helgledighet och gett oss en ny fråga att svara på.

Direkt kommer jag att tänka på "Jerusalem" som Sveriges Television repriserade i julhelgen. Själv upptäckte jag inte serien förrän det var dags för del 3, men jag ska titta på de två första också!

Historien bygger på Selma Lagerlöfs roman, förstås, och spelades in med ett fantastiskt skådespelargäng: Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Pernilla August, Reine Brynolfsson och Maria Bonnevie, för att nämna några. Bille August regisserade och serien sändes första gången 1996. Programmen kan ses ytterligare några veckor på SVT Play. Sevärt!

Dessutom måste jag bekänna att jag med jämna och ojämna mellanrum kan fastna framför en annan trogen repris: Vänner. Som visas om och om igen i diverse kanaler. Roligt (nästan) jämnt! Avsnitten är så många att man sällan känner igen sig, konstigt nog. Och om varje skratt känns nytt är det ju helt fantastiskt!

Fler tittartips får du säkert om du klickar på den här länken till Bokbloggsjerkan.

Copyright Klimakteriehäxan

Vardagslyx

Det är en alldeles speciell känsla. Av lyx, välmående, livskvalitet i ordets bästa bemärkelse. Kroppen känns lätt, smidig, snudd på graciös. Huden får en fantastisk smekning som kan framkalla knottror på den slätaste yta.

Värmen sprider sig, omfamnar en. Det luktar gott. Tystnad råder, såvitt man inte väljer något annat: musik, kanske en hörbok. En kudde under nacken gör det hela ännu bekvämare. Sällskap är inte bara överflödigt, det är helt enkelt oönskat. Njutning pågår!

Så synd då att man faktiskt begår ett miljöbrott, om än av mindre allvarlig art. Normal vattenförbrukning för ett karbad är 150 liter, medan den som duschar i fem minuter bara gör av med 60. Och det har vi ju fått höra, att man ska avstå från att fylla karet, med tanke på energiförbrukning och vattenåtgång.

Väljer duscharen å andra sidan att stå kvar och låta vattnet strila i en kvart kan det faktiskt gå åt ungefär 240 liter. I karet går det inte åt mer av vare sig energi eller vatten hur länge man än ligger i blöt, fast när temperaturen sjunker minskar förstås också njutningen.

Jag har alltså tagit ett långt, härligt, skummande bad, eftersom jag är lycklig nog att fortfarande ha tillgång till ett kar. Och väljer att bortse från den negativa miljöaspekten. Den positiva effekten på min själ är ett plus stort nog att kompensera det där minuset.

Pricken över i blir en omgång body lotion och till sist att krypa till sängs mellan rena lakan. Det påminner mig om vad en kompis brukade säga förr i världen när han mådde riktigt bra och stortrivdes med tillvaron. Då sa han: "Så här skulle man ha det när man har det som sämst".

Karbad är vardagslyx som härmed starkt rekommenderas om du har chansen! Så får vi vara rädda om vår miljö på en massa andra sätt!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GLÄDJE

När årets första tema är  något riktigt positivt, nämligen GLÄDJE, kommer jag inte förbi den här bilden. Ettåringens ljuvliga förtjusning på födelsedagen får hela ungen att lysa, bredvid tårtan och rosorna. Och ingen kan väl se henne utan att också bli glad?

Alla tisdagstema-vänner önskas härmed ett riktigt gott 2015, även om tiden då vi firade vår ettårsdag sedan länge är förbi ... man får väl vara glad ändå!
Mer glädje den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

En lättuggad nyhet

Vi lever mitt i en nyhetsflod, det gäller även den som inte som jag jobbat med nyheter i nästan femtio år. Det gäller ju att hänga med, försöka hinna läsa, lyssna, titta. Men utbudet är enormt. Måste sållas. Ingen kan orka med allt, bara en bråkdel. Vad väljer vi?

Det finns som bekant olika sorters nyheter. Traditionella. förutsägbara: val, konferenser, sportevenemang, planerade arrangemang. Andra lika traditionella men mindre förutsägbara: olyckor, naturkatastrofer, krig, brott och sådant som mest liknar skvaller. Dessutom finns det faktiskt en del av det som många efterfrågar: positiva nyheter. Om forskning med framgång, om medicinska landvinningar, om människor som åstadkommit något gott för många.

Men det handlar också om storleken. För det finns stora nyheter, och det finns små. De väcker olika sorts intresse, av olika anledningar. Ett klassiskt exempel är rubriken "Hund bet man" som inget öga fastnar på, medan den omvända: "Man bet hund" plötsligt verkar betydligt mer lockande. Inga världsomvälvande fakta att vänta, men det blir ändå olika storlek på budskapets nyhetsvärde ... Fast sant ska det vara, förstås. Och relevant, även om det är en lite mer svajig definition.

Just i dag har jag fastnat för en väldigt liten nyhet, en som med största säkerhet inte kommer att spridas av internationella medier, som inte föranleder analys och expertkommentarer.
Det handlar om tuggummi.

Någon genomför nämligen stöldräder i Smålands matvaruaffärer. Polisen är larmad. Brottsligheten är av tidigare okänd karaktär.
Man stjäl tuggummi. I Nässjö och Tranås har butiker blivit av med tuggummi för 15 000 kronor. Senast på nyårsafton greps en man på bar gärning när han länsat godishyllan. Han förklarade tillgreppet med att "han tänkte ge bort till sina vänner".

Hur fortsättningen på historien blir har jag förstås inte en aning om, men det borde väl bli en dom för snatteri vad det lider. Kan det också bli en nyhetsnotis? Inte säkert.
Men som omväxling till världens lidande och elände kan det ändå kännas lite befriande med en jämförelsevis väldigt lättuggad nyhet. Om än liten.

Copyright Klimakteriehäxan (som gärna tar ett tuggummi då och då, men köper sina ...)
Källa: TT

Dagens ros

"Dagens ros" brukade delas ut av flera tidningar förr i världen. Rosen överlämnades inte i verkliga livet, men i bildlig mening, till någon som verkligen gjort sig förtjänt av den: ett tack, en uppmuntran, ett kärleksbevis.

Kanske är den vanan avskaffad i tidningsbranschen nu, jag har inte tänkt på det på länge.
Men i dag är det jag som fått dagens ros! Utan att förtjäna den på minsta lilla vis! Tack Maggan Feldt-Arehn, designern bakom konstverket!

Visst är det en grytlapp, men vilken blomstrande handarbetsprodukt! Ett litet lapptäcke så vackert att jag förmodligen aldrig nänns använda det för att närma mig minsta lilla gryta. Tänk vad en kreativ människa kan åstadkomma med lite tygbitar, fantasi och tid! Ja, och en symaskin i det här fallet, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Somliga går i trasiga skor

Knappt hade jag satt ner foten på marken förrän det kändes: jag blev plaskvåt. Temperaturen hade stigit, den nyss vita snön var förvandlad till slask, men inte så till den milda grad att jag hade tvekat att sätta på mig de där bekväma skorna.

Det var bara det att högerfoten liksom sög upp smältvattnet och det blev iskallt om tårna. Diagnosen var enkel: ovanlädret hade tagit ut skilsmässa från sulan, utan att jag märkt något. Nu var där ett flera centimeter långt hål som gav fritt spelrum åt vätan.

Alltså har jag förpassat ett par älsklingsskor till soporna. De hade ett inte föraktligt antal år på nacken, så den där skilsmässan borde inte ha kommit som en överraskning. Sulorna var rätt släta också, när man tittade efter. Men på något vis lever jag i tron att jag aldrig sliter ut skor, jag har ju som den skovän jag är ett hyggligt gäng att använda, att välja på.

Ingen stor händelse, självklart inte. Fast jag hörde plötsligt för mitt inre öra Cornelis sjunga "Somliga går i trasiga skor" och insåg att det är det rätt många som gör, människor som inte med en axelryckning kan slänga de utslitna dojorna, som jag, och ta ett par andra, hela, som jag.

Somliga går i trasiga skor. Och blir med största säkerhet inte ett skvatt förvånade när foten blir blöt där inuti.
Om de nu har skor över huvud taget.
Världen är orättvis.

Copyright Klimakteriehäxan