Smaken är DELAD - Tisdagstema

Denna tisdag är det påbjudna temat DELAD.
Om det är något som vi alla har, och som vi delar ibland, och ibland inte ... så är det smaken. Den som ofta i dagligt tal liknas vid baken ...

Det kan exempelvis gälla inredningsdetaljer. Man skapar ett hem, med tillgänglig fantasi och disponibla pengar, man söker efter saker som både fungerar och glädjer betraktarens öga. Men det är den senare delen som ställer till det.

Naturligtvis är jag helt säker på att den trearmade (-delade?) taklampan, från sent 40-tal, var både trendig och snygg när den hängdes upp för första gången. Den har fått följa med i ett par flyttar. Den har fungerat, alltså spritt ljus i annars mörka utrymmen. Men jag har, sedan jag blev gammal nog att alls lägga märke till heminredningsdetaljer, aldrig varit särskilt förtjust.

Nu tror jag att den sjunger på sista versen. Har lyst klart, helt enkelt. Eftersom smaken är delad och jag tänkt att det är dags att byta till fräscha sladdar och ny design, mindre tilldragande för spindlar som gärna vill väva ett litet fångstnät.

Samtidigt är jag ganska säker på att någon annan, någon som tittar bakåt och älskar nostalgi, väldigt gärna skulle vilja överta min taklampa.
För smaken, den är som bekant delad. Och när det handlar om smak så har ju alla rätt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan
Fler illustrationer till denna veckas tisdagstema hittar du den här vägen.

På golvnivå

Min pappa la ner enorm möda på golvet i köket. Mina farföräldrars hus renoverades, vi skulle flytta in. Året var 1962. Huset låg, och ligger förstås kvar, i Barndomslandet.

Hantverkarna höll på rätt länge i husets olika vrår, men pappa gjorde gärna själv det han kunde och hann med när han var ledig från jobbet. Rätt så händig måste han ha varit. Han göt cementplattor, anlade gräsmatta, högg tag där det behövdes. Och så la han plattorna på köksgolvet.

På fritiden gillade han att lägga pussel. Kanske var det så idén föddes: vårt nya köksgolv skulle inte vara "slätt". De blågrå plattorna i något plastliknande material skulle få konkurrens av svarta. Men inga vanliga kvadrater. Pappa klöv plattorna, det blev krav på millimeterpassning och han var otroligt nöjd när han gått i mål.

Att inte alla som klev in i köket blev lika förtjusta struntade han blankt i. Golvet överlevde sin skapare med nästan 40 år. Och med tiden blev det slitet, lite missfärgat, med en och annan repa – ja, konstigt vore det väl annars.

Jag tror att pappa skulle ha varit lika belåten i dag, 53 år senare. Nu har vi sedan några timmar ett laminatttäckt köksgolv i ekmönster som drar lite åt vitt. Krav på minst lika noggrann millimeterpassning, förstås, men inget "eget" mönster.

Vi är väldigt nöjda allihop. Samt grymt imponerade, för golvläggaren är ingen mindre än Dottern, som nu täckt över det pussel som hennes morfar en gång la. Själv har jag bistått med lite handräckning, men den där händigheten, den har hoppat över en generation. Tur att den inte helt försvunnit ur genbanken!

Copyright Klimakteriehäxan

God morgon!

Hur ser en frukost ut? En alldeles vanlig start på dagen en alldeles vanlig vardag?

Som av en händelse upptäckte jag hur min såg ut i morse.

Kaffe, rostat bröd och mitt på bordet en rosa Kalanchoe som speglar sig i brödrosten. Visst ser det riktigt trevligt ut! Blunda och ta in kaffearomen som sprider sig, dofterna av det varma brödet och den nyöppnade messmörsburken. Då ser du ändå inte skinkan eller körsbärstomaterna ...

Visst heter det att en god frukost är dagens bästa måltid?

Den här bådar i alla fall gott.
Solen syns bland inte särskilt hotfulla moln, löven på träden rör sig men stammarna hotar inte att knäckas och gå av vilken sekund som helst. Termometerns 13 grader blir nog fler.

En sommardag, rent av? God morgon!

Copyright Klimakterien

En gammal goding

Bokomslag m/1913. Pris: 25 öre.

Varför envisas man med att hela tiden köpa och läsa nya böcker? När det finns så många gamla som bara väntar, oöppnade?

Jo jag vet. Det finns många svar på den frågan.

Men om man vänder pockethyllan ryggen och tittar bland de där gamlingarna går det att göra verkliga fynd. Jag vet, jag gjorde det häromdagen.

Visa böcker får etiketten ”klassiker” och därmed skulle kunna menas att så gott som alla bör läsa eller redan har läst. Så är det inte. De kanske står där på hyllan, men mer som dåliga samveten: en Strindberg, en Moa Martinsson, en eller annan Nobelpristagare (Coetzee och Herta Müller finns exempelvis i garanterat jungfruliga volymer hos mig).

Så mötte mitt öga plötsligt en sån där klassisk titel på en hård pärm från 70-talet: ”Ett köpmanshus i skärgården”, skriven av Emilie Flygare-Carlén och utgiven 1860. Raskt förflyttas jag till härliga Västkusten, till ett liv bland smugglare, fiskare, skeppsbrutna, lymlar och ädla människor av båda könen (ja det är ganska lätt att skilja agnarna från vetet ...). Det doftar lite tång om sidorna och när Majken och Gudmar slåss för sin kärlek ångar det av passion. 

Omslag m/1977. Oläslig prislapp ...

Och vet ni vad? Jag tycker inte det är särskilt mossigt, så här 150 år senare! Flygare-Carlén väver historiens trådar skickligt, etik och moral var inte enkelt på 1800-talet heller … det begås oegentligheter och jämställdheten är inte direkt 100-procentig, men vem törs påstå att den är det år 2015?

Historien blev också en älskad tv-serie på 70-talet, sex delar, i regi av Åke Falck. Den kanske också håller än i dag? Att den gavs ut på dvd så sent som 2013 tyder på det, men på SVT:s Öppet arkiv verkar den inte finnas längre. Synd, jag var faktiskt lite sugen!

Skulle du eventuellt vilja uppleva liknande äventyr fast på Östkusten rekommenderar jag varmt "Colorado Avenue" av den i Uppsala boende finlandssvenske författaren Lars Sund. Det är första delen i en trilogi, som kom ut 1991. Här går också vågorna höga, känslorna svallar och alla romanens figurer ruskas om ordentligt i skärgårdsvindarna som rusar fram över havet mellan Sverige och Finland!

Om inte du söker sommarläsning så kan du ta detta som tips på julklappsböcker. Om sex månader har vi redan haft julafton och öppnat alla paketen, både de mjuka och de hårda ...

Copyright Klimakteriehäxan

Hej Jacqueline!

Hon heter Jacqueline och har varit på plats i ganska exakt 50 år. Födelsedagen inträffade på midsommarafton, men hur det gick med firandet har jag ingen koll på.

Jag har passerat henne otaliga gånger på väg mellan Stockholm och Barndomslandet, men jag har aldrig sett henne med egna ögon. Förrän nu. Hon kräver nämligen en avstickare från E18, och jag har inte haft några andra ärenden att uträtta i Kristinehamn.

Pablo Picasso gjorde en serie skulpturer (Les Dames des Mougins) med sin egen hustru Jacqueline som ”modell”, ett kantigt fruntimmer kan man misstänka, att döma av den 15 meter höga skapelsen gjord i naturbetong ... En norsk konstnär, Carl Nesjar, stod för hantverket och Picasso följde arbetet via film och stillbilder, med koll så att verket blev som han skissat det.

Kristinehamns Jacqueline är ett av världens största konstverk som bär Picassos signatur. Hon står vid inloppet från Vänern till stadens hamn och påminner lite, jo lite i alla fall!, om Frihetsgudinnan som vaktar vattenvägen till New York. Hon är en stor berömdhet och drar många besökare, både svenska och utländska, till den natursköna udden där hon står.

Värd en omväg? Ja åtminstone om man väntat på att möta henne i ett halvt sekel! Dessutom ser det ut som om det är perfekt att packa upp picknickkorgen vid hennes fötter. Även om just jag ingen korg hade.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema DIMMA

Nej, morgondimman syns inte till där jag är idag. Möjligen beror det på att jag semestersover, länge och väl. Och gott!

Men veckans tisdagstema är DIMMA och då får lösningen på uppgiften hämtas i andra, dimmigare, morgnar, från en sommardag som inföll mycket senare än i juni, det skvallrar färgen på några av trädkronorna på bilden om. Hoppas och tror att de spridda ensamvandrarna njuter av sin promenad!

Nog för att vi väl ofta och gärna talar om vädret, som vore vi äkta engelsmän, men denna kalla och regniga vår och försommar har vi gjort det mer än någonsin. Det enligt brittisk modell ständigt närvarande paraplyet har varit till föga tröst, eftersom de ilskna vindbyarna vänt det ut och in på bråkdelen av en sekund. Och har dimman försökt lägga sig över nejden tror jag att den också blåst bort fortare än kvickt.

Fast kanske börjar den nu, sommaren. Solen skiner, molnen är lätta och vinden kommer försiktigt runt hörnet på huset.
Andra dimmiga upplevelser ser du i fotoform om du följer den här länken.

Copyright Klimakteriehäxan

Ellen – ett öde som berör

Det börjar som en vardagsberättelse från 40-talet, om jobb, kärlek, framtidsdrömmar. Ellen har vissa likheter med en annan romanfigur, Nancy i Elsie Johanssons serie som börjar med "Glasfåglarna". Och faktiskt verkar det som om Ellen stött på Elsie när de båda jobbade på Posten!

Men berättelsen om Ellen tar andra vägar än historien om Nancy. Ellen blir änka. Redan när hennes skånske hjälte Nils dör har tecknen börjat märkas. Det blir Birgitta, dottern och enda barnet, som får ansvaret när mamma inte längre kan, vet, orkar. Kampen mot Alzheimer är på förhand avgjord, men ronderna före knockout är många.

Christina Kellberg har skrivit och romanens Ellen har lånat sina drag av Christinas egen svärmor Alice, vars öde blev just att duka under för den demenssjukdom som drabbar så otroligt många. Det är också ett foto av svärmodern som ses på bokens omslag.

Ellens liv tillsammans med Nils och dottern är länge rätt idylliskt och, tror jag, tidstypiskt. Familjen byter upp sig till bättre boende, skaffar Volkswagen och så småningom ett älskat sommarställe. Många i 40-talistgenerationen kan säkert känna igen sig i Birgittas barndom, kantad av hembakat, sylt på egna bär och bilturer med campingbord i bagageutrymmet.

Det är också lätt att identifiera sig med Birgitta: hon väljer "fel" yrke, hon skaffar barn med "fel" karl. Den tidens ungdom borde välja ett stadigt jobb, inte att bli pressfotograf, och har man en gång blivit föräldrar får man se till att hålla ihop ... så var nog den allmänna inställningen.

"Ellen: en roman om livet, kärleken och demens" är välskriven och lättläst, och medan huvudpersonens tillstånd förändras kan man som läsare inte undgå att bli berörd: dels av den sjukas förvirring och depression (som bara har kortare ljusglimtar), dels av den anhörigas vanmakt inför sin egen oförmåga att hjälpa och vårdapparatens oundvikliga tröghet.

En del av intäkterna från bokens försäljning går till forskningsstöd via Demensförbundet. Historien om Ellen är en viktig berättelse som förtjänar många läsare, och att forskningen kring demenssjukdomar behöver allt stöd den kan få, det står också utom allt tvivel.
Vi vet faktiskt aldrig när vi, på ett eller annat sätt, drabbas av samma öde som Ellen och/eller Birgitta.

Copyright Klimakteriehäxan

Den eviga frågan

Dräller du saker omkring dig?
Frågar du ofta omgivningen – eller bara rakt ut i tomma intet – var något du inte hittar möjligen synts till senast?
Letar du ständigt efter mobilen? Har nycklarna försvunnit? Och glasögonen, satt de inte på näsan alldeles nyss? Du har naturligtvis lagt det du saknar på ett bra ställe, men VAR? det är den eviga frågan.

Det påstås att det där ändlösa sökandet har med åldern att göra. Fast jag vet inte riktigt om jag tror på det rakt av. Tycker att jag har letat efter tillfälligt eller för evigt förlorade tillhörigheter i ganska många år. Har dessutom sett det bland folk som har riktigt långt kvar till 50-årsdagen.

Ofta eftersökta ...

Andra jagar, verkar det som, oftast sina glasögon. Det hände aldrig mig så länge jag använde dem alla dygnets vakna timmar, från sju års ålder. Men efter starroperation behöver jag synhjälpmedel bara framför teven, bakom ratten eller på bio. Resten går bra ändå, även om det händer att jag missar att känna igen gamla bekanta som befinner sig på "fel" avstånd ... alltså undrar jag alltsomoftast var jag lagt ifrån mig glasögonen. Som tur är har jag flera.

Sedan har väl de flesta precis som jag känt den iskalla järnhanden krama om hjärtat när upptäckten görs: plånboken är borta. Och med den leg, körkort, betalningsmedel av olika sorter. Ibland dyker den upp igen, ibland efter egen framgångsrik skattjakt, ibland tack vare underbart ärliga medmänniskor. Ibland är den förlorad för evigt, snodd av en fingerfärdig och inte ett dugg ärlig människa. Jag vet vilket av borttappningsalternativen jag föredrar!

Paraply är också en tillhörighet som har en viss tendens att försvinna. Om regnet öser ner upptäcks det snabbt att den inte är med, men eftersom väder tenderar att växla (och växla ganska snabbt) kan du gå in under tak medan det hällregnar, för att sedan komma ut igen i strålande sol. Då blir den där paraplyn väldigt lätt bortglömd, eftersom behovet inte längre existerar.

Har du hatt? Solhatt, kanske? En tjusig historia med vida brätten och band runt kullen, perfekt för en dag vid kanten av Medelhavet? Tyvärr passar den dåligt i resväskan. Alltså knallar du in på närmsta flygplats med hatten på huvudet. Chansen att du kliver av ditt plan på det efterlängtade resmålet medan den där huvudbonaden ligger kvar på bagagehyllan är enorm. Här talar jag också av erfarenhet!

Summan av kardemumman är att frasen "lite svinn får man räkna med" ständigt belyses av nya exempel i det dagliga livet.
Men det finns en sak som jag aldrig tappar.
Aptiten.
Bara en kortare, tidsbegränsad frånvaro skulle åtminstone inte jag klaga på.

Copyright Klimakteriehäxan

Dukat för smultronfest

Tyckte det var magert med midsommarstämning i år, trots sill och lax och andra "måsten" på matbordet.

Men så hittade jag en bortglömd, sedan länge inhandlad men aldrig använd, duk full av smultron, i olika stadier, från blomma via kart till mogna vackra bär. Och vips! blev det lite mera midsommar!
Så enkelt kan det vara!

Vem vet, endera dagen kanske det finns alldeles ätbara smultron också. Med påföljande smultronfest. Det vattnas i munnen vid blotta tanken ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Hörde jag någon som sa "jordgubbar"? Nej, jag har bestämt mig. Det är smultron. Stora smultron.

Citat om mat och böcker

Mat hör definitivt midsommarfirandet till. Det gör böcker också. För visst måste man ha något som lockar till läsning när man ätit sig mätt, oavsett om det blir sittande i solstolen eller inomhus, i tjock tröja och tofflor ...

Så när jag bläddrar igenom dagens Svenska Dagblad gör jag två fynd som jag väljer att dela med er på detta sätt!

"Att bjuda på ål idag är lika stötande som grillad tiger, eller stekta hundvalpar."

-Ola Wong skriver krönika om en utrotningshotad fiskart. Jag behöver inte känna mig träffad alls, avskyr den feta ålsmaken (jo, har naturligtvis testat) och har aldrig serverat och kommer aldrig att servera ål! Sedan må andra anse att den är ett måste på midsommarafton. Och till jul.

"Om man inte tror sig vara omskriven i Viktor Barth-Krons debutroman eller inte när ett patologiskt intresse för hur tugget går i Stockholms lilla medievärld, rekommenderar jag att man läser en annan bok. Vilken som helst, faktiskt."

-Litteraturrecensenten Therese Eriksson gillar inte det hon läst, inte det minsta. Författaren, som ibland kallas "den tjattrande klassens krönikör", är anställd på Dagens Nyheter som reporter. Glad idag? Kanske inte. Men han blev åtminstone recenserad ... det blir allt färre nya böcker numera. Det konstateras i en ny undersökning gjord av Mälardalens högskola.

En midsommarafton för länge sen (1990?) på en bild som jag älskar! 

Copyright Klimakteriehäxan (och SvD)

Har vi missat något?

Misströsta inte. Det ÄR midsommar.

Rådande väderlek påminner mig om ett citat som en kollega bevarade. Hon hade, väldigt smart, bestämt sig för att aldrig glömma alla de där fantastiska huvudet-på-spiken-kommentarerna som hennes barn med all säkerhet skulle komma att uttala. Därför hade hon en speciell anteckningsbok där alla roligheter noggrant antecknades.

Det visade sig, att även andras ungar kunde komma med på de där sidorna, bara det som de sa var bra eller roligt nog. Så hamnade Sonen i den där boken. Där står, med datum i juni 1994, något just han har sagt och som jag uppenbarligen hade återberättat: 

"Missommar. Mamma, vad betyder det? Att man missat sommaren?".

Ja, nog kan man undra. Har vi missat något? Man kan drömma om de gånger man hoppat "Små grodorna" och samlat gräsfläckar på vita sommarkläder, medan myggen surrat runt fotlederna och den solsmälta glassen runnit ner på hakan.

Blommar gör det i alla fall, som tur är. Men ska du ut och fira? Glöm inte paraply! 

Själv skulle jag hellre bli blöt genom att, i säsongens premiärdopp, hoppa i sjön. Tveksamt hur det blir med den saken, trots att det snart är juli.

Trevlig midsommar hur som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FRAMÅT

Det har rått bröllopsyra i Sverige den gångna helgen. De hade väl kunnat låna studentsången, alla vårens brudpar utan undantag: Åååå den ljusnande framtid är vår!
För så måste det ju kännas när man slår till och går in i det som brukar kallas äkta ståndet. Med blicken stadigt riktad framåt.

Så när det är tisdag igen är fototemat för veckan just FRAMÅT. Och jag påminner mig ett tämligen extremt brudpar, plåtat på Capri för ett par år sedan. Lite prinsess-stuk på bruden, den här brudgummen slapp dock militäruniform.

Men att de tror på framtiden när de stint blickar framåt, det utgår jag ifrån. Fler framtidsvisioner den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Morsning och goodbye

Han hade knappt två månader kvar att leva när vi sågs, Magnus Härenstam och jag, för första och enda gången. Fast det kändes förstås som att möta en gammal bekant. Vi är ju alla kompis med många av hans "figurer", kan hans ordvändningar, vet exakt hur hatten ska sitta och hur korta byxorna ofta är.

"Fem myror är fler än fyra elefanter" var jag naturligtvis egentligen alldeles för gammal för när serien såg dagens ljus på tidigt 70-tal, men vi var många i "fel" målgrupp som tittade, fnittrade och gillade. Våra egna barn har sett vartenda avsnitt både i tv-repriser och på vhs-kassett. Alla har jublat åt Brasses "fel, fel, fel!" och Magnus och Evas gnabbande. På köpet har ungarna lärt sig att både läsa och räkna.

Magnus spelade också en roll, om än väldigt liten, innan vi fick vårt första barn. För när jag var gravid med det som skulle visa sig vara Sonen hyrde vi filmen "Jag är med barn" och studerade hur andra blivande föräldrar tacklade situationen ... och det var skådespelaren Härenstam som var fadern in spe. Det blev många fler filmroller under åren.

Ståuppandet kom till Sverige som en Härenstamsk USA-import. "Verkmästarn i magen" blev rena rama folkplågan, om nu en i ordets verkliga mening folkkär person också kan skapa en -plåga?! Och att stå ensam på scen vande han sig vid. Men skämten höll sig ovanför bältet, riktigt elak var han aldrig heller. Fast rolig! Skrattsalvorna rungade.

Våren 2015, 73 år fyllda, såg Magnus Härenstam förstås inte ut precis som förr – vi gör ju inte det några av oss, hur gärna vi än vill tro det. Cancerbehandling gav honom ny frisyr, och en och annan rynka hade tagit sin rättmätiga plats. Men blicken var varm och vänlig, och det var fascinerande att uppleva hur under en kort korridorvandring folk av alla sorter kom fram spontant, ville säja hej, tacka för glada skratt och förvärvade svenskkunskaper. Magnus tog emot allt med tydlig och stor glädje, delade ut en och annan kram, ställde självklart upp framför hastigt upplockade kameror.

Det där med att lära ut ett och annat älskade han speciellt. Hade han inte råkat hamna i sällskap med Brasse Brännström och Lasse Hallström på ett tidigt stadium hade han kanske gått i sina föräldrars fotspår och blivit lärare. Som programledare för "Jeopardy" vurmade hand också för folkbildningsaspekten. Själv läste han, och läste på, mycket och gärna, från tidig ålder.

"Morsning och goodbye" hette hans sista enmansföreställning. Han spelade den tidigare i Göteborg och under våren i Stockholm, fick lysande recensioner. Samma titel bär hans memoarbok som kom ut alldeles nyss. I ett promotionklipp på nätet gör han en lysande iakttagelse: Man vet att man börjar bli gammal när man böjer sig ned för att knyta skorna och samtidigt funderar över om det finns nåt mer att göra när man ändå är där nere.

Han visste förstås att tiden var utmätt, att han inte skulle bli riktigt riktigt gammal. Men verkade ändå så positiv till allt och alla. Beundransvärt!
Hyllningarna nu när han är död är oräkneliga. Kanske är Jonas Gardells ord, i en fin minnestext publicerad i Expressen, de mest välfunna (så är de också i princip lånade ur "Fem myror"): "vi som är kvar vet att där är där man inte är, och här är här där man är – men här är numera också en plats där Magnus Härenstam inte är, och det är så förbaskat sorgligt."

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Kungligt kul

"Det är en hård dag för republikanerna, till och med vädret har de emot sig."

-Maria Schottenius summerar, i Dagens Nyheter, intrycken av gårdagens stora evenemang, bröllopet mellan prins Carl Philip och Sofia Hellqvist, numera prinsessan Sofia. Och det fantastiska sommarvädret råkade bli det enda jag såg av något som, av rapporterna att döma, tydligen var en enda härlig fest i kärlekens tecken. Så är det: ibland lägger arbetet hinder i vägen ... men att kronprinsessan Victoria hade en H&M-klänning, det hann jag i alla fall snappa upp. Samt att brudens fina utstyrsel designats av Ida Sjöstedt.

Bortrest - och välkommen hem

För en vecka sedan var det bara grönt. Frodig grönska, visserligen, och många synliga knoppar. Men inte riktigt njutbart.
Idag: hemkomst, på en riktig sommardag, till en veritabel explosion av blåa härliga blommor! Måste vara tusen stycken, tusen sköna klockor, minst! Tack, kära campanula, som för tredje året i rad övervintrat och hälsar välkommen hem till balkongen!

Copyright Klimakteriehäxan

När rubriker skriver historia

Inte vet jag hur det har gått till, men jag tycks numera ha en app som förmedlar viktiga nyheter från New York Times.

Utan den skulle jag inte ha haft en aning om att en synnerligen berömd kollega nyss avlidit. Han tillhör liksom jag den grupp redaktionella medarbetare som mest verkat utan att synas. Vi har båda varit redigerare, och på tidning betyder det att man gör layout och skriver rubriker.

Hur ska en bra rubrik vara? Det finns många teorier och åsikter om den saken. Men kortfattad och lättbegriplig bör den kunna kallas. Och så ska den så att säga slå huvudet på spiken. Klurighet ger extra stilpoäng. Helst ska det också bli jämna rader. Inte alltid så enkelt, försök själv får du se!

Den rubrik som gått till (den amerikanska) tidningshistorien, ja den kallas för den bästa rubriken någonsin i en tabloid, handlade om ett blodigt mord i en moraliskt tveksam miljö.

HEADLESS BODY

IN TOPLESS BAR

stod det på New York Posts förstasida. Mordoffret hade halshuggits och detta tilldrog sig på en klubb där de kvinnliga anställda hade bar överkropp. Mästarens rubrik uppfyllde kraven. Den var kortfattad, lättbegriplig och slog sannerligen huvudet på spiken, även om det var just ett huvud som fattades denna gång. Klurig? Absolut!

I själva verket är det så, att varje rubrik är en journalistisk utmaning. Det blir som en sport att komma fram till något som bryter av mot trallen, den som gällande samma mord såg ut så här i NY Times:

”Owner of a Bar Shot to Death; Suspect is held” (Barägare skjuten till döds; en misstänkt gripen).

Korrekt, javisst. Men inte kort, och absolut inte med någon som helst knorr.

Nyheten om Vincent Musettos frånfälle fick mig att tänka på rubriker jag själv gnuggat geniknölarna för att få ihop. Jag erinrar mig två, båda publicerade i Expressen. Den första skulle få folk att läsa någon sorts faktaruta och jag klämde till med

”Här är pudelns kärna i ett nötskal!”

Typografen som var min ombrytare för dagen frågade försynt om det skulle stå så, och när jag sa ja, väl medveten om att jag skulle kunna kritiseras för användande av en tautologi, talade vi inte mer om saken.

Nästa artikel handlade om den socialdemokratiska politikern Maj-Britt Theorin som satt i Stockholms stadshus. Hon hade ansvar bland annat för cykelbanorna i staden, specialfiler som inte var många. Cyklisterna var förvisso också färre, detta var på den tiden när även jag tordes ta cykeln i stan ...

Min reporter hade fått Maj-Britt med sig på cykel för att testa hur det funkade att ta sig fram på två hjul i huvudstadens trafik. Rubriken blev:

”Så klarar sig Theorin i praktiken”.

OK, ingen av dessa två kommer att vara ihågkommen av någon (mer än mig själv) när jag dör. Tidningshistoria skrev jag inte.

Men än i dag tycker jag faktiskt att det är två rätt fyndiga formuleringar.
Fast till kändisspalterna i New York Times tar de mig knappast.

Copyright Klimakteriehäxan

En riktigt rörande historia!

Ni har säkert också hört det: att få tag i en hantverkare är i princip omöjligt. Och får man tag i en blir det väntetid, nästan hur lång tid som helst. Men vad har man att välja på, om man har tummen mitt i handen och dessutom saknar både kunskap och den enkla råstyrka som måste till ibland? Alltså väntar man tills den där snickaren/målaren/vvs-människan behagar dyka upp.

Men stopp nu! Det behöver inte alls gå till så där segt och jobbigt. I stället kan det som hände mig säkert hända fler – med lite tursam tajming och rätt folk. I Grums, orten som Uppdrag granskning satte på kartan som en hopplös avkrok i Värmland ...

Ganska länge har jag irriterats över att handfaten i huset i Barndomslandet haft otroligt dålig avrinning. Vi har gjort amatörmässiga försök att göra något åt saken, men vattenlåsen i gjutjärn, från tidigt 60-tal, har protesterat. Och avrinningen fortsatt vara lika eländigt dålig. Riktigt äckligt, rent av.

I går tog jag tjuren vid hornen. Gick in på närmsta vvs-firma: Grums Rör. Annika tog emot.
-Jag behöver en rörmokare, sa jag. Ju förr desto bättre!
-OK, sa hon, är det något särskilt du tänker på?
-Tja, han ska vara snygg, snabb och i passande ålder, skojade jag.
-Då blir det svårare, sa hon, helt med på noterna.

Femton minuter senare var jag på väg i rörfirmans bil tillsammans med Ronnie. Hade bara standardpaketet med handfat, blandare och vattenlås funnits i lager hade vi haft det med, för omedelbar åtgärd. Men nu fick han bara titta på det som skulle göras. Samtidigt beställde Annika grejerna från sin grossist.

I dag, mindre än ett dygn senare, står samma bil parkerad med blommande syrener som bakgrund. Och vi har två sprillans blanka handfat, med lätthanterliga vattenblandare, och dessutom sitter de på högre höjd än de gamla, klart bekvämare. Vi kan också använda trädgårdsslangen igen, för den kranen – som kallas "vattenkastare" har jag just lärt mig, ej att förväxla med annat sätt att kasta vatten – den är också utbytt och fixad.

Om detta inte är en riktigt rörande solskenshistoria vet jag inte hur en sådan ser ut. Faktum är att solen lyser på riktigt, till råga på allt, och speglar sig i det gamla porslinet, som var så sprött att det sprack ...
Vem sa att det var trögt med hantverkare?
OK, jag har inte sett fakturan än. Men är glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Är detta en annons/reklamtext? Tja, det kan verka så. Men den är alldeles gratis! Detta är och förblir med största sannolikhet en icke-kommersiell blogg!

Tisdagstema LAGAD

Det lär ha blivit populärt att göra sin egen korv igen. Med kött, kryddor, någon sorts fjälster och köttkvarn är det "bara" att skrida till verket. Påstås det.

Jag vet inte, för jag har aldrig försökt och kommer med största sannolikhet heller aldrig att ge mig på äventyret. Det behövs ju heller inte, när andra lagar maten så bra! Färdiglagad korv på mitt bord, alltså.

Korvutbudet är enormt, kanske inte lika stort på vårt närmsta Ica som på KaDeWe i Berlin (bilden, ett häftigt reseminne!), men nog räcker det ganska långt. Själv är jag galet förtjust i Scans chorizo, och falukorv är heller aldrig fel.

Min mamma berättade gärna om gubben som muttrade, när idébrist i matlagningen kom på tal, att "jag kan omöjligt förstå hur det kan vara ett problem att hitta på vad man ska äta när det finns falukorv!" Han hade faktiskt en poäng!

Veckans temaord för tisdagstemat är LAGAD och därav kommer det sig att jag funderar kring korv. Fast ser också en annan bild från Berlin, den från entrén till en tandläkarmottagning. Där man förvisso också kan få ett och annat lagat ...

Fler temabilder hittar du som vanligt via den här länken. Trevlig tisdag - en dag då det faktiskt inte stormar, knappt ens blåser! Även om det hinner ändra sig innan dagen är slut, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagen efter

Det är Dagen efter. Dagen efter nationaldagen, den som förr hette Svenska flaggans dag – och som i många människors medvetande fortsätter att heta det.

Hur som helst är den 6 juni en av våra officiellt utnämnda flaggdagar.
Och eftersom jag just denna helg befinner mig i närheten av en flaggstång vars användande jag kan bestämma över hade jag planerat att hissa den blågula fanan och låta den vaja muntert över bygden.

Av detta blev intet. Regnet öste ner från blygrå himmel på morgonen (när flaggan regelenligt ska upp) och vinden var, som vanligt denna vår, vildsint. Lusten att flagga gick över på nolltid. Vem skulle förresten ha sett den? Alla förståndiga människor håller sig hemma och inomhus i sådant väder! Till och med hackspetten verkar hålla sig undan.

Men i vår familj har det i alla tider varit viktigt, det där med flaggan, utan att jag riktigt har klart för mig anledningen. Kanske började det i Barndomslandet med farfar, sjökaptenen. Han gav strikta förhållningsorder om hur nationalsymbolen skulle hanteras. Först lärde han min pappa, och sedan mig (och jag var faktiskt bara sju år när han dog!).

Vad var det då som var så viktigt med det där stora tygsjoket med en kors på mitten? Ja, om det fanns ett ideologiskt motiv så fick jag det aldrig klart för mig. Däremot var det glasklart att flaggan aldrig, absolut aldrig, fick vidröra marken. Dessutom skulle den vikas så sinnrikt att inte en kvadratcentimeter av det gula fältet syntes när vikningen var klar.

Möjligen råder samma ordning idag om man tillhör gänget som hissar flaggor på kungliga slott och andra flaggstänger med hög status, det har jag inte tagit reda på. Men själv agerar jag nästan omedvetet enligt farfars regler, trots att jag är helt övertygad om att vikningen saknar betydelse.

Andra flaggregler som gällde förr i världen har förvisso avskaffats. Farfar skulle antagligen ta sig för pannan om han finge veta att man numera inte måste ta ner flaggan på kvällen. Den kan faktiskt få sitta uppe dygnet runt, under förutsättning att den är belyst de mörka timmarna! Hemsydd flagga är inte heller att rekommendera. Användande av fel blå färg är faktiskt kriminellt. Samma gäller om färgfälten får fel proportioner. (Berätta inte det för alla dagisfröknar som lät ungarna göra egna flaggor till festen!)

Farfar hann heller aldrig höra talas om Sveriges genom historien mest regelvidriga flaggstångsanvändning: den om hur lilla Ida hissas upp så att hon kan titta ut över halva Småland, tack vare sin uppfinningsrike och hyssbenägne bror Emil i Lönneberga. Möjligen har ett och annat barn med knapp marginal räddats undan samma öde sedan dess ... för litteraturens, och inte minst barnbokens, makt är stor, det vet vi ju alla!t

Fast vår flaggstångslina smattrade alltså tomt i stormbyarna. Kanske kan det bli bättre till midsommar?
Jag är en sann optimist, vilket bevisas av att jag har baddräkt inom räckhåll och till och med köpt en ny flaska solkräm. Hoppet lever!

Det var uppenbarligen inte jag som tog ner flaggan senast den användes ... för så här får det alltså INTE se ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Ur barnperspektiv

En mamma jag känner drar sig till minnes ett replikskifte hon överhörde för länge sedan när hennes dotter, då kanske sju-åtta år, nu över 40 år gammal, leker med en kompis.
Leken måste ha varit någon form av den urgamla mamma-pappa-barn.

Det börjar kanske bli dags att runda av och ungarna inser att det är färdiglekt för dagen.
Då säger flicka 1:
-Jag måste nog gå hem och laga mat – min man kommer snart ... 
Flicka 2 svarar:
-Jaha du, jag är skild jag, så jag äter när jag vill!

Att se saker genom ett barns ögon kan förvisso ge nya perspektiv på saker och företeelser som vi annars inte någonsin reflekterar över.

Copyright Klimakteriehäxan (och tack till Majken)

Ett galet väskköp

Det är förmodligen världens dyraste handväska. Åtminstone den dyraste som sålts på auktion, hittills.
Du skulle kunna ha köpt en rejäl villa för pengarna. Eller en mindre lägenhet i ett attraktivt bostadsområde. Men det går ju inte att bo i en knallrosa damväska ...

En Birkin-väska från Hermés i fuchsiafärgat krokodilskinn, besatt med guld och diamanter, har klubbats för nästan två miljoner kronor hos berömda auktionsfirman Christies i Hongkong.

Om jag är avundsjuk på den nya ägaren? Nej, inte det minsta. Har aldrig ens varit särskilt förtjust i den flitigt kopierade modellen, som har den dåliga egenskapen att den inte kan bäras hängande över axeln. Dessutom verkar den onödigt krånglig att stänga när man petat ner alla sina tillhörigheter som "måste" med – om de nu får plats?

Men jag kan inte låta bli att undra vad som får en tänkande varelse av kött och blod att satsa en hel förmögenhet på en handväska. Så dyr är den att ingen förmodligen vågar använda den ... inte ens en väskryckare skulle glädjas åt ett sådant kap, eftersom den inte skulle gå att omsätta på svarta marknaden! Och tänk om någon häller ut kaffe eller vin över dyrgripen? Och framför allt: tänk på allt det där kloka, nyttiga och bra man kunde ha gjort för den penningsumman i stället! För sig själv och/eller för andra!

Visst, jag tillhör klubben "Väskans vänner", rent generellt. Men all galenskap måste väl ha sina gränser? I väskvärlden är den numera passerad.

Copyright Klimakteriehäxan

I ett rött nötskal

Kanske har det hänt dig också: någon ber dig att beskriva vad som är speciellt med Sverige, det där landet långt uppe i norr, mest känt för nakna flickor, inhemsk vodka, dalahästar, folk med fria sexvanor och gott om isbjörn och varg även i stadsmiljö ...

Det lönar sig förmodligen inte, men visst försöker vi slå hål på de grövsta generaliseringarna. Lyfter exempelvis fram allemansrätten, köttbullar, bra bilar (jo de var ju svenska en gång), låg barnadödlighet, lång semester och många pappalediga män som stolt rullar barnvagn – det senare extremt exotiskt i en del besökares ögon.

Och så, förr eller senare, hamnar vi i naturlyriken. De många hyggligt rena och badvänliga sjöarna, de stora skogarna, de blommande ängarna. Samt, mitt i all härlighet, den allestädes närvarande röda stugan med vita knutar. Den där stugan behöver inte ens vara jättestor eller supermodern. Men den ska förstås ha kontakt med vatten.

När man har den kan allt det andra komma med på köpet: de nakna människorna, det enorma smörgåsbordet med sill och köttbullar i högsätet, allt på den där långa semestern, när sommaren visar sig från sin bästa sida. Och se där! Sverige är serverat. I ett rött litet nötskal med vita knutar.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har fyllt 50 – igen

Signaturen "Bell" i Arvika Nyheter 1965-66.
Foto Anders Fors

Den inföll i månadsskiftet, min 50-årsdag.

Min andra 50-årsdag, måste jag tillstå. Just den här andra gången handlar det om att det gått precis 50 år sedan jag blev journalist.

Naturligtvis var jag inte journalist, då. Jag var nybakad student, som sökt och kommit in på Handelshögskolan för att bli civilekonom. Alla med hyggliga betyg skulle bli civilekonomer på den tiden. Jag lät mig övertalas att skicka in ansökningshandlingarna, men inte blev jag särskilt glad när beskedet att jag antagits kom.

Så hampade det sig så att det inflöt en annons i lokaltidningen Arvika Nyheter i samma veva. Man sökte en ny medarbetare, jag tror att titeln var ”journalistaspirant”. En granne högg tag i mig, visade tidningen och sa:

-Det där du, det borde vara något för dig!

Och jag tyckte han hade rätt. Hade ju antytt journalistdrömmar i samtal med yrkesvägledaren, som raskt avfärdat den tanken med att ”journalist kan du bli sen, bli civilekonom först!”. Tog kontakt med tidningen, kallades att möta chefredaktören, en stor karl som rökte cigarr och gillade livets goda. Det var första gången jag satte min fot på en nyhetsredaktion. När jag gick ut hade jag fått jobbet.

Jag erbjöds en lön, det var inget man förhandlade om. Efter skatt hade jag 454 kronor i månaden. Rummet med kokvrå jag hyrde, ovanpå chefredaktörens bostad, kostade 150. Resten skulle jag leva på – det var inte mycket då heller, året var som ni kanske redan räknat ut 1965. Bara att sätta fart!

Fast en viktig sak skulle klaras av först: vad skulle jag ha för signatur i tidningen? Ens eget namn användes inte. Alla på redaktionen deltog ivrigt i diskussionen. Resultatet blev mitt efternamns två första och två sista bokstäver: BE och LL. Snart var jag "Bell på AN" ...

Man satte en Rolleicord i mina händer, en spegelreflexkamera som tog bilder i formatet 6x6 cm. Någon visade mig lite snabbt ungefär hur man hanterade maskinen. Sedan fick jag mitt första reportageuppdrag: ridskolan skulle släppa ut hästarna för första gången inför sommaren. Foton och text, tack!

Det blev en tvåspaltare på första sidan. Man kunde tydligt se hästar på bilden. Jag var gränslöst stolt, naturligtvis.

När jag senare intervjuade en av stadens makthavare blev denne ytterst imponerad av min yrkesskicklighet. Han lutade sig fram, tittade i mitt anteckningsblock och sa med beundran i rösten:

-Å, fröken stenograferar!?

-Nä, sa jag sanningsenligt, det är handstil.

Han var inte längre imponerad. Men ska man skriva fort så sätter det sina spår … min handstil har inte blivit bättre sedan dess.

Under året som följde blev det många uppdrag, många förstasidor, många bilder. Jag hade bara jobbat i ett par veckor när man beslöt att tidningen skulle ta upp idén med en speciell tonårssida. Och självklart var det jag som skulle fixa det. Vilket jag gjorde. Men det var inte alldeles enkelt.

I uppdraget ingick att ”rita sidan”, d v s göra lay outen. Lite hade jag sneglat på Bosse, min jämnårige men otroligt mycket mer erfarne kollega som hade hand om sporten. Men när jag kom med min skiss till sätteriet (ja detta var på blyets tid, förstås!) utbröt viss munterhet. Typografen som utsågs att ta hand om mig och ”bryta om” sidan hade dock en ängels tålamod.

Pedagogiskt inledde han med några berömmande ord: det här skulle ju bli jättebra! Fast det fanns ett litet problem som jag kanske hade förbisett. För det är ett faktum: i Sverige läser vi från vänster till höger, inte tvärtom som min skiss var ritad …

Lärdomarna som jag fick på Arvika Nyheter under mitt första år som journalist blev otroligt många och värdefulla, inte minst tack vare personalen i sätteriet. Och på redaktionen hade vi ofta roligt, det var ganska högt i tak – fast inte hur högt som helst. Som så många andra tidningar införde vi ”roliga historier” på en sida. Inte sällan föll det på mina axlar att hitta de där skojigheterna. Det blev en serie textsnatterier, i olika källor (”alla gör så!”).

Roligheterna flöt in i lugn takt. Men en dag blev jag inkallad på chefens rum. Det hade kommit klagomål från läsare över en skämtbit i dagens tidning. Den var inte passande, och det fick inte upprepas!

Vad det var för oanständighet jag hittat? Jo denna:

”Alla gör vi våra misstag sa igelkotten, klev av skurborsten.”

Så här 50 år senare tycker jag i alla fall inte att det var ett misstag att kliva av Handels, tvärtom. Och den värld där civilekonomer frodas blev säkert också bättre på det här viset. 

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den händelse det skulle ha undgått någon av mina bloggläsare så har jag berättat många andra historier (men inte denna) ur mitt journalistliv i boken "Att vara yngst är ett handikapp som går över". Bra pris och fraktfritt i din nätbokhandel! Läsarreaktioner på boken hittar du här!

Tisdagstema UTAN

Vad gör man när den perfekta illustrationen till veckans tisdagstema blev lösningen FÖRRA veckan?
Jag ser ingen annan utväg än en repris. Medan jag letar lite till, efter en annan möjlig tolkning. Låt oss kalla det för ett skamgrepp, både mitt och andras!
För UTAN tycker jag blir alldeles exceptionellt tydligt på detta foto ...
Fler bilder (och förhoppningsvis färre repriser) hittar du via denna länk.

Det dåliga samvetet över att köra en repris fick mig ändå att leta lite fler UTAN-bilder. Så här kommer nu inte mindre än två kompletteringar!
Först ett foto som man nästan bara vågar drömma om: en stilla vattenyta, en vindfri stund. Utan vågor.

Foto nummer två också något att se fram emot en kall vår/försommardag i snålblåst: kräftkalas! På bilden dock utan gäster. Fast de dök upp senare, det kan jag lova!

Copyright Klimakteriehäxan

Den där våren ...

Jo det var det här med vädret.

Inte sedan 1962 har vi haft en sämre maj månad i Sverige. Klart man blir sur, på alla möjliga vis. Och det där talesättet att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder, det håller inte heller i längden.

Min regnjacka som hittills stått emot det mesta har plötsligt kapitulerat och blir blöt på direkten. Paraplyerna vrider sig i plågor innan de säckar ihop, totalt funktionsodugliga med spröten knäckta, eftersom det oavbrutet blåser också, snudd på stormar.

Alltså har jag tillbringat onödigt stor del av maj inomhus, tvärt emot hur det var tänkt. Fönsterrutorna (nyputsade, mot alla odds) skallrar, vinden får det att vissla i brevinkastet, gardiner rör på sig lite lätt spöklikt. Folk därute stretar tappert i motvind, cyklister vinglar betänkligt när luften kommer mot dem ovanligt snabbt.

På ett utomhuskalas häromkvällen hade gästerna täckjackor, rejäla halsdukar och mössor och greppade champagneglasen med vantar. Själv hade jag för säkerhets skull också tagit med mig en stor ullponcho. Den kom väl till pass.

Jag tillhör alltså de missnöjdas skara, de som längtar intensivt efter sol och värme och lä åtminstone i någon enda liten vrå – bara så där lagom för mig, min bok och min solstol ... Läser just nu "Americanah" av Chimamanda Ngozi Achibie och eftersom det är en tjockis på 500 sidor skulle det sitta fint med lite läsning utomhus, också.

Men ack nej. Hukande springer jag till bussen, snabbt kryper jag in under tak, huttrande kommer jag hem och njuter av att det åtminstone är vindstilla i vardagsrummet. Regnar in gör det faktiskt inte heller!

Klaga inte, säger somliga. Det hjälper naturligtvis inte, det inser var och en, men säkerhetsventilen är en uppfinning vars vikt inte ska underskattas, ens i bildlig form.

Finns det alltså ingenting bra med våren 2015? Jo det måste det ju göra. Vi bjöds på en makalös regnbåge mellan två skurar. Tulpanerna höll sig fina längre tack vare kyliga nätter, körsbärsträdens blommor likaså. Och fåglarna kvittrar utan att gnälla.
Dessutom har ösregnet som vräkte över oss i morse nu lämnat över vädergudarnas stafettpinne till sol och hyggligt blå himmel. Fast blåser, det gör det fortfarande.

Nu kan det bara bli bättre, efter den där våren. Vi är ju ändå inne i juni, och visst är det väl en sommarmånad?!

Copyright Klimakteriehäxan