Morsning och goodbye

Han hade knappt två månader kvar att leva när vi sågs, Magnus Härenstam och jag, för första och enda gången. Fast det kändes förstås som att möta en gammal bekant. Vi är ju alla kompis med många av hans "figurer", kan hans ordvändningar, vet exakt hur hatten ska sitta och hur korta byxorna ofta är.

"Fem myror är fler än fyra elefanter" var jag naturligtvis egentligen alldeles för gammal för när serien såg dagens ljus på tidigt 70-tal, men vi var många i "fel" målgrupp som tittade, fnittrade och gillade. Våra egna barn har sett vartenda avsnitt både i tv-repriser och på vhs-kassett. Alla har jublat åt Brasses "fel, fel, fel!" och Magnus och Evas gnabbande. På köpet har ungarna lärt sig att både läsa och räkna.

Magnus spelade också en roll, om än väldigt liten, innan vi fick vårt första barn. För när jag var gravid med det som skulle visa sig vara Sonen hyrde vi filmen "Jag är med barn" och studerade hur andra blivande föräldrar tacklade situationen ... och det var skådespelaren Härenstam som var fadern in spe. Det blev många fler filmroller under åren.

Ståuppandet kom till Sverige som en Härenstamsk USA-import. "Verkmästarn i magen" blev rena rama folkplågan, om nu en i ordets verkliga mening folkkär person också kan skapa en -plåga?! Och att stå ensam på scen vande han sig vid. Men skämten höll sig ovanför bältet, riktigt elak var han aldrig heller. Fast rolig! Skrattsalvorna rungade.

Våren 2015, 73 år fyllda, såg Magnus Härenstam förstås inte ut precis som förr – vi gör ju inte det några av oss, hur gärna vi än vill tro det. Cancerbehandling gav honom ny frisyr, och en och annan rynka hade tagit sin rättmätiga plats. Men blicken var varm och vänlig, och det var fascinerande att uppleva hur under en kort korridorvandring folk av alla sorter kom fram spontant, ville säja hej, tacka för glada skratt och förvärvade svenskkunskaper. Magnus tog emot allt med tydlig och stor glädje, delade ut en och annan kram, ställde självklart upp framför hastigt upplockade kameror.

Det där med att lära ut ett och annat älskade han speciellt. Hade han inte råkat hamna i sällskap med Brasse Brännström och Lasse Hallström på ett tidigt stadium hade han kanske gått i sina föräldrars fotspår och blivit lärare. Som programledare för "Jeopardy" vurmade hand också för folkbildningsaspekten. Själv läste han, och läste på, mycket och gärna, från tidig ålder.

"Morsning och goodbye" hette hans sista enmansföreställning. Han spelade den tidigare i Göteborg och under våren i Stockholm, fick lysande recensioner. Samma titel bär hans memoarbok som kom ut alldeles nyss. I ett promotionklipp på nätet gör han en lysande iakttagelse: Man vet att man börjar bli gammal när man böjer sig ned för att knyta skorna och samtidigt funderar över om det finns nåt mer att göra när man ändå är där nere.

Han visste förstås att tiden var utmätt, att han inte skulle bli riktigt riktigt gammal. Men verkade ändå så positiv till allt och alla. Beundransvärt!
Hyllningarna nu när han är död är oräkneliga. Kanske är Jonas Gardells ord, i en fin minnestext publicerad i Expressen, de mest välfunna (så är de också i princip lånade ur "Fem myror"): "vi som är kvar vet att där är där man inte är, och här är här där man är – men här är numera också en plats där Magnus Härenstam inte är, och det är så förbaskat sorgligt."

Copyright Klimakteriehäxan