Dagen efter

Det är Dagen efter. Dagen efter nationaldagen, den som förr hette Svenska flaggans dag – och som i många människors medvetande fortsätter att heta det.

Hur som helst är den 6 juni en av våra officiellt utnämnda flaggdagar.
Och eftersom jag just denna helg befinner mig i närheten av en flaggstång vars användande jag kan bestämma över hade jag planerat att hissa den blågula fanan och låta den vaja muntert över bygden.

Av detta blev intet. Regnet öste ner från blygrå himmel på morgonen (när flaggan regelenligt ska upp) och vinden var, som vanligt denna vår, vildsint. Lusten att flagga gick över på nolltid. Vem skulle förresten ha sett den? Alla förståndiga människor håller sig hemma och inomhus i sådant väder! Till och med hackspetten verkar hålla sig undan.

Men i vår familj har det i alla tider varit viktigt, det där med flaggan, utan att jag riktigt har klart för mig anledningen. Kanske började det i Barndomslandet med farfar, sjökaptenen. Han gav strikta förhållningsorder om hur nationalsymbolen skulle hanteras. Först lärde han min pappa, och sedan mig (och jag var faktiskt bara sju år när han dog!).

Vad var det då som var så viktigt med det där stora tygsjoket med en kors på mitten? Ja, om det fanns ett ideologiskt motiv så fick jag det aldrig klart för mig. Däremot var det glasklart att flaggan aldrig, absolut aldrig, fick vidröra marken. Dessutom skulle den vikas så sinnrikt att inte en kvadratcentimeter av det gula fältet syntes när vikningen var klar.

Möjligen råder samma ordning idag om man tillhör gänget som hissar flaggor på kungliga slott och andra flaggstänger med hög status, det har jag inte tagit reda på. Men själv agerar jag nästan omedvetet enligt farfars regler, trots att jag är helt övertygad om att vikningen saknar betydelse.

Andra flaggregler som gällde förr i världen har förvisso avskaffats. Farfar skulle antagligen ta sig för pannan om han finge veta att man numera inte måste ta ner flaggan på kvällen. Den kan faktiskt få sitta uppe dygnet runt, under förutsättning att den är belyst de mörka timmarna! Hemsydd flagga är inte heller att rekommendera. Användande av fel blå färg är faktiskt kriminellt. Samma gäller om färgfälten får fel proportioner. (Berätta inte det för alla dagisfröknar som lät ungarna göra egna flaggor till festen!)

Farfar hann heller aldrig höra talas om Sveriges genom historien mest regelvidriga flaggstångsanvändning: den om hur lilla Ida hissas upp så att hon kan titta ut över halva Småland, tack vare sin uppfinningsrike och hyssbenägne bror Emil i Lönneberga. Möjligen har ett och annat barn med knapp marginal räddats undan samma öde sedan dess ... för litteraturens, och inte minst barnbokens, makt är stor, det vet vi ju alla!t

Fast vår flaggstångslina smattrade alltså tomt i stormbyarna. Kanske kan det bli bättre till midsommar?
Jag är en sann optimist, vilket bevisas av att jag har baddräkt inom räckhåll och till och med köpt en ny flaska solkräm. Hoppet lever!

Det var uppenbarligen inte jag som tog ner flaggan senast den användes ... för så här får det alltså INTE se ut!

Copyright Klimakteriehäxan