måndag, maj 31, 2021

Grattis Göteborg!

I veckan fyller rikets andra stad, Västkustens första, 400 år. På fredag den 4 juni för att vara exakt. 600595 (siffra från 2020) göteborgare kan fira sin hemstad om de vill  fast de större festligheterna har man skjutit ett år på, för pandemins skull. 

Det var den blott 24-årige kungen Gustav II Adolf som ville att en stad skulle byggas på just det här stället, och så blev det. Staden konstruerades som en fästning omgärdad av både mur och vallgrav, placeringen var strategisk framför allt för sjöfarten. Staden blev som ett fort vid Göta älvs mynning för att bli ointaglig vid eventuella fientliga angrepp.

Göteborgs stadsvapen.
Jag har inte varit jätteofta eller länge i Göteborg. Men när jag var barn tog vi tåget och hälsade på min faster, farbror och tre kusiner. Efter det tog det lång tid innan jag återvände, då var jag vuxen. Hade en pojkvän som jag var gruvligt förtjust i och jag tog tåget, igen. Andra vänner hälsade jag på, några finns kvar. Var faktiskt vid ett par tillfällen åtminstone lite intresserad av att flytta dit med allt mitt pick och pack. Jobb fanns. Fast sedan kom jag på andra tankar, om det var till det bättre vet jag förstås inte.

På senare år har jag haft lyckan att besöka staden och stora bokmässan flera gånger, både som vanlig bokläsare, författare och journalist. Kul varje gång! Räkmacka hör till besöket, jag har också lyckats peta i mig ganska många ostron när Svenska Akademin bjudit på plockmat. En gång var det Sara Danius som stod och tog i hand och hälsade välkommen, men jag var ärligt talat mer intresserad av att äta. Hade inte insett hennes storhet redan då, kunde förstås inte ana vilken roll hon skulle komma att spela i svenskt kulturliv.

Tårtbuffé a la Götet.
Kul shopping hittar man också. Om ni kommer ihåg Antikrundans expert på ostasiatiska saker så har han butik ett stenkast från mässan. Hos honom har jag köpt smycken som hans dotter gjort, i vackert färgade stenar. Måste också nämna lunchstället där man efter soppa med ljuvligt hembakat bröd och ost får smälla i sig tårtor och kakor utan begränsning ... där har jag och Hannele, på utflykt från sitt paradis på Hisingen, suttit och haft trevligt! Utan att räkna kalorier! 

Hos Steinbrenner & Nyberg kan man också köpa deras eget knäckebröd, delikat även det. En souvenir man gärna tar hem när det är dags att återvända till östkusten.

Det går naturligtvis också att räkna upp en rad trevliga krogar med god mat, men jag inga färska tips att komma med. Restauranger tenderar ju att byta både ägare, kockar och meny emellanåt. Då blir lätt intryck från förr helt otidsenliga.

Nu har jag nämligen inte varit i Göteborg på nästan tre år. Det vore verkligen dags för ett nytt besök hos denna pigga 400-åring.  
Vi får väl se när det kan tänkas bli av. Får väl nöja mig med andra räksmörgåsar tills vidare.
Tills dess: stort grattis Göteborg!  

Mycket att se och uppleva i Göteborg! För alla, i alla åldrar. Väggmålning inne på
Svenska Mässan.
  Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 30, 2021

Närgånget och genialiskt

Ibland är man kanske inte tillräckligt välartikulerad. Detta har hänt mig ett par gånger:

En kvinna/väninna berättar Den Stora Nyheten att hon är med barn. Vilket har föranlett ett självklart grattis och en extra kommentar: "Å så kul! När händer det?" Det ska betyda att jag undrar när det är dags för babyn att se dagens ljus och möta sin framtid.

Men den gravida ser lite förundrad och generad ut och det visar sig att hon har missat en väldigt viktig bokstav: R-et i händeR. Utan R hamnar vi i gången tid. Alltså får hon för sig att jag vill veta när ägget träffades av den pigga spermien. Vilket jag självklart inte har med att göra och i sanningens namn inte är så intresserad av heller. Onödigt närgånget, helt enkelt.

De där incidenterna blir jag påmind om när jag ser cykelbarnstolen. Här handlar det uppenbarligen om en unge som verkar vara gjord i Italien! Och för all del, sämre miljö för romantik och erotik kan jag tänka mig.

Jakten på skyltar till Skyltsöndagarna fortsätter oförtrutet. Resultatet blir mer eller mindre genialiskt, men ni kan hitta fler om ni tar vägen om BP:s blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 29, 2021

Veckans mening – om skrivande

Lördag. Alltså dags för Veckans Mening, på initiativ av Skriv-Robert. En mening man läst den gångna veckan och som skiljer ut sig från mängden. Jag hämtar mitt exempel denna gång ur en (väldigt lång) text av Åsa Beckman på Dagens Nyheters kulturredaktion, publicerad i dag. Hon resonerar kring hur barn till författare (henns pappa skrev) kan ha det, indragna både i föräldrarnas skapande och deras böcker. Ofta är det böckernas betydelse som väger tyngst, de måste värkas fram och vårdas för att upphovspersonen ska bli nöjd. En ständigt pågående kamp för framgång som de flesta skribenter behöver ägna sig åt ... inte enkelt, det är helt klart.

Ingen har bett om ditt verk, du måste själv tro på det, åstadkomma det och maka plats åt det ute i världen.

Copyright Klimakteriehäxan

Den ljusnande framtid tar plats på scenen

Medan vaccindos två så sakteliga sprider sig i min kropp för att ha uppnått maxeffekt om några dagar känner jag hur det finns saker i framtiden som lockar, upplevelser som jag verkligen har saknat. Nu tar de plats på huvudstadens scener igen.

Begärligt suger jag i mig bioannonserna i morgontidningen. I mars i fjol såg jag en film på stor duk senast. Sedan dess har jag förvisso sett långfilmer, men bara i tv och det blir aldrig riktigt samma sak. Nu vet jag att jag åtminstone vill se "Tove" om Tove Jansson och "Nomadland", Oscarbelönad. "Berlin Alexanderplatz" känner jag också mig sugen på trots längden, den är över tre timmar. Fler kommer att dyka upp.

Och så slås ju dörrarna till teatrarna upp igen! Naturligtvis måste man se "Rain Man" med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson, och faktum är att jag är lite intresserad av musikal också: "Saturday Night Fever" på svenska låter som en grym utmaning. Men senast jag såg en föreställning med sång och dans var jag väldigt imponerad av hur duktiga dansare vi har i Sverige numera, de finns inte bara på Broadway och i West End.

 Bild från Stadsteatern.
På Stockholms Stadsteater lockar duon Lotta Tejle och Ann Petrén (bilden) i "In Memoriam Baby Jane", inte för att jag vet något om pjäsen utan för att jag tror att de där två damerna kan leverera en historia man tar till sig. Dessutom vore det jättekul att gå på soppteater igen, på lunchtid!

Kungliga Dramatiska Teatern erbjuder Anton Tjechovs "Måsen" längre fram i höst, en riktig klassiker som jag inte tror att jag någonsin sett.

Ja är man nu en gång för alla en kulturtant är gryningstimmen snart här. Ska banne mig börja boka lite biljetter, jag lär inte vara ensam om att vilja sitta som publik i en mörk salong igen för att få nya intryck. Fast det samtidigt är svårt att planera: kan jag verkligen pricka in ett teaterbesök i november redan nu? Bestämmer mig för att försöka duger.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 28, 2021

Något att vara stolt över?

 Veckans fem fredagsfrågor från Elisa Matilda handlar om olika sorters prestationer. 

  1. Vad bidrar du med lite mer än vad dina grannar gör? Brukar lägga böcker, gamla veckotidningar och växter jag tröttnat på i entrén. De försvinner, snabbt och undantagslöst. Ordnade väldigt populära "bytardagar" för barnprylar. Men det är länge sen nu. Idag är jag nog mest en i mängden.
  2. Vad senast gjorde du som du blev stolt över? Avstod något kul men onödigt inköp, kanske? Men jättestolt? Njaaaej ...
  3. Vad gör andra bättre än du? Väldigt mycket! Hanterar teknik, lagar mat, skriver böcker, håller tal ... kan göra en lång lista här.
  4. När presterar du som bäst? Under press, mot en deadline. Arbetsskada?
  5. Vilken idrottsgren presterade du bäst i under skoltiden? Pingis. Var på inget vis jätteduktig men i princip helt värdelös på allt annat.
Copyright Klimakteriehäxan

Dör bloggarna ut?

Efter några sanslöst grå, kylslagna och blöta regndagar ser vi fram emot en helg i något som ska påminna om sommarväder, om man får tro meteorologernas prognoser. Vi håller tummarna och försöker samtidigt knacka ner svar på veckans helgfråga från Mia i bokhörnanHåller vanliga bloggar på att dö ut?

Här tror jag att jag måste svara både ja och nej. Nya bloggar ser inte dagens ljus annat än i mycket få fall, och bloggläsarna tenderar också att falla ifrån  åtminstone har mina gjort det. Men några av oss är seglivade ändå och gnetar på, inte för de enorma läsarskarornas och de superentusiastiska kommentarernas skull, utan för vår egen! Sån är jag! 

Mia tittar också mot skyn och levererar en bonusfråga: De lovar 20 graders värme och sol i helgen. Vad hittar du på då? Lätt som en plätt: jag går ut i solen!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 27, 2021

Konst ska väljas med hjärtat

Ikväll ska jag hämta en lotterivinst. Mitt nummer drogs som nummer 22 i det årliga medlemslotteriet i konstföreningen jag är med i. Det går till så att de trettio vinnarna väljer i tur och ordning, så när det är min tur ska det finnas åtta möjliga verk att välja mellan.

Av bitter erfarenhet vet jag hur obeslutsam jag kan bli i en sån situation. Jag har nämligen vunnit i det där lotteriet förut. Det var länge sen, gissningsvis cirka tjugo år, och jag låg rätt tidigt i vinnarlistan den gången, så valmöjligheterna var många.

Där stod jag och stirrade på litografi efter litografi. Ingen fick mitt hjärta att klappa fortare, ingen orsakade salivavsöndring. Ingen var helt enkelt i min smak. Då fattade jag ett korkat beslut. Jag valde den tavla jag trodde varit dyrast. Det var en geometrisk historia i grönt av KG Nilsson, "fin" konstprofessor. 

Så här målar KG Nilsson. Den här 
gillar jag ändå bättre än den jag vann.
Tavlan var rätt stor men jag fick hem den. Dottern, då cirka tio år, tittar upp från datorn där hon sitter när jag kommer hem. Hon undrar vad jag släpar på.
-Ett konstverk jag har vunnit, säger jag.
Barnet kastar en blixtsnabb blick och konstaterar kallt:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paintbox. 
Hon hade naturligtvis rätt.

Efter mycken möda och stort besvär lyckades jag sälja verket på en prylannons i morgontidningen. Hon som köpte den för en tusenlapp var jättenöjd, och det kan man ju förstå, eftersom bara ramen förmodligen hade kostat det dubbla. Och så gillade hon ju KG Nilsson, till skillnad från mig ... smaken är som baken!

Extra plågsamt blev det att jag samma gång lovat välja vinst åt en kollega som inte kunde närvara. När hans nummer kom upp fattade jag beslut mycket snabbare. Efteråt insåg jag att tavlan han fick var riktigt snygg. Han blev också jättenöjd och den sitter fortfarande uppe hos honom.

Den här gången ska jag välja med öga, mage och framför allt hjärta. Hoppas att något finns som jag verkligen vill ha, oavsett penningvärde! 

UPPDATERING: Naturligtvis fick jag en släng av beslutsångest i alla fall. Valde mellan tre, sinsemellan fullständigt olika saker. Men numera är jag ägare till en akvarell målad av Maria "Mia" Eklund. Jag såg hennes utställning i Gamla Stan för någon månad sedan. Hon målar också stadsmotiv och landskap och de kändes väldigt Lerin-inspirerade, medan blommorna var mer hennes egna, tyckte jag. Och nu har jag en variant på dem som redan åkt upp på väggen! Här finns hennes grejer om du blir nyfiken.  

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 26, 2021

Blomsterspråk och andra dialekter

Ibland läser man med extra behållning böcker på originalspråk. Det ger lite mervärde, får en att känna sig lite mer "mitt i" händelserna. Lite samma sak kan det bli om man ramlar över en bok som skrivits med stora inslag av dialekt.
I Veckans kulturfråga undrar Enligt O vad jag tycker om böcker skrivna på dialekt.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag får för mig att framför allt författare med rötterna i Västerbotten tar vara på den dialektala kryddan. Mästaren utan motstycke är förstås Torgny Lindgren. PO Enquist slängde också in lokala begrepp när han skrev om sin uppväxt. Sara Lidman vårdade sin västerbottniska. Bland nu levande skribenter finns Karin Smirnoff och Karin Alfredsson som båda flikar in barndomens termer i sina romaner.

Och jo, jag tycker att det funkar, även om det ibland handlar om ord jag aldrig förr hört. Men det får inte bli för många såna romaner i rad, då tröttnar jag sannolikt.

Sedan kan jag ju inte såsom född värmlänning undgå att påpeka, att Gustaf Frödings poesi liksom hans "Räggler å paschaser" är njutbar läsning, även om dialekten inte längre är precis den samma som den var på Gustafs tid.

Som bonus efterlyser Enligt O tips på böcker skrivna på dialekt. Då pekar jag på Torgny Lindgren igen, och om man dessutom lyssnar på hans egna inläsningar av sina texter växer de ytterligare ett snäpp!

Så här års förlitar jag mig gärna på blomsterspråket. Numera blommar ju hägg, syren och kastanj samtidigt över mitt huvud medan maskrosorna förgyller marken där jag går. Lägg därtill planterade växter och blomsterspråket talar till mig på alla plan, hur lättbegripligt som helst!

Rabatt på Mariatorget.
 

Kruka i vår port.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 25, 2021

Läsning i ljus och mörker

Dags att trumma ihop en tisdagstrio igen, på Ugglans initiativ som vanligt. Denna gång är temat ljus & mörker. Bra läsljus är förstås ett måste och en förutsättning!

"Ljuset vi inte ser" (All The Light We Cannot See), skriven av Anthony Doerr, hamnar självklart här. Trots att det är en av mina hyllvärmare. Köpte den för jättelänge sen, men är skrämd av omfånget. En lång radda priser har boken fått. Jag SKA läsa den!

"Svart krabba" som är Jerker Virdborgs första roman är en svensk bladvändare i krigsmiljö som har nästan tjugo år på nacken. Nästa år kommer den som film på Netflix med Noomi Rapace i en huvudroll, men som jag minns historien är fyra soldater som kämpar på havsis i kolmörka nätter figurerna som för den spännande och bitvis otäcka historien framåt.

"Lyktsken" (Warlight) av Michael Ondaatje har också inslag från krigets dagar. Jag har lyssnat på den, och var faktiskt helt fascinerad. Två tonårsbarn lämnas nästan vind för våg när föräldrarna har hemliga uppdrag utomlands. De personer som ska ta över ansvaret är inte som vilken mamma eller pappa som helst ... Upplösningen på historien tyckte jag dessutom var helt mästerlig. Jag blev riktigt överraskad!

UPPDATERING

Blir påmind när jag tittar in hos Skriv-Robert att det finns en författare som skulle kunna få sin alldeles egna tisdagstrio på temat ljus och mörker. Jag tänker precis som Robert på nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, vars böcker jag verkligen slukat och beundrar.

Först i hennes trio debutromanen"Lila hibiskus" (Purple Hibiscus) som jag just nu läser om, denna gång med hjälp av Tuva Novotny som förtjänstfullt läst in den som radioföljetong. Men vilket mörker som råder i familjen det handlar om! En diktatorisk och hysteriskt religiös familjefar som inte drar sig för att misshandla såväl sin fru som sina två barn både fysiskt och pskykiskt. Att han sedan gråter efteråt hjälper föga. Tyvärr vet vi ju att misshandel inte är ovanligt i några kulturer, varken här eller där. 

För ljuset får "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) stå, mer tack vare bokens titel än dess handling. Men det är en bländande skildring av livet för ett par familjer under den blodiga och grymma Biafra-krisen, när provinsen försökte bryta sig ut ur Nigeria under flaggan med den halva solen. Så bra!

"Americanah" till sist handlar om ljust och mörkt, bland annat i en relation mellan vit man och svart kvinna. Vem ska anpassa sig till vem? Tål den stilige mannens tjusiga polare att han lever med en afroamerikansk partner? Och hu så jobbigt det uppenbarligen är om man är svart och ambitiös och försöker bli så vit som möjligt. Att göra krusigt hår rakt är både dyrt, plågsamt och tidskrävande  bara en sån sak!

Om bara en enda bokvän som inte läst Chimamanda blir sugen på henne här och nu kan jag uppriktigt lyckönska vederbörande till att ha fantastisk läsning att se fram emot!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 24, 2021

När det hänger på håret ...

Uttrycket "a bad hairday"  "en dålig hårdag"  har definitivt kommit för att stanna. Det är något som såväl män som kvinnor råkar ut för, det är svårt att åtgärda i en hast, fast det kan möjligen öka användningsfrekvensen när det handlar om huvudbonad.

Jag är bara alltför väl bekant med företeelsen. Har några helt otroliga virvlar i håret, sådana som min frisör kallar "cowslick" och ja, har man någonsin sett en ko svepa med tungan över en grästuva så är det faktiskt på pricken. Utan bearbetning ligger håret så platt att man måste undra om någon slängt vatten över mig bakifrån, eller om en misslyckad ekvilibristisk övning vid spisen placerat en pannkaka på min hjässa. Det som inte ligger platt spretar vilt ut åt "fel" håll.

Föga har jag ändå anat att jag har en närbesläktad varelse i växtvärlden. Ostyriga "lockar" som i själva verket är ganska raka (om än inte lika spikraka som mina) spretar åt alla håll på min gröna suckulent som bör vara en kaktusart, även om den saknar taggar. 

Vad det är för växt har jag dock inte lyckats klura ut. Tills vidare kallar jag henne Tuva. Hon och jag, vi vet hur livet ter sig när det hänger på håret. Fast hon behöver, till skillnad från mig, inte jaga "produkter" som ska rätta till läget, inte boka besök för (och lägga rätt mycket pengar på) en klippning. Tuva nöjer sig med sin specialanpassade kruka och tar varje "bad hairday" med jämnmod. En slurk vatten ibland och hon är nöjd. Vi är så lika men ändå så olika!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 23, 2021

Snabbskyltat

På onsdag kom nyheten: Globen, som funnits sedan 1989 och officiellt hetat Ericsson Globe Arena ganska länge, byter namn och blir Avicii Arena. På torsdagen behandlades namnbytet i tidningarna, med både bu och bä, men utan tvekan gjorde Tim Bergling en fantastisk karriär som tyvärr tog slut med hans självmord. Nu blir Globen också ett centrum för ungdom, där det ska finnas stöd och hjälp för dem med problem.

Men hur nytt var det där namnskiftet egentligen? För redan tidigt på onsdagen tog jag bilden ni ser ovan. Inte vet jag när den affischen trycktes, men jag är rätt säker på att det inte var efter att namnbytet blev officiellt ... fullständigt omöjligt, faktiskt. Någon hade fått ett insidertips, helt enkelt, och lyckades med en riktig snabbskyltning!

Klotterplanket nedanför Hornstull bjöd mig också på ett bidrag till veckans Skyltsöndag, som härbärgeras av BP.  Dock tror jag inte att särskilt många hörsammade uppmaningen. Det hann de väl inte förresten, den här sortens konstverk försvinner med en otrolig hastighet, hur välgjort det än är, hur angeläget budskapet än må vara. Snabbskyltat även här, alltså.

Till sist åker jag snålskjuts på två Facebook-vänner som fyndat bra skyltar. Tack för dem! Och jag väljer att inte ta det djävulska hotet på allvar. Däremot kan jag tänkas lyda rådet om bakelsekonsumtion ...


PS Noterade med ett litet belåtet fniss att en företeelse jag uppmärksammade en skyltsöndag i mars i går tagit sig in i nyhetsprogrammet Rapport  jag ligger lite före mina gamla kollegor! Reportaget finns tio minuter in i sändningen, om du vill veta mer om sneakerstvätten.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 22, 2021

Veckans mening – om sexig läsning

Sexigt? Hm ...
Vad har jag läst i veckan som kvalar in som Veckans mening? Ja varför inte detta, hämtat ur Jenny Lindhs text i dagens DN under vinjetten "Fråga bibliotekarien". Hon har gjort en egen liten gallupundersökning om vad kvinnor tycker att män ska säga att de läser för att på så sätt höja sin sexpotential på "marknaden". Det är Skriv-Robert som vecka efter vecka flaggar för att man ska dela med sig av något man läst nyss, något som fått en att haja till en aldrig så kort stund. Här citatet jag fastnade för:

I stort sett samtliga damer underströk hur sexigt det var när män läste Tove Jansson (populärast), Bodil Malmsten (högt älskad) samt Erica Jong (rena ägglossningen i bokform).

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 21, 2021

Om jag får oväntat besök

Om man får oväntat besök, vad gör man då? För visst kan det väl hända även i modern tid, det som var så vanligt förr: att folk bara tittade in hos varandra utan att ha planerat det i dagar och veckor, om inte längre.

På landet var det säkert vanligare än i stan, och sedan vi fått lära oss att leva med ett farligt virus är väl spontanbesöken oerhört lätt räknade överallt. Men det ljusnar ju i slutet av tunneln, säger vi som är färdigbesprutade (jag fick min andra dos i förrgår).

Det är som vanligt Elisa Matilda som skickar ut fem fredagsfrågor i den digitala världen. Dessa:

  1. Om 20 minuter får du oväntat besök, vad skulle du behöva städa? Stänger dörren till "skräprummet", ser till att inga skor dräller på hallgolvet och samlar ihop eventuella tidningar.
  2. Vad skulle du kunna bjuda på för fika? Te eller kaffe eller flädersaft. Italienska mandelskorpor har jag alltid hemma, pepparkakor också. Och för närvarande finns det lite vetebröd i frysen!
  3. Hur skulle du behöva fixa till dig? Borste genom håret, något blankt på läpparna kanske. Anständigt påklädd är jag redan.
  4. På frågan hur dagen varit, vad skulle du svara? Tack, helt OK med tanke på att jag bara får äta kallt och flytande efter en tandoperation härom dagen. Jag fruktade det värsta men farhågorna har tack och lov inte besannats.
  5. Vad använder du för skäl till att ditt besök behöver gå? Oj, det är nog lite svårare ... en liten lögn? "Du får ursäkta men jag har tid i tvättstugan om tio minuter"????? "Jag har ett zoom-möte som börjar strax"? Men jag är usel på att ljuga. Så antagligen väntar jag bara på att gästen ska gå helt självmant. Är det nån som är garanterat ointresserad av blommor kan jag ju alltid insistera på ett besök på balkongen med lite föreläsning om pelargoners för- och nackdelar. Skulle förmodligen funka ...
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 20, 2021

En riktig bokstol

Var sitter du när du läser? undrar Mia, som själv hör och häpna inte sitter i den bokhörna som finns med i hennes bloggnamn, utan i stället läser sittande på en stol i köket. Nu är detta i alla fall hennes helgfråga.

När det gäller mig kan man inte vara riktigt säker på var min bästa läsplats finns. Förr i världen låg jag förvisso alltid i sängen och läste, det gör jag ibland nu också, men inte lika mycket.

Fast när man nu är så lyckligt lottad att man har en balkong så är det gärna där jag landar så här års, i alla fall på förmiddagen innan solen krupit runt husknuten. Där står en gammal Ikea-fåtölj och väntar på att bli använd som "bokstol". När de riktiga sommartemperaturerna är här är det skönt även i skuggan, ända in på kvällskvisten.  

Det finns förstås en bonusfråga också: Längtar du efter sommaren och solen? JA är det raka svaret. Kan någon tycka annorlunda?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 19, 2021

Onödig reklam

Historien upprepar sig. Varje år i december och så här inför Mors dag dyker den upp, helsidesannonsen för juvelerarfirman som bjuder på presenttips till kvinnor som är (får man anta) värda mycket uppskattning. Dyrast i dag: en ring för 155 000 kronor.

Och varje gång jag ser den där annonssidan tänker jag samma sak: varför gör de reklam över huvud taget? Alla som råkar ha sisådär 150 000 kronor att spendera på en gåva vet väl redan vart man går för att handla?

För övrigt fattar jag inte hur man törs bära ett smycke som är värt så mycket pengar. Om man inte är omgiven av Säpo, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Schlager man minns

Det var länge sedan Melodifestivalen engagerade mig. I takt med att tävlingen växt har mitt intresse minskat. Därför får jag leta en stund efter svaret på veckans kulturfråga från Enligt OVilket bidrag från Eurovision(sschlagertävlingen) gillar du bäst?

Visst minns jag gamla svenska tävlingsbidrag. Och några andra också. Men bäst? Tja, varför inte gå tillbaka till 1963. Då sjöng Monica Zetterlund "En gång i Stockholm", skriven av Beppe Wolgers (text) och Bobbie Ericsson (musik). Bra artist, fin text om en fin stad. Låten fick summa summarum noll poäng i finalen i London, Sveriges sämsta resultat (hittills). Rättvist? Det är väl ett begrepp som inte existerar i sammanhanget.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 18, 2021

Från klassikerhyllan

Klassiker jag har läst eller vill läsa ska utgöra tisdagstrion denna vecka. Så har Ugglan bestämt. Den trion kunde ha byggts ut till en hel liten orkester, och jag skulle dessutom med lätthet kunna räkna upp minst tio klassiker som man "ska" ha läst fast jag vet att jag aldrig kommer att göra det, eftersom lusten saknas. Men nu var det ju tretalet som gällde, och jag väljer tre gamla bekanta, samtliga Nobelpristagare:

"Främlingen" (L'Étranger) av Albert Camus är en fantastisk roman utan att vara en tegelsten. Har både läst den på papper och lyssnat på två talversioner, en med Krister Henriksson, som var bra, och en med Shanti Rooney som faktiskt var riktigt dålig. Det lät som om han funderade på helt andra saker än den text han läste.

"Kristin Lavransdotter" skrev Norges Sigrid Undset, och den har jag också återvänt till, från tryck till radioföljetong. Det är en helt suverän kärlekshistoria som inte borde få bli bortglömd, någonsin.

"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" är den av Selma Lagerlöfs böcker jag gillar minst. Upplevde den som tråkig. Borde ge den en ny chans.

Nils Holgersson på Akkas rygg så som de skildrades vid Frykens strand för fem år sedan
när jag senast besökte Mårbacka. Vet inte om detta är en fast eller återkommande
skulptur? Lite kul även om man inte älskar boken!
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 17, 2021

Ketchup-effekt i tv-soffan

Livet som tv-tittare liknar en berg-och-dalbana. Det har också tydliga paralleller till den berömda så kallade ketchup-effekten. Först hittar man ingenting man är sugen på, sen ingenting och ingenting en gång till.

Men plötsligt händer det! I dag, på Norges nationaldag, har svensk tv-publik också en högtidsdag värd att fira. Eller vad sägs om premiär på en ny säsong av underbara danska "Badhotellet" i TV4 klockan åtta. Så skönt med en serie utan mord och värsta eländet. Man får till och med skratta! Finns också på Play.

Likaledes underbara men helt annorlunda är den brittiska polisserien "Line of Duty" vars sjätte säsong man kan se på SVT Play med start i dag. Den har vi längtat efter, länge! Dessutom upptäcker jag att "Scott & Bailey" redan ligger ute, hela femte säsongen! Smarta tjejpoliser som vet hur bovar ska tas.

Och då har jag ändå helt gått förbi "Vem bor här?", gissningsleken i heminredningsbranschen som SVT sänder, i krock med "Badhotellet" klockan åtta. Helt fascinerande att få komma in hos folk och se hur de har det: ibland vill man flytta in direkt, men ofta är den enda tanken som dyker upp i min skalle: Stackars den som ska städa där! Rätt underhållande hur som helst.

Inte vet jag hur din måndagskväll ser ut, men min kommer med största säkerhet att tillbringas i tv-soffan, mitt i ketchupexplosionen, så att säga. 

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar? Jo då men ...

... men just kanadagäss och skarv är två arter jag verkligen inte tycker om. Skarv ser jag inte så ofta, men gässen dräller här hela tiden. Jag vill helst inte se dem, inte ha dem i min närhet eftersom de är dyngspridare av rang och kan förstöra vilken gräsmatta eller badstrand som helst.

Dock kan det inte hjälpas: när de är nykläckta dunbollar som just nu är de naturligtvis oemotståndligt söta där de ligger tätt sammankrupna till skydd mot snåla vindar. Tänker på en annan Pippi (Långstrump) och hennes krumelurpiller: Kära lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur. Kan man få såna piller till de vackra men motbjudande kanadagässens gulliga avkomma, tack?! Tänk så mycket mindre bajskorvar vi skulle ha att kliva runt!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 16, 2021

Att göra som det står på skylten ...

Fredag: en skylt med en röd pil visar rakt ut i Mälaren från promenadstråket. En hjälp för
den som vill bada kanske? Men sjön syns ju tydligt, så det verkar lite överdrivet hjälpsamt.

Lördag: samma skylt har nu bytt plats och pekar in i grönskan. En stilla önskan om att
jag ska dra åt skogen, eller???

Jag har nånstans hört talesättet att "en god svensk gör som det står på skylten". Må så vara, men det är inte alldeles enkelt alla gånger, vilket jag tycker att mina två översta bilder visar.  Fast ofta är det väl ändå det om man bara bjuder till aldrig så lite?

Det är söndag, a k a Skyltsöndag, och här är veckans skörd, hämtad i min närhet på Södermalm, Stockholm. Fler skyltare hittar du vägen till via Skyltsöndagprojektets vårdnadshavare BP.

Från avdelningen "jag blir så j-t förb-d". Papperskorgen sitter en halvmeter bort.

Mera skräprelaterat: utan den lilla skylten hade jag aldrig kommit på tanken att sopor
skulle kunna vara "in style". 

Sitter nära en bardisk där det är gott om olika ölsorter ...

Inte en skylt så långt ögat når på denna bonusbild, ett ba-f-att-foto i försommarskrud!
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om uttalsregler

"Ordet används oftast mitt i en mening och uttalas precis som det låter."

-Kan detta vara den hjälp man behöver när man söker något på en språksajt? Tillåter mig att tvivla på den saken. Men man får tacka för ett litet leende!

lördag, maj 15, 2021

Dagens ord 100

 KRYPTOKONST

-Ett nytt begrepp har poppat upp i konstvärlden. Det handlar om verk som bara existerar digitalt men som säljs på auktioner för jättebelopp. Varje verk ska bara finnas i ett exemplar som är krypterat. Ägaren får en nyckel som låser upp verket. Äkthetsbeviset kallas NFT, non-fungible tokens, och NFT-konst spås bli framtidens superhit. Att göra kopior är fortfarande möjligt, men det finns teknik som snabbt avslöjar dem som oäkta. Kanske nästa stora investeringsobjekt? Här verkar finnas massor med miljoner att tjäna ... och om man redan har väggarna och hyllorna fulla så ...? För den generation som växt upp med datorer av alla de slag är kryptokonsten inte särskilt märklig utan snarare bara en helt logisk fortsättning på livet i den digitaliserade verkligheten. För egen del tror jag att jag avvaktar. Och ser man på  nu är jag uppe i prick etthundra "dagens ord"! Klicka på etikettlänken om du vill bekanta dig med de 99 andra.

Veckans mening – om bilkörning

På lördag får man tänka efter: har jag nyligen läst något som fått mig att reagera lite mer än vanligt? Något som är värt att kallas Veckans mening? Det är Skriv-Robert som börjat, bara att hänga på! Meningen kan vara rolig, klok eller tankeväckande i största allmänhet. Denna gång har jag tagits med ut i trafiken. Marcus Dunberg skriver krönika i SvD:s helgbilaga Perfect Guide om sina tankar kring hur farligt det är att kuska runt på våra vägar i bil, risker vi tar väldigt ofta utan att egentligen tänka på det. Och kanske är de självkörande bilarna en vanlig företeelse snarare än vi anar? Men blir det bättre, säkrare, på vägen då?

Jag vill inte att mina barn ska ta körkort och köra bil över huvud taget  när de blir 18 har förhoppningsvis utvecklingen kommit så långt att människan mer eller mindre försvunnit från ratten.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 14, 2021

Överflöd

Ett överflöd som inte går att se sig mätt på: tulpaner.

Jag blir sorgsen och upprörd av att se de hemlösa som sover, äter och lever på gatan. Det är för mig obegripligt att vårt rika och utvecklade samhälle inte kan ta hand om dessa trasiga individer, som naturligtvis inte av fri vilja brett ut sin lump och rett en bädd utanför en nedlagd krog på exempelvis "fina" Birger Jarlsgatan i Stockholm. Otroligt sorgligt att se dem och deras misär. Samtidigt helt ofattbart hur mycket prylar de lyckats samla ihop och klarar att få med sig! Ett överflöd, eftersom ingen förvaringsplats finns.

Det är de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda som påminner mig om den betryckande synen som möter folk som kommer upp ur t-banan på väg mot Sturegallerian eller Biblioteksgatan, shoppingparadisen där allt finns i lyxig överflöd. För just överflöd är dagen tema.

  1. Vad har du för mycket av hemma? Kläder, kuddar, böcker, mattor.
  2. Vad skulle gärna få fyllas på automatiskt i din kyl? Ägg och yoghurt.
  3. Vad är det mest onödiga i världen? Otäcka kryp som sprider elände, typ kackerlackor, mygg, fästingar. 
  4. Vad är något du alltid har att ge till andra? Ett vänligt ord. Förhoppningsvis.
  5. Vad kan du göra hur många gånger som helst utan att tröttna? Titta på blommor. Eller naturfilm, för den delen. Vandra runt i en bokhandel. Äta en del basrätter, som köttbullar, bananpannkaka, torsk- och laxfilé. Och Falu Rågrut!
  6. Mera underbart blommande överflöd ...
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 13, 2021

Något att se fram emot

En fantastisk dag i dag: strålande sommar från start till mål! Folk badar, promenerar, picknickar, sparkar boll, leker med barn och hundar, slöar i solstol.
-Om vi bara stannar i vattnet ett tag vänjer vi oss nog, säjer en flicka i 10-åråldern till sin kompis. Båda har våta baddräkter, knottrigt skinn och fryser helt tydligt. Hudfärgen är den typiska svenska vintervarianten, ni vet: grågrönblå. Men nu var det ju badväder så ... För min del känner jag suget, men är stor (och klok) nog att avstå.

I stället kollar jag vad Mia i bokhörnan har för helgfråga att komma med. Jo denna: Har ni kollat på sommarutgivningen? Något ni ser fram emot? Mitt svar blir tyvärr jättetråkigt. Jag har noll koll. Men spanar ständigt efter en ny bok av Jennifer Clement, eller något från Chimamanda Ngozi Adichie  där har ni två verkliga favoriter!

Hur som helst ska jag alldeles strax, troligen i morgon, börja läsa eller rättare sagt lyssna till "Lila hibiskus" (Purple Hibiscus) igen, för nu har den romanen blivit radioföljetong. Det är Chimamandas uppföljare till den suveräna "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun). Man kan se fram emot en omläsning också!

Som svar på sin bonusfråga vill Mia ha lite förslag när tv-tablåerna inte bjuder något man vill se. Hon undrar om jag har något tips på tv/streamingtjänster att dela med mig av. Ja då! Har ni redan sett "Grace and Frankie"? Om inte, testa! 

Det här är en dramakomedi om två mogna damer och deras nu frånskilda män, som inte bara jobbade ihop i decennier utan också i största hemlighet var ett älskande par. Jane Fonda och Lily Tomlin är två suveräna klimakteriehäxor som vet hur en replik ska levereras. Det vet de två "gubbarna" också, Martin Sheen och Sam Waterston. Både jag och Maken tittar och fnissar. Finns på Netflix. 

Copyright Klimakteriehäxan

Love Story efter femtio år

När ämnet "böcker man gråtit över" blev aktuellt härom dagen var den första titel jag kom på "Love Story" av Erich Segal, som jag älskade och storbölade över. Mitt ex är tryckt 1970, samma år som boken kom ut, jag köpte den för 5 kronor och 50 öre (prislappen sitter kvar). Och naturligtvis läste jag den direkt!

Lite googlande berättar att Segal först skrev storyn som ett filmmanus, men att han ombads att också göra en roman av det, för att båda versionerna skulle hjälpa varandra på traven. Så blev det, långfilmen med Ali McGraw och Ryan O´Neal hade premiär samma höst.

Succén var snabbt ett faktum. "Love Story" låg på bästsäljarlistorna, boken översattes till mer än tjugo språk. Recensenterna var däremot inte nådiga. Boken nominerades till fina National Book Award, men drogs tillbaka sedan juryn hotat avgå. Dess ordförande William Styron (som skrev fantastiska "Nat Turners bekännelser") slog fast att "det är en banal bok som helt enkelt inte kan kallas litteratur".

Femtio år har gått. Nu beslöt jag mig för att läsa om den. Vad skulle jag tycka i dag? Skulle jag snyfta över boksidorna igen? Sträckläsa? Eller tycka att det är en historia på tröskeln till närmsta kiosk? Mitt djupa engagemang första gången jag läste den kan ju haft något att göra med att jag var i samma ålder som bokens huvudpersoner Jennifer och Oliver. Där är jag förvisso inte nu ...

Men en omläsning blev det, för ovanlighetens skull. Och lite kan jag förstå William Styron, för "stor litteratur" är det inte, det tycker jag inte i dag. Fast det är en text som på 127 sidor (föredömligt begränsat omfång!) bjuder på en hel del leenden, oftast i fyndiga replikskiften, och mycket känslor. Kanske blev storyn ännu starkare på bioduken? Jag behövde i alla fall inte använda näsduken nu, men det kan ju bero på att jag redan visste hur det skulle sluta.

Det visar sig att Segal också skrev en uppföljare, "Oliver´s Story", om hur den unge änklingen försöker ta sig vidare i livet. Dock har jag inte en aning om hur läsvärd den kan vara. "Love Story" tycker jag ändå att man kan rekommendera till någon som är sugen på något lättläst och romantiskt och inte är rädd för att fulgråta en stund! 

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 12, 2021

Tokhyllad bok tar plats i hyllan

Denna försommarvecka är torsdagen röd och folk har mer ledigt än vanligt (om de inte jobbar inom vårdsektorn förstås ...) Vädret ser rätt lovande ut, om man nu ska våga lita på meteorologerna, men det är naturligtvis otänkbart att inte ha en bok på lut. Så därför är veckans kulturfråga från Enligt O ingen direkt överraskning: Vad läser du under den kommande långhelgen?

Jag har "trillat dit" och gått och köpt en bok trots att jag vet att jag inte borde. Men nu har det surrat så mycket om "Shuggie Bain" av Douglas Stuart att jag har för avsikt att inom kort förflytta mig till Glasgow, även om jag sitter kvar i soffhörnet.

Hoppas nu innerligt att jag inte ska bli besviken, men det är alltid lite läskigt att peta in något som så många tokhyllat i den egna bokhyllan. Booker-priset brukar i alla fall vara en garanti. Hoppas hur som helst att vi alla får en fin långhelg!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 11, 2021

S-ets dag

Dagens bokstav är S.

S som i sol.

S som i solglasögon.

S som i shorts.

S som i sandaler.

S som i spännande bok.

S som i svettigt (fast bara lite).

S som i sommar.

Men S som i simtur fattas fortfarande för att jag ska bli riktigt nöjd. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Metalliskt

Guld, silver eller annan metall ska det finnas i titeln på de böcker som i dag hamnar i tisdagstrion, så har Ugglan & Boken bestämt.

Jag skulle nästan våga slå vad (det gör jag aldrig om jag inte är 100% säker på att jag har rätt) att Stina Jacksons "Silvervägen" kommer att vara flitigt förekommande, kanske rent av den allra vanligaste titeln. Så den hoppar jag över.

Men silver blir det
i alla fall! "
Dirty Wars and Polished Silver" heter den spännande och otroligt välskrivna självbiografi som min väninna och kollega Lynda Schuster författat. Om hur hon under synnerligen dramatiska omständigheter blev änka innan hon fyllt trettio. Hennes man, som också var min vän, sprängdes i luften av en landmina vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua och när hon fick hämta hem sin älskade låg han i en liksäck vid hennes fötter.

Lynda (som också är främsta anledningen till att min dotter heter så fast stavad med i i stället för y) hade så småningom turen att hitta en ny man, och med honom fortsatte hennes liv att vara spännande, men nu i rollen som amerikansk ambassadörshustru, med andra konflikter och problem.

Detta är en av väldigt få böcker som jag finns med i! Under pseudonymen "Swedish Television" dyker jag upp i den del som utspelar sig i Centralamerika. Visste att hon hade mig med, fast räknade iskallt med att jag skulle vara struken innan manuset gick till tryck, men nej! Jag är kvar! (Du kan läsa mer om boken här.)

Boken finns inte översatt till svenska men lät tala mycket om sig när den kom ut i USA. Kan naturligtvis beställas och kanske också lånas på bibliotek?

Mer silver, från ännu
en person som jag känner och uppskattar: Sonya Hartnett, som fick Alma-priset 2008. Hon har skrivit "The Silver Donkey" om den blinde soldaten som hittas i sitt gömställe av två småflickor. Han ger dem sin lilla silveråsna som tack för att de hjälper honom att överleva och berättar historier om åsnan, historier som barnen älskar. En dag får de veta sanningen om den lilla silverfiguren ... En gripande roman som, i likhet med nästan alla Hartnetts böcker, med behållning kan läsas av alla åldrar. Finns på svenska tror jag.
 
Så blir det lite guld också. "Guldfruktens land" (São Jorge dos Ilheus) av Brasiliens store berättare Jorge Amado. Och guldfrukten, det är kakao, en lönsam exportvara som odlas och gör godsägarna rika, men där arbetarna behandlas som slavar. Det är en samhällsordning som utmanas och som förändras. Historisk roman från 1900-talets första halva.

Copyright Klimakteriehäxan