I dag är det Nobel-dagen, det är ju svårt att missa såvitt man inte sitter i isoleringscell och varken ser eller hör något. Det betyder att litteraturpristagaren är en av dem som tar emot medalj etc ur kungens hand, äter finmiddag i Stockholms stadshus och hyllas lite överallt. Bokhandlarna har dukat upp i stor hast frampressade extraupplagor av de där prisbelönta romanerna man absolut inte hade i lager när pristagaren utsågs, och i tidningar, radio och tv travas experterna på varandra med sina hyllande kommentarer.
Fast just i år stämmer ju inte det där riktigt, eftersom det för det första handlar om två pristagare
– en för i fjol och en för i år
– och, för det andra, eftersom den senare är starkt ifrågasatt av omvärlden på grund av politiska ställningstaganden.
Så när tisdagstrion enligt beslut från
Ugglan & Boken ska handla om litteraturpristagare väljer jag att förbigå de två dagsaktuella med tystnad. Dessutom tillåts man vidga vyn och titta även på andra pristagare, inte bara de som fått en slant ur Nobels kassa.
Jag väljer tre författare som jag träffat personligen och gillat. Alla tre är synnerligen läsvärda, har periodvis varit omdiskuterade men vars böcker aldrig ifrågasatts. De är produktiva dessutom. Och priserna de fått är väldigt högt respekterade internationellt. Om man nu törs tro att det fortfarande gäller efter Svenska Akademiens märkliga turer.
|
På den här affischen som jag fått i gåva av Garcia
Marquez själv kan man läsa hela romanen "Ingen
skriver till översten". Texten bildar också hans
porträtt, förvisso lite blekt numera ... |
Gabriel Garcia Marquez blev den förste från Colombia att få ett Nobelpris (1982) över huvud taget, och det var han genuint lycklig över. Till festen kom han, inte i påbjuden frack, utan i självvalda vita kläder, och världen läste "Hundra år av ensamhet" (Cien años de soledad) med stor behållning. Många fler titlar finns det, "Ingen skriver till översten" (El colonel no tiene quien le escriba) är exempelvis mycket kortare och mera lättläst (kolla bilden!).
Mario Vargas Llosa är peruan och när han fick Nobelpriset (2010) blev det lite fotbollsstämning i Latinamerika: nu stod det 1-1 mellan Peru och Colombia, och man pustade ut. Vargas Llosa skriver väldigt olika sorters böcker, en del nästan av kioskromantyp, andra är historiska och politiska. "Kriget vid världens ände" (La guerra del fin del mundo) är en sådan, "Gröna huset" (La casa verde) har blivit en sydamerikansk klassiker och "Pantaleon och soldatbordellen" (Pantaleon y las visitadoras) får ideligen läsaren att fnittra. Den var för mig inkörsporten i hans författarskap.
Sonya Hartnett fick ALMA-priset (2008), utmärkelsen till Astrid Lindgrens minne, och blev innerligt glad för det. En produktiv författare från Australien vars böcker förvisso kallas ungdomsromaner, men som med stor behållning kan läsas av fullständigt vuxna människor. "Torsdagsbarn" (Thursday´s Child) är en sån bok.
Dessutom tittar jag alltid extra noga på de där pocketböckerna som har en liten etikett på pärmen på vilken det står att författaren belönats med det amerikanska Pulitzer-priset. Det tar jag som en rekommendation, för då är det praktiskt taget undantagslöst en bok i min smak.
Copyright Klimakteriehäxan